Eget ansvar vid brott mot mänskliga rättigheter

Eget ansvar vid brott mot mänskliga rättigheter

 

Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson, är ordf. i NKMR. Artikeln är tidigare publicerad i Ringerikes Blad (pappersupplagan), sida 2, "Kommentar", den 29 april 2003.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ringerikes Blad har mycket förtjänstfullt publicerat en artikel av Finn R Moen om en "Sjokkerende opplevelse" som ett antal skolbarn fick i början av april. Skolbarnen vid Ringerikes ungdomsskola blev vittne till det brutala omhändertagandet av ett syskonpar som uniformerade poliser och personal från barnevernet genomförde.

 

 

 

Att barnevernet anlitar polis vid tvångsomhändertagande av barn - även när barnens föräldrar inte är i närheten och kan bjuda motstånd mot åtgärden - är också mycket vanligt förekommande i Sverige. Likväl är sådana brutala metoder absolut inte acceptabla. Barnen som är föremål för åtgärden blir traumatiserade för lång tid framåt och skolkamraterna som blir åsyna vittnen till händelseförloppet blir chockade. Dessa ungdomar tillit till polismyndigheten torde vara obefintlig.

 

 

 

Nyligen kom jag i kontakt med det sk Vetlandafallet - ett tvångsomhändertagandefall som ägde rum 1957, dvs för snart 50 år sedan. Artikeln som har titeln "En mor frågar samhället: Var finns mina fem barn? är skriven av Jan Gillberg och den finns på NKMR:s hemsida på Internet i sektion "Artiklar".

 

 

 

Så här börjar artikeln:

"Det har nu gått 10 år sedan barnavårdsnämnden i Vetlanda slog till mot familjen Gunnar och Ingeborg Blomqvist och deras åtta älskade barn.
Med hjälp av ett uppbåd poliser lyckades man en tidig morgon bryta sig in hos den barrikaderade familjen Blomqvist. Barnen bars bort på starka polisarmar till väntande bilar, som förde dem bort från föräldrahemmet till kringliggande barnhem. Den 37-åriga modern kollapsade och fick föras bort i ambulans. Historien förtäljer inte vad som rörde sig i det inre hos den man och far till åtta barn, när han överlämnad at sin ensamhet blickade ut over förödelsen efter Vetlanda myndigheters framfart. Kanske slogs han av att det kunde vara så tyst i ett hem för en familj med åtta barn. Det är i varje fall inte troligt, att han redan denna tidiga morgon för 10 år sedan insåg, att familjen inte längre hade några barn, att barnen hade övertagits av samhället."

 

 

 

Jag har haft långa samtal med journalisten Lillemor Holmberg som hade engagerat sig i familjen Blomqvists fall. Hon har berättat för mig att trots att det har gått så många år och barnen är sedan länge vuxna, förföljs de av mardrömmar om att någon jagar dem.

 

 

 

Med de erfarenheter som Blomqvistfallet - och alla andra fall där barnevernet anlitar polis vid tvångsomhändertagande av barn - ger oss torde polisen avböja att medverka eller ge sitt bistånd. Av artikeln Sjokkerende opplevelse framgår att polisstationschefen Ranmod H. Ødegaard vid Hønefoss polisstation anger att  "Når barnevernet ber om vår assistanse slik som i denne omtalte saken er vil pålagt å bistå". Så är ju inte fallet. Så enkelt undgår vi inte vårt ansvar vid brott mot enskilda individers mänskliga rättigheter. Polisen har ett ansvar att visa omdöme och inte agera som robotar bara på grund av att en annan myndighet ligger bakom ordern. Så var det ju för gränsvakterna som sköt ihjäl de som försökte fly från Öst-tyskland. De har fått stå till svars för att ha haft ihjäl sina landsmän.

 

 

 

I egenskap av jurist som har försvarat föräldrar vars barn har blivit omhändertagna och bortförda av svensk socialtjänst och som ordförande i NKMR vill jag uppmuntra poliserna i Norge att rannsaka sig mycket noggrant när barnevernet begär assistans vid ett omhändertagande. Det finns faktiskt åtskilliga fall där barnevernets personal är mitt uppe i en vendetta mot barnens föräldrar, dvs de vill bara visa att de har makten att förstöra och de drivs av ett omåttligt maktbegär.

 

 

 

Jag uppfordrar till en ordentlig läsning av "En mor frågar samhället: Var finns mina fem barn?" samt ytterligare två artiklar om angivna fallet "Fallet Blomqvist: Åtta barn placerades på hemlig ort för att modern ej skulle hitta dem. Elva års lång kamp har gett resultat. Reportage i Norrköpings Tidningar" och "Fallet Blomqvist: Ytterligt sällsynt att barns adress blir hemlighållen. Ledare i Norrköpings Tidningar."

 

 

 

Så omotiverat brutala ingripanden i barns och deras föräldrars privat- och familjeliv är inte acceptabelt i civiliserade demokratiska samhällen.


- Sjokkerende opplevelse. Ungdomsskoleelever som var vitne til at to medelever ble lagt i bakken av uniformert politi, påsatt håndjern og fraktet bort, beskriver hendelsen som brutal og sjokkerende
Av Finn R Moen

 

 

 

 

Barnevernet, og politiets rolle
Det vil kreve mer enn en avis til å belyse barnevernet, og litt spalteplass blir ikke rart.
Av Kristian Tveter

 

 

 

Barnevernet, et maktapparat
Av Eduard Bergman Thorsen

 

  

 

Vetlandafallet. En sammanställning av artiklar om fallet Blomqvist i Vetlanda

 

 

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter