Ekot om incest (kort version)

Ekot om incest

- sexuella övergrepp mot barn i en serie nyhetsprogram 1998

(förkortad version av originaluppsatsen)

 

Av Peter Klevius, antropolog, kriminolog

 

 

 

Peter Klevius är andra vice ordf. i NKMR. Han är sedan många år en skarp kritiker av socialstaten, statsfeminismen och den offentliga avogheten mot familjen och släktskap.

Den här uppsatsen skrevs som akademisk uppsats på Kriminologiska instutionen vid Stockholms Universitet hösten 1999.

Den återges här med författarens benägna tillstånd

 

 

 

Om en man gör sig skyldigtill incest med sin dotter

skall han fördrivas (från sin släkt)

(Hammurabi 1792-1750 f Kr)

 

 

Sammanfattning

 

Syftet med uppsatsen är att se om bilden av barns utsatthet för sexuella övergrepp, som den presenteras i en serie nyhetsprogram, överensstämmer med forskning på området. Ugångshypotesen är att programserien godtyckligt använder siffror om sexuella övergrepp mot barn i allmänhet och  kopplar samman dessa med sexuella övergrepp utförda av föräldrar. Ideologiska ställningstaganden baserade på bl.a. feministisk epistemologi antas ha präglat informationen.

 

Frågeställningen är om programseriens beskrivning av sexuella övergrepp mot barn som faller under anmälningsskyldigheten enligt Socialtjänstlagen är samstämmig med motsvarande självrapporteringsstudier. En ytterligare frågeställning gäller huruvida programserien passar in i en ideologiskt färgad kommunikationstrend som okritiskt fokuserar social uppmärksamhet på sexuella övergrepp mot barn utförda av föräldrar.

 

Som jämförelsematerial har forskningsresultat från självrapporteringsstudier om sexuella övergrepp mot barn sammanställts så att prevalensen far/dotterincest (eller närmast förekommande förövargrupp) samt prevalensen samtliga sexuella övergrepp mot barn, åskådliggjorts. Dessutom har feministiska perspektiv samt  möjliga negativa effekter av ensidig fokusering diskuterats.

 

Med kvalitativ innehållsanalys har utsagor om förekomst av sexuella övergrepp mot barn samt om anmälningsskyldighet enligt Socialtjänstlagen extraherats ur programinslagen och analyserats.

 

Utmärkande drag var att programserien i förhållande till självrapporteringsstudierna genomgående ger en vilseledande bild av sambandet mellan sexuella övergrepp mot barn och anmälningsskyldigheten enligt Socialtjänstlagen. Självrapporteringsstudierna visar i stället att föräldrar, dvs. den förövargrupp som främst associeras med anmälningsskyldigheten, är minst representerad och av dem, proportionellt, allra minst de biologiska. Det framkom även att anmälningsskyldigheten till sin innebörd borde förtydligas. Programserien passar även in i en ideologisk kommunikationstrend som innebär att social uppmärksamhet ensidigt och okritiskt  fokuseras mot föräldraövergrepp.

 

 

Bakgrund........................................................................................................................ 2

Syfte och frågeställning................................................................................................. 4

Kriminologiska aspekter............................................................................................... 4

Anmälningsskyldigheten enligt SOL § 71.................................................................... 5

Ideologiska perspektiv på incest.................................................................................. 6

Från incest till sexuella övergrepp mot barn................................................................ 7

Från kontroll till kontrollskador.................................................................................... 8

Följder för barn av ogrundade anklagelser.................................................................. 9

Medias ansvar............................................................................................................. 10

Forskning om sexuella övergrepp mot barn............................................................... 11

Mörkertal..................................................................................................................... 12

Forskningsresultat....................................................................................................... 13

Sammanfattning av forskningsläget........................................................................... 16

Beskrivning av metod.................................................................................................. 17

Datainsamling.............................................................................................................. 18

Utdrag ur Ekots programserie med analys och kommentarer.................................. 19

Slutsatser..................................................................................................................... 27

 

 

Bakgrund

 

Nyhetsprogrammet Ekot på Sveriges Radio gjorde under tiden 16-28.2.98, en programserie i 18 avsnitt om sexualbrott mot barn. Ett centralt tema var oron för att alltför få misstankar om sexuella övergrepp upptäcks och anmäls enligt Socialtjänstlagen (SOL) § 71. Som grund anfördes  bl.a. att mellan 6000 och 11500 barn årligen utsätts för sexuella övergrepp som t.ex. incest. Uppsatsen handlar om denna programserie. Observera att begreppen incest och sexuella övergrepp i hemmet, beroende på sammanhang, kan avse såväl föräldrar som andra förövare, inklusive barn, i hemmet.

 

Bl.a. Martens (1989:14) och Sariola (1990:25) har pekat på kvinnorörelsernas kraftfulla engagemang beträffande sexuella övergrepp i hemmet. Inledningsvis vill jag därför belysa några ideologiska aspekter på fenomenet misstänkta sexuella övergrepp inom familjen utgående från feministiska ståndpunkter. Även möjliga, skadliga bieffekter av den snabbt framväxta (över?)medvetenheten om brottet berörs. Därefter följer en genomgång av självrapporteringsstudier om incest och andra sexuella övergrepp på barn. I analysdelen tar jag upp material  från programserien och jämför med prevalensstudierna. I diskussionsdelen tolkas resultaten utgående från frågeställning och litteraturgenomgång.

 

Enligt Sariola är antaganden om förekomst av incest ofta osäkert förankrade i  forskningen och prevalens- och incidensuppgifter som lyfts fram används ofta godtyckligt eller möjligen ideologiskt. Enkäter som kartlägger sexuella övergrepp mot barn är dessutom ofta ospecificerade vad gäller förövaren samt var övergreppet inträffat (Sariola, 1990:26). Att koppla samman misstanke om övergrepp i hemmet av föräldrar med forskning om ospecificerade sexuella övergrepp kan då bli vilseledande. Vidare utgår jag från Sariola vad gäller antagandet att fokuseringen på misstänkta sexualbrott, av ideologiska skäl, oproportionellt riktar sig mot föräldrar, framförallt fäder (ibid. 25).

 

Skjørten varnar, utgående från kvinnomisshandelsproblematik, för att negligera vidden av ”oönskade sidoeffekter” (min övers.) då det gäller misshandel i hemmet och sexuella övergrepp (Skjørten, K 1997:12). Enligt Besharow är det angeläget att få ned andelen ogrundade anmälningar baserade på löst tolkade s.k. beteendeindikatorer (Besharow, 1986). Vittnespsykologen Hellblom-Sjögren menar att SOL § 71 genom sin utformning får anmälningarna att hamna i en "informationsrundgång" i myndigheternas alltmer institutionaliserade samrådsgrupper. Detta leder slutligen till att samtliga medlemmar i dessa utgår från att det faktiskt rört sig om incest oavsett sakskäl föreligger eller ej (Hellblom-Sjögren, 1997:327).

 

Följden av en anmälan enligt SOL § 71 är ofta det kraftfulla interveneringsverktyget tvångsomhändertagande enligt LVU (Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga). Dess urvalskvaliteter, genomförandepraxis, effekter och följdverkningar har gett resultat som ofta varit oförenliga med dess syfte och kan därför kritiseras utgående från forskningsresultat på området (jmf       t ex, Bohman 1981, Carlsson 1995, Flinn & England 1995, Klevius 1996 och 1997 i artiklar, Edwardsson 1996 och Vinnerjung  1993 och 1996).  Kritik har även framförts i socialberedningens betänkande om barns behov och föräldrars rätt 1986:20  mot den otydliga formuleringen "…annat förhållande i hemmet…". i LVU § 2. Eftersom den inte överensstämmer med FN:s Barnkonvention föreslås den därför strykas (SOU, 1986/20:304). Då barnskydd vanligen innefattar en förebyggande aspekt blir domslut i LVU-mål lätt föremål för den i förhållande till andra mål omvända rättssatsen ”hellre fälla än fria” (hellre skydda än eventuellt fara illa) vilket kan ifrågasättas ur rättssäkerhetssynpunkt. Agneta Pleijel, författare som på TV (Guldburen) presenterat ett uppmärksammat fall av misstänkt men inte styrkt incest samt åtföljande oåterkalleliga tvångsomhändertagande[1], skriver: "Yttranden som då och då förekommer i debatten och som går ut på att vi har för stor 'föräldramakt'  är när man ser till lagen och möjligheterna att tillämpa den närmast absurda" (Pleijel, 1991:243).

 

Hypotes: Ekots serie om incest är otillbörligt ideologiskt färgad och detta kommer till synes i ett partiskt och osakligt framställningssätt som: (A) godtyckligt använder siffror om sexuella övergrepp mot barn i allmänhet och  kopplar samman dessa med sexuella övergrepp utförda av föräldrar (B) och därigenom oproportionellt starkt och vilseledande fokuserar på den privata sfären samtidigt som (C) de negativa aspekterna av obefogade anmälningar/samhällsingripanden förblir otillräckligt belysta.

 

 

Syfte och frågeställning

 

Syftet med uppsatsen är att studera om bilden av barns utsatthet för sexuella övergrepp och därmed sammanhängande anmälningsskyldighet i Ekots nyhetsserie överensstämmer med forskning på området samt om den passar in i sammanhanget rådande ideologiska strömningar som representerar en allmän och okritisk kommunikationstrend i medier om barnskydd och som kan stå i motsats till Radiolagens krav på saklighet och opartiskhet.

 

Frågeställningen är om Ekots beskrivning av sexuella övergrepp som faller under anmälningsskyldigheten enligt Socialtjänstlagen § 71 är samstämmig med resultat från självrapporteringsstudier. Genom att uppdela dessa i sexuella övergrepp generellt och sexuella övergrepp utförda av förälder (eller närmast motsvarande förövarkategori) erhålles ett jämförelsematerial till programseriens uttalanden om “…alla forskningsrapporter som finns…” samt “En klar majoritet av de barn som utsätts för till exempel incest…” (se nedan). En ytterligare frågeställning gäller huruvida programserien passar in i en ideologiskt färgad kommunikationstrend (jmf. Weber nedan) som utmärks av att social uppmärksamhet fokuseras på sexuella övergrepp utförda av föräldrar och att ringa hänsyn tas till negativa bieffekter av denna fokusering..

 

 

Kriminologiska aspekter

 

Garland poängterar i sin översikt av teoretiska ansatser inom kriminologin vikten av multidimensionella och pluralistiska förhållningssätt (Garland, 1990:280).

 

Lagstiftning är i hög utsträckning influerad av byråkratiska organisationer (Chambliss, 1969:84). Dessa representeras på olika sätt i lagstiftningsarbetet och i den slutliga lagprodukten beroende på hur stark ekonomisk och politisk position de har (Chambliss & Seidman, 1971:473-474). Enligt sociologen Alf Ronnby föreligger dessutom ett sammanhållande och i grunden odemokratiskt egenintresse inom socialstaten (Ronnby, 1981).

 

Lagstiftning som instrument för nytta,  dvs. en del av produktionen i samhället, accentuerades i och med moderniteten (Christie, 1994:182). Minskat ömsesidigt stöd människor emellan har sedan fått till följd att välfärdsstatens moraliska bas undergrävts. Dessa förändringar utgör även en drivkraft bakom det stigande antalet brottsregistreringar (ibid., 53-54). Då det gäller fokuseringen på utvalda brottsformer anför kriminologen Phil Scraton gatuvåld som i början av 80-talet lyftes fram som innerstädernas mest signifikanta, sociala problem samtidigt som t.ex. våld mot kvinnor och rasistiska dåd underrapporterades (Scraton m.fl.., 1987:147). I slutet av 70-talet (USA) och början av 80-talet (Sverige) resulterade dock energiska påtryckningar från bl.a. kvinnorörelsen i att den s.k. incestdebatten tog ordentlig fart och att fokuseringen därigenom kraftfullt kom att riktas mot denna speciella typ av brott (Martens, 1989:13-17).

 

 

Anmälningsskyldigheten enligt SOL § 71

 

SOL § 71, 1:a stycket, (giltig till och med 31.12.97):

 

Var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta  till socialnämnden.

 

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra

myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är

skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin

verksamhet får kännedom om något som kan innebära att

socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta

gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan

anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom

yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och

ungdom eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet

inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område.

För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket

 

I Socialtjänstkommitténs huvudbetänkande till ny socialtjänstlag noteras att då anmälningsuppmaningen till allmänheten kräver kännedom om att ett barn far illa kan felaktig anmälan leda till åtal om förtal vilket, enligt kommittén, är olyckligt ur ett barnskyddsperspektiv. Kommittén förordar därför omformuleringar (1994/139:470-471). Fr o m 1.1.98 har paragrafens första stycke följande ordalydelse:

 

Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd bör anmäla detta till nämnden.

 

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och ungdom eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket.

 

I andra stycket i SOL § 71 gäller, i motsats till anmälningsuppmaningen i första stycket, såväl skyldighet att anmäla som att det inte krävs kännedom om att ett barn far illa. Även uppgifter som är svårbedömda eller obestyrkta skall anmälas (SOU 1994/139:470). Av betydelse i sammanhanget är också att SOL § 51 ger utrymme för förtal och missförstånd i anmälan och utredning. Norström & Thunved  sammanfattar från förarbeten: ”Det måste dock många gånger vara befogat att också anteckna uppgifter som har subjektiv karaktär...” (Norström & Thunved, 1991:105). I en kommentar till förslag om utvidgning av anmälningsuppmaningen i SOL § 71 konstaterar den parlamentariska kommittén för översyn av socialtjänstlagen att: "…man med utgångspunkt i barnets bästa måste acceptera en och annan obefogad anmälan hellre än att anmälan inte sker i de fall barn kan fara illa". Kommittén erkänner de ökade riskerna för integritetskränkning som detta innebär men konstaterar samtidigt att socialnämnden i de flesta fall kan avskriva ärendet innan alltför integritetskränkande åtgärder hunnit sättas in (SOU:1994/139:470).

 

Ett problem med SOL § 71 utgörs av att lagtextens “…något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa…” inte närmare specificeras. Socialstyrelsen har inte heller uttalat sig i frågan. Enligt LVU (Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga), som utgör  socialnämndens främsta redskap för tvångsvård av barn som far illa, omfattas, i likhet med SOL § 71 i sin senare utformning enligt ovan,  barn och unga som far illa såväl i (miljöfallen) som utanför hemmet (beteendefallen). I vilken utsträckning sexuella övergrepp från kamraters sida omfattas av anmälningsskyldigheten enligt SOL § 71 och huruvida det i såfall skall gälla förövaren eller offret eller bägge är oklart.

 

 

Ideologiska perspektiv på incest

 

Många feminister både definierar och förklarar brott mot kvinnor och barn i hemmiljö som utslag av manlig makt (King, 1997:40-42). En övergripande definition på feminism utgår, enligt Humm, från att kvinnor blir orättvist behandlade pga. sitt kön och inkluderar tanken om lika rättigheter för kvinnor men även ideologin om en social transformering i syfte att skapa en värld för kvinnor. Gemensamt för alla feminister är att de delar ett kvinnoperspektiv (Humm, 1989:74-76). En stor del av feministisk epistemologi går ut på att kvinnor och män har olika sätt att ta till sig kunskap. Feminister känner sig, enligt filosofen Simon Blackburn, medvetna om att den maskulina självbilden är en potentiellt förvrängd bild av vad tankar och handlingar egentligen borde vara. Det är dock oklart huruvida individuell kapacitet och träning lika väl som genus kunde förklara hur kunskap förvärvas (Blackburn, 1996:137).

 

En strängt dikotomisk sexuell identitetsuppbyggnad och därmed sammanhängande sexuella relation mellan barn och förälder av motsatt kön har kritiserats av feministiska forskare som i stället  vill tolka alla sexuella relationer mellan föräldrar och barn som våldtäkt (Herman & Hirschman, 1981). Många feminister som i och för sig inte delar den psykoanalytiskt influerade särartsfeministiska hållningen godkänner dock att feminister i strategiskt syfte och operationellt utnyttjar föreställningar om sexualitet och kön (Spivak, 1990).

 

Den manliga makten,  dvs. de patriarkala förtrycksstrukturerna, återfinns enligt många feminister i formerna för släktskapsband. Genusdomäner som institutionaliseras inom ramen för familj, släktskap och samhälle överförs som en upprepad och genusspecifik (gendered) modell från en generation till en annan (Collier & Yanagisako 1987:7, 109).

 

Enligt Finkelhor var det på 70-talet lätt för de sedan tidigare kända kvinno- och barnskyddsgrupperna att med förenade krafter göra incestproblematiken känd även om man gjorde det från olika utgångspunkter. Där barnskyddsrörelsen närmast såg dysfunktionella familjemönster identifierade kvinnorörelsen barn och kvinnor som svagare och förtryckta parter under patriarkal hegemoni. I linje med detta uppstod i många fall ett offerperspektiv oförenligt med tanken om återförening av familjen  (Finkelhor, 1984:3-4).

 

Som en följd av kvinnorörelsernas motreaktion mot den sexuella liberalismen på 60 och 70-talet uppvisar statistiken för anmälda sexualbrott under åren 1969-1984 formen av ett U där lägsta punkt uppnås 1976[2]. Från att i slutet av 60-talet främst ha gällt brott utanför familjen blir det i stället brotten inom familjen[3] som överväger och som, enligt Martens, som trend verkar vara bestående (Martens, 1988:68-70). Samtidigt har det feministiska perspektivet även lett till att sexuellt våld i bl.a. USA kommit att utgöra den största ökningen av forskning inom sociologi, psykologi och kriminologi (Kelly & Radford, 1987).

 

Enligt Skjørten har kvinnorörelsens strategiska lobbying fått spela en avgörande roll i kampanjen mot övergrepp i hemmet. Hon noterar även att den stora tilltron till rättsväsendets förmåga dessutom har öppnat vägen för påtryckningsgrupper som vill hävda att just deras speciella intresseområde behandlas styvmoderligt (Skjørten, 1997:1-4). Den feministiska rörelsens starka framtoning i media kring frågor om incest har rönt kritik av andra kvinnliga journalister. Enligt Ingrid Carlqvist på Kvällsposten finns det tyvärr många feministiskt influerade kvinnor på redaktionerna "som tror att alla kvinnor är goda och alla män är onda och alltid ljuger" (Carlqvist, 1998).

 

 

Från incest till sexuella övergrepp mot barn

 

Incest i klassisk bemärkelse förknippas vanligen med släktband,  dvs. den uppsättning  kulturellt definierade sociala relationer som baseras på gemensam härkomst från tredje person. Sociala släktskapsrelationer kan antingen ses som baserade på biologi (Gellner, 1973:154-162) alternativt tolkas så att det endast är det sociala släktskapet som har betydelse och att incesttabut som sådant därför är av underordnad betydelse pga. dess olika meningsinnehåll i olika kulturer (Needham 1971:24-34). Robin Fox noterar att Sverige då det gäller incest intagit en “avslappnad attityd” (Fox 1994:38). Ett exempel på detta är förslaget till ny sedlighetsförordning 1976 där  Alström i ett yttrande anser det som logiskt och rimligt att inte ta hänsyn till biologiskt släktskap utan enbart beroende- eller vårdnadsställning (SOU 1976:9).

 

Mey och Neff refererar till Gagnon och Simon (1967); Tormes (1968); Meiselman (1978); Justice och Justice (1979); samt Renvoize (1978),  då de hävdar att forskare allmänt är överens om att incest numera inkluderar all sorts erotisk aktivitet eller beteende mellan familjemedlemmar (som inte är äktenskapspartners) eller surrogatfamiljemedlemmar  dvs. vuxna som delar en primär grupptillhörighet med barnet (Mey & Neff, 1986:44-45). Enligt en vidare definition rör det sig om sexuellt opassande handlingar eller handlingar med sexuella övertoner utförda av en eller flera personer som åtnjuter auktoritet pga. fortlöpande emotionell bindning till barnet (Blume, 1990, p. 4). Brottsbalken kap. 6 § 4 (se bil. 3) beskriver offret som person under 18 år som är avkomling till eller står under gärningsmannens fostran eller vars vård eller tillsyn hos denne grundar sig på ett myndighetsbeslut.

 

En teoretisk upplösning av kategorin sexuella övergrepp i riktning nedåt mot biologisk far/dotter-incest kunde t.ex. se ut som följer. Observera att varje övre steg innefattar varje nedre steg.

 

1)  sexuella övergrepp

2)  mot barn

3)  som är närstående

4)  i hemmet

5)  av en vuxen förövare

6)  som är en föräldragestalt

7)  som är fader

8)  och biologisk fader

 

Knudsen och Haarberg  konstaterar beträffande sexuella övergrepp mot barn att: "Det är ett övergrepp när en vuxen använder - eller utnyttjar - den position som ålder, släktskap eller annan auktoritet ger till att kränka ett barns integritet för att tillfredsställa egna behov (Knudsen och Haarberg, 1985:12-13). Med denna definition (vuxen) inbegrips dock inte barns sexuella övergrepp mot varandra.

 

Martens refererar till Peters m fl. (1986) då han konstaterar att forskare inte varit

överens om huruvida övergrepp från kamraters sida skall inkluderas samt till Finkelhor (1979) och dennes förslag om att gärningsmannen måste vara minst fem år äldre då barnet är 12 år eller yngre och minst tio år äldre då barnet är mellan 13 och 16 år.  Vidare hänvisar Martens till Fromuth (1983) som gör tillägget att gärningsmannen måste vara minst 16 år (Martens, 1988:76).

 

Enligt LVU betraktas en person som barn fram till 18 års ålder  (Norström & Thunved, 1991:153). Brottsbalken, lag (1994:1499) § 4, som trädde i kraft 980701 noterar åldersgränserna 18 och 15 år samt i straffskärpningstillägget offrets "låga ålder". Kriminalstatistiken över sexualbrott följer den juridiska definitionen på barn, nämligen person under 15 år (Martens, 1988:67). Lagrummet återfinns i Brottsbalken kap.6, § 4 (se bil. 3).

 

 

Från kontroll till kontrollskador

 

En bärande tanke i Foucaults historiska analys av sexualiteten är att staten, sedd som maktfaktor, alltmera dominerar inflytandet över denna (Foucault 1981). Staten har också hellre att göra med individer än släktgrupper eftersom de förra är så mycket lättare att kontrollera (Fox, 1993:184). Den svenska lagstiftaren poängterade i början av 80-talet att man skulle "särskilt uppmärksamma de olika former av sexuella övergrepp inom familjen som i dagligt tal går under beteckningen incest samt att man i den straffrättsliga lagstiftningen med eftertryck gör klart att övergrepp inom familjen skall beivras (Prop. 1983-84/105:27-28).

 

Centralstyrda institutioner för maktutövning har, då det gäller barnskydd, ett givet övertag mot sina potentiella kritiker. Att kritisera åtgärder rubricerade som barnskydd är en otacksammare uppgift än att agera för ytterligare åtgärder trots att syftet i bägge fallen kan vara för "barnets bästa". Ett exempel  på detta belyses av att Socialstyrelsen fann sig föranledd att ge ut en rapport "Barnet i rättsprocessen" pga. ett fall där en psykolog, en vuxenpsykiater och en advokat "…som alla ingår i en välkänd krets som principiellt underkänner samhällets skyldighet att ingripa till skydd för barn", medverkade (SOS-rapport 1995/21:50). Att vara motståndare till utnyttjande av barn, noterar Underwager och Wakefield, är ett säkert sätt att framstå som ädel, ren och på "änglarnas" sida (Underwager & Wakefield, 1988:409).

 

Exempel på hur skadliga överreaktioner kan uppstå inom barnskyddsverksamhet är den s.k. "Cleveland-skandalen" som i korthet handlade om att man på lokalplanet ville ha en aktivare och mera framgångsrik barnskyddsverksamhet speciellt inom området för incest. För det ändamålet anställdes en i frågan engagerad barnläkare som på en incestkurs hade fått lära sig att en viss typ av analreaktion indikerade sexuella övergrepp. Hennes och hennes medhjälpares oro och kraftiga engagemang för barnens bästa ledde till att 121 barn från 57 familjer på kort tid, huvudsakligen under maj-juni 1987, diagnosticerades med analmetoden och befanns ha varit utsatta för sexuella övergrepp. Barnen omhändertogs omedelbart och fäderna polishämtades medan modern blev kvar i hemmet. Endast några få barn blev slutligen föremål för samhällsvård när misstagen, pga. den stora anstormningen[4], uppdagades. Ett utmärkande drag i skandalen var att högre tjänstemän inte vågade gå emot de lägre pga. att det handlade om att skydda barn[5] (Butler-Sloss, 1987).

 

Även den statliga utredningsapparat som ligger till grund för lagstiftningsarbetet uppvisar stora brister särskilt då det gäller feministiska frågeställningar. Nästan hälften av materialet i ett urval offentliga utredningar visade sig vid granskning vara ”gripet ur luften” vad gäller data, metod och analys. Dessutom var slutsatserna illa underbyggda i 17 av 20 betänkanden (Lemne, 1998).

 

Den normala tiden för en brottsrubricering att gå från initiativ till allmän policy är i USA 25,6 år medan den för utnyttjande av barn varit fem gånger snabbare (Nelson, 1984). Skjørten benämner detta ”överkommunikation” då det gäller brott i hemmiljö (Skjørten, 1997:7). Termen "kontrollskador",  dvs. negativa och oöverskådliga biverkningar uppkomna t.ex. pga. striktare rättsliga procedurer, har tidigare kommit till användning då det gällt rättsliga överreaktioner beträffande drogrelaterade brott men kan, enligt Skjørten, möjligen också appliceras på sexuella övergrepp i hemmet (ibid., 1997:12).

 

 

Följder för barn av ogrundade anklagelser

 

“Tänk inte utan anmäl genast!”, uppmanar Dagerborg och fortsätter: “Anmälningsskyldigheten bör vara absolut, eftersom den är barnets enda garanterade skydd utanför familjen (DN Debatt 990108). Men hur skydda barn

mot deras beskyddare? frågar sig Jopt och hänvisar till mängden exempel på inhuman behandling av barn i utredningar om incest:

 

"How to explain that fundemental human rights, as carefully formulated in international treaties like the European Convention of Human Rights or the UN Convention on the Rights of the Child, appear sometimes to be ignored completely by the very individuals for whom the protection of children's psychological integrity and emotional welfare should be a central professional commitment?" (Jopt, 1995:22).

 

Underwager och Wakefield rapporterar från klinisk barnpsykiatrisk verksamhet att barn som grundlöst utsatts för myndighetsingripanden efteråt uppvisar stressymptom som de tidigare inte haft samt en minskad tilltro till föräldrarnas förmåga att skydda dem (Underwager & Wakefield, 1988:327-330).  Ett annat problem för barnen utgörs av falska incestbeskyllningar i samband med separationer. Av 205 anmälda incestfall i USA var 83 % i samband med skilsmässor. Av dessa var 71 % falska. Underwager & Wakefield refererar även en studie av Dwyer där 77 % av skilsmässorelaterade incestfall visade sig vara påhittade (“hoax cases”). Enligt Benedek och Schetky, citerad i Underwager & Wakefield,  får den anklagade föräldern inte längre träffa sitt barn då “systemet träder in”. Barnen i sådana fall får ofta inte ens efteråt tillgång till sina fäder och har sålunda åsamkats skada jämfört med förhållandena före anklagelsen. (Underwager & Wakefield, 1988:294-295).

 

Enligt LVU § 2 skall (tvångs-)[6] vård beslutas om det pga. misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. "Med begreppet 'otillbörligt utnyttjande' avses i första hand att någon av föräldrarna  utnyttjar barnet sexuellt (min kursiv.)" (Norström & Thunved, 1991:156). I praktiken innebär det att socialnämnden kan omhänderta barnet,  dvs. flytta det till en plats utanför hemmet och (enligt Vinnerjung) vanligen även utanför barnets släktkrets (Vinnerjung, 1993). Initiativet kommer vanligen via en anmälan.

 

Riskfaktorer med den fosterhemsvård som vanligen är följden av intervenering enligt LVU är främst låg utbildning, ingen "familj för livet" samt svagt externt stödsystem. Fosterbarn har även i hög utsträckning fått svaga sociala positioner i vuxenlivet  Empirin från registerdatastudier ifrågasätter dessutom socialvårdens förmåga att identifiera familjer vars barn antas bli avvikande vuxna (Vinnerjung. 1996:238-239).

 

 

Medias ansvar

 

I Radio- och TV-lagen samt i sändningstillståndet står det bl.a. att Sveriges Radios (SR) sändningsrätt skall utövas opartiskt och sakligt och att programverksamheten skall präglas av demokratiska värden. Vidare skall utrymme ges åt en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar. Dessutom föreskrivs att SR skall vara självständigt i förhållande till stat och andra maktgrupper och intresseorganisationer.

 

Martens påpekar att flertalet utsatta barn hade kunnat avvärja övergreppen om de känt till sin rätt att göra det. 90 % av förövarna anser att massmedia skulle ha kun-nat påverka deras beteende vid tiden för det första övergreppet och 40 % anser att de helt skulle ha låtit bli (Martens, 1989:168, 174). Dessvärre underordnas medias brottsrapporteringar av andra intressen vilket medför att bilden av brott, förövare och offer i hemmiljö i stället förvrängs och myter förstärks (Skjørten, 1997:2).

Massmedia lever i en slags institutionaliserad  symbios med  "professionella avlopp" (min översättning av "professional outlets") anser Nelson, citerad av Wakefield & Underwager. Experter ger journalister tillgång till färsk information i utbyte mot publicitet (Wakefield & Underwager, 1988:407). Eftersom ”misshandlat barn-syndrom” (battered child syndrome) liksom sexuellt utnyttjande av barn är företeelser som alla kan engagera sig mot och ingen för är risken för ensidighet och till och med hysteri uppenbar. En sexårig flicka mördades av sin mamma och sin mormor för att hon inte skulle få träffa sin incestmisstänkte men friade pappa och farfar. Mor och mormor tog därefter sina egna liv. Elmér påpekar att myndigheterna  i stort sett verkade ha agerat enligt bestämmelser och praxis (Elmér, 1998).  Trots, eller möjligen pga. detta, slutade ärendet i en tragedi där det missriktade skyddet av barnets bästa kan sammanfattas i moderns och mormoderns avskedsbrev där de säger sig vilja skydda barnet mot ett samhälle styrt av pedofiler. Elmér talar om "den korstågsanda som omger incestbrottet" (ibid.).

 

 

Forskning om sexuella övergrepp mot barn

 

Enligt Martens är det en väletablerad åsikt i den metodologiska debatten inom kriminologin att offerundersökningar om känsloladdade och personligabrottsområden som sexuella övergrepp är mindre tillförlitliga (Martens, 1990:143). Statistisk urvalsmetod och datainsamlingsmetod, liksom även svarsfrekvens/bortfall kan dessutom variera mellan olika undersökningar och därmed ge olika resultat(ibid., 1989:148-149).

 

Enligt Sariola strävade man dock redan vid decennieskiftet 1970/80, allmänt och aktivt efter att understryka de sexuella övergreppens omfattning. Detta underlättades, enligt Sariola, av att många av undersökningarna på området var dåligt metodologiskt uppbyggda. Genom att fråga om man någonsin råkat ut för sexuella övergrepp sammanblandades incest och övriga sexuella övergrepp med följd att förekomsten av incest framstod som synnerligen hög. Sariola ser här likheter med de undersökningar om misshandel som föregick incestdebatten. Ofta har man använt sig av moraliserande och otydliga begrepp. En del forskare har, enligt Sariola, även inkluderat en personlig vrede gentemot sexuellt utnyttjande. Som orsak till att man dragit sig för att fråga direkt om sexuella övergrepp har ibland nämnts rädslan för att svåra frågar då kan förbli obesvarade. Indirekta frågor kan dock i sin tur leda till oklarheter om vad som egentligen skett. En vanlig formulering om incest och sexuella övergrepp har, enligt Sariola, också varit att det förekommer betydligt oftare än vi hittills trott (Sariola, 1990:26). Även Martens riktar kritik mot den hittills gjorda empiriska forskningen och framhåller bristande stringens i den metodologiska behandlingen (Martens, 1989:11).

 

 

Mörkertal

 

Mörkertalen för viss brottstyp behöver inte nödvändigtvis vara positiva,  dvs. gå utöver antalet begångna/rapporterade brott. I dag står det tämligen klart att mörkertalen för resor med barn till Blåkulla i stället var negativa,  dvs. det uppdagades fler brott än som begicks. I själva verket var samtliga misstänkta och dömda förövare oskyldiga. Även de som erkände. Ändå kan man säga att det mest utmärkande för tidigare århundradens häxjakt var statsmaktens spridning av uppfattningen om höga mörkertal ”genom juridisk vidskepelse” vars underliggande ideologiska syfte bl.a. var att minska den privata, kvinnliga reproduktionskunskapen och trygga tillgången på arbetskraft (Heinsohn & Steiger, 1989).

 

Enligt du Reés-Nordenstad "vet man nu att sexuella övergrepp är mycket vanligare än man tidigare anat" (du Rées-Nordenstad, 1994:7). Som framgått tidigare hävdar dock flera forskare att så inte är fallet och att i stället motsatta trender kan skönjas. I en retrospektiv studie i USA kartlade Kilpatrick, medelst intervjuer av vuxna kvinnor, den longitudinella utvecklingen av omfattningen av sexuella erfarenheter i barndomen och fann att dessa minskat från 74 % till 46 % mellan födelseåren 1915 och 1964 (Kilpatrick, 1986:221-242).

 

Enligt Martens anammades föreställningen om att sexualbrotten blivit allt vanligare i Sverige utan kritisk eftertanke i början av 1980-talet trots att tillgänglig statistik gick i motsatt riktning allt sedan 1960-talets mitt (Martens, 1988:67). Sariola påpekar också att det är vanligt att  forskningsresultat gällande antalet sexualbrott mot barn i hemmet ofta förstoras genom att incest och sexuella övergrepp i allmänhet sammanblandas med följd att incest framstår som vanligare än det är. Dessutom hänvisar många till stora mörkertal trots att vetenskapliga belägg för detta saknas. Som exempel kan anföras att collegestudien 1979 (Finkelhor) inte skiljde sig nämnvärt från Kinsey-rapporten på 1950-talet. I själva verket ligger ”incestsiffrorna” (min övers.) för flickor nu något lägre (Sariola, 1990:26).

 

En strävan mot höga prevalens- och mörkertal (jmf Sariola ovan) kan anas[7] när endast faktorer  som kan tänkas höja mörkertalen betonas. du Rées-Nordenstad[8] nämner (i sitt slutarbete i straffrätt Sexuella övergrepp mot barn inom familjen - handledare prof. Madeleine Leijonhufvud) nära social relation, tabun, offret tar skulden, hot, ofta förskolebarn som inte kan berätta samt ouppmärksamma vuxna som exempel på mörkertalsförhöjande omständigheter (du Rées-Nordenstad, 1994:6). Balanserande, dvs. mörkertalssänkande faktorer (jmf. ovan) saknas helt.

 

 

Forskningsresultat

 

Peter Martens redovisar för en undersökning över anmälda sexualbrott mot 886 barn under 1984. En fjärdedel av brotten hade som misstänkt gärningsman fadern, lika många någon vuxen bekant, en tredjedel obekant vuxen och resten ungdomar (Martens, 1991). Antalet  anmälda brott (1997) under rubriken sexuellt tvång eller utnyttjande riktat mot person under 15 år som står i nära relation[9] med offret är, som kan utläsas av bilaga 1 och 2, i förhållande till andra brottsrubriceringar gällande sexuellt tvång, utnyttjande mm, tämligen lågt  (BRÅ, 1998/Tabell 100, bilaga 1 och 2).

 

Dessa siffror antyder proportioner men eftersom undersökningar baserade på anmälningar troligen har ett högre mörkertal än offerintervjuer har jag här koncentrerat mig på de senare. Jag har valt  far/dotter-incest eftersom denna form av föräldraövergrepp anses vara vanligare förekommande än far/son, mor/dotter eller mor/son (se t.ex. Finkelhor, 1984:166, Martens, 1989:114, Sariola, 1990:95). Undersökningarna är tyvärr inte standardiserade och i de fall far/dotterincest inte har kunnat separeras, har den närmast specificerade gruppen där denna ingår medtagits. Även gruppen som omfattar samtliga sexuella övergrepp mot barn har medtagits eftersom uppsatsens hypotes ju utgår från att denna huvudgrupp ofta (och i Ekots programserie i synnerhet) sammanblandas med föräldraincest. Med dessa kriterier fann jag nedannämnda svenska och finska undersökningar kompletterade med några ofta refererade amerikanska. En översikt av prevalensstudier över uppskattade sexuella övergrepp, gjord av Underwager och Wakefield, uppvisar ett spektrum som sträcker sig från 6 - 62 %  för kvinnor till 3 -30 %  för män (Underwager & Wakefield, 1988:261-266). Officiella noteringar i USA visar ganska entydigt att ca 85 % av anmälda fall av sexuella övergrepp gäller flickor. Självrapportering från offer ger ca 2/3 flickor/-kvinnor (Underwager & Wakefield, 1988:266). 1 % av kvinnorna i Kilpatricks självrapporteringsstudie i Georgia och Florida rapporterade incestuösa erfaren-heter från sin barndom, de flesta av dem med bröder (Kilpatrick, 1986:221-242).

 

Då det gäller incest mellan ospecificerad far (dvs. att det inte framgår om det är fråga om biologisk-, styv-, adoptiv- eller fosterfar) och dotter fann Finkelhor att 1,3 % av de svarande flickorna hade dylika erfarenheter (Finkelhor, 1979:113) vilket kan jämföras med Kinsey-rapporten från 50-talet där motsvarande siffra var 0,5 %. 1,5 % av de intervjuade kvinnorna i Kinsey-rapporten hade även haft sexuella kontakter med djur före puberteten och 3,6 % efter densamma (Kinsey m.fl.., 1953:117-118).

 

Enligt Russel hade 4,5 % av flickorna i San Fransisco-studien blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp av fäder, styvfäder eller fosterfäder. Detta är för övrigt den högsta siffra som framkommit i denna genomgång. Av förövarna, då det gällde sexuella övergrepp, var 15 % främlingar, 42 % ytligt bekanta och    41 % släktingar. Av incestuösa förövare var 17 % styvfäder och endast 2 % biologiska fäder.  Sammantaget hade 54 % av kvinnorna i Russels Boston- och San Fransiscostudier varit utsatta för sexuella övergrepp. Av dessa innefattade    38 % någon form av beröring (Russell, 1983). Kritik har riktats av bl.a. Sariola mot Russels metod, t.ex. att upptagningen inte skedde godtagbart slumpmässigt, 50 % bortfall, hög (18 år) åldersgräns (bl a var fem av offren för sexuella övergrepp mot barn gifta med förövaren),  samt att man betalade ut deltagarhonorar. Detta sistnämnda förhållande samt uteslutningen av personer som var bortresta eller hade en argsint hund på tomten framför sitt hus kan tänkas ha minskat de mera väletablerade kvinnornas proportionella andel. Liknande kritik riktar Sariola även mot Wyatts (se nedan) resultat (Sariola, 1990:27).  Även Finkelhor har kritiserat Russels och Wyatts resultat och i en jämförelse med sitt eget material som korrigerats för samstämmighet låg Russels och Wyatts resultat ändå nästan tre gånger högre (Finkelhor, 1986:27).

 

I en finsk enkätstudie, utförd 1988 och omfattande 7549 barn i åk 9, visade sig risken (uträknad på basis av självrapporteringen) för att en 15-årig flicka i någon form varit utsatt för sexuella handlingar från sin biologiske fars sida vara 0,2 %, och 0,1 % för en 10-åring. Inkluderas pojkarna faller prevalensen ytterligare.

 

Styvfäder inkluderade stiger dock siffran markant men ligger för en 15-åring fortfarande under 0,5 %. I 86 % av fallen hade fadern alltid eller oftast varit berusad (Sariola 1990 och 1996).

 

Far/dotter- och styvfar/dotterincest[10] rapporterade 0,47 % av de svarande flickorna i Sariolas studie. Detta kan jämföras med 17,8 % för sexuella erfarenheter[11] med vuxna som är minst fem år äldre. Incestupplevelser med biologiska fäder rapporterade 0,24 % av flickorna. (Sariola, 1990:69, 87). Endast tre av sammanlagt 16 flickor hade varit under tio år när övergreppen började (ibid., 91).

 

Intensiv uppmärksamhet och fördömande av incest borde rimligen, om övriga förhållanden är oförändrade, öka anmälningsbenägenheten och sänka brottsbenägenheten. Orimligt utvidgad definition på sexuellt utnyttjande kan, enligt Sariola, förhindra en exakt bedömning av antalet barn som verkligen behöver hjälp. Många fall är, enligt Sariola, också så lindriga att de bäst kan bekämpas genom upplysning (Sariola, 1990:12).

 

Enligt Kinberg låg incestfrekvensen på 40-talet kring 0,5 per 100.000 invånare/år (Kinberg, 1943). Detta kan jämföras med fem per 100.000 invånare/1997 för antalet anmälda fall av  sexuellt tvång, utnyttjande mm. mot person under 15 år av annat kön i nära relation (se bilaga 2).

 

Rönström fann att 8 % av 444 slumpmässigt utvalda vuxna kvinnor i en svensk brottsofferstudie rapporterade om upplevelser av sexuella övergrepp före 18 års ålder. 1,1 % hade erfarit sexuella övergrepp av en förälder/föräldragestalt (Rönström, 1983).  I en uppföljande undersökning 1985 var målgruppen ca 500 kvinnor i åldern 16-24 år och här rapporterade 7 % om sexuella övergrepp under barndomen. Andelen övergrepp av förälder/föräldragestalt var lägre i denna grupp (Martens, 1989:157-162). Könsfördelningen framgår inte men om man utgår från att minst hälften var flickor blir prevalensen < 0,6 % vilket kan jämföras med Sariolas uppgift om 0,47 % för biologisk + styvfaderincest[12].

 

I SAM  (Tonåringar - sex och samlevnad) 73 -90 -undersökningen, omfattande 2.000 17-åringar, uppger sig 3 % av pojkarna och 7 % av flickorna någon gång ha blivit utsatta för sexuella övergrepp. En fjärdedel av dessa (1,1 %) uppgav att gärningsmannen var en "närstående"  dvs. förälder, styvförälder, fosterförälder, syskon eller släkting (Edgardh, 1992). Även denna siffra är i överensstämmelse med Sariolas undersökning (0,9 % utgående från Sariolas uppgift om att 2 % av de sexuella erfarenheterna gällde inom familjen och 3 % med släktingar). Andelen biologiska föräldrar framgår inte i SAM 73-90 liksom inte heller andelen föräldrar sammanlagt. I den finländska undersökningen (liknande SAM 73-90 till metod men mer omfattande och detaljerad) rapporterade 0,55 % av flickorna om incest inom kärnfamiljen. Av förövarna var åtta biologiska fäder (obs. att det biologiska släktskapet ej är säkert fastställt - min anm.), tio styvfäder och tre bröder. Enligt Sariola skulle alltså 1 % av pojkarnas och 2 % av flickornas sexuella erfarenheter [13] ha tillkommit inom familjen. (Sariola, 1990:78).

 

Utgående från hypotesen att pojkar enligt ovan är mindre utsatta än flickor och att mödrar är mindre frekventa som förövare än män kan nedanstående siffror ses som tilltagna i överkant då det gäller förekomsten av föräldraincest enligt offerstudier.

 

 

Sexuella övergrepp i hemmet (fader mot dotter).

 

Författare                   Utsatta i %                 Anmärkning

                                                                                                                                   

__________________________________________________________________

 

 

Kinsey-rapporten  1953           0,5       ospecificerad fader

(USA)                          sexuella övergrepp totalt 24 %

 

Finkelhor 1979 1,3       ospecificerad fader

(USA)                          sexuella övergrepp totalt 19 %

                                    hög åldersgräns (19 år )

 

Russel  1983                <0,5     biol. fader

(USA)                          biol.+styvf.+fosterf. 4,5 %

                                    släktingar 12 %

                                    sexuella övergrepp totalt 38-54 %.

icke slumpurval, honorar,

bortfall > 50%

 

Rönström 1983/85       0,6/1,1 förälder/föräldragestalt         

(Sverige)                                  sexuella övergrepp totalt 8/7 %

 

Kilpatrick 1986            <1        de flesta förövarna inte föräldrar

(USA)                          sexuella erfarenheter 55 %

 

Sariola 1988                 0,2       biol. fader  (0,14 % inom kärnfam.)

(Finland)                                   biol. + styvfader 0,47 %

sex. erf. med >5 år äldre 18 %

 

Edgardh, Sam 73-90    <1,75   "närstående" inkl. släktingar

(Sverige)                                  sexuella övergrepp totalt  7 %

 

Resultaten ovan ger sammanfattningsvis vid handen att den lägsta prevalensuppgiften för biologisk far/dotterincest, 0,14 %, gäller den biologiska "kärnfamiljen" (jmf Sariola, 1990:89). Utslaget på bägge könen ger det för biologisk föräldraincest  en prevalens på < 0,07 %.  Detta kan jämföras med undersökningar som visat att 67 % av kvinnor råkat ut för sexuella övergrepp under sin barndom (Wyatt, 1985:509). Den sammanlagda siffran för incest med någon familjemedlem var i Sariolas studie 0,7 % och då det gällde släktingar utanför familjen 0,8 % (Sariola, 1990:11, 93). Ett i sammanhanget beaktansvärt förhållande är att fosterföräldrar vanligen utgör en del av det system som är avsett att skydda barn då dessa far illa hos sina egna föräldrar. Samtidigt verkar just fosterfäder, tillsammans med styvfäder (jmf Russell nedan och Sariola ovan) utgöra en betydligt större statistisk riskfaktor än biologiska fäder.

 

Crewdson varnar för "smarta pedofiler",  dvs. män som blivit styvfäder i syfte att komma barn nära (Crewdson, 1988, p. 31). I Russells San Fransisco-studie framgick det att en av sex som hade haft en styvfar som förälder även varit utsatt för sexuella övergrepp av denne (Russell, 1984:21). Förhållandet liknar det Sariola fått fram ovan även om totalprevalensen hos Russell ligger avsevärt högre. Däremot fann Russell till skillnad från Sariola (1990:89-90) att styvfädernas övergrepp var grövre (Russell, 1984:19).

 

I en tidigare studie över sexuellt utnyttjade barn i Finland rapporterade olika myndigheter om totalt 132 konstaterade och 222 misstänkta fall under åren 1983-84. Av barnen, som var under 16 år, hade 48 utnyttjats av biologiska fäder, 29 av styvfäder, fem av mödrar och fyra av bröder. Förövarna i de övriga 46 fallen var inte familjemedlemmar. Enligt Sariola rapporteras långtifrån alla fall av sexuellt utnyttjande utanför familjen, speciellt då det gäller äldre barn (Sariola, 1985:54).

 

 

Sammanfattning av forskningsläget

 

Sammantaget är det, på basis av studierna ovan, rimligt att anta att sexuella övergrepp av föräldrar utgör en minoritet av samtliga sexuella övergrepp mot barn. Ett annat utmärkande drag är att prevalenssiffrorna inte verkar att nämnvärt ha förändrats sedan 1950-talet. Ingen studie antydde heller annat än att incest utförd av biologisk förälder utgör den i särklass ovanligaste formen av sexuella övergrepp mot barn.

 

 

Beskrivning av metod

 

Metodvalet utgår från A) uppsatsens syfte,  dvs. att undersöka hur Ekots bild av barns utsatthet för sexuella övergrepp överensstämmer med forskningen och B) uppsatsens hypotes,  dvs. att siffror om sexuella övergrepp mot barn av ideologiska skäl kopplas samman med föräldraincest. Analysdelen handlar alltså i steg ett om att identifiera påståenden som i steg två jämförs med litteraturen.

 

Innehållsanalys är i vid mening ”varje teknik som drar slutsatser genom systematisk och objektiv identifiering av specificerade karaktäristika och budskap” (min övers. från Frankfort-Nachmias 1996:324). Enligt Krippendorf  placeras innehållsanalysens data i ett sammanhang konstruerat på basis av

analytikerns kunskap om omgivande faktorer inklusive vad han/hon vill veta om målet för analysen (Krippendorff, 1980:28). Här gäller det framförallt vägning av innehåll mot sakförhållanden, identifiering av kommunikatörens avsikter, hur social uppmärksamhet fokuseras samt beskrivning av kommunikationstrender (Weber, 1990:9).

 

Enligt Frankfort-Nachmias kan tillämpningen av innehållsanalys indelas i:

 

1.      Beskrivning av budskapets utmärkande drag.

2.      Att göra slutledningar beträffande avsändaren och om budskapets orsaker.

3.      Att dra slutsatser om budskapets effekter för mottagaren (Frankfort-Nachmias, 1996:327)

 

Metoden i detta fall utgår från ett lyssnarperspektiv, dvs. insamlade data och övrig bedömning utgår från vad som sagts i programinslagen. Detta eftersom studiens syfte är att analysera exakt det material som lyssnarna tagit del av samt att göra bedömningar enbart utgående från detta. Specificerade karaktäristika på vad som extraheras vid avlyssningen av de 18 programinslagen är att utsagorna antingen tar upp omfattningen av sexuella övergrepp eller handlar om anmälningsskyldigheten enligt SOL § 71 kopplad till sexuella övergrepp/incest. Vid genomlyssningen av materialet antecknades följaktligen alla utsagor om omfattningen av sexuella övergrepp samt alla utsagor om sexuella övergrepp/incest mot barn som i inslagen är kopplade till anmälningsskyldigheten enligt SOL § 71. Innehållsanalysens inriktning är följaktligen identisk med programseriens egen problemformulering, dvs. varför inte alla misstankar om sexuella övergrepp mot barn anmäls enligt SOL § 71.

 

Utsagor om anmälningsskyldighet enligt SOL § 71 och misstänkta sexuella övergrepp mot barn har sedan analyserats och jämförts med forskningsresultaten beträffande sexuella övergrepp utförda av föräldrar respektive samtliga sexuella övergrepp. Detta eftersom SOL § 71 i praktiken (se ovan) avser endast de sexuella övergrepp där förövaren är en föräldrar. Mättnad i materialet från Ekot uppnåddes genom att inga fler kategorier avseende anmälningar om sexuella övergrepp mot barn enligt SOL  § 71 eller omfattningen av sexuella övergrepp genererades.

 

Validiteten är avhängig innehåll (content validity), empiri (empirical validity) och konstruktion (construct validity), (Frankfort-Nachmias 1996:170).  Vad gäller s.k. face validity  dvs. forskarens subjektiva bedömning eftersträvas maximal överensstämmelse mellan forskarens och andra lyssnares tolkning av budskapet. Genom att knyta denna tolkning till objektiva kategorier som de ovannämnda (SOL § 71 och omfattningen av sexuella övergrepp mot barn) samt till de presenterade prevalensstudierna blir problemet mindre utpräglat samtidigt som även den empiriska validiteten säkerställs genom kategoriernas externt objektiva kriterier.

 

Reliabiliteten i en mätmetod bestäms av förhållandet mellan sanna och falska komponenter (Frankfort-Nachmias, 1996:174). Källmaterial och dess tillförlitlighet bestäms och begränsas i detta fall av de presenterade inslagen. Någon uppföljning av bakomliggande källor har inte gjorts eftersom studiens fokus ligger på programmets verbala innehåll och problem som formuleras i programinslagen. Som sanna komponenter betraktas alltså vad som sagts i programinslagen. Eftersom kopplingen mellan SOL § 71 och sexuella övergrepp mot barn sålunda ingår i objektet för studien (Ekots problemformulering och programidé), blir även reliabiliteten i huvudsak beroende av den ovannämnda face validity faktorn. Det främsta metodproblemet blir därmed tillförlitligheten i analysandens tolkningar av utsagorna i programmet. Samtidigt utgör dock studiens öppna karaktär, med presenterade citat ur ett tillgängligt material, ett gott empiriskt bedömningsunderlag för kritisk extern granskning.

 

 

Datainsamling

 

Ekots programserie bestod av 18 nyhetsinslag om sexuella övergrepp mot barn under perioden 16-28.2.1998. Av dessa handlade inte alla om uppsatsens tema. Ekot refererar även till en enkät man påstår sig ha sänt ut till landets socialkontor för att ta reda på hur många misstankar om sexuella övergrepp som rapporterats. Denna enkät liksom andra undersökningar Ekot i ospecificerat hänvisar till diskuteras inte inom ramen för uppsatsen.

 

Samtliga 18 programinslag bandades och därefter nedskrevs alla utsagor som rörde omfattningen om sexuella övergrepp mot barn respektive utsagor om anmälningsplikt enligt SOL § 71. Utsagorna presenteras ordagrant och i den mängd de faktiskt förekommit. Samma utsaga kan alltså förekomma ett flertal gånger. Utöver detta extraherades även kompletterande material. Detta särskiljs i analysdelen med avvikande teckengrafik. Det kompletterande materialet består dels av en förtydligande “ram” till de extraherade utsagorna men kan även stå självständigt, t.ex. då det gäller i sammanhanget intressanta intervjuer Ekot gjort.

 

För litteratursökning användes universitetets biblioteksdata samt Internetsökning. Sökningen inriktades på självrapporteringsstudier om incest och sexuella övergrepp.  Både svensk och engelsk sökning gjordes. Förutom svenska studier har utländska studier refererats i den mån de är välkända eller av särskild betydelse pga. omfång eller tekniskt utförande.

 

En viktig faktor för förståelse av möjliga inkonsekvenser i synen på sexuella övergrepp och incest utgör den starka antipati brottsformen utlöser. Fördömandet kan också i viss mån förmodas stå i relation till offrets och förövarens ålder, kön, släktskap och beroendeförhållanden samt övergreppets art. Följderna kan dock bli katastrofala för barnet och dess föräldrar vid ogrundad misstanke. Det avskyvärda i brottet utgör därför potential såväl till medial lockelse som till familjetragedier.

Vad gäller moraliskt fördömande via massmedia tangerar Erik Höjdestrands avhandling om Det vedervärdiga videovåldet samma spår (Höjdestrand, 1997).  I likhet med föreliggande arbete var all empiri lättillgänglig. Avgränsningen i Höjdestrands studie skedde dock mer eller mindre godtyckligt pga. materialets omfattning. Som det allvarligaste metodproblemet finner Höjdestrand sig själv som forskare och därmed också som uttolkare och möjlig förvrängare av analysen (ibid., 12). Eftersom föreliggande studie endast tar fasta på avgränsade och redovisade utsagor i programmet som sedan jämförs med motsvarande forskningsresultat, förefaller analysandens svängrum här vara mindre än i Höjdestrands studie med dess avsevärt bredare karaktär. Samtidigt torde det vara lätt för läsaren att själv väga analysen mot de presenterade utdragen ur programinslagen. Trots detta är det kanske ändå skäl att påminna om Rosengrens varning beträffande såväl avsändarens som mottagarens utsatthet för det omgivande sociala systemet vilket ytterligare försvårar kausala slutsatser utgående enbart från budskapet (Rosengren, K. E.. 1971:10.2).

 

 

 

 

 

 

Utdrag ur Ekots programserie med analys och kommentarer

 

De faktorer som hittills tagits upp beträffande sexuella övergrepp mot barn är avsedda att tillsammans med programutdragen nedan bilda ett sammanhang med hypotes och frågeställning (jmf Krippendorff, 1980:28).

 

Samtliga utdrag är ur Ekots programserieinslag och indelas enligt följande:

 

1 Utsagor som både tar upp sexuella övergrepp mot barn och anmälningsskyldigheten enligt SOL § 71 (fet och understreckad stil).

 

2  Utsagor om omfattningen av sexuella övergrepp (fet stil i utdraget).

 

3  Kompletterande utdrag med anknytning till punkt 1 och 2 ovan.

 

Den systematiska och objektiva identifieringen av specificerade karakteristika och budskap (jmf Frankfort-Nachmias, 1996:324) uppfylls genom ovan behandlade karakteristika för SOL § 71 och  begreppet sexuella övergrepp. De extraherade utsagorna i inslagen vägs mot vad som framkommit i litteraturgenomgången ovan och utifrån detta görs försök att identifiera  kommunikatörens avsikter, kommunikationstrender samt hur social uppmärksamhet fokuseras (jmf Weber,1990:9) på sexuella övergrepp mot barn förövade av föräldrar.

 

 

Utdrag nr. 1: "När personal på dagis och skolor i Sverige misstänker att ett barn varit utsatt för sexuella övergrepp - väljer de oftast att inte göra en anmälan till socialtjänsten, trots att dom enligt socialtjänstlagen paragraf 71 är skyldiga att rapportera varje misstanke."

 

Analys: Ekot använder sig här av den generella termen “sexuella övergrepp”, som i forskningsöversikten ovan visat sig inkludera delmängden sexuella övergrepp mot barn i hemmet. Denna innehåller i sin tur delmängden föräldraincest som måste betecknas som huvudmålet för anmälningsskyldigheten. Den koppling till anmälan enligt SOL § 71 som Ekot gör borde följaktligen ha belyst detta. Sexuella övergrepp mot barn utförda av föräldrar kan förvisso beskrivas enbart som sexuella övergrepp men då Ekot använder samma term även i andra sammanhang, t.ex. då det gäller att framhäva hur många barn som blivit utsatta (se nedan), blir sammanhanget oklart för lyssnaren. Denna sammanblandning passar in i en ideologisk kommunikationstrend som prioriterar höga siffror för sexuella övergrepp inom familjen (jmf. Sariola och Martens ovan om kvinnorörelsen). Social uppmärksamhet (jmf. Weber ovan) fokuseras alltså här genom den generella hänvisningen till SOL § 71. Påståendet är därmed vilseledande, särskilt med tanke på att Ekot, enligt egen utsaga, forskat på området och därför borde besitta mer än allmän kunskap. En möjlig orsak till Ekots obefintliga specificering om vad som avses med sexuella övergrepp respektive osäkerheten om vad SOL § 71 innebär kunde därför vara att Ekot vill underlätta en ideologiskt baserad (dvs. varken baserad på fakta eller okunskap) tolkning vilket får som effekt att även lyssnaren, i brist på annan information, följer denna tolkning, åtminstone om hon/han saknar övriga skäl att misstro Ekots rapportering. Ekots presentation innebär på så sätt att journalisters problemformuleringsmonopol kan ha använts i ideologiskt syfte. Mottagarens uppfattning om problematiken kommer därmed att i hög grad vara oförenlig med ovan refererade litteratur. En obalans kan på detta sätt uppstå och denna kan utgöra grogrund för överreaktioner och felaktiga ställningsstaganden vilket i slutändan drabbar barnen. Utmärkande drag är här alltså en ansats att likställa misstankar om övergrepp med misstankar mot hemmiljön/föräldrarna.

 

 

Utdrag nr. 2: “Vi ville ta reda på hur den offentliga barnomsorgen (inklusive grundskolan) lever upp till Socialtjänstlagen, när det gäller att rapportera alla fall av barn som far illa, som de får kännedom om.”

 

Analys: Utdraget är till sitt innehåll likartat det första. Ekots problemformulering enligt ovan gäller dock inte nödvändigtvis alla barn utan främst dem som i enlighet med SOL § 71 far illa pga. misstänkta övergrepp av föräldrar. Motivet till att ta reda på hur ofta anmälan görs till socialtjänsten sammanfaller med vad som ovan anförts om medias speciella beredvillighet att rapportera om sexuella övergrepp i hemmen samt att underblåsa en ideologiskt färgad kommunikationstrend. Effekten på mottagaren är rimligen att denne uppfattar det som naturligt att barn som far illa skall rapporteras och därför inte ser någon anledning att ifrågasätta Ekots upplägg och inte heller det faktum att barn som far illa pga. andra än föräldrar inte automatiskt faller inom ramen för Ekots problemformulering och oro.

 

 

Utdrag nr. 3: ”Bara knappt 300 fall om året anmäls av personal på skolor och dagis, trots att alla forskningsrapporter visar att antalet barn som utnyttjas sexuellt är många gånger fler.”

 

Analys: Återigen ett exempel på omedveten (dvs. okunnig) eller medveten (dvs. ideologisk) sammanblandning av sexuella övergrepp mot barn i allmänhet med de sexuella övergrepp som rimligen kan tänkas anmälas enligt SOL § 71. Det föreligger inget känt samband mellan antalet anmälda  enligt SOL § 71 och forskningsrapporter om antalet sexuellt utnyttjade barn. Samtliga ovan angivna prevalensstudier visar tvärtom att förövaren av sexuella övergrepp oftast inte tillhör dem som är vanligast förekommande vid anmälningsskyldigheten, dvs. en förälder. Påståendet om “alla forskningsrapporter” är mot bakgrund av det ovan refererade fel och tyder på att kommunikatörens avsikt varit att ge lyssnaren en annan verklighetsbild.

 

 

Utdrag nr. 4: ”Vissa undersökningar av mörkertalen påstår att var tionde barn utsatts för övergrepp av sexuell art. Det skulle betyda 11500 barn. Bara 300 upptäcks och anmäls.”

Analys: I detta utdrag återkommer den tidigare påpekade inkonsekvensen mellan barn som utsatts för sexuella övergrepp respektive dem som anmäls. Den envetna upprepningen utesluter att det kan vara fråga om misstag från Ekots sida. För att ytterligare höja antalet barn som kan ha utsatts för sexuella övergrepp använder Ekot sig här inte längre av “alla” utan “vissa” undersökningar som dessutom handlar om den mest osäkra formen av skattning dvs. mörkertal. Värdet av "undersökningar av mörkertalen" är tveksamt mot bakgrund av de kritiska synpunkter som ovan anförts. De tidigare refererade offerundersökningarna, som kan sägas representera närmast tillförlitliga resultat, håller sig, då det gäller biologisk far/dotter-incest, mellan 0,5 % (Russell) och 0,2 % (Sariola). Då det gäller samtliga fäder ligger Finkelhors resultat 1,3 % högst. Observera att Sariolas siffra sjunker till < 0,15 för flickor boende hos sina biologiska föräldrar och         < 0,15 % för pojkar och flickor sammantaget hos sina biologiska föräldrar.

 

 

Utdrag nr. 5: "Den undersökning som svenska experter fäster tilltro till säger att cirka fem procent, var tjugonde är drabbad. Det skulle betyda 6 000 barn. Åter: bara 300 upptäcks.

 

Analys: Uttalandet överensstämmer inte med de allmänt refererade svenska undersökningar som tagits upp ovan. Då det gäller övergrepp från föräldrars sida kommer ingen av studierna upp ens i närheten av 5 % oavsett föräldratyp. Rönström och Edgardh (SAM 73-90) rapporterar att mellan 7-8 % av flickorna sagt sig ha drabbats av sexuella övergrepp totalt. Passusen på slutet om att bara 300 upptäcks visar att Ekot här, återigen, avser SOL § 71. Mot den bakgrunden blir uppgiften svårförenlig med vad som framkommit ovan eftersom siffrorna för flickor i Rönströms studie är 1,1 % (förövaren föräldragestalt), Edgardh 1,75 % (förövaren närstående inkl. släktingar)  och Sariola  0.47 % (inkl styvfäder). Utmärkande drag är återigen tendensen att, med varierande medel, späda på siffrorna uppåt utan att lyssnaren ges relevant bedömningsunderlag.

 

Utdrag nr. 6: "Ekots undersökning visar att de som arbetar där (i barnomsorgen och skolan - min anm.) rapporterar knappt 300 fall om året till socialtjänsten. Alla (kraftfullt betonat i programmet - min anm.) forsknings-rapporter som finns  visar att antalet drabbade är många gånger fler."

 

Analys: Utdraget är i huvudsak en upprepning av utdrag nr.3. Oklart vad som avses med drabbade. Inkluderar det sexuella övergrepp även utanför familjen? I så fall är påståendet riktigt men då också utan otvetydig koppling till anmälan enligt SOL § 71. Om det å andra sidan avser övergrepp av föräldrar mot sina barn är påståendet inte i överensstämmelse med självrapporteringsstudierna. Eftersom Ekot hela tiden talar om sexuella övergrepp som skall anmälas enl. SOL § 71 förmedlar programmet en bild till lyssnaren att den stora diskrepansen som noterats ovan i förhållande till prevalensstudier mellan sexuella övergrepp respektive föräldraincest, skulle vara av karaktären anmälningsskyldighet enligt SOL § 71.

 

 

Utdrag nr. 7: a)"En klar majoritet av de barn som utsätts för till exempel incest - kan alltså inte räkna med att få stöd från daghemspersonalen eller från lärarna i skolan."  b)"Enligt Lars Westerström (representant för den s.k. "Köpingmodellen", - min anm.) är det något av en paradox att skyddssystemet kan bli ett hot mot den det är avsett att skydda. Fler söker hjälp då anmälningsplikten förbigås."

 

Analys: a) Användningen av ordet incest, som inte överhuvudtaget nämns i anmälningsparagrafen eller i andra tillämpliga lagrum, framstår här som en tydlig pekpinne för den oinsatte lyssnaren. Här plockar Ekot alltså plötsligt ut delmängden incest, dvs. sexuella övergrepp inom familjen, från totalmängden sexuella övergrepp men bibehåller samtidigt kopplingen från tidigare dvs. att eftersom så många barn är utsatta för sexuella övergrepp så måste ”en klar majoritet” av barn som utsätts för incest inte få stöd. Uttalandet innehåller en tydlig social fokusering (incest) med tidigare programinnehåll som bas (alltså). Ordet incest introduceras till synes händelsevis (jmf. t. ex.). Att den folkliga benämningen incest används kan dessutom vara ett led i fokuseringen mot

 

föräldraincest eftersom ordet för många kommit att betyda just detta. Offerundersökningarna visar dock att andra former av incest är vanligare t.ex. mellan syskon och släktingar. Om Ekot hade haft för avsikt att öppet likställa föräldraincest med de sexuella övergrepp som faller under anmälningsskyldigheten enligt SOL § 71 borde man från början ha deklarerat detta.

 

b) Lars Westerströms uttalande står i motsättning till vad som ovan anförts ur SOU 1994:139 om det önskvärda i en utvidgning av anmälningsskyldigheten ock likaså i motsats till Dagerborgs uppmaning ovan att inte tänka utan anmäla direkt. Citatet är också av intresse därför att det kommer så att säga inifrån den praktiskt arbetande barnskyddsverksamheten och till sin första del sammanfaller med temat för detta arbete.

 

 

Utdrag nr.8: "Lena tvångsomhändertogs för samhällsvård och placerades i fosterhem då hon var 13 år. Där förgrep fosterfadern sig på henne.  Trots anmälan till socialtjänsten lades fallet ned och när Lena vid ett senare oralsextillfälle visade upp sperma blandad med hennes saliv för skolsköterskan hällde denna ut det med motiveringen att det ju redan var utrett.

 

Analys: Utdraget exemplifierar problemet med av samhället redan omhändertagna barn enligt SOL § 71 och LVU. Barnet kan inte på nytt omhändertas för samhällsvård men nog förflyttas till annan del inom samhällsvården eller tillbaks till sin släkt, vilket uppenbarligen inte skedde. Ekots problemformulering om varför så få fall anmäls får här en delförklaring dvs. att det föreligger en selektion huruvida fall följs upp eller inte. Mot bakgrund av vad som framkommit ovan skulle denna selektion innebära att motsvarande övergrepp från Lenas egen pappa sannolikt hade lett till en avsevärt skarpare reaktion.

 

Utdrag nr. 9: "Varje år så går 1.600.000 barn på dagis, lekis eller i skolan i Sverige. Hur många av dem som tvingats till sexuella handlingar som Lena, det går inte att säga säkert. Det handlar om uppskattningar,  mörkertal.

Analys: Lena var redan omhändertagen från sina föräldrar och placerad i samhällets fosterhem. Anmälan enligt SOL § 71 hade ingen effekt. Fallet faller sålunda utanför ramen för Ekots problemformulering om varför inte anmälan enligt SOL § 71 görs då barn utnyttjas i sitt ursprungshem. Att jämföra Lenas fall med alla andra som råkat ut för sexuella övergrepp gör det omöjligt för lyssnaren att bilda sig en uppfattning om vad som avses. Exemplet visar dock hur barn kan bli dubbelt, och kanske tredubbelt utnyttjade av representanter för samhällets barnskydd. För det första kanske genom tvångsomhändertagandet (vilket vi dock inte får någon kännedom om), för det andra genom fosterfaderns  övergrepp och för det tredje genom att inte bli hörd av det system som så ivrigt engagerar sig för sexuella övergrepp mot barn då de misstänks ske i föräldrahemmet. Mot bakgrund av litteraturgenomgången och resonemanget om statens speciella intresse för intervenering i föräldrahem framstår oviljan att anmäla fosterhemmet som ideologiskt följdriktig. Att Ekot tar upp fallet är i och för sig lovvärt men noteras bör att exemplet av Ekot används som argument för fler anmälningar enligt SOL § 71. En ytterligare aspekt på fallet Lena är att hon, enligt forskningsresultaten, befinner sig i en högrisksituation, dvs. i en fosterfamilj, och att fallet därför inte är jämförbart med de 1.500.000 barn Ekot refererar till. Sammantaget blir bilden av Ekots presentation återigen oförenlig med saklighet och opartiskhet men följdriktig utifrån ett ideologisk perspektiv.

 

 

 

Utdrag nr. 10: "Barn som blir utsatta för sexuella övergrepp har svårt att göra sina röster hörda - det visar en undersökning som Ekot gjort. Eva Thorelius som tidigare arbetat inom barnomsorgen, men som nu är terapeut, berättar om Karin som blev sexuellt utnyttjad av sin adoptivfar i 12 år innan hon fick hjälp:

 

Analys: Utdraget börjar med den tidigare kritiserade kopplingen mellan sexuella övergrepp mot barn och SOL § 71 (2...att göra sina röster hörda”). Det kan återigen noteras att inget av Ekots exempel avser biologisk far. ”Utnyttjad i 12 år” väcker anstöt hos lyssnarna som, genom Ekots problemformulering och tidigare

 

kommentarer och inslag i serien, främst associerar till familj och föräldrar då det gäller sexuella övergrepp och därför förmodligen inte särskilt noterar att exemplen inte gäller biologiska föräldrar utan grupper där risken för övergrepp kan vara avsevärt högre. Som forskningen påvisat, är det i dessa grupper som en högre andel ”riskpappor” tenderar att ansamlas. Ironiskt nog blir det, som i fallet Lena ovan, lätt så att misslyckanden i barnskyddssystemets egna lösningar av Ekot används som avskräckande exempel.

 

 

Utdrag nr. 11: "Bara en bråkdel av alla sexuella övergrepp mot barn, uppmärksammas av dem som jobbar i barnomsorgen - det visar en omfattande undersökning som Ekot gjort. De som arbetar med barn i Sverige har en skyldighet, enligt lagen, att rapportera minsta misstanke om att ett barn far illa - och såna misstankar finns - men majoriteten av alla misstankar om övergrepp förs aldrig vidare.

 

 

Analys: I första meningen gäller det nu sexuella övergrepp mot barn som inte uppmärksammas av barnomsorgen. Om med uppmärksammas avses anmälan enligt SOL § 71 är detta en upprepning av det tidigare nämnda logiska felslutet, i annat fall blir meningen oklar. I nästsista meningen framstår den insprängda satsen - “...och sådana misstankar finns...” - som överflödig och även tendentiös i vad som borde vara en saklig och opartisk framställning. Grundbudskapet är som tidigare att för få fall av sexuella övergrepp “förs vidare”. Eftersom detta måste förstås som anmälan enligt SOL § 71 och eftersom denna inte är avsedd för alla övergrepp måste Ekots sätt att presentera problemet innebära ett försök att inför lyssnaren föra in samtliga sexuella övergrepp inom ramen för SOL § 71 samtidigt som denna bibehåller sin “incest”-prägel dvs. associeras med övergrepp inom familjen av förälder/föräldrar.

 

Utdrag nr. 12: "Anställda i barnomsorg och skola bryter mot lagen när de inte anmäler sina misstankar om att barn kan vara utsatta för sexuella övergrepp.”

Analys: Problemformulering som ovan. Anmälan enligt SOL § 71 avser endast misstankar om sexuella övergrepp mot barn utförda av någon i hemmet, främst av föräldrar. Sexuella övergrepp utanför hemmet respektive i hemmet men utförda av barn omfattas inte. På det sätt Ekot här uttrycker sig finns det ingen möjlighet för en oinsatt lyssnare att förstå sammanhangen. Sett mot bakgrund av seriens uppläggning förstärks lyssnarens bild av sexuella övergrepp mot barn som liktydigt med övergrep i hemmet av förälder/föräldrar.

 

 

Utdrag nr. 13: "Många misstankar om sexuella övergrepp tas inte på allvar - På en del socialkontor så är utredningarna så röriga att vissa barn helt försvinner."

 

Analys:  Detta att vissa anmälningar inte leder någon vart utan i stället försvinner kan jämföras med fallet Lena och fosterfadern ovan. Samtidigt blir bilden av socialkontorens stringens i behandlingen skrämmande men i linje med den kritik Edwardsson riktat mot socialtjänstens utredningsmetodik - (Edwardsson, 1997).

 

 

Utdrag nr. 14: "Ekot fortsätter rapportera om vuxenvärldens svek mot sexuellt utsatta barn. Majoriteten av alla misstankar om sexuella övergrepp, anmäls aldrig från daghem och skolor till socialtjänsten - trots den skyldighet de anställda har att göra så.

 

Analys: En ytterligare upprepning. Det saknas klara direktiv om den egentliga innebörden i ordet ”något” i lagtextens ”…något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa…” och därför är det rimligt att anta att personalen i första hand associerar anmälningsskyldigheten till förhållanden som har med barnets hemmiljö att göra. Återigen låter Ekot bli att specificera att det endast rör sig om en del av sexuella övergrepp mot barn som kan antas falla under anmälningsskyldigheten enligt SOL § 71.  Upprepningarna väcker återigen fråga om avsikt eller grov vårdslöshet i programberedningen eftersom Ekot konsekvent använt sig av termen sexuella övergrepp då det gäller prevalens/incidens men inte klargjort sammanhanget till sexuella övergrepp utförda av föräldrar trots att man uttryckligen talat om ”incest”. “Vuxenvärldens svek” blir med denna ansats dubbeltydigt. Dels kan uttalandet, i linje med vad Ekot tidigare sagt, avse tjänstemän m.fl. som låter bli att anmäla men det kan även förstås som ett svek mot alla de barn som faller utanför barnskyddet, t.ex. de som utnyttjas sexuellt av kamrater eller, som i fallet Lena, utnyttjas inom det offentligas omsorg.

 

 

Utdrag nr. 15: "Börje Svensson vid Rädda Barnens pojkmottagning i Stockholm: Sexuella övergrepp i hemmen drabbar barnen hårdast bl.a. för att "då slaktas ju familjen"…

 

Kommentar: Uttalandet understryker vad som tidigare sagts om vikten av att ta hänsyn till negativa följdverkningar t.ex. vid grundlösa utredningar om sexuella övergrepp i hemmet. Det kategoriska påståendet om att familjen “slaktas” antyder att detta är regel snarare än undantag. Av särskild betydelse i sammanhanget är möjligheten att detta även kan gälla obefogade misstankar. Att brott inte kan styrkas utesluter inte att brott kan vara begånget och i den meningen kan en socialförvaltning fortsätta att hävda skyddsaspekten och därför tvångsomhänderta barnet eller tvångsseparera det från fadern..

 

 

Utdrag nr. 16: "Sexuella övergrepp mot barn är en form av brott där antalet polisanmälningar har varierat starkt dom senaste decennierna, i takt med att den allmänna debatten har svängt. Och det är en brottsform där statistiken har stora luckor. Monica Olsson är kriminolog på BRÅ, Brottsförebyggande rådet: 'Då är vi överens om att den här statistikserien är den statistikserie, när det gäller brott, som minst speglar verkligheten.  dvs. man kan egentligen inte säga särskilt mycket om det faktiska antalet brott utifrån hur statistikserien ser ut utan man får söka andra förklaringar till variationerna i antalet anmälda brott.'

 

Maria Eksedler (Ekot): Den är som en berg-och-dalbana, statistiken som visar antalet anmälningar om olika sexuella brott mot barn under femton år. Dom senaste åren har anmälningarna minskat en del. Ca 2400 fall anmäldes 1996. Det är dom senaste uppgifterna, speciellt framtagna för Ekot. 1993 var något av ett toppår med över 3000 anmälningar.

 

Under 70-talet sjönk anmälningarna efter att ha varit många på 60-talet. Fast då handlade det inte så mycket om sexualbrott inom familjen säger Monica Olsson (BRÅ):

 

´Det var mer unga flickor som var tillsammans med unga pojkar och det var mycket sånt som man då diskuterade dom unga flickornas sedeslösa leverne och sånt. Och det minskade ju sen då när vi började uppleva den här vågen av sexualliberalism under 70-talet som man kan se manifesterade i olika utredningar och uttalanden under 70-talet också. Och ökningen som vi har av sexualbrott i början av 80-talet, den överensstämmer faktiskt rätt väl, som också olika forskare har visat,  med antalet inslag i TV om incest som man sa då och antalet böcker, tidningsartiklar och såna saker.´

 

Maria Eksedler: Varför tror du att dom här brotten är så känsliga just för den allmänna debatten och opinionen?

 

Monica Olsson: 'Ja det är ju brott som är svåra att fastställa att dom verkligen har ägt rum. Det är brott som sker i det privata och det finns nästan aldrig några vittnen. Det finns bara en misstänkt och ett offer så att säga och det finns nästan aldrig någon annan som har sett ett konkret handlande.'

 

M E: Detta betyder att förhållandevis få åtal väcks och när det gäller mörkertalet i brottsstatistiken så är tveksamheten stor. För ca tio år sedan visade undersökningar att bara mellan 5 och 10 % av dem som utsatts för sexuella övergrepp hade polisanmält det hela. Men den siffran kan vara annorlunda i dag med tanke bl.a. på kunskapen om och uppmärksamheten kring brotten tror BRÅ.

 

M O: 'Det enda man med säkerhet kan säga, tror jag, är det att mörkertalet är stort - att det begås långt fler brott i verkligheten än vi ser i statistiken men att mörkertalet antagligen är mycket mindre i dag än det var i början på 80-talet  dvs. att vi ser en mycket större del utav dom brotten i dag än vad vi gjorde för 15-20 år sen.

 

 

Kommentar: Att det är svårt att fastställa att brottet verkligen har ägt rum, att det sker i det privata och att det nästan aldrig finns några vittnen gör också brottsmisstanken till ett nära nog idealiskt ideologiskt vapen. Lika svårt som det är att påvisa brottet är det för den oskyldigt misstänkte att avvisa det (jmf. häxprocesserna). Till detta kommer att misstanken oftast riktar sig mot fäder (jmf. feministisk ideologi ovan) samt att denne utgör en del av familjeinstitutionen (jmf. vad som sagts ovan om statens benägenhet att intervenera i det privata). Mot den bakgrunden kan Ekot sägas ha fungerat som ett feministiskt präglat statsideologiskt språkrör tvärt emot principförklaringen.

 

Den kraftiga variationen i polisanmälningarna är förenlig med vad som framkommit ovan om övergången från sexualliberalism till feministiskt präglad syn på sexualbrott (jmf t.ex. Sariola ovan). Den påverkan massmedia haft i detta samt osäkerheten om de verkliga brottssiffrorna då det gäller sexuella övergrepp styrks i intervjun och understryker osäkerheten i vad Ekot tidigare sagt. Olsson verifierar även Kilpatricks tidsserie som utvisade ett lägre antal övergrepp under senare decennier. Prevalensstudier baserade på anonym självrapportering har rimligen lägre mörkertal än t.ex. polisanmälningar. Relaterat till antalet anmälningar är citatet rimligt[14] men då det gäller resultaten från ovan citerade självrapporteringsstudier[15] skulle det innebära en kraftfull nedgång i den absoluta förekomsten. En alternativ tolkning är att mörkertalen aldrig varit särskilt höga respektive att de pga. incestdebatten till och med blivit negativa  dvs. att det anmäls fler brott än det sker övergrepp. En tredje, men mot bakgrund av vad som framkommit ovan, mera marginell möjlighet är att de anmälda brotten delvis faller utanför mängden verkliga brott.

 

 

Slutsatser

 

Litteraturen och forskningsresultaten från de redovisade självrapporteringsstudierna visar dels att den absoluta merparten av sexuella övergrepp mot barn inte begås av föräldrar (jmf. utgångshypotes A) och dels att problemet med sexuella övergrepp i hemmet inte enbart handlar om brottet som sådant. utan även om underliggande ideologiska motiv (jmf. utgångshypotes B). Viss litteratur lyfter dessutom fram faror med för långt driven eller för ideologiskt belastad barnskyddsverksamhet.

 

Programredaktörerna på Ekot gör övergrepp av föräldrar till ett huvudmotiv bl.a. genom att hänvisa till SOL § 71 och ordet incest. Ekots problemformulering, dvs. varför så få anmälningar görs till socialtjänsten trots att så många barn utsätts för sexuella övergrepp innehåller en logisk inkonsekvens eftersom mängden sexuella övergrepp relaterade till hemmiljön är delmängd av mängden sexuella övergrepp mot barn och andelen föräldraincest, som SOL § 71 i praktiken avser, en ännu mindre delmängd av denna.

 

Utmärkande drag är att programserien i förhållande till självrapporteringsstudierna, pga. denna sammanblandning lätt ger en förstorad bild av förekomsten av sexuella övergrepp mot barn utförda av föräldrar.  Självrapporteringsstudierna visar i stället att föräldrar är den förövargrupp som är minst representerad och av dem, proportionellt, allra minst de biologiska. Kommunikatörens avsikt verkar därför ha varit att med hjälp av höga siffror för ospecificerade sexuella övergrepp (jmf. t.ex. Sariolas kritik ovan) fokusera social uppmärksamhet (jmf Weber ovan) på  sexuella övergrepp utförda i hemmiljö.

 

Programserien passar därmed in i en ideologisk kommunikationstrend som innebär att social uppmärksamhet riktas mot föräldraövergrepp. Eftersom den misstänkte förövaren då det gäller sexuella övergrepp som faller under anmälningsskyldigheten i SOL § 71 oftast kan antas vara fadern passar detta även in i feministisk epistemologi. Underwager & Wakefield, Martens och Sariola ovan hävdar att feministisk kritik initierat och starkt präglat de senaste decenniernas debatt om incest. Central är tanken om patriarkalt förtryck i form av sexuella övergrepp riktade mot kvinnor och barn (jmf. t.ex. Herman & Hirschman, Humm och King ovan). Feministiska teoretiker har även pekat på släktskap och familj som de institutioner som vidarebefordrar detta förtryck (jmf. t.ex. Collier & Yanagisako ovan) samt att kampen mot patriarkatet kan bedrivas som s.k. "strategisk feminism" (jmf. t.ex. Spivak ovan).

 

Ekots agitering för utökade interveneringsmöjligheter från samhällets sida då det gäller misstankar om denna typ av brott faller även inom ramen för statens intresse för sexualitet (jmf. Foucault ovan) och socialstatens sammanhållande och i grunden odemokratiska egenintresse (jmf. Ronnby ovan). Enligt Nelson ovan fungerar media ofta som kanaler för statens professionalister. Lagstiftning utgör en viktig del av den statliga produktionen i samhället (Christie, 1994:182) och är dessutom i hög utsträckning influerad av byråkratiska organisationer (Chambliss, 1969:84). Den diskurs  som t.ex. socialtjänsten utgår från vid anmälan enligt SOL § 71 och därav följande tvångsomhändertagande av barn är inte heller förenlig med empiriska resultat av verksamheten (jmf. Vinnerjung ovan). Dessa aspekter framgår inte av Ekots rapportering.

 

En effekt på mottagaren av Ekots programserie är att sexuella övergrepp i allmänhet kopplas samman med sådana utförda av föräldrar. En annan effekt är att antalet övergrepp av föräldrar i Ekots programserie framstår som avsevärt högre än i självrapporteringsstudierna.

 

En följd av programserien kan vara fler obefogade anmälningar. Dessa kan åstadkomma negativa bieffekter i form av s.k. "kontrollskador" hos de drabbade (jmf Skjørten, Underwager & Wakefield m fl. ovan). De åtgärder som följer på en anmälan enligt SOL § 71 säkerställer inte allid barnets bästa oavsett anmälan  varit befogad eller ej. De negativa konsekvenserna av samhällsingripanden är dock på det hela taget frånvarande i Ekots programserie (jmf utgångshypotes C) även om Köpingmodellen med nedtoning av anmälningsplikten från PBU:s sida berörs (se utdrag nr. 7). Utdrag nr. 8 (fallet Lena) tar även upp anmälda men inte åtgärdade fall av sexuella övergrepp mot barn. Som helhet strävar programserien dock mot ökad anmälningsbenägenhet.

 

Genom att vidga perspektivet till kamratkretsen framstår mörkertalsförhöjande faktorer (jmf. de Reés-Nordenstad ovan) som nära social relation, offret tar skulden, hot, samt ouppmärksamma vuxna i en helt annan dager. Om Ekot hade tagit hänsyn till dessa aspekter hade även problemformuleringen förtydligats.

 

Kön och jämställdhet har visat sig vara de områden där statliga utredningar minst uppfyller objektivitetskravet. Att fokuseringen inom detta område alldeles särskilt har riktats mot denna typ av brott (Martens, 1989:13-17) är förenligt med ovanstående analys av Ekots programserie som sammanfattningsvis inte uppfyller kriterierna för saklighet och opartiskhet.

 

Otydligheten i SOL § 71 då det gäller tillämplighet, dvs. i praktiken hur omfattande socialnämndens roll bör vara då det gäller övergrepp som inte är relaterade till hemmiljön (t.ex. från kamraters sida), äskar på ett förtydligande.

 

Andra artiklar om Incest och andra sexuella övergrepp

Ekot om incest - Uppsats av Peter Klevius. (Lång version)

Fallet Stefan Holmlin - Åklagare tilltalad, lagförd och frikänd
av Rigmor och Sture Persson

Angående falska anklagelser om incest och oskyldigt dömda män i Sverige år 2000
Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodström

Terapeuterne tørster
af Sven Rasmussen

De ledende spørgsmål
af Lena Hellblom Sjögren

Sexuella övergrepp på barn. Brev till ledamöterna i Riksdagens tvärpolitiska barngrupp
av Lena Hellblom Sjögren

Pedofili hysteriet
av Sigurd Halleraker

Varför tar svenska domstolar inte lärdom?
av Rudolf Schlaug

Katastrofen i Bjugn största rättsskandalen i Norge
av Knut Ahnlund

Når mennesket blir rovdyr
av Valerie Kubens

Usakkyndige psykologer
av Knut Grepstad

Lærer psyko-fantastene noe?
av Marianne Haslev Skånland

Psykologen som justismorder
av Knut Grepstad

Incestdömt vill ha upprättelse
av Mikael Faleke

Fyra års strid "för barnens bästa". Artikel i Nerikes Allehanda den 18/3 2000.
av Gunnar Sundell

Socialen agerade polis - Tre barn tvångsomhändertogs i 103 dagar
av Robert Dujmovic

Stort skadestånd till oskyldig
av Annika Carlsson

Aktionsgruppen för falskt anklagade fäder - Skrivelse till bl. a justitieministern.
av Dan Ahlmark, Michael Hagman, Gustav Hellsing

Rapport från en konferens i mars 2000.
av Gustav Hellsing

Skrivelse till Socialstyrelsens Generaldirektör ang. konferens i mars 2000.
av Gustav Hellsing

Sexualhysterin
av Björn Gudmundsson

Sex-krigens tragedie
av Alex Iversen

Millionkrav etter falske sex-anklager. Artikel i Bergens Tidende
av Bjarne Kvam

 Falske voldtekter. Artikel i Bergens Tidende
av Bjarne Kvam

Seksuelle overgrep - Tverretatlig samarbeid
av Sigurd Halleraker

Barn i familjehem får sällan hjälp
av Annika Carlsson

Fosterpappa häktad för sexbrott

Fosterpappa åtalas för övergrepp
av Christina Vallgren

89 misstänkta övergrepp - bara en familj förbjöds att ta nya fosterbarn
av Christina Vallgren

Kammarrätten ger pedofil rätt. Pedofil får tillbaka vårdnaden. "Ingen fara för de egna barnen"
av Patrik Annerud

Fosterbarn, pengar och pedofiler
av Ruby Harrold-Claesson

Lagstiftarens intentioner vid LVU
av Rune Torwald

Incesthysterin och Domstolarna
av Max Scharnberg

Svårigheterna med tillförlitligheten i sexualbrott
av Max Scharnberg

Psykologer medverkar i moderna häxprocesser
av Ebbe Schön

Psykologin och rättssäkerhet
av Astrid Holgerson

Jur. kand. Siv Westerbergs föredrag vid seminarium i Stockholm 24-25 augusti 1996 i Nordiskt tvärfackligt forum för rättssäkerhet i sexualbrottmål. 

 Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott
av Knut Ahnlund

Tillbaka till Artiklar

 

 



[1] Föräldrarna blev turvis anklagade för att sexuellt ha förgripit sig på sitt barn.

 

[2] Samma år grundades f ö en av de mest prominenta vetenskapliga tidskrifterna på området, Child Abuse and Neglect: The International Journal.

[3] Detta kan läggas in i ett historiskt mönster där 60-talsvänsterns kritik av kärnfamiljen kopplades samman med en psykodynamisk granskning av familjen som alstrare av mental ohälsa. (jmf Laing m fl. populära familjeanalytiker i svallvågorna efter 100-årsfirandet av Freuds födelse).

[4] En konklusion av detta kunde vara att mörkertalen för felaktigt anklagade föräldrar växer då tillströmningen är jämnare utspridd.

[5] Observera riskerna för en politiskt vald nämndledamot att kritisera åtgärder gjorda för ”barnets bästa”.

[6] För tvång räcker det att föräldern till någon del  motsätter sig eller senare kan antas motsätta sig vad socialtjänsten föreslagit.

 

[7] de Reés-Nordenstad noterar att 7 % av flickorna och 3 % av pojkarna uppgett sig ha varit utsatta för sexuella övergrepp och i nästa stycke, vilket eventuellt kan leda till missförstånd, att 25 % av gymnasieungdomarna (i SAM73-90, min anm.) uppgett att övergreppet förövats av någon närstående (du Reés-Nordenstad, 1994:7). Eftersom du Reés-Nordenstad summerar med en kalkyl som visar att 5500 flickor och 1800 pojkar födda 1973 skulle ha varit utsatta för sexuella övergrepp frågar man sig varför en motsvarande kalkyl  för sexuella övergrepp i hemmet,  dvs. i enlighet med arbetets rubrik, inte presenteras. I sammanfattningen konstateras att:"De flesta övergrepp verkar ske inom familjen…" trots att några sådana uppgifter inte framkommit i arbetet. Gärningsmän och fäder används f ö mer eller mindre synonymt i uppsatsen.

[8] du Reés-Nordenstad väljer att endast utgå från SAM 73-90 med motiveringen att man numera ofta hänvisar till denna. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att SAM 73-90 överhuvudtaget inte särskiljer föräldrar som förövare. 

[9] Med nära relation avses i SCB-statistik över polisanmälda fall av sexuellt tvång, utnyttjande m.m. att den misstänkte är barnets biologiska förälder, adoptivförälder, fosterförälder eller är sambo med barnets förälder (SCB, 1993 ).

[10] Sariola använder uttryckligen ordet incest i  originalutgåvan och inkluderar allt från begäran, förslag och smekningar till samlag (som han fann ett av i  materialet).

[11] Sariola använder denna term i stället för sexuella övergrepp för att undvika att som angenäma uppfattade sexuella relationer skulle utelämnas (Sariola, 1990).

[12] Observera skillnaden mellan förövar- respektive offerprevalens,  dvs. att flera barn kan bli utsatta av samma förövare.

[13] Dvs. såväl utnyttjande som andra sexuella relationer t.ex. med jämnåriga syskon, kusiner, styvsyskon, fostersyskon mm. som inte klassificerats som utnyttjande.

[14] Det föreligger inget nödvändigt samband mellan anmälningar och verkliga brott

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter