Artiklar

Och fjällen föll från mina ögon

 

  • I sitt klassiska drama Medea blottlägger Euripides relationerna mellan makt och rätt

    Medea - ett klassiskt drama med aktualitet

     

    Och fjällen föll från mina ögon

    av Agneta Pleijel

     

     

 

Agneta Pleijel är författare och dramatiker. Denna artikel är tidigare publicerad i Medborgarrätt 3/1994 och återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • Jag är med om ett stort äventyr. Jag följer, ord för ord, mening för mening, en mer än tvåtusenårig text som skakar mig. Jag har läst den mänga gånger i skilda översättningar, jag har sett den framförd på teatern. Men att själv på djupet försöka förstå textens alla nyanser i ett tolkningsarbete är något annat.

    Det är känslor som löper genom kroppen, det är ord som andas av lidelser och plågor, det ar ironier som bara är förnimbara om man känner dessa människors livssituation - det är storslaget och smärtsamt mänskligt liv.

    Jag är sysselsatt med att för Dramatens räkning tillsammans med Jan Stolpe översätta Euripides "Medea". Förutom att texten är ett skakande stycke liv/litteratur, upptäcker jag ett tema hos Euripides som alltmer intresserar mig. De flesta vet att "Medea" handlar om en kvinna som drivs att döda sina barn. Inte alls ett tema som är okänt för oss; jag köpte kvällstidningarna när de för några månader sen braskade med rubriker som "Mamman dödade barnen" i ett samtida medea-drama. Men Euripides drama handlar också om rätten.

    Jason sviker Medea för att gifta med dottern till landets statschef. Han vill gärna understryka för hustrun som han lämnar hur stor vinst hon haft genom äktenskapet med honom, greken: genom honom har hon, barbarkvinnan och icke-greken, förts in i ett samhälle som är demokratiskt och där rättvisa och lag råder. Hon bör skatta sig lycklig som lever i ett land där "styrkans gottfinnande" inte längre råder.

    Ironi från Euripides sida, kan man tänka: kvinnor och slavar stod ju utanför rätten. Men jag tror att hans ironi eller vrede går djupare än så. Det är inte uteslutet att Medea hade kunnat skyddas av lagen i Korint; hon var högt uppsatt och berömd. Men hon har genom sitt raseri över Jasons nya giftermål och löftesbrott stött sig med maktetablissemanget i landet. Det är detta som bringar henne på fall; han utvisar henne. Och Jason finner det befogat - hon har sig själv att skylla som utmanat och provocerat makten.

    Skarpögt blottlägger Euripides relationen mellan makt och rätt. Jason, som braverar med demokratins förträfflighet, ser inte - eller vill inte se - när den sätts ur spel eftersom makten är självklar för honom. Också för oss är makten oftast osynlig, den ter sig "naturlig". Många socialrapporter i barnomhändertagandefall innehåller lika omvälvande dramatiskt stoff som "Medea" (fast utan någon Euripides som författare). När det uppstår en konflikt mellan den hjälpsökande och socialbyrån, virvlas känslor upp ur djupen som är lika häftiga och elementära.

    Kärlek, beroende, avund, svartsjuka, förtvivlan. Inget juridiskt system kan till fullo hantera dess elementäraste mänskliga känslor; det är kanske inte ens önskvärt. Men det är stor skillnad mellan att erkänna att de existerar och att blunda för dem. En tragedi är när människor måste agera precis som de gör, eftersom det inte ges andra utvägar.

    Socialrapporterna, de jag har läst, blundar oftast för de känslor som är involverade och trivialiserar dem. Moderskärlek förvandlas till "symbiotisk bindning". Mänskliga relationer ses ur ett ofta beskäftigt perspektiv, där "klienten" är dömd på förhand eftersom han eller hon just är klient. När jag själv för första gången av en slump gav mig i kast med ett barnomhändertagandefall var jag en oskuld. För det första insåg jag inte vilken sorts maktmedel som en socialbyrå faktiskt har. För det andra trodde jag att maktmissbruk eller lagstridigheter från socialbyråns sida som kunde bevisas gick lätt att beivra - det var fullständigt fel.

    För det tredje och allvarligaste insåg jag inte, att så starka ideologiska motsättningar hade grävts ner i vårt sociala system. Många annars tämligen klok människor hade, fann jag, skrivit på en frisedel in blanco för socialtjänsten - för att förtroendet för välfärdsbygget inte skulle undergrävas. Från de första artiklarna jag skrev om den lilla polska flickan Kasia, som skilts från sin mamma Ewa bara några månader efter deras ankomst till Sverige år 1985, började fjällen falla från mina ögon. Jag fick brev från annars beundransvärda journalister som varnade mig för att gå "högerns ärenden".

    Jag fick erfara hur andra som före mig tagit upp maktmissbruk inom den sociala sektorn hade utdefinierats ur det offentliga samtalet: aktningsvärda jurister, advokater och läkare, som fått "högerstämpeln" på sig, fick finna sig i att ständigt refuseras i pressen. högmodigt föreställde jag mig att jag skulle hitta ett sätt att spräcka denna tystnad. Jag skrev ett tv-manus som hette "Guldburen" om Kasia-fallet.

    Så objektivt som ja förmådde framlade jag alla fakta - inte nödvändigtvis för att frikänna någon, men för att de horribla lagöverträdelser och systemfel som ägt rum skulle synas, och för att påkalla uppmärksamhet kring den rättslöshet som socialvårdens "klienter" kan hamna i. Redan att bli misstänkliggjord. - för försummelse, misshandel eller incest - placerar individen i ett svaghetsläge. Om inte en opinion i samhället är medveten om detta, riskerar svaghet mycket lätt att bli "brott". Det är svårt för en dömande instans att bilda sig en självständig uppfattning på grundval av en socialrapport som ofta på förhand tagit ställning.

    Det var oskuldsfullt. Det första som hände - innan tv-serien ens börjat sändas - var att tv fick kalla fötter när de fann att jag följt ett verkligt fall. Man krävde att jag, för att dramat alls skulle kunna sändas, skulle acceptera en förtext som försäkrade att serien inte hade med verkligheten att göra. Till slut accepterade jag. Det låg många års arbete bakom inspelningen. Jag hoppades den skulle göra nytta. Jag bedrog mig tyvärr. De flesta tidningar bevärdigade inte ens dramaserien med en recension. Jag anklagar inte tv, som på sätt och vis visade stort mod genom att spela in den.

    Men det visade vilken konsensus som rådde i landet: det fanns inget intresse för rättsfrågor av detta slag, inte hos pressen och inte hos den allmänna opinionen. I stället för recensioner publicerades angrepp på debattsidorna. Jag var, framhöll bl a DN:s Kerstin Vinterhed, bara okunnig och illvillig. Jag gick till fyra förlag, däribland Norstedts, mitt eget, med Ewa Nowackas bok om sitt fall - väl skriven, tänkvärd och skakande - och fick nej från dem alla (den publicerades småningom av Timbro i Hans Zetterbergs projekt om välfärdsstaten, och rekommenderas).

    Men det som allra effektivast spräckte min oskuld var de telefonsamtal och brev jag fick från människor, och de möten jag hade med dem, under och efter "Guldburen" år 1991 - jag kom i kontakt med bortåt hundratalet barnomhändertagandefall. Jag fick en bild, tror jag, av systemfelen i socialtjänsten och framför allt av den rättslöshet som en "klient" mycket lätt hamnar i om han eller hon råkar i konflikt med det socialas maktetablissemang. Naturligtvis kan jag inte döma i dessa enskilda fall. Men det var inga dårar jag samtalade med. De festa kunde nyktert och sakligt övertyga mig om på vilka punkter deras fall hade gått snett. Jag blev personligen övertygad om att många, kanske rentav de flesta, av dessa mänskliga katastrofer hade kunnat undvikas.

    En av de människor som hörde av sig efter "Guldburen' var Marianne Sigström. Vi hade kontakt i över ett år innan kvällen som jag aldrig ska glömma - då någon ringde för att säga att hennes son Daniel hade dött. Hon hade själv begärt att få hjälp. När relationen med socialbyrån blev sämre tvangs hon finna sig i ett tvångsomhändertagande. Därefter hade hon av socialbyrån praktiskt taget avskurits från kontakt med sonen. Fosterfamiljen som hade grava sociala problem- inte ovanligt bland de fosterfamiljer som får uppdrag av socialnämnden - hade utlokaliserat honom hos en helt annan person, han fick inte ens gå "hem. Där dog han av sin epilepsi, den egentliga orsaken till att mamman först begärt hjälp.

    Marianne Sigström hade under lång tid oroat sig för att det skulle kunna hända och försökt få socialbyrån att ingripa. Ingen lyssnade på henne och sonen dog på just det sätt som hon fruktat. Lagstridigheterna i detta fall är många. Maciej Zaremba i DN ägnade ett år åt att undersöka och beskriva dem. JO erkänner som bekant att fel begåtts, men finner inte att socialbyrån eller någon annan kan lastas. Pressens opinionsnämnd fällde som bekant DN för att ha nämnt de ansvariga socialtjänstemännen vid namn. I vårt land kan inte ansvar utkrävas av dem som de facto utövar makten.

    Ändå har Marianne Sigströms fall vidgat den lilla bräckan i tystnadsmuren. Det finns ett litet antal personer i landet Maria Wendehög, Sune Sunesson, Brita Sundberg Weitman, Jan Guillou, Bo Edvardsson för att nämna några, och en liten grupp advokater som utan skygglappar beskrivit övergrepp från socialbyråers, domstolars och fosterfamiljers sida. Var och en som beskriver sådant får bereda sig på misstro och misstänkliggöranden, därtill på anklagelser för försök att montera ner det svenska välfärdssystemet. Här har vi att göra med kommunicerande kärl: ju längre tabuiseringen av rättsövergrepp på detta område pågår, desto mer kommer det att på sikt urholka försvaret för socialhjälpens berättigande.

    P
    å inget annat område är risken för rättsövergrepp lika stor eller den svaga parten så förtvivlat svag. Systemet självt skapar katastrofer. Den som fråntas talan, trovärdighet och heder, tvingas nästan automatiskt in i en bana av självförsvar och motangrepp - precis som Medea i Euripides pjäs. Detta är tragedi: rollerna fördelade, handlingar och repliker nästan förutbestämda. Mer än halva steget mot katastrofen är redan taget. Åskådaren bävar för att den ska inträffa, och den gör det. När pjäsen är slut tvingas vi konstatera att Medea gjort sig skyldig till ett förfärande brott.

    Hela tiden frågar jag mig: var i "Medea" hade denna katastrof kunnat undvikas? Jag ser det så småningom. Euripides visste det förstås också, men hans uppgift som författare var inte att hejda katastrofen utan att beskriva den. Vår uppgift - i livet - är att försöka undvika den. Tänk om socialhögskolorna kunde låta sina elever studera Euripides och annan stor litteratur. Det kunde ju åtminstone ge några betydelsefulla insikter åt de ofta mycket unga människor, som utan livserfarenhet går från sin läroanstalt rakt ut i samhället - för att med extraordinära befogenheter utöva makt över människors mest primära känslor och lidelser.

     

    Varför dog Daniel, 14 år?

    Varför åtalar inte JO?

    Pågående rättsfall

    Tillbaka till Artikelindex

     

     

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter