Artiklar

Varför är det rätt när socialtjänsten gör fel?

Varför är det rätt när socialtjänsten gör fel?

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

 

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog. Hon medverkar flitigt i samhällsdebatten och hon används ofta som utredande psykolog i uppmärksammade rättsfall i Sverige, Danmark, Norge och Finland.

 

Artikeln är tidigare publicerad i Medborgarrätts tidning i december 2002.

Den publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

Frågan i rubriken föranleds av en lång rad rättsfall där socialsekreterare, sanktionerade av sina överordnade och socialnämnderna i berörda kommuner, skadat barn genom att på godtyckliga grunder omhänderta dem och tvångsseparera dem från sina föräldrar. Omhändertagandena motiveras av att det finns sådana brister i hemmet att det finns "risk för att barnets hälsa och utveckling skadas”. Det är denna formulering i gällande lagstiftning (LVU = Lagen om Vård av Unga) som ger utrymme för subjektiva, ounderbyggda, spekulativa - och helt godtyckliga riskbedömningar.

När så barnet eller barnen i en familj, utan grund i objektivt konstaterbara missförhållanden, har skilts från sina föräldrar, det mest omskakande (traumatiska) man kan utsätta ett barn för, avläses reaktionerna av denna amputation av barnets nära och kära, som bevis för att barnen av sina föräldrar i hemmet har behandlats illa eller traumatiserats.

Således kan en socialtjänst omedelbart omhänderta två små barn därför att man tror att barnen far illa i sitt hem, efter att en i personalen samma dag hört ett av barnen saga till sina kamrater på dagis att han haft en snopp i rumpan.

Samma dag kan samma, för barnen helt okända, socialsekreterare ta detta barn till rättsmedicinsk undersökning, och dagen därpå till ytterligare en stor undersökning på ett stort främmande sjukhus där barnet sövs ner. Samma för barnen okända socialsekreterare för barnen till en främmande "mamma" som de valt ut att vara i deras föräldrars ställe. Morföräldrarna avfärdas som olämpliga, liksom föräldrarnas förslag att barnen skall få bo med sin mamma, medan de slutför sin så kallade utredning, och pappan bor hos morföräldrarna, avfärdas.

I det främmande hemmet lämnas barnen. Tre veckor går utan att barnen far tala med någon av sina föräldrar, än mindre träffa dem. Under denna tid far inte heller barnen träffa sina kamrater på dagis, vilket de därefter tillåts, samtidigt som ett förbud utfärdas av socialtjänsten för personalen att låta någon av föräldrarna besöka barnen.

Barnen hade tvingats bo hos denna främmande mamma som nog tog väl hand om dem, i fem månader då socialsekreterarna tyckte att en psykolog skulle undersöka dessa barn. Psykologen träffade då barnen under 14 timmar var och utsatte dem för en lång rad (ovetenskapliga i meningen icke standardiserade) test och skattningar samt utfrågade dem om deras pappa utsatt dem för sexuella övergrepp. Psykologen finner att barnen är traumatiserade. Psykologen träffar inte barnens föräldrar, eller pratar med dem i telefon.

 

Psykologen förstår inte att barnen är traumatiserade på grand av att de skilts från sina föräldrar. Det förstår inte socialsekreterarna, deras överordnade eller socialnämnden heller, inte barnens ombud, och inte socialförvaltningens advokat. När domstolen efter nio månaders tvångsseparation och trauma för barnen, häver tvångsomhändertagandet, berörs inte med ett ord att det är myndighetens ingrepp som inneburit ett stort trauma för barnen. Det är som om socialtjänsten aldrig gör fel.

 

Det är ett systemfel att socialsekreterare tillåts ha en dömande makt som i praktikern är överordnad domstolarnas dömande makt. I detta fall var det misstanken om att barnen utsatts för sexuella övergrepp som ledde till det omedelbara omhändertagandet. När så polis och åklagare funnit att brott inte kan styrkas säger socialsekreterarna med flera att de i alla fall måste, som det heter, skydda barnen

 

Ingen instans finns som kan skydda barnen från myndighetsutövare som får för sig att barnets föräldrar är olämpliga och därefter har behov av att hålla fast vid sina bedömningar och försvara dem, även om det innebär att barnen de säger sig vilja skydda far illa. Tvångsomhändertagna barn är i dag i praktiken rättslösa.

De som har dömt ut barnets föräldrar har makten att tolka och förespråka vad som är "barnets bästa”. Detta är ofta, alltför ofta tyvärr, i strid med barnets djupaste mänskliga behov av kärlek och tillhörighet, och innebär ett brott mot barnets mänskliga rättighet till familjeliv.

 

Budskapet är dock, även från högsta instans: socialtjänsten gör inte fel. Socialtjänsten hjälper barn och familjer. Socialtjänsten skyddar barn och agerar för barnets bästa.

Om socialtjänsten aldrig per definition kan ha fel, trots att de har fel, innebär det att det system som skadar barn och familjer inte kan korrigeras. Tacknämligt nog har somliga inom Socialstyrelsen insett att systemet brister, men frågan är om de kan åstadkomma några förändringar.

 

Nyligen avslog Högsta Domstolen en resningsansökan från Daniel Sigströms mamma. Socialsekreteraren, som i många år satt sig själv i moderns ställe förestår nu ett hem för missbrukande mödrar. Hon förstår sig kanske på missbrukare. Hon och en kollega valde, i samband med att de fick fram ett beslut om tvångsomhändertagande av Daniel, ett fosterhem till Daniel, 40 mil från mamman, ett fosterhem där pappan nyligen avbrutit en behandling för heroinmissbrukare och också åkt fast för rattonykterhet med ett barn i bilen. Han och fosterhemsmamman, också med en bakgrund i behandlingshemsmiljö (första gången som 15-årig mamma), hade just fått ett gemensamt barn då de utsågs till ett "kvalificerat familjehem" för Daniel. Daniel var då nästan 12 år gammal och såg nästan ut som en vuxen man, på grund av de hormonförändringar som enligt läkaren nog förklarades av en tumör på hypofysen som man upptäckt då han var liten. Daniel hade också epilepsi och ett mindre hjärtfel. Hans behandlande läkare fanns där han bott med sin mamma. Mamman vräktes från sin bostad och förbjöds att besöka fosterhemmet. Mamman ansågs vara mycket besvärlig. Hon var aldrig nöjd med socialtjänstens hjälpinsatser och höll bara på och klagade på allting, ansåg socialsekreteraren och alla som hon informerade. Daniels mamma, som själv var lungsjuk, och nu är ännu mycket sjukare, oroade sig och skrev brev. Hon fick under det tredje året av tvångsomhändertagande inte ens ringa till sin son Daniel.

 

Daniels mamma var rädd att Daniel inte fick den vård och den kärlek och den omsorg han behövde. Hon avfärdades som kverulantisk och överbeskyddande. Hon bemöttes aldrig med respekt. Och hennes oro avfärdades. När fosterföräldrarna, utan att informera, sina uppdragsgivare socialtjänsten, lämnade Daniel med flera omhändertagna ungdomar, i en före detta alkoholists vård i sitt hem och avvek i mer än en månad, utsattes Daniel för ett sexuellt övergrepp av en annan placerad yngling. Därefter förflyttades Daniel till den före detta alkoholisten, i vilkens lägenhet han avled ett par månader senare, i ett av sina under omhändertagandetiden många upprepade epilepsianfall.

Både tingsrätt och hovrätt har funnit att socialtjänsten inte gjort några fel. Mamman har dömts i båda instanserna till att betala rättegångskostnaderna (cirka 1,5 miljoner kronor) för den motpart hon försökte ställa till svars för sin sons död och kränkningarna av hans mänskliga rättigheter.

 

Budskapet är: den som har makt har rätt, även om den gör fel.

Varför dog Daniel, 14 år? Av Maciej Zaremba

Socialtjänsten - en skyddad verkstad. Av Anita Ankarcrona

Socialtjänsten har inte fel. Av Lena Hellblom Sjögren

Godtyckliga omhändertaganden förekommer. Av Lena Hellblom Sjögren

Tillbaka till Artiklar