Internationella Barndagen - 2002

Internationella barndagen

Oktober 7, 2002

 

 

Internationella barndagen firas för 49:e året. Målsättningen är den att barn har rätt att vara barn och att få utvecklas i den bästa trygghet som vuxenvärlden kan ge.

FN:s Konvention om barnets rättigheter antogs för tolv år sedan. FN:s Barnkonvention utgör en fullständig rättighetskatalog som är allmängiltig för alla världens barn.

Artikel 3 av FN:s Barnkonvention lyder:

"Vid alla åtgärder som rör barn vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, SKALL BARNETS BÄSTA KOMMA I FRÄMSTA RUMMET."

Där tillförsäkras alla barn att konventionsstaterna ska respektera deras familje- och släkttillhörighet, (Artikel 5), deras rätt att behålla sin identitet, (Art. 8), att de inte skiljs från sina föräldrar mot sin vilja och att de som är skilda från sin/sina föräldrar ska regelbundet upprätthålla kontakt med sin/sina föräldrar, (Art. 9), att utländska barn får resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening, (Art. 10), att de barn som är i stånd att bilda egna åsikter skall tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör dem, (Art. 12), att inget barn skall utsättas för godtyckliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (Art. 16), samt att barn skall skyddas från ekonomiskt utnyttjande (Art. 32).

 

Barnkonventionen är särskilt förpliktigande för de stater som har signerat och ratificerat den. Likväl erfar åtskilliga tusentals barn i de nordiska länderna att deras grundläggande mänskliga rättigheter - garanterade såväl av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och FN:s Barnkonvention - är satta ur spel av socialbyråkratin och förvaltningsdomstolarna i våra respektive länder. Socialbyråkratin och de rättspositivistiska förvaltningsdomstolarna har gjort sig till uttolkare för vad som är "barnets bästa". 

Detta leder till att barn utsätts för onödiga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Dessa barn måste utstå regelrätt misshandel iscensatt av inkompetenta och maktfullkomliga handläggare i socialbyråkratins kanslier, intet-ont-anande eller systemanpassade domare i förvaltningsdomstolarna och kallt beräknande fosterföräldrar som samtidigt som de livnär sig av de extremt frikostiga fosterhemsarvodena, (t ex fallet som uppdagades vid en knarkrazzia i februari 2002 där Nybro kommun hade betalade 10 000 kr/dygn till ett fosterhem i Sävsjö för vård av en förståndshandikappad yngling), utsätter barnen för fysisk, psykisk och sexuell misshandel i fosterhemmen. Åtskilliga barn utsätts för förtäckta adoptioner, där barnlösa par får sin barnlöshet avhjälpt samtidigt som de får betalt för nöjet att ta hand om ett barn - samtidigt som barnet avskärmas från sin egen släkt.

 

I en artikel i Göteborgs-Posten den 29 september 2001 med titel "Misslyckad vård av unga kriminella" säger Prof. Sven Levander följande:

"- Deras sociala bakgrund var många gånger rena katastrofen och flera hade bollats mellan sina biologiska föräldrar och fosterhem. En unge hade erfarenhet av 18 olika fosterfamiljer. Hur kan samhället fortsätta att placera ett barn i fosterhem när det misslyckas gång på gång? Det är obegripligt."

 

Såväl Socialstyrelsens generaldirektör, Kerstin Wigzell som socialministern Lars Enqvist är fullt medvetna om att systemet med tvångsomhändertagande av barn i Sverige är skadligt för barnen som kommer i kontakt med socialtjänsten. De uttalar sig kritiskt till socialtjänsten och dess verksamhet, men ännu har vi inte kunnat skönja någon förändring. I en intervju med socialministern Lars Enqvist i P1:s Studio Ett den 17 november 2001 sade han följande: "Även om 20 % av de barnen som placeras saknar föräldrar (...) så vet jag att många placeras trots att det faktiskt skulle kunna finnas ett alternativ att stanna hemma i fall man kunde ge det stöd till familjen till mamma eller pappa och till barnen, som socialtjänstlagen tänker sig. Detta är så enkelt att man faktiskt måste slås för att kommunen satsar pengar på detta."

 

Under året har det kommit en utredning angående barnfattigdomen i Sverige. Utredningen fäster sig vid familjens inkomst och andra materiella ting. Men den största fattigdomen som barn i Sverige och våra nordiska grannländer kan drabbas av är att bli fråntagna sina egna föräldrar och släktingar och bli placerade i fosterhem hos vilt främmande människor där de utgör en inkomst- och försörjningskälla.

 

Åtskilliga gånger har Europadomstolen funnit Sverige, Norge och Finland skyldiga till kränkningar av barns och deras rätt till privat- och familjeliv för tvångsomhändertagande av barn till följd varav stora skadestånd har betalts till de drabbade familjerna.

 

Men, det nordiska systemet för tvångsomhändertagande av barn kvarstår oförändrat än i dag. Barnen som är offer för socialtjänsten/barnevernet, och deras föräldrar och släktingar är utsatta för oerhört lidande och kränkningar som inte kan betecknas som annat än tortyr. Sådan behandling av barn är ovärdigt för de nordiska välfärdssamhällena som gärna vill kalla sig för civiliserade, demokratiska rättsstater.

 

Låt därför Internationella barndagen, den 7 oktober 2002, markera startpunkten för respekt för alla barns mänskliga rättigheter.


Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

 

Till Artiklar

 

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida