Internationella Barndagen - 2003

Internationella barndagen - 50 ÅR

 

Oktober 6, 2003

 

 

Internationella barndagen firas för 50:e året, men i Sverige förbigås detta jubileum med tystnad. Tanken bakom Internationella barndagen är att alla skall ägna en dag åt barnens situation i de egna länderna och i världen i övrigt. Målsättningen med Internationella barndagen är att barn skall ha rätt att vara barn och att de skall få utvecklas i den bästa tryggheten som vuxenvärlden kan ge.

 

FN konkretiserade en minimistandard i Konvention om barnets rättigheter som antogs 1990. FN:s Barnkonvention utgör en fullständig rättighetskatalog som är allmängiltig för alla världens barn.

 

Frågan som vi måste ställa är huruvida ALLA staterna som har signerat och ratificerat Barnkonventionen respekterar dess innehåll. FN:s vice Generalsekreterare och tf kommissionär för Mänskliga Rättigheter, Dr. Bertrand Ramcharan, sade vid en föreläsning på Göteborgs Universitet, den 26 september 2003, att vi måste kräva att staterna skall uppfylla sina åtaganden i Konventionerna. Dr. Ramcharan använde begreppet "strict compliance" dvs uppfyllelse enligt bokstaven.

 

Artikel 3 av FN:s Barnkonvention lyder:

"Vid alla åtgärder som rör barn vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, SKALL BARNETS BÄSTA KOMMA I FRÄMSTA RUMMET."

Där tillförsäkras alla barn att konventionsstaterna skall respektera deras familje- och släkttillhörighet, (Artikel 5), deras rätt att behålla sin identitet, (Art. 8), att de inte skiljs från sina föräldrar mot sin vilja och att de som är skilda från sin/sina föräldrar skall regelbundet upprätthålla kontakt med sin/sina föräldrar, (Art. 9), att utländska barn får resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening, (Art. 10), att de barn som är i stånd att bilda egna åsikter skall tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör dem, (Art. 12), att inget barn skall utsättas för godtyckliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (Art. 16), samt att barn skall skyddas från ekonomiskt utnyttjande (Art. 32).

 

Barnkonventionen är särskilt förpliktigande för de stater som har signerat och ratificerat den. Sverige, Norge, Finland och Danmark var bland de första länderna som signerade och ratificerade Barnkonventionen. Likväl erfar åtskilliga tusentals barn i de nordiska länderna att deras grundläggande mänskliga rättigheter - garanterade såväl av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och FN:s Barnkonvention - är satta ur spel av socialbyråkratin och förvaltningsdomstolarna i våra respektive länder. Socialbyråkratin och de rättspositivistiska förvaltningsdomstolarna har gjort sig till uttolkare för vad som är "barnets bästa". 

 

Detta leder till att barn utsätts för onödiga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Dessa barn måste utstå regelrätt misshandel iscensatt av inkompetenta och maktfullkomliga handläggare i socialbyråkratins kanslier, intet-ont-anande eller systemanpassade domare i förvaltningsdomstolarna och kallt beräknande fosterföräldrar som samtidigt som de livnär sig på de extremt frikostiga fosterhemsarvodena, (t ex fallet som uppdagades vid en knarkrazzia i februari 2002 där Nybro kommun hade betalat 10 000 kr/dygn till ett fosterhem i Sävsjö för vård av en förståndshandikappad yngling), utsätter barnen för fysisk, psykisk och sexuell misshandel i fosterhemmen. Åtskilliga barn utsätts för förtäckta adoptioner, där barnlösa par får sin barnlöshet avhjälpt samtidigt som de får betalt för nöjet att ta hand om ett barn - samtidigt som barnet avskärmas från sin egen släkt.

 

I en artikel i Göteborgs-Posten den 29 september 2001 med titel "Misslyckad vård av unga kriminella" säger Prof. Sven Levander följande:

"- Deras sociala bakgrund var många gånger rena katastrofen och flera hade bollats mellan sina biologiska föräldrar och fosterhem. En unge hade erfarenhet av 18 olika fosterfamiljer. Hur kan samhället fortsätta att placera ett barn i fosterhem när det misslyckas gång på gång? Det är obegripligt."

 

Såväl Socialstyrelsens generaldirektör, Kerstin Wigzell som socialministern Lars Enqvist är fullt medvetna om att systemet med tvångsomhändertagande av barn i Sverige är skadligt för barnen som kommer i kontakt med socialtjänsten. De uttalar sig kritiskt till socialtjänsten och dess verksamhet, men ännu har vi inte kunnat skönja någon förändring. I en intervju med socialministern Lars Enqvist i P1:s Studio Ett den 17 november 2001 sade han följande: "Även om 20 % av de barnen som placeras saknar föräldrar (...) så vet jag att många placeras trots att det faktiskt skulle kunna finnas ett alternativ att stanna hemma i fall man kunde ge det stöd till familjen, till mamma eller pappa och till barnen, som socialtjänstlagen tänker sig. Detta är så enkelt att man faktiskt måste slås för att kommunen satsar pengar på detta."

 

Under 2002 kom det en utredning angående barnfattigdomen i Sverige. Utredningen fäster sig vid familjens inkomst och andra materiella ting. Men den största fattigdomen som barn i Sverige och våra nordiska grannländer kan drabbas av är att bli fråntagna sina egna föräldrar och släktingar och bli placerade i fosterhem hos vilt främmande människor där de utgör en inkomst- och försörjningskälla.

 

Den 10 december 2002 visade Sveriges Television "Uppdrag granskning" dokumentären om tvångsomhändertagandet och fosterhemsplaceringen av babyn till ett ungt par i Oskarshamn som av myndigheterna klassificerats som utvecklingsstörda. Programmet väckte en publikstorm, men sedan mobiliserades dementimaskineriet och ordningen var återställd.

 

I början av januari 2003 visade TV4 dokumentär "Tryggare kan ingen vara" som handlade om fyra systrar som under 1960-talet tvångsomhändertogs och placerades ut i fyra olika fosterhem, praktiskt taget ovetande om varandras existens. Första gången som systrarna träffades tillsammans var vid sin mors grav, sommaren 2002. De sociala myndigheterna hade inte gjort någonting för att systrarna skulle ha kontakt med varandra under uppväxtåren eller för att återförena dem då de blivit vuxna. Detta är ett brott mot lagens föreskrifter som anger att målsättning med ett omhändertagande är den slutgiltiga återföreningen av familjen.

 

Den 1 oktober 2003 visade SvT 2 Marianne Spanners "Dokument inifrån: Vad är det för fel på socialen?" som bekräftade det som de drabbade barnen och deras familjer i allmänhet och tusentals kritiker av systemet i synnerhet har vetat i decennier dvs. att socialtjänsten är till större skada än nytta. Av dokumentären framgår att socialtjänsten personal är unga och oerfarna, att man behöver inte vara expert på barn för att fatta livsavgörande beslut för barn och deras familjer - det räcker med "skinn på näsan" och "tysta kunskaper", att det är stor omsättning såväl bland handläggarna som bland cheferna och att det är en kunskapsfientlig organisation som inte vill ta till sig forskning och vetenskap.

 

Åtskilliga gånger har Europadomstolen funnit Sverige, Norge och Finland skyldiga till kränkningar av barns och deras rätt till privat- och familjeliv för tvångsomhändertagande av barn till följd varav stora skadestånd har betalts till de drabbade familjerna.

 

Men, det nordiska systemet för tvångsomhändertagande av barn kvarstår oförändrat än i dag. Barnen som är offer för socialtjänsten/barnevernet, och deras föräldrar och släktingar är utsatta för oerhörda lidanden och kränkningar som inte kan betecknas som annat än tortyr. Sådan behandling av barn är ovärdigt för de nordiska välfärdssamhällena som gärna vill kalla sig för civiliserade, demokratiska rättsstater.

 

Låt därför Internationella barndagen, den 6 oktober 2003, markera startpunkten för respekt för alla barns mänskliga rättigheter. Det brådskar!

 


Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

 

 

Till Artiklar

 

 

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida