Sverige och barnkonventionen

Sverige och barnkonventionen

Av Annette Westöö, Göteborg





Annette Westöö, född 1977, är fil. mag. med religionsvetenskaplig inriktning. Hon har varit lärare i tio år och hon arbetar som SFI-lärare (svenska för invandrare) sedan åtta år tillbaka. Hon är aktiv i Svenska kyrkan och hon är vice ordförande i pro life-organisationen Människorätt för ofödda, en dotterorganisation till amerikanska CBR, Centre for Bioethcial Reform.

Annette Westöö har skrivit många debattartiklar och insändare under de senaste åren.

Artikeln nedan är tidigare publicerad i "Kristen fostran - tidning för hem, skola och samhälle", nr 4, september 2010.

Den publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

Hemkommen från ett symposium i NKMR:s regi går jag flera dagar runt uppfylld av sorgsna och arga tankar. Förkortningen NKMR uttyds Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter och är namnet på en organisation som kämpar för familjers och enskildas rättssäkerhet i de nordiska länderna. Ska det verkligen vara nödvändigt? I de nordiska länderna?

Ja, det är tyvärr nödvändigt. Vårt land har den högsta andelen tvångsomhändertagna barn i hela världen. Ingreppen görs mer som regel än undantag på mycket lösa grunder, och gör i majoriteten av fallen mycket mer skada än nytta. Symposiets vittnesbörd om maktmissbrukande socialtjänstemän och förtvivlade familjer lämnar ingen oberörd. Tänk dig ett spädbarn som slits från sin egen mormors famn några timmar efter födseln.  En liten grabb som gråter förtvivlat i pappas armar under den minimala besökstiden, och till slut lyfts därifrån med våld. Föräldrar som plötsligt en dag berövas sina barn och får befängda anklagelser kastade mot sig av socialen, eller – ännu värre – inte får veta anledningen. Till slut måste jag påminna mig om att jag befinner mig i mitt eget Sverige år 2010, och inte någon sovjetrepublik på 70-talet.


Än en gång slås jag av kontrasten mellan Sveriges image som föregångslandet för barns rättigheter, och den bistra verkligheten. Sverige bryter på punkt efter punkt mot den barnkonvention vi i internationella sammanhang talar så varmt om. Där betonas på flera ställen barnens rätt till sin familj. Det står också tydligt att barn inte ska utsättas för godtyckliga ingrepp i sitt familjeliv, att barn inte ska skiljas från sina föräldrar mot deras vilja (utom i extrema fall som vid vanvård och övergrepp), och att barn som ändå skiljs från sina föräldrar har rätt att upprätthålla ett personligt förhållande till dem.


Ett annat exempel är mer banalt, men var det som fick mig att för första gången reflektera över –  och dra lite på smilbanden  åt   – den svenska diskrepansen mellan bekännelse och handling på barnkonventionens område: ”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att disciplinen i skolan upprätthålls på ett sätt som är förenligt med barnets mänskliga värdighet och i överensstämmelse med denna konvention” (art. 28). Formuleringen har med all säkerhet kommit till för att ge barn ett rättmätigt och i många länder klart välbehövligt skydd mot lärares våld. Men notera att texten faktiskt tar för givet att disciplinen ska upprätthållas. Utan att göra någon svartmålning av svensk skola kan man väl konstatera att den lämnar en hel del i övrigt att önska när det gäller ordning och reda. Rapporter om stök, mobbning och trakasserier har blivit vardagsmat, och det förefaller som att svenska skolbarn ofta utsätts för sina kamraters våld och godtycke. Hur väl harmonierar detta med konventionens ord om att alla barn ska skyddas från övergrepp, och att de svagaste barnen ska ha det starkaste skyddet?


Allvarligast är dock att Sverige kränker barnets mest basala rätt av alla: Rätten till liv. Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till liv, och skall skyddas före och efter födseln. I Sverige är du emellertid rättslös större delen av din vistelse i livmodern. Varje år nekas mer än 35 000 barn att födas. Om Sverige inte ens respekterar ett barns rätt att leva, hur mycket är då det övriga myckna talet om barns rättigheter värt?


Vårt land har tagit avstånd från flera judisk-kristna tankar som jag tror är nödvändiga för att bygga ett civiliserat samhälle. Vi har förkastat idén om familjen som samhällets urcell, och i mångt och mycket utvecklat ett förakt för den kärlek och struktur familjen erbjuder individen. I individualismens och relativismens namn har vi monterat ned respekten för vuxenvärlden. Detta är i grund och botten inget annat än ett förkastande av Guds ordning, den design som en kärleksfull Gud gett människan för att hon ska få ett gott liv i harmoni med sig själv och andra. Och det som jag tror sårar Guds fadershjärta mest är att vi förlorat själva grundsanningen om vår egen existens: Människan har värde och värdighet därför att hon är skapad av Gud i Hans avbild.


Hade vi hållit fast vid Guds sanningar skulle vi nog inte ha ett samhälle där barn betraktas som någon slags statlig egendom. Vi skulle inte behöva se grova kränkningar av familjelivet. Vi skulle inte ha en ung generation som växer upp i inre och yttre kaos. Vi skulle inte behöva leva med vissheten om att vårt land dödat en miljon av sina egna medborgare, och fysiskt och psykiskt misshandlat betydligt fler.


Hårda ord? Kanske. Men jag vet att när de upprörda tankarna stillats, och några av dem kommit på pränt, finns det bara en sak kvar att göra: Att knäppa sina händer och be till Livets Gud om förbarmande över vårt land och våra små. ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.”


Barnens rätt i samhället

Av Annette Westöö, Göteborg

, i augusti 2009

Barnfängelser? I Sverige?


Av Siv Westerberg

 

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Sverige nonchalerar umgängesrätten

 

Sverige nonchalerar Umgängesrätten

Flera svenska fall har förts upp i Europadomstolen för Mänskliga rättigheter

Av Siv Westerberg, jur. kand., med. lic.

 

 


Artikeln är tidigare publicerad i Arbetet Nyheterna den 20 januari 1997.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

sverige_nonchalerar_umgangesratten_av_siv_westerberg

I TV-dokumentären om femlingama Dionne (bilden) visades scener, som för den oinvigde föreföll makabra. Men även svenska fosterföräldrar har kallat på polis när föräldrar kommit för att använda sig av sin av domstol beslutade umgängesrätt.

 

Sverige har flera gånger dömts i Europadomstolen för kränkning av de mänskliga rättigheterna på grund av att Sverige hindrat umgänget mellan tvångsomhändertagna barn och deras föräldrar. Det skriver juristen Siv Westerberg, som handlagt en rad sådana fall inom landet och vid Europadomstolen. Nu krävs lagändringar och att de lagar som redan finns efterlevs, skriver Westerberg.

 

Jag har sett TV-dokumentären om de kanadensiska femlingarna Dionne. Åberopande att man ville hjälpa och skydda de små barnen skilde staten genom ett myndighetsbeslut de små barnen frän sina skötsamma och barnkära men fattiga och lågutbildade föräldrar.

För barnen blev det en katastrof som det nästan alltid blir när man tillåter vuxna människor att på det ena eller andra sättet tjäna pengar på barn.

 

Normal upprördhet räcker att förklara föräldrar olämpliga

Det värsta är att motsvarande saker händer i Sverige här och nu. Det vet jag eftersom jag är juridiskt ombud för föräldrar till tvångsomhändertagna barn.

I TV-dokumentären visades scener, som för den oinvigde kan förefalla makabra. Exempelvis när polisen med våld kastar ut fadern när han använder sig av den umgängesrätt han enligt myndighetsbeslut har.

Jag är inte förvånad. Även mina klienter har upplevt att fosterföräldrar kallat på polis när de kommer för att använda sig av sin av domstol beslutade umgängesrätt.

Vad jag omedelbart kände igen i TV-dokumentären var hur läkare och sjuksköterskor missbrukar sin auktoritet.

Jag känner igen från tvångsomhändertaganden av barn i Sverige denna olycksaliga övertro på att "experter" vet bättre än föräldrarna vad som är bäst för barnet. Och jag känner igen hur dessa "experter" och fosterföräldrar ser till att få sin försörjning genom arbete med de tvångsomhändertagna barnen.

Jag känner igen hur fosterföräldrar precis som vårdarna i TV-dokumentären ser till att umgänget inte fungerar. Så att precis som i TV-dokumentären barnen till slut inte ens känner igen sina egna föräldrar.

Och när föräldrarna blir upprörda över att myndigheterna tar deras barn ifrån dem, tar myndigheterna deras upprörd het som ett skäl att olämpligförklara dem som föräldrar.

 

Myndigheterna inser inte de katastrofala misstag som begås

I TV-dokumentären förekom en från början välmenande landsortsdoktor, som snabbt tog ledningen av vården av de små barnen. Såvitt jag kan förstå var han själv barnlös men barnkär. Han motsvaras i den svenska barnomhändertagande-businessen av en alldeles speciell grupp fosterföräldrar. Det är välutbildade och företagsamma äkta par i 30-35-årsåldern, som till sin besvikelse konstaterat att de inte kan få några egna barn. Deras högsta önskan är att få en liten gullig baby som de kan få behålla och uppfostra som sitt eget barn. De upptäcker snabbt att systemet är sådant att man dessutom kan få ett antal tusenlappar i betalt varje månad för att taga hand om ett sådant barn. Sådana företagsamma par ser till att som fosterbarn få en baby och de ser till att effektivt sabotera de biologiska föräldrarnas umgängesrätt. För att sedan med hjälp av socialmyndigheterna oftast framgångsrikt hävda att nu måste barnet få stanna hos dem eftersom barnet tar skada av att flyttas till föräldrar som barnet inte känner.

Varför har inte svenska myndigheter tagit lärdom av sådana internationellt kända katastrofala misstag som femlingarna Dionne eller flyttningen av finska krigsbarn till Sverige? Varför begriper inte svenska barnläkare och svenska politiker att inga aldrig så välutbildade barnsköterskor eller välbetalda fosterföräldrar någonsin kan ersätta den kärlek och omsorg som en biologisk mor ger sitt barn?

 

Sverige har hindrat umgänget mellan barn och föräldrar

Jag har som ombud för föräldrar och barn drivit flera sådana här fall till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Sverige har där flera gånger dömts för kränkning av de mänskliga rättigheterna på grund av att Sverige hindrat umgänget mellan tvängsomhändertagna barn och deras föräldrar. Svenska staten har betalat det utdömda skadeståndet - och fortsatt att hindra umgänget mellan barnen och föräldrarna!

Nu måste det ske en lagändring i Sverige, som gör det oändligt mycket svårare för socialmyndigheten att ta barn från föräldrarna. Lagen måste ändras så att det krävs bevis för att föräldrarna är olämpliga och inte som nu bara påståenden om den saken.

Och lagen måste ändras så att de socialvårdstjänstemän, som vägrar verkställa ett domstolsbeslut om umgänge alltid skall åtalas. En lagändring måste ske som gör att fosterföräldrar, som vägrar verkställa ett av domstol fastställt umgänge också kan åtalas. Och straffet för ett sådant brott skall alltid vara fängelse! Sådana fosterföräldrar bör omedelbart bli fråntagna fosterbarnet och de bör aldrig mer anförtros några fosterbarn. Och sådana socialvårdstjänstemän bör omedelbart avsättas från sina tjänster.

Det låter radikalt, men verkligheten för de i fosterhem boende barnen (vars biologiska föräldrar till allra största delen utgöres av skötsamma och barnkära människor) är långt mycket förskräckligare än de flesta svenskar känner till.

Må TV-dokumentären om femlingarna Dionne bli en väckarklockan i Sverige.

 

Tragedier vid tvångsomhändertaganden
Av Ruby Harrold-Claesson


Envis förälder riskerar sitt barn
Av Lennart Sjöberg 


Tillbaka till Artikelindex

 

Sverige - en rättsstat?

Sverige – en rättsstat?

Av Bertel Nathhorst, Fil. Dr

 

 

Bertel Nathhorst är fil. dr och företagsledare. Den här recensionen av boken "Sverige som rättsstat" författad av lagmannen vid Hovrätten över Skåne och Blekinge, Krister Thelin, är tidigare publicerad i Samtidsmagasinet Salt nr 10 juni 2002.

Den återges här med författarens och Saltredaktionens benägna tillstånd.

 

 

 

Sverige får blandat betyg som rättsstat i en bok från Timbro. Det har blivit än värre efter 11 september, konstaterar Salts recensent.

 

Sverige som rättsstat

Krister Thelin

Timbro, 2001

 

Förra året utkom en alldeles utmärkt svensk bok om rättssäkerhet, Sverige som rättsstat, författad av Krister Thelin (Timbro). Boken är välskriven och så lättläst som ämnet tillåter. Den kan således med fördel läsas av alla med det ringaste intresse av rättssäkerhetsfrågor. För alla juris studerande borde den vara obligatorisk läsning.

 

Thelin tillhör i högsta grad det svenska juridiska etablissemanget. Han är lagman i Skånska hovrätten, han har varit (borgerlig) statssekreterare i justitiedepartementet, han har UD-uppdrag för Balkan och han är nyutnämnd domare i Internationella Brottmålsdomstolen för före detta Jugoslavien, vanligen kallad Haagtribunalen. Allt detta hindrar honom emellertid inte att framföra åtskilliga, delvis utomordentligt kritiska synpunkter på svenska förhållanden.

 

Thelin har en något kluven inställning till om Sverige förtjänar att kallas en rättsstat eller ej. Han kallar sin bok en rapport och anser själv, att den ger en bild av Sverige som rättsstat som inte är positiv, men att det i ett vidare perspektiv också finns sådant som förtjänar att stå som föredöme. Han är dock klar och tydlig när han hävdar, att rättssäkerhet enbart bör innefatta den enskildes rätt i förhållande till statsmakten, inte den trygghet vi eftersträvar på gator och torg. Detta är ett mycket viktigt ställningstagande, fullt jämförbart med att enbart acceptera s k negativa mänskliga rättigheter och inte s k positiva. Den som inte skarpt upprätthåller dessa rågångar kommer i praktiken att tömma både rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna på allt verkligt innehåll.

 

Thelins stora styrka är att han varit med länge, sett mycket och dessutom uppenbarligen har ett gott minne. Han är en varm anhängare av maktdelningsläran och förespråkar inte endast domstolarnas självständighet utan också deras skyldighet att, när så är påkallat, ta staten i örat och försvara den enskilde. Här anser han en positiv utveckling vara på gång men konstaterar samtidigt, att ingen av de två högsta domstolarna ännu funnit anledning att utmana den politiska makten på allvar. När det gäller maktdelningslärans tankar om de olika statsmakterna passar han på att gissla det svenska oskicket, som verkligen är typiskt provinsiellt svenskt, att kalla inte domstolarna utan medierna för tredje statsmakten.

 

Thelin är ibland klart okonventionell, vilket inte kan sägas vara ett allmänt utmärkande drag för svenska jurister. Han förordar att ministerstyre ”också formellt” införs i vårt land (med domstolskontroll som motvikt). Han kallar beredningen av barnpornografiärendet en sorglustig uppvisning och beklagar att här en viktig tryckfrihetsrättslig princip bröts, nämligen att inte straffa enbart innehavet av förbjudet material. Han påpekar, enligt min uppfattning mycket insiktsfullt, att religionsfriheten hittills inte erbjudit några större tolkningssvårigheter, ”men det kommer”.

 

Religionsfrihet är både att ostört få utöva sin religion och att få propagera för den. I alla samhällen, och naturligtvis inte minst i ett så konformt och ängsligt (politiskt) korrekt samhälle som det svenska, leder detta lätt till potentiellt elakartade konfliktsituationer. Det är t ex inte svårt att föreställa sig den mängd argument som skulle resas, om någon muslimsk kvinna skulle propsa på att få bära slöja i sjukvården.

 

Europadomstolen har flera gånger, en av dem faktiskt i ett svenskt sammanhang, betonat att religionsfrihet också innebär föräldrars rätt att uppfostra barnen i sin religion. Detta går rakt emot den i Sverige självklara uppfattningen, att barn skall skyddas mot ”religiös indoktrinering” tills de blivit gamla nog att själva stå emot. I Sverige är ju friskolor rent generellt ett otyg, en inställning som lätt kan stegras till hat och förföljelse, om man i en konfessionell skola t ex skulle lära barnen, att barn skall lyda sina föräldrar, att en hustru skall lyda sin man och att homosexualitet är en svår synd.

 

Thelin försvarar kraftfullt den enskildes moraliska rätt till skatteplanering och ironiserar över att t o m borgerliga politiker (inte minst Bo Lundgren!) talar om ”luckor i skattelagstiftningen” som måste täppas till. Han är kritisk till att i skatteprocessen den enskilde bär en betydande del av åberops- och bevisbördan: ”Annat var det i det gamla Rom: in dubio contra fiscum. Var saken tveksam förlorade fogden, liksom åklagaren i brottmål förlorar i motsvarande fall.”

 

Han pekar på svenska myndigheters ovilja att erkänna vård- och behandlingsformer i andra EU-länder som ersättningsberättigade trots EG-rättens klara bestämmelser. (Detta uppenbara lagtrots har hittills fått stöd av våra domstolar, men här kan man förmodligen hoppas på en senkommen ändring med anledning av domar avseende svenskar i EG-domstolen i Luxemburg.) Han menar överhuvud, att den svenska domarkåren kännetecknas av en långtgående lojalitet med den rådande ordningen, och att ju mer politiskt laddad en fråga är, desto större är risken att de högsta domstolarna inte utmanar den politiska makten. Samtidigt menar han dock, att den svenska domarkåren håller hög kvalitet när det gäller teknisk skicklighet, omutlighet och plikttrohet. Det är litet svårt att få dessa omdömen att gå ihop.

 

Hur kan man kalla den domare omutlig, som endast alltför ängsligt försöker räkna ut vad de som kan ge honom befordran kan ha för önskemål och dömer därefter? Den tekniska domarskickligheten kan också vara ytterst varierande. I endast alltför många domar är endast domslutet begripligt. Vilka tankar, om några, som ligger till grund för detta domslut, kan man bara gissa sig till. Detta är ett mycket allvarligt rättssäkerhetsproblem. Det är lika betydelsefullt att rättvisa synes skipas som att den verkligen skipas.

 

I detta sammanhang finns anledning att påtala en betydande brist. Högsta domstolen och regeringsrätten tar med några få i lag reglerade undantag ej upp ett mål till behandling utan att bevilja s k prövningstillstånd. Oberoende av om prövningstillstånd beviljas eller ej, ger domstolen ingen motivering. Om tillstånd beviljas innebär detta, att parterna med tiden får en dom. Bristen på motivering är därför i detta fall av mindre betydelse, även om en motivering förvisso skulle kunna ge parterna upplysningar av värde för den fortsatta argumentationen.

 

När prövningstillstånd ej beviljas, är bristen på motivering däremot allvarlig, eftersom det i praktiken är omöjligt att veta varför. Domstolen kan ha ansett mellanrättens dom riktig. Den kan också ha ansett mellanrättens dom felaktig men ändå inte ha givit prövningstillstånd. Anledningarna till detta för det naturliga rättsmedvetandet ytterligt stötande förhållande kan vara olika. Domstolen kan anse, att den i tidigare domar redan givit tillräcklig vägledning, trots att denna vägledning uppenbarligen i det aktuella fallet inte varit tillräcklig. (Otroligt, men i juridiska kretsar en vedertagen sanning.) Anledningen kan vidare vara rent teknisk. Domstolen kan ha hunnit avgöra ett liknande mål efter mellanrättens dom, men innan frågan om prövningstillstånd för det aktuella målet hunnit avgöras. Alltså behövs inte en vägledande dom till. Otur!

 

Thelin fäller flera träffsäkra och ironiska kommentarer, inte minst i fotnoterna. Så gisslar han högsta domstolen, därför att den i ett brottmål fällt en tilltalad enbart på ett förarbetsuttalande, trots att lagtexten ostridigt saknade straffbestämmelse, ”men så gällde det också att fälla en ’skattebrottsling’”. Han påpekar, att när Bertel Österdahl 1993 blev chef för Kriminalvårdsstyrelsen, var det första gången i modern tid som en general utsågs till chef för en civil myndighet, vilket väckte en hel del, som det visade sig totalt ogrundade, farhågor hos somliga i den borgerliga koalitionsregeringen.

 

För Salts läsare bör det vara av särskilt intresse, att Thelin i sak helt instämmer i Salts kritik av de fyra stockholmstidningarnas gemensamma publicering med foto och allt av föregivna nynazister. Tyvärr nämner inte Thelin Salts insats och därmed inte heller, att tidskriften den gången stod praktiskt taget ensam och (måste man dessvärre konstatera) utsattes för trakasserier och förföljelse. Vad Thelin här har att säga är så väsentligt, att ett längre citat är på sin plats.

 

”Är en verksamhet tillräckligt motbjudande kan medierna till och med i kartell [...] publicera namn och foton på dem som inte anses skyddsvärda, vilket skedde när de stora tidningarna i november 1999 gav publicitet åt dem som man menade tillhörde nynazistiska eller rasistiska sammanslutningar. Det var oundvikligt att misstag begicks och att källkontrollen brast, liksom fallet var när engelska medier något senare publicerade namn och bild på dömda pedofiler. Skillnaden är att i Storbritannien är möjligheterna till skadestånd för integritetsintrång av detta slag mycket större. I Sverige är de i praktiken mycket små, eftersom Tryckfrihets-förordningens förtalsbestämmelser endast ger ett svagt skydd.”

 

Thelin har tveklöst rätt när han hävdar, att vid förtal och andra integritetskränkningar från mediernas sida måste möjligheterna till skadestånd, och dessutom till högre skadestånd än idag, väsentligt förbättras. Han menar att redan en frikoppling från den politiska sfären vid tillsättande av tryckfrihetsjury skulle ge förtalsbestämmelserna bättre bett. Detta kan kanske vara riktigt, men för egen del tycker jag det vore bättre att helt och hållet avskaffa juryn, som hur som helst är ett relativt sent tillägg, inte minst därför att oberoende av tillsättningsmetod de latenta jävsproblemen torde vara olösliga.

 

Slutligen hävdar Thelin, att rättsstaten Sverige på det kriminalpolitiska området är i riktigt dåligt skick och har långtgående krav på strukturförändringar på polis- och åklagarsidan. Till dessa hör att strejkrätten för poliser tas bort och att fler invandrare rekryteras som poliser.

 

Sammantaget är allt detta ord och inga visor, och Krister Thelin har med sin rapport kvalificerat sig som en framtida (förhoppningsvis mycket obekväm) borgerlig justitieminister.

 

Hunnen så långt i mina funderingar över rättsstat och rättssäkerhet slås spelet över ända. FN och EU har i 11 septembers spår och kraftigt påverkade av USA övergivit all rättssäkerhet i det föregivna syftet att komma åt den internationella terrorismen. Den som av dessa organisationer utpekas som terrorist är idag rättslös i de flesta länder, Sverige ingalunda undantaget. Sverige konfiskerar hans tillgångar utan laga dom och rannsakan. Trots att han alltså bevisligen är medellös förvägras han socialbidrag och rättshjälp. Den som vill hjälpa honom ekonomiskt eller på annat sätt gör sig troligen skyldig till brott (medhjälp). Han får inte reda på vad han mer precist är anklagad för och inte heller vilken bevisning det eventuellt finns mot honom. I Sverige tas hans fall inte upp av någon domstol. Regeringen och UD vägrar att hjälpa honom och föra hans talan. Även om han är svensk medborgare tycks Sverige berett att utlämna honom, förmodligen utan att på något sätt bedöma, och kanske inte ens efterfråga, den bevisning som kan finnas mot honom.

 

Möjligen kan EG-domstolen vara till hjälp, men då får kostnaderna alltså bestridas av någon annan. I de svenska somaliernas fall har enligt uppgift i pressen EU:s råd och kommission (gemensamt?) i yttrande till EG-domstolen förklarat, att ärendet inte behöver behandlas skyndsamt: det föreligger ingen fara i dröjsmål, eftersom de klagande, i händelse de vinner, får tillbaka sina pengar!

 

Senare har bilden något litet förbättrats. Viss rättshjälp har i nåder medgivits och UD har hjälpt till att föra de svenska somaliernas talan inför FN och USA. Regeringen har dock demonstrativt avstått från att ens antydningsvis erkänna, att Sverige mycket aktivt deltar i kränkandet av grundläggande rättssäkerhetsprinciper.

 

Även om konsekvenserna av att på detta sätt utpekas som terrorist är särskilt elakartade, har liknande tendenser funnits ett bra tag. Ett exempel är den ovan nämnda Haagtribunalen, som ingalunda är en domstol som vinnlägger sig om rättssäkerhet. Redan dess tillkomsthistoria inger betänkligheter. Den inrättades nämligen av FN som en specialdomstol uteslutande för f d Jugoslavien. Det finns också åtskilliga beskrivningar av hur hänsynslöst åklagaren låter ändamålen helga medlen utan att domstolen beivrar det. Ett exempel på detta är utlämnandet av Slobodan Milosevic.

 

Det är numera ett etablerat faktum, att allt utlämnande av jugoslaviska medborgare, sålunda också Milosevic, från Jugoslavien till tribunalen var och är olagligt. Jugoslaviens konstitutionella domstol har nämligen i början av november förra året avvisat ett lagförslag, som skulle göra det möjligt att utlämna medborgare till Haagtribunalen, som stridande mot landets konstitution. Den serbiska polisen vägrar därför numera, naturligtvis helt riktigt, att delta i gripandet av misstänkta krigsförbrytare för vidare befordran till Haag. Efter detta utslag borde tribunalen naturligtvis skicka tillbaka alla från Jugoslavien utlämnade jugoslaviska medborgare, men icke.

 

Den obehagliga historien om Milosevics utlämnande kommenterades förra sommaren av The Economist:

 

…the manner of [Milosevics] handing over was indubitably distasteful. Surrendered in defiance of Yugoslavia’s Constitutional Court, perhaps without the knowledge of its president and certainly to the disgust of its prime minister, Mr. Milosevic was, in effect, exchanged for a bounty. The first payments started the next day when western donors offered Yugoslavia $ 1.28 billion…This may have been a triumph for justice, but hardly for the rule of law.

 

Det är helt uppenbart att FN, och för den delen också USA och EU, har blivit en fara för rättssäkerheten i alla länder.

 

 

Sverige som rättsstat
Av Elise Claeson

 

Sverige som rättsstat

Samtidsmagasinet Salt

Tillbaka till Artikelindex

 

Tillbaka till Bokindex

 

Kränkte Sverige den tilltalades mänskliga rättigheter?

 

  • Kränkte Sverige den tilltalades mänskliga rättigheter?

    Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

     

      

 

Detta är en sammanfattning av Europadomstolens senaste "admissibilitetsbeslut" i ett svenskt klagomål. Admissibilitetsbeslutet finns redan publicerat i dess helhet på engelska under "Europadomstolen" på NKMR:s hemsida se S.N. mot Sverige. Det här fallet i likhet med Lindelöf v Sverige gällde anklagelser om sexuella övergrepp på barn. Lindelöffallet innehöll dock ingrediensen tvångsomhändertagande av barn.

Fallet Lindelöf kostade Sveriges skattebetalare 2,1 miljoner kronor i skadestånd till de drabbade. Förövarna, dvs socialsekreterarna, ledamöterna i socialnämnden, psykiatern och domarna i Förvaltningsdomstolarna - länsrätt, kammarrätt och regeringsrätten som gjorde att Sverige än en gång tvingades ingå en kostsam förlikning för att slippa ytterligare en fällande dom - går fria från påföljder.

 

 

 
  • Mannen misstänktes för sexuellt utnyttjande av en tioårig pojke. Han dömdes till fängelse för sexuellt utnyttjande av underårig enbart på pojkens uppgifter. Något korsförhör av pojken ägde aldrig rum. Pojken hördes inte heller under rättegången men en videoinspelade polisförhör spelades upp. Europadomstolen har beslutat att pröva huruvida Sverige därigenom har kränkt mannens rätt till en rättvis rättegång.




    Under utredningen hölls det två polisförhör med pojken. Bägge förhören spelades in på video. Vid det första förhöret hade mannen inte delgivits misstanke om brott. Vid det andra förhöret hade han delgivits misstanke om brott, och en offentlig försvarare hade förordnats. Mannens offentlige försvarare fick dock inte tillfälle att närvara vid förhöret. Mannen åtalades sedermera för sexuellt umgänge med barn.

    Kalmar tingsrätt dömde mannen till åtta månaders fängelse för brottet. Påföljden nedsattes till tre månader av Göta hovrätt. Pojkens videoinspelade vittnesmål var åklagarens enda bevismaterial. Trots det hade den fällde mannens försvarare ingen möjlighet att få till stånd ett korsförhör med pojken, eftersom en sådan begäran hade enligt svensk praxis avslagits av domstolen. Mannen vände sig därför till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Frågan är om mannens rätt till en rättvis domstolsprövning enligt artikel 6 Europakonventionen har kränkts genom att han inte under rättegången haft möjlighet att ställa frågor till den målsägande pojken, särskilt med hänsyn till att han dömts enbart på grundval av pojkens uppgifter.

    Representanterna för Sveriges regering menar att eftersom mannens försvarare inte begärt att få ställa frågor till pojken skulle mannen inte kunna påstå att Sverige därigenom kränkt hans klients rätt till en rättvis domstolsprövning. Mannen påpekar dock att även om han skulle ha begärt korsförhör med pojken under rättegångens gång hade detta säkerligen nekats honom, och hans förvarare skulle kunna ådra sig kritik för att framföra yrkandet därom mot bättre vetande. Han påpekar vidare att om myndigheterna vill skydda minderåriga målsägande från rättegångsförhandlingar, offentliga försvarare samt korsförhör så kan alternativet inte vara att sänka beviskraven, utan i stället att frikänna den tilltalade.

    Europadomstolen har, mot bakgrund av de komplexa rättsfrågor som målet väcker, beslutat att meddela prövningstillstånd.

    Ombud för mannen är advokat Per E. Samuelson, Advokatfirman Leif Silbersky HB, Stockholm.
    Berörda rättsgrunder: Artikel 6 Europakonventionen; 23 kap. 10, 11, 18 och 19 §§ 35 kap. 14 § samt 36 kap. 4 § Rättegångsbalken; 17 och 18 §§ Förundersökningskungörelsen (1947:948)

    Referatet återgivet från Europadomstolens beslut den 16 januari 2001 att ta upp mål 34209/96 S.N. mot Sverige till prövning.

     

    Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott

    Varför tar de svenska domstolarna inte lärdom?

    Incesthysterin och domstolarna

    Hemligheter och minnen

    Tillbaka till Artiklar

    Tillbaka till Europadomstolen

    Tillbaka till Pågående Rättsfall

    Tillbaka till Huvudsidan

Svalövs kommun: Pengar flyttas från olika verksamheter för socialtjänsten

Svalövs kommun - Pengar flyttas från olika verksamheter för att täcka underskottet inom socialtjänsten

Med anledning av ett mycket infekterat LVU-mål i Svalövs kommun har NKMR har tidigare publicerat en samlingsmapp om bl. a kommunens ekonomiska läge.
Här följer några artiklar publicerade i Helsingborgs Dagblad, 2007-01-31

 

 

 

Släpande faktura gav obehaglig överraskning

Av Anna Söderquist

SVALÖV. Bokslutet för kommunstyrelsen i Svalöv hamnar på minus 800 000 kronor.

Några överraskande orsaker till varför socialnämnden hamnat på 2,5 miljoner kronor minus, finns inte enligt ekonom Tomas Malmberg.

Helsingborgs Dagblad, Hd.se, 2007-02-09

 

Politisk enighet när pengar flyttas

Av Anna Söderquist

SVALÖV. Socialnämnden, numera uppdelad i socialtjänstnämnden och vård- och omsorgsnämnden, har under flera år dragits med ekonomiskt underskott. En av de absolut största enskilda orsakerna till detta är individ- och familjeomsorgens institutionsplaceringar av såväl barn som vuxna. Att lägga en budget som stämmer för just denna verksamhet, torde vara en fullkomligt omöjlig uppgift, eftersom ingen kan förutse hur många som under ett år kommer att placeras.

Helsingborgs Dagblad, Hd.se, 2007-01-31

 

Öppenvårdsverksamhet planeras

Av Anna Söderquist

SVALÖV. Istället för att Svalövs kommun går med cirka sju miljoner kronor i överskott, hamnar summan på fem miljoner kronor. Detta för att man beslutat sig för att bokföra två miljoner kronor som en kostnad för individ- och familjeomsorgen 2006, istället för 2007 när de egentligen används. Enligt kommunens ekonomichef Jan Bengtsson är detta något som kan göras, fast inte hur som helst.
Helsingborgs Dagblad, Hd.se, 2007-01-31

 

 

 

 

 

Svalövs kommun: Kommunens ekonomiska läge

 

Budgetunderskott i Svalövs kommun

Svalövs kommun - Överskott i kassan?

 

Mats Nilssons föredrag vid NKMR's Symposium i Göteborg, juni 2005

 

LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 1

 

LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 2

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter