Straff utan brott. Kapitel 23

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 23

 

Det ringer på dörren.

 

 

 

Gunilla hade på morgonen efter Emmas död återvänt till sitt hem i villan i Dalköping.

 

Gunilla hade varit varmt fästad vid Emma. Gunilla var ledsen och förtvivlad över flickans död.

 

Men Gunilla tappade inte fattningen. Hon tänkte för sig själv att vad kan jag göra för Peter och Lena? Något praktiskt kan jag väl ändå göra för att hjälpa dem. Så hon ringde till Peter och Lena och sa att Ni måste ha något att äta. Jag kommer över med varm mat.

 

Gunilla värmde några köttbullar hon hade hemma. Hon kokade en kastrull makaroner och for över med den varma maten till Söderup. Det var ju bara sex kilometer dit.

 

Och så satte sig Lena, Peter och Gunilla vid köksbordet och åt. Alla var ledsna.

 

  ringde det på ytterdörren. Peter gick och öppnade.

 

Utanför stod två  män, som Peter aldrig sett förut. Den ena mannen var stor och kraftig och den andra något kortare till växten. Den ene sade: Det är från polisen. Är Du Peter Melander? Vilket Peter  bejakade.

 

Peter såg redan innan dessa ord sades att de bägge männen var poliser. Trots att de var civilklädda. Som taxichaufför utvecklar man ganska snart en betydande förmåga att bedöma olika människor.

 

Peter blev väl inte helt överraskad över polisens besök.. Lilla Emma hade  dött hastigt och oväntat i hemmet. Flertalet människor torde känna till att när någon oväntat avlider i hemmet gör polisen en utredning.

 

Men Peter blev helt förstummad  när den ena polisen sa: ”Du och Lena Jonsson är anhållna misstänkta  för mord på Emma. Ni skall omedelbart följa med till polishuset.”

 

Lena reagerade på sitt vanligtvis så oförutsebara sätt. Hon rusade fram och tillbaka i radhuset. Hon grälade på poliserna och frågade vad de hade i radhuset att göra.

 

Lena rusade upp på övervåningen. Efter sprang en av hundarna. Och efter sprang en av poliserna.

 

Gunilla stod kvar i hallen. Hon var helt frågande inför det som hände. Hon frågade gång på gång poliserna vad saken gällde. Vad det hela handlade om. Hon fick inget svar och hon upprepade frågan.

 

Den ena av poliserna --- den av dem som var mindre till växten --- hade satt sig på en stol som han placerade i dörröppningen mellan hallen och köket. Gunilla vände sig till honom och upprepade sin fråga vad det hela handlade om. Då svarade den polisen i aggressiv ton. “Jag begriper inte vad fan Du är ute efter mig för.” Den större av poliserna hörde det här och fann tydligen sin kollegas uppträdande pinsamt. För han sade till sin kollega: ”Lugna ner dej!”

 

Lena tilläts att ringa Martin och be honom komma och ta hand om hundarna.

 

Poliserna hade kommit i två bilar. Några poliser väntade utanför radhuset. Lena och Peter fördes i baksätet på var sin polisbil till polishuset i Devilsholm. Lena vaktades av en polis. Peter vaktades av en annan polis.

 

Peter frågade under färden den polisen vad saken gällde. Polisen svarade kort att det skulle Peter få veta när de kom fram till polishuset.

 

Så kom de fram till polishuset i Devilsholm. Det är ungefär ett par mil mellan Söderup och Devilsholm.

 

Polisbilen med Peter hade kört först. Den stannade utanför entrén till polishuset. Omedelbart bakom stannade bilen med Lena. Peter såg hur en  polis med ett fast grepp om Lenas arm förde in Lena i polishuset.

 

Det skulle dröja länge innan Peter såg Lena igen.

 

 Nu kopplade de två poliserna i Peters bil var sitt stadigt  grepp om Peters armar och förde in honom i polishuset.

 

Poliserna förde in Peter i ett stort rum med ett skrivbord. Vid skrivbordet satt en man i polisuniform. Det var en man i övre medelåldern. Han presenterade sig som kriminalkommissarie.

 

Kriminalkommissarien frågade Peter om hans namn, adress och personnummer.  Han frågade om Peter hade någon legitimationshandling.  Peter tog fram sin plånbok ur bakfickan på byxorna. Peter tog upp körkortet ur plånboken och räckte över körkortet till polisen. 

 

Kriminalkommissarien tog  körkortet och studerade det.  Hans misstänksamma ansiktsuttryck var ungefär som hos gränspoliserna i de forna öststaterna när de studerade ett överräckt pass.

 

Kriminalkommissarien  återlämnade körkortet till Peter. Sedan sade han till Peter  att Du är anhållen misstänkt för mord på  Emma Jonsson. Erkänner Du eller förnekar Du att Du begått gärningen?

 

Peter hade ju i och för sig klart för sig att polisen gör en utredning när någon avlider i hemmet. Han hade ju också i färskt minne det polisförhör, som han och Lena utsatts för när Emma låg på sjukhuset för utredning av blåmärkena. Men han visste ju också att rättsläkaren hade uttalat att Emmas blåmärken  hade sin fullt naturliga förklaring av fallet från stentrappan och fallet från trehjulingen.

 

Peter mindes vilken glädje han och Lena hade känt när misstankarna avskrevs och Emma fick komma hem från sjukhuset.

 

Och nu!!! Misstänkt för mord??? På Emma!!!?? På lilla Emma, som han från första stund han träffade henne hade älskat som sitt eget barn!!! Hur kunde någon komma på idén att han skulle ha mördat denna lilla flicka!!! Som han varit så varmt fästad vid!!! Och som berett honom så mycket glädje!!

 

Peter frågade sig tyst för sig själv om han drömde eller var vaken.

 

Sedan samlade Peter ihop sig och svarade kort att han förnekade.

 

Polisen frågade då vem Peter menade skulle ha dödat Emma???

 

Peter besvarade inte den frågan.

 

Kriminalkommissarien sträckte på sig och sade med likgiltig röst att Du är anhållen och Du ska stanna här tillsvidare.

 

Kriminalkommissarien fortsatte med att säga att Du har rätt till en advokat. Har Du någon på förslag? Eller nöjer Du Dig med att vi utser en advokat år Dig??

 

Peter svarade att han var oskyldig. Och att det var honom likgiltigt vilken advokat han fick.

 

Därefter sade kriminalkommissarien att förhöret var slut för idag.

 

När poliserna kom till radhuset i Söderup hade Gunilla fortfarande sin bil stående utanför akutmottagningen på sjukhuset i Devilsholm. Gunilla fick tillåtelse att åka med in till Devilsholm i den polisbil som transporterade Lena till Devilsholm. Gunilla blev avsläppt utanför sjukhusets akutmottagning. Gunilla tog sin bil och körde hem till Dalköping.

 

Ett mardrömsdygn som detta hade hon aldrig tidigare upplevt i sitt liv.   

 

 

 

Straff utan brott. Kapitel 12

 

Straff utan brott. Kapitel 15

 

Straff utan brott. Kapitel 45

 

Straff utan brott. Kapitel 54

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin

 

Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

Straff utan brott. Kapitel 45

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 45

 

Fortsatta studier av patientjournalen och fortsatta litteraturstudier.

 

 

 

Jag läste vidare i Emmas patientjournal. Läste långsamt och omsorgsfullt. Ingen rad, ingen siffra skulle få undgå mig.

 

Och i samband med detta bedrev jag litteraturstudier om diabetes.

 

Emma hade alltså förhöjt blodsocker och ketonkroppar i urinen men inget socker i urinen. Och på sjukhuset hade man aldrig brytt sig om att med nya prover kontrollera huruvida detta urinprov normaliserades eller inte.

 

Emma hade alltså när hon låg inne på sjukhuset i augusti 1990 ketonkroppar i urinen och förhöjt blodsocker. Ketonkroppar i urinen förekommer endast vid två tillstånd, nämligen vid diabetes mellitus och vid svält.

 

Diagnosen svält är ju inte förenlig med ett högt blodsocker.

 

Man bör därför rimligen våga påstå att kombinationen av ketonkroppar i urinen och förhöjt blodsocker är patognomoniskt (patognomonisk = för viss sjukdom avgörande karakteristiska symptom) för diabetes mellitus!!!

 

Om en medicine studerande i tentamen i pediatrik (pediatrik = vetenskapen om barnsjukdomarna) får frågan ”vilken diagnos ställer Du på ett barn som har ketonkroppar i urinen samt förhöjt blodsocker" och han /hon inte svarar diabetes mellitus  är jag säker på att den studenten skulle på goda grunder bli  underkänd i pediatriktentamen.

 

När man studerar laboratorielistorna i Emmas patientjournal finner man att Emma den 15 augusti 1990 hade en rubbning av syra-basbalansen i blodet (-4,1). Inte heller detta har man följt upp med några nya prover.

 

Emma har alltså legat inne på barnkliniken på Devilsholms Sjukhus i fem veckor med dessa laboratorieresultat antecknade i sin patientjournal utan att någon läkare ställt diagnosen diabetes mellitus!!! Utan att någon läkare ställt någon diagnos alls på någon invärtesmedicinsk sjukdom överhuvudtaget hos Emma. Inte någonstans i Emmas patientjournal finns det någon form av differentialdiagnostiska överväganden beträffande dessa klart onormala laboratoriefynd!!! Ej heller har man brytt sig om att följa upp med förnyade provtagningar trots att Emma låg inne på sjukhuset under cirka fem veckor efter det att dessa alarmerande laboratoriesvar anlände!!!

 

Däremot är patientjournalen fylld av sida upp och sida ner med personalens iakttagelser av huruvida Emma småler litet mer eller litet mindre när modern respektive moderns sambo kommer på besök. Och omsorgsfulla beskrivningar av diskussioner mellan personalen och Peter huruvida persiennen i sjukrummets fönster mot korridoren skall vara nerdragen eller inte!!! Som om dessa iakttagelser skulle utgöra någon form av bevisning för barnmisshandel.

 

 När jag studerade patientjournalen fann jag också att Emma hade höga amylasvärden. Amylas är ett enzym, som produceras i bukspottkörteln och som klyver stärkelse. I journalen finns överhuvudtaget ingen diskussion om  anledningen till att Emma hade höga amylasvärden.

 

Nu är det så att vid debuterande diabetes av ketoacidostyp finns ofta en lindrig pancretatit (pancreatit = inflammation i bukspottkörteln). Denna pancreatit förklarar det väl kända fenomenet att barn och ungdomar med begynnande diabetes, som ännu ej diagnosticerats, ej sällan söker akut på akutmottagningen på sjukhus på grund av akuta buksmärtor. Många patienter med diabetesketoacidos har övergående amylasstegringar, sannolikt orsakade av en mild pancreatit. Denna pancreatit tycks gå med remissioner (remission = övergående förbättring av ett sjukdomstillstånd) och exacerbationer (exacerbation = försämring eller stegring i ett sjukdomsförlopp). Denna pancreatit efterlämnar inga bestående funktionella störningar vad beträffar bukspottkörtelns enzymfunktion. Rimligen bör den väl då ej heller efterlämna några patologisk-anatomiska förändringar. Vilket förklarar varför rättsläkaren vid obduktionen ej fann några synliga förändringar i bukspottkörteln.

 

Vid pancreatit har man förhöjda amylasvärden och detta hade ju Emma. Vid pancreatit är det inte bara en ökad utsöndring av amylas utan även en ökad utsöndring av lipas (lipas är ett fettklyvande enzym som också produceras i bukspottkörteln).

 

Det finns inte någon enkel och bra laboratoriemetod för att i kliniskt rutinbruk bestämma lipaskoncentrationen i blodet. Inom sjukvården bestämmer man därför vid pancreatit rutinmässigt mängden av amylas i blodet. Men man gör inte några rutinmässiga lipasbestämningar.

 

 Emellertid är det så --- vilket jag fick bekräftat i den vetenskapliga litteratur som jag studerade i samband med läsningen av Emmas patientjournal --- att vid en pancreatit stiger lipasvärdet redan innan amylasvärdet stiger. Det förhöjda lipasvärdet kvarstår också betydligt längre än det förhöjda amylasvärdet efter en pancreatit.

 

När mängden lipas i blodet ökar transporteras lipas runt till kroppens olika organ. Det är mycket som är outforskat beträffande hur denna cirkulerande onormalt höga mängd av lipas påverkar olika organ i kroppen.

 

Vad som emellertid sedan många år tillbaka är mycket rikligt dokumenterat i engelsk- och tyskspråkig medicinsk litteratur är att i cirka 10 % av pancreatitfallen får man i vissa stadier av sjukdomen fettvävsnekroser i underhuden. När det blir en blödning i dessa fettvävsnekroser --- vilket det mycket lätt blir vid minsta stöt mot huden --- kommer detta till det yttre på huden att se ut som ett ”blåmärke”. Därtill får man i cirka 10- 20 % av pancreatitfallen en påverkan på skelettet i form av frakturliknande förändringar. Dessa skelettförändringar är ej sällan symptomfria vad beträffar subjektiva symptom. Det vill säga att patienten känner ingen smärta eller endast obetydlig smärta från frakturstället. Ofta är det mer en slump som gör att man upptäcker frakturen.

 

En teori beträffande dessa skelettförändringar är att den ökade halten av lipas --- alltså den ökade halten fettspjälkande enzym --- förstör kärlväggarna i de blodkärl, som förser benmärgen med blod. Därigenom äventyras blodtillförseln till skelettet och skelettet försvagas därigenom.

 

Både skelettförändringarna och hudförändringarna kan komma både före och efter det de kliniska symptomen på pancreatit visar sig.

 

Det förefaller tyvärr som om många svenska läkare är okunniga om just dessa komplikationer till pancreatit. Dessa komplikationer tycks ej vara omnämnda i de i den svenska läkarutbildningen gängse läroböckerna i invärtesmedicin, kirurgi och pediatrik.

 

Den pancreatit, som Emma att döma av amylasstegringen hade som en del av sin begynnande diabetes, kan ju tillfullo förklara alla hennes ”blåmärken”.

 

Det tycks ju vara så vid dessa av lipasutsvämningen orsakade fettvävsnekroser i underhuden att även ett obetydligt trauma (trauma = skada, sår, våldsåverkan) eller nästan inget trauma alls, ger ett ”blåmärke”. Och barn i Emmas ålder utsättes ju i det normala dagliga livet under lek för ett otal smärre trauma.

 

När jag läste igenom förhörsprotokollen från polisutredningen fann jag att Emmas mor spontant berättat hos polisen att dessa ”blåmärken”, exempelvis på ryggen, en tid efter det de försvunnit kom tillbaka på samma ställe!!! som det förra blåmärket. Så beter sig ju inte ”vanliga” blåmärken,.

 

Och rättsläkaren Dr Göran Sköld, som ju undersökte Emma medan Emma fortfarande var i livet, hade konstaterat att blåmärkena var av olika ålder.

 

När Dr Sköld undersökte Emma i augusti 1990 --- medan Emma fortfarande var i livet --- och när han gjorde den rättmedicinska obduktionen av Emmas döda kropp i oktober 1990 --- har läkarna på barnkliniken underlåtit att upplysa Dr Sköld om förekomsten av amylasstegringen och underlåtit att upplysa Dr Sköld om förekomsten av ketonkropparna i urinen och det förhöjda blodsockret. Läkarna på barnkliniken har alltså underlåtit att upplysa Dr Sköld om förekomsten av pancreatit med åtföljande lipasstegring och risk för fettvävsnekroser i underhuden. Dr Sköld har helt enkelt blivit vilseledd av läkarna på barnkliniken. Vilseledd av dessa läkare , som helt fixerat sig vid att Emma skulle vara ett misshandlat barn. Och nu skulle detta bevisas!!! Eftersom Dr Sköld blivit så vilseledd av barnläkarna har Dr Sköld alltså bedömt alla dessa blåmärken med utgångspunkt från att de var ”vanliga” blåmärken. Och Dr Sköld har konstaterat att de har olika ålder.

 

Om man bara hade kommit på tanken att det rörde sig om blödningar i fettvävsnekroser och inte om ”vanliga” blåmärken hade man kunnat göra en så kallad finspetspunktion. Det vill säga med en speciell typ av nål taga ut en liten bit vävnad från ett ”blåmärke”. Och sedan skicka denna lilla vävnadsbit för mikroskopisk undersökning. Varvid man hade kunnat bevisa att det rörde sig om fettvävsnekroser och inte om “vanliga” blåmärken. Men någon sådan undersökning gjordes aldrig på  Emmas ”blåmärken”!!

 

Vid en pancreatit med fettvävsnekroser i underhuden har naturligtvis ”blåmärkena” olika ålder eftersom de håller på och uppkommer vid minsta trauma under den tid som lipasstegringen föreligger. Vilket alltså kan vara redan en tid innan det finns kliniska tecken på pancreatit och även en tid efter det de kliniska tecknen på pancreatit försvunnit. Lipasstegringen och därmed tendensen att få ”blåmärken” kan alltså kvarstå efter det de kliniska tecknen på pancreatit försvunnit.

 

10-20 % av pancreatitfallen har ju också som komplikation skelettförändringar, som ofta förlöper ganska så symptomlöst. Tydligen uppkommer frakturliknande förändringar även vid lindriga trauma. Emma hade vid obduktionen några kotfrakturer, vars ålder man tydligen ej var helt klar över. Nu var det ju så att Emmas mor hade två ridhästar och Emma själv hade en shetlandsponny, som hon fått i födelsedagspresent av Peter på sin tvåårsdag. Emmas mamma --- Lena --- lät sin lilla dotter rida både på ponnyn och på de stora hästarna. På de stora hästarna hade hon ridit redan från cirka ett och ett halvt års ålder. Det hände då och då att hon ramlade av hästen och då föll hon så att säga på ”rumpan”. Ett dylikt måttligt våld torde under lipaspåverkan ge de i litteraturen beskrivna relativt symptomlösa förändringarna i skelettet.

 

När jag studerade Emmas journal från barnkliniken i Devilsholm fanns där i journalen även en kopia av Emmas journal från barnavårdscentralen. Såvitt jag kan förstå har barnkliniken rekvirerat denna i förhoppning om att i denna barnavårdscentral-journal finna något, som styrkte misstankarna om barnmisshandel. När man ej fann något sådant har man tydligen tappat intresset och slutat läsa i den journalen. Detta är mycket beklagligt. Om man studerar den journalen finner man nämligen följande. Emmas sista besök på barnavårdscentralen, vid vilket vägning gjordes, var den 20 februari 1990. Emma var då 18 månader och hon vägde då 10,840 kg.. När Emma kom in till barnkliniken i Ängelholm i juli 1990, alltså fem månader senare, vägde hon 10 kg!! Hon har alltså inte gått upp i vikt alls under dessa fem månader utan tvärtom gått ner i vikt. Normalt bör ett barn under perioden från ett och ett halvt års ålder till två års ålder öka i vikt cirka ett par kilo. Varken läkarna eller sjuksköterskorna på barnkliniken i Devilsholm tycks ha reagerat inför viktminskningen!!! Detta är en allvarlig underlåtenhet från deras sida. Att ett barn i Sverige i denna ålder inte ökar i vikt utan tvärtom går ner i vikt är nästan alltid ett tecken på sjukdom av något slag. Läkare och sjuksköterskor har alltså underlåtit att observera det som finns i deras egen journal, nämligen att Emma stått still i vikt det sista halvåret före inkomsten till sjukhuset. Att ett barn i denna ålder ökar i vikt normalt är ett av de allra viktigaste tecknen på att barnet är friskt. När ett barn i denna ålder inte ökar i vikt bör detta ses som ett allvarligt symptom på att barnet lider av någon sjukdom. I det här fallet torde med största sannolikhet Emmas begynnande diabetes vara anledningen till att hon ej ökat i vikt.

 

Och man vet ju att avmagring är ett av tecknen på en begynnande diabetes.

 

När jag läste Emmas patientjournal föll så att säga alla pusselbitarna på plats i Emma-fallet.

 

 

Straff utan brott. Kapitel 12

 

Straff utan brott. Kapitel 15

 

Straff utan brott. Kapitel 23

 

Straff utan brott. Kapitel 54

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin

 

Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Stort behov av reformer

 

Stort behov av reformer

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand ordf. i NKMR

 

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands-Tidningen den 20 februari 2003.

Inlägget är en replik på Dr Ulf Brettstams debattinlägg " Ett försök att skandalisera en hel yrkeskår ", infört i Smålands-Tidningen den 31 januari 2003.

 

Debatten inleddes med artikeln "Ett grundläggande systemfel" som publicerades i Smålands-Tidningen den 9 januari 2003.

 

 

 

 

 

 

 

 

Replik på Dr Brettstams debattinlägg "Ett försök till att skandalisera en hel yrkeskår", infört den 31 januari 2003.

 

Inledningsvis vill jag gratulera Smålands-Tidningen att ni bereder plats för en principiell debatt kring den svenska praxis för tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar av barn och de olika yrkeskårer som är inblandade i dessa ingripanden.

 

Trots den förklaring som jag lämnade i mitt förra inlägg (21/1) och det faktum att han anger att han har besökt NKMR:s hemsida på Internet, fortsätter Ulf Brettstam att göra kopplingar mellan NKMR och Scientologikyrkans kommitté för mänskliga rättigheter (KMR). I boken "En bur söker sin fågel" som handlade om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringen av en liten polsk flicka sade henne mor "I Sverige räcker det inte med sanningen". Dessa ord förefaller äga giltighet även i Dr Brettstams fall. Jag ska inte ödsla mer tid på detta, utan än en gång vill jag hälsa alla SmT:s läsare att avlägga besök på NKMR:s hemsida på Internet www.nkmr.org. Ett besök kommer säkert att skingra alla tvivel beträffande huruvida det finns några kopplingar mellan NKMR och scientologerna.

 

Dr Brettstam ifrågasätter mina påståenden om att 90 % av de tvångsomhändertagna är barn till skötsamma föräldrar där föräldrarna haft oturen att råkar bli osams med en socialsekreterare t ex om rätten till socialbidrag när modern vill vara hemmafru och sköter sina barn. Jag vidhåller dessa uppgifter. Systemet för ingripanden i familjernas liv gör att det uppstår konflikter mellan föräldrarna och socialtjänsten. Dessvärre måste jag också tillägga att samma missförhållanden råder i Danmark, Finland och Norge. (Se artiklarna under Not. 1 nedan)

 

Dr Brettstam anklagar mig för att jag "en akademiskt skolad person (jur kand) även om hon är lekman inom barnpsykiatrins ämnesområde, i offentlighetens ljus försöker skandalisera en hel yrkeskår med vulgärargument". Han efterlyser källredovisning.

 

Utrymmet för källhänvisningar är mycket begränsat i tidningsartiklar. Att hänvisa till en statlig utredning eller dyl. går an, men en mera omfattande tillåts endast i vetenskapliga tidskrifter, uppsatsarbeten, avhandlingar etc. I min förra artikel åberopade jag Prof Lennart Sjöbergs studier samt TV4:s dokumentär (15/1) "Tryggare kan ingen vara". Flera hänvisningar ansåg jag mig inte ha utrymme till.

 

Påståendet att jag "försöker skandalisera en hel yrkeskår med vulgärargument" är ett desperat försök att blanda bort korten. Åtskilliga framstående psykiatriker har offentligt kritiserat sina kollegor på grund av att barn har skiljts från en eller båda sina föräldrar just till följd av den barnpsykiatriska expertisens medverkan. Jag åberopar därvid docent Stig Cronberg, som kritiserar den svenska experten på "Münchhausen by Proxy" - som ställer diagnos på föräldrar, utan att han ens har talat med dem i telefon; psykiatern Tomas Eriksson som kritiserar experterna i mål om sexuella övergrepp och kallar dem för falska profeter, och Håkan Eriksson som har riktat kritik mot diagnosticering av friska barn som bokstavsbarn (ADHD etc). Till denna lista vill jag inkludera Dr Bertil Ödlund. Visserligen skriver han inte om barnpsykiatrin, men i sin artikel "Frisk tvångsvårdas olagligt" visar han hur psykiatrerna, genom att på rätt ställe skriva de formuleringar som lagen kräver kan åstadkomma tvångsvård eller fortsatt tvångsvård för friska människor.

 

Således är det inte jag som lekman som skandaliserar er yrkeskår, utan kritiken kommer inifrån - vilket torde vara det säkraste medlet för att åstadkomma välbehövliga reformer.

 

Beträffande barnpsykiatrins ställning inom läkarvetenskapen kan jag åberopa synpunkter som har framförts av jur. kand., med. lic Siv Westerberg, en av NKMR:s grundare. Hon har vunnit nio klagomål mot Sverige i Europakommissionen i Strasbourg och sju mål i Europadomstolen. Jag citerar: "Barnpsykiatrin utvecklades för att understödja barnavårdsnämndernas verksamhet. Föräldrar till sjuka barn söker sig inte till barnpsykiatrin. De söker hjälp genom barnavårdscentralen eller hos läkare - privat eller på ett sjukhus. De som anlitar eller remitterar till barnspsykiatrin är alltid företrädare för det offentliga dvs BVC, skolan eller sjukhuset. Föräldrar brukar visa stort motstånd mot att ha kontakt med barnpsykiatrin, eftersom de är medvetna om att deras barn kommer att bli stämplade för livet."

 

Emellertid är det inte enbart barnpsykiatrin som lever i symbios med socialtjänsten. Vissa delar av andra yrken finns representerade i denna skara. T. ex psykologer och även jurister. Det har inträffat att psykologer som socialtjänsten har anlitat att göra utredningar i tvångsomhändertagandefall avlägsnas från fallet om deras utlåtande inte ger stöd för den åtgärd som socialtjänsten ville vidta. T. ex Uddevallafallet (se Förtäckta adoptioner. Två fall), och Gottlandsfallet, där socialtjänsten medverkade till att de nyfödda tvillingarna fråntogs sin mor. Juristerna som arbetar som offentligt biträde åt barn i tvångsomhändertagandefall fungerar oftast som socialtjänstens förlängda armar än som barnens advokater. Detta framgår av Titti Mattssons doktorsavhandling "Barnet i rättsprocessen". Därtill vill jag hänvisa till en artikel av advokaten Lennart Hane "Tonårsrevolt i socialstaten. Hur en 15-årig flicka försörjer 34 personer" som finns i NKMR:s Arkiv I.

Återigen upprepar jag min uppmaning till Dr Brettstam: Det vore mycket bättre om du såsom barnpsykiater studerar vad som händer i fosterhemmen än att ondgöra dig över NKMR:s berättigade kritik av ett omänskligt och rättsvidrigt system. Det är i byråkraternas kanslier och i fosterhemmen som vanvården sker i dag och det är där som man tjänar pengar på barn.

 

Till sist hänvisar jag till "Sonja Cederlöfs anförande till socialnämnden i Askersund" beträffande den kamp som en vanlig förälder som har råkar i socialtjänstens klor utsätts för. Systemet för tvångsomhändertagande av barn och de system som bidrar till att dessa rättsövergrepp mot barn och deras föräldrar sker uppvisar ett stort behov av reformer.

 

 

**********

 

Tidigare publicerade artiklar

9 januari 2003: "Ett grundläggande systemfel" av Ruby Harrold-Claesson

15 januari 2003: "Det görs alldeles för få omhändertaganden" av Ulf Brettstam

21 januari 2003: "Det är i fosterhem som barn far illa" av Ruby Harrold-Claesson

28 januari 2003: "Lagen om tvångsomhändertagande måste reformeras" av Anders Bergkvist

31 januari 2003: "Ett försök att skandalisera en hel yrkeskår" av Ulf Brettstam

 

 

Not. 1

Fallet Alexander. Ett beslagtaget barn. Av Brita Sundberg-Weitman

 

Rebeckas jul. En ond sannsaga för vuxna. Av Ann-Louise Hansson

 

För Rebeccas skull? Av Åsa Ljungquist

 

Varför dog Daniel, 14 år? Av Maciej Zaremba

 

Alvorlige grunner til omsorgsovertagelse? Av Marianne Haslev Skånland

 

Strömstad år 1703 ? Nej, denna händelse äger rum i mars 1997. Av Lars Jörgensson

 

Dagens barnevern knuser familiene og reduserer barnas livskvalitet. Av Sverre Kvilhaug

 

Förtäckta adoptioner. Två fall. Föredrag av Ruby Harrold-Claesson

 

The Edner Case. Av Ruby Harrold-Claesson

 

The children are being taken for money: is this the United States of America? By Charlie Wittman

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Straff utan brott. Kapitel 15

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 15

 

En ödesdiger dag.

 

 

 

Tisdagen den 2 oktober 1990 hade alltså Lena och Pernilla och barnen på förmiddagen varit ute och byggt hästhinder. Och Emma hade inte mått bra.

 

Men efter bara någon halvtimmes middagsvila för Emma var Lena och Emma på väg till stallet.

 

Lena behövde någon som passade Emma medan Lena tränade hästarna. Peter var på sitt arbete så han kunde inte ställa upp som barnvakt i stallet. Men Lena hade ju ett gott förhållande till sin före detta sambo Martin Eriksson. Och Martin tyckte mycket om Emma och ville mer än gärna träffa henne. Han hade ju så att säga varit hennes styvfar alltsedan hennes födelse. Så den här eftermiddagen blev det Martin som passade Emma i stallet en stund medan Lena var ute och red.

 

Och även till Martin gnällde Emma över att hon hade ont i magen.

 

Lena och Peter hade var sin mobiltelefon genom vilka de kommunicerade med varandra och kom överens om vem som skulle passa Emma.

 

Den här kvällen ville Lena stanna längre hos hästarna än vanligt. En viktig ryttartävling förestod. Lena ville träna hästarna på kvällen. De kom överens om att Peter skulle hämta Emma i stallet efter arbetsdagens slut. Lena skulle ju stanna så länge hos hästarna att det skulle bli alldeles för sent för Emma att vara med. En tvååring blir ju vanligtvis trött redan vid 7-8-tiden  på kvällen.

 

Peter tog vägen om stallet på hemvägen från sitt arbete, hämtade Emma och for med henne hem till radhuset i Söderup.

 

Om Peter och Lena hade tillhört den generation som var unga för låt oss säga 50 - 60 år sedan hade nog en sådan här arbetsfördelning dem emellan varit otänkbar, På 1940-talet och 1950-telet hade det i och för sig varit naturligt att Lena hade varit ”hemmafru” när hon hade ett litet barn. Att unga ogifta par sammanlevde under äktenskapsliknande förhållanden --- som den byråkratiska termen lyder --- förekom då också. Även om det inte alls var lika vanligt som idag. Eller lika accepterat av den allmänna opinionen eller av de ungas föräldrar och släktingar som det är idag.

 

Men hade det här varit på 1940-talet skulle Peter självklart ha krävt att Lena skulle vara hemma och ha maten färdig på bordet när han kom hem från sitt arbete. Om Lena inte hade givit den man, som försörjde henne, den servicen, skulle hon av inte bara Peter utan även av grannar, släktingar och vänner ha utsatts för en helt öppen kritik. 

 

Överhuvudtaget var det ju i den generationen föga tänkbart --- eller i varje fall mycket ovanligt --- att män ägnade sig åt små barns vård.

 

På 1940-talet hade faktiskt flertalet personer aldrig någonsin på gatan sett en ensam karl med en barnvagn. Det säger något om arbetsfördelningen i barnfamiljer på den tiden.

 

Nu skall vi inte glömma att en stor del av de domare, som idag dömer i de svenska domstolarna, var unga för cirka fyrtio år sedan. En del av dem har en föreställningsvärld, som härstammar från en värld, som idag inte längre finns i verkligheten. Det är dessa juristdomare och nämndemän, som skall bedöma vad som i en viss situation verkar normalt eller onormalt eller anmärkningsvärt.   

 

När Peter hämtade Emma i stallet berättade Lena att Emma hade ätit dåligt på lunchen.

 

När Peter och Emma kom hem till radhuset i Söderup gav Peter  Emma middag. Peter värmde en portion Biff Stroganoff åt Emma. Det fanns kvar en portion från föregående dags middag.

 

Emma åt omkring klockan 19.45. Sedan lekte Emma en stund. Och Peter och Emma tittade på TV en stund. Sedan var det dags för Emma att lägga sig.  Då kom de vanliga nattningsbestyren för Emma. Peter tvättade av Emma, satte henne på pottan, tog sedan på henne nattlinne och blöja. Emma hade som många barn i tvåårsåldern blöja på natten men inte alltid på dagarna.

 

Emma klagade i samband med nattningsbestyren över ont i magen.

 

Som vanligt fick Emma en nappflaska med sig i sängen. Och Peter pussade Emma god natt. Sedan släckte han ljuset och sköt till dörren. Detta var omkring klockan 21.

 

Nu var det så att Lena hade mycket bestämda åsikter om hur det skulle gå till när Emma lades på kvällen. Lena menade att när Emma lagt sig skulle dörren  till Emmas sovrum stängas. Och sedan skulle man överhuvudtaget inte gå in till  Emma förrän på morgonen. Lena menade nämligen att Emma var så lättväckt att om man öppnade dörren skulle Emma vakna.

 

Men Peter brukade inte så benhårt rätta sig efter detta. I likhet med många småbarnsföräldrar tittade han rutinmässigt till flickan när han hade ärende förbi sovrumsdörren. Ej heller brukade han stänga dörren helt. Han ville kunna höra Emma och därför brukade han bara skjuta till dörren.

 

Emma hade lagts vid 21-tiden. Sovrummen låg på övervåningen i radhuset.

 

Det fanns tre rum på övervåningen i radhuset. Plus ett kombinerat badrum och toalett. Plus en klädkammare.  När man kom upp för trappan från bottenvåningen kom man upp i en liten hall. Där fanns det alltså fem dörrar. Till höger hade man Peters arbetsrum. Peter var ju egen företagare. Och i likhet med många småföretagare  skötte han sitt företags kontorsarbete i hemmet på kvällarna.

 

Till vänster när man kom uppför trappan  låg badrummet och en klädkammare. Och rakt fram i blickfånget när man kom upp för trappan hade man till höger Peters och Lenas sovrum och till vänster Emmas rum. 

 

Nu var alltså ”nattningsbestyren” med Emma klara. Nattningsbestyren hade gått enligt de vanliga rutinerna. Peter hade gjort detta många gånger. Lena var ju ofta borta på kvällarna hos sina hästar. Och även om Lena var hemma var det ofta Peter som skötte Emmas läggning. Eller Lena och Peter skötte den saken tillsammans.

 

Inget ovanligt hade inträffat. Emma hade visserligen  ätit ganska dåligt. Men det var ju inget ovanligt. Och en del hade hon fått i sig i alla fall.

 

Och ett barn, som får en nappflaska med sig i sängen, somnar ju ofta ganska  snart.

 

Och nu satte sig Peter på sitt kontor på övervåningen för att uträtta en del skrivarbete för sin taxirörelse.

 

Vid 21.30 tiden  blev Peter törstig. Han gick ner i köket och hämtade en coca-cola. När han gick upp igen från köket till arbetsrummet gläntade han litet på  dörren till Emmas rum och tittade in i mörkret. Peter fick uppfattningen att Emma sov lugnt men att hon rörde sig litet i sömnen. Han blev rädd att väcka henne och sköt därför raskt till dörren igen utan att ha gått in i rummet.

 

När Peter hade druckit sin coca-cola  kom han att tänka på att några taxiremsor och andra dokument som han behövde för sitt redovisningsarbete låg kvar  i taxibilen. Peters taxibil stod som vanligt parkerad i ett separat garage som låg i anslutning till radhusens parkeringsplats. Det garaget låg i markplanet cirka femtio meter från det radhus där Peter och Lena bodde. Peter gick ut ur radhuset och gick till garaget och letade fram dessa papper. I det här ärendet var Peter borta från huset i drygt en kvart. Ytterdörren till radhuset stod under dessa minuter olåst.

 

Så gick Peter in igen och uppför trappan och in på sitt arbetsrum och fortsatte sitt skrivarbete.

 

Omkring klockan 22.30 kom Lena hem. Hon hade köpt med sig hamburgare med potatisstrips åt dem bägge. De åt och tittade på TV en stund. Peter var emellertid så trött att han somnade i soffan framför TV-apparaten.  De halvlåg bägge i soffan. Det är faktiskt ganska många människor som somnar framför sina TV-apparater på kvällarna. Det behöver inte betyda att TV-programmen är dåliga. Är man tillräckligt trött --- och tillräckligt avslappad --- och soffan eller fåtöljen någorlunda bekväm ---- somnar många människor även under ett bra TV-program.

 

Peter vaknade vid 23.30-tiden av att Lena tog honom i axeln. Hon föreslog att de skulle gå och lägga sig.

 

Lena gick först uppför trappan och gick in i sängkammaren. Hon klädde av sig och lade sig.

 

Peter gick till badrummet. När Peter kom ut från badrummet tittade han rutinmässigt in litet i Emmas rum. Dörren stod på glänt. Han såg då att Emmas ena arm hängde på något konstigt sätt utanför sängen. Utan att tända ljuset gick Peter  in i rummet för att stoppa in Emmas arm under täcket. Han kände då att hennes arm var ”sval” och att flickan föreföll slapp och livlös.

 

Peter blev helt förskräckt och ropade till Lena att ”det är något konstigt med Bobo”. Bobo var det smeknamn Peter och Lena ofta använde om Emma. Peter ringde Larmcentralen, alltså det nummer som på den tiden var 90 000.

 

Larmcentralen lovade att omgående sända en ambulans. Under tiden gav larmcentralen föräldrarna anvisningar om återupplivning av barnet genom konstgjord andning med mun-mot-mun-metoden och genom yttre hjärtmassage.  Lena försökte göra detta enligt anvisningarna men sade snabbt att hon inte klarade det.

 

Istället blev det Peter som fick utföra återupplivningsförsöken. Emma hade kräkts och hade uppkräkt maginnehåll i sin mun. När Peter gav henne mun-mot-mun-andning fick han hennes uppkräkta maginnehåll i sin mun. Då kräktes Peter i sängen.

 

Lena stod nu med en bärbar telefon och vidarebefordrade till Peter Larmcentralens anvisningar om hur hjärtmassagen och mun-mot-mun-andningen skulle ges. Det tog cirka tjugo minuter innan ambulansen kom. Radhuset i Söderup låg ju långt från närmaste större tätort med ambulans. Dessa tjugo minuter föreföll Lena och Peter oändligt långa. Bägge var de i panik. Ingen av dem hade någon sjukvårdsutbildning eller sjukvårdserfarenhet. Peter försökte rätta sig efter anvisningarna som larmoperatören gav. Det var emellertid Lena som hörde larmoperatörens röst i den bärbara telefonen och vidarebefordrade anvisningarna om hur man gör återupplivningsförsök.

 

Den kvinnliga larmoperatören sade att det var viktigt vid hjärtmassagen att trycka hårt. Peter sade förtvivlat när han såg den lilla späda Emma ”men är det inte risk att jag skadar henne om jag trycker hårt?”  Men larmoperatören svarade att han måste trycka hårt. Larmoperatören sade också att Peter skulle trycka i maggropen på barnet.

 

Någon gång ungefär mitt under dessa oändligt långa tjugo minuter hade Peter intrycket att Emma så att säga ”utandades en sista suck”  eller ”rosslade till” och rörde litet på ena ögonlocket. I övrigt såg han under hela tiden som han gjorde återupplivningsförsök inga livstecken hos Emma.

 

 

 

Straff utan brott. Kapitel 12

 

Straff utan brott. Kapitel 23

 

Straff utan brott. Kapitel 45

 

Straff utan brott. Kapitel 54

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin

 

Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Straff utan brott. Kapitel 12

   

 

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 12

 

Lag om vård av unga

 

 

 

Lena led av sjukhusskräck. Så hon hade svårt att klara av att vara hos sitt lilla sjuka barn på sjukhuset. Det blev istället huvudsakligen Peter och Peters mor, Gunilla, som turades om att vara på sjukhuset hos Emma.

 

Peter och Lena kände från början vårdpersonalens negativa och misstänksamma inställning till dem.  Bäst gick det mellan Gunilla och sjukvårdspersonalen.  Det var ju mot Peter och Lena som personalens misstänksamhet riktade sig. Och det var Peter och Lena, som kände sig mest kränkta av anklagelserna och misstänksamheten. Anklagelser om att de skulle ha misshandlat Emma.

 

Gunilla tyckte att Lena fullständigt svek sin lilla dotter när hon inte var med sin dotter på sjukhuset. Gunilla kunde inte begripa hur en mor kunde svika sitt sjuka barn så. Men Gunilla hade ju redan i ett tidigt skede av Peters bekantskap med Lena bestämt sig för att inte uttala någon kritik av något slag mot Lena. Varken till Lena själv eller till Peter.

 

Gunilla sa alltså inte till Lena att hon borde vara mera hos sin dotter på sjukhuset. Men Gunilla försökte kompensera Emma genom att vara hos Emma på sjukhuset så mycket som möjligt. Vara där när Peter inte hade möjlighet att göra sig ledig från sitt arbete och vara på sjukhuset.

 

Och Gunilla började föra dagbok. Gunilla tyckte att hela situationen --- och framför allt detta att Lena svek sin lilla dotter så --- var så overklig och egendomlig att det som hände måste dokumenteras på något sätt. Gunilla skrev nu dag för dag för hand ner i en anteckningsbok det som hände.

 

Emmas buk röntgades. Och det visade sig att hon hade en spricka på levern. Något som ju hade sin fullgoda förklaring i fallet från stentrappan i taxiväxelhuset.

 

 Dr Thomas von Schlange, läkare på barnkliniken, anmälde till socialnämnden i Möllarp att det förelåg misstanke om barnmisshandel.

 

 Att sjukhuset hade gjort anmälan till socialnämnden fick Lena och Peter veta genom att en kvinnlig socialvårdstjänsteman tog kontakt med Lena och Peter.  Hon sa att hon skulle göra en utredning med anledning av att läkaren på barnkliniken hade anmält att det förelåg misstanke att Emma hade misshandlats. Hon sa att hon måste ställa en del frågor till Lena och Peter och bad om ett sammanträffande med dem.

 

 Socialsekreterare Maria Lundin besökte Peter och Lena i radhuset i Söderup medan Emma låg på sjukhuset. Maria Lundin var korrekt klädd och uppträdde hövligt och korrekt. Hon ställde sina frågor om vad som inträffat på ett sakligt och korrekt sätt. Hon föreföll inte att ha några förutfattade meningar om att Peter och Lena skulle ha misshandlat Emma.

 

Men ändå  kände sig Peter och Lena oerhört kränkta över att någon överhuvudtaget kunde misstänka att de skulle ha misshandlat lilla Emma.

 

De kände sig kränkta av Maria Lundins frågor. Trots att Maria Lundin inte uttalade någon anklagelse om att de skulle ha misshandlat Emma. Och alltså inte föreföll att ha någon förutfattad mening att de skulle vara barnmisshandlare.

 

 Det var istället  sjukvårdspersonalen på barnkliniken som föreföll ha en sådan förutfattad mening. Och visade detta tydligt i sitt bemötande av Peter och Lena.

 

Alla europeiska länder har en lagstiftning som gör det möjligt för myndigheterna att ingripa till ett barns skydd om barnet misshandlas eller vanvårdas. Lagar som gör det möjligt för myndigheterna att i en sådan situation ta barnet från föräldrarna. Även mot föräldrarnas vilja. Och placera barnet någon annanstans. På ett sjukhus eller ett barnhem eller ett fosterhem. Tillfälligt eller för längre tid.

 

Att det finns sådana lagar tycker nog den absoluta majoriteten av alla människor både i Sverige och i övriga europeiska länder är bra. Och nödvändigt för att skydda barn från vanvård och misshandel. För vanvård och misshandel av barn är ju något som tyvärr då och då förekommer i alla länder.

 

Men i Sverige har det de senaste åren funnits en tilltagande och välgrundad kritik beträffande hur denna lag tillämpas i Sverige. Tillämpas av enskilda myndigheter, av enskilda tjänstemän - - - - och av domstolarna. Den här kritiken kommer inte bara från föräldrar, som drabbats av det fruktansvärda trauma som det innebär att bli berövad sitt barn. Kritiken kommer även från numera vuxna personer, som i sin barndom tvångsvis skilts från sina föräldrar och tvångsplacerats i fosterhem. Kritiken kommer även från släktingar till de drabbade familjerna. Inte minst från far- och morföräldrar till de barn som berövats sina föräldrar och placerats hos främmande  fosterföräldrar. Trots att far- och morföräldrar  aldrig sett minsta tecken på att barnet farit illa hos sina föräldrar. Utan förstår att det i själva verket handlar om en hämndeaktion från någon socialsekreterares sida. En socialsekreterare, som blivit osams med föräldrarna när socialsekreteraren och föräldrarna haft olika åsikter om exempelvis föräldrarnas rätt till socialbidrag. Eller olika åsikter i frågan om huruvida barnet skall vara på daghem eller inte. 

 

Det kommer också i stigande utsträckning en uttalad kritik beträffande tillämpningen av den här lagen från olika yrkesgrupper. Framför allt från advokater och jurister som i sitt yrke kommer i kontakt med de här fallen. Men även från andra yrkesgrupper, som genom sitt arbete får insyn i de här fallen, exempelvis läkare.  

 

Den fullständigt vanvettiga tillämpningen av dessa lagar har lett till fruktansvärda tragedier för ett stort antal familjer i Sverige. Helt onödiga tragedier för både föräldrar och barn.

 

Den här lagen heter Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård

av unga.  Oftast när man talar om lagen säger man bara Lag om vård av unga. Eller bara förkortningen LVU.

 

LVU är alltså den lag, som gör det möjligt att med tvång --- till och med med polisvåld --- skilja barn från deras föräldrar.

 

Själva lagen som sådan finns det kanske inte så stor anledning kritisera. Även om lagtexten är ganska så vag  (vag = obestämd, svävande). Men nog borde man i  namnet på lagen haft med ordet tvångsvård ---  och ordet frihetsberövande. För det är ju det som det handlar om. Och i juridiska sammanhang skall man tala klarspråk. Alldeles särskilt om  det rör sig om så allvarliga saker som frihetsberövanden!!!

 

Men det, som man har anledning vara mest kritisk mot, är lagens tillämpning. Och kritisk mot det för föräldrar och barn katastrofala sätt, som svenska myndigheter genomför denna tvångsvård på.

 

Det finns nämligen hos domstolar och myndigheter den egendomliga inställningen att här kravs inga bevis alls. Det räcker med påståenden!!! Inställningen från domstolarnas sida tycks vara att det räcker att en socialsekreterare eller en lärare eller en sjuksköterska på en barnavårdscentral eller en psykolog eller en läkare sagt att här föreligger det misstanke om vanvård eller misshandel. I domskälen i domarna i LVU-mål brukar den inställningen formuleras ungefär  "---domstolen finner ej skäl att ifrågasätta den bedömning som gjorts av psykologen

NN---".

 

En av en socialsekreterare, läkare eller psykolog uttalad misstanke --- uttalad av en person som oftast saknar kunskaper i juridik ---  kan räcka för att för all framtid splittra en skötsam familj. En skötsam familj där  föräldrarna är barnkära och aldrig någonsin vanvårdat eller misshandlat sina barn. Barnen döms att växa upp hos främmande människor i ett fosterhem. Eller att under sin uppväxttid flyttas mellan olika fosterhem och barnhem. Ofta utan att få träffa sina egna föräldrar mer än ett par timmar ett par gånger om året. Eller inte få träffa sina föräldrar och syskon alls.

 

Numera drivs fosterhem nästan aldrig av människor som tagit ett fosterbarn till sig för att hjälpa ett barn i nöd. Fosterhemmen i dagens Sverige drivs huvudsakligen av penninghungriga personer ---  mänga av dem med minst sagt tvivelaktig bakgrund.

Personer, som vill förtjäna de mycket stora och lättförtjänta pengar, som idag finns i fosterhemsverksamheten.

 

Den lag, LVU, som tillkommit för att skydda barn från vanvård och misshandel, används idag till något helt annat. Nämligen till att tillförsäkra socialvårdstjänstemännen arbetsuppgifter. Och makt. Och tillfredsställa deras maktbegär.

 

Makt som inte kontrolleras missbrukas nästan alltid.

 

 Och Lag om vård av unga används till att ge riklig försörjning åt ett stort antal vanligtvis känslokalla och totalt samvetslösa fosterföräldrar.

 

Det är inte ovanligt att socialmyndigheterna betalar 15 000  kronor i månaden!!! eller mer till fosterföräldrar för vård av ett fullt friskt fosterbarn. Och har barnet någon form av handikapp - det kan vara ett lindrigt sådant -  -- går ersättningen ofta upp i det dubbla eller flerdubbla. Det förekommer till och med ersättningsbelopp till fosterföräldrar på 60 000 kronor eller mer per barn och månad. Man bör dessutom betänka att många fosterföräldrar tar emot flera fosterbarn samtidigt!!! Och att en del av det utbetalade beloppet är skattefritt därför att det betecknas som omkostnadsdel!!

 

En del svenska föräldrar och barn, som drabbats av LVU,  har anfört klagomål mot svenska staten  i Europeiska Domstolen för  mänskliga rättigheter i Strasbourg. Där har Sverige dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna just för det sätt som lagen tillämpats på och tvångsvården genomförts på. Sverige har dömts att betala skadestånd och ersättning för rättegångskostnader till de drabbade föräldrarna. Och i vissa fall även till de drabbade barnen. Sverige har betalat skadeståndet. Men fortsatt med hela denna vanvettiga tillämpning av LVU. Både beträffande de enskilda familjer, som svenska staten nödgats betala skadestånd till efter dom i Strasbourg --- och beträffande andra liknande fall.

 

Det finns i svensk lagstiftning stadgat en skyldighet för bland annat läkare, sjuksköterskor och lärare att anmäla misstänkta fall av vanvård eller misshandel av barn till socialmyndigheten. Flertalet människor tycker nog att det är bra att det finns en sådan skyldighet.

 

Det var med stöd av denna lagstadgade skyldighet som läkaren på barnkliniken i Devilsholm gjorde anmälan till socialmyndigheten. Anmälan att det kommit in ett barn, som hade rikligt med blåmärken.

 

Denna anmälan föranledde ordföranden i socialnämnden att fatta beslut om ett omedelbart tvångsomhändertagande av  Emma med stöd av LVU.

 

 I brådskande fall kan nämligen socialnämndens ordförande ensam fatta ett sådant beslut.

 

Det finns --- som ovan nämnts ---- rörande många LVU-fall anledning att vara mycket kritisk mot hur Lag om vård av unga tillämpas av socialnämnderna. Men i Emma-fallet torde flertalet omdömesgilla människor, som försatts i den situation som ordföranden i socialnämnden försattes i när barnläkarens anmälan kom beträffande Emma,  ha fattat just det beslut som ordföranden fattade. Nämligen fatta ett beslut om omedelbart tvångsomhändertagande av Emma enligt LVU. Med placering av Emma på barnkliniken i Devilsholm. Och med möjlighet för föräldrarna att vara hos barnet på sjukhuset så mycket föräldrarna  önskade.

 

 Och  Peter och hans mor  Gunilla uttalade aldrig ett enda kritiskt ord om socialmyndighetens agerande. De har  aldrig kritiserat att socialmyndigheten beslutade om ett tvångsomhändertagande när anmälan kom från barnkliniken.

 

Lena och Peter tyckte själva att det var mycket egendomligt med alla dessa blåmärken. De hade ju märkt att Emma väldigt lätt fick blåmärken. Men barn i Emmas ålder ramlar ju och slår sig ideligen. Och Lena hade också väldigt lätt för att få blåmärken. Så de tänkte att det var väl något ärftligt. Och varken Lena eller Peter hade ju haft barn tidigare. Så de hade inget att jämföra med när det gällde hur mycket eller hur litet blåmärken ett barn i tvåårsåldern får av helt vanliga fall under lek.

 

 Men särskilt förvånade hade de varit över att Emma hade blåmärken på både höger och vänster sida om medellinjen under hakan!! De tyckte att där kan väl ett barn rimligen inte slå sig om det faller omkull!! Men så trodde de att de hade funnit förklaringen. Emma stod ofta vid radhusträdgårdens låga spjälstaket och tittade ut. Och då lutade hon hakan i mellanrummet mellan spjälorna.

 

Peter och Lena tyckte också det var konstigt att blåmärkena ofta kom tillbaka på samma ställe. När ett blåmärke hade försvunnit hände det att blåmärket kom tillbaka på exakt samma ställe efter en tid!!

 

 Och nu tyckte de att det var bra att Emma skulle bli ordentligt läkarundersökt. För det trodde de ju att Emma skulle bli på sjukhuset. 

 

Flertalet omdömesgilla människor skulle alltså sannolikt ha handlat precis som socialnämndsordföranden gjorde. Ordföranden fick ju in en anmälan från en barnläkare på ett sjukhus. En anmälan om misstanke om barnmisshandel. En anmälan att en tvåårig liten flicka införts till sjukhuset med rikligt med blåmärken.

 

Och flertalet omdömesgilla läkare skulle nog också ha gjort en anmälan till socialnämnden i ett sådant fall. Om läkaren fann det oklart hur vissa av blåmärkena uppkommit och läkaren misstänkte barnmisshandel var läkaren skyldig göra anmälan. 

 

I samband med att anmälan ingavs ringde Dr Thomas von Schlange till socialsekreterare Maria Lundin. Vid telefonsamtalet fick Maria Lundin uppfattningen att läkaren  i första hand misstänkte mamman för misshandel av barnet.

 

Så här långt skulle nog flertalet omdömesgilla människor inte finna någon anledning att kritisera vare sig Dr Thomas von Schlange, socialsekreteraren Maria Lundin eller socialnämndens ordförande för vad de gjort i sin tjänsteutövning. De har bara gjort det som lagen ålägger dem att göra i den situation de befann sig i. 

 

Men det är beträffande vad som sedan hände på barnkliniken, som  det finns anledning att vara fruktansvärt kritisk. Den som verkligen grundligt sätter sig in i vad som hände på barnkliniken efter det Emma lagts in där kan

på goda grunder vara mycket kritisk mot barnklinikens läkare och personal.

 

 

 

Straff utan brott. Kapitel 15

 

Straff utan brott. Kapitel 23

 

Straff utan brott. Kapitel 45

 

Straff utan brott. Kapitel 54

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin

 

Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter