Städa framför egen dörr också, Gradin

Städa framför egen dörr också, Gradin

Av Sven Erik Berg, Nordmaling.

 

 

Sven-Erik Berg är morfar i det beryktade Tinafallet. Nedanstående insändare är tidigare publicerad i Aftonbladet den 16 juli 1998 samtidigt som familjen Berg publicerade annonser i Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad om att deras älskade och av de sociala myndigheterna onödigt tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade dotterdotter hade flyttat hem igen.

Det är snart fyra år sedan Tina Berg återförenades med sin familj och minst två år sedan Anita Gradin slutade som EU-kommissinär. Likväl publiceras den här insändaren såsom historiskt dokument särskilt med tanke på miljonrullningen i Behandlingshemmet Solhem i Sävsjö.

Insändaren återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

EU-kommissionären Anita Gradin uttalade sig i Aftonbladet häromdagen om öststatskvinnor som sexslavar.

 

"Det är för jävligt att kvinnor ska behöva ha det på det här viset" sa Gradin.

 

Tänk om Anita Gradin också offentligt ville ställa sig upp och fördöma den människohandel som försiggår i Sverige med regeringens goda minne.

 

Varje år rycks cirka 5500 barn upp från sin invanda miljö bland anhöriga för att placeras hos vilt främmande människor miltals hemifrån.

 

Många av dessa placeringar kommer till stånd enbart på grund av uppenbart myndighetsmissbruk från enskilda socialarbetare.

 

Fosterhemsplaceringar är en miljardindustri i dagens Sverige och en mycket god affär för fosterhemmen, men även för mindre nogräknade socialarbetare.

 

Så städa framför egen dörr också, Anita Gradin med flera!

 

 

Omhändertagna barn bara en bricka i spelet

 

Fosterbarn som god butikk

 

Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft

 

Tvångsplacering av barn är synnerligen lukrativt

 

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

 

 

 

Soktjanst

 

  • SÖK-tjänst inom NKMR

    NKMR startar nu på försök en SÖK-tjänst för att hjälpa föräldrar att finna sina barn, når socialmyndigheten placerat deras tvångsomhändertagna barn i hemliga fosterhem. Vi kommer även försöksvis att ordna en form av söktjänst där föräldrar, som misstänker att deras tvångsomhändertagna barn, vanvårdas eller misshandlas av fosterföräldrarna, kan försöka få fram information. I

     

    SÖK-tjänst beträffande av socialmyndigheterna gömda fosterbarn.

    Det händer ibland att socialmyndigheten transporterar ett tvångsomhändertaget barn till ett för föräldrarna hemligt fosterhem. Lagen om vård av unga (LVU) tillåter detta. Enligt NKMR:s erfarenhet föreligger det praktiskt taget aldrig saklig eller godtagbar grund för att gömma barnet. Socialmyndighetens hela syfte med åtgärden synes oss vara att bryta banden mellan föräldrar och barn. De lyckas ofta i sitt uppsåt. Om det rör sig om ett barn under fyra-årsåldern händer det att barnet inom något halvår (eller beträffande yngre barn ännu snabbare) har glömt sina föräldrar och inte ens känner igen dem. En fruktansvärd tragedi, som praktiskt taget alltid är enbart till skada för barnet!

    Undertryckande av familjebanden mellan barn och deras föräldrar utgör en kränkning av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

    NKMR har begränsade ekonomiska och personella resurser. Vi kan därför inte själva aktivt söka efter barnen.


    Det NKMR erbjuder är följande. Föräldrar vars barn tvångsomhändertagits och placerats i hemliga fosterhem kan sända oss ett foto av barnet samt uppgift om barnets personnummer och namn samt en utförlig beskrivning av barnets utseende såsom hårfärg, längd, kroppsbyggnad med mera, samt uppgift om månad och år när barnet togs från sina föräldrar och fördes bort till hemlig ort. Föräldrarna bör även sända oss uppgift om sina egna namn, adress och telefonnummer samt eventuellt mobiltelefonnummer, faxnummer och e-mail adress. Vi kommer då att publicera dessa uppgifter på vår hemsida och tillsammans med detta följande uppmaning:

    Om Du sett ett barn som motsvarar denna beskrivning och som vid tidpunkten ifråga eller senare plötsligt funnits hos någon familj eller person i Din omgivning såsom grannar eller arbetskamrater eller plötsligt funnits i Dina barns skola eller daghem, så tag kontakt med de föräldrar som förlorat sitt barn och vars adress Du har här på hemsidan. Meddela Dina iakttagelser så får föräldrarna möjlighet att veta var de skall leta efter sitt barn. Du kan också meddela Dina iakttagelser via e-mail, telefon, brev eller fax till NKMR (adresserna finns här på vår hemsida) så vidarebefordrar vi Dina iakttagelser till de biologiska föräldrarna.

    NKMR garantera att Ditt namn kommer att behandlas absolut konfidentiellt eller Du får vara helt anonym även gentemot oss.

    NKMR kommer inte att begära av Dig att Du skall vittna i domstol, såvida Du inte själv vill göra det.

    Vi ber Er som läser detta att ha i minnet att det ej är helt ovanligt att fosterföräldrar, omedelbart efter de fått ett fosterbarn, byter namn på barnet. Detta gör fosterföräldrarna helt självsvåldigt utan att vare sig de biologiska föräldrarna, socialmyndigheten eller annan myndighet ens tillfrågats, än mindre givit sitt tillstånd. Det är mycket vanligt att fosterföräldrar omedelbart byter fosterbarnets efternamn till sitt eget efternamn och anger detta efternamn på barnet vid kontakter med skola, sjukvård, daghem, grannar med mera. Det är även ganska vanligt (särskilt om det tvångsomhändertagna barnet är ett invandrarbarn!!) att fosterföräldrarna ändrar barnets förnamn. Exempelvis Frans blir Frasse, Katarzyna blir Kajsa och så vidare. Ett hänsynslöst sätt att beröva det tvångsomhändertagna barnet dess identitet och därtill försvåra de biologiska föräldrarnas ansträngningar att finna sitt gömda barn. Om Ni ser ett barn som motsvarar den beskrivning vi ger men namnet ej stämmer bör Ni komma ihåg att det kan vara det gömda barnet, som föräldrarna söker genom sitt upprop här på hemsidan. Tveka inte att taga kontakt med de biologiska föräldrarna även om namnet ej stämmer. Och glöm inte att barn växer och ändrar utseende ganska snabbt.

     

    Uppgifter om barn som misstänkes fara illa i fosterhem

    .

    De biologiska föräldrarna förvägras ofta helt insyn i hur deras tvångsomhändertagna och i fosterhem tvångsvårdade barn har det i fosterhemmet. Ofta förbjuder socialmyndigheten barnet att träffa sina egna föräldrar annat än i närvaro av fosterföräldrarna och/eller en eller flera socialvårdstjänstemän. Om barnet misshandlas av fosterföräldrarna vågar barnet inte berätta om detta för sina egna föräldrar när fosterföräldrarna eller med fosterföräldrarna lierade socialvårdstjänstemän är närvarande. Barnet förstår att om fosterföräldrarna får veta att barnet berättat blir misshandeln ännu värre. NKMR har kännedom om fall där, det i efterhand varit uppenbart att, fosterföräldrarnas och socialmyndighetens envisa vägran att låta barnet träffa sina egna föräldrar i enrum bottnat i att socialmyndigheten och fosterföräldrarna velat dölja missförhållanden. Socialmyndigheten och fosterföräldrarna velat dölja att barnet i fosterhemmet utsättes för misshandel, vanvård, sexuellt utnyttjande från fosterfaderns sida eller att barnet i stor utsträckning användes som arbetskraft i fosterhemmet och därtill i vissa fall förvägras normal skolgång.

    Biologiska föräldrar, som misstänker att deras barn vanvårdas eller misshandlas i fosterhemmet, får möjlighet att till NKMR:s hemsida lämna uppgift om sina egna namn och adresser samt barnets namn, födelsedatum och födelseår och barnets adress i fosterhemmet. Den nya personuppgiftslagen (som många medlemmar i NKMR med rätta är mycket kritiska till) förbjuder oss att lägga ut fosterföräldrarnas namn på Internet. Men genom att vi lämnar uppgift om barnets namn och barnets adress i fosterhemmet på vår hemsida får de som läser vår hemsida möjlighet att veta vilket barn och vilket fosterhem det rör sig om. Om Ni bor granne med detta fosterhem eller känner till det på det ena eller andra sättet och Ni har gjort några iakttagelser, som talar för att barnet vanvårdas eller misshandlas i fosterhemmet, så ber vi Er meddela Era iakttagelser till de biologiska föräldrarna. Ganska vanligt är ju att fosterbarn, som misshandlas eller vanvårdas i fosterhemmet, har berättat för någon eller några av sina skolkamrater och dessa i sin tur har berättat för sina föräldrar. Om Ni genom Era egna barn fått veta något om att fosterbarnet vanvårdas eller misshandlas i fosterhemmet ber vi Er lämna uppgifterna till fosterbarnets biologiska föräldrar eller till NKMR, som vidarebefordrar uppgifterna till de biologiska föräldrarna. Även här gäller att vi skyddar uppgiftslämnarens namn och Ni kan vara anonym.

    Vi inom NKMR tror att vår hemsida och hela utvecklingen vad gäller Internet utgör ett nytt och viktigt medel i kampen mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn. I åratal har föräldrar och deras juridiska ombud försökt förmå tidningar, radio och TV att rapportera om fall av vanvård och misshandel i fosterhemmen. I flertalet fall har dessa media avböjt att publicera sådana uppgifter.

    Genom Internet får vi äntligen en möjlighet att upplysa allmänheten om de grava missförhållanden som föreligger i ett mycket stort antal av de av de sociala myndigheterna utvalda fosterhemmen. Och genom vår nya söktjänst hoppas vi äntligen kunna åstadkomma en positiv förändring.

    NKMR anmäld till Datainspektionen

    Till Rättsfallsindex

    Till Artiklar

    Till Rapporter

    Tillbaka till huvudsidan

     

     

Socialtjanstlagen_och_lag_om_vard_av_unga

 

TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN

Varje år omhändertas barn och ungdomar, som därmed separeras från föräldrarna, med stöd av denna lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Enligt samma lag har samhället ett särskilt ansvar för barn och ungdom.

Här presenteras de lagar som gör omhändertagande av barn möjligt i Sverige. Liknande lagar finns i Danmark, Finland och Norge.

Socialtjänstlagen (SoL)
Lagen slår fast att kommunen (samhället) har det yttersta ansvaret för de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Till uppfyllande av sitt ansvar kan socialnämnden erbjuda föräldrar och barn stöd och hjälp i frivilliga former enligt socialtjänstlagen.

Såväl placeringar enligt SoL som LVU ska enligt socialstyrelsen "så långt som möjligt vara tidsbegränsande och behandlingsinriktade med återförening som mål." (SoS rapport 1990:24)

Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

LVU är ett komplement till SoL, i de situationer när de frivilliga insatser som kan ges med stöd av SoL inte räcker till. Således är lagen avsedd att tillämpas först när det visar sig att det inte går att få samtycke till den vård som, enligt socialtjänsten, anses nödvändig för barnet. Lagen gäller således vård utan samtycke.

Tvångsomhändertagande av barn kan bli aktuellt i anledning av

  1. miljön s k miljöfall, (2 § LVU) eller
  2. barnets eget beteende s k beteendefall.

Åtskilliga barn omhändertas med åberopande av 2 § LVU.

Vad säger lagen?
2 § LVU stadgar att "Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas."

SOU kritik av 2 § LVU
I Statens Offentliga Utredningar nr 20, 1986, s 358 kritiseras 2 § i nuvarande LVU lag s k "miljöfall" enligt följande: "Men i stället för att allmänt ange att något annat förhållande i hemmet medför fara för den unges hälsa eller utveckling föreslår vi uttryckssätten misshandel och otillbörligt utnyttjande. Avsikten har varit att närma den svenska lagen till de formuleringar som används i FN Deklarationen om Barns Rättigheter, antagen av bl a Sverige 20 november 1979". (min kurs.)

Expertgruppens förslag negligerades dock av JO (Sverne) och socialministern (Sigurdssen) och är i dag mer eller mindre förträngt. Regeringens jurist Ehrencrona, med Europakonventionen som specialité, på en fråga av vice ordf. för Finlands Centralförbund för Familjevärn (PESUE) antropologen Peter Klevius vid den Familjeriksdag/konferens som anordnades av Riksförbundet för Familjers Rättigheter - RFFR - hösten 1996, svarade Ehrencrona att han var ovetande om denna kritik i SOU 1986:20.

Med uteslutning av något annat förhållande i hemmet skulle den precisering av grunderna för omhändertagande så som SOU-kritiken av 2 § LVU föreslår dvs misshandel och otillbörligt utnyttjande medföra att åtskilliga tvångsomhändertaganden hade kunnat undvikas.

 

Tillämpning av LVU

Ett beslut om vård enligt LVU, dvs tvångsomhändertagande av barn, är en stark - ofta traumatiserande - emotionell upplevelse för barnet och föräldrarna. Barnet skiljs från sina föräldrar och ofta även från sina syskon. Omsorgen av barnet övertas av samhället dvs socialtjänsten och överförs på de av socialsekreterarna valda och avlönade "föräldrar". Barnet placeras i s k familjehem. Tvångsomhändertagande för samhällsvård innebär en begränsning i föräldrarnas tillgång till sitt barn och deras bestämmanderätt över barnet. I motsvarande mån innebär det en begränsning av barnets tillgång till och umgänge med sina föräldrar, syskon och släkt. Därför är det oerhört viktigt att inga misstag begås från socialtjänstens sida.

En utredning som ligger till grund för ett LVU-beslut måste vara saklig, opartisk och sanningsenligt framarbetad. Regeringsformen 1 kap 9 § stadgar detta.

Att omhänderta ett barn kan starkt påverka utredaren känslomässigt. För att utredarens personliga engagemang inte skall påverka eller störa arbetet krävs att arbetet följer vissa regler.

Utredningsarbetet bör ske med kritisk och saklig utredningsmetodik, där ett antal grundkriterier måste uppfyllas. Exempel på kriterier är tydlighet, frågeställning, relevanta uppgifter, källredovisning, precisering, undvikande av känsloladdat språk, etiska övervägande till skydd för enskilda människor, etc. (jfr. Edvardsson, 1996)

När dessa kriterier inte följs kan osakliga och partiska utredningar uppstå, som präglas av bevisfabrikation i syfte att påverka och övertala läsaren, och att stödja utredarens egna syften. Bristfälliga utredningar kan leda till att felaktiga eller olämpliga beslut tas, som förstör föräldrarnas och barnens, dvs familjens framtid.

Processen i Förvaltningsdomstolarna
Beslutet om vård enligt LVU fattas av Länsrätten, en förvaltningsdomstol, efter ansökan av socialnämnden. Denna ansökan görs på grundval av ett förslag av en eller två utredande socialsekreterare, efter det att förslaget godkänts av socialchefen och beslutats av socialnämnden.

Då ärendet aktualiseras, om ett omhändertagande är aktuellt, ansöker socialtjänsten om att Länsrätten skall förordna ett offentligt biträde för föräldern/föräldrarna. Ofta företräds socialtjänsten av ett juridiskt ombud. Vissa socialsekreterare väljer att uppträda som sina egna advokater i rättssalen. Ett offentligt biträde för barnet förordnas också. Barnet blir en motpart till sina föräldrar. Barnets advokat följer oftast socialtjänstens linje - dvs tvångsseparation av barnet från familjen. Länsrättens beslut avkunnas i dom. Domen kan överklagas vidare i förvaltningsdomstolshierarkin dvs till Kammarrätten och Regeringsrätten.


Omedelbart omhändertagande
Ett barn kan bli föremål för ett omedelbart omhändertagande om socialtjänsten anser att en direkt fara för dess liv och hälsa föreligger. Detta innebär att socialnämnden, utan att invänta beslut från länsrätten, kan ingripa i en familjs liv, ta barnen och placera dem i en annan - för dem främmande - miljö, långt från deras nära och kära. När ett barn omhändertas placeras det i ett jourhem eller barnhem. Vid ett omedelbart omhändertagande sker ingen inskolning. Barnet placeras i en främmande miljö bland främlingar.

Då socialnämnden godtar socialsekreterarnas förslag till beslut kan barnet omhändertas omedelbart. Enligt lag måste ärendet underställas Länsrätten inom sju dagar. Omhändertagandet sker ofta med polishandräckning. Socialnämnden, på förslag av socialsekreteraren, fattar ibland beslut om att under viss tid inte avslöja barnets vistelseadress för föräldrarna samt att kontakterna mellan barn och föräldrar skall ske på en neutral plats t ex en förskola eller utredningshem.

Handläggningstiden i domstolen får enligt lag ej överstiga fyra veckor. Ett beslut om vård med stöd av LVU innebär att barnet skall vara i samhällets vård i väntan på fortsatt utredning och en muntlig process i Länsrätten. Föräldrarnas umgängesrätt med barnet begränsas i den omfattning som anses behövlig för att vården skall kunna genomföras.

Socialtjänsten måste upprätta en s k vårdplan. Enligt riktlinjerna skall vården vara tidsbegränsad och behandlingsinriktad med återförening mellan barn och föräldrar som mål.

Bifaller länsrätten socialnämndens beslut om tvångsomhändertagande placeras barnet i ett s k familjehem (fosterhem). Eftersom vården skall vara tidsbegränsad och behandlingsinriktad med återförening mellan barn och föräldrar som mål, får ej socialsekreterarna planera för en s k uppväxtplacering. Enligt 28 § SoL och 13 § andra stycket LVU skall socialnämnden regelbundet och minst var 6:e månad överväga om vården behöver fortsätta när det gäller barn som beretts vård med stöd av 6 och 12 §§ SoL eller 2 § LVU (miljöfall).

Tvångsomhändertagande av barn bör inte vara en första åtgärd utan den sista i en rad andra åtgärder.


Barnperspektiv
Socialtjänstlagen skall tillgodose barnets vårdbehov och eventuella insatser ska göras för barnets bästa. Barnet kan inte själv kräva sin rätt med stöd av lagen men socialnämnden företräder barnet och tar på sig vårdansvaret för de barn som omhändertas och placeras utanför föräldrahemmet. I en rad vetenskapliga studier av fenomenet tvångsomhändertagande av barn framhålls det att det saknas ett barnperspektiv vid handläggningen av ärendena.

I sin doktorsavhandling med titel Omhändertagande av barn skriver Hollander (1985, kap. 6) att en vagt formulerad lag och utförliga handlingsregler, utgör ingen garanti för att barns behov och barns bästa tillgodoses. Hon anser att det behövs en utförlig och mer preciserad lagstiftning för att underlätta tillämpningen, och för att minska risken för att fel barn omhändertas.

Hollander förklarar vidare att studien av ett antal barnavårdsärenden har tydliggjort vikten av att bevis- och tolkningsproblem i barnavårdsärenden uppmärksammas. Hon skriver: "Det kan inte anses tillräckligt att konstatera att det finns dokumenterade missförhållanden i hemmet. Fakta angående sambanden mellan dessa missförhållanden och 'faran' för barnets hälsa och utveckling måste klarläggas."

De olika parterna i ett LVU-mål kan ha olika förutsättningar. Hollander (1985, s.299) förklarar: "Både föräldrar och barn har en svag ställning i barnavårdsmål. Det är knappast brist på formella rättssäkerhetsgarantier som kan förklara detta, utan partssammansättningen som präglar dessa mål. De enskilda parterna, föräldrarna och barnen, är svaga socialt och ekonomiskt. De känner inte till rättsreglerna och vet inte hur de ska agera strategiskt."

Hollander fann i sin avhandling att fakta i barnavårdsmålen handlade huvudsakligen om vårdnadshavaren, i allmänhet modern, och om dennes brister. Bevisfrågorna koncentrerades kring dessa fakta, medan få faktorer i barnets miljö redovisades. Hollander påpekar att fakta om barnen var genomgående få och stod inte i överensstämmelse med de krav på analys av barnets vårdbehov och prognos om utvecklingen som lagstiftningen ställer. En slutsats Hollander gör, är att lagstiftningen snarare är en tvångslag för föräldrarna, än en lag till barnets fördel.

Heap (1983, s.156) påpekar: "Enligt barnavårdslagen är det nämndens uppgift att bedöma de förhållande barn lever under, bedöma om de innebär en fara för barnets hälsa och utveckling. Nämndens behandling har emellertid präglats av bevisföring, medan barns totala situation och behov tappats bort."

Hagbard & Esping (1992, s.20) anser att; "Den ökande professionaliseringen inom barnavården de senaste decennierna medför risker att socialarbetarideal tar över föräldrarnas roll som stilbildare för uppfostran och för bedömningar om barns bästa. " (min kurs) De menar att den ökande professionaliseringen istället bör inriktas på att söka barnets perspektiv, att man får fram barnets upplevelser och känslor. Det skulle ge en bättre garanti för att barnets intressen och barnets bästa tillvaratas.

Anita Cederström (1990) har i sin avhandling "Fosterbarns anpassning - en relationsproblematik", följt 25 barn som har placerats i fosterhem. Hon finner att det inte är kvaliteten på fosterhemmen som är avgörande för barnens utveckling, utan hur barnens relation till föräldrarna har gestaltat sig. Utgångspunkten för Cederström var att barnens relationer till föräldrarna var helt avgörande för hur de skulle utvecklas i fosterhemmet. Detta bevisades även. Resultaten visade att barn vars föräldrar inte hade förmåga att se och acceptera deras behov utvecklades negativt. Bäst gick det för de barn som blivit sedda av föräldrarna och inte indragna i deras inbördes konflikter.

En slutsats Cederström drar är att om man identifierar barnets relation till föräldrarna kan man få en ökad förståelse för barnets situation. "Klart är dock att man måste lägga större vikt på att försöka förstå den psykologiska situationen som barnet befinner sig i. Dels för att kunna avgöra om en placering i fosterhem överhuvudtaget är möjlig eller om det är andra åtgärder som måste till. Dels för att kunna stödja fosterföräldrarna så att de förstår vad som händer med barnet."


Förföljande strategier.
En rad olika forskningsprojekt påvisar att förföljande strategier förekommer inom terapeutiskt och socialt arbete ( se t.ex. Edvardsson 1989).

Hollander (1985) fann i sin undersökning av 352 omhändertagandefall av barn, att utredningarna bestod av stora mängder material. Som helhet dominerades materialet av negativ information och av information från olika myndigheter. I de allra flesta fall hade utredningarna karaktären av pläderingar för ett omhändertagande, och att mängden negativa fakta om familjen och barnet var stort. Referenser av positiv art saknades ofta eller bedömdes inte som viktiga. Läkarintyg och intyg från barnpsykiatrisk expertis fanns med i de flesta fallen och hade en central betydelse.

Edvardsson (1989) har studerat förföljande strategier i ett omhändertagandefall i socialt och psykiatriskt arbete. Ett betydande antal varierande förföljande strategier framkom. Edvardsson fann att utredaren på osakliga och vaga grunder tillskrev klienten missbruksproblem, aggressiva beteenden och patologiserade klienten. Han fann även fundamentala och systematiska brister, liksom att klientens resurser och perspektiv ignorerades.

Junttila m.fl. (1994) fann i sin granskning av "Fallet Daniel" ett 15-tal förföljande strategier. Några strategier var tydligare än andra, som t.ex. syndabocksstrategin, att utredaren får modern att framstå som orsaken till problemen och även till myndigheternas misslyckande med att hjälpa modern och sonen. Det framkom att historiskt negativt material användes ofta, likaså negativ urvalsstrategi, att utredaren i huvudsak valt att framföra negativ information om modern. Det framkom även att klientperspektivet ignorerades, och att kompetensöverskridande bedömningar gjordes.

Jäderqvist m.fl.(1994) fann i sin analys av en utredning gällande ett omhändertagande enl LVU, två huvuddrag hos ett 20-tal strategier. Det ena innebar att framhäva myndighetens eget kunnande. Att det är myndigheternas verklighet som gäller, vilka ofta utgår från triviala tecken. Det andra huvuddraget var att få modern att framstå som en inkompetent förälder.

Uppsatsskrivarna anser att situationer och händelser provoceras fram på olika sätt av myndigheterna. Provokationerna gör att klienten beter sig på olika sätt, som sedan kan användas emot denne.

Gunnarsson m.fl. (1995) har kritiskt granskat tolv LVU-utredningar och jämfört dessa. Detta gjordes för att se om de uppfyller SoL:s, FL:s intentioner, samt om de uppfyller RF:s krav på saklighet och opartiskhet. Resultaten visade att liknande brister förekom i alla utredningarna.

Jansson och Rönnbäck (1995) fann i en kritisk granskning av en utredning som låg till grund för ett omhändertagande enligt LVU, 42 förföljande strategier. Följande åtta huvuddrag framgick av handlingsmönstret;

-Myndigheten vet bäst
-Svartmåla föräldrarna
-Få barn och föräldrar att framstå som vårdbehövande
-Driva igenom och kvarhålla fattade beslut
-Ignorera lagar och förordningar
-Förstöra för familjen viktiga relationer
-Påverka läsaren
-Ignorera elementära saklighetsaspekter

Genomgående i materialet var att klientperspektivet ignorerades, att negativt material om klienten framhölls och positivt material undanhölls.

Stenberg (1995) fann i sin kritiska granskning av en LVU-utredning 18 förföljande strategier som utnyttjades mot klienten. Hon fann att strategin ignorering av klientperspektivet var vanligast. Författaren anser att uppkomsten av bristfälliga utredningar beror på kommunikationskollaps mellan klient och myndigheter, ångest hos utredaren samt att fenomenet "groupthink" förekommer inom den sociala myndigheten.

Rönnbäck (1996) fann i sin kritiska granskning av ett LVU ärende 92 förföljande strategier/handlingsmönster. Författaren fann att utredningarna utmärktes av en massiv negativ nedskrivning av fadern, inga frågeställningar, inga resursanalyser, inget hypotes tänkande, fixering av ett enda vårdalternativ, etc.

Rönnbäck delade in strategierna i 8 huvuddrag, vilka är Myndigheten vet bäst, Svartmåla föräldern, Få barnen och föräldrarna att framstå som vårdbehövande, Maktmissbruk, Ignorera lagar och förordningar, Psykiskt barnmisshandel, Förstörande av viktiga relationer, Påverka läsaren, och Ignorera elementära saklighetsaspekter.

Skog (1996) fann 10 förföljande strategier i sin granskning av ett LVU-ärende. Strategin makten definierar verkligheten framträdde som den mest centrala. Han delade in de olika strategierna som användes för att vidmakthålla maktställningen i tre grupper. Dessa är:
- "Myndighetens förstärkande", som innehåller strategier som används för att framhålla myndighetens definition av verkligheten som riktig och väl underbyggd.
- "Undanhållande". Genom att undanhålla viktiga faktauppgifter, får de negativa uppgifterna om klienten evidensstatus.
- "Fabricerande", för att framhålla att myndigheten vet bäst, fabriceras data fram genom olika förföljande strategier.

Eriksson och Wiesel (1997) undersökte hur attributioner används inom förföljande socialt arbete. De fann tre huvuddrag för hur attributioner, förföljande strategier och teorin om monsterföräldrar samverkar. Författarna menar att attributioner används för att skapa monsterföräldrar och förföljande strategier används emot monsterföräldrarna. Attributionerna används som verktyg inom förföljande strategier.

Linda Ärlig (Retorikfallet 1996) fann 56 förföljande strategier i det undersökta materialet. Hon fann två huvuddrag hos utredarnas handlingsmönster, vilka är "Makten definierar verkligheten" och "Påverka och övertala läsaren". Hon fann också att de utredande socialarbetarna använde sig av två tekniker - undanhållande och fabricerande - vilka samverkar till att göra utredningen bristfällig. De funna strategierna delar hon in i sex större grupper beroende på deras syfte och likheter:
- Påverka läsaren genom språket innehåller 12 strategier som används för att påverka läsaren att inta samma inställning till klienten och situationen som utredaren själv har.
- Patologisera klienten innehåller 8 strategier som framställer klienten som särartad, psykiskt labil, aggressiv, etc.
- Ignorera saklighetsaspekter innehåller 17 strategier som t.ex. överdriva information, dölja information, ignorera klientperspektivet, fabulering, framföra irrelevant information.
- Kontroll och maktutövning utgörs av 6 strategier som är handlingsmönster för hur myndighetspersoner gör anspråk på att kontrollera klientens liv.
- Myndigheten vet bäst utgörs av 5 strategier innehållande kompetensöverskridning, övertro, rättfärdiganden, moralisering och betoning på socialtjänstens resurser.
- Känna-tycka-tro-uppleva-tolka innehåller 9 strategier som påverkas av utredarens subjektiva tolkningar, argument, etc.

Linda Ärligs slutsats är: "Genomgående i utredningarna ignoreras klientperspektivet och tydliga källhänvisningar saknas. Min slutsats är att utredningarna är bristfälliga och uppfyller ej Regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. Handläggningen i ärendet innehåller flera, tydliga förföljande strategier."


Mänskliga rättigheter
Skydd för mänskliga rättigheter proklameras i FN Deklaration om de Mänskliga rättigheterna, Den Europeiska Konventionen angående mänskliga rättigheter och grundläggande friheterna och FN:s Barnkonvention. Samtliga stadgar de rätt till respekt för privat- och familjeliv.

FN:s Deklaration om de Mänskliga rättigheterna

Europakonventionen


FN:s Barnkonvention
Artikel 3:1 av FN:s Barnkonvention som antogs av Konventionsstaterna 1989 och som Sverige ratificerat lyder: "Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet."

Artikel 12.1 lyder: "Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad."
2: För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurer, i alla domstols administrativa förfaranden som rör barnet.

Artikel 25 lyder: "Konventionsstaterna erkänner rätten för ett barn som har omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa regelbunden översyn av den behandling som barnet får och alla andra omständigheter rörande barnets omhändertagande."

FN:s barnkonvention är således tillämplig också för omhändertagna barn i fosterhem.

 

 

”Socialtjänstens utredningar är ett stinkande träsk”

Socialtjänstens utredningar är ett stinkande träsk”
Universitetslektor underkänner utredningarna som går till domstol

Av Maria Andersson 





Maria Andersson är journalist på Världen idag. Artikeln är tidigare publicerad i Världen idag, den 15 januari 2007, men den har sedermera tagits bort från tidningens internettarkiv.

Artikeln återges här med chefredaktörens benägna tillstånd.

 

 

Kvaliteten på den svenska socialtjänstens utredningar är urusel. Förutom att de kan leda till både onödiga och kostsamma omhändertaganden, sänker de dåliga utredningarna människors förtroende för myndigheter och det demokratiska rättsamhället.
Det menar Bo Edvardsson, lektor och docent i psykologi vid Örebro universitet.

 

År 2003 utkom Bo Edvardssons lärobok om kritisk utredningsmetodik som används bland annat på socionomutbildningarna. Underlaget utgörs bland annat av flera decenniers forskning om utredningar inom socialtjänsten. Och det han har sett under åren förskräcker.

– Socialtjänstens utredningar är ett stinkande träsk, och det står jag för. Tyvärr tror jag inte att Socialstyrelsen fullt ut har förstått hur illa det står till.

Sättet att göra utredningar skiljer sig inte stort över landet. Socialsekreterare har likartad utbildning och Bo Edvardsson menar att det leder till att man tänker lika – och gör likadana misstag.

Bo Edvardsson har vid många tillfällen skrivit yttranden beträffande metodiken i socialtjänstens utredningar. Ett grundläggande drag är att man gör klippcollage av uppgifter utan en styrande frågeställning och utan att kontrollera de ingående uppgifterna.

– Det är som om en revisor skulle underteckna ett bokslut utan att kolla att siffrorna stämmer.

 

Den stora bristen i socialtjänstens utredningar är enligt Bo Edvardsson att utredarna tar för litet källkritiskt ansvar. Alltför många uppgifter är obekräftade eller bygger på skvaller.

En annan stor brist i de svenska socialutredningarna är avsaknaden av utredningsetik. Man fabricerar eller blåser upp triviala uppgifter och tar fasta på icke-relevant information för att tolka den till klientens nackdel. Dessutom låter man inte klienten systematiskt få gensvara på de påståenden som lämnas av exempelvis referenter och andra uppgiftslämnare. Bo Edvardsson jämför med media, som har källkritik och möjlighet till genmäle som en inte lagstadgad men väl etisk princip.

– Alla vill vi väl få chansen att svara på vad andra säger om oss själva, särskilt det negativa. Detta blir extra viktigt i en utredning om familjens framtid.

Bo Edvardsson understryker att socialtjänsten gör många värdefulla insatser för utsatta människor. Han påpekar också att de allra flesta omhändertagandena i Sverige är frivilliga, åtminstone på pappret. De flesta beslut som socialtjänsten och socialnämnderna fattar går heller inte till domstol.

Men det är utredningarna som går till domstol som blir mest uppmärksammade, och det är också dessa som är de sämsta, enligt Bo Edvardsson. Där har socialen ofta ansträngt sig för att felmaximera, det vill säga lyfta fram enbart det negativa och strunta i resurser hos föräldrarna för att genomdriva omhändertagandet. Ett klart brott mot grundlagen som föreskriver att utredaren ska ”iaktta saklighet och opartiskhet”.

– Visst kan det gå prestige i en del ärenden, men till stor del tror jag att det finns en uppriktig vilja att skydda barnet som gör att man felmaximerar utredningarna. Men en dålig eller orättvis utredning kan aldrig bli till gagn för barnet.

– På samma sätt kan en dålig utredning leda till att barn som verkligen behöver bli omhändertagna inte blir det.

 

Bo Edvardsson hävdar att utredningarna många gånger innehåller en negativ människosyn. I värsta fall förtrampar och förödmjukar man människor som sedan söker upprättelse under resten av sina liv.

– Problemet för dessa människor är att de lätt fastnar i ett rättshaveristsyndrom, vilket mest går ut över dem själva. Man förgör alltså människor på flera sätt med dåliga utredningar.

Men om nu utredningarna är så dåliga, varför görs inget åt dem? Bo Edvardsson menar att medvetenheten om problemet ökar endast långsamt. Socialstyrelsen, Justitieombudsmannen och länsstyrelserna som ska utöva tillsynen över socialtjänsten, är inte benägna att kritisera densamma. Man ser till att kraven på formalia i utredningen är korrekt uppfyllda men bortser ofta från ett undermåligt innehåll.

Enligt Bo Edvardsson är det relativt enkelt att förbättra individers rättsäkerhet i socialutredningarna. En kvalitetsgranskning är utgångspunkten:

– Med bara någon månads träning kan vem som helst med adekvat grundutbildning sätta rödpennan i en utredning och lätt peka ut de metodiska felaktigheterna. Det är något jag föreslagit i många år men ingen verkar vilja ta upp det till diskussion.

 

I dag är det ovanligt att undermåliga socialutredningar och de tjänstemän som skrivit dem faller under åtal. En orsak är enligt Bo Edvardsson att myndigheterna håller varandra om ryggen och är ovilliga att kritisera varandra. En annan orsak är att det inte finns någon straffsats för brott mot den grundlagsfästa principen att utredningar ska vara sakliga och opartiska.

– I dag begås alltså flagranta brott mot individer och mot samhällets grunder, brott som aldrig lagförs. Samtidigt gör man stor sak av att folk inte betalar sina tv-licenser. Det brukar kallas att sila mygg och svälja kameler, konstaterar Bo Edvardsson.

 

*********

 

Åtgärder för att förbättra individers rättssäkerhet

• Åtala stora missgrepp i utredningsmetodiken för att rensa upp i träsket.

 

• Kvalitetsgranska de utredningar som går till domstol.

 

• Skärp domstolarnas insatser genom bättre utbildning av domare och nämndemän.


Kritisk utredningsmetodik
Bo Edvardsson


LINKÖPINGFALLET: Förföljande strategier, förtryckande metodik och myndigheters misshandel av barn.
Författare: Berit Rönnbäck. Handledare: Bo Edvardsson


Kritisk granskning av BBIC:s teori och av barnavårdsutredningar med respektive utan BBIC - Same same but different?
Examensarbete av: Malin Hedlund & Celina Lovén


Sonja Cederlöfs anförande till Askersunds socialnämnd

 

 Advokat slakter barnevernet
Av Mari K. By Rise


En takk til Venil Thiis

Av Svein Otto Nilsen


Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

Socialtjänsten skönmålar

 

 

 

Socialtjänsten skönmålar

Av Anita Ankarcrona

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 22 juli 1996 som slutreplik i den av författaren inledda debatten om tvångsomhändertagande av barn som pågick mellan 21 juni 1996 t o m den 22 juli 1996.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • Bakom socialvårdsbyråchefen Kristofer Wallins begripliga skönmålning av utredningskvalitén och rättssäkerheten i samband med omhändertagande av barn, skymtar helt uppenbart en växande insikt om att illusionen håller på att brista. Hans karta stämmer inte med den verklighet och de erfarenheter som finns utanför socialtjänstens tvångsmässiga betraktelsesätt. Vore det så, hade vår debatt överhuvudtaget inte behövt föras. Vore det så, hade jag inte fått alla de förtvivlade och förhoppningsfulla reaktioner jag fått. Kristofer Wallin är välkommen att ta del av dem.

    Mikael Storåkers (SvD 7/7) pekar på det nära samröret mellan socialsekreterarna som utredare och socialnämnden som ansökande om tvångsomhändertagande. Bo Edvardssons "Kritisk utredningsmetodik" (Liber 1996) bekräftar den kritik som länge hörts mot de stora bristerna och godtyckligheten i socialassistenternas utredningar.


    Utredningarna får ett "sanningsstatus", som bekräftas av socialtjänstens egna konsulter, kuratorer och psykologer, vars spekulativa prognoser kring § 2 LVU´s tänjbara formulering "påtaglig risk för den unges utveckling" realiter sätter familjens rättssäkerhet ur spel. Om fungerande rättssäkerhetskriterier i stället skrevs in i lagen, skulle det ge domstolarna en möjlighet att stoppa många av de övergrepp som nu begås. Psykologins makt - i form av "expertis" - i domstolarna belyses i Lennart Hanes (red.) Rättvisan och psykologin (1993).


    Idag finns dessvärre makten hos personer som inte ställs till ansvar för sina handlingar. Det är ödesdigert. Man har den horribla befogenheten att, som i ett aktuellt fall, låta tvångshämta två små barn (1 och 6 år) med hjälp av tre polisbilar och tio poliser. En uppgift som polisen nog gärna avstod från. Det cyniska ointresset för dessa åtgärders känslomässiga konsekvenser för barnen är en skam för alla inblandade.


    Frivilligt annars...
    Vad gäller "tvång" eller "frivillighet", så borde Leif Söderholm (Svd 9/7) känna till att det frivilliga omhändertagandet ofta sker under hot om tvång, vilket drastiskt begränsar möjligheterna till umgänge med barnet. De föräldrar som vänder sig till socialtjänsten för att få hjälp och stöd, vill faktiskt inte förlora sina barn. Viljan och förmågan att klara upp sin situation med hjälp av en jämförelsevis blygsam ekonomisk insats från samhällets sida, har i stort sett varje frisk, icke-missbrukande mamma. Dessa belopp behöver inte komma i närheten av det som Wallin tillstår vara "obegripligt mycket ersättning".


    Den miljardindustri som barnomhändertagandet blivit går inte att försvara. Vare sig ekonomiskt eller mänskligt. Mycket av hanteringen sker i skydd av sekretesslagen, som snarare gynnar socialtjänstens verksamhet än dess klienters integritet. Dess tillämpning bör alltså begränsas.


    Personligt ansvar saknas
    Jag tror tyvärr det är naivt att inbilla sig att man kan förändra socialtjänstens självbild. Man måste istället förändra dess livsbetingelser, fr.a dess maktbefogenheter och dess ekonomiska resurser. De nedskärningar som gäller för socialbidrag, sjukvård och åldringsvård borde gälla även denna verksamhet, vars resultat är helt utan personligt ansvar. Kommunerna bör granska dessa utgiftsposter i sömmarna.


    Pockettidningen R (Nr 1, 1990) "Vård u.p.a." redogör bl.a. för Tallbackens behandlingshem, där kostnaden per barn var 3215 kr/dygn. När det gick i konkurs (95-10-20) var kostnaden 4.500 kronor/dygn. Hemmet, som anmälts för grava missförhållanden till Länsstyrelsen (utan åtgärd) har nu återuppstått i form av Roslagens Elevhem.


    Mot Wallins uttalande om de alltmer kvalificerade familjehemmen talar Socialstyrelsens aktuella rapport "Sammanbrott i familjehem". 44 % av placeringarna bryts. Ett litet moderlöst syskonpar, vars far tagit kontakt med mig, har under två år flyttats mellan åtta olika hem - alltmedan fadern kämpar för att få ta hand om dem.


    Visst finns det goda och nödvändiga familje- och behandlingshem, präglade av en nära kontakt med de biologiska föräldrarna. Låt det stanna vid dem. Varför är man så snabb att omhänderta barn innan man har ett fullgott hem åt dem?


    Det gemensamma för alla de enskilda människor som jag mött i dessa sammanhang är: rädsla. De säger att ingenting skrämmer dem så som socialtjänsten. Är detta rimligt! Om socialtjänsten upplevs som ett hot istället för ett stöd - vad skall vi då ha den till?


    Skall den internationellt uppmärksammade artikeln "Kindergulag" im socialstaat Sweden (Der Spiegel nr 31 1983) få förbli en korrekt beskrivning av EU-landet Sverige?

     

Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft

Lagtexten öppnar för socialbyråkratins psykologer

LVU måste bli tydligare

Ny socialtjänstlag måste öka barns rättigheter

Tillbaka till Artikelindex

Till Artikelarkiv

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter