Landskrona kommun vill omhänderta 14-årig pojke

Landskrona kommun vill omhänderta 14-årig pojke
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand



 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida.

 

 

 


Tidigare i år ville Landskrona kommun omhänderta en 14-årig utländsk pojke enligt LVU. Kraftfulla insatser i hemmet räcker, menar länsrättens majoritet i domen som meddelades den 17 juli 2005. Två nämndemän ville bifalla socialnämndens beslut. Socialnämnden accepterar inte att domen i länsrätten gick dem emot och har överklagat domen till kammarrätten i Göteborg.

Den 14-åriga pojken, som anses ha en utvecklingsstörning, har sängvätningsproblem. Varken han själv eller modern anses klara av att sköta hans hygien. Modern uppger själv att barnen i familjen står för städning och inköp samt att de också hämtar socialbidraget.

Pojken omhändertogs under en vecka under våren när socialnämnden gjorde bedömningen att modern hade så dålig verklighetsuppfattning att barnen fick ta hand om henne.

 

Modern uppger att hon helt tappat förtroendet för socialnämnden efter ingripandet.

Länsrätten konstaterar i sin dom att pojkens mor visserligen har stora problem med att ta hand om honom i det nya landet, men att det bör kunna kompenseras med kraftiga stödinsatser i hemmet. Föräldrarna är skilda så pojken bor tillsammans med sina syskon och sin mor.

 

Länsrätten konstaterar att det finns flera brister i hemmiljön, framför allt i fråga om hygien, struktur och insikt från moderns sida i sonens speciella behov, men anser likväl att stödinsatser i hemmet torde vara tillräckliga.

Länsrätten delade inte socialnämndens uppfattning om att problemen skulle vara allvarliga nog för att motivera ett ingripande enligt LVU. Pojken har inga dokumenterade skador av sitt boende i hemmet med modern och en placering vore en oproportionerlig åtgärd, menar länsrätten. Kraftfulla stödinsatser i hemmet är vad som behövs, anser länsrättens majoritet. Socialnämnden menar att just detta prövats utan framgång eftersom modern inte vill ta emot hjälp. Länsrätten invänder att de intellektuella och språkliga begränsningar som modern har medför att det inte står klart om hon medvetet tackat nej till insatserna.

I överklagandet till kammarrätten skriver socialnämnden att modern under ett och ett halvt års tid har haft stöd av socionom i behandlingsgruppen och att tolk använts. Socialnämnden motiverar sin överklagan bl. a med att försök till stödåtgärder i hemmet provats utan framgång. Modern vill inte ha någon kontakt med familjeenheten och därför menar socialnämnden att frivilliga insatser är verkningslösa.

 

 

******

 

 

Det är inte ovanligt att det uppstår stora motsättningar mellan socialtjänstens personal och föräldrarna då myndigheterna vill använda tvångsåtgärder i stället för frivilliga insatser. För att förhindra motsättningar är det viktigt att socialtjänstens personal följer lagens bokstav och intentioner - som ju anges vara samarbete med den unge och hans vårdnadshavare. Det är därför mycket viktigt att socialtjänstens personal inte tar till onödigt kränkande och ingripande åtgärder, även då det är fråga om tvångsomhändertagande, vare sig det rör sig om svenska familjer eller invandrarfamiljer.

 

Länsrättens beslut i fallet med den 14-åriga pojken står i bjärt kontrast med fallet med sjubarnsfamiljen i Kågeröd i Svalövs kommun. I det senare fallet har länsrätten bifallit socialtjänstens beslutat om tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av de sju syskonen trots att modern inte hade varit anklagad för vare sig misskötsel eller misshandel av sina barn och fadern hade blivit frikänd i brottmålet gällande "grov fridskränkning" av sina äldre barn.

 

NKMR gratulerar den kvinnliga domaren i länsrätten i Skåne län och den manliga nämndemannen till en dom baserad på sunt förnuft och medmänsklighet.

 

 


Budgetunderskott i Svalövs kommun

 

Personliga erfarenheter av rättsrötan inom de svenska förvaltningsdomstolarna

Av Mats Nilsson

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Lagtexten_lvu

 

 

  • LVU

    Lag (1990: 52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

    Prop. 1989/90:28, SoU 15.

    Inledande bestämmelse

    1 § Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620).

    Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård ej kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när han fyllt 15 år, av honom själv.

    Vård med stöd av 3 § får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke.

    Vissa andra åtgärder får vidtas utan samtycke enligt 22 och 24 §§.

     

    Beredande av vård

    2 § Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.

    3 § Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

    4 § Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden.
    Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, de omständigheter som utgör grund för att den unge behöver beredas vård, tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser att anordna.

    5 § Rättens beslut om vård upphör att gälla, om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet vann laga kraft.

     

    Omedelbart omhändertagande

    6 § Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart skall omhändertas, om 1. Det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag, och
    2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.
    Om socialnämndens beslut om omhändertagande inte kan avvaktas, får nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta om omhändertagande. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.
    När socialnämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, får även rätten besluta att den unge omedelbart skall omhändertas.

    7 § Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande, skall beslutet underställas länsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid skall beslutet jämte handlingarna i ärendet lämnas till rätten.
    Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske. Om det inte finns synnerliga hinder, skall prövningen ske inom en vecka från den dag då beslutet och handlingarna kom in till rätten. Om beslutet inte har underställts länsrätten inom föreskriven tid, upphör omhändertagandet. Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande efter det att nämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, skall beslutet underställas den rätt som prövar frågan om vård. Därvid gäller bestämmelserna i första - tredje styckena.

    8 § Om länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhändertagande, skall socialnämnden inom fyra veckor från den dag då omhändertagandet verkställdes ansöka hos länsrätten om att den unge skall beredas vård med stöd av denna lag. Länsrätten får medge förlängning av denna tid, om ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

    9 § Ett omedelbart omhändertagande upphör
    1. om ansökan om vård inte har gjorts inom den tid som anges i 8 § och inte heller förlängning av tiden har begärts, eller
    2. när rätten avgör frågan om vård.
    Ett beslut om omedelbart omhändertagande får inte verkställas om den unge är häktad.
    Om det inte längre finns skäl för ett omhändertagande, skall socialnämnden besluta att detta genast skall upphöra. Ett sådant beslut får meddelas också av den rätt som prövar en fråga om vård med stöd av lagen.


    Vården

    10 § Vården skall anses påbörjad när den unge på grund av ett beslut om omedelbart omhändertagande eller om vård har placerats utanför sitt eget hem.
    För vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620) och föreskrifterna i 11 - 20 §§.

    11 § Socialnämnden bestämmer hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden.
    Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av denna lag skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem.
    Om nämndens beslut enligt första eller andra stycket inte kan avvaktas, får ordföranden eller någon annan som nämnden har förordnat besluta i frågan. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.
    Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och, i den utsträckning det behövs för att genomföra vården, bestämma om hans personliga förhållanden.

    12 § För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas särskilda ungdomshem.
    Om socialnämnden har beslutat att den unge skall vistas i ett hem som avses i första stycket skall Statens institutionsstyrelse anvisa plats i ett sådant hem. Lag 1993:2, som trätt i kraft l juli s.å och innehåller:

     

     

     

Lagstiftarens_intentioner_vid_lvu_av_rune_torwald

 

  • Lagstiftarens intentioner beträffande LVU - har det slagit rätt ?

    Föredrag vid NKMR's symposium den 12 juni 1998

    Av Rune Torwald.

Rune Torwald är fd riksdagsman och farfar.

 

  • Jag slutade min aktiva medverkan i Riksdagens lagstiftning 1985 efter 15 år, men tror mig ändå ha en viss uppfattning om lagstiftarnas (politikernas) intentioner, så som de framgår av dels 6 Kap Föräldrabalken och dels Lag (1990:52) om vård av unga (LVU) eftersom jag även några år i slutet av 1980-talet suttit med i Länsrätten och bedömt några mål.

    Låt mig inledningsvis översiktligt återge de svenska lagtexterna i förut angivna lag avseende Föräldrabalken:

    1§ Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har förordnat vårdnad till annan.

    6 a § Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall avseende särskilt fästas vid barnens behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.

    och i avseende på LVU:

    1§ Insatser skall ges i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare (grundregel) (om den unge är under 15 år, även utan hans samtycke) .

    2 § För undantag krävs "påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling". (Jag bortser då från unga drogmissbrukare).

    6-9 §§ Ordförandebeslut i Socialnämnd skall inom en vecka anmälas till Länsrätt och där behandlas inom nästkommande vecka. Inom fyra veckor från omhändertagandet skall ärendet omprövas. Så snart som det är uppenbart, att det inte längre finns skäl för omhändertagande, skall detta upphöra.

    11§ Vården skall alltid inledas utanför den unges eget hem (ex-vis på ungdomshem).

    21§ Anges reglerna för värdens avslutande.

    Mot denna bakgrund kan jag inte finna annat än att lagstiftaren verkligen ansträngt sig att skydda barnet/ungdomen och respektera föräldrarnas inflytande på situationen.

    Men hur kan det då komma sig, att både jag - och uppenbarligen även ni - tycker att det då och då blir helt fel i den praktiska tillämpningen. Jo, kanske därför att man inte beaktar Västgötalagens konstaterande på 1200-talet: "Bättre god domare, än god lag!"

    Enligt min uppfattning blir det många gånger problem (fel) av bl a följande skäl:

    a/ tjänstemän på skilda nivåer har en övertro på lagens bokstav och förbiser vad som angetts i förarbetena,

    b/ partiska utredningar baserad på utredarens från början instinktiva uppfattning om skuld etc och därför finner det onödigt att lyssna på eller kontakta t o m föräldrar och nära anhöriga med god kännedom om det barn/den familj etc som är föremål för utredning,

    c/ obenägenhet att lyssna på politiker/lekmän med stor egen personlig erfarenheter av aktuella spörsmål. Jag känner till fall där kontrollinstanser velat utdöma viten, därför att nämndledamöternas majoritet inte velat omedelbart vidta de åtgärder, som den föredragamde tjänstemannen (ogift, utan egna barn) föreslagit. Men, de krånglande politikerna utgjordes förstås av lågstatuskvinnor, dvs s k hemmafruar i 50-årsåldern med mångårig erfarenhet av barnuppfostran etc, som i det aktuella fallet betvivlade att ett omhändertagande skulle vara till barnets bästa.

    Jag skulle vilja referera till ett fall där jag tillsammans med familjeterapeuten Berit Nilsson från Stockholm kommit att bli ganska djupt engagerad tillsammans med den aktuella församlingens kyrkoherde Gunnar Kampe.

    På mycket svaga grunder hävdade utredande socialtjänstemän att det förelåg bevis för att en styvfar skulle ha gjort sig skyldig till incest med ett äldre halvsyskon till sina egna barn med sin dåvarande hustru.

    Vi har full förståelse för att en sådan misstanke krävde snabba och radikala åtgärder. Mot detta reagerade inte heller mannen men när polisutredningen klarlade att man inte funnit skäl för åtal, släpptes han.

    Hustrun uppmanades att skilja sig från mannen, söka ny bostad mm, om hon inte skulle gå miste om vårdnaden av sina tre barn med den här aktuelle maken. Hon hade redan fråntagits vårdnaden av sina två äldsta flickor och denna överflyttades på den make hon några år tidigare skilt sig från.

    Mamman ansåg att det inte framkommit något, som stödde misstanken om incest från den nuvarande makens sida, och som alltså var fader till de tre yngsta barnen i familjen, varför hon begärde, att man skulle återkalla beslutat om tvångsomhändertagande av de två äldsta flickorna, eftersom dessa saknade sin mamma liksom mamman dem.

    Men här blev det tvärstopp utan närmare motivering.

    Berit och jag, och sedan kyrkoherden och jag dels var för sig och dels tillsammans har på olika sätt försökt pressa Socialnämnden att medverka till en återförening av familjen, eftersom vi inte har stött på något som talar till nackdel för den misstänkte styvfadern.

    Vi har bl a noterat att vare sig utredande tjänstemän eller socialnämndsledamöterna har träffat mannen i fråga. Inte heller har man velat ta kontakt med en socialsekreterare i en annan förvaltning, som vid den aktuella tidpunkten bodde grannar med den drabbade familjen och gav familjen de bästa vitsord. Samma gäller morföräldrar och en moster. Inte finns det rimlig anledning att tro att de skulle vilja att en person misstänkt för incest skulle få bo samman med de två styvbarnen. Till dags dato har vi inte lyckats få till stånd en omprövning baserad på förhör med tidigare ej hörda personer, något som naturligtvis är till stor nackdel för hela familjen men främst de två äldsta flickorna, som går miste om en "nära kontakt med sin mamma". Kyrkoherden och jag kämpar vidare - och hoppas på en lycklig lösning inom en inte alltför avlägsen framtid.

    Jag slutar här - men finns det några frågor, så är jag beredd svara efter bästa förmåga!

     

    Till Rapporter

    Till Program för symposiet

    Till En utlandssvensks syn på LVU

    Till Pågående rättsfall

    Tillbaka till Artikelindex

Lagtexten öppnar för socialbyråkratins psykologer

 

 

  • Lagtexten öppnar för socialbyråkratins psykologer

    Av Lennart Hane, Advokat, Stockholm.

     

 Artikeln är tidigare publicerad i Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 19 juli 1996. Debatten hade initierats av Anita Ankarcrona. Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • För Vilken gång den offentliga debatten uppmärksammar övergreppen mot föräldrar och barn genom onödiga tvångsomhändertaganden vet jag inte.

    Den mest uppmärksammade artikeln publicerades i Der Spiegel nr 31 1983 med rubriken "'Kindergulag' im socialstaat Schweden". Den mycket initierade artikeln omfattade sju sidor och fokuserade uppmärksamheten på allsmäktiga socialarbetare som med våld tog barnen från deras föräldrar för att ge dem statlig omsorg och mynnade ut i förhoppningen att föräldrarnas vädjanden till Europakommissionen i Strasbourg skulle leda till bättre ordning. Framgångarna i Strasbourg ledde till en del lagändringar, tyvärr av väsentligen formell men faktiskt av vilseledande kosmetisk natur.

     

    Utan praktisk verkan

    Med oseriös lagstiftning menar jag i detta sammanhang lagändringar som i debatten kan påstås ge förstärkningar av rättssäkerheten men som i den praktiska tillämpningen är verkningslösa. Enligt § 1 LVU skulle vård beredas den unge om brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling. År 1990 ändrades lagen med följande nya text. "Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas" (§2).

    Det s k farerekvisitet hade ersatts med uttrycket påtaglig risk som för den oinitierade i en vilseledande debatt kan ge sken av att en förskjutning av kriterierna för omhändertagandena skett i en för föräldrarna och familjen förmånlig riktning. I "Översyn av LVU Betänkande av särskild utredare" (justitierådet Tor Sverne) vilket låg till grund för lagändringarna uttalas på sid 73: "Den föreslagna ändringen i ordvalet när det gäller grundförutsättningen för ett omhändertagande för vård skulle möjligen språkligt sett kunna uppfattas som en skärpning i förhållande till nuvarande ordning. Enligt min mening innebär emellertid ändringen i praktiken icke någon skärpning."

    Synbarligen en tragikomisk insats i en viktig rättssäkerhetsfråga. Vad som gör barn och föräldrar rättslösa år framför allt lagtextens ... något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges utveckling skadas. Det är dessa vidlyftiga definitioner som öppnar för socialbyråkratins psykologer att lämna prognoser över barnens utveckling vilka domstolarna tyvärr ofta och aningslöst köper.

    Ett hopp om en möjlig förbättring för familjernas rättsskydd uppträder numera i den debatt som förts om psykologernas och psykologins olyckliga roll som uttolkare av pseudobevisningen i de många häxprocesser där oskyldiga fäder döms till långvariga fängelsestraff väsentligen med enda stöd av psykologernas tolkningar av de av dem själva lanserade pseudoindicierna. Det är nämligen amma bristfälliga underlag för prognoserna när det gäller omhändertagande av barn som i bevisföringen över sexualbrotten.

    Faktiskt är det försörjningsläget för den stora socialarbetararmén och av dem försörjda konsulter eller underentreprenörer i och för samt kring barnomhändertagandena som hindrar önskvärda lagändringar. Annars vore det lätt att i lagen inskriva fungerande rättssäkerhetskriterier som enkelt skulle möjliggöra åtminstone fördomstolarna att snabbt stoppa övergreppen.

     

    Naturvidriga prognoser

    För det första borde fastslås att endast i de fall föräldrarna inte klarar av omvårdnaden av sina barn kan omhändertagande komma ifråga. För det andra kunde toleransen därvid tänjas genom effektiva hjälpåtgärder för familjen.

    Lagtexten kunde med fördel användas som den nu är utom att ordet utveckling utmönstrades. Möjligen i förening med ett uttalande i lagändringsmotiven att psykologutlåtande enbart får åberopas av föräldrar som står inför hotet att få sina barn omhändertagna.

    Det torde stå klart för envar av oss att prognoser beträffande ett barns utveckling är fullständigt ogörliga för att inte säga naturvidriga. Barnet utvecklas i sin egen takt till och med under frånstötande miljöförhållanden.

    En annan angelägen lagändring är att när ett barn måste omhändertas så skall barnet i första hand placeras hos barnet närstående (far- eller morföräldrar etc). Härmed skulle barnet även när föräldrarna sviktar komma i åtnjutande av den kärlek som ju är så lätt att få inom familjen och som där kostar så lite.

    Den avgörande olyckan med dessa lag ändringar är att socialbyråkratin skulle berövas all makt och få betydligt färre arbetsuppgifter men också tvingas till kompetenta lösningar med i slutänden relativt lätthanterliga bevisfrågor för domstolen.

     

    Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft

    LVU måste bli tydligare

    Socialtjänsten skönmålar

    Rättssäkerhet eller psykologi?

    Tillbaka till Artikelindex

    Till Pågående rättsfall

    Till Artikelarkiv

Lagen om tvångsomhändertagande, och dess tillämpning, behöver reformeras

LAGEN OM TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE, OCH DESS TILLÄMPNING, BEHÖVER REFORMERAS

Av Anders Bergkvist, Fil.Dr. i Biofysik

 

Replik på Dr Brettstams debattinlägg "Det görs alldeles för få omhändertaganden av barn", infört den 15 januari 2003.

 

 

 

Anders Bergkvist är Fil.Dr. i Biofysik vid Harvard Medical School.

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands-Tidningen den 28 januari 2003. Den ingår i en serie artiklar om tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn som inleddes den 9 januari 2003.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

I samband med debatten som uppkom efter Uppdrag Gransknings program om Oskarshamnsfallet hörde jag talas om Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter. Jag är alltså ingen representant för dem. Jag måste ändå säga att jag håller med om de åsikter som de presenterar.

 

Jag tror vi alla är överens om att frågan om tvångsomhändertagande av barn är en oerhört känslig och viktig fråga. Det berörde mig djupt när jag förstod att detta fortfarande förekommer med en relativt stor frekvens i Sverige. Oavsett vilka former som används för att vårda barnen i vårt samhälle så är det väl oerhört viktigt att dessa metoder och former kan ifrågasättas och ändras om det skulle vara nödvändigt? Det är väl oerhört viktig att följa upp resultaten av ingripanden för att försäkra sig om att de har uppnått önskat resultat? Det är ansvarslöst av Dr Brettstam att verka för ett kategoriskt ökande av antalet tvångsomhändertagande utan att ha entydiga bevis på deras förtjänster för barnen och för samhället i stort.

 

Hela ämnet är mycket känslomässigt laddat. Det handlar ju trots allt om människors liv. Jag kan inte tänka mig någon annan relation så starkt kopplad som unga barns koppling till sina biologiska föräldrar. Frågan involverar människor passionerat. Påtvingade bortföranden eller en uppväxt under svåra förhållanden gör att man lätt känner sig hotad av förespråkare av den motsatta åsikten. Utsatta barn och familjer lever under mycket reella versioner av dessa hot. Tvångsomhändertaganden innebär en mycket stark inverkan på människors liv. När familjens förespråkare vill försvara sig mot en mäktig och i många aspekter anonym myndighet, så blir det lätt mycket passionerat. På andra sidan ser denna passion irrationell ut och i många fall personligt riktad mot myndigheternas representanter. Detta är olyckligt och inte önskvärt eftersom det försvårar kommunikationen. Vad jag och NKMR (så vitt jag förstår) önskar är en reformering av SoL och LVU och en reformering av hur lagarna tillämpas av socialtjänsten. Socialtjänsten och psykiatrins existens är naturligtvis inte hotad (det är inte en fråga om att ”demonisera psykiatrin” som Dr Brettstam uttrycker det) - de kommer under alla omständigheter fortfarande vara en viktig del av samhället. Samtidigt bör ju också myndigheterna kunna vara flexibla och självkritiska nog att kunna implementera reformer.

 

Ett stort problem i debatten (och i lagtexten!) är att den lätt degenererar till ett levererande av slagord: "värna om barnets bästa", "barn är inte vuxnas rättighet", "föräldrars omsorgsförmåga", o.s.v. Problemet med dessa begrepp är att de saknar en entydig definiering. De måste alltså tolkas subjektivt och de kan på så sätt användas för att försvara helt motstridiga synpunkter. Jag skulle vilja efterlysa en tydligare definiering av begreppen. Vad menar t.ex. Dr Brettstam med begreppet ”barnens skyddsbehov”? Det kan tolkas antingen som skydd mot föräldrars övergrepp eller som skydd mot myndigheters övergrepp.

 

Vi tar det för självklart att polisen inte ska få straffa medborgare som inte har gjort något brottsligt. Innan straff utmäts måste skulden bevisas och lagen gäller lika för alla. Så går det tyvärr inte till vid tillämpande av SoL och LVU. Långt ifrån alla familjer blir föremål för "utredning". Handikappade och invandrare är kraftigt överrepresenterade. Straffen utdöms subjektivt och de drabbar inte bara föräldrarna utan också barnen i många fall. Trots att det så fint kallas "tvångsomhändertagande" så är det ett oerhört trauma för små barn. Jag skulle vilja påstå att det är långt värre än att "kidnappas" av sin egen mamma.

 

Det är lätt att se ett problem, men det kan vara svårt att se den bästa lösningen. Frågan är: Är socialtjänstens metoder de bästa för barnen? Med vilken säkerhet kan socialtjänsten verkligen avgöra att barnet far illa? Om barnet far illa - med vilken säkerhet kan socialtjänsten garantera att deras ingripande är till barnets fördel? Låt säga att 50% får det bättre, men de andra 50% får det sämre efter ingripandet - med vilken rätt hjälper socialtjänsten några barn på bekostnad av andra?

 

Dr Brettstam påstår sig se en avsaknad av medkänsla för alla utsatta barn som far illa på grund av sina föräldrar i vårt land. Det är helt klart att det finns familjer med problem. I den mån det är möjligt är det önskvärt att samhället bistår med hjälp. Jag tror att vi alla är överens om det och vi känner medkänsla med dessa familjer. Detta försvarar dock inte ett egenmäktigt ingripande av myndigheterna utan uppföljning. Jag skulle vilja höra Dr Brettstams uttryck av medkänsla för de barn som far illa på grund av myndigheternas agerande.

 

 

Ett grundläggande systemfel

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Det är i fosterhem som barn far illa

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Tillbaka till Artiklar

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter