Kidnappning - En tortyr som skapar otrygghet

Kidnappning en tortyr som skapar otrygghet
Barn omhändertas under mycket kränkande och traumatiska förhållanden

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., är som bekant ordförande i NKMR.

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands-Tidningen den 16 september 2002, i sektionen Dagens debatt.

 

 

 

 

I mitten av augusti blev den 23 åriga miljonärssonen Erik Westerberg kidnappad och bortförd. Hela Sverig höll andan under fyra långa dagar. Den franskfödde psykoterapeuten och psykoanalytikern David Benelbaz i Göteborg betecknar kidnappning som en tortyr som skapar otrygghet. I Sverige sker dagligen - i det fördolda - kidnappningar och bortföranden av barn och ungdomar med lagens hjälp.  Dessa kidnappningar gör inga stora rubriker.

 

Inledningsvis vill jag framföra mitt och NKMR:s styrelses och våra övriga medlemmars och sympatisörers djupa deltagande i det trauma som under fyra dygn drabbade familjen Westerberg. Det här inlägget är således ingalunda ägnat att förringa familjen Westerbergs lidande, utan att rikta allmänhetens uppmärksamhet på det lidande som orsakas av de "legala" kidnappningar och bortföranden av barn och ungdomar i Sverige som sker med lagens hjälp.

 

 

Dessa kidnappningar och bortföranden som medför stort trauma för barnen, deras familjer och släktingar tar dock sällan slut inom fyra dagar, utan pågår i åratal, ofta under barnens hela uppväxttid. Det jag syftar på är socialtjänstens av Sveriges riksdag och regering stödda praxis att tvångsomhänderta barn under mycket kränkande och traumatiska förhållanden - ofta med hjälp av polis eller annan personal - med tillämpning av LVU. Vi skall inte förglömma att socialtjänstens tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn - med barnets placering på hemliga adresser och utan möjlighet för barnet eller föräldrarna att komma i kontakt med varandra - görs för "barnets bästa".

 

David Benelbaz har gjort viktiga påpekanden och synpunkter om kidnappningens effekter på den kidnappade. Jag citerar: "En kidnappning är en form av tortyr som rubbar tilliten till livet. För att inte bli galen är det viktigt att kunna tänka på gröna ängar. Som Erik Westerberg gjorde." Han menade att Erik Westerbergs sätt att tänka sig bort från rummet där han hölls som gisslan till gröna ängar under en del av tiden i kidnapparnas våld var hans sätt att skydda sig mot och kunna utstå det fruktansvärda. David Benelbaz som arbetar sedan många år med kris- och tortyrdrabbade anser att en kidnapping är en form av tortyr. Han fortsatte: "När man tar ifrån en människa hennes frihet gör man våld mot hennes integritet." Enligt datalagens och personuppgiftslagens terminologi är tvångsomhändertagna barn "administrativt frihetsberövade".

 

 

Sedan början av 1990-talet har jag som privatpraktiserande jurist fört föräldrars talan i åtskilliga mål om tvångsomhändertagande av barn såväl inför sociala nämnder som förvaltningsdomstolarna. Ofta frapperas jag om den okänslighet som socialtjänstemännen och domarna uppvisar gentemot barnen och deras föräldrar.

 

Här följer ett axplock av tvångsomhändertagandefall från det verkliga livet:

I ett fall från februari 1991 - ett fall som pågår än i dag - tvångsomhändertog socialtjänsten en tiomånaders baby som fortfarande ammade. Modern var engelsktalande så en tvångsseparation skulle även innebära att barnet skulle förlora sin språkliga bas. Barnläkare, språkvetare och psykologer samt ambassad och konsulatpersonal och kyrkans företrädare varnade för de förödande konsekvenserna som en tvångsseparation av barnet och modern skulle innebära. Men socialtjänstens personal struntade i alla varningarna. Barnet placerades i ett sk jourfosterhem i sju månader, under vilken tid modern och barnet fick träffas ett par timmar i veckan. Sedan "försvann" modern igen. Det togs en bild av barnet i jourfosterhemmet. Flickan var synbarligen deprimerad. Hon satt ihopsjunken på golvet, helt apatiskt. Socialtjänstens psykolog ansåg att det var "en adekvat sorgereaktion". I ett tjänsteutlåtande daterat 1991-04-08 skrev socialtjänsten "Familjehemmet bör vara kapabelt att tackla umgänget och kontakterna med modern. Vad gäller att finna en lämplig familj för barnet är det ett underordnat problem." Citatet visar att socialtjänstens bevekelsegrunder var något annat än att tillvarata barnets bästa intressen.

 

 I ett annat fall från 1995 tvångshämtade två socialarbetare med polishjälp två barn från sin skola en morgon. Föräldrarna hade skickat sina barn till skolan, intet ont anande. Under eftermiddagen ringde socialen och berättade att barnen var omhändertagna och bortförda till hemlig adress. Barnen hade förts från Halmstad till Kungälv till ett sk behandlingshem, där en av vårdarna var en fd fiskhandlare. Föräldrarna fick inte någon kontakt med barnen på sju dygn. Därefter tilläts föräldrarna träffa sina barn varannan vecka i närvaro av personal. Efter att barnen hade kvarhållits i "fångenskap" några veckor "kidnappade" föräldrarna tillbaka sina barn och flydde med dem ur landet. Fadern dömdes till fängelse för egenmäktighet med barn, och modern dog i hjärtinfarkt ett halvår senare. Också i detta fall hade socialtjänstens kidnappning och bortförande av barnen skett för "barnens bästa" - trots att BUP-psykologen hade avrått tvångsomhändertagandet..

 

I ett fall från januari 2002 hämtade socialtjänsten i Kalmar en tolv årig fd nässjöpojke med polishjälp från skolan. Socialtjänstens personal informerade den oroliga modern att de hade fört bort pojken och det dröjde fem veckor innan modern fick ett livstecken från sin son. I ett brev som modern fick från sin son - brevet var inte igenklistrat och det saknade poststämpel och avsändaradress - skrev pojken att han kände sig otrygg där han var. Modern skrev tillbaka att hon förstod att han kände sig otrygg bland de där människorna, varvid socialtjänsten beslutade om kontaktförbud. Modern tilläts inte träffa sin son förrän efter påsk.

 

 

 Fallen som jag redovisar här visar vilket lidande - vilket trauma - som tvångsomhändertagande och bortföring av barn och ungdomar orsakar barnen och deras familjer. Erik Westerberg är vuxen ändå led han och hans familj av att han hade blivit "tvångsomhändertagen" och bortförd.

 

David Benelbaz förkunnar att en kidnappning sätter igång mängder av känslor. Den sätter igång känslan av att det finns ingen trygghet. Plötsligt är man så sårbar. Och för den som varit rädd innan är det nu bekräftat att så här är livet. Det finns ingen trygghet.

 

Vad gäller fosterhemsbarnen tvingas de "omplantera" sig i en ny miljö bland främmande personer. De utvecklar olika överlevnadsstrategier. Men efterhand hinner emellertid minnena och känslorna ikapp. Barnen kan uppleva en sorg och insikten om sårbarhet; att de inte var så trygga som de trodde sig vara. Omhändertagandet kan också sätta igång en rad frågor som kan förändra deras relation till andra, till exempel den egna familjen. Att inte bara samhället i stort utan också den egna familjen saknar förmågan att ge skydd. En berättigad fråga blir: "Vad är det för en familj jag har som inte kunnat skydda mig?" Det räcker med ett minne eller något att sätta igång ilskan, hatet och bitterheten.

 

 

LVU-omhändertagande av barn är en tortyr som skapar otrygghet. Vad är det för liv vi dömer våra barn och ungdomar till om vi även i fortsättningen tillåter socialtjänsten att tvångsomhänderta barn, föra bort dem till hemliga adresser, och hindra dem från ett normalt liv med deras nära och kära?

 

Är detta nödvändigt i ett civiliserat, demokratiskt, rättssamhälle? Svaret måste bli ett rungande: Nej!

 

 

 

Utgör LVU en påtaglig risk för barns hälsa och utveckling?

 

LVU - Barnmisshandel i lagens namn

 

LVU - ett hot mot demokratin

 

Hög tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

Kent Sändh - Samhällets sår går i arv

Kent Sändh - Samhällets sår går i arv

Av Patrik Nyberg, fil. mag., journalist och samhällskritiker

 

 

 

 

 

 


Patrik Nyberg är fil.mag., journalist och samhällskritiker i Göteborg. Artikeln är tidigare publicerad i Göteborgs Fria Tidning, den 24 september 2005. Artikeln är också publicerad i tidskriften Brödraskap nr 39, den 30 september 2005 under titeln "Vad samhället sådde fick Kent skörda".

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

 

Under den gångna veckan har vi kunnat läsa om en fruktansvärd familjetragedi. En man knivhögg sin fru när hon var på väg att lämna deras barn till skolan. Efteråt tog han sitt liv.

 

Två små barn ska nu växa upp utan sin pappa och med vetskapen om att han försökte mörda deras mamma. Initialt beskrevs gärningsmannen och självmördaren som direktören. I onsdags publicerades dock hans namn av Expressen : mannen heter Kent Sändh.

 

GFT har uppmärksammat Kent Sändhs fall och hur han och hans bror tvångsomhändertogs av de sociala myndigheterna i början av 1940-talet. Kent placerades på Vidkärrs barnhem och utsattes för en ofattbar pennalism. Han och andra olyckssystrar och bröder från denna tid har kämpat för att få en ursäkt av Göteborgs kommun för de övergrepp de utsattes för utan att lyckas. Kent talade med avsmak under intervjun om den inskription som än idag finns på statyn utanför det i dag nedlagda barnhemmet. "Under åren 1936-1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet".

 

Kent menade att "Sanningen är att flertalet gick vidare till ungdomsvårdsskolor, fängelser, psykiatriska kliniker, blev narkomaner, eller tog livet av sig. Flertalet flickor blev sexuellt utnyttjade".

 

Det framgick under intervjun och även vid senare samtal som jag hade med Kent att samhällets behandling av hans mamma var ett ständigt öppet sår.

-       Hon straffades för att hon var en fattig ensamstående kvinna från arbetarklassen sa han.

 

Kents röst svek honom under intervjuns gång då han berättade hur mamman tvingades att sterilisera sig. Hade hon inte gjort det så skulle hon inte få träffat sina barn något mer.

 

Samhällets behandling av hans mamma satt djupt hos honom. Det var något han hade svårare att prata om än alla de gånger han sattes i tvångsbälte som liten pojke. Eller hur han blev sängvätare på grund av den ständiga oro han kände för vuxenvärldens återkommande bestraffningar av ett vettskrämt litet barn. Kents kamp för upprättelse mot Göteborgs kommun föreföll även vara en kamp för hans mamma. Att någon skulle erkänna att det var fel av samhället att beröva en mamma sina barn och han och hans bror en kärleksfull och trygg barndom. Ett arv som Kent Sändh nu dessvärre lämnat vidare till sina barn.

 

 

 

Samhällets Styvbarn kräver upprättelse

Av Patrik Nyberg

 

Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden
Av Kent Sänd

 

Varning för socialtjänsten
Av Kent Sänd

 

Till Minne av Kent

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Kent förde sin olycka vidare

Kent förde sin olycka vidare

Av Patrik Nyberg, fil.mag., journalist och samhällskritiker

 

 


Patrik Nyberg är fil.mag., journalist och samhällskritiker i Göteborg. Artikeln är tidigare publicerad i Kristdemokraten 2006-05-05.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

Den 19 september 2005 inträffade en fruktansvärd familjetragedi i Sävsjö. En man knivhögg sin fru när hon var på väg att lämna deras barn i skolan. Efteråt tog han sitt liv. Två små barn växer nu upp utan sin pappa och med vetskapen om att han försökte mörda deras mamma. Initialt beskrevs gärningsmannen och självmördaren som direktören i massmedierna. Hans namn var Kent Sänd.

 

Växte upp på barnhem

Några månader innan han tog sitt liv gjorde jag en intervju med honom. Han var ett av de barn som tillbringat flera år av sin barndom på institution och var med och grundade föreningen Samhällets styvbarn år 2004. Kent Sänd och hans bror storebror Bengt, i dag välkänd trubadur, tvångsomhändertogs av de sociala myndigheterna i början av 1940-talet. Kent Sänd placerades på Vidkärrs barnhem och utsattes för en ofattbar pennalism. Han och andra olycksbröder och -systrar från denna tid har kämpat för att få en ursäkt av Göteborgs kommun för de övergrepp de utsattes för. Hittills har de inte fått någon ursäkt.

 

Sexuellt utnyttjade

Kent Sänd talade med avsmak om den inskription som ända tills för en kort tid sedan fanns på statyn av ett litet värnlöst barn utanför det i dag nedlagda barnhemmet. Under åren 1935 - 1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet stod det. Kent Sänd menade att sanningen istället är att flertalet barn gick vidare till ungdomsvårdsskolor, fängelser, psykiatriska kliniker, blev narkomaner eller tog livet av sig. Flera flickor blev sexuellt utnyttjade.

 

Blev sängvätare

Kent Sänd blev sängvätare på grund av den ständiga oro han kände för vuxenvärldens återkommande bestraffningar. Från fyra års ålder sattes han ofta i tvångsbälte för att han busat. Som straff för att han kissade i sängen tvingades han bära klänning och blev svårt mobbad för det av kamraterna. - Jag var på Vidkärr från det jag var två år fram tills jag var sju, berättade Kent Sänd. Han kom inte ur institutionssystemet förrän han var 15 år. Då ordnade barnavårdsnämnden en lägenhet till hans mor och han fick flytta hem. - När jag och min bror Bengt omhändertogs var det på grund av dåliga boendeförhållanden. Vi borde ha fått en lägenhet redan då, så skulle familjen ha haft en möjlighet att hålla ihop, sa Kent Sänd. - Min mor kämpade för att få det att fungera men samhället förordade omhändertagande i stället för att stödja familjen ekonomiskt.

 

Mamman straffades

Det framgick under intervjun som jag hade med Kent Sänd att samhällets behandling av hans mamma var ett ständigt öppet sår. - Hon straffades för att hon var en fattig ensamstående kvinna från arbetarklassen, ansåg han. Kent Sänds röst svek honom under intervjun då han berättade hur mamman tvingades att sterilisera sig. Hade hon inte gått med på det så skulle hon inte fått träffa sina barn någon mer gång. Samhällets behandling av hans mamma hade satt djupa spår hos honom.

 

Berövades ett hem

Kent Sänds kamp för upprättelse mot Göteborgs kommun föreföll även vara en kamp för att hans mamma skulle få upprättelse. Att någon skulle erkänna att det var fel av samhället att beröva en mamma sina barn och honom och hans bror ett hem.

 

 

 

Bortplockad inskription ska sättas tillbaka

Av Patrik Nyberg

 

Kent Sänd fick ingen upprättelse
Av Patrik Nyberg

 

Två artiklar om Kent Sändh och Samhällets styvbarn
Av Patrik Nyberg

 

Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden.
Föredrag av Kent Sänd vid NKMR:s symposium i Göteborg den 5 juni 2004


Samhällets Styvbarn

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Kent Sänd fick ingen upprättelse

Kent Sänd fick ingen upprättelse
Av Patrik Nyberg, fil. mag., journalist och samhällskritiker

 

 

 


Patrik Nyberg är fil.mag., journalist och samhällskritiker i Göteborg. Artikeln är tidigare publicerad i Kristdemokraten 2006-05-05.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

Krister Lumme har skrivit boken Guds lilla barnaskara om sin uppväxt på ett barnhem på Åland under 1950-talet. En tid präglad av kärlekslöshet och pennalism. Han var med och startade föreningen Samhällets Styvbarn tillsammans med numera avlidne Kent Sänd år 2004. Föreningen har nu ett hundratal medlemmar och kämpar för att Sverige ska följa det norska exemplet och ge barnhemsbarnen skadestånd. I Norge utbetalades i juni 2004 skadestånd på uppemot 300000 kronor till dem som utsatts för övergrepp på barnhemmen.

- Jag känner en otrolig lättnad för att vi barnhemsbarn nu fått vår upprättelse, säger Krister Lumme och syftar på den ursäkt som socialminister Morgan Johansson riktat till de svenska barnhemsbarnen.

- Kent Sänd blev ett offer för sin barndom. Det är med stor sorg jag tänker på Kent och att han aldrig fick uppleva socialministerns ursäkt. Vi barnhemsbarn straffades för något som vi inte kunde rå för, säger han. Fortfarande väntar de på en ursäkt från de kommuner som hade ansvar för barnhemmen. I dag har Krister Lumme lämnat föreningen och är på väg att starta en ny. Den nya föreningen ska främst verka för insyn och förbättringar i den sociala familje- och ungdomsvården.

 

- Min förväntan är att Sverige vaknar upp och att man tittar längre fram i historien. För där har också övergrepp skett.

 

©Kristdemokraten eller artikelförfattaren.

 

 

 

Bortplockad inskription ska sättas tillbaka

Av Patrik Nyberg

 

Kent förde sin olycka vidare
Av Patrik Nyberg

 

Två artiklar om Kent Sändh och Samhällets styvbarn
Av Patrik Nyberg

 

Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden.
Föredrag av Kent Sänd vid NKMR:s symposium i Göteborg den 5 juni 2004


Samhällets Styvbarn

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Kärlek eller sadism: är staten kompetent att fostra andras barn?

Tema: Kärlek eller sadism. Är staten kompetent att fostra andras barn?

 

Anförande av Birger Hjelm på Konferens anordnad av föreningen Samhällets Styvbarn i Göteborg lördagen 18 september 2004 i folkets hus ABF's lokaler.

 

     

 

Gökboet i Växjö

 

 

 

Birger Hjelm är jägmästare i Uppsala.

 

Anförandet publiceras här med föredragshållarens benägna tillstånd.

Det finns ett examensarbete om fallet från journalisthögskolan i Göteborg höstterminen 1973. NKMR försöker utverka tillstånd för publicering av uppsatsen.

 

 

 

 

 

 

Inledning

 

-Bästa åhörare

 

Jag är en av de få som har drivit en skadeståndsprocess mot en kommun för fel och försummelser i myndighetsutövning i barndomen och de konsekvenser det fått senare.

 Jag skall nu kort redogöra vad som hände mig och min familj när jag var i tioårsåldern och bodde i Växjö.

 

Vi (min mor, jag och min fyra år äldre storasyster) var nyss inflyttade till Växjö från en annan stad. Min mor hade där gått igenom en uppslitande skilsmässa från vår far som hon tog hårt. Min mor var alltså nyskild, ensamstående, tidvis arbetslös och i en ekonomiskt besvärlig situation. Vi blev tillfälligt i behov av socialt understöd. När min syster kom in i tonåren uppkom en tråkig och infekterad konflikt dom emellan och hon ville flytta tillbaka till uppväxtstaden. Familjen blev föremål för en social utredning i vilken påstods att min mor var olämplig som vårdnadshavare och det slutade med att min syster blev omhändertagen och fosterhemsplacerad.

 

Jag kommer inte att behandla denna min systers omhändertagande mera förutom att jag tar bestämt avstånd från påståendet om mors olämplighet som vårdnadshavare. Det fanns andra (bl.a. nedanstående) skäl till den uppkomna situationen.

·        Min mor var utsatt för en massiv förtalskampanj av sociala myndigheter.

·        Konflikten mellan min mor och min syster underblåstes av Växjö socialförvaltning.

 

Jag kommer nu istället att fokusera på vad som hände sen.

 

 

Offentlighetsprincipen

 

Jag har inte förstått förrän jag blev vuxen alla orsakssamband och vidden av myndighetsövergreppen och hur ytterst nära det var att jag också blev omhändertagen. Jag blev däremot då utsatt för en månadslång tvångsutredning.

 

Jag tog kontakt med Växjö kommun för några år sedan och begärde samtliga handlingar jag har rätt att få. Det tog ca fem månader innan jag fick allt material. Enligt offentlighetsprincipen skall det ske omgående, en viss fördröjning, maximalt några dagar eller tom någon vecka, p.g.a sekretessgranskning, kan vara nödvändig. Jag kom senare att JO-anmäla Växjö kommun för detta.

 

När jag gick igenom materialet blev jag både chockerad över innehållet och den undermåliga utredningskvalitén. Dokumenten innehöll en mängd felaktiga påståenden, slutsatser och osanna och förvanskade intyg om mig och min mor.

 

Jag har till idag bjudit in Växjö kommuns ordförande Carl Olof Bengtsson (s) och de två ansvariga läkarna (Hans Adler numera verksam i Malmö och Stig Östenson pensionerad i Växjö) att ges möjlighet att bemöta kritiken. Ingen av dom har bemödat sig att besvara inbjudan (eller närvara på konferensen).

 

 

Sakkunnigyttrandet

 

Jag inledde alltså en skadeståndsprocess mot Växjö kommun för ett par år sedan och lät Docenten och forskaren i social utredningsmetodik Bo Edvardsson på Örebro universitet göra ett oberoende sakkunnigyttrande över utredningsmaterialet koncentrerad på tre frågeställningar.

 

1.      Förelåg sakliga grunder för tvångsutredningen.

2.      Har i sak ogrundade läkar- och psykiaterutlåtanden om modern använts vid bedömning av hennes förmåga att fostra och vårda barn

3.      Har kommunen sökt genom åtgärder eller ansatser av något slag, att upprätthålla syskonrelationen mellan Birger och dennes syster.

 

Svaret är nekande på frågeställningarna 1 och 3 och ett otvetydigt JA på frågeställning 2. Växjö kommun får svidande kritik på alla tre punkter.

 

Jag skall inte gå på detaljer utan bara nämna några väsentliga axplock:

Omhändertagandet och förlusten av min syster var för mig traumatisk och skrämmande. Som en reaktion på detta, kom jag att kort därefter att stanna hemma från skolan under ett par månader vårterminen 1972. Socialförvaltningen skriver att min mor hindrar mig från att gå till skolan. Detta är direkt felaktigt påstående utan saklig grund. Det är jag som inte vill eller orkar gå till skolan p.g.a saknaden av min syster. Detta påpekar min mor uttryckligen till kommunen. Hennes vädjande nonchaleras totalt. Detta nämns inte ens som tänkbar alternativ orsak eller förklaring till min skolfrånvaro.

 

Det beslutas nu om att jag måste genomgå en utredning för att bekräfta farhågorna om mammas olämplighet som vårdnadshavare. Min mor motsätter sig detta då hon hävdar det är felaktiga påståenden. För henne är orsaken till min skolfrånvaro klarlagd och försäkrar att vi har en fin relation (vilket vi också har). Det beslutas då istället om en tvångsutredning. Polis och socialtjänstemän bryter sig in i lägenheten och med våld skiljer mig från min mor och brutalt släpar iväg mig, hysteriskt gråtande och skrikande, inför ögonen på kamrater och grannar för tvångsutredning.

 

Min mor reagerar med kraftig upprördhet över händelsen och tar sig dagen efter till kliniken för att protestera och försöka få hem mig. Detta misslyckas naturligtvis, istället övermannas hon och tas på stället in till något som liknar en polisär förhörssituation. I sin upprördhet säger hon till den ansvariga läkaren Dr. Adler bl.a. att hon anser att han passar bättre i diktaturens Ryssland. Han utfärdar efter förhöret ett intyg om sluten psykiatrisk vård för min mor och hon förs bort med våld. Som skäl till detta i intyget anger han min mors kraftiga reaktioner i samband med tvångshämtningen och att hon skulle ha ”ett för omgivningen grovt störande levnadssätt”.

 

Det sistnämnda är ett komiskt påstående och förekommer inte på fler ställen i utredningsmaterialet. Jag är uppvuxen med förmaningar att man skall sköta sig och inte störa t ex sina grannar. Min mor varken rökte, drack alkohol eller nyttjade några andra droger (hon var nykterist hela sitt liv). Hon hade också goda vitsord från bl.a. arbetsgivare att hon var en skötsam, ärlig och plikttrogen kvinna. Hon har heller aldrig brukat våld mot mig.

 

Att hon vidare reagerar med kraftig upprördhet över myndighetsövergrepp har inget som helst med ett störande levnadssätt att göra utan är en sund reaktion på en onormal och sjuk händelse. Jag har idag frågat de ansvariga läkarna Hans Adler och Stig Östenson hur lugna och behärskade dom själva varit om de utsatts för liknande behandling men inte fått något svar.

 

Min mor släpptes också efter ca ett dygn då det utfärdade intyget konstaterades sakna grund

 

Tvångsutredningen av mig varade en knapp månad. Det konstateras efteråt att jag är en helt normal gosse utan några som helst störningar. Jag får återvända hem till min mor, tack och lov. Jag är glad och stolt över att jag fått växa upp med henne. Hon var en fin, intelligent och kärleksfull moder och människa

 

Kort efter händelserna tas av kommunen beslut om besöks- och umgängesförbud mellan min mor och min syster, detta beslut upphävs aldrig. Beslutet tar ingen hänsyn till syskonrelationen. Den beaktas överhuvudtaget inte i utredningsmaterialet. Ej heller görs någon ansats att försöka återförena oss. Det tog fjorton år innan vi får kontakt igen. Då på min mors initiativ. Fjorton förlorade år är en lång tid i de viktiga barn- och tonårsåren som normalt kittar samman en syskonrelation. Detta är mycket svårt att reparera. Det hade utvecklat ett främlingskap mellan oss och vi har i princip ingen kontakt idag.  

 

 

Anmälan till ansvarsnämnden

 

Min mor anmälde händelserna kring min tvångsutredning till socialstyrelsens ansvarsnämnd. Jag var i vintras på riksarkivet och läste anmälan samt dr Adlers svarsskrivelse på denna anmälan.

 

Han skriver bl.a. följande om min mor:

 

Pat. har visat en närmast paranoisk inställning gentemot olika myndigheter, åtminstone sedan dotterns omhändertagande . från Sociala Centralnämnden i Växjö har uppgivits att hon överklagat samtliga beslut enligt barnavårdslagen som gått henne emot. Så t.e.x överklagades beslut om övervakning av sonen Birger som bl.a. stödde sig på ett av undertecknad 1972 utfärdat läkarintyg.

 

Invändningar:

·        Min mor var ingen patient utan en felaktigt frihetsberövad kvinna.

·        Hon hade ingen negativ inställning till myndigheter i allmänhet såsom t.ex. skattemyndigheten, hälsovårdsmyndigheten, försvaret, polisen, vägverket, jordbruksverket, skogsstyrelsen, skolverket, bilregistret etcetera. etcetera. Hon var inte ens negativt inställd mot sociala myndigheter i allmänhet. Däremot var hon mycket kritisk mot Växjö kommuns socialförvaltning och socialnämnd. En inställning som hon var i sin fulla rätt att föra fram.

·        Hon hade en lagfäst rättighet att överklaga vilka beslut som helst, som gick henne emot. Det är (och var) en fundamental rättighet i en demokrati.

 

Kritik av myndigheter och viss samhällskritik vänds alltså inte bara mot min mor. Denna kritik och överklagan av beslut är här i dr Adlers ögon liktydigt med mental störning. Det är illa nog att Adler skriver detta dravel men än allvarligare är att ansvarsnämnden och nämndens ordförande Hans G Leche inte har något klander eller något att invända mot agerandet eller skrivelsen. Mors anmälan lämnas utan åtgärd.

 

Jag kan bara instämma i mors utfall mot Adler att han skulle passa bättre i Ryssland. Denna typ av handlingar och yttranden är som hämtat från den forna Sovjetregimens agerande mot oliktänkande. Nu var dokumenten tyvärr inte från något sovjetiskt hemligt arkiv utan från det svenska riksarkivet.

 

 

Brevväxling med socialstyrelsens generaldirektör

 

Jag skrev nyligen till socialstyrelsens nuvarande generaldirektör Kjell Asplund och begärde kommentarer över det inträffade samt en personlig ursäkt och en postum upprättelse å min mors vägnar för ansvarsnämndens huvudlösa beslut. Han meddelar att socialstyrelsen är förhindrad och inte har några möjligheter att granska ärendet!!!!

 

Märkligt svar: Socialstyrelsen sitter på enorma personella och ekonomiska resurser och är det någon instans som har möjlighet att granska ärendet är det just dom. Det handlar i slutänden om förtroendet och tilltron till myndigheter och systemet. Är det viktigare för landets ledande myndighet på området att agera målvakt och skydda sina egna föregångare och gamla läkares heder och sociala anseende genom att mörka deras tjänstefel och övergrepp?

 

 

Skadeståndsprocessen

 

Växjö kommun kopplade på tidigt stadium in en svindyr advokatbyrå från Stockholm och har konsekvent hävdat preskription. Svårigheter att strikt juridiskt komma förbi denna preskriptionsinvändning har gjort att jag av enbart ekonomiska skäl tvingats dra tillbaka min stämningsansökan.

 

Växjö kommun bestrider dessutom att någon form av fel, försummelse eller övergrepp i myndighetsutövningen överhuvudtaget förekommit. Kommunen kräver mig nu på orimligt höga nästan nittiotusen (90 000 kr) i rättegångskostnader, trots att vi inte ens har tillbringat en timme i rätten. Detta är en uppenbar repressalie och för att statuera exempel att hindra andra i liknande situation att ställa en kommun till svars.

 

 

ÄR DETTA RIMLIGT I EN RÄTTSSTAT?

 

Jag och min advokat har bestridit det orimliga beloppet och ärendet prövades i hovrätten.

 

Som av en händelse fick jag igår telefonsamtal från min advokat som precis fått domen. Hovrätten ungefär halverade Kommunens yrkande: Jag kan inte påstå att jag vunnit över kommunen men hovrätten har gjort en liten men viktig markering, underförstått att kommuner inte kan bedriva repressalier genom orimliga yrkanden för rättegångskostnader mot drabbade av deras myndighetsövergrepp som vill hävda sin rätt.

 

 

Tack för ordet! 

 

 

Birger Hjelm

 

I Göteborg den 18 september 2004

 

 

 

 

Samhällets styvbarn

 

Kent Sänds föredrag vid Samhällets styvbarnkonferensen

 

Fru Hjelte och hennes barn
Av Göran Skytte

 

Medicinsk feldiagnos som grund för tvångsomhändertagande av barn
Anförande av Maud Olofsson vid Samhällets styvbarnkonferensen

 

Var finns garantierna?
Av Brita Sundberg-Weitman

 

Myndighets rätt till ersättning för rättegångskostnad
Av Brita Sundberg-Weitman

 

Oskarshamnsfallet - Är domstolsprövning en garanti för rättssäkerhet?

Av Brita Sundberg-Weitman

 

Saklighet och godtycke i förvaltning och rättskipning

Av Brita Sundberg-Weitman

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter