Invandrarbarn tas ifrån sina föräldrar

 

Invandrarbarn tas från sina föräldrar
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

Jur. kand Ruby Harrold-Claesson är ordf. i NKMR. Denna artikel är skriven för NKMR:s hemsida

 

 Det blir allt vanligare att barn med utländsk bakgrund omhändertas av socialtjänsten. Tendensen är densamma över hela Sverige. Utländska föräldrar och deras barn är mycket utsatta. Dels behärskar de inte språket, de kan inte systemet och de saknar nära anhöriga som kan rycka in och hjälpa dem. Föräldrarna accepterar också att låta placera sina barn "frivilligt" under socialtjänstens hotelser om tvångsåtgärder.

Forskning visar att omhändertagandena ofta sker på lösa grunder och saknar stöd i socialtjänstlagen. Framför allt är det två typer av fall där omhändertagandena visar sig vara omotiverade.

Det ena gäller barn under tio år. Där leder socialtjänstens bristande förståelse för vad de anser är ett avvikande beteende till att åtskilliga grundlösa omhändertaganden görs.

I invandrartäta områden inträffar det att det springer många barn ute på kvällarna. Svenskarna förstår inte att det finns många vuxna som har barnen under uppsikt och att föräldrarna hela tiden vet var barnen är.

I det andra fallet handlar det om äldre barn som vill leva vad de tror är ett svenskt liv. När föräldrarna säger nej vänder sig ungdomarna till socialtjänsten med uppdiktade historier om att de misshandlas. Forskning visar att socialtjänsten kan låta sig utnyttjas av ungdomar som vill slippa föräldrarnas förhållningsregler. Flera invandrarorganisationer bekräftar uppgifterna.


Ungdomar utnyttjar socialen i bråk med föräldrarna
Således utnyttjar ungdomarna socialen i bråk med sina föräldrar. Barnen har fått lära sig att socialen ger dem frihet från stränga föräldrar, men ingen talar om för barnen vilka konsekvenskerna kan bli. Resultatet blir att allt fler barn och ungdomar med utländsk bakgrund omhändertas av socialtjänsten. Men det görs ofta på lösa grunder.

Därför far många barn illa i Sverige. Bland infödda svenskar råder det i stort sett samstämmighet om att det är de sociala myndigheternas skyldighet att gripa in och omhänderta utsatta barn när ingen annan lösning finns.

Enligt socialtjänstlagen får barn omhändertas mot familjens vilja om de antingen vistas i vad socialtjänstens personal betraktar som en skadlig hemmiljö (miljöfall) eller om de beter sig på ett sätt som är skadligt för dem själva (beteendefall). Därtill kommer "annat förhållande i hemmet" som andra lagliga skäl för att tvångsomhänderta barn.


Individprincipen kontra familjeprincipen
Bland invandrarna med andra värderingar och andra kulturmönster vill man lösa familjeproblemen utanför de offentliga myndigheternas kanslier. Detta är ett uttryck för närhetsprincipen.

Närhetsprincipen innebär att den sociala organisationen sätter större tilltro till sådana traditionella institutioner som familjen, släkten och inte minst till den oberoende kyrkan. Allt skall, enligt denna princip, lösas på lägsta möjliga nivå inom samhället. Om det finns möjlighet att klara av ett problem inom det civila grannskapet bör det lösas där eftersom det blir billigare och flexiblare och garantera de civila livsformers fortbestånd till skillnad från lösningar inom den offentliga apparatens kanslier.

De flesta EU-länderna - och det absoluta flertalet av världens länder - utgår från familjeprincipen, närhetsprincipen och subsidiaritetsprincipen.

Familjeprincipen innebär att familjen är erkänd av lagen som den bas som är till för att tillfredsställa individens behov. Barnuppfostran och gränssättningsproblematiken är en familjeangelägenhet. Familjeförhållandena är reglerade genom lagstiftningen, och lagen bekräftar föräldrarollen samt understryker de sedan urminnes tider gällande förhållanden mellan föräldrar och barn.

Individprincipen genomsyrar svensk sociallagstiftning. Detta innebär att individen står i centrum, utan andra lojaliteter och skyldigheter än mot staten - den starka staten - som ger medborgaren olika förmåner. Därmed kan man köpa sig fri från ansvar för sina närmaste. Individprincipen ger staten starkt inflytande över medborgarna. Barnet ses som en individ, inte som en del av en familjeenhet.


Onödiga omhändertaganden av invandrarbarn
Massoud Kamali, professor i sociologi och författare till boken "Varken familjen eller samhället", har sett många exempel på att barn har omhändertagits utan att det egentligen funnits skäl till ett omhändertagande.

Två typer av fall kan identifieras: Dels handlar det om mindre barn, upp till ungefär tio år. Där är det föräldrarnas, ur svenskt perspektiv, avvikande sätt att uppträda som enligt samstämmiga uppgifter provocerar socialtjänsten att omhänderta barnet.

- I Rinkeby springer många barn ute på kvällarna. Svenskarna förstår inte att det finns många vuxna som har koll på dem och att föräldrarna hela tiden vet var barnen är. Detta framgår av en intervju som en journalist gjorde med Rashid Abdi Mohammed på Somaliska riksförbundet.

I den andra typen av fall handlar det om äldre barn, ofta i yngre tonåren, som sägs manipulera systemet för att få leva som de tror att jämnåriga ungdomar med svensk bakgrund lever. Föräldrarna säger nej. Då vänder de sig till socialen och berättar de har blivit misshandlade hemma. Det har varit en grov överdrift, men när de påstådda missförhållandena kommer till de sociala myndigheternas kännedom fortsätter ärendet att leva ett eget liv. Det spelar ingen roll att barnen är säger att de har farit med osanningar, är ångerfulla och vill ta tillbaka anklagelserna mot sina föräldrar. Konsekvenserna kan bli ödesdigra för barnen och deras föräldrar och påverka deras liv för all framtid.

Det är normalt att skrika åt barn i de flesta av världens kulturer, Sverige likaså. Det är också vanligt att föräldrar tar handgripligen i barnen för att hindra dem från att skada sig själva eller andra. Man kanske drar dem i armen. Detta skall dock inte missuppfattas som att föräldrarna och barnen inte älskar varandra och att det finns en stor innerlighet dem emellan. Det är dock så att speciellt tonåringar är mycket medvetna om att det är förbjudet att slå barn i Sverige, eftersom de har blivit undervisade i sina rättigheter i skolan och överallt i samhället.

Masoud Kamali menar att socialsekreterarna ser barnen som integrerade och genom dem försöker påverka familjen att acceptera svenska normer. Barnet hamnar i ett svenskt familjehem eller på en institution. I många fall ångrar de sig och vill komma hem.

Milinko Mijatovic, talesman för SIOS (Samarbetsorgan för invandrarorganisationer i Sverige), som journalisten hade intervjuat bekräftar bilden:

- Myndigheterna vill rädda barnet och det ska vara en svensk räddning. De tar för lätt på de oskrivna regler som gäller inom familjekretsen. Trots de problem familjen har finns det ofta en social struktur eller en släktstruktur som man skulle kunna använda sig av.

Andra personer som journalisten talade med var Saied Tagavi på Iranska riksförbundet och Alamgir Hossain på Bangladeshs kulturförening. I intervjun med journalisten anger han att han känner till ett par fall där barn med iransk bakgrund har omhändertagits utan att det har funnits skäl. Han tror att en av förklaringarna står att finna i personalsammansättningen inom socialtjänsten.

- Där arbetar mest svenskar och mest kvinnor som har gått den gamla socionomutbildningen utan ett mångkulturellt perspektiv, säger Saied Tagavi.

Alamgir Hossain på Bangladeshs kulturförening bekräftar att även familjer med bangladeshisk bakgrund har drabbats. Han menar att skolan har en del av ansvaret:

- Barn lär sig mycket om sina rättigheter i skolan. De lär sig att de kan ringa till polisen men de lär sig inget om familjens känsloliv. De lär sig inte att det är mamma och pappa som älskar dem, inte någon från socialtjänsten.


Kostnader för samhället
Tvångsomhändertagande av barn är mycket kostsamma för samhället. För yngre barn är det inte ovanligt att fosterhemsersättningen kan överstiga 20000 kr/mån. För äldre barn kan fosterhemsersättningen uppgå till 10 000 kr/dygn eller 3,65 miljoner kr/år. Ett sådant fall uppdagades i februari 2002 i det s k Sävsjöfallet. Vistelse i behandlingshem och institutioner kostar 3 000 - 5 000 kr/dygn. Det görs sällan någon uppföljning av den "vård" som ungdomarna får i dessa institutioner och vården utvärderas inte.

Kostnaderna för utländska barn torde inte skilja sig nämnvärt från de som svenska barn betingar.

Myndigheternas syn på frågan
Socialstyrelsen behandlar problemet i sin rapport 1998:5. Där skriver Socialstyrelsen att det är vanligt att ett omedelbart omhändertagande följs upp av frivillig vård eller ingen vård alls. Det kan tolkas som att det görs många omotiverade akuta ingripanden.

Tvångsomhändertaganden av barn med utländsk bakgrund är vanligare i områden där det inte bor så många invandrare än i de så kallade invandrartäta områden, skriver Socialstyrelsen vidare. I rapporten påpekas att det kan vara en signal på att många omhändertaganden bottnar i bristande kulturkompetens hos socialtjänsten.

På Länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för socialtjänsten, har man fått in ett antal klagomål från föräldrar som känner sig kränkta. På länsstyrelsen menar man dock att socialtjänsten anstränger sig för att ta hjälp av personal med kunskap om den aktuella kulturen när det gäller svåra ärenden. Därmed inte sagt att detta görs i alla ärenden. Invandrarorganisationerna - och drabbade invandrarföräldrar - har uppfattningen att det här är ett stort problem och att det borde kartläggas och lösas.

Många föräldrar med utländsk bakgrund är idag medvetna om risken för att deras barn ska tas ifrån dem. Enligt Masoud Kamali ger det barnen ett farligt övertag. Åtskilliga föräldrar blir hotade av sina barn för att få sin vilja igenom.

- Se hur många invandrartjejer som är ute på stan på kvällarna, hårt sminkade. Både de och deras föräldrar vet att om föräldrarna säger emot kan tjejerna omhändertas. Och så klagar polisen över att invandrarföräldrar inte håller reda på vad deras barn gör.


Tvångsomhändertagande av barn i historiskt perspektiv
Barn har omhändertagits på felaktiga grunder förr i Sverige. Resandefolket, mer kända som tattarna, har under historiens lopp fråntagits många barn av skäl som liknar de som Masoud Kamali och invandrarorganisationerna pekar på. Ofta användes hotelser om att barnen skulle tvångsomhändertas för att tvinga de "oönskade" att flytta från området där de bodde.

För barnen som blev omhändertagna blev separationen från den biologiska släkten permanent. Skadan av att bli fråntagen sina föräldrar och sin släkt har också uppdagats i åtskilliga rapporter om de koreanska barnen som adopterades till svenska familjer under 1970-talet. Åtskilliga har haft psykiska problem och självmord är inte ovanligt bland dem.

Ett mycket uppmärksammat fall av systematiskt tvångsomhändertagande av barn har uppdagats under 1990-talet. Det gäller tvångsassimileringen av aboriginerbarnen i Australien en praxis som upphörde under 1970-talet. FN har dömt ut denna praxis och betecknat den som "Genocide" dvs. folkmord.

Men hur stort är problemet med att barn med utländsk bakgrund omhändertagits på felaktiga grunder idag? Faktum är att ett stort antal av de föräldrar som ringer och skriver till NKMR är av invandrarbakgrund.


Hemflyttning
Ytterligare ett stort problem är att utländska föräldrar vars barn har tvångsomhändertagits och fosterhemsplacerats får inte ta sina barn - som också är utländska medborgare - med sig när de vill lämna Sverige. Inte heller tillåter de sociala myndigheterna och förvaltningsdomstolarna de utländska barnen att idka umgänge med sina föräldrar i sina egna hemländer.

Frågan som obetingat inställer sig är vilket intresse de svenska skattebetalarna har att betala den kostsamma fosterhemsvården av dessa utländska barn vars föräldrar vill lämna Sverige och ta sina barn med sig.


Fallet Helena Lufuma. Av Helena Lufuma

Kafka i Tensta. Av Ulf Sandmark

 De stulna barnen. Av Agneta Didrikson

 Kritik mot fosterhemsplacering.

Tvångsomhändertagande av utländska barn. Invandrarföräldrar råkar oftast illa ut. Av Ruby Harrold-Claesson

Eva Aminoff och den mörka sidan av Sverige. Av Mikko Niskasaari

Feliciafallet - Debattserie om tvångsomhändertagande av ett barn. Av Assi Olgasdotter m fl

För barnens bästa - Ompröva dessa felaktiga beslut! Av Susanna Svensson

Tänk om de tar barnen! En undersökning som DN har gjort antyder att utländska barn omhändertas bl. a av kulturella skäl.
Av Katarina Bjärvall

"Vi förstår inte det här landet"
Av Katarina Bjärvall

Kvinna misstänkt för barnarov. TT notis

Tvångsomhändertagande av utländska barn. Av Ruby Harrold-Claesson

The Edner Case

Till Rättsfall

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

Internationella brottsofferdagen 2007

Internationella Brottsofferdagen

den 22 februari 2007

 

I dag, torsdag den 22 februari 2007, firas Internationella Brottsofferdagen. Den här satsningen påbörjades för drygt 15 år sedan och den har snabbt blivit en viktig angelägenhet för många.



NKMR uppmärksammar Internationella Brottsofferdagen. Det är ingen hemlighet att åtskilliga hundratusentals människor i våra länder blir utsatta för olika slags brott. Det förekommer mycket våldshandlingar både i de nordiska länderna som i världen i övrigt.



I Sverige och våra nordiska grannländer har vi en mycket försåtlig våldstyp: administrativt våld. Det administrativa våldet som utövas mot barn och deras familjer när barnen tvångsomhändertas och placeras i fosterhem beivras ytterst sällan i våra nationella domstolar, eftersom såväl socialtjänsten/barnevernet och förvaltningsdomstolarna följer de inhemska lagarna, som dock är så tänjbara att myndighetspersonerna endast i undantagsfall anses göra fel.



Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg har emellertid åtskilliga gånger dömt Sverige - Norge har en fällande dom och Finland har två - för brott mot barns och deras föräldrars mänskliga rättigheter till privat- och familjeliv (Artikel 8 i Europakonventionen).



Sedan 2004 har numera vuxna f d barnhems- och fosterhemsbarn i de nordiska länderna bildat föreningar där de kräver upprättelse och skadestånd för de brott som har begåtts mot dem medan de hade myndigheterna som "föräldrar". Deras krav mot samhället pga de rättsövergrepp som de och deras föräldrar utsattes för av myndighetspersonerna kommer inte att tystna. Hösten 2005 beslutade Sveriges dåvarande regering tillsättande av en utredning om de f d tvångsomhändertagna barnens villkor. Uppdraget är dock begränsat till 1980, dvs årtalet för nya socialtjänstlagen och LVU. En förstudie har genomförts och utredningen pågår fortfarande.

Tvångssteriliseringsskandalen under 1990-talet ledde till att Sveriges regering har betalt ett litet ideellt skadestånd till offren. Men, offren för tvångsomhändertagande kommer inte att nöja sig med några små smulor eftersom de är medvetna om att de som livnärde sig i tvångsomhändertagandeindustrin tjänade miljoner på deras bekostnad. Samtidigt vill de fd fosterbarnen att hela smutsbyken skall tvättas offentligt och dokumenteras.

 

Nivån på en nations civilisation mäts i det sätt man behandlar sina barn och gamla.

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

 

 

 

Internationella Brottsofferdagen 2007


Barnens bästa i norsk tappning

Samhällets styvbarn

Foreningen Godhavnsdrengene

 

Stulen barndom

Till Artiklar



Tillbaka till Huvudsidan



 

 

Internationella Barndagen - 2003

Internationella barndagen - 50 ÅR

 

Oktober 6, 2003

 

 

Internationella barndagen firas för 50:e året, men i Sverige förbigås detta jubileum med tystnad. Tanken bakom Internationella barndagen är att alla skall ägna en dag åt barnens situation i de egna länderna och i världen i övrigt. Målsättningen med Internationella barndagen är att barn skall ha rätt att vara barn och att de skall få utvecklas i den bästa tryggheten som vuxenvärlden kan ge.

 

FN konkretiserade en minimistandard i Konvention om barnets rättigheter som antogs 1990. FN:s Barnkonvention utgör en fullständig rättighetskatalog som är allmängiltig för alla världens barn.

 

Frågan som vi måste ställa är huruvida ALLA staterna som har signerat och ratificerat Barnkonventionen respekterar dess innehåll. FN:s vice Generalsekreterare och tf kommissionär för Mänskliga Rättigheter, Dr. Bertrand Ramcharan, sade vid en föreläsning på Göteborgs Universitet, den 26 september 2003, att vi måste kräva att staterna skall uppfylla sina åtaganden i Konventionerna. Dr. Ramcharan använde begreppet "strict compliance" dvs uppfyllelse enligt bokstaven.

 

Artikel 3 av FN:s Barnkonvention lyder:

"Vid alla åtgärder som rör barn vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, SKALL BARNETS BÄSTA KOMMA I FRÄMSTA RUMMET."

Där tillförsäkras alla barn att konventionsstaterna skall respektera deras familje- och släkttillhörighet, (Artikel 5), deras rätt att behålla sin identitet, (Art. 8), att de inte skiljs från sina föräldrar mot sin vilja och att de som är skilda från sin/sina föräldrar skall regelbundet upprätthålla kontakt med sin/sina föräldrar, (Art. 9), att utländska barn får resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening, (Art. 10), att de barn som är i stånd att bilda egna åsikter skall tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör dem, (Art. 12), att inget barn skall utsättas för godtyckliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (Art. 16), samt att barn skall skyddas från ekonomiskt utnyttjande (Art. 32).

 

Barnkonventionen är särskilt förpliktigande för de stater som har signerat och ratificerat den. Sverige, Norge, Finland och Danmark var bland de första länderna som signerade och ratificerade Barnkonventionen. Likväl erfar åtskilliga tusentals barn i de nordiska länderna att deras grundläggande mänskliga rättigheter - garanterade såväl av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och FN:s Barnkonvention - är satta ur spel av socialbyråkratin och förvaltningsdomstolarna i våra respektive länder. Socialbyråkratin och de rättspositivistiska förvaltningsdomstolarna har gjort sig till uttolkare för vad som är "barnets bästa". 

 

Detta leder till att barn utsätts för onödiga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Dessa barn måste utstå regelrätt misshandel iscensatt av inkompetenta och maktfullkomliga handläggare i socialbyråkratins kanslier, intet-ont-anande eller systemanpassade domare i förvaltningsdomstolarna och kallt beräknande fosterföräldrar som samtidigt som de livnär sig på de extremt frikostiga fosterhemsarvodena, (t ex fallet som uppdagades vid en knarkrazzia i februari 2002 där Nybro kommun hade betalat 10 000 kr/dygn till ett fosterhem i Sävsjö för vård av en förståndshandikappad yngling), utsätter barnen för fysisk, psykisk och sexuell misshandel i fosterhemmen. Åtskilliga barn utsätts för förtäckta adoptioner, där barnlösa par får sin barnlöshet avhjälpt samtidigt som de får betalt för nöjet att ta hand om ett barn - samtidigt som barnet avskärmas från sin egen släkt.

 

I en artikel i Göteborgs-Posten den 29 september 2001 med titel "Misslyckad vård av unga kriminella" säger Prof. Sven Levander följande:

"- Deras sociala bakgrund var många gånger rena katastrofen och flera hade bollats mellan sina biologiska föräldrar och fosterhem. En unge hade erfarenhet av 18 olika fosterfamiljer. Hur kan samhället fortsätta att placera ett barn i fosterhem när det misslyckas gång på gång? Det är obegripligt."

 

Såväl Socialstyrelsens generaldirektör, Kerstin Wigzell som socialministern Lars Enqvist är fullt medvetna om att systemet med tvångsomhändertagande av barn i Sverige är skadligt för barnen som kommer i kontakt med socialtjänsten. De uttalar sig kritiskt till socialtjänsten och dess verksamhet, men ännu har vi inte kunnat skönja någon förändring. I en intervju med socialministern Lars Enqvist i P1:s Studio Ett den 17 november 2001 sade han följande: "Även om 20 % av de barnen som placeras saknar föräldrar (...) så vet jag att många placeras trots att det faktiskt skulle kunna finnas ett alternativ att stanna hemma i fall man kunde ge det stöd till familjen, till mamma eller pappa och till barnen, som socialtjänstlagen tänker sig. Detta är så enkelt att man faktiskt måste slås för att kommunen satsar pengar på detta."

 

Under 2002 kom det en utredning angående barnfattigdomen i Sverige. Utredningen fäster sig vid familjens inkomst och andra materiella ting. Men den största fattigdomen som barn i Sverige och våra nordiska grannländer kan drabbas av är att bli fråntagna sina egna föräldrar och släktingar och bli placerade i fosterhem hos vilt främmande människor där de utgör en inkomst- och försörjningskälla.

 

Den 10 december 2002 visade Sveriges Television "Uppdrag granskning" dokumentären om tvångsomhändertagandet och fosterhemsplaceringen av babyn till ett ungt par i Oskarshamn som av myndigheterna klassificerats som utvecklingsstörda. Programmet väckte en publikstorm, men sedan mobiliserades dementimaskineriet och ordningen var återställd.

 

I början av januari 2003 visade TV4 dokumentär "Tryggare kan ingen vara" som handlade om fyra systrar som under 1960-talet tvångsomhändertogs och placerades ut i fyra olika fosterhem, praktiskt taget ovetande om varandras existens. Första gången som systrarna träffades tillsammans var vid sin mors grav, sommaren 2002. De sociala myndigheterna hade inte gjort någonting för att systrarna skulle ha kontakt med varandra under uppväxtåren eller för att återförena dem då de blivit vuxna. Detta är ett brott mot lagens föreskrifter som anger att målsättning med ett omhändertagande är den slutgiltiga återföreningen av familjen.

 

Den 1 oktober 2003 visade SvT 2 Marianne Spanners "Dokument inifrån: Vad är det för fel på socialen?" som bekräftade det som de drabbade barnen och deras familjer i allmänhet och tusentals kritiker av systemet i synnerhet har vetat i decennier dvs. att socialtjänsten är till större skada än nytta. Av dokumentären framgår att socialtjänsten personal är unga och oerfarna, att man behöver inte vara expert på barn för att fatta livsavgörande beslut för barn och deras familjer - det räcker med "skinn på näsan" och "tysta kunskaper", att det är stor omsättning såväl bland handläggarna som bland cheferna och att det är en kunskapsfientlig organisation som inte vill ta till sig forskning och vetenskap.

 

Åtskilliga gånger har Europadomstolen funnit Sverige, Norge och Finland skyldiga till kränkningar av barns och deras rätt till privat- och familjeliv för tvångsomhändertagande av barn till följd varav stora skadestånd har betalts till de drabbade familjerna.

 

Men, det nordiska systemet för tvångsomhändertagande av barn kvarstår oförändrat än i dag. Barnen som är offer för socialtjänsten/barnevernet, och deras föräldrar och släktingar är utsatta för oerhörda lidanden och kränkningar som inte kan betecknas som annat än tortyr. Sådan behandling av barn är ovärdigt för de nordiska välfärdssamhällena som gärna vill kalla sig för civiliserade, demokratiska rättsstater.

 

Låt därför Internationella barndagen, den 6 oktober 2003, markera startpunkten för respekt för alla barns mänskliga rättigheter. Det brådskar!

 


Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

 

 

Till Artiklar

 

 

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

 

 

 

Internationella Brottsofferdagen 2006

Internationella Brottsofferdagen

den 22 februari 2006

 

I dag, onsdag, är det dags igen för Internationella Brottsofferdagen. Den här satsningen påbörjades för drygt 15 år sedan och den har snabbt blivit en viktig angelägenhet för många.

 

NKMR uppmärksammar Internationella Brottsofferdagen. Det är ingen hemlighet att åtskilliga hundratusentals människor i våra länder blir utsatta för olika slags brott. Det förekommer mycket våldshandlingar både i de nordiska länderna som i världen i övrigt.

 

I Sverige och våra nordiska grannländer har vi en mycket försåtlig våldstyp: administrativt våld. Det administrativa våldet som utövas mot barn och deras familjer när barnen tvångsomhändertas och placeras i fosterhem beivras ytterst sällan i våra nationella domstolar, eftersom såväl socialtjänsten/barnevernet och förvaltningsdomstolarna följer de inhemska lagarna, som dock är så tänjbara att myndighetspersonerna endast i undantagsfall anses göra fel.

 

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg har emellertid åtskilliga gånger dömt Sverige - Norge har en fällande dom och Finland har två - för brott mot barns och deras föräldrars mänskliga rättigheter till privat- och familjeliv (Artikel 8 i Europakonventionen).

 

Sedan 2004 har numera vuxna f d barnhems- och fosterhemsbarn i de nordiska länderna bildat föreningar där de kräver upprättelse och skadestånd för de brott som har begåtts mot dem medan de hade myndigheterna som "föräldrar". Deras krav mot samhället pga de rättsövergrepp som de och deras föräldrar utsattes för av myndighetspersonerna kommer inte att tystna. Sveriges regering har betalt ett litet ideellt skadestånd till offren för tvångssteriliseringarna. Offren för tvångsomhändertagande kommer inte att nöja sig med några smulor samtidigt som de vill att hela smutsbyken skall tvättas offentligt och dokumenteras.

 

Nivån på en nations civilisation mäts i det sätt man behandlar sina barn och gamla.

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

 

 

 

Tryggheten betyder så mycket

Av Jeppe Johnsson

Samhällets styvbarn

Foreningen Godhavnsdrengene

 

Stulen barndom

 

Tillbaka till Artikelindex

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Internationella Barndagen - 2002

Internationella barndagen

Oktober 7, 2002

 

 

Internationella barndagen firas för 49:e året. Målsättningen är den att barn har rätt att vara barn och att få utvecklas i den bästa trygghet som vuxenvärlden kan ge.

FN:s Konvention om barnets rättigheter antogs för tolv år sedan. FN:s Barnkonvention utgör en fullständig rättighetskatalog som är allmängiltig för alla världens barn.

Artikel 3 av FN:s Barnkonvention lyder:

"Vid alla åtgärder som rör barn vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, SKALL BARNETS BÄSTA KOMMA I FRÄMSTA RUMMET."

Där tillförsäkras alla barn att konventionsstaterna ska respektera deras familje- och släkttillhörighet, (Artikel 5), deras rätt att behålla sin identitet, (Art. 8), att de inte skiljs från sina föräldrar mot sin vilja och att de som är skilda från sin/sina föräldrar ska regelbundet upprätthålla kontakt med sin/sina föräldrar, (Art. 9), att utländska barn får resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening, (Art. 10), att de barn som är i stånd att bilda egna åsikter skall tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör dem, (Art. 12), att inget barn skall utsättas för godtyckliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (Art. 16), samt att barn skall skyddas från ekonomiskt utnyttjande (Art. 32).

 

Barnkonventionen är särskilt förpliktigande för de stater som har signerat och ratificerat den. Likväl erfar åtskilliga tusentals barn i de nordiska länderna att deras grundläggande mänskliga rättigheter - garanterade såväl av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och FN:s Barnkonvention - är satta ur spel av socialbyråkratin och förvaltningsdomstolarna i våra respektive länder. Socialbyråkratin och de rättspositivistiska förvaltningsdomstolarna har gjort sig till uttolkare för vad som är "barnets bästa". 

Detta leder till att barn utsätts för onödiga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Dessa barn måste utstå regelrätt misshandel iscensatt av inkompetenta och maktfullkomliga handläggare i socialbyråkratins kanslier, intet-ont-anande eller systemanpassade domare i förvaltningsdomstolarna och kallt beräknande fosterföräldrar som samtidigt som de livnär sig av de extremt frikostiga fosterhemsarvodena, (t ex fallet som uppdagades vid en knarkrazzia i februari 2002 där Nybro kommun hade betalade 10 000 kr/dygn till ett fosterhem i Sävsjö för vård av en förståndshandikappad yngling), utsätter barnen för fysisk, psykisk och sexuell misshandel i fosterhemmen. Åtskilliga barn utsätts för förtäckta adoptioner, där barnlösa par får sin barnlöshet avhjälpt samtidigt som de får betalt för nöjet att ta hand om ett barn - samtidigt som barnet avskärmas från sin egen släkt.

 

I en artikel i Göteborgs-Posten den 29 september 2001 med titel "Misslyckad vård av unga kriminella" säger Prof. Sven Levander följande:

"- Deras sociala bakgrund var många gånger rena katastrofen och flera hade bollats mellan sina biologiska föräldrar och fosterhem. En unge hade erfarenhet av 18 olika fosterfamiljer. Hur kan samhället fortsätta att placera ett barn i fosterhem när det misslyckas gång på gång? Det är obegripligt."

 

Såväl Socialstyrelsens generaldirektör, Kerstin Wigzell som socialministern Lars Enqvist är fullt medvetna om att systemet med tvångsomhändertagande av barn i Sverige är skadligt för barnen som kommer i kontakt med socialtjänsten. De uttalar sig kritiskt till socialtjänsten och dess verksamhet, men ännu har vi inte kunnat skönja någon förändring. I en intervju med socialministern Lars Enqvist i P1:s Studio Ett den 17 november 2001 sade han följande: "Även om 20 % av de barnen som placeras saknar föräldrar (...) så vet jag att många placeras trots att det faktiskt skulle kunna finnas ett alternativ att stanna hemma i fall man kunde ge det stöd till familjen till mamma eller pappa och till barnen, som socialtjänstlagen tänker sig. Detta är så enkelt att man faktiskt måste slås för att kommunen satsar pengar på detta."

 

Under året har det kommit en utredning angående barnfattigdomen i Sverige. Utredningen fäster sig vid familjens inkomst och andra materiella ting. Men den största fattigdomen som barn i Sverige och våra nordiska grannländer kan drabbas av är att bli fråntagna sina egna föräldrar och släktingar och bli placerade i fosterhem hos vilt främmande människor där de utgör en inkomst- och försörjningskälla.

 

Åtskilliga gånger har Europadomstolen funnit Sverige, Norge och Finland skyldiga till kränkningar av barns och deras rätt till privat- och familjeliv för tvångsomhändertagande av barn till följd varav stora skadestånd har betalts till de drabbade familjerna.

 

Men, det nordiska systemet för tvångsomhändertagande av barn kvarstår oförändrat än i dag. Barnen som är offer för socialtjänsten/barnevernet, och deras föräldrar och släktingar är utsatta för oerhört lidande och kränkningar som inte kan betecknas som annat än tortyr. Sådan behandling av barn är ovärdigt för de nordiska välfärdssamhällena som gärna vill kalla sig för civiliserade, demokratiska rättsstater.

 

Låt därför Internationella barndagen, den 7 oktober 2002, markera startpunkten för respekt för alla barns mänskliga rättigheter.


Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

 

Till Artiklar

 

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter