Ingen ersättning för samhällets vanvård

Ingen ersättning för samhällets vanvård

 

Av Sven-Erik Berg, Morfar, Nordmaling

 

 


Sven-Erik Bergs dotterdotter, Tina, tvångsomhändertogs och placerades i fosterhem, under täckmanteln "barnets bästa". Tina placerades hos ett barnlöst par. Det visade sig ganska snart att socialarbetarna tillvaratog den barnlösa fosterhemsmoderns intressen genom tvångsomhändertagande av Tina. Tina hade blivit utsatt för en förtäckt adoption. Detta var en illojal tillämpning av LVU. Lagen om vård av unga - LVU - kom inte till för att ge socialarbetarna makten att avhjälpa sina barnlösa väninnors barnlöshet utan den är avsedd som en skyddslag för utsatta barn.

Läs Sven-Erik Bergs redogörelse i "Tinafallet" och begrunda de rättsövergrepp som de sociala myndigheterna utsätter obemedlade ensamstående mödrar för. Vi skall heller inte glömma att "köpt vård" utgör stora kostnader för skattebetalarna. 

Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida.

 

 



Barn- och äldreminister Maria Larsson har emellanåt gjort uttalanden i allmänna ordalag – uttalanden som nog har fått en och annan individ att tro att hon känner empati och sympati för de grupper hon officiellt företräder.


När hon nu kort och gott tillkännager att det inte blir någon ekonomisk ersättning för alla dessa personer som utsatts för samhällets vanvård, inser vi att hon bara är ett redskap i händerna på de grupper som har ekonomiska intressen i den barnhandel som blir en allt större industri.

Till alla våra arvoderade politiker, oavsett partifärg vill jag rikta följande: Alla ni som inte lyfter ett finger för att stoppa denna barbariska hantering borde skämmas så att öronen hänger, förutsatt det finns en förmåga att skämmas.

Anledningen till att inte betalar ut ersättning till de tusentals individer som vanvårdats på samhällets ansvar och bekostnad, lär vara svårigheten med bevis. Det räcker alltså inte med de vanvårdades egna ord. Här har då våra så kallade förtroendevalda utnämnt alla offer till misstänkta lögnare. Detta är i allra högsta grad kränkande och dessvärre bara en fortsatt kränkning av de som redan lidit – och lider – av det helvete de varit utsatta för. Det finns inga ursäkter i denna värld som kan kompensera vad offren varit med om.

Har våra styrande aldrig kommit i kontakt med 1974 års Regeringsform som lyder: Den offentliga makten skall utövas med respekt för människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Sven-Erik Berg, NORDMALING, 2011-09-12



Tinafallet
Av Sven-Erik Berg


MYNDIGHETSMAFFIAN

Av Sven-Erik Berg

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida



                                                                                                                    

NKMR - Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

 

index

 

 

indexindexindexindexindexindex

 

Vad är NKMR?

Varför NKMR?

ADRESS TILL NKMR




NKMR:s symposium & årsmöte, 25 augusti 2012


NKMR tilldelas diplom av Samfunnsmagasinet för en lång kamp för den enskilde individen.

 

Justitiekanslern och rättssäkerheten i Sverige

 

 

NKMR:s brev angående tillsättande av en oberoende granskningskommission

 

 

EUROPAKONVENTIONEN - NORDISKA VERSIONER

 

 

FN:s BARNKONVENTION

 

 

CHARTER OF THE RIGHTS OF THE FAMILY

 

 

En ny handlingsplan för de mänskliga rättigheterna

 



Samling av Docent Bo Edvardssons granskningar av sociala utredningar


 

DISKUSSIONSFORUM

 

 

VARNING FÖR SOCIALTJÄNSTEN

 

 

Alvheims tio bud

 

 

Håndbok for klientutvalg og barnevernsofre

 

 

Ulike emner fra psykologi med fokus på foreldre

 

 

ANSLAGSTAVLAN

 


TILL MINNE

 

ARTIKLAR

ARTIKLAR II

ARTIKLAR III

ARTIKLAR IV

ARTIKELARKIV
Tidigare publicerade artiklar

 

 

SÖK-tjänst

 

NKMR:s SÖK-tjänst och Yttrandefriheten

 

 

Pressmeddelanden

 

 

Rättsfall

 

 

Rapporter och Brev

 

 

Böcker, avhandlingar, uppsatser, recensioner och bokannonser

 

 

EUROPADOMSTOLEN

 

 

   United Nations - Petitions and Complaints

 

 

NÖDROP TILL NKMR

 

 

 Justitieombudsmannen - anmälningar och beslut

 

 

Riksrevisionsverket - anmälningar och beslut

 

 

Länkar



SPONSOR

F S DATA

 

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Sidan skapad 1997-11-15
Uppdateras regelbundet

INCESTFENOMENET

Incestfenomenet

Av Lennart Hane, advokat

 

  

Advokat Lennart Hane, Stockholm, har fört många sexanklagade fäders talan inför Sveriges domstolar. Artikeln sändes till Svenska Dagbladet för publicering, men SvD vägrade publicera den.

Artikeln återges här med Lennart Hanes benägna tillstånd.

 

Sexuella beröringar på barn har förekommit i alla tider utan att ha tilldragit sig någon större uppmärksamhet inom juridik, politik, ekonomi eller faktiskt även inom underhållningen.

En våldsam kantring i uppmärksamheten väcktes i början av 1980 talet i samband med mediala propagandainsatser.


Förändringen och dess orsaker har exempelvis beskrivits i i Svensk Juristtidning 1995 sidorna 563-578. D
e båda forskarna (docent respektive doktorand) Margareta Hallberg och Eva Marie Rigné visar hur osäker och problematisk expertkunskapen är ifråga om sexuella övergrepp på barn. De betonar hur ämnet sexuella övergrepp mot barn förmått journalister till aktivister som propagerar för vissa uppfattningar om utbredning och förekomst av sexuell barnmisshandel. Ämnet fördes in i den allmänna debatten som tog sin egentliga början 1983 och det förekom tydliga ”toppar” i publikationsmönstret under 1985-86.


Vid en datasökning framkom 67 träffar i tre av Stockholmstidningarna och Psykologtidningen under 1980-talet (undertecknads anmärkning: av naturliga skäl omnämns ej här det stora propagandautbudet i televisionens underhållsprogram, i filmer och teaterpjäser m m.)


Det var journalisterna som var pådrivande som en slags aktivister. Psykologin som kunskaps- och kompetensområde tilldrog sig en betydande roll för synen på sexuella övergrepp. Med exempel från amerikanska studier framfördes argumenten att de nya kunskaperna om att övergreppen bara var ”toppen på ett isberg” och de kliniska psykologerna manade till en misstänksam hållning gentemot föräldrarna och andra vuxna för att tidigt kunna slå larm.


Toppen-på-isberget
visade sig effektivt för att väcka medieintresset. Även inom rätts-väsendet började individer framträda som tar på sig en aktivistroll och för fram anspråk som inte sällan kan spåras tillbaka till den omstridda barnpsykologiska kunskapen.


Till de båda forskarnas härovan  lämnade redogörelse  må även nämnas incestptopagandans politiska genomslagskraft. De politiska partiernas kvinnoförbund som var på väg att av-vecklas som obehövliga markeringar av negativ värdeladdning fick förnyad aktualitet genom att indragas i könskampen, vari mannen ej sågs som medmänniska och partner till kvinnan utan som  en best d v s den manliga motsvarigheten till en häxa. De manliga politikerna blev snabbt engagerade för feministrörelsen utan att ens våga bekämpa dess totalitära grund-inställning i dess egentliga hot mot familjen och förödande angrepp på rättssäkerheten.

 

Inför dessa propagandaanslag stagad av de ”nya kunskaperna” och det politiskt uniforma gensvaret hade domstolarna d v s domarna som individer just inga möjligheter att stå upp för rättssäkerheten och skydda oskyldigt utpekade – tvärtom .

 

Fackfolk som socionomer, psykologer och andra intressenter reste till USA för att snabbt förvandlas till experter på den nya bevisföringen enligt vilken barnet skulle separeras från den utpekade förövaren medan psykologer och angränsande yrkeskategorier skulle vara de exklusiva uttolkarna av  barnens påstådda beskyllningar.

 

I en rättegång vid Södra Roslagens Tingsrätt 1982 introducerades den amerikanska bevisför- ingsmodellen i vårt rättsystem. Tingsrättens dom avkunnades den 12 november 1982 , DT1053. Till huvudförhandlingen  infann sig ett tv- team, radioreportrar samt ett antal journalister vilka alla skulle få erfara de nya kunskaperna om incestbrottet. Förmedlare av dessa nya kunskaper var dr Christina Citron och psykologen Hellis Sylwan, Farsta PBU som genomförde en sorts teckentydning, vilken i korthet kan uttryckas med att i pricncip allt eller med andra ord vad som helst är ett tecken d v s indicium på att sexualbrott förövats mot det undersökta barnet..

 

Genom sekretessbeslut utestängdes massmedian från förhöret med psykologteamet. Tings-rätten som ännu inte varit utsatt för obehörig påverkan om den nya bevisföringsmodellen ställde sig ytterst tveksam till de nya kunskaperna och konstaterade att: ”enligt tingsrättens bedömning uppvisar PBU-utredningen sådana väsentliga brister att denna utredning ej kan läggas till grund för antagandet att (den utpekade) skulle ha gjort sig skyldig till det av modern framförda påståenden om otillbörligt beteende mot (barnet).”

Vidare konstaterade tingsrätten att ”i psykologen Billings utlåtande uttalas att man vid bedömning av (barnets) utsagor inte kan bortse ifrån suggestioner, ledfrågor, övertolkningar och felciteringar förekommit. Billing har även framhållit att moderns påståenden om vad barnet skulle ha berättat i stor utsträckning är rena konstruktioner och ej står i överensstämmelse med ett barns kapacitet i den åldern (barnet) då befann sig.(anm 3 år och en månad).

 

Tingsrätten anförde vidare: ”Psykologen Hellis Sylwan har emellertid förklarat att hennes slutsatser huvudsakligen bygger på vad (barnet) spontant uttryckt i lekar, teckningar, fantasier, kroppshållning och minspel. Psykiatern Christina Citron som också hörts som sakkunnig i målet har uttalat att hennes slutsatser enbart grundas på vad modern uppgett. samt att de ansett att terapeutiskt samarbete med fadern inte var meningsfullt förrän han tillstått vad han gjort”.

 

Efter vissa övergångsperioder tillerkändes fadern oinskränkt och obevakad umgänge med dottern av en enhällig tingsrätt.

 

Svea Hovrätt dit båda parterna klagat meddelade dom i målet den 16 maj 1983 i (mål T 932/82).

 

Under den gångna halvårsperioden hade synbarligen lobbyverksamheten från incesttrendens  drivkrafter främst feministrörelsen rönt framgångar i hovrätten.

 

Majoriteten i hovrätten, ordföranden, (lagmannen) och två nämndemän fastställde tingsrättens dom. 

 

Minoriteten däremot uttalade att:

”utredningen i målet visar inte att fadern betett sig sexuellt otillbörligt gentemot dottern men gör det inte heller så osannolikt att möjligheten kan lämnas utan avseende (anmärkning: poängen med blotta beskyllningar). Därmed nödgas man enligt vår mening lägga antagandet att sådant beteende förekommit till grund för avgörandet.

 

De sakkunniga synes i allt väsentligt ha samma uppfattning vad gäller betydelsen för vårdnads- och umgängesrättsfrågor av ett otillbörligt sexuellt beteende gentemot ett litet barn i (aktuell) ålder från fadern sida. Den kan sammanfattas på följande sätt. Fadern bör skiljas från barnet och inte tillåtas träffa det. Främsta skället härtill är risken för ett upprepande. Endast om och när denna risk kan uteslutas bör därför fadern få rätt till umgänge med barnet. Någon annan utväg står därvid knappast till buds än att fadern berättar vad han gjort och lovar att inte göra om det. Fadern torde i allmänhet behöva hjälp i form av samtalsterapi med att genomföra detta.

 

Övrig utredning ger knappast någon vägledning i frågan om risk av angivet slag kan antas föreligga. I allt fall saknas underlag för det motsatta antagandet. Man måste således räkna med en sådan risk. Ehuru andra skäl till ändring av Tingsrättens dom ej föreligger, föranleder detta att (fadern) ej för närvarande kan få rätt till umgänge med (dottern) och inte heller med andra dottern, (två år yngre).”

 

 

Vad som inträffat är att lobbyister funnit sympatisörer och aktivister i hovrätten och som det senare visat sig även i högsta domstolen och som tillmötesgående till de trendiga nymodigheterna uppoffrades så att säga i lönndom erkända rättssäkerhetskrav till förmån för det primitiva för att inte säga enfaldiga synsätt minoriteten företrädde, vilket synsätt snabbt fick ett totalt genomslag i domstolarnas rättstillämpning i straffprocessen, vårdnadsprocessen och i mål om samhällsvård av barn.

 

Följden blev att oskyldigt beskyllda hade svårt att freda sig och fick sina liv spolierade av vad de upplevde som häxprocesser i vilka ju barnvittnesmålen var den enda bevisningen och som på 1600-talet var osanna till 100 %. Med dagens barnvittnesmål framträder betydande risker för att även de är osanna till en otäckt hög procent.

 

På 1600-talets Häxprocesser minimerade domarna sin roll till att addera de tecken på anfäktelse och trolldom som prästerna och bödeln efter utfrågningar av barnen erbjöd. Metoden i dag att isolera barnet från den utpekade och därpå låta fackfolk tolka barnens utsagor ofta felaktig betecknade som berättelser när det i fråga om små barn i förskoleåldern rör sig om enstaka ord som barnet kan nämna som ”göra illa snoppen eller göra illa stjärten” Avsaknaden av skador på barnet liksom den totala avsaknaden av driftinslag i beskyllningen förenat med att den utpekade ej förut uppvisat sexuella avvikelser borde övertygande visa att  något obehörigt ej förkommit och borde med ordinär analys vända uppmärksamheten mot barnets moder och de motiv hon så ofta har för att få egna fördelar av beskyllningarna.

 

Detta tillmäts just ingen betydelse och ej heller moderns möjlighet att påverka och träna barnets beskyllningar.

 

I stället uppförstoras bevisvärdet av om barnet upprepar sin beskyllning vid polisförhöret även om det vid de bandade förhören kan slinka med uppgifter om att barnet nämnt anklagelsen till mamman tidigare när de satt i väntrummet.

 

En annan brist i polis- och psykologutredningarna är att det görs ingen åtskillnad eller differentiering för barnets ålder vid beskrivningen av övergreppet. Det lilla barnet i förskoleåldern borde kanske fästa mindre vikt vid ”snoppen och stjärten” än den vuxne regissören för att i stället faktiskt kunna berätta om den skrämmande lidelsen och dess för barnet traumatiska och våldsamma yttringar. Barn i åtta- till tioårsåldern borde enkelt kunna skildra ett faktiskt och relativt detaljerat händelseförlopp. En säkerligen oskyldig man fick 5 års fängelse för beskyllningen om samlag med en 10-årig flicka som trots att hon sett porrfilmer på bio med s k anatomiska  dockor enbart fick beskriva samlaget genom att föra pappadockan mot mammadockan. .

 

Den nya bevisföringsmodellen är på något egenartat sätt avskalad all sexualia och alla våldsamheter – när sådant förkommit uppstår sällan eller aldrig några bevisproblem.

 

Annorlunda förhåller det sig med försöken att överbevisa en oskyldig.

 

Detta är faktiskt orsaken till de återkommande stridigheterna om bevisföringen. Efter 1983 överlämnar domstolarna praktiskt taget alltid till psykologer och motsvarande att bedöma just trovärdigheten av blotta beskyllningen vilket i sin tur orsakat tvister vem som är sakkunnig att bedöma detta. Psykologer med klinisk erfarenhet påstår att med denna erfarenhet av barn är de särskilt skickade för sådana bedömningar. Förbluffande ofta finner de uppgifterna trovärdiga. Deras kritiker däremot hävdar att de på grund av sin teoretiska ståndpunkt – den från Freud hämtade psykodynamiska människosynen gör dem sämre skickade än vanliga lekmän för trovärdighetsbedömningar. De s k vittnespsykologerna däremot gör omfattande utsage-analyser av egentligen samma slag som domstolen själv är skyldig att göra men redovisar underlaget för sina slutsatser till skillnad från klinikerna som mestadels enbart nämner att de träffat barnet ett antal gånger.

 

För rättssäkerheten är det av största värde att åklagarna vid sin bevisvärdering fordrar sidobevisning utöver  trovärdighetsbedömningar av barnets s k berättelse. Därmed skulle ett betydande antal mål komma av sig och anmälningarna kanske minskas till räddning för många oskyldigt utpekade och faktiskt till barnets bästa.

 

De emotionella angreppen på riksåklagaren röjer de starka politiska, ekonomiska och karriärinriktade intressen som är knutna till den nya trendbetonade bevisföringsmodellen.

 

En ingalunda ovidkommande fråga är vad kommer domarna att göra. Det är ju faktiskt de som är närmast att stoppa nya justitiemord.      

 

 

"Filmjölk bevis för incestbrott".

Nu måste alla falska profeter som tjänar stora pengar på att peka ut incestförbrytare stoppas,
kräver Tomas Eriksson

 

"Inga beviskrav i sexmål". Domskäl hemligstämplas för att dölja bristande bevisning,
skriver rättspsykiater Tomas Eriksson

 

"Vi dömer oskyldiga till fängelse". Av BO SEVERIN

 

"Häxprocesser mot män!" Av Pelle Svensson

 

"Sverige vid skampålen". Av Pelle Svensson

 

Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott, av Knut Ahnlund

 

Myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning. Av Stefan Holmlin

 

Barns vittnesmål räcker inte. Av Anders Forsström

 

Vad innebär umgängessabotage för de barn som hindras träffa sin far? Av Per Mindus

 

Föräldra Alienations Syndrom: Hur det upptäcks och vad man kan göra åt det. Av J. Michael Bone och Michael R Walsh.

 

 

Tillbaka till Artiklar

Incesthysterin och domstolarna

 

INCESTHYSTERIN

OCH DOMSTOLARNA

MAX SCHARNBERG



 

Max Scharnberg är fil. dr. och har främst forskat över psykologins historia och bevisningen i mal om sexuella övergrepp. Han har varit sakkunnig i ett tjugotal fall. 1993 publicerade han The Non-Authentic Nature of Freud's Observations, vari bl.a. de historiska rötterna till dagens incesthysteri påvisas. Han har också publicerat Lögnens psykologi - med tillämpningar inom affärsvärlden. 1995 utkom en forskningsrapport som uteslutande behandlar bevisningen i incestmål.

Artikeln är tidigare publicerad i Medborgarrätt 3/1994. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

Under de senaste 20 åren har stora delar av västvärlden gripits av incesthysteri. Psykologerna var de ursprungliga initiativtagarna till idén att se sexuellt missbruk överallt. Men idag finns samma tendens inom många yrkeskategorier. Fäder och styvfäder ådöms långvariga fängelsestraff utan tillstymmelse till bevis, och ibland trots otvetydiga bevis för deras positiva oskuld.


Incesthysterin är utbredd i ett tiotal länder. Men enbart i Sverige har den uppnått hegemoni. Knappast någon kritik kan framföras, vare sig i massmedia eller i vetenskapligt sammanhang. En följd av detta är att denna ideologi förefaller "självklar".


Internationellt är den dock minst sagt omstridd. Redan på andra sidan Öresund har Möldrup-fallet varit förstasidesstoff i åratal. Fallet har ständigt analyserats av vetenskapsmän. Just före pingst fastslog kassationsdomstolen dessutom att barnen hade dresserats av en psykolog till att "komma ihåg" övergrepp som aldrig har ägt rum.


I USA har man registrerat över 12.000 fall med psykolog-inducerade "hågkomster". När skall vi här i landet få se journalisterna visa en smula upprördhet över de fäder som sitter inne p.g.a. den sortens bevisning? Jag själv har för övrigt haft ett mål med en 9-årig flicka som "kom ihåg" vad pappa "hade gjort" när hon var två månader gammal.


Det är inte förvånande att psykoterapeuter lyckas inplantera falska minnen av övergrepp. Ty det existerar sofistikerade påverkningstekniker.


Psykologerna påstår dock att de intet annat gör än att återuppväcka minnen som hittills varit "bortträngda". Men idag är alla kompetenta psykologihistoriker överens om att "bortträngning" är ett vetenskapligt falsarium.


Trots detta kommer riksdagen under hösten att anta en ny lag om att utsträcka preskriptionstiden för övergrepp till - i praktiken - 25 år. Konsekvenserna är lätta att förutse. Vilken fader kan idag bevisa att någonting inte har hänt i början av 1970-talet, sedan en psykolog dresserat hans 24-åriga dotter?


Domstolarna har i stort sett slutat upp att pröva bevisningen. De begagnar sig i stället av en serie standardfloskler, som det är en rutinsak att klistra på vilka som helst mönster av omständigheter. Några typiska formuleringar är, "flickan har gjort ett trovärdigt intryck"; hennes berättelse bär det självupplevdas prägel".


I Umeåfallet förelåg det från första början entydiga bevis för att incestbeskyllningen var ett påhitt av oansvariga minnesåtervinningsterapeuter. Under deras strävan att få dottern att tro att hon varit med om sexuella och sataniska övergrepp, hade flickans psykiska hälsa brutits ned mycket allvarligt. Trots att detta mönster låg i öppen dager, motiverades den 10-åriga fängelsedomen med de just citerade klisteretiketterna. Och endast tillfälligheter ledde till att den dömde senare kunde få upprättelse.


Alldeles frånsett bortträngning, så existerar det omfattande vetenskaplig forskning rörande människo- och trovärdighetsbedömningar. Och resultaten är helt entydiga. Psykiatriker och kliniska psykologer är inte skickligare än första bästa lekman. Kliniker med långvarig klinisk erfarenhet gör dessutom sämre bedömningar än nybörjare. Det är ingalunda en paradox att laboratoriepsykologer är klart överlägsna klinikerna. Ty intet är så viktigt som insikten i vad som är fakta och vad som är spekulation. De människor inom alla yrkeskategorier som tror på värdet av intuitiva bedömningar, uppvisar speciellt dåliga prestationer.


Det är därför beklämmande att så många domare har en övertro på klinikernas utsagor. Det är likaledes oroväckande, när domare tilltror sig själva att kunna bedöma trovärdighet. Mycket kunde sägas om beteenden som ar speciellt ägnade att framkalla intrycket av absolut sanningsenlighet. Här skall blott nämnas ett faktum av central betydelse. Frånsett människor med låg intelligens skulle ingen fortsätta att ljuga, om han eller hon inte ständigt gjorde den erfarenheten att lögnerna faktiskt blir trodda. Därför är det i hög grad de samma individer (nämligen extremt extraverta personer med reducerad förmåga att bilda betingade reflexer), som ä hänsynslösa lögnare och virtuoser i att göra sig trodda. I mål efter mål ser jag domare och psykologer beteckna deras flagrant genomskinliga lögner som säkerställda sanningar.


Ju mindre medvetna domare är om sitt behov av sakkunniga, desto större är deras behov. Och om det finns någon uppgift som domstolarna inte är kompetenta för, så är det att välja rätt sakkunnig. I Umeå- och Huddingemålen kunde domsluten korrigeras enbart därför att försvaret anlitade egna sakkunniga. domstolarna tvingades slutligen inse att hårresande bedömningar hade gjorts av de sakkunniga som de själva utsett; samt att stor objektivitet utmärkte dem som anlitats av försvaret.


Justitierådet Inger Nyström har följdriktigt föreslagit att endast domstolar skall kunna utse sakkunniga. Hon har också motiverat detta med att domstolarna blir "förvirrade" och inte klarar av att inse de faktiska förtjänster och brister hos två motstridiga utredningar. - Här haltar logiken.


Falska beskyllningar kan härröra från många olika sorters flickor. Socialtjänst, skolkuratorer, sjukhus och poliser kan ha utsatt en flicka för det en mest oetiska tryck. Hon kan ha blivit föremål för särskilt intresse, därför att hon har något psykiskt eller fysiskt symptom vars orsak man inte förstår; eller därför att hon utan en tanke på konsekvenserna har försökt göra sig intressant inför en kompis.


Det finns en naturlig förklaring till den gigantiska ökningen av mål rörande sexuella övergrepp just nu. Det har alltid funnits mödrar som velat klippa av banden mellan barnen och fadern; eller ex-hustrur som vill hämnas för att maken stuckit med en yngre kvinna; eller tonårsnarkomaner som behöver pengar till knark.


Likaledes har det alltid funnits tjänstemän som varit beredda att offra andra liv och lycka för att befrämja sin egen karriär. Men det finns ett moment som är nytt idag.


Hur oskyldiga de verkliga motiven än må vara, finns det många människor som uppfattar saken så, att en lång serie officiella myndighetsinstitutioner s.a.s. annonserar ihärdigt om hur välkomna falska anmälningar är.

 

 

 
Södertäljemålet: En tonårig flickas föräldrar dömdes för sexuella övergrepp mot henne till 10 respektive 5 år. De fick resning, sedan flickan berättat om händelser som inte kunde vara sanna. Efter ny rättegång frikändes modern, varemot fadern ånyo fälldes; denna gång dömdes han till fängelse 5 år.

Umeåmålet: Också i detta fall fick en far resning efter att ha dömts till fängelse 10 år. Den nya rättegången ledde till frikännande dom.

Huddingemålet: En far dömdes av tingsrätt till 8 års fängelse men blev frikänd i hovrätten.

 

 

 

 

Till Psykologin och rättssäkerhet

Till Rättssäkerhet eller psykologi

Till Katastrofen i Bjugn

Tillbaka till Artikelindex

 

 

Incestdomd_vill_ha_upprattelse

 

  • Incestdömd vill ha upprättelse

    Mikael Faleke

Artikel är tidigare publicerad i Tidning för Skaraborgs Län - TSL - den 26 augusti 1999. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

Bilden som illustrerar artikeln i TSL är tagen av fotografen Jan Fleischmann. Den återges här med fotografens goda minne.

 

  • MARIESTAD

    Pappan har suttit i fängelse i 2,5 år och dottern är fosterhemsplacerad sedan sex år tillbaka.
    Så ser det ut sex år efter att en pappa i en ort utanför Mariestad anklagades för incest av sin dotter.
    Men familjen accepterar inte domen utan tänker begära resning.
    De vill ha upprättelse - och återförenas med sin dotter.

     

    För sex år sedan anklagades Sven-Erik Johansson för sexuellt utnyttjande av sin då nioåriga dotter. Han dömdes några veckor senare av Mariestads tingsrätt till 2,5 års fängelse. Samtidigt omhändertogs dottern och har alltsedan oktober 1993 varit fosterhemsplacerad i Skaratrakten.

    Men familjen har vägrat acceptera situationen och med hjälp av sin advokat, den kände familjerättsadvokaten Siv Westerberg från Göteborg, har de överklagat en mängd beslut till både länsrätt och kammarrätt.

    Det har gått så långt att socialnämnden i Mariestad vägrade ha med advokaten att göra och beslutade sig för att avvisa henne som ombud.

    Beslutet överklagades och länsrätten i Mariestad beslutat häromveckan att Siv Westerberg ska få vara kvar som ombud. Mariestads kommun hade ingen anledning att avvisa henne, menar länsrätten.

    - Jag förstår varför socialnämnden i Mariestad inte vill ha med advokaten att göra. Hon har nämligen sett felen. De vill ha advokater som de kan stryka medhårs, säger Birgitta Johansson.


    Går vidare
    Stärkta av framgången vill familjen nu gå vidare, först genom att domen mot Sven-Erik rivs upp och sedan att de får tillbaka sin dotter.

    - Socialen har helt förstört våra liv. Värst tycker jag det är att flickan straffas så mycket, menar Sven-Erik Johansson.

    Enligt Birgitta och Sven-Erik Johansson har de sexuella övergreppen aldrig ägt rum.

    Flickan ska, enligt domen, ha berättat för sin lärarinna att pappan legat med henne. Lärarinnan tog kontakt med de sociala myndigheterna i Mariestad och flickan fick omgående åka till KSS för undersökning med mera. Där har hon berättat mera om övergreppen som ska ha pågått under flera års tid.


    Helt plötsligt
    Sven-Erik och Birgitta Johansson fick veta om anklagelserna men inget mer hände på ett par dagar. Så helt plötsligt en dag greps Sven-Erik Johansson och fördes till polisstationen.

    - Och där blev jag kvar. Det var rena helvetet, en fruktansvärd upplevelse.

    Birgitta Johansson uppmanades av polisen att åka hem för han skulle ändå inte komma hem på länge.

    - Jag fick inte veta någonting. Det jag visste läste jag i tidningen eller hörde på radion, berättar hon.

    Samtidigt omhändertogs den yngre sonen och placerades i fosterhem i fem veckor. Till slut fick Birgitta Johansson tillbaka honom.

    Efter ett par veckors utredningsarbete fälldes Sven-Erik Johansson för grovt sexuellt utnyttjande. Av tingsförhandlingen minns han ytterst lite:

    - Jag minns bara små bitar. Jag var totalt väck av de mediciner som jag fick, säger han.

     

    Erkände


    Enligt domen så erkände Sven-Erik Johansson att han utnyttjat dottern sexuellt vid ett par tillfällen. Men detta erkännande vill han inte kännas vid idag.

    - Nej, jag fick inte frågan från domaren utan det gick genom advokaten.

    Och han erkände åt mig. Efter att han sett ett videoförhör av min dotter så vände han och ställde sig på polisens och åklagarens sida.

    Jag upptäckte det försent.

    Under större delen av fängelsetiden satt Sven-Erik Johansson i Göteborg. Han träffade där flera andra som dömts för sexuellt utnyttjande och incest. Minst en av dem har, efter avtjänat straff, fått domen upphävd.

    - Incest är det enda brott där det inte krävs riktiga bevis för att dömas. Man är dömd på förhand. Finns det bevis så ska de straffas, det är ett fruktansvärt brott. Men vi är oskyldiga, både jag och min man, säger Birgitta Johansson.

    Dottern har varit placerade i flera fosterhem men det har inte fungerat någonstans. Längtan hem har varit för stark och hon har rymt vid ett par tillfällen. Senast rymde hon i början av augusti och är fortfarande på rymmen.

    - Men hon är mycket rädd, berättar Birgitta Johansson.


    incestdomd_vill_ha_upprattelse

    Dottern, som tvångsomhändertagits, har skickat små nallar till sina föräldrar med texten "Jag älskar Dig, pappa! Jag älskar varje minut och sekund vi får vara tillsammans".

    Foto: Jan Fleischmann

    Stark längtan


    Flickans längtan efter att få komma hem är mycket stark och hon har bland annat skrivit "hem, hem, hem" på vägarna i fosterhemmet. Dessutom har hon försökt ta livet av sig.

    - Hon ropar på hjälp men det är ingen som bryr sig. Varför ska flickan straffas så hårt, undrar Birgitta Johansson.

    Fosterhemmet där hon nu är placerad tycker varken hon själv eller föräldrarna om. Enligt dem tvingas hon upp tidigt varje morgon för att ta hand om hästar.

    - Hon är placerad på ett aktiebolag som får mellan 15 000 och 17 000 kronor per månad för henne. Dessutom använder de henne som gratis arbetskraft, säger Sven-Erik Johansson.

     

    Tagit tillbaka


    Sven-Erik Johansson uppger till TSL att hon tagit tillbaka anklagelserna mot honom.

    - Hon har sagt inför både länsrätt och kammarrätt att jag alls inte gjort henne något, säger Sven-Erik Johansson.

    Eftersom hon, enligt Sven-Erik Johansson, tagit tillbaka sina anklagelser och eftersom Johansson anser att han aldrig erkänt något så förbereder advokaten Siv Westerberg en resning till hovrätten. Sven-Erik Johansson vill bli frikänd.

    - Jag ska ha upprättelse. Min förhoppning är att vi ska få det här ur världen och att familjen får leva normalt igen, säger Sven-Erik Johansson.


    Incesthysterin och domstolarna

    Sök-tjänst Charlott

    Jurist ifrågasätter fosterhemsbolag

     

     

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter