Historien om et justismord

 

HISTORIEN OM ET JUSTISMORD

Av Ola Kåre Bjørneset, prest i Norge

 

 

 

Ola Kåre Bjørneset är präst i Volda kommune på Sunnmøre i Norge.

Berättelsen är skriven för NKMR:s hemsida.

 

 

 

 

 

 

 

FORHISTORIE

Jeg vil gjerne fortelle en historie, en historie som er så utrolig at om jeg hadde lest den selv så ville jeg kanskje ikke trodd at den var sann. Men desverre, den er sann, alle fakta som blir behandlet i denne historien kan bevises. De kan underbygges med rettsdokument, medisinske undersøkelser og vitneutsagn. Da kan du sikkert gjette hva historien dreier seg om. Helt riktig, det er historien om et justismord. ”Jammen, sier du kanskje, justismord skjer da ikke i Norge, i Skandinavia? Er ikke det slikt som hender alle andre steder?” Min venn, da vil kanskje denne historien åpne øynene dine. For det skjer, også i Skandinavia. Men mange av dem det skjer med er ikke selv i stand til å forteller sin historie på Internett. Mange er ikke i stand til å fortelle noen historie i det hele tatt, selvmordsraten hos dem det gjelder er svært høy. Andre er kanskje inne på en eller annen psykiatrisk institusjon, eller neddopet på medisin. Derfor er denne historien også tilegnet alle dem som selv ikke er i stand til å fortelle.

 

Nå lurer du sikkert på hvem denne historien er om, helt riktig, det er historien om meg, meg og min familie. Når jeg legger den ut på Internett og bruker fullt navn, er det ikke for å få hevn, men for å få rettferdighet. Både rettferdighet for meg, min tidligere kone og våre felles barn, som er offer, og de kuratorene, dommerne og statsadvokatene, som også på en måte er offer, for et system som i dag har makt, svært mye makt, for mye makt i Norge og andre land, nemlig Barnevernet. Men nå til min historie. Jeg er takknemlig for at du har lest så langt, og jeg vil be deg om å lese resten også, ikke minst ut fra respekt for alle dem som ikke selv er i stand til å fortelle hva de har opplevd. Og da snakker jeg selvsagt om alle de som har blitt uskyldig tråkket på, utsatt for justismord. Må de alle engang få den erstatning og oppreising de har krav på.

 

 

Presentasjon

Mitt navn er Ola Kåre Bjørneset, jeg er 45 år gammel, og bosatt i Volda kommune på Sunnmøre i Norge. Jeg ble utdannet prest ved Det Teologiske Menighetsfakultet i Oslo våren 1988. Jeg var i mange år lukkelig gift med en alle tiders jente fra Østlandet. Vi giftet oss tidlig, og fekk det privilegiet å få seks barn sammen. Om som en ung prestefamilie var ikke økonomien alltid på topp, men vi hadde det godt sammen, og følte overskudd til å ta oss av andre. Både jeg og min kone hadde som motto at «Det er bedre å tenne et lys eller å forbanne mørket». Ingen kan redde verden alene, men om alle gjorde litt, så ble i alle fall noe gjort. Dette var det mottoet som vi prøvde å leve etter, samt å lære våre barn.

 

 

Brevskriving

Dette gav seg ikke minst utslag i en veldig aktiv brevveksling, der vi «kombinerte det nyttige med det behagelige» som vi pleide å si. Vi likte å skrive brev, og gjennom brev så kom vi i kontakt med alle mulige slags mennesker. Jeg legger ikke skjul på at vi så dette som vår tjeneste for Gud. Vi fekk hjelpe mange mennesker som kanskje ikke hadde så mange venner, og spesielt unge som var ensomme kristne på sitt hjemsted. Gjennom disse brevene så tok folk opp alle mulige tema, og vi fortalte hva Bibelen lærte om ulike ting, og mange av de vi skrev med kom også på besøk. Nevnte jeg at vi også skrev med menn og ektepar i alle aldre?

 

 

 

 

2

 

 

Vennskapet som startet det hele

Noen av de som vi fekk kontakt med var et ektepar fra Bergen. Der var det kvinnen som var den aktive brevskriveren, slik det ofte var. Men ved andre ektepar som vi hadde kontakt med så skrev både mennene og kvinnene. Vi skrev også med mange enslige menn....... Men altså, denne kvinnen, ble en veldig god veninne av min kone. Kanskje fordi de hadde opplevd det samme, hun hadde også blitt missbrukt sexuelt. Jeg har sett at blant de som virkelig er missbrukt, så er det et veldig godt samhold, kanskje er det noe som heter »Felles skjebne, felles trøst». Så min kone og denne kvinnen ble gode venner. Det var også en selvsagt ting at vi delte de bitre erfaringer som vi hadde fått, siden min kone var missbrukt, både med henne og med andre som vi hadde kontakt med. Vi fekk etter hvert et veldig nært vennskap, noe som bla a gjorde slik at jeg som prest sendte inn en attest da hun søkte om voldsoffererstatning til Staten. Der fortalte jeg om det varme vennskapet mellom oss, og hvordan vi stod sammen med henne i de alvårlige psykiske problemene hun hadde. For de oppdaget vi litt etter litt.

 

 

Sykdomsproblemene til Line, vår elste datter

En av døtrene våre, den eldste, la oss for enkelthets skyld kalle henne Line, noe som ikke er hennes rette navn, var kronisk syk helt fra hun var født. Etter mange år fant en barnelege som da var i Volda, men som nå er overlege på barneavdelingen på Haugeland sykehus i Bergen, ut at hun var født med en spesiell lidelse. Den kalles «Hinnmanns syndrom», og på godt norsk betyr det at blæren hennes ikke fungerer. Det er hull i den, og det gjorde at hun var konstant plaget av urinveisinfeksjoner. Hun klarte ikke å tømme blæren på en skikkelig måte. Dette førte til forstyrrelser også når det gjaldt avføring. Etter en stund fant Dr Sigvald Refsum som nå er på Rikshospitalet ut at vi måtte ta kateter på henne. Det var en spesiell form for kateter som en kunne sette selv. Vi ble som foreldre lært opp til å ta kateter på henne, men fordi min kone hadde opplevd det hun hadde opplevd, hadde hun store problem med å gjøre det. Det ble derfor slik at jeg tok kateter på henne inntil hun selv var i stand til å gjøre det. Dette visste helsevesenet om, også Anders Alme.

  Kan også nevne at denne dattera vår hadde diverse allergier som bla a gav seg utslag i sår og hud irritasjon i skrittet. Det at hun hadde problem med avføring førte også til sår ved anus. Min kone hadde problem med å klare å stelle henne der, og derfor var det en stilltiende avtale at Line sa fra til meg og spurte meg om hjelp dersom hun hadde irritasjon, og hun gav meg også lov til å sjekke henne i disse områdene dersom det var nødvendig. Dette gjorde jeg ikke uten å spørre henne. Du kan selvsagt se på det som masturbering, men da kan en begynne å lure på hva som rører seg i toppen på folk.

 

 

Mer om plagene til den kvinnen som sette snøballen i gang

Jeg vil ikke gå i detalj om plagene til den kvinnen jeg nemde, for jeg ser på henne også som et offer. Men et kort resyme kan jeg gi. Hun sa hun hadde blitt missbrukt av en onkel fra hun var 4 år, og at han hadde solgt henne til en satanmenighet som holdt til i en kirke på Østlandet. Da trodde jeg henne, for da lærte en at en alltid skulle tro det som de missbrukte fortalte. Men i dag tviler jeg, det hun fortalte var for fantastisk. Men vi valgte altså å tro henne. Og på grunn av det fine vennskapet vi hadde brukte jeg den innflytelsen jeg hadde for å bygge opp et omsorgsapparat rundt henne på hjemstedet sitt på Sotra. Hun hadde fra før kontakt med en pastor som da var i Bergen, og jeg koblet henne til et pastorpar på Sotra, pluss også til noen flere. Jeg hadde et nært samarbeid med alle disse, både de som var innenfor og utenfor Den Norske Kirke.

 

 

 

 

 

3

 

 

Besøkene hos oss.

Før vi ble kjent, så hadde hun vært tvangsinnlagt på Psykiatrisk Avdeling på Haukeland. Hun hadde også en periode på Modum Bad Nervesanatorium. Hun hadde fått diagnosen borderline, og var sterkt suisidal. Da hun besøkte oss første gangen sammen med datteren, var det for å ta farvel. Hun skulle vere her en helg, så skulle hun ned og ta livet sitt tirsdag. Alt håp var ute, også forholdet til ektemannen var også svært dårlig. Og hun fortalde at hun følte en trang til å ta livet sitt, en trang som hun prøvde å kjempe imot, men som truet med å ta kontroll over henne. Hun var virkelig plaget, og vi ønsket virkelig å hjelpe. Den første gangen hun var oppe på besøk gjorde vi følgende avtaler:

  1) Vi hadde åpne dører for henne, hun kunne komme og besøke oss når hun ville. Vi la ingen føringer for henne.

  2) Om hun ville at vi skulle hjelpe henne på en eller annen måte, så var vi villige til å stille opp. Men siden de som virkelig har blitt missbrukt, her blitt trakket på, fekk hun bestemme alt. Og det var hennes oppgave å si ifra. Det som hjalp henne skulle vi prøve ut, sammen.

 

Vi ble enige om at når hun var her oppe, så skulle vi passe på henne. Når hun følte for det skulle hun få snakke ut om det hun hadde opplevd. Og vi våket over henne. Hun skulle føle seg trygg, slappe av. De første årene hadde hun datteren med seg opp, da dattera kom i ungdomskolen var hun med bare i feriene. Men det var ikke enkelt å ha henne her, vi måtte våke over henne. For hun kunne plutselig stikke ut midt på natten, fordi noen stemmer som hun kalte det, begynte å kreve at hun skulle ta livet sitt. Disse stemmene kalte hun: «Satans sendebud» og « Den store ånds fyrste». Det var grunnen til at hun begynte på sterke antipsykotiske medisiner. På det meste så gjekk hun på tre ulike sorter, samtidig. Desverre så det ikke ut til å hjelpe, hun begynte også med det som den tidligere psykiatriske sykepleieren hennes og en pastor i retten kalte ekstreme sexuelle fantasier.

 

 

 Bruddet

Vi hadde et nært og varmt vennskap både med denne kvinnen, med dattera og med ektemannen hennes. Hun og dattera var som sagt her oppe veldig mye sammen. Ofte fulgte hun da med den tidligere nevnte pastoren, som nå hadde fått en post ved en frimenighet i Volda. Han hadde det slik at han var her oppe noen få uker, og så reiste han tilbake til der han hadde familien sin. Hun gjekk da mye i sjelesorg med ham. Hva de snakket om hadde vi ikke noe kontroll over. Vår oppgave var å passe på henne og være venner med henne.

  Hun var i perioder svært syk. Men det som etter hvert plaget henne mest var stemmer, hallusinasjoner, gjerne av sexuell tilsnitt, samt en følelse av å miste kontrollen og ta livet sitt. Ikke få ganger ringte jeg til noen i støtteapparatet hennes på hjemstedet hennes på Sotra fordi jeg tilfeldigvis ringte og fant ut at hun var på veg ut. Da hadde stemmene gjerne sagt at hun skulle gå ut og ofre seg til Satan, eller for å møte onkelen sin som hadde missbrukt henne. Og når hun var her oppe, så hadde vi store problem med å kontrollere henne, både vi og pastoren. Vi måtte holde henne litt på avstand.

  Det var ikke lett å si det til henne. Alle sviktet henne, ingen brydde seg, heller ikke vi. I dagboken sin skrev hun at: ”Ola kåre ikke fortjener å leve for han setter mer pris på familien enn meg”. Hun begynte å sende oss rasende brev, der hun var sint for alt mulig. Jeg sa til pastoren at nå måtte vi passe oss, selv om begge to hadde god samvittighet. Han var enig i det.

  Og overraskelsen kom. Hun begynte å beskylde meg for helt utrolige ting, ting som jeg nesten hånlo av. Og da pastoren fekk vite det, spurte han : ”Hvorfor i alle dager sa du ikke noe til meg da du snakket med meg og hvorfor i alle dager bad du meg om å komme helt ut til Sotra for å hente deg, når du visste at du skulle opp for å bli voldtatt. Og hvorfor tok du med deg dattera di? ” Og jeg kan også si at inntil det tidspunktet da jeg på en måte brøt, så hadde bare hun gode ting å si om oss. Dette ser en både i politidokumenter, og det ble sagt av vitner i retten.

 

 

 

4

 

 

Barnevernet kommer inn på scenen

Vel, plutselig en dag fekk vi oss en overraskelse. To koselige damer stod utenfor døra vår. De var fra barnevernet i Volda, og de hadde fått en «uromelding» som gjaldt forholdet i huset vårt. De kom på rette tidspunktet, for min daverende kone var da gravid med tvillinger, og knapt i stand til å røre seg. Og siden jeg var på jobb som prest så sa det seg selv at huset ikke akkurat var i tipp topp stand. Vel, disse koselige damene, som hette ASTRID VIKESTRAND og GUNN HOVDEN, presenterte et brev som fremstilte min kone som en barnemissbruker av rang, ikke fekk barna mat, ikke fekk de klær, og huset så ikke ut. Jeg var litt bedre, men min kone var helt håpløs. Og noe som sto i brevet, men som de ikke leste ved første besøk, var at jeg var syklig opptatt av mine døtres nakne kropper. De brukte å komme opp i sengen til meg, - nakne ...... Helt forferdelig.

  Dette brevet voldte oss mye hodebry, det var nemlig anonymt, underskrevet «Hilsen en slektning som bryr seg». Vi lurte mye på hvem den slektningen var. Det var min kones advokat, som først sa : «Det tok meg 7 minutter å se at dette brevet er skrevet av en som gjerne ville bli prestefrue, men som ikke ble det, brevet oser av sjalusi.» Før saken min i Lagmannsretten fant vi vi ut, ved hjelp av språkprofessor Finn Erik Vinje, at det mest sannsynlige var at det var denne kvinnen som hadde skrevet dette brevet. Det fant han ut ved å sammenlikne språklige egenarter i dette anonyme brevet, med brev som vi vet denne kvinnen har skrevet. En privatetterforsker vi engasjerte en stund hevdet endatil at dette brevet var skrevet på en av datamaskinene som tilhørte barnevernstjenesten i Volda. Det er nesten for utrolig til å vere sant.

 

 

Sakens gang

 Barnevernet hadde store problem til å begynne med, - de fekk ikke noe på oss. Uttalelser fra skolene som barna våre gjekk på skrytte nemlig barna våre opp i skyene. «Alltid rene og hele klær, nistemat, og ikke mer glemming av bøker og lekse enn normalt.» En lærer kan bevitne at GUNN HOVDEN slengte på røret etter å ha snakket med en av lærerne. I tingretten i Volda sa ASTRID VIKESTRAND at de ikke brydde seg så mye om de skriftlige uttalelsene som skolen kom med, de hadde hatt en munnlig samtale med rektor INGER HÅVIK som sa det motsatte. Og den muntlige samtalen var en grunn til at de grep inn. Den er ikke lett å forstå, du må kanskje være utdannet som barnevernspedagog for å forstå den?

 

 

Anders Alme

Nå noen ord om BARNELEGE ANDERS ALME, tidligere barnelege i Volda, nå en eller annen høy stilling på Haukeland Sykehus i Bergen. Utfra det jeg nå forteller så får hver enkelt bestemme om de vil ha noe med den legen å gjøre. Jeg anbefaler folk å sky han som pesten. Jeg bruker mye tid på BARNELEGE ANDERS ALME, fordi han selv sa meg at han var en av pådriverene i denne saka, OG JEG HAR DOKUMENT SOM VISER HVORDAN HAN BEVISST STYRTE BARNEVERNET I DENNE SAKEN. Følgende historie kan jeg også dokumentere skriftlig.

  Vi så BARNELEGE ANDERS ALME første gang da Line var veldig liten, - og allergisk mot alt mulig. Vi hadde et nært samarbeid, og vi stolte helt på han. Han hjalp oss også når vi oppdaget den spesielle blærelidelsen som hun hadde. Men på et gitt tidspunkt begynte samarbeidet å skrante.

 

 

 

 

 

 

5

 

 

Helseproblem til Line, den eldste dattera mi. Barnelege Anders Alme.

Line hadde store problem på grunn av den blærelidelsen hun hadde. Hun hadde konstant infeksjon, eg en gang fekk vi beskjed av vår lege at nå var hun resistent mot alle kjente antibiotika. Jeg fekk beskjed om å skylle blæren hennes med klorhexedrin flere ganger pr dag. Det var en sann tortur både for meg og dattera mi. Jeg måte tvinge henne, og vi gråt etterpå både jeg og hun. Til slutt nektet jeg å gjøre det mer. Men ANDERS ALME MENTE AT VI SKULLE «ILE LANGSOMT». Og han nevte også at han trodde at problemene til dattera mi var psykisk. Jeg sa at om så var så var det ok, MEN FØR EN SLO FAST DET, SÅ MÅTTE EN VÆRE HELT SIKKER PÅ AT DET IKKE VAR FYSISK. OG JEG VILLE HA HENNE MER UNDERSØKT. ANDERS ALME VAR DYPT UENIG I DETTE, OG DET GÅR KLART FREM AV JOURNALEN TIL DATTERA MI..

  Jeg ble sint, og beklaget meg til en kamerat av meg som var kirurgisk overlege ved Sykehuset i Volda, navnet hans er «Reidulf Lillebø». Han sa at han kjendte en av verdens fremst eksperter på slike lidelser som dattera mi hadde, nemlig OVERLEGE AUGUST BAKKE ved Haukeland Sykehus. Han tilbød seg å skrive til han bak ANDERS ALME sin rygg. Det gjekk bra, vi fekk time, og hun gjekk der inntil barnevernet i Volda overtok omsorgen for henne. Der oppdaget de det som uten tvil var feilbehandling. ANDERS ALME hadde sett henne på sterke medisiner, noe som gjorde at ene nyret hennes var svakt.

  Da ANDERS ALME hørte dette ble han rasende. I et brev til Kommunelege Tomasgård, beklaget han seg, og i Lagmannsretten snakket han om hvor forferdelig det var at jeg hadde gått bak hans rygg og benyttet meg av den «kristelige» overlegen. Jeg hadde dominert han til å gjøre dette, for å få dattera mi bort fra ALMES innflytelse. Og det er merkelig å se i journalen til dattera mi, at før jeg gjekk bak ryggen til ALME så sa han at hun kunne føle det at en tok kateter på henne som et overgrep. ETTERPÅ sa han at jeg tok kateter FOR Å MISSBRUKE dattera mi. Det er en veldig forskjell på de to tinga. Og han ble rasende på meg fordi han sa at jeg var for dominerende, og sa både i jornalen til dattera mi, til barnevernet og i retten at jeg var veldig dominerende. Kan det vere at jeg i stedet var interessert i at dattera mi skulle få den hjelp hun trengde? Jeg vet at jeg er en person som ikke legger fingrene i mellom, og som vil ha de rette svar og vite hvordan og hvorfor. Min tidligere kone var mer usikker og litt mer redd av seg. Og hva er galt med at en far engasjerer seg i barna sitt ve og vel? Og alle er vel enige i at før en kaster alt i en sekk og kaller det psykisk, så skal en være veldig sikker. Da Barnevernet kom inn i bildet, var ANDERS ALME veldig raskt på banen. Han tar raskt kontakt med Barnevernet og forteller at han misstenker meg for å vere overgriper. Og han gjør et stort nummer av at jeg ikke ville følge hans pipe og si at alt var psykisk. Og jeg tar kateter på dattera mi FOR å missbruke henne ........ Dette skiftet av ALME sine meninger skjedde etter at jeg hadde gått bak hans rygg og tatt kontakt med August Bakke.

 

En politiker i Volda som støtter meg sa: «Jeg vil for alt i verden ikke få ANDERS ALME som fiende, da er han farlig»

  Et par dager før jeg ble arrestert måtte min datter til poliklinisk behandling etter en skade på ene foten. Til vår store forundring forlangte ALME at min datter skulle legges inn på sykehus. Den tiden arbeidet han dels ved sykehuset i Volda, og dels ved Fylkessykehuset i Ålesund. Jeg snakket med datteren min og da sa hun at ALME hadde spurt henne ut om hennes mørke hemmeligheter. «Jeg har ikke noen mørke hemmeligheter» sier hun. Også dette har jeg vitneutsagn på. Samtidig ifølge dokument fra Barnevernet så planla de et møte på sykehuset der dattera mi lå. Det skulle finne sted dagen etterpå.

 

 

 

 

6

 

 

Arrestasjonen av meg

Den dagen skulle jeg til Fylkessykehuset i Ålesund med noen klær til dattera mi. Det jeg ikke visste var at lederen i Barnevernet i Volda, ASTRID VIKESTRAND, allerede var der sammen med en barnepsykolog, og ALME. Denne psykologen, JANNIS FROGUNTAKIS, fortalte senere i retten at han ved diverse tester hadde funnet ut at dattera mi hadde psykiske problem. Dette ble også dokumentert i retten.

  De visste av en eller annen grunn at jeg var på veg til Fylkesykehuset i Ålesund, sammen med en veninne av Line. Da de hørte at jeg var på veg, ringte ASTRID VIKESTRAND til politikammeret i Ålesund. På forhåd var det fra ASTRID VIKESTRAND levert inn en annmeldelse på meg for mulig missbruk av barna mine. Det går frem av dokumentene at Alme var en av kildene til den misstanken. Ifølge dokument jeg har, bestemte Politiet i Ålesund seg for å arrestere meg der på sykehuset. Det ble også gjort.

  Denne kvinnen som jeg nemde før hadde heller ikke ligget på latsiden. Hun hadde ringt barnevernet, først anonymt og så med fullt namn, og sagt at jeg hadde voldtatt henne, og at hun også hadde sett meg missbruke barna mine. ASTRID VIKESTRAND og GUNN HOVDEN fra Barnevernet hadde da anbefalt å melde meg. Det ble også gjordt. Papirene viser at denne kvinnen var veldig sikker på at jeg hadde missbrukt denne elste datteren min.

  Den elste dattera mi ble da isolert på Fylkessykehuset i Ålesund. Der var hun under omsorg av ASTRID VIKESTRAND, en kvinnelig etterforsker som heter MARIT GRANLIEN, - ALME. Merk deg navnet MARIT GRANLIEN, i retten sa hun at hun kunne føle når en jente hadde blitt missbrukt, og da spurte hun til misstanken hennes var bekreftet .... Dette ble sagt i Lagmannsretten, tro det den som kan. Det kan faktisk bevitnes.

  Jeg ble arrestert, og de andre barna mine ble tatt av Barnevernet. Hun som stod bak den heltegjerningen var INGRID SEEVIK. De to yngste døtrene mine ble plassert i fosterhjem, og min kone og de to nyfødte tvillinguttene ble sent på et mødrehjem (eller kanskje en skal si mødrefengsel) i Molde.

 

 

Galskapen i Barnevernet sitt system

Om noen for ti år siden hadde fortalt meg det jeg skal skrive nå, ville jeg sagt at den personen var gal. Slikt som dette kan ikke foregå i Norge. Og kanskje sitter du litt med samme følelsen etter å ha lest dette. Personlig skulle jeg ønske at det ikke stemte, men jeg har dokumenter som viser at dette har skjedd. Og det mest skremmende er at jeg begynner å forstå at det ikke er bare jeg som har opplevd dette, men desverre så altfor mange andre. Og skulle du være i klørne på barnevernet, så vit at du ikke er alene.

 

 

Undersøkelser ved Fylkessykehuset i Trondheim

Line ble som sagt kontinuerlig avhørt på Fylkesykehuset i Ålesund av MARIT GRANLIEN, ASTRID VIKESTRAND, - og ANDERS ALME. Der skal hun ha sagt at jeg har hatt samleie med henne fra hun var 6 til hun var 15, flere ganger i uken. Jeg skulle også ha missbrukt de andre to døtrene mine. I herradsretten sa den elste dattera mi at under oppholdet på sykehuset «så var hun ikke i denne verden». Det bekrefter dokument som sier at JANNIS FROGOUNTAKIS og ASTRID VIKESTRAND, etter at hun hadde fått vite at jeg var arrestert (jeg ble arrestert på ANDERS ALME sitt kontor) hadde problem med å holde min datter i virkeligheten.

  Alle tre døtrene mine ble tatt med til Fylkessykehuset i Trondheim, for å bli undersøkt for tegn på missbruk. Der viste det seg at alle tre var urørte, og at det ikke fantest tegn på noe missbruk. Det må ha vært veldig flaut, spesielt med tanke på at ifølge Barnevernet så skal jeg ha hatt samleie med den elste fra hun var 6-15 år. Det er vel kanskje derfor de tok henne opp dit to ganger. Men hun var jomfru, og også de to andre var helt urørte. De fann ikke noe bevis på missbruk.

Det at de var jomfruer og at det ikke ble funnet tegn på missbruk har selvsagt ingen betydning, jeg ble dømt for å ha missbrukt dem likevel. Hva skal en med bevis egentlig når barnevernet sier en er skyldig? Og rettferdigheten er selvsagt ikke så viktig, det viktigste er at barnevernet får rett. For alt de gjør er til barnas beste.

 

 

 

 

7

 

 

Katethertaking / følelse av missbruk

Jeg har før nemt Dr August Bakke i Bergen, som er en av Europas fremste eksperter på kateterisering av barn. Jeg tok som sagt første gang kontakt med han helt i begynnelsen av 90-tallet, og som svar på den forespørselen sendte han et brev der han uttrykte sin bekymring for denne dattera mi. Han nemte at det virket som hun opplevde ethvert forsøk på å ta kateter som en voldtekt og at hun snarest mulig burde få kontakt med en barnepsykiater. Dette brevet fekk vi ikke, det ble værende hos Anders Alme, faktisk helt til jeg ble arrestert. Alme sa bare at det var kommet et brev fra Bergen som ikke betydde noe. Den tiden stolte vi på doktorer, så vi slo oss til ro med det. Men det var tydelig at jenta hadde stor problem med dette. Og jeg var også veldig opptatt etter den tiden av at hun skulle får en kvinnelig psykiater. Hvorfor skulle det bare vere menn som snakket med henne? Hun trengte en kvinne, for spesielt den tiden vi var på Ullevål Sykehus under Sigvalt Refsum, så var det veldig mange menn som var der når hun tok prøver. Jeg reagerte på det, men det var ifølge dem selvsagt også et forsøk på å ikke samarbeide fra min side

 

 

Dommeravhør

Ok, døtrene mine ble tatt i fosterhjem og faktisk isolert fra sin egen mor lenger enn det som var lovlig. Og snart ble de tatt i dommeravhør. I dette dommeravhøret sa de ingen ting. Men da tok de et til, selvsagt. I det neste dommeravhøret sa min nest eldste datter, la oss kalle henne Lise, fra at «pappa har ikke gjort hverken meg eller søstra mi noe». Jeg har papir som viser hvordan POLITIETTERFORSKER MARIT GRANLIEN presser henne, og det er grusom lesning. Når hun begynner å grine, så sier selvsagt MARIT GRANLIEN at hun gråter fordi jenta har noe inne i seg som hun har lyst til å fortelle. Når så dattera mi spør hva hun skal fortelle, så blir MARIT GRANLIEN nesten litt sint. Jenta har det vondt inne i seg, hun har opplevd noe, og har verså god å fortelle. Til slutt måtte en ifølge min første advokat stoppe MARIT GRANLIEN. Og merk deg at det var hun som i tre uker avhørte min elste datter på Fylkessykehuset i Ålesund, sammen men ALME, - og ASTRID VIKESTRAND. Dette har jeg dokumentert.

 

 

Privat etterforskning fra Barnevernet sin side

Ifølge politidokumentene så skal følgende scene ha funnet sted kort tid etter dette dommeravhøret i de to yngste jentene sitt fosterhjem. Den nest eldste jenta, hun som i dommeravhøret hadde begynt å grine, gjentok i en samtale med fostermor at pappa ikke hadde gjort henne noe. Da begynte fostermor å spørre om hun var helt sikker på det. Deretter sa fostermoren ( som hette WENCHE SOLVANG og bor på Kvamsøy i Møre og Romsdal): «I morgen kommer GUNN HOVDEN fra barnevernet i Volda ut hit for å snakke med deg».

  Og GUNN HOVDEN kom. I et notat fra samtalen sier hun at hun har problem med å få jenta til å hugse noe. Så sier dattera mi at jeg har tatt henne på magen, en gang hun lå ute med shorts og topp på. Jeg har en misstanke om at jeg har smørt henne inn med solkrem. Hun var ca 7 år da jeg tok henne på magen og alså hadde incest med henne. Alle som har hatt syvåringer i huset vet at de kanskje ikke er så veldig flinke til å smørre seg selv inn med solkrem.

  Etter det ryktene sier så hadde visst barnevernet flere turer ut til fosterhjemmet på KVAMSØYA PÅ SUNNMØRE, men dette besøket er det eneste jeg har skriftlig bevis på har funnet sted..

 

 

 

8

 

 

Barnepsykolog Arvid Sollie

Denne mannen fortener et eget kapittel. En engelsk forkynner sa at psykologer er vår tids heksedoktorer. Jeg tror han har rett, iallefall når det gjelder denne mannen. Jeg har aldri opplevd så mye ondskap inne i et menneske før. Og det verste er at jeg har vitneutsagn på at han er en overgriper også. Denne mannen sammen med ANDERS ALME, ble forbannelsen for vår familie. Se opp for han, han driver eget firma i Kristiansund og er en meget brukt sakkyndig for Barnevernet etter som jeg forstår over hele landet.

  Denne mannen ble alså oppnevnt som sakkyndig for oss, og det verste var at vi gjekk med på det også. Hvor dum går det egentlig ann å bli. Det var helt forferdelig å bli observert hjemme. Du føler deg som et dyr på utstilling. Dette noterte selvsagt ARVID SOLLIE ned som om vi hadde en familiesituasjon som var anspent og anstrengt. Og det var selvsagt kona mi som fekk gjennomgå av han.

 

Etter at jeg var blitt arrestert fortsette han avhørene (jeg kaller det det). Nå var det virkelig barna sin tur. Og etter det papira sier, så sendte Barnevernet han på Lise (også fiktivt navn), den nest eldste jenta, hun som hadde sagt at jeg ikke hadde gjort henne og søstra noe. Kanskje var det ikke uten grunn, kanskje var hun for tøff for dem. Han klarte i alle fall å få det slik til at hun måtte gjennom et dommeravhør til. Ifølge loven er det visst forbudt med mer enn to, men det er greit, Systemet lager sine egne lover. I Herredsretten ble han konfrontert med dette dommeravhøret. Her ble Lise spurt hvem som hadde fortalt henne at hun var missbrukt. Jo sa hun, EN AV DEM SOM HADDE SAGT DET VAR ARVID SOLLIE. Da slo han i bordet og sa at jenta løy. Han hadde ikke gjort en slik tabbe.

 

I alle fall jenta har hatt til sammen 6 dommeravhør, selv om hun i det andre sa at «pappa ikke har gjordt henne noe». Det er vel da ikke å vente noe annet enn at hun i de siste dommeravhørene forteller en forskjellig historie i hvert dommeravhør, og at den ene historien slår den andre i hel. Da er det fantastisk at dommer SISSEL ENDRESEN I FROSTATING LAGMANNSRETT i sin rettsbelæring sa til juryen «Dere skal dømme utfra det som ble sagt i dommeravhørene, og ikke se på hvordan det som ble sagt, kom frem». Er det slik det foregår, forstår jeg godt at det er mange som er uskyldig dømt for incest i norske fengsler

 

Nevnte jeg at i Tingretten i Volda ville Sorenskriver Ingolf Joa frikjenne meg? Men lekdommerende ville ha meg dømt. Og dømt ble jeg.

 

 

Manglende åstedsbefaring, - en av grunnene til at jeg ble dømt.?

Vi bodde i et gammelt hus, og alle som bor i gamle hus vet at det kan vere lytt. Og denne kvinnen brukte når hun kom på besøk alltid å ligge på et spesielt rom. Hun ville ikke sove noen annen sted, fordi dette rommet hadde så god aura. Mellom dette rommet og rommet der Line lå, var det bare en tynn vegg. For å si det slik, en hørte alt som foregjekk på Line sitt rom når en var på det rommet der denne kvinnen lå, og omvendt. Datteren hennes brukte å sove på Lines rom når hun var sammen med denne kvinnen på besøk.

 

 

 

 

 

9

 

 

Missbruk av kvinnen fra Bergen, en umulighet utfra rommet der hun sov sin beliggenhet i forhold til rommet der datter hennes og Line lå

Ifølge denne kvinnens vitnesbyrd skulle missbrukene ha foregått på dette bestemte rommet, og hun skulle ha skreket og ropt om hjelp hver gang. Datteren som altså var med de fleste gangene, sa i retten at hun ikke hadde hørt noe. Hun sa også at døren mellom diss to rommene aldri var låst, og at det kunne vere at hun kom inn på rommet der moren lå flere ganger om natten. Hun så og merket aldri noe unormalt. Men retten ville alså ikke foreta åstedsbefaring for å bringe det på det rene. Merkelig, eller var det kanskje ikke det? DOMMER SISSEL ENDRESEN hadde kanskje bestemt seg allerede. Kanskje hadde juryen dømt annerledes om de hadde vært der, voldtekt og pryl bruker ikke å gå helt lysløst for seg.

 

 

Forholdet mellom rommet der Line lå og rommet til min elste sønn

Det rommet som Line hadde (og som datteren til kvinnen fra Sotra lå på når hun var på besøk) lå også vegg i vegg. Det var en dør mellom dem, og min elste sønn sa i Retten at denne døren ikke var mulig å lukke helt igjen. Det gjorde at min elste sønn kunne observere alt som skjedde på Lines rom. Han sa at dersom jeg hadde missbrukt Line så å si for åpen dør, så var det rart om han ikke hadde merket noe. Og han hadde altså ikke merket noen ting. Dersom SISSEL ENDRESEN hadde villet ta en åstedsbefaring så hadde juryen fått sett dette med egne øyne. Men det hadde altså Lagmannsretten ifølge henne ikke råd til. Når de har brukt flerfoldige millioner på meg fra før, skulle vel ikke en busstur fra Ålesund til Violda ha så veldig mye å bety.

 

Spørsmålet er, hvorfor ble det ikke foretatt åstedsbefaring, var Dommer Sissel Endresen & co redd for at sannheten skulle komme frem?

 

 

Rettsbelæringen

Jeg må si noen ord om Rettsbelæringen fra DOMMER ENDREESEN også.. Jeg har den referert i grove trekk i min advokats anke til Høyesterett. Og jeg vil her gjengi den i grove trekk punkt for punkt.

 

1) Først tok hun utgangspunkt i et puslespill. I et puslespill, sa hun, han en få et inntrykk av bildet selv om det er mange av bitene som ikke passer (hvordan passer det inn med at ”tvilen skal komme den misstenkte til gode” og at ”en er uskyldig inntil det motsatte er bevist”?). Dessuten, alle som har lagt puslespill vet at det ikke stemmer?

 

2) Lise hadde hatt 6 dommeravhør, og det skal visst svært sterke grunner til å få ha mer enn toppen to. Og noen av desse dommeravhørene hadde vakt sterke reaksjoner på grunn av måten de var foretatt på, ledende spørsmål osv. Det andre måtte også stoppes, fordi avhøreren, MARIT GRANLIEN, hadde gått for hardt frem. MEN DOMMEREN PRESTERTE Å SI AT JURYEN IKKE SKULLE SE PÅ MÅTEN AVHØRENE VAR FORETATT PÅ, DE SKULLE BARE DØMME UT FRÅ HVA SOM BLE SAGT O AVHØRENE. Hadde jeg ikke hatt dette skriftlig, ville jeg ikke trodd det. Det ville vere det samme som å si at tilståelser sagt etter tortur skulle taest hensyn til.

 

3) Dommeren sa også at jeg hadde subjektiv skuld fordi jeg hadde tatt kateter på Line. Jeg må legge til at jeg har fått opplæring i det, sammen med min tidligere kone, men hun klarte det altså ikke. Hvem har da subjektiv skuld? Og som min advokat også sa i anken til Høyesterett, da har altså en mannlig doktor også skyld når han foretar en gynekologisk undersøkelse=

 

Selv etter denne rettsbelæringen tok det juryen nesten 6 timer å finne ut at jeg var skyldig.

 

 

 

 

10

 

 

Dommen

Jeg ble dømt for å ha missbrukt barna mine. Det betydde ikke noe at Lise i det andre dommeravhøret sa at jeg ikke hadde gjort henne noe, og de medisinske rapportene fra Trondheim viste at barna mine var jomfruer. Sannheten er kanskje ikke så viktig, det viktigste er selvsagt hva Barnevernet og ARVID SOLLIE mener. Selv retten må bøye seg for det.

  Det mest fantastiske var at jeg ble dømt for å ha missbrukt den yngste dattera mi, la oss kalle henne Laila. Hun har gjennomgått to dommeravhør, men ikke sagt noe om noe missbruk. Men en eller annen skal ha hørt henne sagt noe som kan tyde på at hun har blitt misbrukt. Dette skjedde når Laila var 6 år gammel. Merk at hun har ikke sagt noe selv som er kommet ned på noe dokument.

  Er det så viktig egentlig?

 

 

Har det gått rett for seg?

Jeg vil be de som leser dette om å tenke igjennom følgende spørsmål:

 

1) Hvor logisk er det at jeg skal ha missbrukt Line systematisk gjennom mange år når hun fortsatt var jomfru når hun var 15 år? Dette har jeg medisinske bevis på at hun var.

 

2) Er det ikke logisk å tro at min eldste sønn, som lå rom i rom med denne dattera mi med en dør imellom som det ikke var mulig å lukke skikkelig igjen, burde ha sett det om jeg missbrukte den eldste dattera mi? Det var på det rommet det foregjekk? Han sa i retten at han ikke hadde observert noe.

 

3) Hvorfor var det ikke nok at Lise sa i det andre dommeravhøret at jeg ikke hadde gjordt henne noe, pluss at hun var jomfru? Ville ikke det at Barnevernet og barnepsykologer avhørte henne videre vere det samme som å påvirke henne, ja få henne til å lyve? Hvordan kunne Barnevernet, med den kunnskap som vi i dag har om barns påvirkelighet, gjøre det? Eller var det kanskje derfor de gjorde det?

 

4) Og at det er mulig å dømme meg for å ha missbrukt den yngste datteren min når hun ikke selv hadde sagt noe om at jeg hadde gjort det, hvordan er det mulig?

 

 

Historien om politiet og breva

Jeg nevnte det anonyme brevet, som på mange måter startet hele sirkuset. Det forundret meg veldig at det ikke ble skikkelig etterforsket. Det var først når vi engasjerte Finn Erik Vinje at det ble tatt på alvor. Men det er ikke bare det brevet som ikke ble etterforsket. Hun la frem en dagbok som fortalte om hvor forferdelig jeg hadde behandlet henne. Denne dagboken ble imøtegått av hennes egen datter, som hadde hadde vert med de verste gangene og ikke hadde opplevd at noe unormalt skjedde med moren. Hun hadde ligget på rommet ved siden av moren med bare en tynn vegg imellom, og hadde ikke hørt noe som tydet på at moren hadde blitt voldtatt eller slått. Og ikke bare det, døren inn på moren sitt rom hadde ikke vært låst, så hun kunne gå inn når hun ville, selv om det var midt på natten. Selv om hun hadde sett både meg og min tidligere kone der, så hadde det ikke skjedd noe unormalt, og moren hadde heller ikke gitt uttrykk for at noe slikt hadde skjedd. Voldtekt, pisking og lignende for åpne dører med datteren liggende på rommet ved siden av er vel ganske risikabelt spør du meg. Og jeg skulle også ha brukt gjenstander inn i anus og vagina, noe som sikkert heller ikke går lydløst for seg. BARE SÅ SYND AT LAGMANNSRETTEN IKKE VILLE KOMME PÅ ÅSTEDSBEFARING FOR Å SE HVOR LYDT DET VAR MELLOM ROMMET DER DENNE KVINNEN LÅ, OG ROMMET DER DATTEREN HENNES OG BARNA MINE LÅ. TRO HVORFOR LAGDOMMER SISSEL ENDRESEN IKKE VILLE DET?

  Men det var ikke bare datteren som motbeviste den dagboken. Ved en tilfeldighet kom vi over noen brev, fra henne, som nok var sendt tilbake fra politiet ved en feiltagelse. Dersom en sammenlignet disse brevene med tilsvarende datoer i dagboken så motsa de hverandre klart. Et brev som var skrevet kort tid etter et besøk her oppe fortalte hvor moro hun hadde hatt det her, mens det i dagboken stod at den samme turen her oppe hadde vært preget av vold, slag, voldtekt og at jeg hadde missbrukt barna mine så hun så på. Da er det noe som ikke stemmer. Og faktisk så fant vi nesten 60 brev på politihuset i Ålesund, under slutten av lagmannsrettssaken, brev som ikke hadde vært fremme i Herredsretten. Disse brevene motbeviste dagboken yterligere, og fortalt om sykdommen til denne kvinnen. MEN LAGDOMMER SISSEL ENDRESEN BLE SKIKKELIG SUR NÅR EN PRØVDE Å DOKUMENTERE DISSE BREVA, TRO HVORFOR?

  Vi anmeldte det at disse brevene ikke hadde blitt fremlagt, og resten av etterforskningen, til Sefo, det spesielle etterforskningsorganet for politiet. som grov uforstand i tjenesete. Vi har enda ikke hørt noe, selv om saken skulle være ferdig i fjor i april.

 

 

Brevvekslingen som jeg og min kone hadde, ble fremlagt

Jeg nemte at jeg og min kone hadde en ganske omfattende brevveksling med folk fra store delere av verden. Vi skrev både med kristne og ikke kristne, og det var ikke til å unngå at vi kom inn på Bibelen sitt syn på ekteskap og sex. Da holdt vi oss til anerkjent kristne ekteskapsrådgivere med et kjendt internasjonalt namn, og brukte bøkene deres som kilde. Stor var min overraskelse da de brevene ble fremlagt som bevis på at jeg var en sexualforbryter. Dette var brev som klart henviste sex innenfor ekteskapets grenser, og som oppfordret folk til å leve ut sin sexuelle legning innenfor ekteskapets grenser. Er det da galt å skrive åpent om sex? Og jeg kan ikke forstå hvordan det å si at sex hører hjemme innen ekteskapet kan vere et forsøk på å få unge jenter til å ha sex med meg. Da fratar en unge jenter evnen til å tenke. Og når vi som ektepar stod sammen, kan jeg ikke si at det var feil å skrive åpent om sex, selv til jenter. Men dette ble brukt som et av bevisene på at jeg var pervers. JA KANSKJE ER DET PERVERST I DAG Å HEVDE AT ALL LOVLIG SEX SKAL FOREGÅ I FASTE PARFORHOLD MELLOM VOKSNE ANSVARLIGE MENNESKER.

 

Jeg ble dømt for å ha missbrukt denne kvinnen fra Bergen sexuelt, - på tross av det datteren sa, - på tross av det anonyme brevet som vi beviste at hun hadde skrevet, - på tross av at hun hadde reist 6 timer med bil for å bli voldtatt, og tatt med seg datteren til en som hun påstod missbrukte barn. Jeg ble også fradømt retten til å virke som prest og sjelesørger for all fremtid. Retten ville ikke ta hensyn til at hun var plaget av sexuelle hallusinasjoner og at hun gjekk på tre sterke antipsykotika, mot stemmer og hallusinering.

 

 

Jeg vil spørre dere som leser dette om følgende:

 

1) Hvor logisk er det at en kvinne skulle reise 6 timer med bil når hun visste at hun skulle bli voldtatt og missbrukt, og at hun hadde sin datter med mange av gangene?

 

2) Hvor logisk er det da at denne datteren ikke skulle høre når moren ble slått og voldtatt, når det bare er en tynn vegg mellom rommet der ugjerningen skjedde og der datteren lå?

 

3) Om hun ble missbrukt, hvorfor sa hun da ikke noe til hjelpeapparatet som var bygd opp på Sotra?

 

4) Hvorfor nevnte hun ingen ting om dette før jeg brøt med henne, men i stedet omtalte oss som de beste venner hun noen gang hadde hatt?

 

 

 

11

 

«Jammen» sier du, «gjør ikke de mye godt?» Det kan være, men når det blir dokumentert så mange overgrep fra Barnevernet, er det ikke da på tide å ta en offentlig diskusjon, også i de politiske miljøene, om hvordan dette systemet skal fungere? En ansatt i barnevernet sa til meg at deres største problem er at de ikke har gode nok kontrollrutiner, dvs at dersom en kurator gjør en feil, så er det ingen som «tar» den kuratoren. I stedet er det en kultur der en dekker ryggen til hverandre. Og det er blitt dokumentert store økonomiske interesser mellom Barnevernet og psykiatere og psykologer som driver egen praksis som psykiatrisk sakkyndige. Dersom de ikke gjør som barnevernet sier og uttaler seg til barnevernets fordel td i en fylkesnemd, så må de sakkyndige det gjelder kanskje se seg om etter annet å gjøre. Jeg vil i den sammenhengen igjen advare mot psykiater Arvid Sollie, som driver eget firma i Kristiansund. Jeg har som sagt vitneutsagn på at han er en overgriper. Og 800-900 kr i timen er godt betalt....... Historien vitner om at selv mord har blitt begått for pengenes skyld. Da kan en stille spørsmålet om hvem som er «morderne» til alle de fortvilte foreldrene som på grunn av barnevernets «hjelp» tar livet av seg selv, sine barn og kanskje også sine ektefeller, samboende. Det har vært en del tragiske familiedrap i Norge i det siste, kan det være et resultat av tilbud om «hjelp» fra Barnevernet? Jeg bare spør.

 

Jeg er dømt til 6 års fengsel, og fradømt retten til å være prest og sjelesørger for all fremtid. Min kamp nå er nå for å få saken opp på nytt, men også for å advare andre og hjelpe der det trengest. Vi må stå sammen. Drømmen min er å få saken min tatt opp på nytt i Lagmannsretten, og kanskje er det noen der ute som kan hjelpe meg med det. Men jeg vil også gjerne at denne saken skal bli brukt for å vise galskapen i systemet, det som har ødelagt så mange mennesker. Jeg er sterk, mange har gitt opp for lenge siden, - eller er døde. På vegne av dem håper jeg at denne saken min kan være en tankevekker for mange. Det er på mange måter også på vegne av dem at jeg skriver. Og kan dette være med på å sette en stopper for dette, slik at andre familier blir reddet, ja da har vi ikke levd og dødd forgjeves.

 

 

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Hellre ett nackskott än fosterhem!

Hellre ett nackskott än fosterhem!

Av Peter Lindberg, Anebybo

 

 

 

 


Peter Lindberg är fd fosterbarn. Han bor i Aneby. Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida.

Medan Peter Lindberg skrev sin artikel har media rapporterat att en 17-årig yngling som var dömd till tvångsomhändertagande och placering på ett behandlingshem, hängt sig sedan han hade omhändertagits av polis på socialförvaltningens order.

 

 

 

 

24 fosterbarn står nu bakom den stämning som kommer att lämnas in mot myndigheterna i Stockholms stad.

 

Det är 24 som orkar. Det är ännu fler som hört av sig till mig som inte gör det, som bara vill berätta om det helvete de gått igenom som fosterbarn. Jag har också fått samtal från föräldrar som fått sina barn omhändertagna idag.

 

Stackars barn. Frågan är om det inte vore bättre att ge dem en kula och en pistol så de kan skjuta sig direkt. Det tycker jag, allvarligt talat!

 

Efter TV-dokumentären "Stulen barndom" trädde jag fram och berättade om min uppväxt som fosterbarn i Småland. Det satte igång en lavin. Det är nästan kaos. Människor hör av sig från hela Sverige och vill berätta hur de har haft det som fosterbarn. Det är knappt man kan tro att det är sant, att det finns så många som har haft det så djävligt.

 

För mig och de andra 23 är målsättningen att få ihop så många fosterbarn som möjligt att ställa sig bakom en stämningsansökan mot myndigheterna som lät det här ske. Som sagt, just nu är vi 24 stycken och jag hoppas att det kommer fler och vi avvaktar lite till med stämningsansökan.

 

Fasansfulla historier

Det krävs så otroligt mycket för att våga ta steget och berätta vad man upplevt som fosterbarn. För många är det vad man klarar. Att gå vidare, ut i offentligheten är något helt annat

 

De klarar inte av det, de vill bara berätta vad de varit med om. En kvinna som har kontaktat mig har varit placerad på 30 fosterhem. Fem år gammal sattes hon på tåget i Stockholm och släpptes av i Skillingaryd med en adresslapp på ryggen. Där fick hon vänta. Fosterföräldrarna hade tagit fel på dag.

 

En annan kvinna berättar att hon fick det rätt bra på sitt fosterhem, men hennes systrar hamnade fel. Båda tog livet av sig, 18 och 20 år gamla.

 

Ytterligare en kvinna från Värmland mår så dåligt att hon inte ens kan åka in över gränsen till Småland längre.

 

Det verkar inte som det finns något slut på eländet. Det bara fortsätter och fortsätter. Jag kan inte annat än jämföra fosterbarnshanteringen som en rensning. Inte etnisk rensning, men social sådan. De tog barnen från dem som fanns längst ner på samhällsstegen och gjorde oss till fjärde klassens människor. Vi som inte var värda någonting. Man behandlar inte ens djur på det sättet.

 

Tickande bomb

Bland samtalen som jag får från fosterbarnen från förr finns också samtalen från dem som drabbats idag. Samtalen kommer från föräldrarna som fått sina barn omhändertagna av en eller annan anledning.

 

Det värsta av allt är att myndigheterna inte verkar ha lärt sig någonting. Visst finns det barn som far illa i hemmen och som förmodligen skulle kunna få det bättre att komma därifrån. Men barnen måste ha kvar kontakterna med sina biologiska föräldrar.

 

En 30-årig kvinna ringde och berättade om en som hamnade i ekonomiska problem och

sökte hjälp hos de sociala myndigheterna. Det slutade med att de tog hennes flicka. Det hände för fyra år sedan och hon har inte fått träffa sitt barn sedan dess. Fattar man inte vad det är man håller på med? Myndigheterna skapar ju tickande bomber av de här barnen. Vi tog livet av oss själva, dagens fosterbarn kommer att skjuta först och

fråga sen.

 

Responsen som jag har fått sedan jag berättade om mitt liv har varit enorm, inte minst från andra som varit med om det och liknande som jag har upplevt.

 

Men jag har inte hört ett dugg från vare sig politiker eller socialarbetare. Ingen har ringt och velat prata med mig. Men vad vet jag om det här? Jag är ju bara en enkel korvhandlare!

 

 

Hennes son hängde sig i jeansen

Av Tommy Schönstedt

 

17-årig pojke hängde sig på toalett i poliscell
Av TT och Joakim Svensson

 

Pojke hängde sig i cellen
Av Eva Lindström-Ejdeholt

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Haverier i social barnavård? Fem fallstudier

 

"Haverier i social barnavård? – Fem fallstudier"

Andersson, G. Aronsson, K. (red.) Hessle, S. Hollander, A. Lundström, T
Gothia, 2001
ISBN 91-7205-299-6

Presentation: Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

Det har utkommit en ny bok om socialtjänstens hantering av tvångsvård av barn. Boken tielt är "Haverier i social barnavård? – Fem fallstudier". I boken granskas fem barnavårdsärenden som misslyckats. Genom dessa fallstudier har författarna försökt problematisera utrednings- och åtgärdsverksamheter, som de fann kunna bidra till att förklara det enskilda fallets utgång. Det anges att syftet har inte varit att identifiera någon "skyldig", utan att ganska förutsättningslöst kartlägga hur olika vardagliga rutiner och arbetssätt kan bidra till att ge en bättre förståelse för sociala "haverier", framför allt barnavårdsinsatser som i någon mening misslyckats. Författarnas avsikt är också att belysa mer allmängiltiga dilemman i socialt arbete med barn.

Bokens Kapitel 5 "En mammas motstånd - om samtycke vid ett omhändertagande" är skriven av Anna Hollander. Det handlar om det riksbekanta tvillingfallet på Gotland där en socialarbetare och hennes chef dömdes för tjänstefel. NKMR:s styrelsemedlem jur. kand., med. lic Siv Westerberg närvarade vid rättegången mot socialtjänsten på Gotland och skrev artikeln som publicerades den 13 maj 1997 i Gotlands Allehanda "Klart olagligt att skilja tvillingarna från sin mor". Eftersom ett av bokens kapitel är skrivet av Sven Hessle vill jag uppmana alla att läsa Sven Hessles artikel om fallet Alexander Aminoff.

Alla kapitel är uppbyggda som fallstudier, men författarna har valt olika infallsvinklar. Det handlar om samtycke eller ej till samhällsvård, om följderna av en barndom utan kontinuitet, om ideologiska dilemman, om medias roll i svåra barnavårdsärenden, etc. Författarna ingår i den expertgrupp som vägleder arbetet i CUS barn- och ungdomsvårdsprogram.

"Haverier i social barnavård? – Fem fallstudier" torde riktar sig till alla som är intresserade av att studera socialtjänstens ställningstaganden och bevegelsegrunder i barnavårdsärenden, men främst till studenter och praktiker inom socialt arbete - och inte minst till advokater och jurister som företräder föräldrarna i LVU-ärenden samt till domarna i förvaltningsdomstolarna - som underlag för diskussion och reflektion kring hur man kan undvika att allvarliga fel begås, och hur man kan bära sig åt för att trygga barnens och deras föräldrars rättssäkerhet gentemot socialtjänsten.

 

 

Haverier i social barnavård? – Fem fallstudier

Tillbaka till Bokindex

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Hellre fria än fälla

Hellre fria än fälla

Av Gunvor Wallin, juris professor, och Thomas Wettergren, fil kand

 

 

 

 


Gunvor Wallin är pensionerad juris professor. Hon har i flera år varit verksam som professor i civilrätt i Lund. Thomas Wettergren är fil kand, samhällskritiker och artikelförfattare i Båstad.

Skriften återges här med författarnas benägna tillstånd.

 

 

 

 

Innehåll:

 

Sid.

 

1.

Målet

2

1.1.

Parterna

2

1.2.

Flickornas mödrar

2

1.3.

Parternas version

3

1.4.

Vittnesmålen

3

1.5.

Domskälen

4

 

 

 

2.

Kommentarer

5

2.1.

Bevisvärdering, beviskrav och utredning

5

2.2.

Utredningar i målet

6

2.3.

Trovärdighet

7

2.4.

Alternativa hypoteser

8

2.5.

Mannens hälsotillstånd

9

2.6.

Synpunkter på domskälen

10

2.7.

En alternativ förklaringsmodell

11

2.8.

Frihet under ansvar?

12

2.9.

Avslutande synpunkter och sammanfattning

13

 


Inom svensk rättsskipning brukar ofta framhållas vilka höga krav vi har på rättssäkerhet och hur viktigt det är för ett rättssamhälle att ställa höga krav på bevisning och bevisvärdering. Man brukar säga att det för fällande dom krävs att den åtalades skuld står bortom allt rimligt tvivel och att det är bättre att nittionio skyldiga går fria än att en oskyldig blir dömd. Svea Hovrätts friande av Christer Pettersson i Palmemålet är ett exempel på denna goda svenska rättstradition.

1. Målet

Vi har utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv granskat några domar i sexualbrottmål. I det fall som är aktuellt här blev vi kontaktade av mannen under sommaren 2005. Han översände domarna och lämnade några muntliga upplysningar i detaljfrågor. Mannen blev 2003 av Luleå tingsrätt (TR) dömd till sju års fängelse för dels grovt sexuellt utnyttjande av underårig, dels för överträdelse av besöksförbud, dels för vapenbrott. Det senare bestod i att mannen innehaft två revolvrar utan att ha vapenlicens. På grund av de två senare åtalspunkternas ringa straffvärde bortses i det följande från dessa. Härutöver dömdes mannen till att utge skadestånd till de båda målsägandena. Hovrätten för övre Norrland (Hovrätten) ändrade tingsrättens dom på så sätt att fängelsestraffet sattes till fem år och skadeståndsbeloppen höjdes.

1.1. Parterna

Parter i målet är – förutom mannen – två flickor, av vilka den ena kallad A, är mannens fosterdotter och den andra, kallad B, är mannens biologiska dotter.

Övergreppen mot A sägs ha ägt rum 1992 – september 2002 och mot B dels vid ett tillfälle 1998/99 i mannens bostad, dels under en treveckorsperiod våren 2001 på samma plats, dels under juni – september 2001 i huvudsak i bostaden, men även under resor i Norrbotten och Västerbotten.

Mannen är tidigare ostraffad frånsett vissa trafik- och bokföringsförseelser. Han har varit gift ”ett flertal gånger”, senast med A:s mor. Han är nu närmare sextio år gammal. Mannen drev en affärsrörelse i Luleå, vilken gick i konkurs 2000. Han har tillsammans med målsägandena, A:s mor och flera andra personer, deltagit i ett stort antal marknader och mässor i Norrbotten och Västerbotten och bedrivit försäljning av musik, ungdomsartiklar mm. Han ägde en fastighet i Luleå, vilken först till hälften, därefter helt ”skrevs över” på A:s mor .

A var vid tiden för polisanmälan arton år gammal och hade vistats i mannens hem under nästan hela sin barndom. Den två år yngre B hade däremot mestadels bott på annan ort, dels tillsammans med sin mor, dels placerad i fosterhem. Hon förefaller ha bott tillsammans med sin far endast under de tidsperioder åtalet omfattar. Enligt uppgifter från mannen och två av vittnena hade B tidigare varit inblandad i ett sexualbrottmål i Göteborg och därvid fått ett mindre skadestånd.

1.2. Flickornas mödrar

Både A och hennes mor är utlandsfödda. Äktenskapet med mannen varade 1996 – 1999. Fr o m 1999 företog hustrun upprepade resor till hemlandet. Enligt mannens uppgift gifte hon sig där med en annan man, trots att hon då fortfarande var gift med mannen. A förefaller ha varit med på åtminstone någon av dessa resor. Enligt mannen skall förhållandet mellan A och hennes mor ha varit gott fram till 1999, därefter sämre.

Förhållandet mellan B:s mor och mannen synes ha varit mycket kortvarigt. B:s mor sägs tidigare ha polisanmält mannen för olika påstådda brott eller förseelser. Enligt ett av vittnena har B:s mor stort inflytande över B, som sägs lyssna mycket på henne. Vad gäller mödrarna skriver TR i sin dom: ”Tingsrätten konstaterar att båda dessa synes ha haft motiv för att skada mannen”.

1.3. Parternas versioner

De båda målsägandenas utsagor är belagda med sekretess av domstolarna. Vilket slags handlingar det är fråga om framgår ändå av de ganska detaljerade gärningsbeskrivningarna, av domarna och indirekt av mannens och i viss mån vittnenas utsagor. Vad gäller särskilt övergreppen mot A sägs att mannen successivt sökt vänja flickan vid alltmer avancerade sexuella handlingar och sökt få henne att tro att sexuella relationer mellan far och dotter är något naturligt. Det framgår också att flickorna talat om ett mycket stort antal övergrepp. Enligt mannen skulle flickorna ha talat om över 500 övergrepp under en två månadersperiod då de var ute och reste och arbetade tillsammans på olika marknader.

Mannen nekar till alla anklagelser och hävdar att han är utsatt för en komplott, som hans före detta hustru – A:s mor – låg bakom. Syftet skulle ha varit att komma över huset i Luleå. Det var visserligen redan ”skrivet” på A:s mor, men hennes förfoganderätt inskränktes av en fullmakt som gav mannen rätt att förvalta, belåna och försälja huset. Mannen hade dessutom för avsikt att låta ”skriva” huset på A när hon fyllt arton år, vilket modern motsatte sig.

1.4. Vittnesmålen

I TR hördes sju personer som vittnen och i Hovrätten ytterligare sex. Ingen av flickornas mödrar fanns med bland vittnena. Inget av vittnena hade själv hört eller sett något som var ägnat att framkalla misstankar i den riktning åtalet gäller. Av de tretton vittnena sade sig tre ha hört någon av flickorna säga något som pekar ut mannen. Ett av dem är styvmor till A:s dåvarande pojkvän. Vittnet sade sig vid ett tillfälle ha märkt att A var nedstämd och frågat om hemförhållandena, varvid A sagt att hon blivit utsatt för övergrepp av mannen. Detta inträffade en eller två veckor före anmälan.

Det andra av dessa vittnen är B:s dåvarande pojkvän, som sagt att B mer än ett år före anmälan berättat för honom om övergreppen.

Det tredje vittnet är A:s före detta pojkvän, som berättade att A vid ett tillfälle sagt honom att hon var oskuld, vid ett senare tillfälle att hon ljugit och att en tidigare pojkvän tagit hennes oskuld och ännu en tid därefter att hon ljugit och att mannen våldtagit henne.

När det gäller dessa vittnesmål rör det sig således om vittnen som har liten eller ingen kännedom om mannen, flickorna, deras relationer och förhållandena i hemmet och på arbetsplatserna. Bland de övriga vittnena fanns flera personer med mycket god kännedom om dessa förhållanden eller delar därav, t ex mannens hustru i ett tidigare äktenskap och mannens son, gamla vänner till mannen och personer som bott och arbetat tillsammans med mannen, flickorna och A:s mor vid marknader och mässor. Några av dem avgav tämligen intetsägande vittnesmål, men de flesta gav mer eller mindre starkt stöd för mannens version. Ingen har märkt något misstänkt eller besynnerligt i mannens förhållande till flickorna eller i deras uppträdande i övrigt. Några påpekade att eftersom man arbetar och lever så tätt inpå varandra vid marknaderna så är möjligheterna till hemliga sexuella möten ytterst begränsade.

Utöver det sagda kan det vara värt att notera att mannens son lämnade uppgifter som kan tolkas som att A hade samvetsförebråelser efter anmälan och att varken skolpersonal, väninnor till flickorna eller A:s moster fanns med bland vittnena.

Ingenting tyder heller på att vittnespsykologisk expertis anlitats vid någon av rättegångarna.

1.5. Domskälen

Den huvudsakliga grunden för domen utgörs av flickornas berättelser. Båda domstolarna konstaterar att berättelserna är mycket likartade, vilket ses som ett starkt indicium på att de är sanna, eftersom ingenting framkommit som tyder på att de konstruerats i samråd. Berättelserna anses också innehålla detaljer som bär det självupplevdas prägel. De innehåller uppgifter som i sig inte är orimliga och som inte motsäger varandra. Mannens uppgifter anses också bekräfta flickornas berättelser på vissa punkter. Flickorna har gjort ett trovärdigt intryck, bl a genom att till synes inte vilja svärta ned mannen i onödan.

Enligt TR anser sig mannen vara utsatt för en komplott som mödrarna ligger bakom. TR avvisar dock denna förklaringsmodell, eftersom den enligt TR skulle förutsätta att mödrarna var för sig övertalat sina döttrar att rikta falska beskyllningar mot mannen, trots vetskap om vad dessa kunde leda till för hans del. Båda domstolarna finner det oförklarligt att flickorna falskeligen skulle anklaga mannen om förhållandet dem emellan varit så gott som mannen hävdat och som också bekräftats av vissa vittnesmål. TR anser att mannens uppträdande inför rätten, hans svårighet att hålla sig till saken och benägenhet att göra ovidkommande utläggningar, får honom att framstå som mindre trovärdig än flickorna. Båda domstolarna finner att flickornas uppgifter stöds av viss kringbevisning i form av de uppgifter de lämnat till sina pojkvänner och till styvmodern till A:s pojkvän.

Hovrättens bedömning är betydligt utförligare än TR:s och vissa skillnader kan förmärkas även i viktiga frågor. Så t ex anser Hovrätten att mannens hypotes om en komplott riktad mot honom avser att flickorna eventuellt med stöd av B:s mor, skulle ha sammangaddat sig mot honom. TR däremot anser att mannen menat att mödrarna legat bakom anmälningarna. Mannen hade företett ett läkarintyg som vitsordade att han led av impotens. Detta nämndes endast av Hovrätten och avfärdades med hänvisning till att det grundar sig på hans egna uppgifter. TR anser att det inte framkommit att oralt sexualumgänge förekommit, medan Hovrätten tror att A förmåtts medverka i sådant.

Hovrätten nämner i motsats till TR en dikt som mannen skrivit till A efter anmälan och som anses ha ett ordval som tyder på att mannen betraktar A som något mera än en dotter, t ex ordet ”livskamrat”.

Till skillnad från TR antyder Hovrätten viss tveksamhet inför några av B:s berättelser som sägs ha framförts på ett sätt som skulle kunna uppfattas som obesvärat. Hovrättens ansats till kritik av B leder dock inte till en annan bedömning än att hon i stort är trovärdig. Också när det gäller omfattningen av de övergrepp B säger sig ha blivit utsatt för förhåller sig Hovrätten skeptisk ”… även med utgångspunkt i de uppgifter som anger ett något lägre antal övergrepp, framstår uppgifterna som överdrivna”, skriver rätten.
Inte heller denna gång leder tvivlet till en annan bedömning än att B är trovärdig. TR däremot accepterar utan invändningar flickornas uppgifter om omfattningen av övergreppen.

2. Kommentar

2.1. Bevisvärdering, beviskrav och utredning

I båda domarna saknas helt uppgifter om vad försvaret haft att säga och domstolarnas bedömning därav. Man skulle kunna tro att även dessa uppgifter sekretessbelagts av domstolarna, men ingenting tyder på att så skett. Mannen har givetvis haft försvarare. I en skrivelse till Hovrätten daterad 2004-01-09 ger försvarsadvokaten uttryck för sin syn på målet och de beviskrav som bör gälla. Advokaten skriver: ”I detta mål står ord mot ord. Fristående stödbevisning, såsom t ex kriminaltekniska fynd på påstådda brottsplatser eller rättsmedicinska undersökningar av målsägandenas kroppar, saknas helt. De vittnen som åklagaren åberopar uttalar sig ju bara om hörsägen, dvs. vad resp. målsägande uppgett för dem. Sådana vittnen räknas i doktrin och praxis inte som bevisning av avgörande betydelse, se t ex Gregow*) i SvJT  1996 s. 515 p. 6.”

HD har som bekant i ett antal rättsfall, bl a NJA 1991 s. 83, 1993 s. 68 och 1993 s. 616, slagit fast att målsägandens utsaga, även i avsaknad av stödbevisning, kan räcka till fällande dom. Detta innebär dock inget som helst avkall på beviskraven i brottmål. Till yttermera visso faller det i praktiken på underinstanserna att i det vardagliga rättegångsarbetet upprätthålla detta beviskrav. Härom skriver Gregow i aa sid. 523:

”Avslutningsvis skall på nytt understrykas att det höga beviskrav som gäller brottmål och främst i fråga om grövre brott bör tillämpas med stränghet i incestmål. Dessa mål kräver ofta ingående bedömningar och närmare övervägande om beviskravet är uppfyllt. Den domare som efter sådan genomgång anser att det finns någon som helst tvekan om den åtalades skuld bör ogilla åtalet.

I anslutning härtill kan påpekas att HD inte kan förväntas över lag eller ens i någon större omfattning korrigera fall då åtal har bifallits på för tunn bevisning. Det innebär att sista ordet i allmänhet är sagt genom hovrättens dom. Detta understryker ytterligare vad som sagts i föregående stycke.”

- - -

Åtalet mot (mannen) är ett incestmål, han har mot sitt nekande dömts till ett mycket långt fängelsestraff. Enligt Gregow ankommer det därför nu på Hovrätten att tillämpa beviskravet ”med stränghet”. Vad detta innebär i praktiken har utvecklats av Christian Diesen, se t ex JT 1996 – 1997 s. 525 ff.

I dessa mål är särskilt det s k utredningskravet av stor betydelse. Diesen skriver därom, se sid 526:

´… utredningskravet betyder att förutsättningen för att bevisvärdering ska kunna ske på ett fullgott sätt är att domstolen har det utredningsunderlag, som erfordras för att i det konkreta fallet kunna utesluta friande alternativ.´

Utredningsunderlaget är i detta mål synnerligen undermåligt.”

På advokatens begäran inkallades ytterligare sex vittnen till hovrättsförhandlingarna. Dessa vittnade i huvudsak till mannens förmån. Ingenting tyder emellertid på att dessa vittnesmål haft någon betydelse för Hovrättens ställningstagande.

2.2. Utredningar i målet

I antologin ”Svensk vittnespsykologi” sammanställd av Nils Wikland och Ulla Sjöström finns två artiklar av den legendariske vittnespsykologen Arne Trankell. Den första artikeln har titeln ”Lars-fallet. Trovärdighetsutredningarnas metodik”. Nedan följer några citat ur artikeln:

”Istället för undersökning av ett visst vittnes trovärdighet kan exempelvis tillförlitligheten hos de uppgifter, som utgör bevisning i målet, göras till föremål för utredning. (sid. 17).”

- - -

”Tyngdpunkten förflyttas emellertid definitivt från barnet till den eller de situationer, i vilka anklagelserna först uttalas. (sid. 17).”

- - -

”En av konsekvenserna härav blir att den anklagade måste undersökas med stor omsorg. Relationen mellan denne och barnet måste redas ut och de personlighetsdrag som påverkar barnets inställning till den anklagade, måste klarläggas. (sid. 17).”

- - -

”Barnets beskyllningar, ofta uttalade i en emotionellt uppladdad situation, är därför oftast resultatet av en rad olika påverkningar och inflytelse från de mest centrala personerna till en rad mer eller mindre perifera medverkande. (sid. 18).”

- - -

”När utredningen är slutförd, skall sammanställningen ge en hållbar och naturlig förklaring av alla fakta, så att de inblandade personernas handlingsmotiv bildar ett enhetligt system, i vilket inga vittnesmål lämnas oförklarade. (sid. 18).”

Betraktat ur det perspektiv Trankell anlägger förefaller utredningen i målet huvudsakligen bestå av försummelser. De alternativa tolkningar, som mannen hävdar, utreds inte. Ingen individualpsykologisk undersökning av huvudpersonerna görs och inte heller en socialpsykologisk sådan med syfte att kartlägga relationer och samspel mellan de inblandade. Mödrarna, som mycket väl kan vara nyckelpersoner för att förstå vad som hänt, hörs inte som vittnen. Ingenting i domarna tyder heller på att de blivit förhörda, en omständighet som vi finner häpnadsväckande. Försvarets inlagor och de flesta av vittnesmålen sållas bort. Domstolarnas bedömning av dem redovisas inte. En analys av kongruensen mellan anklagelserna och flickornas beteende görs inte i någon av domarna. Särskilt denna sistnämnda punkt väcker många frågor, t ex följande:

-         A säger sig ha blivit utsatt för sexuella övergrepp under tio års tid. Berättade hon aldrig någonting för kamrater och skolpersonal?

-         Märkte aldrig skolpersonalen att flickan var nedstämd och okoncentrerad?

-         Märktes aldrig hennes svåra hemförhållanden på skolprestationer och fritidsaktiviteter?

-         Berättade A aldrig vad fosterfadern gjort med henne för sin mor, till viken hon sägs ha haft ett gott förhållande fram till 1999?

-         Hur kunde modern som var gift med mannen 1996 – 1999 undgå att märka vad som pågick? Om hon märkt något, varför ingrep hon då inte genast?

-         Hur kunde övriga personer i deras omgivning undgå att märka att något var på tok?

-         När, hur och i vilket sammanhang upptäckte A att det inte var ”naturligt” med sexuella relationer mellan far och dotter?

-         När bestämde hon sig för att anmäla och varför just då?

-         Varför stannade flickorna kvar och fortsatte att arbeta tillsammans med mannen på marknaderna, trots att han enligt deras uppgifter utsatte dem för ständiga övergrepp? De kunde ju ha givit sig av därifrån när som helst.

-         Varför återvände B för att besöka sin far trots att hon vid ett tidigare besök i hans bostad blivit våldtagen? Varför återvände hon en tredje gång för att resa på marknad tillsammans med mannen?

-         Varför stannade hon kvar i mannens bostad i tre veckor och lät sig våldtas? Hon hade ju när som helst kunnat återvända till sin fosterfamilj.

-         Varför märkte inte B:s fostermor att något hänt flickan?

-         Varför berättade inte B genast för sin mor om vad som hänt redan efter de första övergreppen?

-         Varför polisanmälde inte B genast övergreppen?

-         Märkte inte flickorna under marknadsdagarna att de båda var utsatta för mannens övergrepp?

-         Hur kunde övriga personer, bland dem A:s mor, som arbetade och bodde tillsammans med flickorna undgå att märka att dessa ideligen var frånvarande korta stunder under vilka de blivit våldtagna av mannen?

-         Varför gjorde flickorna aldrig motstånd mot förövaren, ropade på hjälp, hotade att anmäla eller åtminstone grät eller visade andra tecken på upprördhet och förtvivlan efter övergreppen?

-         Om mannen intensifierade sina övergrepp mot A 1995 – 1996 som domstolarna gör gällande, varför gifte ha sig då med A:s mor 1996?

-         Hur bar sig flickorna åt för att undvika graviditet efter dessa hundratals samlag? Var det mannen som skyddade sig?

-         Skrev någon läkare ut p-piller till A redan under 1990-talet?

Det finns ingenting i de offentliga delarna av domarna som tyder på att någon av dessa frågor någonsin ställts till någon av flickorna, eller att domstolarna själva ställt sig dessa frågor.

2.3. Trovärdighet

Enligt HD:s anvisningar kan mål av det här slaget avgöras enbart på grundval av domstolens bedömning av målsägandens trovärdighet. Ingenting sägs däremot om den tilltalades trovärdighet. Den här aktuelle mannen är som nämnts tidigare ostraffad och har varit gift ”ett flertal gånger”. Han har därmed dokumenterat en sexualitet inriktad mot vuxna kvinnor. Bortsett från anklagelserna har ingenting framkommit i hans bakgrund eller aktuella förhållanden som tyder på att han är pedofil. Det fanns en dator i mannens bostad som visade sig innehålla ett stort antal porrbilder men ingen barnporr. Det är f ö oklart om mannen laddat ned bilderna eftersom flera personer haft tillgång till datorn. Han är således med säkerhet ingen ”äkta”, regredierad pedofil. Enligt vår mening bör dessa förhållanden ses som en form av stödbevisning som talar till mannens förmån.

Frågan om mannens trovärdighet kommenteras inte av Hovrätten men väl av TR som skriver att han ”i många fall varit ovillig att lämna direkta svar på de frågor som ställts /… / och lämnat undanglidande svar och gjort ovidkommande utläggningar.” Vi delar helt försvarsadvokatens upprördhet över att detta beteende, som beror på vissa karaktärsegenskaper hos mannen, skall ses som bevis på hans bristande trovärdighet.

Vad gäller flickornas trovärdighet har denna prövats genom en ytlig utsageanalys med lågt ställda krav. Därtill kommer en bedömning av flickornas reaktioner och uppträdande inför rätten. Enligt vår mening är det ibland möjligt att med säkerhet kunna fastslå att en person inte är trovärdig, men aldrig möjligt att med säkerhet fastställa att en person är trovärdig utan annan bevisning än vederbörandes utsaga. Vi vänder oss emot HD:s föreskrifter om trovärdighetsbedömning såsom helt otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Den omständigheten att målsägandena i sexualbrottmål inte sällan i efterhand tar tillbaka sina uppgifter sedan de blivit förklarade ”trovärdiga” av rätten, visar med all önskvärd tydlighet hur osäker denna bedömning är. Detta inses också på många håll inom rättsväsendet.

I sin PM ”Riktlinjer för ärenden rörande barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn” (2002-07-12), skriver Riksåklagaren (RÅ): ”Den centrala bevisningen i form av målsägandeförhör måste stödjas av annan bevisning som kan verifiera de uppgifter som målsäganden lämnat och denna dokumentation måste vara sådan att man även vid en granskning i efterhand – efter längre eller kortare tid – kan lägga fast händelseförloppet. (sid 3)”. Ett annat exempel är en intervju i tidskriften ”Kvinnotryck” 1 / februari 2002, med biträdande chefsåklagaren i Luleå Mikael Lundquist, som bl a säger:

”- Jag måste vara säker på att en domstol ska döma mannen. Det är svårt att tro att domstolen skulle göra det om det inte finns vittnesbevisning eller medicinsk undersökning som visar att brott har skett. Målsäganden (kvinnan) blir då mindre trovärdig. Hon blir trovärdig om hon slagit larm snabbt än att det gått en tid.”

- - -

”- Det räcker inte att tro på kvinnan, man måste ha bevis också.”

- - -

”- Jag har svårt att se hur det skulle fungera praktiskt om rättsväsendet nöjer sig med att tro på kvinnornas berättelse. Det finns fall där kvinnan ljuger.”

Vi frågar oss varför dessa självklarheter inte vunnit erkännande och tillämpning också i det fall vi beskriver i denna artikel.  Möjligheterna att tillämpa sådana insikter borde ha varit goda eftersom Lundquist var ansvarig åklagare i målet.

2.4. Alternativa hypoteser

Mannen har i båda domstolarna hävdat att bakgrunden till anklagelserna är en komplott riktad mot honom. Det framgår emellertid inte varken av referaten av mannens utsaga eller av domstolarnas bedömning hur komplotten skulle se ut. Enligt TR:s dom säger mannen att hela historien är en komplott som hans före detta hustru ligger bakom. TR skriver härom att ”… hur den skulle se ut har han inte närmare beskrivit, men det är uppenbart att han anser att flickornas mödrar ligger bakom.”

Hovrätten däremot skriver att mannen sagt sig haft för avsikt att ”skriva huset” på A när hon fyllt arton år, men att hennes mor motsatte sig det och att han trodde det var därför anklagelserna kommit mot honom. Det kunde också enligt referatet vara ett sätt för A att få stanna i Sverige. I sin bedömning skriver Hovrätten att mannen har gjort gällande att A – tillsammans med B – konspirerat och planerat att anmäla honom för brott mot dem båda.

Som synes råder betydande förvirring om vad mannen sagt och hur det skall tolkas. Domstolarna tycks här varken ha brytt sig om att skapa klarhet om vad mannen menat eller utreda de alternativa förklaringar som han hävdat. Det är möjligt att mannens utsagor varit svårbegripliga, dels beroende på karaktärsegenskaper som tidigare berörts, dels på det självklara förhållandet att en konspiration mot honom måste organiseras bakom hans rygg. Mannen förstår därför inte själv riktigt vad som hänt och kan inte lämna en exakt beskrivning. Det är emellertid domstolarnas sak att bringa klarhet i detta genom utredning.

Mannen beskrivs av flera vittnen som snäll, godtrogen, lättmanipulerad, tror gott om alla, en person som ibland blir utnyttjad. Det är inte förvånande om en sådan person inte tillfullo har förstått ens sina närmastes karaktärer, motiv, relationer och känslor. Detta förhållande understryker ytterligare vikten av en individualpsykologisk och socialpsykologisk utredning, något som domstolarna helt försummat. Som exempel på något som borde ha utretts vill vi peka på händelserna under hösten 2002.
I september fyllde A arton år. Ungefär samtidigt anlände A:s morbror till Sverige, enligt mannen i avsikt att leta reda på den famösa fullmakten, vars existens utgjorde ett hinder för A:s mor att sälja huset. Morbroderns besök ledde till ett handgemäng mellan honom och mannen den 17 oktober. Samma dag kom A:s anmälan. Den 24 oktober togs 13 000 kronor ut från A:s mors konto, av vilka A sägs ha fått 10 000. Mannen hade vid den tidpunkten häktats och fått sin första akuta hjärtinfarkt. Medan han låg på sjukhuset försökte den före detta hustrun att sälja huset. I december kom sedan B:s anmälan mot mannen. Det är knappast orimligt att tänka sig att det bakom denna händelsekedja kan ligga en konspiration av något slag. Ingenting tyder på att saken har utretts av någon av domstolarna.

2.5. Mannens hälsotillstånd

Mannen hävdar själv att han haft potensproblem sedan mitten av 1990-talet. Dessa uppgifter styrks också av två av vittnena, för vilka mannen berättat om sin belägenhet. Läkarintyg tyder också på att hans hälsotillstånd försämrats sedan denna tid och att försämringen ledde till två hjärtinfarkter med kort mellanrum hösten 2002. Under senare delen av 1990-talet gick hans affärsrörelse allt sämre fram till konkursen i maj 2000. Under denna tid var mannens situation pressad och han trycktes av bekymmer för företaget, de anställda och familjens ekonomiska framtid. Både hans sexuella och ekonomiska problem kan ha spelat in vid skilsmässan 1999. Mot denna bakgrund är mannens uppgifter om impotens inte osannolika eller förvånande.

Beträffande potensproblemen skriver Hovrätten: ”Det kan vidare noteras att (mannens) uppgifter om potensproblem härrör från honom själv, även om de finns återgivna i ett journalutdrag.” Hovrätten antyder sålunda här att uppgifterna inte är att lita på. Det är frestande att påpeka att hela målet bygger på uppgifter av samma karaktär, d v s från flickorna själva, men det har i deras fall inte setts som något hinder. Emellertid utvisar det nämnda journalutdraget att mannen diskuterat detta med sin läkare i december 2001, d v s närmare ett år före A:s anmälan. Mannen visste således inte att han skulle bli anmäld senare för sexuella övergrepp och hade ingen som helst andledning att med hjälp av osanna uppgifter skaffa sig ett falskt alibi. Med tanke på det något genanta i situationen för en man med hans bakgrund är det mycket osannolikt att mannen berättat detta och begärt att få Viagra om inte problemet varit reellt. Mannen bör således ha talat sanning och de sexuella stålmansprestationer som flickorna påstått att han utfört under sommaren 2001 framstår också av denna anledning som högst osannolika.

Det kan vidare noteras att i Hovrättens referat av mannens utsaga står att han fick Viagra i januari 2001. Det kan vara ett oavsiktligt misstag, men om så inte är fallet kan påpekas att han i december fått Viagra 25 mg 4x4 st. utskrivet av sin läkare. Läkaren skriver i brev till oss att eftersom detta var en försöksbehandling valdes lägsta styrka på tabletterna. Journalutdraget visar att han fick Viagra ytterligare sex gånger, senast i september 2004 med successivt allt större styrka. Denna omständighet ger stöd åt mannens uppgift att tabletterna inte gav avsett resultat och att hans sexuella oförmåga kvarstod. Det var således för första gången i december 2001 mannen fick Viagra och hans påstådda sexuella prestationer under sommaren torde ha utförts utan hjälp av detta afrodisiakum. Enligt mannen hade flickorna eller någon av dem talat om 500 övergrepp på två månader. Det kan vara värt att sätta dessa atletprestationer i relation till journalutdragets glåmiga vittnesbörd.

2.6. Synpunkter på domskälen

Båda domstolarna trycker starkt på att flickornas berättelser är mycket likartade, vilket ses som ett starkt indicium på att de är sanna, såvida de inte konstruerats i samråd. Man menar dock att ingenting framkommit som tyder på att sådant samråd skett. Kanske inte, men ingenting tyder heller på att samråd inte skett. Argumentets bevisvärde står och faller med att man kan visa att samråd inte skett, vilket torde vara omöjligt. Det rör sig därför om en ren spekulation utan bevisvärde. Domstolarna hänvisar också till att flickornas berättelser innehåller detaljer som bär det självupplevdas prägel. Dessa uppgifter är sekretessbelagda, varför de inte kan bedömas av oss. Vi vill dock erinra om att båda flickorna synes ha varit sexuellt erfarna genom umgänge med sina pojkvänner. Eftersom variationsmöjligheterna vid sexuella övergrepp är relativt begränsade tenderar berättelser härom också av det skälet att likna varandra.

I analysen av flickornas utsagor ingår en granskning av att uppgifterna inte i sig är orimliga och att de inte motsäger varandra. Detta innebär att ställa mycket låga krav på utsagorna och ett godkännande på sådana grunder betyder knappast mer än att flickorna är normalbegåvade.

Mannens uppgifter lämnas utan avseende. De ges endast betydelse i den mån de kan användas för att styrka flickornas trovärdighet. Mannen kunde lika gärna ha dömts ohörd.

TR skriver att ”de” – flickorna och/eller mödrarna – måste ha insett att utförliga osanna uppgifter om sexuella övergrepp måste medföra att mannen riskerar ett långt fängelsestraff. ”Redan på grund härav finner tingsrätten mannens förklaring till anmälningarna och berättelserna högst osannolik.” TR utgår härvid från att kvinnorna inte skulle vilja göra något som skadar mannen om han är oskyldig. Detta är ett i hög grad förhastat antagande som dessutom strider mot vad TR tidigare uttalat om mödrarnas inställning till mannen. En psykologisk utredning skulle möjligen kunna ge visst stöd för antagandet, men någon sådan har inte genomförts.

Båda domstolarna har fått uppfattningen att flickorna inte försökt svartmåla mannen. Ett av vittnena, en ung man som arbetat ihop med mannen och flickorna vid marknaderna, gör i sitt vittnesmål en anmärkning som är intressant på flera sätt. Han säger att mannen inte har ”bjudit ut A eller B till honom som ersättning för nedlagt arbete.” Eftersom varken mannen eller någon av vittnena påstått detta måste anklagelserna emanera från flickorna eller från en av dem. Om vittnets anmärkning är sanningsenlig – och det ifrågasätts inte – måste flickan/flickorna ha ljugit inför domstolen. De har genom sin beskyllning försökt svartmåla mannen, d v s just det som domstolarna säger att de inte gör. Uttalandet tycks inte föranleda några reflexioner alls hos domstolen och visar därigenom också på domstolens selektiva perceptionsförmåga.

Ytterligare ett argument går ut på att anklagelserna mot mannen framstår som oförklarliga om förhållandet mellan mannen och flickorna varit så gott som mannen hävdar och som också nämns av några vittnen. Enligt vår mening är det oförklarliga snarare att domstolarna inte anser sig kunna finna någon tänkbar förklaring till denna motsättning. Med de egenskaper som ett par av vittnena beskriver hos mannen kan han ha haft svårighet att förstå flickornas personligheter på ett djupare plan och den verkliga karaktären av deras relation. Han kan i likhet med många andra människor ha trott att förhållandet var gott om gemenskapen i vardag och arbete fungerade hyggligt. Det kan också på ett sent stadium ha inträffat attitydförändringar hos flickorna som undgått mannen.

Hovrätten åberopar också viss kringbevisning som flickornas uppgifter till sina pojkvänner och A:s uppgift till pojkvännens styvmor. Vad gäller de senare så skulle A vid ett tillfälle ha verkat ledsen vilket föranlett kvinnan att fråga hur A hade det hemma. A skulle då ha öppnat sitt hjärta för henne och berättat om övergreppen. Med tanken på att A säger sig ha varit utsatt för övergrepp i tio års tid förefaller det minst sagt märkligt att en vuxen person först nu, en eller två veckor före anmälan, lägger märke till att hon är nedstämd. Märkligt är också att denna person är en så ytterst perifer figur i A:s liv. Man frågar sig om inte denna kvinna valts ut för att motta A:s förtroende just därför att hon var så perifer och inte kände till familjen och A:s förhållanden.

Beträffande A:s tidigare pojkvän som berättat att A sagt att mannen våldtagit henne så berättade han också att A vid två tillfällen sagt honom att hon ljugit om sin förlorade oskuld. Hans vittnesmål visar således att A ingalunda är främmande för att ljuga om sexuella ting. B:s tidigare pojkvän har ”under ed” berättat att B sagt honom minst ett år före anmälan att hon blivit våldtagen av mannen. ”Att B vid denna tidpunkt lämnade sådana uppgifter kan svårligen förklaras på annat sätt än att hon själv varit med om händelserna,” skriver Hovrätten. Bortsett från möjligheten att vittnet ljugit, i medvetande om att mened i en sådan sak inte kan bevisas, finns möjligheter till alternativa förklaringar om man tar mannens komplotteori på allvar.

Slutligen kan nämnas att Hovrätten också åberopar en dikt som mannen skrivit till A efter anmälan. I dikten uttrycker han sin djupa tillgivenhet för flickan och använder därvid ett ordval som Hovrätten anser tyda på att han betraktar A som något mer än en dotter. Hovrätten nämner därvid särskilt ordet ”livskamrat”. Argumentet bygger på att Hovrätten vet att mannen lägger in samma betydelse i ordet som Hovrätten själv gör. Eftersom A inte är mannens biologiska dotter kan man tänka sig att han sökt efter ord som inte innebär en sådan släktskap och därvid haft oturen att fastna för ett ord som bidragit till att ge honom fem års fängelse.

2.7. En alternativ förklaringsmodell

Vi har konstruerat ett alternativt scenario som vi menar förklarar händelserna på ett rimligt sätt utan att sexuella övergrepp ingår. Vi gör givetvis inte anspråk på att det är den sanna beskrivningen av vad som hänt, endast att det är en tänkbar alternativ förklaring.

Våren 2000 blev A:s mor ensam innehavare av lagfarten på fastigheten i Luleå. Hon var då redan gift med en annan man i hemlandet och ville så snart som möjligt flytta tillbaka dit men ville också tillgodogöra sig det ekonomiska värde som huset representerade. Vad som hindrade henne från att sälja huset var mannens fullmakt och kanske också mannen själv. Han talade redan då om att ”skriva över” huset på A när hon fyllde arton år. Kvinnan började umgås med planer på att få mannen ur vägen en tid för att då kunna sälja huset och lämna landet med pengarna. Hon började därför senast under 2001 att försöka förmå A att anmäla mannen. Till moderns förargelse vägrade A. Hon hade vuxit upp med mannen i Sverige och var fäst vid honom. Modern gav sig dock inte utan försökte locka flickan med en belöning.

Under sommaren 2001 arbetade och bodde A tillsammans med B. Flickorna lärde då känna varandra ordentligt och A berättade för B om moderns planer. B hade under sin uppväxt haft ganska lite kontakt med mannen och hyste inga djupare känslor för honom. Med sina erfarenheter från en tidigare sexualbrotträttegång insåg B genast vilka ekonomiska möjligheter projektet innebar. Hon kontaktade sin långt mer erfarna mor som var mannens fiende sedan gammalt. Modern blev eld och lågor över planen och gav B en rad goda råd om hur de borde gå tillväga. Ett råd gällde att de borde berätta ungefär samma historia. Det skulle öka deras trovärdighet. Ett annat rörde vikten av att snarast skaffa sig användbara vittnen. B skred till verket under hösten 2001 och berättade för pojkvännen om ”övergreppen”. Någon anmälan blev det emellertid inte då eftersom A fortfarande var motsträvig. Under 2002 började A:s mor fundera på andra sätt att komma åt huset. Strängt taget kunde det räcka med att få tag i fullmakten. Hon vände sig då till sin bror i hemlandet och bad honom om hjälp.

A:s artonårsdag i september stod för dörren och mannen föreslog nu att huset snarast skulle ”skrivas över” på A. Kvinnan motsatte sig detta och gjorde klart för A att hon aldrig skulle få huset. Samtidigt upptäckte mannen att A haft en ”hemlig” pojkvän en längre tid och var upprörd över detta. A var besviken över att inte få huset och rasande på mannen för att han ville ha kontroll över hennes liv torts att hon nu var arton år. I sin ilska beslöt hon att göra modern till viljes och anmäla mannen. En eller två veckor före anmälan skaffade hon sig på B:s inrådan ett användbart vittne genom att berätta för pojkvännens styvmor.

I mitten av september anlände morbrodern för att leta efter fullmakten. Morbrodern fann dock ingen fullmakt. Modern begärde då åter att A skulle anmäla mannen vilket också skedde. Några dagar därefter tog modern ut 13 000 från sitt konto och gav A 10 000 som belöning för att hon varit snäll flicka. Mannen låg då på sjukhus med akut hjärtinfarkt vilket modern utnyttjade för att försöka sälja huset. I samband med mannens svåra sjukdom greps A av samvetsförebråelser och var under senhösten nära att ta tillbaka sin anmälan. Hon insåg emellertid att hon då skulle få alla emot sig och inte ens kunde vara säker på mannens tillgivenhet efter vad hon gjort. Det fanns således ingen återvändo. När den första rättegången började fann de nervösa flickorna till sin lättnad att domstolens ledamöter aldrig varit på teatern.

2.8. Frihet under ansvar?

Omständigheterna kring mannens frihetsberövande förefaller i vissa delar vara så märkliga att vi återger hans berättelse här.

A gjorde sin anmälan 17 oktober 2002. Följande dag häktades mannen och fick redan samma kväll sin första hjärtinfarkt.
Den 19 oktober hävdes häktningen då mannen befann sig på sjukhus. Han fick dock ännu en hjärtinfarkt den 22 oktober. Tre dagar senare genomfördes en misslyckad hjärtoperation och tre dagar därefter ytterligare en operation med komplikationer. Han skrevs ut från sjukhuset den 8 november och var sedan på fri fot till den 15 maj 2003, då han åter anhölls. Han blev emellertid åter förd till sjukhus samma dag men häktades trots det dagen därpå. Han förblev sedan i häkte fram till rättegången i TR 16 – 17 juni 2003, varunder åklagaren krävde 8 – 10 års fängelse. Häktningen upphävdes dock efter fem minuters överläggning och mannen släpptes den 17 juni. När domen på sju års fängelse kom var mannen således på fri fot.
När sedan rättegången i Hovrätten inleddes 14 – 17 juni 2004 begärdes mannen ånyo häktad. Begäran avslogs omgående av en enig Hovrätt. När rättegången avslutades tillönskades mannen en trevlig sommar. I samband med domen på fem års fängelse den 2 juli 2004 begärdes mannen åter häktad och blev efterlyst. Häktningen verkställdes dock inte.
Mannen ringde sedan till Frivården och till några fängelser och frågade om han skulle inställa sig men fick avslag överallt. Man skyllde på platsbrist eller frågade om han var riktigt klok som ville sätta sig i en cell när det var 30 grader varmt ute.
Han förblev således på fri fot och det utan att ha fått reseförbud eller anmälningsplikt. Han var inte heller efterlyst i körkortsregistret. Däremot var han efterlyst i hela landet trots att han bodde inte långt från polishuset och dagligen hälsade på bekanta inom poliskåren. När mannen kontaktade oss under sommaren 2005 var han fortfarande på fri fot, men häktades sedan den 5 augusti och fördes till häktet i Örebro.
Till en del kan dessa omständigheter troligen förklaras av mannens dåliga hälsotillstånd, men det förefaller också finnas en ovilja mot att verkställa en dom som många anser felaktig.

2.9. Avslutande synpunkter och sammanfattning

Som tidigare nämnts har domstolarna sekretessbelagt såväl personuppgifter för målsägandena och två av vittnena som målsägandenas utsagor. Däremot offentliggörs personuppgifter om mannen, uppgifter om verksamheternas art, orter, tidpunkter och t o m adressen till mannens och A:s tidigare gemensamma bostad. Med hjälp av dessa uppgifter kan det i många fall vara möjligt att identifiera flickorna eller åtminstone A.

Vi ifrågasätter det meningsfulla i en sådan sekretess och vill också erinra om att Justitiekanslern (JK) i ett beslut 2003-03-28 har kritiserat Umeå tingsrätt för alltför omfattande sekretessbeläggning vid ett brottmål, bl a av målsägandens inställning, d v s utsaga. JK skriver bl a ”Det är av rättssäkerhetsskäl viktigt att domstolarnas handläggning och domar i mycket stor utsträckning är offentliga. Allmänhetens insyn är dessutom en grundläggande förutsättning för allmänhetens förtroende för domstolarnas arbete.”

- - -

”I förarbetena till sekretesslagen anges emellertid att det får förutsättas att domstolarna är restriktiva med att sekretessbelägga domar (jfr prop. 1979/80:2 s. 309)”

Det kan dock finnas skäl att sekretessbelägga uppgifter av mycket integritetskränkande karaktär. I det här fallet finns detaljerade uppgifter om övergreppen i såväl gärningsbeskrivningen som domsluten. En del kan också utläsas av vad mannen och vittnena säger. Vi vill därför ifrågasätta domstolarnas sekretessbeläggning av målsägandenas utsagor.

De viktigaste punkterna i vår kritik av målets handläggning som den framgår av domarnas offentliga delar gäller

-         att varken försvarets inställning eller domstolens bedömning därav redovisats i domarna,

-         att ingen vittnespsykologisk analys gjorts av flickornas berättelser,

-         att ingen vare sig individualpsykologisk eller socialpsykologisk utredning gjorts av de närmast berörda personerna,

-         att de viktiga vittnesmålen av personer som känner till förhållandena och som vittnat till mannens förmån sållats bort utan att domstolarnas bedömning av dessa redovisas,

-         att mödrarna som mycket väl kan vara nyckelpersoner i målet inte hörts,

-         att inga kritiska frågor ställts rörande överensstämmelsen mellan flickornas påståenden och deras faktiska beteende,

-         att ingenting gjorts i syfte att finna teknisk bevisning,

-         att mannens uppgifter om en komplott inte utretts,

-         att mannens uppgifter i sin helhet lämnats obeaktade utom i de fall de kunnat användas för att stärka flickornas trovärdighet,

-         att det starka stöd för mannens version som journalutdraget rörande utskrivning av Viagra ger lämnas helt utan avseende.

I sin dom skriver Hovrätten att A:s berättelse är trovärdig ”även med beaktande av de stränga beviskrav som måste uppställas i mål av förevarande slag.” TR anslår liknande tongångar. Vi kan inte efter vår genomgång finna annat än att domstolarna ingalunda tillämpat stränga beviskrav utan tvärtom näst intill så lågt ställda beviskrav som överhuvudtaget är möjligt. Enda möjligheten att ytterligare sänka nivån och därmed nå den absoluta botten torde vara att döma mannen även om flickornas uppgifter i sig varit orimliga. Vi frågar oss varför domstolarna likt ormen talar med kluven tunga. Mannen har enligt vår mening inte fått en rättvis, saklig och opartisk rättegång. Hela handläggningen tycks ha varit inriktad på att få mannen fälld. När han sedan berättar att han till råga på allt blivit okvädad av både domare och åklagare under pågående rättegång i TR, blir likheten med rättegångarna mot motståndsmän i Hitlertyskland eller i de gamla öststatsdiktaturerna bara alltför uppenbar.
Fallet är ingalunda unikt. I själva verket skiljer det sig endast i fråga om detaljer från många andra sexualbrottmål där männen dömts mot sitt nekande. Av en ren slump råkade ett av dessa fall – Bo Larsson-fallet – bli föremål för medias granskning och gavs publicitet som tvingade ut rättsväsendets företrädare i ljuset och så småningom ledde till att de båda männen frikändes. I de flesta fall finns däremot knappast någon möjlighet att få domen omprövad när Hovrätten sagt sitt. Vi frågar oss på vilken avguds altare den ene mannen efter den andre offras efter parodiska rättegångar.
Om nu HD endast i undantagsfall kan förväntas korrigera underinstanserna domar, vad händer då om dessa börjar styras av mediatrender och politisk opportunism i sin rättstillämpning, allt bakom en fasad av oklanderliga principer?
Ett alternativ kan vara att inrätta en resningskommission efter norsk förebild. Den bör ges betydande ekonomiska och personella resurser och få i uppgift att med tillämpning av grundläggande rättsprinciper göra en översyn av den här typen av sexualbrottdomar åtminstone femton år bakåt i tiden. Rättsväsendet och samhället i stort måste hitta ett sätt att sticka hål på den varböld i samhällskroppen som dessa domar utgör och få det otäcka såret att läka.

____________

 

 

 

 

 

 

Följande domar diskuteras här:
Luleå tingsrätts dom 2003-06-25. Mål nr. B 3349-02
Hovrättens för övre Norrland dom 2004-07-02. Mål nr. B 631-03 [i]

 

 

 

Hellre fria än fälla
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

 

"Bortom allt rimligt tvivel"
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

 

 

Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 



*) Gregow var vid denna tid ledamot av HD.



[i] Sprid gärna kännedomen om denna skrift. Den kan också fås från nedan angiven e-postadress liksom våra tidigare artiklar, ”Rättsäkerhet på undantag” och ”Bortom allt rimligt tvivel”.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Handel med barn

HANDEL MED BARN

Svenska Dagbladet 2004-08-05 rapporterar om att en liga som sålde nyfödda har blivit avslöjad i Italien. Höggravida bulgariska kvinnor har tagits till Italien för att föda sina barn, som omedelbart sålts vidare för motsvarande 50 000 kronor till barnlösa italienska par.

Under några år på 1970-talet ökade adoptionerna från Thailand explosionsartat. Under bara fyra år kom över 900 barn till Sverige. Barnen såldes/förmedlades till barnlösa svenska par. Adoptionscentrum stod bakom förmedlingen. Men efter thailändska razzior mot barnhem, där polisen hittade stulna barn, fick adoptionsboomen ett tvärt slut. I Sverige var nästan ingenting känt kring vad som egentligen hände. Men oegentligheterna har uppdagats sedan de adopterade har vuxit upp och kräver svar. Dokument inifrån visade en serie reportage i april 2002 om två unga kvinnors sökande efter sitt förflutna.

 

Numera har barnstölderna antagit nya former. Nyfödda blir utsatta för förtäckta adoptioner genom socialtjänstens försorg

 

Artikeln publiceras här eftersom rättsövergrepp mot oskyldiga barn och värnlösa kvinnor förekommer även i Sverige.

 

 

 

 

Liga som sålde nyfödda avslöjad

Av Gunilla Von Hall

 

 

 

 

Handel med børn

Af Jens Erik Olsen

 

Förtäckta adoptioner - Två fall. Föredrag av Ruby Harrold-Claesson vid NKMR's symposium i Göteborg den 17 juni 2000

Pseudoadoptioner av fosterbarn i Sverige. Föredrag av Siv Westerberg vid NKMR's symposium i Göteborg den 17 juni 2000.

NKMR:s remissyttrande till Justitiedepartementet över SOU 2000:77 - Omhändertagen.

Tillbaka till Artiklar

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter