Forslag_till_stadgeandring

 

  • FÖRSLAG TILL STADGEÄNDRING

    Bilaga 1

    till kallelse till årsmöte /kongress i NKMR den 5 juni 1999 ang förslag till stadgeändringar

    Efter det NKMR bildats utarbetades stadgarna. Vi var väl medvetna om att dessa stadgar på vissa punkter skulle behöva ändras sedan vi genom erfarenhet funnit ut de lämpligaste arbetsformerna för NKMR.

    Vid årsmötet år 1998 uppdrogs åt styrelsen att utarbeta förslag till ändring av stadgarna.

    Ett arbetsutskott inom styrelsen bestående av ordf. Ruby Harrold-Claesson och styrelsemedlemmarna Peter Klevius och Siv Westerberg har utarbetat följande förslag till ändringar. Efter varje ändringsförslag följer inom parentes en kort kommentar med kort redogörelse för arbetsutskottets grunder för ändringsförslaget.

    Ang. Ingressen st 6 På sid 1 "NKMR anser att en separation --"

    ändras till

    "NKMR anser att en separation som samhällsåtgärd i princip skall vara temporär och att inget tvångsomhändertagande av ett barn skall ske om det finnes släktingar som är villiga att taga hand om barnet."

    (Kommentar: det bör tydliggöras att ett barn icke skall separeras från sin familj och släkt)

    Ang 1 § p.3 "--Årligen rapportera till FN:s organ --"

    ändras till

    "--När styrelsen så finner lämpligt rapportera till FN:s organ för mänskliga rättigheter, Europadomstolen i Strasbourg och FN:s Barnkommitté misstänkta fall av kränkningar av familjers rättigheter.---"

    (Kommentar: Spontana rapporter torde ha större möjlighet att väcka uppmärksamhet än rutinmässiga rapporter. Europakommissionens verksamhet har upphört 1 november 1998 och dess funktioner har övertagits av Europadomstolen i Strasbourg.)

    Ang. 2 § "Kommitténs verksamhet --"

    ändras till

    "Kommitténs verksamhet utövas genom följande organ:

    *Kongress, det vill säga årsmöte och extra möte

    *Styrelse

    *Arbetsutskott

    För dessa organ gäller vad därom särskilt stadgas.

    (Kommentar: Orden "stiftelse" och "nationalavdelningar" bör tagas bort ur stadgarna.

    Planer på stiftelse grundade sig på en förhoppning om att NKMR skulle få en mängd anslag från många olika sponsorer. Så har ej blivit fallet trots att ordföranden lagt ner ett mycket stort arbete på att finna sponsorer. NKMR:s verksamhet torde vara alltför kontroversiell för att etablerade företag, avhängiga av att ha goda relationer med stat och kommun, skall våga sponsra NKMR.

    Någon stiftelse har aldrig bildats.

    De gåvor och anslag som NKMR fått har gått in i NKMR:s verksamhet och använts i den allmänna verksamheten eller till av gåvogivaren föreskrivet speciellt ändamål inom NKMR:s verksamhet. Gåvorna/anslagen har av givarna överlämnats direkt till NKMR, inte till en stiftelse.

    I den situationen medför en stiftelse endast onödigt administrativt arbete. NKMR:s personella resurser vad avser styrelsens och medlemmarnas insatser i form av ideellt arbete bör användas till arbete i enlighet med NKMR:s syften och icke till onödigt administrativt arbete.

    Detsamma gäller nationalavdelningar. Sådana skulle endast medföra onödigt administrativt dubbelarbete. Några nationalavdelningar har ej heller bildats i Sverige, Norge eller Finland.

    Ang. 3§ 1 mom och 2 mom "

    Organisationers medlemskap --"

    ändras till

    "1 mom. Organisationers medlemskap. Lokal, nationell eller internationell juridisk person eller organisation erhåller medlemskap genom anmälan om medlemskap och erläggande av stadgad årsavgift. NKMR:s styrelse kan vägra en organisation medlemskap.

    2 mom. Enskildas medlemskap. Enskilda personer, som vill verka för NKMR:s syften erhåller medlemskap genom anmälan om medlemskap och erläggande av stadgad årsavgift. Styrelsen kan vägra en person medlemskap".

    Mom 3, 4och 5 föreslås kvarstå oförändrade.

    (Kommentar: Det finns alltid en risk för att en organisation som NKMR infiltreras av motparten. Därför bör det finnas möjlighet för styrelsen att vägra en enskild person eller organisation medlemskap.)

    Ang. 4§ 2 mom "Kongressen skall hållas --"

    ändras till

    "2 mom. Kongressen/årsmötet skall hållas varje år före juni månads utgång."

    (Kommentar: Det är mycket praktiskt och administrativt arbete bakom varje årsmöte. Praktiska skäl talar för att styrelsen bör ha även juni månad på sig för detta arbete.)

    Ang.5 § 2 mom. p. 1 " -- styrelsens och revisorernas berättelser --"

    ändras till

    "--styrelsens och revisorns berättelse över Kommitténs verksamhet och förvaltning under det senaste verksamhetsåret"

    (Kommentar: se ovan ang. stiftelse)

    Äng. 5 § 2 mom. p. 5 "val av revisorer"

    ändras till

    "val av revisor"

    (Kommentar: NKMR:s ekonomi är ej mer omfattande än att det räcker med en revisor)

    Ang. "Motioner till Kongressen --"

    ändras till

    "Motionsrätt tillkommer varje enskild medlem eller organisation, som är medlem. Motion till kongressen skall inlämnas skriftligen och skall vara styrelsen tillhanda senast två veckor före mötet."

    (Kommentar: V. g. se ovan ang nationalavdelningar)

    Ang. 8 § "Nationella avdelningar --" mom 1, 2, 3, 4 och 5

    ändras till

    "Medlemskap i NKMR kan erhållas oberoende av nationalitet eller bosättningsort.

    I styrelsen för NKMR bör om möjligt finnas representanter från alla de nordiska länderna."

    (Kommentar: V. g. se ovan beträffande nationalavdelningar)

    Ang.9 § mom 1 "Styrelsen för NKMR --"

    ändras till.

    "Styrelsen för NKMR består av ordförande, vice ordförande, förste sekreterare, andre sekreterare, kassör och 2-7 andra ordinarie ledamöter. Styrelsen utses av kongressen/årsmötet i NKMR för ett år i taget bland medlemmar som föreslagits av valberedningen eller av enskild medlem eller av organisation med medlemskap i NKMR eller av kongressen. För ordinarie ledamot väljs högst tre suppleanter. Kongressen skall bestämma i vilken ordning suppleanterna skall träda in för frånvarande ledamöter."

    (Kommentar: Eftersom NKMR bör arbeta på ett dynamiskt sätt bör mandattiden endast vara ett år och nomineringen vara så fri som möjligt."

    Äng. 10§ "Stiftelse"

    ändras till

    "10 § Förvaltningen av NKMR:s ekonomi

    Förvaltningen av NKMR:s medel handhaves rent praktiskt av kassören. Vid större utgifter bör kassören rådgöra med ordföranden och vid mycket stora utgifter med hela styrelsen. Synnerligen stora utgifter bör underställas kongressen innan beslut fattas om utgiften."

    (Kommentar: V. g. se ovan ang. stiftelse)

    Ang. 11 § "Val beredning"

    ändras till

    "Styrelse- och revisorsval skall förberedas av en valberedning om fyra personer, utsedda av kongressen för ett år åt gången. Valberedningen avger sitt förslag så att det kan delges medlemmarna i samband med kallelse till årsmötet."

    (Kommentar: V g se ovan ang nationalavdelning )

    Ang.12 § "Revisorer"

    ändras till

    "Kongressen utser en revisor och en suppleant för denne."

    "Kommentar: V. g. se ovan ang val av revisor. "

    Ang. 13 k "Firmateckning"

    ändras till

    NKMR:s firma tecknas av ordföranden i NKMR"

    Ang. §14 "Förvaltning och revision"

    ändras till

    NKMR:s verksamhetsår omfattar tiden 1 juli -30 juni. NKMR:s räkenskapsår omfattar kalenderår."

    (Kommentar: Av effektivitetsskäl bör nya styrelsemedlemmar, som valts på årsmötet, tillträda strax efter årsmötet, det vill säga 1 juli. Av praktiska skäl bör dock räkenskapsåret omfatta kalenderår.

    Ang.15 § "Stadgeändring"

    ändras till

    "Ändring av NKMR:s stadgar sker genom majoritetsbeslut på kongressen. Ändringsförslaget skall ha kommit medlemmarna tillhanda senast i samband med kallelsen till årsmötet"

    (Kommentar: NKMR bör arbeta på ett så dynamiskt sätt som möjligt.)

      

    Till Stadgar

    Tillbaka till Kallelsen Årsmöte 1999

    Tillbaka till huvudsidan

Forelasning_farliggorande_av_foraldrar_av_lena_hellblom_sjogren

 

Farliggörande av föräldrar

Av Fil Dr., leg. psykolog Lena Hellblom Sjögren.

 

 

Föredrag hållet på NKMR:s informationsafton om LVU för jurist- och medicinstuderande i Göteborg 11 nov. 1998.

 

 

Vad är det som gör att vi uppfattar en person som farlig? Vi kan själva ha blivit skrämda av den personen, eller vi kan hört andra som blivit det. Eller vi kan ha fått information om att det är en farlig person. Förhandsinformation om att en person är farlig påverkar hur vi uppfattar den personen.

Experimentellt har man visat att ett fotografi av samma person uppvisat i två olika grupper med olika information om den avfotograferade personen hade en mycket stark påverkan. Den ena gruppen fick veta att fotot var av en sjökapten som räddat många liv. Den andra gruppen fick veta att det var ett foto av en seriemördare. Efteråt fick de olika gruppmedlemmarna dels beskriva den person de sett på fotografiet, dels göra en bild som de mindes fotot. Det blev helt olika utslag.

Kan föräldrar vara farliga för sina barn? Ja, då de själva är så drogade, berusade eller så psykiskt sjuka så att de inte kan ta hand om barnen, grovt försummar, kränker eller utsätter barnet för övergrepp. Barn kan i sådana fall tas om hand med stöd av LVU, som till sin karaktär är både en skyddslag och en vårdlag.

"§2 Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. "

Formuleringen "annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas" innebär att barn med stöd av lagen kan tas om hand på godtyckliga grunder, t.ex. därför att en förälder görs till en farlig person för sitt barn. Om ett sådant fall skall jag berätta genom att visa er autentiska dokument från olika tidpunkter i den farliggörandeprocess som går att konstatera. En viktig begränsning är att jag ej studerat hur pappan i detta fall agerat eller behandlats på något systematiskt sätt. Framställningen handlar om farliggörandet av barnets mamma.

 

Först lite bakgrund:

Ann och Åke var gifta, längtade efter barn. Ann blev gravid, men under graviditeten blev det problem och efter deras dotter Emmas födelse separerade de. De träffades så att Åke fick träffa Emma, men problemen dem emellan växte. Ann bad de social myndigheterna om hjälp att få avlastning, men fick inte det. Konflikten mellan henne och Åke fördjupades. Ann flyttade med Emma och fick enligt egen uppgift skyddad adress. Föräldrarnas lämplighet som vårdare för sitt barn utreddes genom att hela den splittrade familjen lades in på barnpsykiatrisk klinik.

 

Första barnpsykiatriska utredningen 1994

Emma, 2 år och 7 månader, hennes mamma Ann och hennes pappa Åke vistades under tiden 11 januari- 7 februari 1994 på en avdelning på X-sjukhusets barn- och ungdomspsykiatriska klinik.

De observationer som nedtecknats av förskolläraren är genomgående negativa vad gäller mamma Ann och genomgående positiva vad gäller pappa Åke. De är också mestadels negativa vad gäller den lilla drygt tvååriga Emma. Observationerna har tillfällig karaktär, är spekulativa samt motsägelsefulla, de har gjorts utifrån en förutfattad mening.

Det som också är slående är att den som observerat inte synes ha relaterat sina observationer av Emma till några normdata av hur barn i Emmas ålder brukar bete sig.
Jag ska ge några exempel:


Tillfälligt:

"Emma tar kontakt med för henne, helt främmande människor på ett distanslöst krävande sätt- Exempel: Första dagen då jag möter Emma rusar hon skrattande fram, ger mig en boll och kräver min uppmärksamhet." (sid 1)


Motsägelsefullt:

"För Emma tycks det inte heller spela någon roll om personen är för henne känd eller okänd, då personerna är utbytbara." 1 ... / (sid 1)

"Då Ann försöker lämna rummet reagerar Emma med oro, ilska och skrik. Jag har då ingen möjlighet att lugna Emma då hon är direkt avvisande mot mig och springer gråtande efter Ann." (sid 1)

 

Om läkarens sammanfattande text och vårdplanen:

När avdelningsobservationerna sammanfattades av läkaren Anna Lundh beskrevs Emma som "beteendestörd" och mamma Ann som olämplig mamma, problemförnekande och ej tillräckligt hjälpsökande. Här ett citat som illustrerar utdömandet av mamman, till vilket ingen konkret grund finns i de observationer som redovisats:

"Ann har trots sin uppenbara angelägenhet om flickan ingen fungerande empati med flickans autonoma behov, och hon synes uppleva sig och flickan som en psykisk enhet, Ann har en manifest medvetenhet om flickans beteendestörning men visar inget behov av att ta hjälp från omgivningen. Ann har alltid rationaliserade förklaringar till sitt eget och flickans beteende."

Pappan däremot ansågs ej ha visat "några tecken på olämplighet som förälder" (citerat från del 2 sid 4). Ann beskrevs äter som otillräknelig:

"Observationsmaterialet rörande flickan och fadern visar adekvat kvalitet och vi har i detta sammanhang inte sett något av det beteende som Ann beskrivit." (sid 3 del 2)

Bedömningen mynnade ut i att familjen skulle observeras ytterligare på utredningshem för att man därefter slutgiltigt skulle bedöma föräldrarnas "vårdkapacitet." (del 2 sid 5)

 

Vårdplan

Den "vårdplan" som därefter upprättades i november 1994 gav Ann, som var Emmas vårdnadshavare, ej sitt samtycke till. "Vården" innebar att hennes dotter skulle tas ifrån henne, till ett "kvalificerat familjehem" för "en längre tids placering."

Förutsättningar för "vårdens upphörande" angavs:

"att Emma erhållit en stabilitet, mognad och tilltro till sin omgivning och att den bedöms som varaktig.
att Ann uppnått varaktig stabilitet och mognad och insikt om Emmas behov. att Ann varaktigt kommit till insikt och lärt sig behärska situationer där hon lätt hamnar i psykisk insufficiens. att Ann erhållit varaktig stabilitet och mognad i relation till andra människor."


De observationer av Emma som redovisats visar ej att flickan fram till och med dessa observationer brustit i "stabilitet, mognad och tilltro till sin omgivning." Enligt den upprättade planen skulle hon, skild från sin mor, utveckla det sagda ~ och då när relationen brutits på ett tvångsmässigt sätt skulle "vården" kunna upphöra, förutsatt att Emmas mamma av socialtjänstemän, psykologer med flera kunde bedömas ha uppfyllt de förutsättningar som ovan formulerats.

 

Andra barnpsykiatriska utredningen

Emma hade varit tre månader i det "kvalificerade familjehemmet" när socialtjänsten ånyo begärde en barnpsykiatrisk utredning (begäran inkom 27 mars 1995). Emma, 4 år fick åka till BUP och bedömas av psykolog vid fyra tillfällen (12,13,15 och 21 september 1995) - och däremellan plötsligt träffa sin mamma med "samtliga handläggare från BUP medverkande." Den observationen ägde rum den 19 september 1995.

Tidigare abstrakta uppfattningar om Anns brister upprepades, men några belägg för att observationerna hade något konkret underlag gavs ej, undantaget att Ann använt "abstrakta ord":

"Vid observationen av modern och Emma noteras att modern har mycket bristande förmåga att anpassa sig till Emmas åldersnivå. Hon använder ord som är abstrakta och visar inte någon förmåga till inkänning i Emma, hon är inte lyhörd för barnets önskningar och behov. Modern kränker också Emmas integritet i leken men däremot kan vi inte observera några fysiska kränkningar. En del värme mellan mor och dotter kan observeras. Vi uppfattar även som att Emma är den som får sätta gränser gentemot modern."

Tidigare uppfattningar om Åkes fördelar i jämförelse med Ann upprepas också (sid 3):

"Vid observation av Emma och fadern gemensamt uppfattar vi att fadern har god förmåga att möta Emma på åldersadekvat nivå. Emma och fadern leker tillsammans och vi uppfattar att ett fint samspel föreligger. Fadern är lyhörd för Emmas önskningar och behov och sätter även en del gränser för henne på ett adekvat sätt. Emma och fadern kramas på ett normalt och avspänt sätt."

Omdömena repeteras stereotypt. Ingen empati uttrycks i dessa "observationer", som är förutsägbara utifrån de bilder som skapats av Ann som en olämplig mamma, som inte kan möta sin dotter åldersadekvat - samt av pappan som kan det.

Om Emma och modern kramats på ett spänt sätt kan det bero på den pressade och stressande situationen: en kort samvaro under observation av alla "handläggare från BUP", på att Ann är utdömd som mamma, eller på att Emma varit mer bunden till sin mamma, som hon levt med, än till sin pappa som hon träffat då och då.

Åke spelar ut Ann, visar sitt gillande över tvångsplaceringen och vinner därigenom egna fördelar:

"Fadern uttrycker även sin lättnad över att Emma blivit familjehemsplacerad då han varit mycket oroad över hennes situation p g a moderns bristande föräldraförmåga."

Slutsatserna från BUP X-stad innebär ett livslångt utdömande av Emmas båda föräldrar, samt något som måste betraktas som tvångsadoption. Överläkaren, kuratorn och psykologen rekommenderar något som inte finns enligt gällande svensk lag (i utlåtandet från den 5 oktober 1995, min kurs.):

"Vi bedömer det som helt uteslutet att någon av de biologiska föräldrarna skulle kunna axla föräldraskapet. Vi rekommenderar därför en uppväxtplacering i nuvarande familjehem och även överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrarna."

Utan att något underlag redovisats har strax ovan dessa slutsatser formulerats :

"Emma är en 4-årig flicka som farit mycket illa under sina första levnadsår. Hon uppvisar mycket tydliga tecken i sitt beteende på att ha varit utsatt för sexuella gränsöverskridanden och har även muntligt uttalat att sådana gränsöverskridanden ägt rum." Inga tecken finns som på något entydigt sätt kan förknippas med sexuella övergrepp, än mindre med det som diffust benämns "sexuella gränsöverskridanden." Är det Anns försök att hjälpa sin dotter i samband med avföringsproblemen då hon var liten som åsyftas? Är "tecknet" att Emma onanerat? Det är inget tecken på något annat än normal barnsexualitet. Jag fortsätter citera ur "slutsatser":

"Emma har åsamkats stora skador vad gäller sin personlighetsutveckling. Hon har nu i en trygg och stabil miljö utvecklats i positiv riktning men vi bedömer att hon har en skör och ömtålig personlighet med stor risk för framtida psykiska besvär och även negativ personlighetsutveckling."

Socialtjänstens utredningar av Emma och deras tvångsplacering av henne långt bort från sin mamma, har förmodligen skadat Emmas personlighetsutveckling.

Att förutsäga framtida psykiska besvär går att göra utifrån den forskning som finns och som visar att fosterhemsplacerade barn kan få sådana - och många andra besvär. Men BUP-utredarna synes helt oorienterade om denna forskning (se bilaga). De är övertygade om att det är Emmas mamma som är skadlig för henne:

"Vi bedömer att kontakten med biologiska modern är så påfrestande för Emma att den ytterligare bör begränsas till förslagsvis en timme per besökstillfälle högst en gång per manad. Vi föreslår även att besöken tillsvidare förläggs i neutral miljö d v s utanför familjehemmet för att ytterligare begränsa risken för gränsöverskridande från moderns sida och även minska den psykiska pressen på Emma. Modern och Emma får under inga omständigheter lämnas ensamma varför en tredje person hela tiden måste vara närvarande."

Hur den "psykiska pressen på Emma" skulle bli mindre genom att moderns farlighet förstärks för Emma, så som dessa rekommendationer innebär, går ej att förstå. Tvärtom måste det bli en ökad psykisk press på Emma att ta avstånd från sin mamma. Då blidkas fosterhemsföräldrarna, vilka Emma är helt utlämnad till genom de tvångsåtgärder som vidtagits.

Trots att det av allt att döma är socialtjänstens tvångsingripande mot Emma och hennes mamma som gett Emma de största skadorna, och trots att inga som helst garantier finns för att de avlönade personer som nu tar hand om Emma kommer att göra det tills hon blir vuxen, argumenterar BUP-personalen för att det är dessa som skall ha alla föräldrarättigheter och Emmas föräldrar inga :

"En absolut förutsättning för att Emma ska kunna fortsätta att utvecklas i positiv riktning och i möjligaste mån reparera de personlighetsmässiga skador hon ådragit sig, är att hon kan garanteras trygghet och stabilitet. Hon bör under inga omständigheter utsättas för ytterligare separationer vilket skulle få en förödande inverkan på hennes personlighetsutveckling med irreparabla psykiska skador som följd och risk för utvecklande av psykisk ohälsa."

Läkare, kurator och psykolog på BUP, uttalar sig med säkerhet om att Emma skulle få psykiska problem om hon fick återförenas med en eller båda sina föräldrar.

Tredje barnpsykiatriska utredningen på en tredje barn- och ungdomspsykiatrisk klinik

Emma inlagd fyra veckor, därav en vecka med mamman, en vecka med pappan, Emma fick gå tio gånger till en psykolog. Sex nya vuxna var med och utredde Emma och hennes föräldrar.

"Den aggressivitet som kommer till uttryck är av anal sadistisk karaktär. Emmas sätt att relatera i en ostrukturerad situation utmärks fortfarande av tendens till distanslöshet. Hon tar mycket ansvar för relationen. Hon styr och ställer. "

Betyder alla dessa ord någonting? Vad i så fall? Är Emma både distanslös, ansvarstagande och styr och ställer? Vad betyder det i så fall att vara "distanslös"? Det är mycket oklart. Oklarheten ökar om vi läser vidare, jag citerar fortsättningen:

"I en strukturerad situation svarar hon däremot upp mot det som begärs av henne på ett tillagsinställt sätt. Försvarsstrukturen är stel och bräcklig. Emma är således en normalbegåvad flicka, men med en skör personlighetsuppbyggnad. Hon kämpar med att upprätthålla kontroll och struktur. För fortsatt positiv utveckling är det av synnerligen stor vikt att Emma bereds varaktig relation med vuxna som har förmåga att skydda henne, samt förmåga att bekräfta och stötta hennes egna gränser."


Mamman anses inte vare sig kunna eller vilja "skydda" sitt barn, med hänvisning till att hon sagt - och vid en stadsvandring tydligen visat - att Emma bör klara av lite farofyllda situationer. Under den tid Ann tilläts få ta hand om Emma finns inga uttalade farhågor för att hon inte förmådde skydda sitt barn.


Psykologen dömer ut Emmas mamma till förmån för familjehemsföräldrarna (som får "professionell handledning" av BUP), jag citerar från sid 5:

"Utifrån Emmas egen struktur samt observationerna i samband med samvaron med föräldrarna bedöms det som viktigt att Emmas fortsatta kontakt med föräldrarna äger rum utanför familjehemmet, men tillsammans med familjehemsföräldrarna. Umgängestillfällena bör vara korta, välstrukturerade och glesa."

Att "det bedöms" enligt ovan (det är väl psykologen som gör denna bedömning?) kan på intet sätt motiveras med att det är det bästa för Emma.


I denna utredning finns, liksom i de övriga två utredningarna, spekulativa och insinuerande anmärkningar. Ett exempel är läkaren som återger att Emma när hon undersökte henne i underlivet sa:

'det gör ont i musen när du trycker där.' Detta ansåg läkaren vara anmärkningsvärt och skrev att hon under sina 20 års arbete med barn aldrig hört ett barn yttra sig på liknande sätt. Uttrycket som återges som något Emma, då 4 år skulle ha sagt, kan vara något Emma hört någon vuxen i hennes nya omgivning säga och som hon lärt sig och upprepar. Hennes mamma använde som nämnts ordet "pullan" som benämning för det som ovan kallats "musen."


Undersökningen gjordes den 25 september 1995. Emma hade då varit tvångsplacerad i nästan två år - och om hon hade ont någonstans kan det inte ha något samband med hennes mamma - eller pappa. Däremot hade det varit relevant att utreda om någon i Emmas nya miljö gjort Emma illa.


Observationerna av fosterföräldrarna och Emma är återgivna med positivt värdeladdade ord. Det framhålls att båda "hyser varma känslor för Emma." Det gör av materialet att döma Emmas föräldrar också, annars skulle de inte kämpa så hårt om att få behålla sitt barn - eller åtminstone få behålla en kontakt med sitt eget barn. Fostermamman har en uppfattning i saken vilken återges (sid 10, min kurs)

"NN:s (fostermammans) grundinställning är att barn ska vara hos sina föräldrar men anser att när det gäller Emma bör hon få slippa, då hon farit illa och fått slita så hårt. NN har en förhoppning att Emma så småningom skall få en inre förmåga att kunna hålla sina personliga gränser. Hon uppfattar att besöken av föräldrarna stört Emmas utveckling därvidlag. "

Fostermamman uttalar således att den flicka hon har vården om mot betalning bör få "slippa" kontakt med sin mamma. Denna inställning påverkar Emma på ett mycket negativt sätt. Men det tolkas av fostermamman och de experter som understödjer henne mot Emmas mamma - som att det är mamman som har en negativ inverkan på Emma.

Ann kan ha uppträtt olämpligt, aggressivt och frånstötande gentemot olika hjälpare, myndighetspersoner, fosterföräldrar med flera. Detta kan emellertid inte förväxlas med hur hon i praktiken är som mamma till Emma.' Det sker emellertid genomgående, här exemplifierat med utdrag ur den sammanfattande bedömningen från den tredje utredningen:


"Biologmoderns relation till Emma är påtagligt destruktiv. Biologmodern är oförmögen att skydda Emma mot faror. Vad värre är, biologmodern har en egen teoretisk idé om att Emma inte skall skyddas, att Emma far direkt illa av att skyddas./.../ Biologmodern måste hindras från att psykologiskt invadera familjehemmet. Ett ex på sådant invaderande är hennes underkännande av de skor familjehemmet köpt till Emma. Biologmoderns telefonsamtal till Emma måste helt upphöra. Varje sådant telefonsamtal innebär nämligen ett intrång på Emmas gränser, där hon måste kämpa för att freda sig mot moderns intrång."


Ovan benämns en mors vilja att åtminstone få tala med sitt barn i telefon som "moderns intrång" som barnet måste "kämpa för att freda sig mot." Om de avlönade föräldrarna kunde svälja sin motvilja mot Emmas mamma och acceptera att Emma har ett behov av sin mamma skulle inte Emma behöva "kämpa för att freda sig mot moderns intrång."

Länsrättens dom 9 december 1994

Saken: Beredande av vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

Ur "domskäl"

/ ... /"Sjukhuset föreslog en dygnet-runt vård av Emma och Ann för observation och konkret avlastning samt motivationsarbete med modern. De rekommenderade även en vuxenpsykiatrisk bedömning av Ann. Sociala distriktsnämnden beslutade den 11 februari 1994 att inleda en utredning enligt 50 § socialtjänstlagen och att söka vidta åtgärder enligt sjukhusets bedömning. 1 ... /

I slutet av mars tog Ann upp att hon önskade en kontaktfamilj. Då Ann framställde många reservationer i anslutning härtill bedömde sociala distriktsnämnden uppdraget som omöjligt. Dessutom bedömdes Ann ha så stora behov för egen del att en kontaktfamilj inte var en tillräcklig insats för Emma. Distriktsnämnden sökte därefter förmå Ann att placera Emma i familjehem."

"Länsrätten gör följande bedömning

Med hänsyn till vad som framkommit av utredningen om Ann Karlssons förhållanden och till den barnpsykiatriska utredning som X-sjukhuset företog under januari-februari 1994 rörande framför allt Anns och Emmas relation föreligger det sådana brister i omsorgen om Emma att det finns en påtaglig risk för att Emmas hälsa och utveckling kan komma att skadas. Emma är därigenom behov av vård.

Fråga uppkommer då huruvida behövlig vård kan tillgodoses med samtycke av Ann Karlsson. Hon har tidigare medgetts hjälp i form av stödinsatser från socialförvaltningen, barnavårdscentralen och PBU. Insatser har dock inte visat sig tillräckliga. Länsrätten ifrågasätter inte Anns vilja att söka komma till rätta med sina förhållanden, men anser ändå med hänsyn till vad som framkommit i målet att frivilliga insatser inte kan anses tillräckliga. Förutsättningarna för LVU är därmed uppfyllda och sociala distriktsnämndens ansökan skall därmed bifallas."


Dom i länsrätten den 7 maj 1996

Saken: Umgängesrätt enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

"Distriktsnämnden beslutade den 14 februari 1996 att begränsa umgänget mellan Ann Karlsson och Emma till att ske en timme i månaden i neutral miljö med en tjänsteman närvarande. Ann Karlsson har överklagat beslutet och yrkat att hon medges umgängesrätt med sin dotter var fjärde vecka under fem timmar. Hon accepterar att en tjänsteman från socialtjänsten är närvarande vid besöken. Sociala distriktsnämnden har omprövat beslutet utan att ändra uppfattning. "


Överläkaren som förhörts refereras på följande sätt i domen:

" XX är oerhört bekymrad för Emma. Flickan har blivit helt ödelagd under sina första levnadsår. Det är viktigt att hon undviker fortsatta kränkningar. Det finns risk att Emma kommer att få bestående men. Hon är oerhört sexuellt utagerande för att vara så liten och XX har aldrig tidigare träffat ett barn som så tydligt och öppet agerat ut ett sexuellt beteende. Den 6 mars berättade familjehemsmodern att Emma efter umgänget uppvisat psykotiska drag och onanerat. Hon är ett barn i riskzonen för psykisk sjukdom. Hon har fått störningar genom både arv och miljö. Ann Karlsson älskar sin dotter och Emma gillar sin mamma. Det skall därför finnas kvar ett umgänge. Emma är dock alltför skör just nu. Vid umgängestillfällena måste hon arbeta hårt på att behålla sin personlighet gentemot mamman. Ett umgänge utöver en timme en gång per månad skulle idag skada Emma."


Länsrätten gjorde följande bedömning:

"Mor och dotter har givits möjlighet till visst umgänge under tiden. För närvarande utgörs umgänget av en timme i månaden i neutral miljö i närvaro av en tjänsteman. Av Emma Karlssons reaktioner efter besökstillfällena framgår att dessa innebär en oerhörd påfrestning för henne. Både företrädare för socialtjänsten och barnpsykiatrin har dock gjort den bedömningen att ett visst umgänge mellan mor och dotter är viktigt. Mot bakgrund härav finner länsrätten att distriktsnämndens beslut är väl avvägt med hänsyn till vad Emma för närvarande orkar med.

Även om ett utökat umgänge i familjehemmet, enligt Ann Karlssons önskan, kan bidra till att avdramatisera besöken finns det för närvarande inte skäl till annat umgänge än det som nämnden bestämt. Ann Karlssons överklagande skall därför lämnas utan bifall."


Dom i kammarrätten den 3 juli 1996

Saken: Umgängesrätt enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

"Anna Karlsson yrkar att hennes umgängesrätt med dottern Emma skall utökas till fem timmar var fjärde vecka. Till grund för sin talan anför hon att hon inte delar sociala distriktsnämnden och länsrättens bedömning att det föreligger en risk för att Emmas hälsa och utveckling äventyras om umgänget mellan henne och dottern utökas i yrkad omfattning.

Sociala distriktsnämnden avstyrker bifall till överklagandet och anför bl.a. att kontakten med Ann Karlsson är påfrestande för Emma och att hon för närvarande inte klarar längre umgänge med Ann Karlsson än en timme i månaden. "

Under Domskäl anförs:

"Det antecknas att umgängesrätten av nämnden är bestämd till en timme per månad i neutral miljö med en socialtjänsteman närvarande.

Nämnden har som skäl för sin inställning bl.a. anfört. Emma visar efter umgänget med föräldrarna ett mycket sexualiserat beteende, särskilt efter moderns besök. Detta gäller även de två umgängestillfällen Ann Karlsson haft med Emma efter länsrättens dom. Emma blir psykiskt trött, vilket yttrar sig i att hon förlorar 'kontakten med verkligheten särskilt efter faderns besök. Emma är glad när hon träffar modem och det är bättre att Ann Karlsson och Emma träffas än att umgänget upphör helt. Grunden för att umgängesrätten begränsats till en timme är att det är vad Emma orkar med på grund av sina reaktioner efter umgängestillfällena."


Orsakssambandet som påstås gälla kan starkt ifrågasättas.

Kammarrätten beslutade att Emma skulle få träffa sin mamma "tre timmar var fjärde vecka på i övrigt oförändrade villkor."

Det påpekades att utredningen av Emmas reaktioner efter umgängestillfällena var bristfällig eftersom det endast var familjehemmets uppgifter.

 

Dom i länsrätten den 21 mars 1997

Saken: Umgängesrätt enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

"Dåvarande distriktsnämnden beslutade den 18 december 1996 att, med stöd av 14 § andra stycket 1. LVU, begränsa umgänget mellan Ann Karlsson och Emma till att ske utanför familjehemmet en timme åt gången, två gånger om året i närvaro av en tredje person samt familjehemsföräldrarna. Det beslutades att begränsningarna av umgänget även skulle gälla all form av telefonkontakt.

Ann Karlsson har överklagat beslutet och yrkat att hon medges rätt till umgänge med sin dotter tre timmar var fjärde vecka samt att hon skall ha möjlighet att ringa cirka en gång per vecka."

I domen hänvisas till den sammanfattande läkarbedömningen efter den senaste barnpsykiatriska utredningen. Jag citerar:

"/ ... / Biologmoderns relation till Emma är påtagligt destruktiv. Biologmodern är oförmögen att skydda Emma mot faror. Vad värre är biologmodern har en egen teoretisk idé om att Emma inte skall skyddas, att Emma far direkt illa av att skyddas. Biologmodern saknar förmåga att se Emma som en egen individ. Hon ser sig själv och Emma som en enhet, beskriver att det finns 'osynliga band' mellan dem, och hon tillskriver Emma sina egna känslor och behov och till och med sina egna somatiska krämpor. I en sådan relation som den vi ser mellan biologmodern och Emma skulle Emma aldrig kunna utvecklas till en fungerande, psykiskt frisk vuxen.


Vår gemensamma bedömning är således att Emma aldrig kan flytta tillbaka till biologmodern. Familjehemmet måste få mandat att fullt ut upprätthålla Emmas gränser. Det är nödvändigt att familjehemmet får vara psykologiska föräldrar också i realiteten. Biologmodern måste hindras från att psykologiskt invadera familjehemmet. Ett exempel på sådant invaderande är hennes underkännande av de skor familjehemmet köpt till Emma. Biologmoderns telefonsamtal till Emma måste helt upphöra. Varje sådant telefonsamtal innebär nämligen ett intrång på Emmas gränser, där hon måste kämpa för att freda sig mot moderns intrång."

"Länsrätten gör följande bedömning

Socialnämnden skall verka för att den som vårdas med stöd av LVU så långt som möjligt får behovet av umgänge med föräldrarna tillgodosett. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården får dock nämnden besluta om inskränkningar i umgänget.

Det skall följaktligen göras en intresseavvägning mellan behovet av umgänge med föräldrarna och ändamålet med vården. I avvägningen är det barnets intresse som skall komma i första hand.

Emma, som nu är fem år gammal, har under i stort sett hela sin levnad varit föremål för utredning inom socialtjänsten och barnpsykiatrin. barnpsykiatrisk utredning rörande henne har skett på Xa -sjukhuset 1994, på BUP i X-stad 1995 och nu senast i november 1996 på BUP i Y-stad. Den sammantagna barnpsykiatriska utredningen ger klart vid handen att Emma har ett behov av skydd mot psykiska påfrestningar. Vidare måste antas, på grundval av det senast avgivna utlåtandet, att Emmas psykiska hälsa utsätts för fara om inte kontakten med modern avsevärt begränsas.

Inskränkningarna i umgänget, enligt det nu överklagade beslutet överensstämmer med rekommendationen i det senaste barnpsykiatriska utlåtandet. Vad Ann Karlsson anfört till stöd för sitt överklagande och vad som framkommit i övrigt utgör inte tillräckliga skäl att frångå det som sålunda, av barnpsykiatrisk expertis, bedömts vara nödvändigt för Emmas bästa. Överklagandet kan därför inte bifallas."


Dom i kammarrätten den 19 juni 1997

Saken: Begränsning av umgänge enligt 14 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) m. m.

"Ann Karlsson yrkar att hennes umgängesrätt med dottern Emma utökas till tre timmar var fjärde vecka samt att hon ges möjlighet att kontakta Emma per telefon en gång per vecka. Ann Karlsson anför bl.a. att de beslutade umgängesrestriktionerna strider mot lagstiftarens intentioner vid tillkomsten av LVU, mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och mot FN:s 16 barnkonvention.

Stadsdelsnämnden bestrider bifall till överklagandet."

"Kammarrätten gör följande bedömning.

Syftet med vården måste vara att på sikt återförena mor och barn. För att det ändamålet överhuvudtaget skall få en chans att realiseras krävs att de i någorlunda rimlig utsträckning får träffas. Det nu gällande extremt glesa umgänget måste ur den synvinkeln betraktas som orimligt och leder tvivelsutan till att kontakten på sikt helt upphör mellan mor och barn, vilket strider mot lagstiftarens intentioner.

Skulle ett definitivt åtskiljande bli aktuellt, vilket tydligen är den barnpsykiatriska expertisens uppfattning, - de närmare skälen därför är redovisade i länsrättens dom -, måste nämnden ansöka om överflyttande av vårdnaden om Emma hos allmän domstol.

Dessförinnan synes det enligt kammarrättens mening som om en umgängesrätt som ligger i linje med kammarrättens tidigare ställningstagande är den mest ändamålsenliga. Det kan inte anses ha framkommit någonting i utredningen som i nuläget lägger hinder sådan umgängesfrekvens på i övrigt oförändrade villkor. Enligt kammarrättens mening är en sådan uppfattning i den aktuella frågan väl förenlig med lagstiftningen.

Av rättsfallet RÅ 1993 ref 72 framgår att telefonrestriktioner skall användas med försiktighet. Att totalförbjuda modern att hålla kontakt med sin dotter via telefon står enligt kammarrätten inte i överensstämmelse med den hållning som intagits i rättsfallet."


Tillbaka till Artikelindex

Till Rapport från informationsafton

Till Pågående rättsfall

Till NKMR's Huvudsida

 

 

 

 

NKMR:S FLYGBLAD - Stockholm 2002

NKMR:S FLYGBLAD - SEPTEMBER 2002

 

TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN I SVERIGE - LEVEBRÖD FÖR TJÄNSTEMÄN OCH PRIVATA INSTITUTIONER

Tvångsomhändertagande av barn i Sverige utan saklig grund har tredubblats de senaste åren. Det är mest barn till de svaga i samhället som drabbas. Idag kan föräldrar, som VARKEN är missbrukare ELLER psykiskt sjuka, godtyckligt bli av med sina barn för evigt. Det räcker med att det - utan grund - kommer in en anonym anmälan till socialkontoret. Sådana anmälningar uppmuntras eftersom ju fler anmälningar som görs desto mer arbete och inkomster för den sociala apparaten*, institutioner, "familjehem", etc. genom fler ingripanden mot föräldrar och barn. Insyn är tabubelagd så att de sociala myndigheternas handel med barn och den "industri" som har byggts upp omkring de tvångsomhändertagna barnen inte ska bli allmänt känd. Denna industri kostar årligen åtskilliga miljarder kronor för skattebetalarna. VI VILL BRYTA TYSTNADEN och offentliggöra detta faktum! Sverige har blivit fällt åtskilliga ganger i Europadomstolen i Strasbourg för familjesplittring.

Läs mera på Internet: www.nkmr.org (Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter) Stöd NKMR!
E-mail adress: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

*Det är egentligen en paradox att det politiska parti som i början av 1900-talet kämpade för allas frigörelse från vad som uppfattades som den tidens överhet, i dag är den överhet som utövar kränkningar av enskilda individers mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

 

 

 

Vill Du veta mer om NKMR? JA!             

 

 

Namn_______________________________________________________

 

Adress_____________________________________________________

 

Postnummer___________________Ort___________________________

 

Tel.______________________E-mail___________________________

 

 

Klipp ur kupongen och sänd den i kuvert in svarstalongen till Sekreteraren,NKMR, Ströms väg 37, 424 71 Olofstorp.

 

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

För Rebeccas skull? av Åsa Ljungqvist

 

För Rebeccas skull?

Av: ÅSA LJUNGQUIST

 


Åsa Ljungqvist
är redaktör på Samtidsmagasinet Salt. Artikeln är tidigare publicerad i Samtidsmagasinet Salt nr 4, februari 2000. Den återges här med Salt-redaktionens och författarens benägna tillstånd.

Texten i fetstil är Samtidsmagasinet Salt kommentarer.

 

I förra numret av Salt publicerades "Rebeccas jul", där Ann-Louise Hansson, Värnamo, berättade hur hon berövats vårdnaden om sin dotter. Här fortsätter Åsa Ljungquist att granska fallet och de sociala myndigheternas agerande.

 

for_rebeccas_skull

Rebecca Hansson

 Ett älskat och välskött barn tvångsomhändertas av sociala myndigheter och placeras på hemlig ort för att skyddas från sin "sjuka" mor som i själva verket friskförklarats av flera psykiatrer. Som skäl anför man sådant som att moderns katter innan barnet ens var fött kissat på golvet, att modern inte passat tiderna i tvättstugan, att hon trotsat ett förbud om fågelmatning. Dessutom har hon svårt att sätta gränser för sin treåriga dotter. Vem är enligt de sociala myndigheternas kriterier en lämplig förälder?

Det är svårt att säga vem som mest misskött Rebecca-fallet. Socialsekreterare, offentliga biträden, lekterapeuter, behandlingsassistenter... otaliga är de inblandade i ett fall som detta. Och kanske är det just här felet ligger. Ty hur mycket man än vrider och vänder på Rebecca-fallet kommer man inte ifrån en obehaglig aspekt. Det är alltför många som har haft, och ännu har, sitt levebröd av Rebeccas och hennes mors olycka. Och lika många är de som lagt personlig och yrkesmässig prestige i beslutsprocessen.

Socialomsorgen har, med en årlig omsättning på mångmiljardbelopp, inte för inte kommit att kallas för ett "geschäft". Få företag är så understödda som privata behandlingshem. En socialsekreterare som startar eget kan räkna med en dramatiskt förbättrad ekonomi. Att vara fosterfamilj åt ett barn ger tjugo-trettiotusen kronor extra i månaden. Alla vet att summor som dessa ökar riskerna för missförhållanden. Pengar korrumperar. Men socialstaten är alltför grundmurad, alltför mycket Sverige, för att kunna reformera sig själv. Visserligen har socialsverige fått sig ett par törnar genom åren, men var gång ruskat av sig klandret och åter rest sig i all sin makt. "Kinder-Gulag im Sozialstaat Schweden" var en artikel i Der Spiegel som 1983 gav eko i Europa. "Mormorsupproret" i Sverige gav för några år sedan mor- och farföräldrar och andra nära släktingar till omhändertagna barn rätt i lag att få prövas som familjehem innan utomstående intressenter anlitas. Tidigare var det alltså inte självklart. Och nu när lagen finns, är socialförvaltningarna inte främmande för att bryta mot den. Sverige har under senare tid flera gånger fällts i Europadomstolen för brott mot den mänskliga rättighet som inbegriper familjens integritet. Men ingen av de berörda familjerna har ännu fått rättslig resning i Sverige. Om Ann-Louise Hansson blir tvungen att driva sitt fall ända till Europadomstolen återstår att se. Det är ett tidsödande företag, och barnen hinner ofta nå konfirmationsåldern före ett avgörande.

Det är kanske med viss skepsis man läser en berättelse om en helt normal mamma som mister vårdnaden om sin helt normala dotter. Man vill inte tro att sådant händer. Men det gör det. Så här började det.

Rebecca var tre år. Ann-Louise fick socialbidrag och var hemma med sin dotter. Socialsekreterarna på Värnamo socialförvaltning hade länge haft synpunkter på att Rebecca inte som andra barn gick på dagis. Det hade inte inkommit några som helst tips om att Rebecca skulle vara vanskött eller försummad. Dock hade bostadsrättsstyrelsen Apotekaren i ett brev till socialförvaltningen skrivit att Ann-Louise inte skötte sina tvättstugetider, samt att hon trotsade förbudet om fågelmatning i området. Denna "anmälan" är så häpnadsväckande banal att den för det första aldrig borde ha skrivits och för det andra inte borde ha tagits på allvar. Bostadsrättsstyrelsen tog också senare tillbaka anmälan.

 

"EN NORMAL TREÅRING"
Socialförvaltningen hävdar att Ann-Louise skulle ha hotat medlemmarna i styrelsen. Det finns det inga som helst belägg för. Men det är ganska klart att Ann-Louise gavs skulden för konflikten. Socialförvaltningen påbörjar en utredning kring Ann-Louise och hennes dotter. Tvättstugetider och fågelmatning är inte mycket att gå på, så man hör sig för med Barnavårdscentralen. I samtal med sköterskan får man nu veta att "Ann-Louise är väldigt mån om sitt barn, hon har alltid praktiskt skött Rebecca perfekt. Rebecca har alltid varit hel och ren...". Sköterskan anser att Rebecca visserligen är självständig, på gränsen till styrande, men ändå "beter sig som en normal tre-åring som är i trotsåldern".

Man låter också mor och barn vid sex tillfällen träffa överläkare Ivo Prochazka och psykolog Elisabeth Nidsjö vid Värnamo sjukhus. I deras gemensamma utlåtande står att läsa att "modern har en varm modersrelation till Rebecka. Rebecka känner trygghet i hennes närvaro men kan lämna modern för att ta kontakt med personer som hon inte känner". Vidare står det att flickan är en pigg och frisk treåring som agerar något gränslöst men helt åldersadekvat, precis som sköterskan på Barnavårdscentralen beskrivit det.

for_rebeccas_skull

Rebeccas rum

 

På de av socialtjänsten bifogade frågorna svarar man att man inte finner något skadligt i moderns beteende, och att Rebecca inte har några patologiska avvikelser från vad man kan vänta hos en treåring. Däremot kan modern, som är "en känslig och sårbar person" för sin egen del kunna ha nytta av att bearbeta traumatiska händelser, som morföräldrars bortgång och de olyckliga fosterhemsplaceringar som följde. Vad gäller Rebecca, så anser man att hon behöver en hårdare gränssättning. Prochazka föreslår ett par "tänkbara åtgärder" för att hjälpa modern att styra Rebeccas beteende. Dessa består i daghemsplats åt Rebecca på halvtid; en stödperson, exempelvis en präst, som hjälper modern med gränssättning; samt kontakt med en familj med barn i Rebeccas ålder. Prochazka poängterar vikten av att "hitta ovanstående lösningar i samarbete med modern och bäst välja personer i det sociala nätverk som modern är bekant med". Prochazka har alltså i all välmening skrivit ned ett par råd för att lösa gränssättningsproblem med en treåring. På socialförvaltningen gör man av dessa råd en "Arbetsplan" som Ann-Louise ska underteckna. De torde ha gjort en mycket omdömeslös tolkning av Prochazkas uttryckliga maning till varsam hjälp åt en "känslig och sårbar person" med egna dåliga erfarenheter av socialförvaltningen.

 

"PARANOID PERSONLIGHET"
Ann-Louise är pingstvän och tror inte som socialsekreterarna att dagis nödvändigtvis är bästa platsen för ett barn. Hon vill vara hemma med Rebecca, gärna till skolstarten. Hon framhåller det stöd hon har av sin syster och hennes sambo, och att Rebecca gärna träffar sina kusiner i samma ålder. Vad gäller stödperson tror hon att en pastor i pingstkyrkan, som hon har god kontakt med, skulle kunna åta sig att vara det. Däremot vill hon inte lämna Rebecca på dagis. Att en ensamstående, kristen mor har egna bestämda åsikter om hur hon vill låta sin dotter växa upp, upprör socialsekreterarna. Efter en tid av påtryckningar och prat om att underteckna "Arbetsplanen" går Ann-Louise med på att på försök placera Rebecca på daghem. Hon har dock ett villkor: inga kontakter mellan socialförvaltningen och daghemspersonalen får ske bakom hennes rygg.

Tiden som nu följer kan bäst sammanfattas i att socialförvaltningen erhåller en reprimand från Länsstyrelsen. Det har nämligen etablerats just en sådan hemlig kontakt mellan socialförvaltning och daghem som Ann-Louise befarat. Socialförvaltningen har dessutom låtit daghemspersonal läsa Ann-Louises socialakt och med detta brutit sin tystnadsplikt. Ann-Louise blir givetvis arg över det brutna löftet. Hon ringer socialsekreterarna för att protestera, mer än en gång. Detta renderar henne omdömet "aggressiv" i socialförvaltningens journaler. Efter det inträffade visar hon också större försiktighet i kontakten med socialförvaltningen. Då blir hon stämplad som "paranoid".

Ann-Louise tar efter det inträffade Rebecca från daghemmet. Men Länsstyrelsens reprimand hindrar märkligt nog inte socialsekreterarnas självsvåldiga framfart. Nu anser man att hon brutit överenskommelsen genom att ta Rebecca från dagis. Ungefär vid samma tidpunkt upphör de berörda socialsekreterarnas journalanteckningar att vara rationella. Bedömningarna skiljer sig markant från de tidigare korta och koncisa noteringarna, och kan inte beskrivas som annat än långa, osammanhängande, osakliga svador. Det är svårt att bevisa att upprördheten beror på tillrättavisningen från Länsstyrelsen. Uppenbart är i alla fall att socialförvaltningens tjänstemän har blivit känslomässigt engagerade i fallet. Men tyvärr inte av medkänsla.

I en bedömning står att läsa följande:

"Ann-Louise Hansson har inte undertecknat Arbetsplanen, som fastställdes vid sociala utskottet 970409 och uppger att hon inte har för avsikt att godkänna den. [...] Ann-Louise är sjukligt misstänksam, håller ej överenskommelser, kommer för sent till bokade besök och fortsätter sin kamp mot socialförvaltningen istället för att försöka samarbeta och i detta har Rebecka ingen plats. Ann-Louise kan inte alls sätta sig in i hur Rebecka känner och mår eller vad det kan få för konsekvenser för Rebeckas hälsa och utveckling i framtiden, att behöva leva i, lyssna på och delta i detta destruktiva beteende som skapar så mycket frustration hos alla, som råkar ut för det.

 

for_rebeccas_skull

Ann-Louise Hansson, Rebeccas mor

Utan att det finns någon diagnos av läkare gjord på Ann-Louise Hansson, eftersom hon vägrar uppsöka någon psykiatrisk klinik, bedömer vi att Ann-Louise har en paranoid personlighet. [...] Ann-Louise betraktar Socialförvaltningen och andra myndigheter som sina fiender och är misstänksam mot allt de säger och gör, medan släktingarna framhålls som de goda, som skall stötta henne, vilket är svårt att förstå, när man sett vilka konfliktfyllda relationer de haft genom åren."

Att Ann-Louises "sjukliga misstänksamhet" är en bekräftad farhåga angående den smygkontakt som givit socialförvaltningen en reprimand, redovisas inte.
Försenad ankomst kan inte heller göra någon olämplig i sitt föräldraskap. Avsnittet om Rebeccas hälsa och utveckling är oexemplifierat, men slutet avslöjar att det gäller den frustration "alla" känner som råkar ut för Ann-Louise. Att författaren till bedömningen räknar sig till dessa framgår tydligt. Hon känner att en psykiatrisk bedömning är så påkallad att hon gör en egen trots att hon varken har utbildning eller befogenhet till det. I själva verket finns det ju en bedömning från januari samma år gjord av överläkare Prochazka. Denne hade, som vi sett, beskrivit "en varm modersrelation". Han ansåg inte att någon psykiatrisk kontakt behövdes, men att Ann-Louise för sin egen skull kunde ha nytta av samtalskontakt med exempelvis en präst. Men socialtjänsten har av detta förslag gjort ett moment i "Arbetsplanen" som går ut på att Ann-Louise måste söka upp en psykiatrisk klinik.

Vilka "andra myndigheter" som ska vara utsatta för Ann-Louises sjukliga misstänksamhet, framgår inte, och det finns ej heller några sådana rapporter diarieförda hos socialförvaltningen.

Att Ann-Louise framhåller det stöd hon har av sina egna släktingar, borde ses som någonting positivt. Istället framställer författaren det som om det brukar finnas en motsättning mellan släkten och socialförvaltningen, som om en klient skulle vara tvungen att välja mellan dem. Författaren tyckte att det var "svårt att förstå" hur släkten skulle kunna stötta henne, med tanke på de konfliktfyllda relationerna de haft genom åren. Det är dock inte ovanligt att blodsband håller en släkt samman trots konflikter.

Bedömningen följer fortsatt:
"Ann-Louise har även förmåga att engagera en del andra personer i sin omgivning, att kämpa för hennes sak, och utan att de har det klart för sig, blir de också indragna i hennes kaos.
I kaoset blir människorna förvirrade och säger irrationella saker, som hon sedan använder emot dem eller utnyttjar, och kan medföra att de t ex tar tillbaka eller inte vågar stå för kritik, som de tidigare gett Ann-Louise."

Vilka dessa förvirrade människor är får man inte veta. Vad de sagt får man heller inte veta. Anser man att Ann-Louises syster, släktingar och andra som tar Ann-Louises parti, i och med detta är förvirrade? Stycket är överhuvudtaget förbryllande, men ger en ganska god bild av hur socialsekreterarna behandlar fallet. De skriver spontant och ur hjärtat hur de upplever situationen, utan att bemöda sig om att förhålla sig korrekt till sak och fakta. Men om man med sina journaler har för avsikt att föra en personlig dagbok, bör dessa inte ligga till grund för rättsliga processer.

 

PÅ SOCIALNÄMNDENS UPPDRAG
Socialförvaltningens syn på händelsen som gav dem en reprimand är tydlig. Samma självsvåld som omvandlade Prochazkas försiktiga läkarråd till "Arbetsplanen", gör nu socialförvaltningen helt immun mot tillrättavisningar.

"Vi kan inte se att Ann-Louise gör några ansträngningar att normalisera sitt och Rebeckas liv. Bara för att Ann-Louise inte kan acceptera att socialförvaltningen har kontakt med barnomsorgen, förvägrar Ann-Louise barnomsorg för Rebecka..."

Socialförvaltningens tålamod brister inför den motspänstiga mamman. En sådan enträgen avoghet mot ett "normalt" liv, med barn på dagis, måste bestraffas. I maj 1997 skriver socialsekreterare Solveig Benemark och Katarina Dahl till sociala utskottet att Ann-Louise Hansson uppvisar allvarliga brister i omvårdnad, helt saknar insikt om detta, och tackar nej till nödvändiga behandlingsinsatser, varför sociala utskottet föreslås besluta att i länsrätten ansöka om omedelbar vård enligt Lagen om vård av unga. Enligt dom i länsrätten 1997 06 26 bereds nu Rebecca vård enligt LVU. Om socialförvaltningens journalanteckningar varit förbryllande och felaktiga, är de skriftliga inlagorna i denna dom om möjligt än värre. LVU-ärenden avgörs nämligen i en förvaltningsdomstol, i vilken man i regel tar emot endast skriftliga inlagor från parterna. Det betyder i praktiken att man inte som i brottmål kan hålla korsförhör med vittnen. Det visar sig vara en stor nackdel för Ann-Louise. Hon har ju varit i konflikt med flera av socialförvaltningens tjänstemän såväl som daghemspersonalen. Nu kommer deras tillfälle till hämnd för allt det besvär hon orsakat dem, med reprimand och allt. Då det fortfarande inte existerar några indicier på att Rebecca farit illa fysiskt eller psykiskt, går man ut hårt för att teckna en så ofördelaktig bild av Ann-Louise som möjligt. Socialnämnden anför att Ann-Louise är sjukligt misstänksam, har humörsvängningar, inte kan passa tider eller slutföra saker. Man berättar om den frustration som "alla" som är i kontakt med Ann-Louise känner. Representanten från barnomsorgen menar att man aldrig tidigare haft sådana problem med en så misstänksam förälder.

Anklagelsepunkterna är märkligt diffusa, och avslöjar aldrig det händelseförlopp som ligger till grund för dem. Man gör också ett stort nummer av en händelse som inträffat innan Rebecca var född: katterna som inte var rumsrena. Ann-Louise hade av sin hyresvärd krävts att betala en golvskada, och tvingades då be om hjälp hos socialförvaltningen. Gamla försyndelser får alltså kompensera frånvaron av nya. Det hjälper inte Ann-Louise att hon sedan länge gjort sig av med sina katter och inte äger ett enda husdjur. För brott finns alltid en preskriptionstid, men en socialakt följer med en människa ett helt liv.

I LVU-mål får barnet ett eget offentligt biträde, eftersom föräldrar och barn anses ha skilda intressen. Denna typ av jurister ägnar sig nästan uteslutande åt LVU-mål, och har således socialnämnden som sin främsta uppdragsgivare. Rebeccas offentliga biträde, Kjell-Åke Lundin, hördes i en paus säga just detta, att "vore det inte för de här målen, skulle man inte ha mycket att göra". Kjell-Åke Lundins inlaga i målet är löjligt inställsam mot socialförvaltningens egenhändigt gjorda "diagnos" av mamman. Han uppger att "Ann-Louise lider av en personlighetsstörning och hon är alltid i konflikt med någon. Det kommer att ta lång tid för Ann-Louise att komma till rätta med sina problem."

 

"EN MASSA ANDRA SAKER OCH PROCESSER"
Det anmärkningsvärda i denna och påföljande domar är alla dessa medicinskt och psykologiskt oskolade människor som tillåts ställa egna psykiatriska diagnoser. Ur överläkare Prochazkas utlåtande plockas endast de rader som handlar om en något styrande treåring. Ann-Louises offentliga biträde Olof Larsson verkar inte ha arbetat ihjäl sig, då han inte ens påpekar att Prochazkas utlåtande i övrigt beskrev en trygg och kärleksfull relation mellan mor och barn. Men påståenden om klienters krävande personlighet ger ju ett offentligt biträde ett utmärkt tillfälle att yrka på extra ersättning. Olof Larsson uppger direkt efter domskälen att: "Ärendet har varit synnerligen tidskrävande på grund av Ann-Louise Hanssons djupt grundade misstänksamhet mot socialförvaltningen och dess personal." Med detta torde han förbrutit sig åtminstone mot advokaters hederskodex. Han fick för sitt arbete 37498 kronor.

Rebecca blir nu tvångsomhändertagen enligt Lagen om vård av unga. Hon och Ann-Louise placeras på Elisabethgårdens behandlingshem i Vimmerby. Socialförvaltningen uppger att Elisabethgården har "ett behandlingsinnehåll som stämmer med Ann-Louise Hanssons problematik." Det visar sig dock att åtta av de nio övriga mammorna på Elisabethgården är missbrukare. Ann-Louise är med sin frikyrkliga bakgrund nykterist, och får svårt att låta sig inordnas i samma kategori som de andra mödrarna. Följaktligen blir de två åren på Elisabethgården en synnerligen svår tid för Ann-Louise och Rebecca.

Behandlas man för en sjukdom brukar läkaren tacksamt ta emot synpunkter på eventuella biverkningar av mediciner. Att Ann-Louise hade synpunkter på sin behandling sågs bland personalen på behandlingshemmet som ett klart sjukdomstecken. Hon var ju inte ens medveten om att hon var sjuk. Dessutom ansåg de att hon hade svårt att "följa den struktur som finns på Elisabethgården". Nämligen att Ann-Louise hade vissa svårigheter att delta i de kollektivistiska inslagen i behandlingen, som s k "gruppsamlingar" och "stormöten". Det hette att hon förstörde för de andra. Ann-Louise beslutar sig snart för att bita ihop och underkasta sig och Rebecca den "behandling" som man anser att de behöver. Fyraåriga Rebecca får nu gå hos socionom Göran Sigesbo för att bl a bearbeta sin "Rädsla för att 'döda objektet' [mamma] med sina stora behov". Ann-Louise lyckas få en form av boende med eget kök för henne och Rebecca, så att de under tiden ska kunna leva så normalt som möjligt.

I augusti 1998 beslutar hon sig för att begära omprövning av LVU-vården. Elisabethgårdens föreståndare Ulla Sigesbo anser dock att hon ska ägna sin kraft åt att "verkligen vara på Elisabethgården" och därför "inte ha någon sysselsättning utanför Elisabethgården". Solveig Benemark på socialförvaltningen anser också Ann-Louise förpliktad till detta då det ingick i den nya "Vårdplanen". Ann-Louise får än en gång skriva till Länsstyrelsen, nu för att få rätt till något som är varje medborgares självklara rättighet, att begära en rättslig omprövning. Solveig Benemark kommenterar:

 

"Eftersom det visat sig så förödande för Ann-Louise att hålla på med en massa andra saker och processer, som mentalt gjorde att hon itne [sic!] kunde medverka i behandlingen på meningsfullt sätt, fick hon veta av Ulla Sigesbo, att hon inte ansåg att det var bra att hon nu skulle börja processa om LVU-vården. Socialförvaltningen sa också att vi kunde se dessa nackdelar och de konsekvenser, som det kunde bli, men betonade åter för Ann-Louise att hon är i sin fulla rätt att begära en omprövning."

 

Vad Benemark här benämner "en massa andra saker och processer" är den undersköterskeutbildning som Ann-Louise velat avsluta för att kunna klara sin och Rebeccas framtida försörjning, samt hennes omedelbara överklagan av LVU-vården till Kammarrätten, som avslogs.

Det visar sig vara alltför lätt att förlora sitt barn till Socialstaten, och alltför svårt att få barnet tillbaka. 99 05 12 beslutar socialnämnden: att omplacera Rebecca till ett familjehem; att Rebecca inte ska ha kontakt med föräldrar eller andra vårdnadshavare; att Rebeccas vistelseort inte skall röjas för dessa. När Ann-Louise överklagar beslutet till länsrätten, får hon avslag. Argumenten är häpnadsväckande. "Ann-Louise Hansson har varit motsträvig till de hjälpinsatser hon erbjudits på Elisabethgården. Hon har inte deltagit fullt ut, utan istället planerat in andra aktiviteter för sig och Rebecca. Ann-Louise har inte kunnat tillgodogöra sig den jagstödjande och bearbetande terapi hon erbjudits på Elisabethgården."

 

LÄKARUTLÅTANDEN OCH AMATÖRDIAGNOSER
Man anser att om hon inte ens kan ta emot hjälp för sig själv kan hon omöjligt hjälpa sitt barn. En annan viktig anklagelsepunkt är att Rebecca "inte tillåtits tycka om andra vuxna", dvs att Ann-Louise velat begränsa Rebeccas umgänge med mammor som stundom återföll i missbruk.

Att Ann-Louise i ett kollektivboende med missbrukare hittar på egna aktiviteter för sig och sin dotter, låter som ett synnerligen sunt initiativ. Säkert är det enklare att styra ett helt kollektiv med initiativlösa och medgörliga missbrukare, än en enda nykter och intelligent kvinna med bestämda åsikter. Att patienten inte kan tillgodogöra sig en viss terapi är inget fel i sig, det kan likaväl tyda på att patienten inte är i behov av psykiatrisk hjälp. Att så är fallet talade Ivo Prochazkas utlåtande för, och likaså de tre läkarintyg som tillkommit. Den punkt som i samtliga domar utgjort huvudnumret - Ann-Louises påstådda sjukliga misstänksamhet och personlighetsstörning - har ingen grund i något enda läkarutlåtande.

Överläkare Anders Bengtsson på Värnamo sjukhus psykiatriska klinik finner inga psykotiska tecken hos patienten. Han vittnar om en adekvat nedstämdhet och gråtmildhet på grund av saknaden efter dottern. Han tror att vistelsen på behandlingshem tillsammans med missbrukare kan ha inneburit en stor påfrestning för patienten. Överläkare Ulf Lundahl på samma klinik finner inga som helst tecken till allvarlig psykisk sjukdom, psykos eller depression. Ej heller lider patienten av ångestsyndrom eller tvångssyndrom. Gustav Levay, specialist i allmän psykiatri, Göteborg, skriver att

"Ann-Louise Hansson såsom varande psykiskt frisk inte behöver behandling av psykiater utan på sin höjd samtalsterapi med en psykolog, inte som villkor för att få behålla Rebecka (det vore orimligt att ställa ett sådant villkor eftersom en personlighetsvariant som råkar vara obehaglig för socialen inte kan diskvalificera henne som vårdare för sitt barn) utan för att bearbeta sina traumatiska upplevelser i samband med socialförvaltningens fleråriga ingripanden i hennes och dotterns familjeliv."

 

Psykiaternas samstämmiga utlåtanden talar sitt tydliga språk. Att sedan socialsekreterare gjort en vana av att ställa egna diagnoser säger mer om det maktmissbruk de gör sig skyldiga till. Att barnets offentliga biträde Kjell-Åke Lundin alltid visat sig ivrig att bistå med egna hobbypsykiatriska diagnoser är lika anmärkningsvärt. Under de tre år som socialförvaltningen drivit rättsliga processer mot Ann-Louise, har hans utlåtanden tilltagit i självsäkerhet och hans anspråk på sakkunnighet ökat. Det han 1997 kallade Ann-Louises "problem" eller "bristande förmåga" har han vid 1999 utvecklat till Ann-Louises "omfattande psykiska problematik". Han tycker sig också nu kunna bedöma att hon är "gravt beteendestörd". Han låter också påskina att Ann-Louises egna uppgifter bara "motsvarar hennes verklighetsbild". Även flickan har nu fått sig en lundinsk diagnos. Hon "uppvisar ett beteende där inga gränser finns och hon har relationsstörningar".

Så skildes alltså Rebecca hastigt från sin mor och placerades i familjehem i Älmhult. Rebecca har enligt läkarjournaler inte ökat i vikt sedan placeringen för tio månader sedan, utan snarare minskat något. Det är ett graverande tecken på ohälsa hos ett sexårigt barn som vuxit flera centimeter på längden. På socialförvaltningen i Värnamo bagatelliserar man detta. Socialsekreterare Margareta Gylling skriver i sin journal 000110: "R. har en viktskillnad på 3 hg. Det kan bero på att hon är vägd på olika vågar." Gylling verkar inte angelägen om att reda ut orsakerna till att Rebecca inte ökat i vikt på nästan ett år.

 

SEKRETESS OCH PRESTIGE
Det har också framkommit att Rebecca under hösten 1999 haft en öroninflammation som hon inte vårdats för. Ann-Louise har med hjälp av sitt nya juridiska ombud Siv Westerberg lyckats få till stånd en hörselkontroll för Rebecca, vid vilken läkaren mycket riktigt kunde konstatera en "utläkt otit". Rebeccas öroninflammation fick alltså läka av sig självt. Dessa och andra uppgifter om vanvård har framkommit. Ann-Louise har bett att få Rebeccas urvuxna kläder tillskickade sig från familjehemmet. Nyligen fick hon ett par skor som var i ett så bedrövligt skick att det måste gjort ont att gå i dem. Innersulan är så bortnött att flickan har fått gå på den hårda stommen. Familjehemmet bör, enligt rekommendationerna Värnamo socialförvaltning säger sig följa, kunna få ut åtminstone 17520 kronor i månaden för Rebecca, en summa som definitivt tillåter inköp av nya skor.

 

for_rebeccas_skull

Rebeccas skor

 

Uppenbarligen är fallet så prestigeladdat för Värnamo socialförvaltning att man har valt att negligera dessa tecken på vanvård. Man ställer inte upp för intervju och uttalar sig i vilket fall som helst inte i enskilda fall eftersom "det kan bli så fel." Besvärande uppgifter är behändigt nog sekretessbelagda. Exempelvis har de fosterföräldrar Rebecca placerats hos tidigare fått avslag på sin ansökan om att få bli fosterhem. Varför är typiskt nog sekretessbelagt. Det är en privilegierad position de har, dessa socialsekreterare. Att efter eget skön kunna slå sönder familjer och förstöra människors liv utan minsta risk för att ställas till svars. Att kunna blockera kritisk insyn i den egna ämbetsutövningen genom att låta sekretessbelägga uppgifter. Med hänvisning till "barnets bästa" - naturligtvis!

Anne Louise Hansson är nu i färd med att i Kammarrätten i Jönköping, bestrida LVU-vården och det totala kontaktförbud som råder. Vid tiden för tryckning av detta nummer blir domslutet klart. | s

 

 


NKMR's kommentar

Artikeln i Samtidsmagasinet Salt innehöll samtliga här återgivna bilder, exkl. en bild vardera av socialsekreterarna Solveig Benemark och Margareta Gylling, samt advokat Kjell-Åke Lundin. NKMR har ej lyckats nå Benemark och Lundin för att inhämta deras tillstånd till publicering av deras bilder på vår hemsida. Den 24 juli 2000 ringde NKMR's ordf. jur. kand. Ruby Harrold-Claesson till Margareta Gylling angående tillstånd att publicera hennes bild på så som den förekommer i Salt-artikeln. Genom ombud meddelade Gylling fem minuter senare, att hon inte ville att hennes bild skulle publiceras i artikeln på NKMR's hemsida.

 

 

 

Rebeccas jul - En ond sannsaga för vuxna
Av Ann-Louise Hansson

Fortsättningen på fallet Rebecca

Tjänstemän bör kunna åtalas
Av Ruby Harrold-Claesson

Tillbaka till Artikelindex


Tillbaka till Huvudsidan

Finnungen

FINNUNGEN

 

finnungen

 

 

 

 

 

finnungen

 

 

 

Författare: Anja E. Tyni, Lovikka
Bok: Finnungen


Anja E. Tyni är född i Helsingfors. Hon bor sedan många år i byn Lovikka i Pajala kommun. Som liten fick hon uppleva krigets grymma verklighet i form av bombraider över hemstaden och förluster av nära och kära. När situationen i Helsingfors blev alltför osäker skickades hon som krigsbarn till Sverige.

 

Anja berättar i boken "Finnungen" om sin uppväxt och om hur livet i Sverige som flykting tedde sig. Många orättfärdigheter och många hårda slag kantade den framtid i det nya landet som utmålats så rikt och hoppfull. Med sin viljestyrka som enda vapen fick hon kämpa sig igenom livet, med insikten om att stå helt ensam i världen som det allra tyngsta att bära.

 

Ärlans Förlag

ISBN 91-972698-6-7

 

Vill du kontakta författaren kan du göra det på adress:
Anja E. Tyni
Kirunavägen 85
984 94 Lovikka
Telefon: 0978-33076

 

Finnungen - Teater Blixters dramatisering av Anja E Tynis bok

 

 

Böcker

 

Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter