NKMR:s överklagande av Länsrättens beslut

 

    • NKMR:s Överklagande av Länsrättens beslut

       

      Till

      Kammarrätten i Stockholm

       

      Klagande

      :

      Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter 855102-0053
      Box 8077
      424 12 OLOFSTORP

      Motpart

      :

      Datainspektionen

      Saken

      Tillsyn enligt personuppgiftslagen; nu fråga om avvisning

      Överklagat beslut:

      Beslut meddelat 2001-01-29 av länsrätten i Stockholms län i mål nr 9590-00 E

      ______________________________________________________

       

      Härmed överklagar undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter, ovan angivna avvisningsbeslut meddelat av länsrätten i Stockholms län.

       

      På NKMR:s vägnar yrkar jag om att Kammarrätten med ändring och undanröjande av länsrättens beslut måtte göra en sakprövning av Datainspektions föreläggande av den 19 maj 2000 vari NKMR förelades att omedelbart upphöra med vår SÖK-Tjänst - ett ingripande som utgör en allvarlig kränkning av yttrandefriheten;

      alternativt

      att Kammarrätten måtte återförvisa Datainspektions beslut till angivna myndighet för fattande av ett överklagbart beslut.

       

      Grund

      Grunden för överklagande av detta beslut är dels att genom länsrättens avvisningsbeslut av överklagandet av DI:s ovan angivna föreläggande/beslut frånhändas NKMR rätten till en sakprövning huruvida vår SÖK-tjänst omfattas av PUL; dels att föräldrar till onödigt tvångsomhändertagna och av socialtjänsten gömda barn berövas yttrandefriheten att genom NKMR:s SÖK-tjänst be allmänhetens hjälp att få uppgifter om sina bortrövade och gömda barn; dels och huvudsakligen att NKMR såsom juridisk person nekas rätten till en rättvis rättegång utan i stället förväntas finna sig i en myndighets godtyckliga ingripande mot vår verksamhet.

      Frågan som obetingat inställer sig - och som är ett rekvisit i Artikel 6 av den Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är följande: Är detta nödvändigt i ett demokratiskt samhälle?

      Frågan tarvar ett svar.

      Jag vill för Kammarrätten påpeka att med anledning av DI :s föreläggande av den 19 maj 2000 - som inte åtföljdes av en besvärshänvisning - avsände jag en skrivelse till myndigheten daterad den 25 maj 2000, vari jag efterfrågade huruvida beslutet var överklagbart och om så var fallet att NKMR skulle tillställas besvärshänvisning. DI sände NKMR:s förfrågan till länsrätten såsom överklagande. Denna hantering är synnerligen klandervärd och uppvisar stor inkompetens.

       

      På grund av vad jag anfört ovan yrkar jag om att Kammarrätten med ändring och undanröjande av länsrättens avvisningsbeslut måtte göra en sakprövning av Datainspektions föreläggande av den 19 maj 2000 vari NKMR förelades att omedelbart upphöra med vår SÖK-Tjänst - ett ingripande som utgör en allvarlig kränkning av yttrandefriheten;

      alternativt

      att Kammarrätten måtte återförvisa Datainspektions beslut till angivna myndighet för fattande av ett överklagbart beslut.

       

      Olofstorp, den 16 februari 2001

       

      Ruby Harrold-Claesson
      Jur. kand.
      Ordf. i NKMR

       

        DI-tillsynsärende

      Den anonyma anmälan

      DI-författningssamling

      NKMR:s yttrande

      DI-beslut 2000-05-19

      NKMR:s begäran om besvärshänvisning

      DI:s brev 2000-05-25

      NKMR:s förnyade begäran om besvärshänvisning

      Personuppgiftslagen - Siv Westerbergs föredrag inför kristdemokraternas riksdagsutskott

      Komplettering av NKMR:s talan i länsrätten

      Länsrätten i Stockholm beslut 2001-01-29

      Tillbaka till NKMR:s SÖK-Tjänst och Yttrandefriheten

       Tillbaka till Huvudsidan

       

       

       

       

NKMR:s yttrande till Kammarrätten i Stockholm

 

  • Yttrande över Datainspektionens svar till Kammarrätten 2001-05-07

     

          • 2001-05-29

             

                          • Rotel 3
                            Kammarrätten i Stockholm
                            Box 2302
                            103 17 Stockholm

                             

                             

Mål nr 1173-2001

 

Lämnad tillfälle att inkomma med skriftligt yttrande över Datainspektionens ovan angivna svar till Kammarrätten, vill undertecknad Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i NKMR framföra följande:

Jag vidhåller yrkandena som de har framställts i överklagandet vari Artikel 6 av den Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna åberopas som lagstöd. För att inskränkningar av konventionsrättigheterna skall tillåtas krävs det att de skall ske med stöd av lag. Lagen skall vara klar och förutsebar. Personuppgiftslagen är varken klar eller förutsebar. Förutom Artikel 6 vill jag åberopa som ytterligare grund för överklagandet Artikel 18 av den Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som stadgar: "De inskränkningar som har medgivits i denna konvention beträffande de däri upptagna fri- och rättigheterna, får inte vidtas i annat syfte än det för vilket de har tillåtits."

Enligt Personuppgiftslagens (PUL) portalparagraf är syftet med lagen "att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter." Tvångsomhändertagande av barn är - såväl gentemot barnen som deras föräldrar - en synnerligen integritetskränkande åtgärd. Föräldrarna har givit NKMR uppdraget att publicera uppgifterna om deras - som de själva uttrycker det - "bortrövade" barn samt namn och adressuppgifter om sig själva.

Följande frågor tarvar svar.

1 - Menar således Datainspektionen att de genom PUL är bättre lämpade att skydda barnens och deras föräldrars integritet än föräldrarna till de tvångsomhändertagna barnen själva?

2 - Eller är en tillämpning av denna lag på NKMR:s SÖK-Tjänst ägnat att skydda myndigheterna?

Om svaret på fråga nr två är "ja" - vilket det förefaller att vara - då är det fråga om illojal lagtillämpning eller myndighetsmissbruk (détournement de pouvoir (fr)). Därmed blir - förutom Artikel 6 - också Artikel 18 av den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna tillämplig i denna process.

NKMR yttrar sig inte över innehållet i Datainspektionens yttrande eftersom det förtjänar intet avseende.

Olofstorp, dag som ovan.

 

Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand
Ordf. i NKMR

 

Tillbaka till NKMR:s SÖK-Tjänst och Yttrandefriheten

Till Högsta Domstolens dom i Ramsbromålet

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

Datainspektionens meddelande 2000-05-25

 

 

NKMR:s yttrande 2005-01-12 över Datainspektionens yttrande till kammarrätten

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

 

2005-01-12

 

Rotel 014

Kammarrätten i Stockholm
Box 2302

103 17 Stockholm

 

 

Mål nr 1872-04, Rotel 014

Datainspektionen ./. NKMR

NKMR:s yttrande över Datainspektionens yttrande 

Datainspektionen har anfört :

Högsta Domstolen har i en dom den 12 juni 2001, i mål nr B239-00, uttalat sig om vad som är att betrakta som uteslutande journalistiska ändamål. Av domen får anses framgå följande. Huruvida bestämmelsen är tillämplig får avgöras mot bakgrund av syftet med publiceringen av personuppgifter på Internet i förhållande till vad som kan anses ligga inom ramen för ett journalistiskt ändamål såsom att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Publicering av rent privat karaktär kan normalt inte anses ha ett journalistiskt ändamål helt oberoende av om publiceringen sker i ett sammanhang som i övrigt har journalistiska ändamål.

Publiceringen av personuppgifter på NKMR:s söktjänst på organisationens webbplats har enligt NKMR skett på uppdrag av barnens föräldrar. Syftet med publiceringen har varit att efterlysa deras av socialtjänsten tvångsomhändertagna barn och NKMR:s målsättning med att publicera uppgifterna har varit att skydda barnens vitala intressen att inte bli utsatta för olika slags övergrepp samt verka för återförening. Datainspektionen anser inte att NKMR:s publicering av uppgifter på söktjänsten haft ett journalistiskt ändamål. Syftet med publiceringen har inte varit att informera, utöva kritik eller väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. (...) 

NKMR får häremot invända följande.

Datainspektionen har ett alldeles för snävt perspektiv på ifrågavarande problemkomplex. Tvångsomhändertagandet av barn i Sverige har i decennier varit en samhällsfråga av europeisk betydelse. Debatten om tvångsomhändertagande startade redan på 1970-talet, bl.a. inom universitetsundervisningen i Stockholm, i anslutning till ett antal JO och JK-ärenden som utlösts av den säregna utbildningen av socialtjänstens blivande personal vilken urartat till en marxist-inspirerad mobbning av elever som vägrat att anpassa sig till den inom undervisningen dominerande vänsteruppfattningen. Centralt för denna var att man skulle befria ungdomarna från familjens konservativa ok och omvandla dem genom socialtjänstens omhändertagande till 'socialistiska människor'.

I ett antal causes célèbres illustrerades vad den så utbildade rekryteringen av socialtjänsten i själva verket innebar och motsättningarna till normala borgerligt sinnade föräldrar som blivit en följd, och saken kom till sin spets via tyska tidskriften Der Spiegel i den s.k. Kinder-Gulag debatten. Denna debatt oroade i högsta grad den svenska politiska ledningen och försöken att dämpa den genom den presskonferens som kom att benämnas Cirkus Lönnback får nog anses ha helt misslyckats.

I stället skapades en mera allmän medvetenhet om de skapade missförhållandena och slutresultatet blev att tvångsomhändertagande av barn blev ett svenskt särmärke inför Europakonventionens organ i Strasbourg. Olika länder kom i klagomålen att uppvisa nationella särmärken. För Italiens del var det de långa processtiderna, för Turkiets del de polisiära övergreppen, och för Sveriges del tvångsomhändertagandena av barn. Alla klagomål var naturligtvis inte berättigade och svenska regeringen vann sina mål tid efter annan, men missförhållandena kom ändock att i stort prägla den europeiska uppfattningen om de svenska samhällsproblemen, och de prejudikat som etablerades i Strasbourg, särskilt målen Olsson vs Sverige, blev vägledande för hela den efterföljande judikaturen inom detta ämnesområde.

Även om socialtjänsten sedermera något retirerat i sin hållning, och motsättningarna något dämpats, har de ingalunda försvunnit utan snarare något skärpts på grund av invandrarpopulationen som icke kunnat underkastas den 'hjärntvätt' som de tidigare generationerna i socialtjänsten hoppats på, och därför lättare harmats över vad de sett som socialtjänstens övergrepp.

För NKMR:s del har man sett samhällsproblemen i perspektivet av mänskliga rättigheter och via webbplatsen sökt journalistiskt verka för att informera, utöva kritik och väcka debatt. En s.k. 'grävande journalistik' skulle givetvis fallit sig naturlig inom denna ram, men föreningens resurser har icke tillåtit rekryteringen av särskilt utbildade journalister utan att man i stället sökt locka intresserade att höra av sig till föreningen med eventuella klagomål. Söktjänsten har varit ett naturligt inslag i detta. Att föräldrar efterlyser sina försvunna barn kan knappast vålla någon gensaga. Att de försvunna barnen tid efter annan omhändertagits av myndigheterna och satts i hemliga förvar borde kanske inte heller föranleda försök att stoppa föräldrarna - även om dessa misstänktes för 'borgerliga' förvillelser eller välska seder av en typ som ogillas inom socialtjänsten. Det kan ju tänkas att det ifrågavarande barnet har det bra och i så fall kan det ju inte gärna ligga något upphetsande i att föräldrarna vet var det finns.

Hur stort detta samhällsproblem är och hur det kommer sig att detta särmärke klibbat fast vid den svenska profilen i Strasbourg är naturligtvis en alldeles för stor uppgift för en liten internordisk organisation att utreda. Vad NKMR kan göra - och vad den gjort - är i stället att genom punktvisa insatser i enskilda fall lyfta fram till belysning hur systemet fungerar. Att publicering i enskilda fall samtidigt kan vara till nytta genom att belysa myndighetsövergrepp och verka för återförening i onödigtvis splittrade familjer kan knappast förta operationen dess journalistiska ändamål. Att datainspektionen står främmande inför det är förstås inte överraskande: dess expertis gäller helt andra områden av samhällslivet.


Det finns en omfattande litteratur om detta långvariga samhällsproblem som det skulle alltför mycket tynga detta ärende att här redovisa. NKMR åtnöjs därför med att hänvisa till följande verk av akademisk status :

Jacob W.F. Sundberg, En liten bok om allmän rättslära, Institutet för offentlig och internationell rätt nr 80 (1989) sektion 45 "Tvångsomhändertagande av barn", s 94-98,
Jacob W.F. Sundberg,, Tystnadsspiralen, Institutet för offentlig och internationell rätt nr 96, (1993) s  66-70, 150, samt
Jacob W.F. Sundberg, "Resan utan mål", Institutet för offentlig och internationell rätt nr 103 (1994).
Siv Westerberg, Barnfängelser? I Sverige? Medborgarrätt nr 2/95 samt http://www.nkmr.org/index.php?option=com_content&id=362&catid=174&view=article

 

För övrigt vill vi avslutningsvis framhålla att det faktum att vi efterlyser en försvunnen person inte innebär att vi behandlar själva det administrativa frihetsberövandet. 21 § PUL saknar därför relevans.

Olofstorp, dag som ovan.

Ruby Harrold-Claesson

Ruby Harrold-Claesson,

Jur. kand.,

Ordf. i NKMR

www.nkmr.org

Tillbaka till NKMR:s SÖK-Tjänst och yttrandefriheten

 

Tillbaka till Huvudsidan

Datainspektionen_lansrattens_dom

 

    • LÄNSRÄTTEN I BESLUT Mål nr 9590-00 E
      STOCKHOLMS LÄN

      2001-01-29
      Rotel 661 Meddelat i
      Avd 6 Stockholm

       

       

       

      KLAGANDE

      Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter 855102-0053

      Box 8077

      424 12 OLOFSTORP

       

      MOTPART

      Datainspektionen

      Box 8114

      104 20 STOCKHOLM

       

      ÖVERKLAGAT BESLUT

      Datainspektionens beslut den 19 maj 2000

      Diarienummer 741-2000

       

      SAKEN

      Tillsyn enligt personuppgiftslagen (1998:204), nu fråga om avvisning

       

       

       

      BAKGRUND

       

      Datainspektionen (fortsättningsvis DI) har den 19 maj 2000 i en skrivelse till Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter (fortsättningsvis NKMR) uttalat i huvudsak följande. DI kom genom ett klagomål att uppmärksammas på att NKMR på en webbplats under en så kallad SÖK-tjänst, publicerat bl.a. namn och bild på barn som tvångsomhändertagits med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Den aktuella SÖK-tjänsten har enligt information som lämnas på webbplatsen nyligen inrättats och riktar sig till föräldrar vars barn har tvångsomhändertagits och i vissa fall även placerats i, för de biologiska föräldrarna, hemliga fosterhem. Ändamålet med behandlingen är enligt NKMR att de biologiska föräldrarna skall kunna få information om var barnen befinner sig och/eller hur barnet har det i fosterhemmet. Enligt NKMR har behandlingen skett med de ifrågavarande personernas samtycke. Enligt 21 § personuppgiftslagen är det, oavsett samtycke, förbjudet för andra än myndigheter att behandla personuppgifter om bl.a. administrativa frihetsberövanden. Av lagens förarbeten framgår att härmed bl.a. avses att någon har varit föremål för tvångsingripande enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. DI konstaterar att NKMR, genom den aktuella SÖK-tjänsten, behandlar personuppgifter i strid med 21 § personuppgiftslagen. Frågan om samtycke saknar därför betydelse i ärendet. Det förhållandet att uppgifterna dessutom gjorts allmänt tillgängliga via Internet innebär att behandlingen även strider mot förbudet i 33 § personuppgiftslagen. DI förutsätter att NKMR beaktar vad som ovan har sagts och omedelbart upphör med den aktuella behandlingen av personuppgifter om tvångsomhändertagna barn. Med hänsyn till förfarandets allvarliga karaktär avser DI att översända ärendet till polismyndighet för kännedom och eventuell åtgärd. I och med denna åtgärd kan tillsynsärendet avskrivas. DI avskriver ärendet.

       

      DI mottog den 25 maj 2000 en skrivelse från NKMR, i vilken NKMR begärde att DI skulle lämna en besvärshänvisning till beslutet av den 19 maj 2000. DI uppfattade NKMR:s skrivelse som ett överklagande av beslutet av den 19 maj 2000 och överlämnade därför skrivelsen och handlingarna i ärendet till länsrätten.

       

      Länsrätten har den 30 maj 2000 inhämtat att NKMR önskar få DI:s beslut av den 19 maj 2000 sakprövat hos länsrätten.

       

      Ytterligare skriftväxling har förekommit.

       

      SKÄL FÖR BESLUTET

       

      Tillämpliga bestämmelser m.m.

       

      I 45 § första stycket personuppgiftslagen anges följande.

       

      Om tillsynsmyndigheten konstaterar att personuppgifter behandlas eller kan komma att behandlas på ett olagligt sätt, skall myndigheten genom påpekanden eller liknande förfaranden försöka åstadkomma rättelse. Går det inte att få rättelse på något annan sätt eller är saken brådskande, får myndigheten vid vite förbjuda den personuppgiftsansvarige att fortsätta att behandla personuppgifterna på något annat sätt än genom att lagra dem.

       

      I 51 § personuppgiftslagen anges att tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag om annat än föreskrifter får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

      Av 2 § personuppgiftsförordningen (SFS 1998:1191) följer att Datainspektionen är tillsynsmyndighet enligt personuppgiftslagen.

       

      I förarbetena till personuppgiftslagen (prop..1997/98:44 s. 103) sägs bl.a. följande.

       

      Tillsynsmyndigheten kan på olika sätt få reda på att personuppgifter behandlas eller kan komma att behandlas på ett olagligt sätt. Sådan information kan komma fram i samband med ett tillsynsbesök, framgå av kontakter med ett personuppgiftsombud eller av insänd anmälan om behandlingen eller av ett klagomål från Lex. någon registrerad eller konkurrent. I sådana fall bör myndigheten i första hand försöka att åstadkomma rättelse genom påpekanden eller liknande förfaranden. Men går det inte att få rättelse på annat sätt, bör myndigheten kunna vid vite förbjuda den personuppgiftsansvarige att fortsätta att behandla personuppgifter på annat sätt än genom att lagra dem. Om saken är brådskande, bör tillsynsmyndigheten genast kunna gripa in på detta sätt.

       

      Länsrättens bedömning

       

      I målet aktualiseras frågan om DI:s beslut att på anförda skäl avskriva tillsynsärendet utgör ett överklagbart beslut. Inom förvaltningsrätten gäller som huvudprincip att talan får föras endast mot slutliga beslut. Beslut under beredningen av ett ärende är i regel inte möjliga att överklaga annat än i samband med det slutliga avgörandet. Rätt att överklaga ett beredningsbeslut föreligger, i avsaknad av särskilda författningsbestämmelser, endast i de fall då beslutet har mer påtagliga direkta rättsverkningar mot parter eller andra.

       

      Av 51 § personuppgiftslagen följer att beslut av DI om annat än föreskrifter får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Av 2 § personuppgiftsförordningen framgår att DI är tillsynsmyndighet enligt personuppgiftslagen. Dess nu ifrågakomna beslut har meddelats inom ramen för DI:s tillsynsverksamhet och har utformats dels som ett påpekande från DI att viss av NKMR:s behandling av personuppgifter sker i strid mot personuppgiftslagen, dels en uppmaning att denna behandling omedelbart skall upphöra och dels som ett överlämnande till polismyndighet. DI har i 45 § personuppgiftslagen givits ingripandemöjlighet i form av förbud vid vite mot en olaglig personuppgiftsbehandling, sedan DI dessförinnan genom påpekanden eller liknande förfaranden försökt åstadkomma rättelse.

       

      DI:s ställningstagande i det aktuella skedet är därmed inte att se som ett slutligt beslut. Beslutet kan i stället ses som ett fullgörande av den skyldighet som genom 45 § första stycket första meningen personuppgiftslagen åläggs DI. Till stöd för denna bedömning lägger länsrätten vidare det citerade uttalandet i förarbetena och dessutom att DI, om den konstaterar att rättelse inte har skett, har möjlighet att använda de befogenheter som följer av 45 § första stycket andra meningen personuppgiftslagen.

       

      Det ställningstagande som kommer till uttryck i den ifrågakomna skrivelsen utgör således inte ett överklagbart beslut. Överklagandet skall avvisas.

       

      BESLUT

       

      Länsrätten avvisar överklagandet.

       

      HUR MAN ÖVERKLAGAR,

      se bilaga (Dv 3109/1a)

       

      Eskil Nord ed

       

       

       

       

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter