Tvångsplacering av barn är synnerligen lukrativt

Tvångsplacering av barn är synnerligen lukrativt

 

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

  

 

 

 

Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., är som bekant ordförande i NKMR.

 

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands-Tidningen den 16 mars 2002 som debattinlägg i fallet kring behandlingshemmet Solhem i Sävsjö.

 

 

 

 

 

 

 

I slutet av december 2001 publicerade Göteborgs-Posten en debattartikel med rubriken "Familjehemmen behöver stöd." Den är skriven av centerpartiets riksdagsledamot Marianne Andersson och en socionom/familjehemssekreterare i Alingsås, också centerpartist. I artikeln anger författarna att "arbetsförhållandena för de viktiga familjehemmen (måste) förbättras avsevärt." Författarna anser att det räcker inte med höjt arvode till fosterhemmen.

 

 

 

Mellan den 22 februari och den 6 mars 2002 publicerade Smålands-Tidningen en serie artiklar om behandlingshemmet Solhem i Sävsjö och om dess ägare makarna Quist. Av artiklarna framgår att Nybro kommun hade fosterhemsplacerat den förståndshandikappade 19-åringen som påträffades hos missbrukare när polisen gjorde en razzia i mitten av januari, hos makarna Qvist. Nybro kommun betalade 10 000 kronor per dygn för placering av pojken på Solhem men sedan när placeringen övergick till LSS-vård i ett annat av paret Quists bolag prutade kommunen utgifterna för pojkens dygnsvård till 6 500 kronor.

 

 

 

Andra intressanta uppgifter som SmT:s journalister grävde fram är bl. a att tidigare socialchefen i Vetlanda kommun, Tommy Falk, hade tagit tjänstledigt för att arbeta som föreståndare på Solhem, som uppenbarligen var en mer lukrativ verksamhet med tanke på miljonerna som rullade in från olika kommuner.

 

 

 

 

 

Geschäftet med de s.k. familjehemmen - jag kallar dessa genomgående för fosterhem eftersom omskrivningen inte kan dölja verksamhetens inriktning - och behandlingshemmen som har vuxit upp som svampar ur jorden, är sedan länge känt.

 

 

 

I juni 1996 skrev fil. dr Anita Ankarcrona en artikel med titel "Många barn i motbjudande geschäft" * i Brännpunkt i Svenska Dagbladet. I artikeln tog hon upp de höga ekonomiska ersättningar som utgår till fosterhemmen och HVB-hemmen. Hon visade hur fosterföräldrar lätt kunde få ihop hundra tusentals kronor per år om barnet som de var placerat hos dem hade några speciella behov. Anita Ankarcrona skrev bl. a följande: "Omhändertagandet av ett svårskött barn med missbruk, eller handikapp som autism eller epilepsi kan ersättas med upp till 1500 kr om dagen. - Rätt läst! Om dagen! Månadsinkomster mellan 20.000 och 30.000 kronor är således inte ovanliga, men det finns fall som närmat sig 50.000 kronor per månad." Men inte kunde Anita Ankarcrona ana att ett fosterhemsplacerat barn kunde betinga 10 000 kronor per dygn eller 310 000 kr per månad eller 3 650 000 kr per år! Så använder inkompetenta socialvårdstjänstemän och deras likaledes inkompetenta sociala nämndemän svenska folkets skattepengar.

 

Vilken ensam mamma med ett eget svårskött barn får ett liknande ekonomiskt stöd av socialtjänsten?

 

Skandaler med tvångsomhändertagna barn och fosterhemsgeschäftet har duggat tätt. Anita Ankarcrona skrev om Brickebacken familjehem AB utanför Örebro, drivet av ett äkta par som hade mottagit drygt fyra miljoner kommunala kronor per år innan det flyttade till annan ort, medförande tre av de sju barnen. Den 17 februari 1998 visade programmet Striptease i TV 2 ett reportage om chefen för familjehemsverksamheten i stadsdelen Biskopsgården på Hisingen, Lars Lilled, som hade egna ekonomiska intressen i ett företag, Familjehemscenter AB, som förmedlade fosterhem till barn som hans underordnade tvångsomhändertog. Tommy Falk tog anställning som föreståndare på Solhem; Lars Lilled var delägare i ett fosterhemsbolag. Listan kan göras betydligt längre men dessa exempel visar att de anställda inom socialtjänsten runt om i Sverige vet att såväl "frivilliga" som tvångsplaceringar av barn är synnerligen lukrativt. Inte att undra på varför HVB-hemmen har vuxit upp som svampar ur jorden.

 

 

 

"Man vill då gärna tro att HVB-omhändertagna barn och ungdomar får en ytterst kvalificerad vård och behandling" skrev Anita Ankarcrona i Brännpunkt, eftersom kostnaden per barn är så hög. Men det är dessvärre inte självklart. I nyss nämnda Brickebacken hade ingen av de sex anställda (varav minst tre tillhörde familjen jfr Solhem där Quists dotter var verksamhetschef) någon utbildning för att ta hand om barn. I ett fall som jag arbetade med (1995-1997) där socialtjänsten i Halmstad hade använt sig av polishämtning för att bortföra två syskon från skolan, placerades barnen i behandlingshem Trollbacken i Kungälv där en av vårdarna var en fd fiskhandlare.

 

 

 

 

 

I höstas i samband med konkursen i HVB-hemmet Solbogården i Skurups kommun avslöjades de oacceptabla förhållanden under vilka ungdomarna tvingades leva. Ungdomarna på Solbogården var ansvariga för 40 % av de uppklarade brotten i Skurups kommun, sprit, droger och sexuella övergrepp förekom och åtskilliga av flickorna på hemmet hade blivit gravida och gjort abort under sin vistelse på hemmet.

 

 

 

Såväl Solhem som Solbogården är ett minne blott, men den 19-årige förståndshandikappade pojken hade kunnat möta sin död under sin vistelse hos missbrukarna. 14-årige Daniel Sigström dog i april 1992 bland missbrukare i ett hem i Härnosand långt från hans nära och kära. Socialtjänsten i Gottsunda kommun hade placerat honom där.

 

 

 

Avslutningsvis vill jag citera fd justitieministern Gun Hellsvik och fd skolministern Beatrice Ask som i artikeln med titel "Ungdomar måste mötas av fast reaktion" i Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 5 september 1993 skrev att Sverige behöver en ny familjepolitik. De skrev bl. a "Sedan några år tillbaka finns en gryende samhällsdebatt om moraliska och etiska frågor. (...) Vi börjar nämligen se resultaten av den allmänna hållningslöshet som socialdemokraterna under 60- och 70-talen upphöjde till en politisk idé. Det gällde synen på familjen, på skolan och undervisningen men också på rättssamhället i stort. (...) Därför behöver vi en ny familjepolitik som visar att ansvaret för barnens tillsyn och fostran är föräldrarnas (...) Det är hög tid att låta föräldrar (...) ta ansvar för de unga i vårt samhälle. Försummar vi det sviker vi våra barn!"

 

 

 

 

 

Det är hög tid att vi ska säga ifrån vad det gäller socialtjänsten, exploateringen av barn och ungdomar, och utsugningen av skattebetalarna som dessa onödiga tvångsomhändertaganden och fosterhems- eller institutionsplaceringarna förorsakar. Det är barnen och deras föräldrar som behöver stöd, inte fosterhemmen eller institutionerna. Barnets rätt och deras bästa kräver detta.

 

 

 

 

 

 

 

Behandlingshemmet Solhem i Sävsjö

 

 

 

Många onhändertagna barn i motbjudande geschäft

 

 

 

Omhändertagna barn är bara en bricka i spelet

 

 

 

Familjehemmen behöver stöd?

 

 

 

Familjehemmen behöver stöd? Eller Familjerna behöver stöd!

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter