Götenefallet - Kampen om barnen

GÖTENEFALLET

KAMPEN OM BARNEN

 

En serie artiklar om hur socialtjänsten i Götene kommun tvångsomhändertog tre syskon och förföljde dem och deras föräldrar. Artiklarna är tidigare publicerade i Göteborgs Tidningen - GT mellan den 9 - 14, 22, 24 november 2002 samt den 27 mars och den 30 oktober 2003.

 

 

Om samhället tar dina barn...

Av Lars Näslund

 

Vi kan inte ens ringa våra barn

Av Tomas Svedberg

 

Vi kan inte ens ringa våra barn. (forts)

Av Tomas Svedberg

 

Expert sågar utredningen

Av Tomas Svedberg

 

Expert sågar utredningen. (forts)

Av Tomas Svedberg

 

Snälla ni, hjälp mig

Av Tomas Svedberg

 

Snälla ni, hjälp mig. (forts)

Av Tomas Svedberg

 

Hoppet ökar för barnen i Götene

Av Tomas Svedberg

 

Föräldrarnas brev stoppades

Av Tomas Svedberg

 

Så mycket kostar Götene-fallet skattebetalarna

Av Tomas Svedberg

 

"Äntligen får våra barn komma hem"
Länsrätten upphävde tvångsvården – 15 månaders helvete är över.

Av Tomas Svedberg

 

"Äntligen får våra barn komma hem"
Länsrätten upphävde tvångsvården – 15 månaders helvete är över. (forts)

Av Tomas Svedberg

 

Barnen i Götene
Ledare av Karl-Henrik Sax

 

Alma flydde med barnen

Av Tomas Svedberg

 

Politikerna lät sig inte bevekas

Av Tomas Svedberg

 

"Nu behöver vi aldrig lämna våra föräldrar"

Av Tomas Svedberg

 

De förlorade sin kamp om barnen
Av Tomas Svedberg

 

Kampen är över
Av Tomas Svedberg

 

Familjen vann över socialen
Av Tomas Svedberg

 

 

 

 

Götenefallet..  Mormorsupprorets debattinlägg

 

Tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn. För barnets bästa?

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Götenefallet - Utlåtande till Diskrimineringsombudsmannen


Sak (fall) ved Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
Alma og Endre Dolhamres barn


Uttalelse fra
Professor Marianne Haslev Skånland



 

 

 


Første versjon av nedenstående uttalelse ble skrevet for familien Dolhamre (Götene-fallet) den 12. juli 2003, i sammenheng med at saken ble oversendt Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Götene-saken var da ikke ferdigbehandlet ved Ombudsmannens kontor. Den avgjørelse som senere kom, var meget svak og tok intet oppgjør med myndighetene.

 

Versjonen nedenfor er bearbeidet for bruk i familien Dolhamres videre saksbehandling. Den er gjengitt her med tillatelse både fra professor Skånland og fra  familien Dolhamre.

 

 

 

 


Jeg er som professor i lingvistikk (språkvitenskap) blitt anmodet om å avgi en uttalelse om de språklige sider av spørsmålet om ekteparet Dolhamres barns tospråklighet og sosialtjenesten i Götenes behandling av dette.

 

Jeg har lest foreldrene Dolhamres brev til Ombudsmannen av 24. januar, 13. februar og 22. juli 2002, Socialtjänstens brev til Ombudsmannen av 14. mars 2003, samt en oppsummering fra Endre Dolhamre av de aspekter av saksforløpet som angår bruk av assyrisk språk. Jeg har også satt meg inn i hovedtrekk av LVU-saken generelt.

 

De tre barna hadde til de var 7, 10 og 13 år gamle vokst opp hos sine foreldre, hvorav faren er svensk og moren libaneser med assyrisk morsmål. Barna er derfor vokst opp med både svensk og assyrisk språk.

 

Språkforskningen viser oss klart at et språk ikke bare benyttes som et nøytralt kommunikasjonsmiddel mellom språkbrukerne. Språket føles i tillegg, og omtrent like viktig, som et symbol og uttrykk for det samfunn og den kultur det er bærer av, og som et uttrykk for språkbrukernes egen opplevelse av identitet og personlighet. Opplevelsen av at språk, kultur og identitet er vevet inn i hverandre på denne nære måten, er så generell at den bør regnes som almen-menneskelig.

 

Når sosialtjenesten i Götene ikke har sørget nøye for kontinuitet i barnas bruk av assyrisk i den tid de har hatt barna i sin varetekt, betyr det derfor at barna har vært i ferd med å få svekket sine bånd til sin mors familie og kultur, deriblant til noe så viktig i mange menneskers liv som sin mors religion. Hadde tvangs-atskillelsen av foreldrene og de to yngste barna fortsatt, ville barna trolig blitt berøvet disse bånd for alltid, en utvikling som er like uheldig enten det skyldes neglisjering fra sosialtjenestens side eller det skyldes bevisst forhindring av jevnlig bruk av assyrisk.

 

En slik neglisjering er også rent språklig meget uheldig. I barnealderen har man evne til å tilegne seg ikke bare ett, men like godt flere, språk som morsmål, uten krevende opplæring. Det eneste som behøves, er at barnet jevnlig får bruke språket i naturlig kommunikasjon med andre som taler det. Dette gir et uvurderlig positivt grunnlag når man skal begynne å skrive og lese språket. Hvis man derimot begynner senere med nye språk, må de innlæres som fremmedspråk. Dette krever tid og betydelig innsats, oftest kostnadskrevende undervisning, og selv med iherdige studier over år er det nesten utelukket å nå frem til noe i nærheten av innfødt mestring.

 

Men også når man skal lære seg fremmedspråk, stiller man sterkere hvis man fra før av kan mere enn ett språk. Flerspråklighet gir en erfarings-bredde og en bevissthet om språklige forskjeller som gjør det lettere å tilegne seg nye. - At det generelt er viktig for de fleste mennesker, både i yrkesliv og privatliv, å kunne beherske fremmedspråk godt, skulle det være unødvendig å forklare.

 

Jeg har merket meg at Alma Dolhamre i sitt brev av 13. februar 2002 viser til en uttalelse fra en psykolog Inga-Brita Östenson, som skal ha hevdet at tospråklighet er en ulempe (nackdel) for barna. En slik påstand om ulemper ved flerspråklig oppvekst må jeg på det sterkeste tilbakevise; det er ikke korrekt. Tvert imot medfører to- eller flerspråklighet, som jeg har sagt ovenfor, store fordeler.

 

Det er mulig at denne feil-oppfatning hos en psykolog springer ut av en teori som for ca 30 år siden ble fremsatt til debatt i en del arbeider fra svenske og finske språkforskere: at tospråklig oppvekst, f.eks for finske barn i Sverige, ikke førte til at barna ble tospråklige, men at de isteden ble "dobbelt halvspråklige", altså at ingen av språkene ble fullgodt utviklet.

 

En rekke påfølgende undersøkelser og grundig drøfting av dette i det vitenskapelige miljø gjorde det klart at det ikke er slik. Det eneste man kan observere, er (1) at noen flerspråklige barn tilegner seg totaliteten i de to språk litt senere, for eksempel kan de tilegne seg forskjellig ordforråd i de to språkene - naturlig nok hvis de bruker dem i ulike typer situasjoner, slik at de ikke konverserer like lett om absolutt alle emner i begge språk; og (2) at ikke alle komponenter av et språksystem tilegnes like hurtig eller på samme måte i alle språk, fordi systemene er forskjellige; således kan for eksempel et verbalbøynings-system mestres senere i noen språk enn i andre. Disse forskjellene er imidlertid uvesentlige og uten betydning for det endelige resultatet. Alle normale barn når frem til full normal mestring av det eller de språk de tilegner seg som morsmål. Og også blant enspråklige barn er der store forskjeller i tempoet for språktilegnelsen i noen perioder, uten at dette har noen korrelasjon hverken med intelligens eller med miljø.

 

Tilegnelse av flere språk foregår ikke som en konkurransepreget krig om å finne lagerplass i hjernen eller om maksimal brukstid per dag eller uke. Språklæring består i vesentlig grad ikke av å lære så mange ord som mulig men av å utvikle og bruke strategier for å tilegne seg systemer. Evnen til å tilegne seg ett eller flere språk som morsmål er:

 

genetisk basert;

 

uavhengig av intelligens innen meget vide grenser;

 

avhengig for sin realisering av å utfolde seg i en bestemt modningsperiode (inntil 12-14-års alder), på samme vis som mange andre ferdigheter hos levende vesener må utvikler innenfor bestemte perioder;

 

avhengig av at barnet ferdes en del av tiden - men ikke nødvendigvis hele tiden eller særlig mange timer av gangen - sammen med andre som snakker språket/språkene;

 

fullstendig uavhengig av formell opplæring eller pedagogisk instruksjon eller dirigert stimulering. Det er derfor en misforståelse når en del pedagoger eller sosialarbeidere tror barn lærer språk gjennom bevisst undervisning i språkbruk og begrepsutvikling i barnehage og skole, eller gjennom stadig stimulering til å bruke språket på spesielle måter.

 

De forskere som beskjeftiget seg med teorien om dobbelt halvspråklighet, har i lys av hva forskningen viste, forlatt teorien. Derimot må språkforskerne fortsatt til stadighet kjempe mot denne feil-oppfatningen blant sosiale profesjons-utøvere. Disse tror seg på lettvint vis å kunne "observere" språklig atferd og "diagnostisere" defekter og avvik. De mangler totalt den nødvendige bakgrunn i vitenskapelig språkanalyse, de mangler nødvendig kjennskap til faglitteraturen, og de mangler selvkritikk når det gjelder å bedømme språk. De uttalelser om språk som forekommer i lærebøker i psykologi eller sosialt arbeid, er dessverre normalt utillatelig naïve og meget ofte direkte feilaktige. Sosialvesenets oppfatning av språktilegnelse synes å være enda et eksempel på et velkjent fenomen: forhold som fremsettes som hypoteser og diskuteres i en faglig debatt, der posisjonene ofte spiss-stilles av de fagfolk som forfekter eller uforsker konsekvensene av bestemte syn, blir av folk utenfor fagmiljøet tatt som bevislige, bastante fakta, blir sterkt overdramatisert, og brukes for deres egne formål uten motforestillinger.

 

Hvis det er slik at sosialtjenesten i Götene støtter seg på noen slags teori om at tospråklighet skulle være uheldig eller skadelig, er det meget kritikkverdig. Sosialtjenesten har da unnlatt å søke reell kunnskap om barns språkutvikling og språkbruk, og har hengitt seg til kvakksalveri isteden.

 

Saken, slik jeg ser den, er at sosialtjenesten ved sine aksjoner mot barna har søkt å innsnevre deres språklige kapasitet og kulturelle forankring til kun det svenske. Ved sin vedholdende bruk av tvang stiller de fortsatt den eldste datteren utenfor sin to-kulturelle og tospråklige forankring. Sosialtjenesten forårsaker en ytterligere splittelse av familien gjennom at de to yngste må bo utenfor Sverige hvis de ikke skal tvinges vekk fra begge sine foreldre. De vil vel da ha vanskelig for å vedlikeholde sitt svenske språk og utvikle noen sympati for det svenske samfunn og svensk kultur.

 

Det synes unektelig som om Socialtjänsten i Götene her handler stikk imot de prinsipper som sikkert settes opp som idealer i Sverige, om integrasjon og respekt mellom de forskjellige kulturer representert i Sverige, når de tvinger familien Dolhamre til å kjempe på denne måten for å beholde sin to-kulturelle og tospråklige egenart.

 


Marianne Haslev Skånland
Professor i lingvistikk ved Universitetet i Bergen

 

 

 

 

Alexander Aminoffs språklige kompetanse som barn

Av Marianne Haslev Skånland

 

Götenefallet - Kampen om barnen

 

GT granskar Götenefallet

Fortsättningsserien av artiklar om Götenefallet

 

Tillbaka till Artiklar

 

 



 

Götenefallet - Sluta slösa Götene

Sluta slösa Götene

En av flera Götenebor som tappat förtroende för socialnämnden

 

Titt som tätt kan man i olika media ta del av Götene kommuns stora ekonomiska problem och det senaste budet är att spara 20 miljoner vilket är mycket med tanke på att det är en liten kommun. Socialnämnden har enorma underskott, cirka fem miljoner och stora neddragningar inom framför allt äldrevården är ett faktum. Det är inte godtagbart att det kända Götenefallet som handlar om tre barn som Socialnämnden tog från föräldrarna ska få kosta hur många miljoner som helst bara for att socialnämnden gått in for pres­tige. I GT hösten 2002 beskrevs att kostnaden under ett år varit runt fem miljoner och vad är kostnaden 1 dag? Kanske det dubbla.

 

En skattehöjning finns som förslag och man frågar sig om detta är for att fortsätta prestigen och således slösa bort ännu mer skattemedel på ett enda fall, for faktum är det att efter att Götenefallet pågått i cirka ett år så offentliggjorde socialnämnden att man hade stora underskott. Till någon nytta for de aktuella barnen har ju inte dessa miljo­ner varit, utan tvärtom. I GT, hösten 2002 presenterades det ena barnets egna brev, att hon var placerad bland 18-åriga missbrukare och blivit erbjuden knark och bad om hjälp att få komma ifrån detta men det var tydligen inte socialnämnden intresserade av. I breven har hon även berättat om hur socialsekreterarna utsatte henne for hot och försökte vända henne mot föräldrarna.

 

I GT, hösten 2002, säger en expert på utredningsmetodik som ingår i barnombudsmannens referensgrupp for FN:s barnkonvention följande om Götenefallet; Den brutala isoleringen och påverkan har jag aldrig påträffat tidigare och här har socialtjänsten tunt på fötterna och föräldrarna är starka. När länsrätten i dom konstaterar att det aldrig har funnits några skäl att ta barnen, så överklagar socialnämnden och visar tydligt att det är prestige det gäller och man är redo att spendera nya miljoner på detta i stället för att använda dem där det behövs, i till exempel äldrevården.

 

Jag som många andra i Götene har reagerat från första stund när man kunde läsa om detta och har sparat alia artiklar som skrevs och nu kan man se vilket slöseri med ekonomiska och mänskliga resurser socialnämn­den bedriver for prestigens skull.

 

Vad har Götene kommun for nytta av att göra så har, förutom att demonstrera sin maktfullkomlighet? Är det verkligen meningen att skattemedel ska användas på detta vis?   

 

 

 

Tillbaka till Götenefallet - Tre Insändare

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Götenefallet - Tre insändare

GÖTENEFALLET - TRE INSÄNDARE

 

 


Under perioden 1 - 15 september 2003 publicerades tre insändare i Mariestads Tidning. Samtliga insändare var kritiska till socialnämndens i Götene kommun behandling av trebarnsfamiljen i Götene som idag är splittrad och mor och de två yngsta barnen lever som flyktingar utomlands. Insändarna undertecknades dessvärre med pseudonymer vilket har försvårat möjligheterna att komma i kontakt med författarna för att inhämta deras tillstånd att publicera deras artiklar.

GT publicerade en artikelserie om Götenefallet mellan november 2002  - januari 2003. Samtliga artiklar finns publicerade på NKMR:s hemsida.

På grund av insändarnas vikt och värde tar NKMR sig friheten att publicera texterna i den fromma förhoppningen att deras upphovsmän/kvinnor skall höra av sig och lämna sitt tillstånd till publiceringen. Det är utomordentligt viktigt att andra än de som läser Mariestads Tidningen får läsa Era insändare.

Tack på förhand.
Webmaster.

 

 

Sluta slösa Götene

En av flera Götenebor som tappat förtroende för socialnämnden
Publicerad 2003-09-01

 

En skam för Götene

Upprörd Götenebo
Publicerad 2003-09-15

 

Erkänn att stora misstag begåtts

Av Iakttagande socionom

Publicerad 2003-09-15

 

 

Kampen om Barnen Götenefallet
En artikelserie i Göteborgs-Tidningen den 9 - 14 och 22 november 2002

 

Götenefallet - De förlorade sin kamp om barnen
Av Tomas Svedberg

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Götenefallet - Kommunen kritiseras av Skolverket

Götenefallet - kommunen kritiseras av Skolverket

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

 

Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida.

 


Den 21 juli 2006 publicerade Nya Lidköpings Tidningen en artikel med titel "Kommunen kritiseras av Skolverket". Kommunen i fråga var Götene kommun. Kritiken från Skolverket är en följd av att föräldrarna i Götenefallet hade anmält socialnämnden i Götene kommun pga att de inte hade skött sitt ansvar för deras tre tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn, som var en följetong i västsvenska media under 2002 - 2003, 2004. (Se länkarna nedan). Götene kommun hade brustit i sin plikt då de inte försäkrat sig om att alla elever som hör till kommunen fått utbildning.


De tre barnen boende i Götene kommun blev tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade enligt lagen om vård av unga, LVU, i oktober 2001. Fram till oktober 2003 bodde barnen avskilt från sina föräldrar. Under denna period bodde de på olika ställen i Sverige. Det äldsta barnet har bott och fått skolgång i Stockholm och Huddinge kommun, men de två yngre barnen, som bl. a bodde i ett fosterhem i Alvesta kommun, har inte fått adekvat utbildning under hela den perioden som de varit omhändertagna enligt LVU.

 

Oavsett huruvida barnen placeras i en annan kommun eller inte är det fortfarande hemkommunens ansvar att barn som är omhändertagna enligt LVU får utbildning. Det ankom således på Götene kommun att säkerställa barnens skolgång. Kommunen har dock endast redovisat skolgången för ett av de tre barnen. Vad de andra två barnen fick som utbildning mellan 20 september till 29 oktober 2003 har kommunen inte kunnat visa till skolverket. Skolverket drar därför slutsatsen att kommunen inte skött sitt ansvar för dessa två barns utbildning.

 

Skolverket vill nu se bättring.


Skolverket begär därför, att socialnämnden i Götene kommun innan den 16 oktober ska lämna redovisning över vilka åtgärder som har vidtagits med anledning av kritiken. Men, ingen på kommunen kan för närvarande redogöra för ärendet.

 

 

Normal standard

Inom juridiken laborerar man med begreppet "normal standard". Med utgångspunkt i normal standardbegreppet förväntar man sig att en verksamhet - privat eller offentlig - som har funnits under en viss tid, skall fungera tillfredsställande dvs att den inte skall uppvisa kvalitetsbrister. Socialtjänsten har funnits i flera decennier, men likväl uppdagas brister i dessa förvaltningars handläggning av ärenden och i deras hantering av tvångsomhändertagna barn.

 

Grundtanken i LVU är att barn som tvångsomhändertas skall garanteras bättre villkor än när de bodde hos sina föräldrar. Så är emellertid inte nödvändigtvis fallet. Socialtjänstens alternativ har i den övervägande delen av tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar visat sig vara undermåliga och direkt skadliga för de berörda barnen och deras föräldrar.

 

Alla barn i Sverige omfattas av skolplikt. En förälder vars barn uteblir från skolan kan drabbas av sanktioner t ex att barnet tvångsomhändertas och fosterhemsplaceras. Vi har dock kunnat konstatera att det kan göras undantag från skolplikten för barn är tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade. Socialtjänstens personal och fosterföräldrarna tillåter sig att hindra barnens skolgång, till synes utan påföljd.

 

I Götenefallet kunde socialtjänsten och socialnämnden i Götene kommun inte ens ge de onödigt tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barnen en adekvat skolgång.

 

Frågan som vi måste ställa är: vad är det för fel med socialtjänsten? 

 

 

Götenefallet - Kampen om barnen. En serie artiklar i Göteborgs-Tidningen

 

GT granskar Götenefallet. Fortsättningsserien

 

Götenefallet - Tre insändare

 

Tillbaka till Artiklar

 

 



 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter