Advokat Lennart Hanes inlaga till Regeringsrätten

 

ADVOKAT LENNART HANES INLAGA TILL REGERINGSRÄTTEN

 

 


Inlagan till Regeringsrätten är en offentlig handling men namnen är fingerade.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

Till

Regeringsrätten

Mål nr 3825 - 1998

Tim och Tina T. ./.Årsta Stadsdelsnämnd i Stockholms stad.

Trots Europakonventionens införlivande med svensk rätt har varken Regeringsrätten eller annan svensk domstol prövat grunderna för ett barnomhändertagande respektive grunderna för familjens återförening efter ett omhändertagande med användande av kriterierna i artikel 8 i Europakonventionen. En sådan prövning är påkallad med tanke på att enligt Europadomstolens praxis skall varje åtgärd som vidtages vid tvångsomhändertagande av barn vara inriktad på det slutliga målet att familjen skall återförenas. Varje åtgärd med annat syfte strider mot konventionen, om åtgärden inte är "supported by particulary strong reasons." I fråga om Tore liksom i ett flertal likartade fall bekämpas återföreningen med frenesi och en serie otillåtna knep av en maktfullkomlig socialbyråkrati. Kammarrättens dom innehåller så flagranta kränkningar av artikel 8 och artikel 6 att domen närmast förnekar egenvärdet av mänskliga rättigheter.

För belysning av svensk förvaltningspraxis´ familjefientlighet och däri inbyggt människoförakt lämnas en kortare historisk överblick.

Redogörelse av omvandlingen av domstolarna till exekutiva vapen mot familjen (och därmed även familjemedlemmarna barnen).

1972 respektive 1973 utkom två debattböcker med titeln Rädda Familjen respektive Skall Familjen Krossas? Som framgår av titlarna och bifogade innehållsförteckning var författarna djupt oroade över propagandan, statens offentliga utredningar och pågående lagstiftning, som de uppfattade som ett uppbrott från traditionellt västerländsk synsätt på familjen - icke minst familjen stora värde för barnen. Från författarens litteraturlista uppmärksammas Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund: Familjen i framtiden, en socialistisk familjepolitik,1972. För egen del varnade jag för att pågående och bebådade förändringar för familjens legala skydd påminde om Lenins familjepolitik under perioden av uppbyggnad och befästande av den av den totalitära Sovjetstaten. Se min uppsats i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1971 s 504 ff Om familjerätten i Sovjetunionen.

Under de angivna åren hade en växande skara akademiker med marxistiska trosläror infiltrerat åsikts- och propagandaproduktionen liksom alltfler av dem tillskansat sig inflytande i det statliga utredningsväsendet med bl a det resultatet att för en befordringskarriär inom statlig förvaltning var det värdefullt att känna till de marxistiska trosföreställningarna och att hylla Sovjetunionen som en lyckad socialistisk utopi värd att efterlikna.

Från lagstiftningen inom privaträtten dvs föräldrabalken uppmärksammas i detta sammanhang hur förut utbyggt rättsligt skydd för enheten förälder/barn avskaffades 1979 för den ensamme föräldern/vårnadshavaren. Därefter fortskred försvagningarna av föräldramyndigheten till förmån för växande makt åt socialbyråkratin - i lagtexterna betecknad som socialnämnden men i praktiskt tillämpning socialsekreterarna. Dessa tillerkändes samtalsmakten med därtill knutna men dolda angreppsmöjligheter mot en eller i vissa fall båda föräldrarna. Deras yttrande som närmast styrde domstolarna blev obligatoriska. Socialsekreterarna tillerkändes processrätt i fråga om nya - egentligen obehövliga befogenheter att ta av föräldrarna deras privaträttsliga vårdnadsrätt och att tvinga föräldrarna att låta barnen umgås med vuxna som föräldrarna motsatte sig exempelvis fosterföräldrar eller anförvanter.

Det senaste inslaget i dessa maktförskjutningar framträder i nyligen genomförda lagregler vari föräldrar kan tvingas till gemensam vårdnad. Hela raden av nya lagregler har genomgående överflyttat makt till byråkratin men knappast vid en hederlig granskning tillgodofört föräldrar eller barn något av värde eller i bästa fall mycket tvivelaktiga värden. Maktförskjutningarna har framgångsrikt maskerats med den demagogiska besvärjelseformeln "barnens bästa". Före denna lagstiftningsperiod förekom generalklausulen barnens bästa enbart för lösningen av vårdnadstvister mellan två motstående föräldrar. Lagstiftaren hade avsiktligt valt att inte regelbinda varken föräldrar eller domstolar i dessa fall.

Inom den offentliga rätten uppmärksammades familjerna och föräldrarnas försämrade rättighetsskydd senare än inom privaträtten, förmodligen för att den offentliga makten att inskrida mot barnen närmast var en klasslag däri att fientligheterna riktade sig mot de mest resurssvaga förenat med de sårbara främst ensamstående mödrar, föräldrar vid familjekriser, invandrare samt outbildade. Dvs grupper för vilka rättssäkerheten var särdeles betydelsefull enär de hade sämre möjligheter att försvara sig än övriga och ingen förde deras talan. Men också för att godtycket smusslades in i rättstillämpningen genom domarnas tysta kapitulation för de nya "kunskaperna" - psykologernas prognoser.

I början av 1970-talet växte plötsligt PBU-inrättningarna upp som svampar i hela landet. Dess team av "experter" på människan och livet utgav sig alltmera fördomsfritt för att veta vad som under det luftiga miljöbegreppet skadade respektive stimulerade ett barns utveckling. Så fort ett barn uppvisade en egenhet eller lite oro så ryckte teamet ut till att börja med medelst s k hemmahosare som visade sig vara fientliga spioner som samlade stoff åt PBU - inrättningarna som snabbt växte i status och övergav de tidigare breda undersökningarna med inventering av den närmaste släktens egenheter såsom hos far- och morföräldrar för att stegvis minimera insatsen till att beskåda barnet i institutionens sandlåda eller barn och föräldrar bakom en spegelvägg och andra föga civiliserade metoder fjärran från samröre med kunskaper men effektiva för maktutövning.

Från 1972 blev psykologin huvudämnet för socionomutbildningen vid universitetet i Lund och kort därpå vid socialhögskolorna. Psykologiämnet byggde på Freuds fantasifulla men ovetenskapliga teorier. Hans allmänna teori har betecknats som falsk samtidigt som Freuds inställning till vetenskapliga bevis var en helt annan än Einsteins mera påminnande om Marx´ teoriuppbyggnad enligt vilken "allt beror på allt" så gjorde även Freud sin hypoteser så generella att de var omöjliga att pröva eller om de trots detta kunde genomdrivas så modifierades de för att överensstämma med beviset. Se närmare härom Paul Johnson MODERNA TIDER s28 ff. Ett typiskt svenskt exempel härpå är den modebetonade symbiosanklagelsen. Om en mor anklagades för att inte tillgodose barnets emotionella behov men lyckades föra i bevis att hon älskade sitt barn, älskade att vara tillsammans med och göra saker tillsammans med barnet så förelåg tvärtom en symbios enligt vilken moderns kärlek var farlig och kvävande för barnet.

En växande skara av psykologutbildade socionomer och mängden av PBU-inrättningar fann i angreppen på familjerna och konfiskationerna av barnen en naturlig sysselsättning som snabbt ledde till att Sverige hade flest omhändertagna barn i världen per 10.000 invånare - skyhögt över talen för exempelvis Norge och Danmark.

Mot en maktutövning som förvandlade fria fantasier eller direkta lögner till kunskaper fanns inget försvar speciellt som domarna imponerades av förkunnelserna. Det farliga med denna typ av värderingar var att de generalklausuler som fanns i omhändertagandets regelsystem förut insnävats av kraven om vanvård i hemmen eller vanart hos barnet nu förvandlades till äkta generalklausuler, vilka omvandlade den rättsliga prövningen till ett närmast automatiskt exekutiv. Domstolsprövningen har slagits ut för att domarna ej kan kontrollera psykologprognoserna och därför tvingas spela med socialförvaltningarnas experter.

För egen del hade jag det första målet i Sverige med den nya miljöpsykologiska maktutövningen nämligen fallet Gudrun Halvorrson, vari Kammarrätten i Stockholm 1975 fastställde dåvarande länsstyrelsens beslut om en "livsvarig" fosterhemsplacering av en 10-årig flicka. I målet betonades att det ej förelåg några sociala problem utan enbart emotionella. Den ensamstående modern som försörjde sig och dottern med städningsarbeten svarade ej upp mot flickans provokationer. Därigenom uppkom ett känslomässigt vakuum hos flickan som antingen skulle kunna missbrukas av män när hon kom upp i tonåren eller också leda till sexuella störningar hos henne som vuxen. Dylika fantasier - en länsassessor har i debatten om omhändertaganderekvisiten betecknat dessa abstrakta eller om man så vill ockulta fenomen med termen mjukdatamål - torde fortfarande vara igenkännliga som konfiskationsgrund.

I sammanhanget framhålles klasskaraktären i konfiskationerna däri att barnomhändertaganden på emotionella eller med andra ord ockulta grunder ej sker i Bromma men exempelvis i Maria församling. Detta kan knappast bero på att karriärmänniskorna i Bromma ger mera tid och emotioner åt sina barn än de angripna föräldrarna i förorterna eller Södermalm. Därtill lär karriärfolket vara en betydande konsument av privat psykiatrisk hjälp. Skillnaden beror faktiskt på att karriärfamiljerna rätt värdesätter sin integritet och försvarar sig omedelbart och effektivt mot socialtjänstlagarnas angrepps- och kontaktytor medan de resurssvaga tror att den erbjudna hjälpen faktisk är hjälp och aningslöst blottlägger sig och barnen för mjukdatamålens maktutövning.

De förtotalitära angreppen på barn och föräldrar har faktiskt ett eget stycke samtidshistoria skrivet av vad som bör betecknas som insiders nämligen innehållet i Statens Offentliga Utredning 1986:20 BARNS BEHOV och FÖRÄLDRARS RÄTT med den talande undertiteln Socialtjänstens arbete med utsatta familjer. Utredningen innehåller avslöjande och sanningsenliga skildringar av förhållanden inom vad som bör förstås som konfiskationsbranschen. Utredningen underkändes dock. Inte på grund av kvalitativa brister utan på grund av uttalade spänningar inom politiska och i viss mån försörjningsinriktade grupperingar i branschen. Icke minst över frågan vem som skulle ha makten över familjerna - socionomerna eller psykologerna. De sistnämndas företrädare i utredningen ville erkänna föräldrarnas värde för barnen, låt vara i den blygsamma rollen av att de skulle betraktas och behandlas som en resurs medan den falang som segrade icke ville medge föräldrarna eller barnens övriga anförvanter något egenvärde. Enligt deras miljöpsykologi är föräldern en vårdare enkel att ersätta med en annan vårdare.

Med andra ord är det politiskt/totalitära föreställningar som i ett avsevärt antal fall avgör om ett barn skall skiljas från sitt hem i Sverige eller ej.

Från utredningen åberopas och citeras följande.

S.29 "Modellen har sin förankring i objektrelationsteorin- ett teoretiskt förhållningssätt som har visat sig fruktbart när det gäller att förstå hur barns identitet utvecklas och hur det sociala arvet förs vidare".

S. 34 2.3.2. Objektrelationsteorin

Den betecknar snarare en tyngdpunktsförskjutning inom ett redan befintligt teoretiskt system, det psykoanalytiska. --- Det finns ingen absolut motsättning mellan de båda teorierna (driftteorin och objektrelationsrteorin: båda räknar med de biologiskt förankrade behov och med tidigt inledda relationer, s.k. objektrelationer som de avgörande storheterna för barnets vidare utveckling. Skillnaden är snarast just en betoningsfråga - en fråga om vad respektive teori anser primärt och sekundärt. Vad är det som kommer först och vad är det som är avhängigt av detta första?"

S. 35 "Inom objektrelationsteorin ses människan främst som en social och inte en biologisk varelse. Hennes inneboende möjligheter till och behov av att ingå i relationer till andra människor har en central plats. Detta i motsats till den klassiska teorins betoning på människan som till stor del driftsstyrd och i grunden asocial"---- "Långt ifrån alla objektrelationsteoretiker menar 'mamma' i bemärkelsen barnets biologiska mamma . Så är det t.ex. vanligt att man med 'mamma' förstår barnets viktigaste referensperson under det första levnadsåret - en referensperson som inte behöver vara barnets biologiska mor eller ens en kvinna."

S. 61 "3.3 Mer precisa kriterier - eller mindre?
För att komma vidare i kriteriediskussionen och formulera tydligare kriterier anser vi det nödvändigt att problematisera frågan ytterligare. Vi vill göra det utifrån två infallsvinklar - föräldrarnas och barnens."

S. 63 "Ett annat skäl till att föräldrars problem, handikapp eller brister av olika slag inte genomgående kan motivera tvångsomhändertagande är att barn reagerar mycket olika inför påfrestningar i sin miljö. Samma förhållanden som i en familj ger upphov till ett adekvat omhändertagande, behöver inte göra det i nästa familj. Detta kan bero på många olika saker, t.ex. att barnet i den ena familjen har en mera robust konstitution, en bättre grundtrygghet eller bättre kompensationsmöjligheter i olika hänseenden än vad barnet i den andra familjen har."

S. 67 "De senaste årens debatt när det gäller LVU:s utformning och tillämpning karaktäriseras av skilda synsätt på barn - och föräldraförhållanden - två huvudfåror i den ofta känsloladdade debatten kring omhändertagandena: det relationsorienterade synsättet och det behovsorienterade synsättet. Vi redogör i kapitlet för den teoretiska förankring som de båda synsätten har och för deras praktiska konsekvenser, liksom även för den vårdideologiska kluvenheten som råder bland handläggare, beslutsfattare och andra berörda."

S. 85 "Tillfredsställelsen av barnets olika behov sker" via det psykologiska samspel som kommer till stånd mellan barnet och dess vuxne vårdare, om den vuxne är personligt och emotionellt engagerad i 'samspelet'. Biologiska föräldrar är enligt det här synsättet utbytbara för sina barn inte bara i en ytlig bemärkelse, utan också på ett djupare och meningsbärande sätt. Det är samhällets uppgift att se till att barn tillförsäkras en psykologisk förälder menar man vidare. En annan konsekvens av det här resonemanget blir att när ett barn väl gjort en sådan 'omstämning' (överflyttning av känslor) till nya föräldrar, så skall det också för framtiden stanna kvar hos dem och placeringen blir en permanent placering, en s.k. ersättningsplacering. Barnet skall inte behöva utsättas för flera separationer. (Anmärkning exempelvis icke återförenas med "undermåliga föräldrar" såsom exempelvis Tina och Tim T..) Man tänker sig att barnet känslomässigt skall 'länkas' av från sina föräldrar och att kontakten med dem, också i fysisk bemärkelse, skall glesas ut eller rent av så småningom upphöra (Anmärkning exakt vad som försiggått med Tore de senaste två åren).--- I de fall där de biologiska föräldrarnas 'föräldrakapacitet' och utvecklingsbara resurser bedömdes vara låga, ansåg de fyra inspektörerna ( anm som introducerat termen ersättningsplacering och den sk metoden därmed) att man redan på planeringsstadiet borde ta hänsyn till detta och i konsekvensens namn försöka finna nya permanenta uppväxtmiljöer för barnen. Tanken var att familjehemsföräldrarna skulle komma att ersätta de biologiska föräldrarna - därav begreppet ersättningsplacering. - - - I sammanhanget nöjer vi oss med att konstatera att de s.k.ersättningsplaceringarna inte har något stöd i lagen utan successivt har utvecklats som en i högsta grad 'inofficiell vårdform'."

S.87 "Mot uppfattningen att de ursprungliga föräldrarna är utbytbara har företrädarna för det relationsorienterade synsättet starka invändningar. Det är inte så enkelt att barn kan byta ut bristfälliga föräldrar mot andra välfungerande vuxna, som förefaller bättre rustade att tillgodose barnets behov, menar man. All erfarenhet visar nämligen att barn utvecklar starka bindningar också till föräldrar, som i omgivningens ögon är dåliga föräldrar".

Den sk skiljelinjen mellan den behovsorienterade och den relationsorienterade skolan beskrivs på sidorna 88 - 95, vilka åberopas i dess helhet men här uppmärksammas mera rapsodiskt.

"Både det behovsorienterade och det relationsorienterade synsättet har sina rötter i psykoanalytisk utvecklingsteori." S 88

"Det är alltså behoven och tillfredsställelsen av dem som är det primära för barnets utveckling, inte relationen till de specifika människor som barnet knyter an till och som i skiftande omfattning svarar på barnets behov. Behovstillfredsställelsen kommer först, och barnet anknyter efterhand till de människor som tillfredsställer dess behov, menar driftsteoretikerna, populärt uttryckt." S. 89

Den relationsorienterade skolan anser "att det lilla barnets starka medfödda benägenhet att relatera till omgivningen är det som kommer först. Barnet går in i en dialog med en vuxen - utvecklar en symbios till 'livets första kärlekspartner.' " S 89

"De två synsätten implicerar olika sätt att arbeta med biologiska föräldrar efter det att de fått sina barn omhändertagna. Enligt den behovsorienterade skolan bör man sträva efter att redan från början av en placering avgöra om det skall bli en s.k. ersättningsplacering eller en stödplacering." S 91

S. 93 "Efter att ha hittat lämpliga familjehemsföräldrar till ett barn som skall ersättningsplaceras arbetar behovsskolan på att barnet skall få chans att 'rota sig' i familjehemmet, vilket det bäst gör om det i största möjliga utsträckning får 'vara i fred' för kontakt med de biologiska föräldrarna under den första tiden. Ofta är det ett önskemål från familjehemsföräldrarna som man tillmötesgår, samtidigt som det stämmer väl överens med teorin om föräldrabyte. Detta utesluter dock inte att man som en 'avstamp' för 'rotningsprocessen' vill att de biologiska föräldrarna skall besöka barnet för att ge sin bekräftelse av placeringen, så som vi har beskrivit tidigare. Men eftersom syftet just är att barnet skall knyta an till familjehemsföräldrarna som sin nya 'föräldrar', så bortfaller ju också alla allvarligt menade argument för att efter 'rotslagningen' hålla kvar en tät och regelbunden kontakt med de biologiska föräldrarna."

S 110 "Med stor sannolikhet kan man se det lagstridiga förfarandet att från början styra in en placering mot att bli en ersättningsplacering , som ett uttryck för att socialarbetarna "tar saken i egna händer", eftersom de finner den gällande lagstiftningen otillfredsställande."

S. 111 "Ytterligare ett skäl till att inte från början klassa en placering som ersättningsplacering är att detta nästan ofrånkomligen får funktionen av självuppfyllande profetia." Gentemot skildrade spekulativa teorier om livet, människan och hennes utveckling är det onekligen problematiskt att finna ett försvar när teorierna nyttjas för angrepp mot familjen. Makten att degradera eller undermåliggöra en människa och rata en förälder tycks ju mindre vara en juridisk än en politisk/ekonomisk bedömning. De politiska (egentligen partipolitiska) följderna av socialberedningens alltför avslöjande och - trots allt - alltför föräldravänliga förslag föranledde som nämnts att förslaget föstes åt sidan.

I april 1987 lämnade i stället enmansutredaren justitierådet Tord Sverne i ett betänkande "Översyn av LVU", vilket med en del s k kosmetiska förändringar, dvs semantiska avledningar och förvillelser, i allt väsentligt lät socialarbetarnas maktpositioner förbli vid det gamla. Det partipolitiska tillmötesgåendet mot socionomfalangen markerade Sverne på s 53 i betänkandet bl a med påståendet att "den hittillsvarande forskningen om barn ger stöd för uppfattningen att det är viktigt att barnet får möjlighet att finna trygghet i familjehemsmiljön."

Svernes ställningstagande i den interna partistriden uppfordrade Samrådsgruppen för socialtjänst och vårdpolitik till bifogade PM med synpunkter på betänkandet (870618). Den uttryckte förhoppningen att "synpunkterna skall ge vägledning när Svernes översyn jämförs med socialberedningens betänkande, som socialministern inte har velat remissbehandla." Samrådsgruppen pekade på att bakom socialberedningens förslag stod utöver det mycket sakkunniga sekretariatet - sex av åtta ledamöter och bl a. de sakkunnig från LO, TCO och SACO/SR samt vidare representanter för RFFR och för föreningen BRIS i en expertgrupp som biträdde förslaget.

Svernes betänkande befanns vara en ganska ytlig genomgång. Hans grundton är den myndighetsmässiga och någon djupare förståelse för barnens och föräldrarnas situation och svårigheter att göra sig hörda (här kursiverat) andas Svernes genomgång inte. Till frågan om ersättningsplaceringarna kritiseras Sverne för att göra det olagliga rättsenligt med uppfattningen att han i den frågan intar en rent reaktionär hållning.

Nu skildrade partipolitiska anfäktelser vittnar om att våra s k rättskällor i en så grundläggande rättighetsfråga som familjelivet och dess rättsliga skydd ingalunda handlar om rätt utan om makt- makten åt fackliga intresseorganisationer och medlemmarnas arbetstillfällen.

Förhållandet förvärras av att den forskning Sverne utger sig att lita på i grunden vilar på ovetenskapliga teorier med rena förklaringsfalsifikat. I frågor om hur barn utvecklas och om relationer mellan barn och vuxna är denna s k forskning värdelös och icke sällan direkt skadlig för de drabbade.

Jag åberopar bifogade tre artiklar av professor Lennart Sjöberg vari han visar att omdömen, utredningar, påståenden och åtgärder som är förankrade i psykodynamisk teoribildning är i bästa fall jämförliga med sockerpiller samt att dessa prognosbedömningar är osäkrare än man möter hos ordinära lekmän. Han poängterar att den som bygger utredningar och tankesystem på den psykodynamiska teorin aldrig kan lära sig något nytt eftersom det oftast är av misstagen man får ny kunskap. En fixering till oprövade, obevisade och ohållbara trosföreställningar imuniserar mot vetenskaplig teknik och metod och tragiskt nog all självkritik. Han uttrycker sin stora förvåning att domstolarna i så hög grad sätter sin tillit till de psykodynamiska utläggningarna.

Jag hänvisar vidare till bifogade debattartiklar i dagspressen vari humbug och charlataneri inom bevisföringen via psykodynamisk teoribildning avvisas som väsensfrämmande för rättsliga bedömningar och en annan författare uppmärksammar att "I de barnpsykiatriska utlåtandena bedömdes anklagelserna (om incest) som tillförlitliga i 100 % av fallen. Barnpsykiatriker tycks således inte ha någon metod att differentiera mellan grundade och ogrundade utsagor."

Modern hjärnforskning visar att mental ohälsa och/eller skilda störningar i beteendet är av biologiskt slag, hänförliga till variationer eller förändringar i hjärncellernas struktur och kemi av stationärt eller övergående slag. Det pratmakeri som utvecklats i namn av psykoanalys och psykoterapi når i bästa fall upp till nivån en klok väns stöd.

Att fosterhemsplaceringar icke är en behandlingsmetod eller omsorgsmodell såsom saluförs under de nya kunskaperna utan en nödlösning, vilket gällde i perioden dessförinnan, framgår av bifogade artikel om Bo Vinnerljungs doktorsavhandling om vuxna f d fosterbarn ."Barn som vuxit upp i fosterhem klarar sig varken bättre eller sämre än de syskon som fick stanna kvar." Socialförvaltningarnas ihärdiga framhävande av fosterhemsplaceringens välgörande effekter och resultat är också det en föräldrafientlig bluff. Det handlar ju praktiskt taget alltid om att fosterbarnet får en ordinär livsföring under drägliga förhållanden. Tendensen att blåsa upp fosterhemmet som ett överlägset alternativ, till och med behandlingsalternativ ,till det egna hemmet och den egna familjen visar hur korrupt socialförvaltningarnas inställning är.

Ett barn skall naturligtvis bara skiljas från sitt hem när detta är ett nödvändigt ont. Andra bevekelsegrunder borde ej tillåtas allra minst falska eller ens aldrig så ärliga försök till jämförelser mellan barnets föräldrar och fosterföräldrar. En sådan tilltagsenhet riskerar alltid att nalkas barbariet. Något sådant förekom ej före mjukdatamålen och är oförenlig med artikel 8 i Europakonventionen.

Jag åberopar även innehållet i bifogade artikel från nr 25 Riksdag & Departement vari skildras att socialministern fick anmärkningsvärt bråttom att be de steriliserade undermåliga om ursäkt å socialdemokratins och statens vägnar och utlova skadestånd till de drabbade. Eftersom dessa undermåligas olycksöden uppmärksammats tidigare utan större genomslag i den offentliga debatten kunde den plötsliga brådskan synas opåkallad. En näraliggande orsak till att regering och det socialdemokratiska partiet (och kanske andra initierade) önskade förhindra en fortsatt debatt om de undermåliga och deras barn men nu i fråga om barnomhändertagandena. Det nya (från 1975 - 1980) och sannolikt dominerande kriteriet för barnomhändertagande var just undermålighetsstämpeln motiverad av psykodynamiska spekulationer som förnekade de drabbades människovärde. Jag hänvisar till min redogörelse i min skrivelse därom till Länsrätten i fråga om identitet, mentalitet och teknik när människor som alltför undermåliga för att få barn steriliserades liksom när alltför undermåliga människor fråntas sina barn. Se även Maija Runcis doktorsavhandling Steriliseringarna i Folkhemmet med en mängd påfallande likheter i grunderna för steriliseringarna och nu pågående tvångsomhändertagande av barn.

Jag åberopar vidare yttrande av Svenska Läkarsällskapet till Kungl. M:t över förslaget till lag om sterilisering, SvJT 1933 s 597. Däri avfärdas farhågorna "för en alltför liberal eller t.o.m. löslig" tillämpning av de s.k. sociala eller humanitära kriterierna med fromma förhoppningar om värdet av en central efterkontroll av läkarnas anmälningsskyldighet.

Även psykiatrikern och överläkaren Henning Beijers artikel om tvångsvård och tvångssteriliseringar i Svenska Dagbladet den 24 september 1997 åberopas: "Typen av ingrepp beror sedan på vilken teori som ligger till grund. Befolkningshygieniska teorier innebär att man tar till sterilisering, medan psykologiska och sociologiska teorier gör att man tar barnen från föräldrarna."

Från rättshistoriska utgångspunkter må noteras att kollapsen i domstolarnas handläggning av målen om tvångsomhändertagen suspenderat domaredens krav om att icke beakta ovidkommande hänsyn liksom konstitutionens sanningskrav , sammanfaller i tiden med två katastrofala förändringar i vårt rättskipningssystem; nämligen politiseringen av domarnas befordringsgång och floden av generalklausuler som dränkte praktiskt taget hela det gamla regelsystemet med undantag för den klassiska strafflagen. (Via specialstraffrätten politiserades även stora delar av detta rättsområde.).

I fråga om rättssäkerheten och generalklausulerna hänvisar jag till Opposition En Sinnessjukdom - om rysk politisk psykiatri av Harald Blomberg : "Att underkasta sig något annat än lagen skulle medborgarna inte vara skyldiga till, deras uppgift skulle vara att skydda lagen mot myndigheternas anstiftelser. Dessa idéer var något helt nytt och främmande för sovjetiska intellektuella, som vant sig vid att se lagarna mer som propaganda och retorisk utsmyckning av en verklighet som präglades av godtycke, korruption, angiveri och allmän laglöshet."

I fråga om politiseringen hänvisas till bifogade debattartikel i Svenska Dagbladet den 20 maj 1998 av Magnus Sjöberg och Hans G Solerud, regerings- respektive justitieråd, vilka tycks ta ett visst intryck av kritiken om domarnas politiska bindningar. Deras förhoppningar om en bättring för framtiden knyts till att "vår interna rätt i stor utsträckning underordnats internationell rätt. Europakonventionen och EG-regler illustrerar detta".

Visst hopp för hotade familjer framträder snarare i försvagningen av landets ekonomi förenat med internationellt påtvingade skattelindringar. Detta tycks - dessbättre - kunna medföra att vårt land inte längre har råd med onödiga och destruktiva barnomhändertaganden. Nyligen uttalades från departementshåll att omtanke om barnen mera än föräldrarnas brister skulle diktera samhällsvårdsbesluten. Som synes en lustig eller olustig elasticitet. Uttalandet kan betyda fler och onödiga omhändertaganden men också färre rent av nödvändiga.

I vart fall tycks hotbilden om ekonomin lett till en ökad aggressivitet och brutalisering från de operativa socialsekreterarna. De tycks vilja visa sina arbetsgivare att just deras verksamhet är så betydelsefull att nedskärningarna måste ske inom andra välfärds-"bitar." Som om icke detta hjälper har de börjat mobilisera sina byråkratiska (sannolikt fackliga kopplingar) vänner inom yrkesinspektionen. Se min bifogade redogörelse över yrkesinspektionens attack på de politiskt valda beslutsfattarna i stadsdelsnämnden i Bergsjön i Göteborg samt bifogade brottmålsdom där en av ockultismen hemsökt familj får uppleva att morfadern fällts för förtal för demonstrationer mot en socialförvaltning i Västerbotten för syftet att uppmärksamma pågående övergrepp mot hans barn och barnbarn. Därvid seriekopplar myndigheterna varandra socialsekreterare, socialförvaltning, polis, åklagare och domstol. Uniformt visar de sina s k muskler till förmån för den goda rent av alltför goda välfärdsstaten.

Huruvida aktionerna visar att utbyggnaden av den totalitära staten nått så långt att den ej kan hejdas eller om aktionerna är ristningar av en borttynande makt- och övergreppsstat torde komma att stå klart relativt snart.

Ett nytt hopp kanske framträder däri att en sund ungdom trots en förrädisk propaganda tycks ha tröttnat på "socialtugget" för att hylla romantiken och se familjen och familjelivet som något av det värdefullaste livet erbjuder. Möjligen kommer dessa båda faktorer att samverka i sådan utsträckning att även "undermåliga" föräldrar som fått sina barn konfiskerade i onödan skall beviljas en offentlig ursäkt och skadestånd på samma sätt som deras steriliserade olycksfränder. Sådana skadeståndsaktioner borde underlättas av att domstolar i namn av dömande verksamhet klassificerat dessa som undermåliga icke med stöd av bevisade fakta utan i uppgivenhet eller medlöperi till psykologprognosernas charlataneri väl lämpat att betecknas som ockultism.

Det synes mig innebära en god hjälp för Regeringsrätten att ha tillgång till denna redogörelse för en upprättelse av modern Tina T. som icke på minsta sätt är undermålig men som ensamstående efter skilsmässan i en krissituation vände sig till socialförvaltningen för att få hjälp med problemen kring sonens handikapp, liksom av fadern Tim T. som icke är angripbar ens med ockulta föreställningar utan som i totalitär maktutövning helt enkelt betraktas som icke existerande - ickeperson enligt Orwells språkbruk.

Beträffande härefter de mera specifika grunderna för Regeringsrättens prövning av målet framhålles följande. Genom SFS 1994:1219 som intagits i 1995 års edition av den svenska lagboken, har den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna införlivats med svensk rätt.

När det gäller socialförvaltningarnas angrepp på familjer med utnyttjandet av barnen som slagträn och missbruket av en flumspykologisk begreppsapparat med ockulta inslag är det till skyddet för familjen, föräldrarna och barnens samhörighet av yttersta vikt att konventionstexten används och att relevanta d v s konkreta omständigheter nagelfars i belysning av de kriterier som uppställs i konventionstexten och Europadomstolens praxis. Redan det förhållandet att ingen svensk domstol hittills avvägt anklagelserna mot familjeförhållanden och föräldrarnas vårdnadskapacitet mot de kriterier artikelskyddet erbjuder nödvändiggör prövningstillstånd i detta mål.

Generalklausulen i LVU lagstiftningen, enligt vilken vården skall upphöra när den inte längre behövs, reser i sin närmast obegränsade elasticitet definitivt inget skydd för utsatta familjer men heller inget hinder mot att tillämpa artikel 8.

1 - Det anmärkningsvärda och egenartade användande av begreppet vårdplan bör underkännas såsom oförenligt med artikel 8. Enligt ett flertal domar i Europadomstolen skall en återförening mellan ett omhändertaget barn och dess föräldrar ske snarast och så fort det går och innefattas i den egentliga målsättningen med omhändertagandet av barnet. Missbruket av vårdplanen och kravet på dess uppfyllande går praktiskt taget alltid på tvärs med denna skyldighet.

Vårdplanens oförenlighet med artikel 8, framträder i målet däri att dess innehåll väsentligen uttrycker abstrakta eller snarare ockulta föreställningar uppblandade med en psykologisk terminologi. Denna medför godtycklig makt för uttolkaren att avgöra om föräldrarna i abstrakta eller ockulta hänseenden ändrat sig så att de kan godkännas. Något som naturligtvis är ogörligt om det icke passar maktutövningen/maktutövaren.

Gentemot vårdplanens innehåll påpekas att båda föräldrarna, i samband med att modern levde ensam, på intet sätt brustit i att tillse sonens "behov av fysisk och psykisk åldersadekvat omvårdnad". Föräldrarna är bevisligen var för sig kompetenta att klara av detta. Tillsammans utgör de en stark familjeenhet som på det sätt föräldrar plägar, verkligen älskar sitt barn. Vårdplanen är insinuant, oförskämd och saknar stöd i konkret bevisning i målet.

Kravet att föräldrarna skall tillgodose Tores behov av att växa och utvecklas i samband med fostrare som kan se hans behov och ge honom möjlighet att ta igen sin utvecklingsförsening och hjälpa honom med hans svårigheter såsom encopres och kontaktförmåga. uttrycker i själva verket det maktfullkomliga förakt för föräldrar som sedan decennier präglat angreppen på familjen Sverige. Detta förakt tar sig icke sällan det uttrycket att föreligger någon defekt, avvikelse eller någon egenhet hos ett barn, så är detta automatiskt förälderns fel och en serie generalklausuler möjliggör enkelt att omvandla en i grunden falsk anklagelse till ett kriterium för barnets skiljande från föräldrarna, icke sällan för all framtid. Pojkens föregivna utvecklingsförsening är bevisligen konstitutionellt betingad (biologisk avvikelse) på intet sätt en följd av någon som helst åtgärd från modern, fadern eller resultat av familjens hemförhållanden. De groteska associationerna hos domstolarna framträder via frågeställningen hur skall en förälder vara skapt och vilket beteende skall föräldern utveckla för att ett barn skall få talsvårigheter och den medicinska åkomman encopres.

Enligt i Kammarrätten i oktober 1996 åberopad expertis skulle de anförda åkommorna växa bort av sig självt efter något år. Detta har också skett under de gångna ett och ett halvt åren. Tore har sent omsider fått verksam medicin mot sin encopres men olustigt nog först sedan länsrätten i augusti 1996 fastställt att pojkens problem motiverade samhällsvården. Trots denna väntade förändring vilar anklagelsen mot föräldrarna kvar eftersom besvären icke försvann av naturliga orsaker utan för att fosterhemsplaceringen var så lyckosam. Lika oförskämd och nedlåtande är uppgiften att föräldrarna skall skydda sonen från Tinas psykiska störning och konsekvenserna av denna.

Tina har bevisligen ingen störning, har aldrig haft någon psykisk störning och ligger inte i riskzonen för att få någon sådan. Att hennes personlighet och en del yttringar därav kan föranleda ondskefulla personer att både kritisera och degradera henne är något som är typiskt svenskt byråkratiskt synsätt på föräldrarna som ett ont för sina barn. Till följd av hennes oro och svårigheter med sonens autismsymptom och hennes personliga kris anvisades hon till terapi hos Enskede psykiatriska mottagning där hon en period samtalade med en manlig vårdare - någon läkare undersökte henne aldrig. Enligt åberopade journalhandling därifrån uttalade vårdaren/terapeuten att hon hade god hand med sonen och det rådde ett varmt förhållande mellan dem. Exemplet generar ej kvacksalvare från att vrida dilettantmässiga iakttagelser till obestyrkta men ockulta nedvärderingar av just föräldern. Under rubriken "Premisser för vårdens upphörande" åläggs Tina att uppvisa en psykisk varaktig stabilitet.

Hon har alltid varit stabil och kan därför inte bli mer stabil. Degraderingen av henne som människa och förälder har ingen förankring i psykiatrisk analys eller motsvarande undersökning utan är ett rent missbruk av ockulta föreställningar uttolkade av socialsekreterare och motsvarande och väsentligen bottnande i att hon anvisades till den psykiatriska mottagningen för faktiskt ingenting annat än vänligt bemötande. Denna form av degradering står till socialförvaltningarnas förfogande, obehagligt nog enbart för att domstolarna tycks sympatisera med förtalsformen som sådan.

Vårdplanen kräver vidare att Tina skall visa tillräcklig omsorgsförmåga, dokumenterad av barnspykologisk expertis. Sådan omsorgsförmåga föreligger enligt bedömning av barnpsykologen Lars Billings undersökning och utlåtande samt av psykiatern och förre överläkaren Rudolf Schlaugs ingående undersökning och dokumentation. Att socialförvaltningen - med stöd av Kammarrätten - degraderar dessa experters uppfattningar, visar att vårdplanen förpassar föräldrarna till en helt omöjlig situation, nämligen; de skall granskas av sådana vars fientliga inställning socialförvaltningen vågar lita på. Ett så att säga i slutändan avgörande hinder för familjens återförening med rätt personval.

Slutligen framläggs kravet att Tim och Tina skall fortsätta att bearbeta sin relation gentemot varandra och i förhållande till Tore. Ett enastående översitteri och ren omyndighetsförklaring av paret T. men en självklar maktutövning för socialförvaltningen när människoföraktet är vägledande.

För övrigt är vårdplanen ett praktexempel på den sk ersättningsplaceringen när socialförvaltningarna vill ge sken av att ha fångat in undermåliga föräldrar. Att makarna T. på intet sätt är eller har varit (framträtt som) undermåliga generar inte makten och sorgligt nog inte heller domstolarna.

I vittnesförhöret i Kammarrätten betecknade psykiatrikern dr Rudolf Schlaug vårdplanens nyss skildrade krav som nonsens (ang psykisk stabilitet) som löjeväckande (att ge ordinationer åt modern när barnet har problem) och fann ej ringaste anledning att uttala något (om föräldrarnas framtida relation till varandra). Ett civiliserat försök att markera vårdplanens dilletantmässiga barbari.

Som synes ger de ockulta villkoren i vårdplanen och dessas elasticitet påfallande utrymme för översitteri och godtycklig makt såsom vapen för att motverka en återförening mellan barnet och föräldrarna. De facto är vårdplanen en rekvisitionsblankett för den slutgiltiga konfiskationen av Tore, och enastående kränkning av art 8.

2. I den mån prövningstillstånd ej medges för vårdplanen som sådan och dess egendomliga effekt att snäva in föräldrarnas argumentation till resignation över obestyrkt och falskt förtal åberopas alternativt att vårdplanen måste prövas som en kränkning av artikel 8 Europakonventionen. Är Tore så frisk och duktig nu som det påstås och hans föräldrar inte belastade med psykiska eller andra problem skall domstolarna självfallet se till att familjen återförenas.

3. Som skäl för dispens åberopas även nödvändigheten av att tvinga fram en mera balanserad utredningsmetodik av socialförvaltningarna. Den i konfiskationssystemet inbyggda föräldrafientligheten äventyrar på ett otillåtet sätt utredningsmetodikens saklighet även så att för föräldrarna förmånliga eller balanserande faktorer lämnas därhän.

Tim T. är pojkens far. Han är yrkesverksam som lastbilschaufför, har inga kända problem av något slag. Skilsmässan mellan föräldrarna hade sin rot i att han som långtradarchaufför var mycket hemifrån. För att råda bot därpå och möjliggöra sonens återförening med föräldrarna har Tim bytt arbete och kör nu varor i Mälardalen på dagtid. Möjligen såsom ett inneboende uttryck för det maktfullkomliga förakt mot föräldrarna som kännetecknar ersättningsplaceringarna, betraktas Tim som en icke-existerande person.

Enligt artikel 8 har även Tim T. rätt att få sitt familjeliv respekterat. Han måste respekteras såsom barnets fader. Är han en sund och frisk förälder, är detta naturligtvis ett extra starkt stöd för att pojken snarast bör återförenas med föräldrarna. Fadern som den sunda och starke föräldern måste rimligen mer än väl kompensera de farhågor eller fördomar över moderns föräldrakapacitet som till äventyrs skulle kunna framträda vid en sansad granskning. Han har efter eget fritt val ingått nytt äktenskap med sin förra hustru och måste vara väl så kompetent att bedöma hennes människovärde som hustru och mor till sin son som hennes okunniga belackare. Den påfallande nonchalansen eller rättare föraktet för honom är också det en flagrant kränkning av art. 8 i Europakonventionen.

4. I målet framträder en egendomlig obalans däri att domstolarna ger ett så starkt företräde åt socialförvaltningens uttolkningar av de psykodynamiska och därtill angränsande begreppsdefinitioner. Föräldrarna har svårt att få tillgång till erforderlig expertis för bedömning av prognoserna eftersom så gott som alla experter för sin försörjning är beroende av socialförvaltningarnas beställning och få lär ju såga av den gren de sitter på. När föräldrarna mot förmodan finner sådan hjälp så nonchaleras och förringas deras sakkunskap. En sådan obalans skulle enkelt motverkas om domstolarna visade större återhållsamhet och sund skepsis mot prognoser inom psykologins revir. Skall en förälder ifrågasättas dvs kategoriseras som undermålig med sådana argument bör de dokumenteras av en sakkunnig psykiatriker förenat med den anklagades rätt att försvara sig och sitt psyke med en annan läkare föräldern har förtroende för.

Att utredningsmetodiken och bedömningarna naturligen helt urspårat i dessa mål framgår även beträffande familjen T.. Modern och barnet föses runt i behandlingsapparaten och får träffa respektive behandlas av olika professioner mestadels behandlingsassistenter utan att någon sakkunnig läkare följer, kontrollerar och sammanfattar verksamheten. Resultatet blev att pojkens redan från 2-årsåldern uttalade avvikelser i beteendet klingade av och språkutvecklingen kom igång, vilket sammantaget gav en löftesrik bild av pojkens utveckling. Plötsligt vänds detta via ett nätverksmöte bestämt och lett av två socialsekreterare varvid alltfler vänds mot modern och en sådan institution som Eurenii Minne rekvireras, vars huvudsakliga uppgift faktiskt består i att värdera föräldrars föräldraförmåga med stöd av ovan beskrivna objektrelationsteori.

Rekvisitionen av utlåtandet görs av socialförvaltningarna. Resultatet är givet på förhand. Det är nu som den förvridna bilden av den i alla hänseenden undermåliga Tina T. framkallas. 

Enligt länsrättens dom 1996-08-06 förnekar modern de nedvärderande anklagelserna mot henne från väsentligen lågutbildad personal i form av ockulta värderingar. För att nämna några - (lekotek: svårigheter uppfatta Tores behov, språkförskolan: trots starka band av kärlek mellan mor och son svårt att se sin sons behov, Eurenii Minne: behövde en mamma som var mera lyhörd för pojkens behov, liksom de båda av socialförvaltningen anlitade terapeuterna: ej förmåga att tillgodose sonens behov).

Gentemot anstormningen av förståsigpåares ockulta anklagelser stod Tina ensam och chanslös. Till Kammarrätten hade hon fått hjälp av barnpsykologen Lars Billing, landets mest erfarne när det gäller barn med tal förseningar men också av barn med encopres. Trots hans medverkan missförstod Kammarrätten den ockulta anstormningen och uttalade till och med: "Utredningen ger även stöd för att Tore kommit till skada genom dessa brister (brister i omsorgen)."

Även länsrätten binder upp sin bedömning på det ockulta anklagelsematerialet, gör ingen egen analys, utan hänger på den ockulta anklagelsen att hon "inte kommit till insikt om de brister i hennes omsorg om Tore som föranledde att han omhändertogs". Länsrätten omfattar vidare det totalitära synsättet på Tores far som en ickeperson utöver insinuationen att han delar hustruns uppfattning att det ej funnits brister i hennes omsorgsförmåga dvs så undermålig är han att han ej ens förstår hur undermålig hans hustru är. Det är väldigt svårt att finna något av oberoende domstolsprövning i ett så primitivt synsätt.

Till Kammarrätten hade föräldrarnas försvar förstärkts högst avsevärt genom att psykiatrikern och förre överläkaren Rudolf Schlaug kontrollerade allt journalmaterial och andra handlingar och utredningar om modern och sonen varjämte han hördes som sakkunnigt vittne i den muntliga förhandlingen. Till skillnad från de tidigare tre rättegångarna förelåg en kvalificerad och professionell granskning av det totala anklagelsematerialet som till ca 98% bestod av psykodynamiska utläggningar enligt förut beskriven kutym i branschen. (Det tvåprocentiga undantaget utgör faktiskt den enda konkreta anmärkningen mot modern och vilar på hennes sorg över att ha givit sonen en örfil rent reflexmässigt när denne kört in ett föremål i hennes öga.) Episoden som hon anförtrodde bvc-personal har sedan envetet brukats i förföljelsen av henne och återfinns i vårdplanens s k syften "skydda Tore från moderns psykiska och fysiska övergrepp). Jag åberopar hans vittnesmål och skriftliga utlåtande.

Dr Schlaug fann att någon kompetent psykiatrisk undersökning inklusive en neuropsykologisk utredning av pojken ej utförts medan modern utsatts för kritisk och närgången observation. Dr Schlaug pekar på en mängd noteringar över pojken sedan 2-årsåldern som visar att han har ett handikapp under begreppet autismstörning med säkerställd bakgrund i vissa förändringar av hjärnans finstruktur och förordar att en störning av angiven art bör prövas av experter för att undvika de svåra misstag som görs vid bedömningar av barn med dessa handikapp Han såg det som en allvarlig försummelse och menade att hela utredningen spårat ur i anklagelserna mot mamman som likt alla andra föräldrar i liknande situation var bekymrad över sonens beteende och att inte heller hon kunde anklagas för sonens handikapp. Det är särdeles egendomligt om det är obekant för domstolarna de oerhörda svårigheter många föräldrar möter när det gäller att få en diagnos beträffande MBD/DAMP eller som det numera även betecknas autismspectrum.

Det oaktat borde utförligheten och kvalitén i dr Schlaugs undersökning ha givit en domstol en god vägledning och en stark övertygelse samt en hållfast förklaring till domstolarnas föregående misstag att ha litat på de psykodynamiska angreppen. Pedagogiskt delade han upp grupperna av tecken på symptom så att även en lekman borde känna igen exempelvis även sådan yttringar hos pojken i dag såsom hans tendenser att gå för nära in på folk (klagomål från lärare och föräldrar i skolan ) samt att hans överdrivna glädje kunde vara tecken på överaktivitet.

Kammarrätten har avfärdat dr Schlaugs utredning på ett icke godtagbart men påfallande föräldrafientligt sätt. Jag åberopar därför hans förnyade läkarutlåtande av den 12 maj 1998.

Såsom prejudikat är det angeläget med ett vägledande utlåtande från Regeringsrätten i vad mån en domstol verkligen äger rätt att på så torftigt sätt underkänna en psykiatrisk undersökning när det just var förment psykiska men ej psykiatriska värdeföreställningar icke minst om modern som grundade och vidmakthöll omhändertagandet av barnet

5. I fråga är jämväl hur Kammarrättens förfarande kan tillåtas utan att komma i konflikt med artikel 6 i Europakonventionen. Skall ena partens okvalificerade påståenden och spekulationer eller förtal med nära nog automatik och utan ens en motivering slå ut den andra partens kvalificerade utredning? En så förbluffande ensidighet hör knappast ej ens till vad som menas med en rättegång, Om opartiskhet är det ej tal. Det grundläggande felet som Regeringsrätten bör korrigera är att domstolarna tycks tro eller ger sken av att tro att socialförvaltningarna är en oväldig myndighet utrustad inte bara med betydande resurser utan även med kunskaper som i vart fall domstolarna ej besitter och därför varken kan eller vill kontrollera anklagelserna alldeles oberoende av kvaliteten och tyngden i det material den av konventionen skyddade parten framlägger. För en rättvis rättegång enligt artikel 6 torde det vara nödvändigt att markera att socialförvaltningarna är och måste jämställas med en part och således mycket väl kunna företräda även ovidkommande partsintressen och få motiv och bevisning granskade såsom alla andra som underkastas en domstolsprövning.

Vidkommande kränkningen av artikel 6 hävdas att Kammarrätten vare sig håller måtten såsom opartisk eller ens framträder som en domstol. Vad som en gång gav värde åt den dömande verksamheten i en domstol, var den samlade erfarenheten av människor och människornas handlande. Detta värde försvinner i den dömande verksamheten när människokunskap ersätts av psykologiska schabloner, schematiseringar och prognoser som inte ens når upp till spåkonst utan påminner om elaka beställningsjobb. Det partiska framträder i att Kammarrätten konsekvent men ensidigt godtar socialförvaltningens obestyrkta påståenden, automatiskt utan ens antydan till analys frånkänner föräldrarnas bevisning allt bevisvärde och till och med i betydande omfattning förtiger de uppgifter som skulle tala för familjens återförening och framför allt gendriva socialförvaltningens beskyllningar.

Missledande påstår Kammarrätten i sin bedömning att det skett betydande förändringar vad gäller Tores "nuvarande situation" i jämförelse med vid omhändertagandet. Vad som skett är faktiskt att han, på det sätt som sker med praktiskt taget alla barn med tal och språkförseningar, inhämtat dessa förseningar och börjat i vanlig skola. Redan i Kammarrätten 1996 förklarade barnpsykologen Lars Billing med egna yrkeserfarenheter av hörsel-, tal- och språksvårigheter att detta skulle försvinna av sig självt. Kammarrätten "missar" att i fosterhemmet har inga insatser för tal- eller språkförbättringar eller motsvarande gjorts utan den naturliga utvecklingen har fortgått såsom förutsagts. Att pojken "funnit sig väl tillrätta" i skola liksom i fosterhemmet är knappast användbart som argument mot en återförening med familjen om det nu inte ingår i den osunda och haltande jämförelsen mellan fiktivt undermåliga föräldrar och fiktivt goda fosterföräldrar. Tim skulle naturligtvis finna sig mycket väl tillrätta hos sina egna föräldrar.

Anmärkningsvärt cyniska är Kammarrättens bedömning att Tores problem med encopes har minskat bland annat med läkarhjälp. Den medicinering han erhöll var det naturliga botemedlet mot encopres och anmärkningsvärt var att socialförvaltningen hindrade både läkarundersökning och medicinering av pojken för att kunna använda pojkens anpasssningsvårigheter på grund av att han ej kunde hålla tillbaka sin avföring som anklagelser mot modern. I den mån ond avsikt icke anses styrkt påpekas att den psykologiska "diagnosen och psykologernas tester" länge och i onödan hindrade Tore från adekvat läkarhjälp och medicin. Denna olustiga företeelse och konsekvens av psykologundersökning har skildrats av Erik Gross i Det Psykologiska Samhället och anförs av honom som ett i raden av bevis för att psykologin är vårt århundrades största svindel.

Kammarrätten framför uppfattningen att båda föräldrar saknar förståelse för skälen för omhändertagandet av Tore, vilket skulle tala emot familjens återförening. Icke någon i makarna Tina och Tim T.s släkt eller vänkrets har någon som helst förståelse för omhändertagandet av Tore. Psykologen Lars Billing, psykiatern Rudolf Schlaug och undertecknad advokat Lennart Hane samt socionomen Holger Claussen, som nära samarbetar med makarna T. inom Föreningen för Familjers Rättigheter, en förening som bistår föräldrar som utsatts för barnkonfiskatoriska övergrepp, är alla av uppfattningen att omhändertagandet av Tore är ett i raden av de systematiserade övergrepp som familjerna riskerar i Sverige. Som kuriös maktutövning påpekas att även barnets farmor som givetvis är fullständigt oförstående till omhändertagandet av sonsonen Tore förvägras att träffa honom liksom även Holger Claussen.

Kammarrättens inställning kan svårligen förstås som annat än den subjektiva bedömningen att båda makarna T. är så undermåliga att deras mänskliga rättigheter kan lämnas därhän. Missledande påstår Kammarrätten att föräldrarnas umgänge med sonen "inskränker sig" under två timmar varannan vecka samt två telefonsamtal per vecka vid fastlagda tidpunkter. Besöken har icke inskränkt sig utan socialförvaltningen minimerar diktatoriskt besöken på detta sätt just som ett övergrepp, men framför allt för att tillgodose sin målsättning av en varaktig konfiskation av Tore. Jämför skildringen ovan om ersättnigsplaceringarna och rotningsprocessen. Åtgärden är självklar vid de ersättningsplaceringar som socialförvaltningar missbrukar just när de undermåligförklarar en förälder. Detta får förutsättas vara bekant för Kammarrätten som ändå förvrider dessa övergrepp till ett stöd för att skyla över det tidigare övergreppet. Inställningen har sina rötter i djungelns lag. I perioden dessförinnan gällde att ingen orättvisa var för gammal för att ej rättas till.

Kammarrätten missbrukar uttrycket positiv utveckling utan att veta vad som därmed åsyftas. Tore har varit föremål för ordinära och allmängiltiga omsorger eller skötsel från fosterföräldrarna. Därutöver har inga speciella insatser gjorts. Tores utveckling är således lik andra barns i hans ålder och på intet sätt knuten till om han är placerad där eller någon annanstans. Det är därför en elakhet som det icke ankommer på en domstol att spekulera över, nämligen att den så kallade positiva utvecklingen skulle försämras om pojken flyttar hem.

Särskilt oförskämt är påpekandet att detta skulle framtvinga ett nytt omhändertagande. Riskerna härför var på intet sätt berörda i målet.

Icke heller kan det vara känt eller erkänt att något slags successiva årslånga eller fleråriga flyttningar av ett barn från ett fosterhem till det egna hemmet skulle innehålla något av värde för vare sig barnet, föräldrarna eller fosterföräldrarna. När det gäller att flytta ett barn andra vägen, från det egna hemmet till främlingar, så går det bra utan ens antydan till invänjningar. Däremot inbjuder dessa arrangemang till sådana tidsutdräkter att de mera tillgodoser barnets slutliga konfiskation än dess återförening med föräldrarna.

Möjligen än allvarligare är Kammarrätten uppfattning att socialförvaltningen skulle äga kompetens, förmåga och icke minst ärlighet att bedöma om föräldrarnas förmåga att tillgodose Tores behov "tillräckligt och varaktigt förbättras". Innebörden härav är ett godkännande av den godtyckliga makten att krossa en familj i stället för att behandla socialförvaltningen som en part i rättegången möjligen även med sympatiyttringar för makarna T eftersom en domstols främsta skyldighet torde vara att freda medborgarnas mänskliga rättigheter mot ojusta eller godtyckliga angrepp.

Den allvarligaste kränkningen av artikel 6 är dock att Kammarrätten i stället för att redovisa och analysera den ingående och pedagogiskt redovisade undersökning som psykiatrikern doktor Schlaug lämnade, väl understödd av barnpsykologen Lars Billings vittnesmål, förmenas allt värde genom allt helt enkelt förtigas. Genom detta otillåtna knep tycks Kammarrätten skapa ett låt vara falskt men ändå plausibelt skäl för blotta påståendet att domen inte strider mot artikel 8. I själva verket är det just genom missbruk av psykologins terminologi av väsentligen okvalificerad personal och grova förvanskningar av harmlösa observationer som omhändertagande av Tore kunnat äga rum och som konstituerar dess övergreppskaraktär även i förhållande till barnet.

Dr Schlaug har därför haft vänligheten att utfärda ett förnyat utlåtande daterat den 12 maj 1998 där han ånyo framhåller att det är en svår försummelse av stadsdelsnämnden att ej göra en sakkunnig prövning av pojkens handikapp med de risker denna uraktlåtenhet innebär.

6. I det övergreppssystem som utbildats att via ockulta föreställningar eller uttryck förklara föräldrar för undermåliga framträder den grundläggande förutsättningen att lagen inte skall ge människorna något skydd. Detta anförtros i stället skilda professioner att även efter subjektiva och pekuniära bevekelsegrunder utföra mot systemet lojala insatser.

Övergreppssystemets starka motstånd mot all aldrig så underbyggd kritik - se exempelvis handikappombudsmannens skrivelse till socialstyrelsen, fogad till dr Schlaug utlåtande- finner sin näring i dess förmåga att skapa arbetsuppgifter, inte minst åt de med akademisk utbildning. Ett typiskt uttryck för denna form av laglöshet är att trots den obalans som råder i dessa mål bl a genom domstolarnas starka tillit till socialförvaltningarnas ockulta expertutlåtande har barnets ställföreträdare och ombud tillerkänts en glorifierad roll. Enligt min och många andras erfarenheter, innebär utseendet av barnets offentliga biträde och numera även ställföreträdare, att socialförvaltningen tillerkänns ytterligare en medarbetare men som nu kan spela med öppna kort enbart ägnad att öka obalansen till förmån för byråkratin. Advokatens - det offentliga biträdet - insatser som ställföreträdare för barnet är en bedrövlig illustration av rättssystemets urartning och systemets frestelser att andra intressen än barnets får gehör om någon nu hade trott det.

Såsom framgår av bifogade sida 3 från länsrättens beslut den 5 juli 1996 skildrar hon dåvarande fostermoderns uppfattning att Tore har autistiska drag och skildrar en episod (egentligen pseudohändelse) som utnyttjas för angrepp på modern), varvid Tore på en campingplats envetet sprutar vatten på en kvinna, säkerligen ett autismtecken och orsakar ett uppträde mellan modern och den besprutade så att fadern vände sin ilska (!) mot sonen med orden :"titta nu vad du ställt till med". Enligt det offentliga biträdet, som även då skulle bevaka barnets intressen var "uppgifterna i utredningen alarmerande." I denna uttalas: "Moderns oförmåga att släppa kontrollen över honom är ständiga psykiska övergrepp som har hämmat och stört hans utveckling .Tore är skör psykisk. De autistiska drag han utvecklat kan vara ett försvar mot en obegriplig vuxenvärld där hans initiativ bemöts av Tinas kontrollbehov och oförutsägbara beteende och där det finns våldsinslag. Som synes avvisade det offentliga biträdet 1996 inte uppgifterna om autismstörning hos Tore.

Det är obehagligt att ett förment ombud och en ställföreträdare för ett litet barn svänger 180 grader för att efter två år i stället uttala att det är skrämmande när en förälder vill ställa diagnosen autism på Tore. Vad som hänt är att socialförvaltningen med stor frenesi bekämpar uppgifterna om autism för att dr Rudolf Schlaug övertygande visat att pojkens egenheter är en biologisk avvikelse som ej påverkats av moderns sätt eller beteende och att det fanns alltför många tecken på att detta handikapp hos pojken måste utredas av därtill kvalificerade. I vad mån det offentliga biträdets aggressivitet var spelad eller ej så speglar den i vart fall rådande partnerskap mellan henne och socialbyråkratin. Dessutom är det dr Schlaug som förordar att Tores utvecklingsstörning är hänförlig till ett handikapp inom autism-spektrum efter en omfattande anamnes ur målets volymösa psykologmaterial (men praktiskt taget inget läkarmaterial) och ingående samtal med barnets moder om de olika svårigheter hon upplevde att Tore hade under sin uppväxt. Som läkare fann han det offentliga biträdets inställning till barnets hälsa så cynisk att han ingivit bifogade anmälan till Sveriges Advokatsamfund och därpå lämnat kommentarer till hennes yttrande, båda dessa handlingar åberopas för en breddad insikt och förståelse av Tores handikapp.

I den mån det offentliga biträdets primitiva elakheter uttrycker en terminologisk osäkerhet eller okunskap både hos henne och Kammarrätten åberopas följande material även för att uppmärksamma att det tycks pågå en sorts kamp om pengar och göromål nära knutna till frågeställningen om barn skall tillförsäkras en medicinsk diagnos i fråga om autism- spektrum-syndromet såsom ett biologiskt handikapp som kan kräva varierande hjälp och individuella rehabiliteringsinsatser eller om den psykoanalytiska prognos- och testförmågan skall få styra barnet till terapier och omplacering till andra miljöer än de skuldbelastade föräldrarnas, nämligen

1. förlegad definition av autism som otillgänglighet och försjunkenhet i sig själv,

2. författaren Märta Tikkanens skildring av sin kamp för sin dotters rätta diagnos,

3. överläkaren Hans Bendz artikel i Läkartidningen nr 16 för 1998 angående diagnosen (autism) för att möjliggöra "ett psykologiskt - pedagogiskt behandlingsarbete som rättar sig efter handikappets art, inte efter en spekulativ och vetenskapligt ogrundad teori. Till skillnad från den psykoanalytiska teorin skadar den inte heller föräldrarna genom att lägga skuld för handikappet på dem."

4. röntgenläkaren Hans Stenström i samma tidningsnummer "Vad min sons autism än beror på så inte är det brist på kärlek eller brist på tillfälle till mänsklig kontakt, både hemma i vår familj och på korttidshem."

5. författaren Gunilla Gerland i samma tidningsnummer "Patienter med autism kränks i psykoterapi---Vi vill i stället, precis som människor med andra handikapp, få möjlighet till stöd, hjälpmedel och anpassning av omgivningen. Där kan också samtalsstödet ingå, men varken de psykodynamiska, psykoanalytiska, objektrelationsteoretiska eller ens de traditionella utvecklingspsykologiska teorierna kan appliceras."

6. professor Christopher Gillberg i samma tidningsnummer "psykoanalytiskt orienterad psykoterapi saknar dokumenterad effekt vid autism"

7. dr Rudolf Schlaugs artikel i läkartidningen nr 20 för 1998 med rubriken Mycket lidande i de fall autistiska barn fått fel diagnos. Han påpekar att misstagen numera är oursäktliga eftersom det gått år sedan hypoteserna att autismsymptom skulle bero på bristande känsloengagemang hos modern definitivt blivit vederlagda.

Sammanfattningsvis hävdas att målet innehåller de flesta av gängse förekommande missgrepp i behandlingen av mänskliga problem och relationer, att ett prejudikat över hur människorna och deras mänskliga rättigheter skall skyddas däremot är av särskilt stort värde för att för all framtid aktualisera den juridiska metoden genom att fordra konkreta missförhållanden (i riktning mot vanvård eller vanart), krav om hållfast bevisning därom med toleranserna på en civiliserat förstående nivå samt underkännande av alla ockulta spådomar (psykologiprognoser o.d.). Juridiskt är korrigeringen faktiskt enkel att genomföra och tillgodoser även skyddet enligt artikel 8 i Europakonventionen.

Slutligen hemställes om ersättning enligt bifogade kostnadsräkning för det fall målet nu skulle avgöras av regeringsrätten.

 

Stockholm den 3 juli 1998

 

Lennart Hane

Advokat

 

Tillbaka till rättsfallsindex

Tillbaka till Artiklar