NKMR:s skrivelse till barn och äldre ministern gällande en total översyn av LVU

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

 

 NKMR

 För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

 

NKMR:s skrivelse till barn och äldre ministern gällande en total översyn av LVU

 

 

 

2012-02-07

 

 

 

 

 

Barn- och äldreminister Maria Larsson 

Socialdepartementet, 

Regeringskansliet 

103 33 STOCKHOLM

 


Ärade Minister Maria Larsson, 


Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur.kand., skriver till Dig i min egenskap av ordförande i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna.

 

Vid vår tidigare kontakt utbad vi oss - jag och några andra aktiva medlemmar i NKMR - ett personligt sammanträffande för att lämna en orientering. Den skulle gälla nya allvarliga missförhållanden av samma slag som yppades genom vanvårdsutredningen. Situationen har ingalunda förbättrats utan även de barn som nu tvångsvårdas i fosterhem vanvårdas och utsätts för misshandel och sexuella övergrepp av fosterföräldrarna.

Vi finner det svårförståeligt att denna verksamhet grundad på undermåliga sociala utredningar, beställda intyg från barnpsykiatrin och kanske rentav korrupta fosterhem får fortgå, och anser att det offentliga måste ingripa och stoppa hela verksamheten.

Vi i NKMR, varav flera är jurister som professionellt arbetar med att biträda dessaföräldrar som fått sitt och sina barns liv ödelagda genom LVU, far praktiskt taget dagligen i vår verksamhet både professionellt och vårt ideella arbete i NKMR personliga besked om de grova missförhållandena i fosterhemmen. Berättelserna kommer dels från de föräldrar som, för de fall de lyckats få träffa sina barn i enrum eller barnet tillåts skriva brev till sina föräldrar, fatt rapporter från barnet om vanvård och misshandel, och dels kommer dessa berättelser från de litet äldre fosterbarn som lyckats fly från ett dåligt fosterhem och kommit hem till sina föräldrar.

Vi är väl medvetna om att det finns enstaka fall där det är nödvändigt med fosterhemsvård tvångsvis men dessa fall utgör enligt vår samlade erfarenhet endast cirka 10 procent av LVU-fallen. I de övriga fallen rör det sig om föräldrar som råkat i tillfälliga svårigheter eller haft oturen att bli osams med en socialsekreterare, t.ex. om rätten till ekonomiskt bistånd och där i själva verket dessa tillfälliga problem hade kunnat lösas med betydligt mindre ingripande åtgärder än ett katastrofalt tvångsomhändertagande av barnet. 

  

Det är emellertid vår erfarenhet att de sociala myndigheterna brukar "ge upp" och förordna om upphörande av LVU-vården om ett tonårigt barn upprepade gånger flyr från fosterhemmet hem till sina biologiska föräldrar.

Det är dock idag ostridigt att det under åren 1920-1980 rådde grava missförhållanden i många fosterhem efter det vi hört dessa numera vuxna offers berättelser. Vår uppfattning är att det är minst lika illa idag och på sätt och vis är värre därför att enormt höga fosterbarnsersättningar utbetalas. Pengarna lockar fullständigt fel personer att bli fosterföräldrar. När en regering tillåter vuxna människor att tjäna pengar på barn leder det nästan alltid till katastrof för barnet. 

 

 

Fosterbarnsersättningarna
Fosterhemsverksamheten är en bransch i stark frammarsch. Många mindre lämpliga personer dras till branschen pga de höga arvodena. Barnens bästa är inte deras första eller största intresse.
 

Eftersom socialmyndigheten försöker sekretessbelägga storleken på de ersättningar som betalas till fosterföräldrar har allmänheten inte en uppfattning om hur höga dessa ersättningar i själva verket är. När man tillfrågar en socialvårdstjänsteman svarar han eller hon med att ange det lägsta beloppet som en kommun betalar till ett fosterhem. Det är dock obestridligt att fosterföräldrarna, i väldigt många fall som vi känner till, lyckas att få upp ersättningen till det mångdubbla, genom att påstå att barnet har sina speciella svårigheter eller handikapp.

Socialnämnderna vägrar nästan genomgående att utlämna fosterhemsutredningar och fosterhemsavtal, som ju torde vara information av sådant slag som utan vidare omsvep lämnas till föräldrarnas ombud. Vid överklagande av dessa beslut meddelar kammarrätten ofta att fosterhemsutredningen, i censurerat skick, får lämnas ut, men ej fosterhemsavtalet, med påstående om att "(U)ppgifter om familjehems personliga förhållanden och ersättningar omfattas av socialtjänstsekretess." Kammarrätten i Göteborg har dock i en epokgörande dom avkunnad den 19 september 2001 i Mål nr 4525-2001 (klagande AG) beslutat att uppgift om vilken ersättning fosterföräldrar erhåller kan lämnas ut. Kammarrätten har i det målet grundat sitt ställningstagande på att ingen enskild kan lida men av att uppgiften lämnas ut. 

 

Regeringsrätten numera Högsta förvaltningsdomstolen har aldrig meddelat prövningstillstånd i dessa ärenden.

Att fosterhemsersättningarna har varit oskäligt höga inkomster vittnar fil. dr Anita Ankarcrona i sin artikel, Många barn i motbjudande geschäft. I angiven artikel skriver Anita Ankarcrona: "Omhändertagandet av ett svårskött barn med missbruk, eller handikapp som autism eller epilepsi kan ersättas med upp till 1500 kr om dagen. - Rätt läst! Om dagen!"[1]

Smålands-Tidningen publicerade en artikelserie, med början den 22 februari 2002, om Solhem i Sävsjö som var vårdgivare för en 19-åring som hade påträffats i en lägenhet hos missbrukare i Vetlanda - en omsorg som dittills hade kostat över fem miljoner. Enligt uppgifter i angiven artikel betalade Nybro kommun paret Qvist i Sävsjö 10 000 kr/dygn för vården av den påstådda förståndshandikappade ynglingen.[2]

Svårigheten att rekrytera familjer har nu öppnat dörren för en ny verksamhet. Privata företag rekryterar fosterfamiljer och förmedlar sedan platserna till kommunerna mot en högre ersättning. Som exempel anförs fd riksdagsman socialdemokraten Jan Emanuel Johanssons verksamhet[3] och de "konsulentstödda familjehem" i gruppen Attendo Individ och Familj. 

 

Ersättning till offentligt biträde 

Ett stort problem i LVU processerna är att föräldrarna nekas rätten att välja de ombud som de har förtroende för. Artikel 6 i Europakonvention, som blev svensk lag genom inkorporeringen av angiven Konvention i svensk lag den 1 januari 1995, garanterar envar en opartisk rättegång. En lagändring som infördes i januari 2010 som skulle göra det lättare att få välja ett ombud från annan ort - dock med inskränkningen att domstolen inte behöver betala för de merkostnader som uppstår, som reskostnad och tidspillan. Tanken är att ombudet ska kräva klienten på ersättningen för resan och tidspillan om domstolen inte beviljar dessa poster. Det är dock inte möjligt att göra det i LVU mål, då klienterna ytterst sällan har den ekonomiska möjligheten. Det kan leda till att klienten inte får det ombud som han eller hon önskar, då ombudet inte ska behöva betala för att utföra sitt uppdrag. I vissa fall har domstolarna sänkt ersättningen till och med för biljettkostnaden till själva huvudförhandlingen. Detta är orimligt då ett ombud, som företräder en klient med redan ytterst små resurser i jämförelse med myndigheterna, inte ska behöva betala ur egen ficka för att utföra sitt viktiga uppdrag. 
 
Överlag är ersättningen till föräldrarnas offentliga biträden ett problem, då kostnadsräkningarna kapas rejält. Ersättningen till barnens offentliga biträden utbetalas enligt yrkande. I förvaltningsdomstolarna utgår man ifrån att ersättningen till föräldraombud, i ett LVU mål, enbart ska uppgå till 13 timmar. Det säger sig självt att olika mål kräver olika stor arbetsinsats. Faktum är att 13 timmar räcker inte särskilt långt. Detta leder till att antingen blir ärendena inte ordentligt genomarbetade, då de flesta jurister inte vill arbeta gratis, eller att juristen lägger ner åtskilliga timmar som man sedan inte får ersatta. Resultatet blir att inte många jurister vill arbeta med dessa mål och företräda föräldrar då man helt enkelt inte får betalt för sitt arbete. Det torde vara orimligt att en process som handlar om barns framtid inte likställs med en brottmålsprocess, där ersättningarna till de offentliga försvararna sällan ifrågasätts. Barnen i LVU processerna blir ofta i slutändan administrativt frihetsberövade oavsett om de hamnar i ett fosterhem eller på ett behandlingshem där de inte får se dagens ljus i mer än 30 minuter per dag. Det finns många vittnesmål om sådan behandling.
 
När förvaltningsdomstolarna sätter ned de offentliga biträdenas kostnadsräkningar argumenterar man utifrån viljan att begränsa statens kostnader. Men varje barn som döms till LVU och hamnar på ett behandlingshem, eller ett fosterhem där det utbetalas 117 000 kronor i månaden i fosterbarnsersättning medför avsevärt ökade kostnader för statens. Det förefaller därför mindre välbetänkt att förvaltningsdomstolarna kapar kostnadsräkningen för förälderns offentliga biträde och därigenom begränsar dennes möjlighet att försvara sitt barn från att bli tvångsomhändertaget och placerat i fosterhem eller behandlingshem.

Med tanke på de enorma resurser som myndigheterna har i jämförelse med den enskilde rättssökande måste det anses som en stor rättssäkerhets brist att denne inte får bättre möjlighet att ta tillvara sin och sina barns rätt.

  

 

Pågående rättsfall
Fosterbarnsersättningarna är en central del av problemet liksom socialsekreterarnas ofta nyckfulla ärendehandläggning efter uppkomna motsättningar till föräldrarna. För att underbygga vår kritik lämnas nedan redogörelse för ett par aktuella fall som illustrerar hur förfarandena kan gå snett.

 

Nedan följer ett par exempel som vi har kännedom om i NKMR, med utgångspunkt i nu pågående ärenden.

  

Det rör sig om en högutbildad kvinnlig rysk krigsjournalist som tillsammans med sina tvillingdöttrar nödgats fly från Ryssland då hon utsattes för förföljelse på grund av de kritiska artiklar hon skrivit om den ryska regeringen. Hennes döttrar var vid ankomsten till Sverige cirka 10 år gamla och de torde alltså ha dåliga erfarenheter av hur det går i Ryssland om man på något sätt protesterar mot en myndighetsperson. Detta har gjort att deras situation när de tvångsomhändertogs av socialtjänst och polis blivit extra svår då de naturligtvis är oerhört skrämda för att på något sätt protestera mot socialsekreterare och fosterföräldrar.

 

Dessa båda flickor var när de bodde med sin mor socialt välanpassade och hade mycket goda skolresultat, såväl i Ryssland som i den svenska skolan. De var konstnärligt begåvade och ägnade sin fritid åt balettdans, pianospelning och konstnärliga intressen av olika slag. Flickorna var mycket varmt fastade vid sin välbegåvade mor.

 

  

Vid polisingripande i skolan fördes flickorna efter ett LVU-omhändertagande bort. Sedan detta skedde för mer än ett år sedan har de överhuvudtaget inte tillåtits träffa sin mor, vilket ju helt strider mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter och strider mot prejudikat i Europadomstolen där Sverige dömts för att ha hindrat umgänge mellan fosterbarn och de biologiska föräldrarna.
 

Dessa bägge tvillingflickor tvångsplacerades i ett såkallat konsulentstött fosterhem i Småland, vars adress hemlighålls för tvillingarnas mor. Handläggarna i ärendet var två unga manliga socialsekreterare. Den ena av dessa socialsekreterare har en privat verksamhet: han driver en bar i Stockholm.
 

Tvillingflickorna hade långt, mycket vackert hår som de, liksom många flickor i den åldern och i tonåren, var oerhört stolta över.  

 

Flickorna tvingades i fosterhemmet att klippa av sitt långa vackra hår. De tvingades att utöva två mycket skadedrabbade sporter, nämligen ridning och studsmatta. Bägge dessa sporter är ju förenade med mycket stora olycksfallsrisker och det rör sig ofta om olycksfall som leder till svår invaliditet och i vissa fall till döden.

 

Om nu en tonåring har ett oerhört starkt intresse för hästar och påyrkar att få ägna sig åt denna mycket skadedrabbade sport och föräldrarna inte har några invändningar kan man ju inte hindra en denne från att syssla med den naturligtvis med iakttagande av alla tänkbara försiktighetsåtgärder såsom hjälm m.m. Men det är fullständigt oacceptabelt att i ett fosterhem tvångsplacerade barn tvingas utöva dessa livsfarliga sporter. Tvillingflickorna har ju faktiskt (vi har kopia av patientjournalen) på eget initiativ sökt läkarvård för de skador de fatt då de tvingats utöva dessa sporter.

 

Man frågar sig då vad detta fosterhem uppbär i ersättning för att ta hand om dessa tvillingflickor som nyligen fyllde 14-år. Fosterhemmet uppbär en ersättning på 2 850 kr per dygn och barn, belöpande till drygt 170 000 kronor i månaden för vård av dessa två flickor. Därtill kommer att fosterföräldrarna då och då reser utomlands och överlämnar tvångsvården av de här flickorna till sina egna vuxna barn.

 

När sådana här fantasisummor utbetalas så leder det ju till att fosterföräldrar på allt sätt försöker hålla barnen kvar i fosterhemmet och ett viktigt redskap för detta är att hindra barnens umgänge med sina biologiska föräldrar. 

 

Ett annat fall vi har kännedom om är för många år sedan då penningvärdet dessutom var ett annat än idag då en fosterfamilj i Mellansverige hade sju fosterbarn, för vilka de fick 60 000 kronor per barn och månad. Fosterföräldrarna bodde inte ens i fosterhemmet utan bodde sex (6) mil därifrån och fosterbarnen sköttes av anställd personal.

I ett annat rättsfall som pågår sedan sju och ett halvt (7½) år har socialnämnden beslutat att överflytta vårdnaden av fyra bröder på deras två fosterhem - i enlighet med lagens bud.
De tre äldsta bröderna är placerade i en fosterfamilj som, att döma av uppgifterna i fosterhemsutredningen, inkomstförstärkning för deras familj, medan den fjärde är sedan åtta (8) veckors ålder placerad hos ett barnlöst par. Angivet fall är en illojal tillämpning av LVU som lagstiftaren avsåg skulle utgöra ett skydd för barn som far illa.

 

Inom NKMR har vi, både i vår professionella verksamhet och i vår ideella dito, kommit i kontakt med åtskilliga fall där socialvårdstjänstemän har försett sina vänner / bekanta / släktingar med barn, i strid med gällande lag och till skada för barn och deras familjer och i förlängningen, till skada för Sverige som rättssamhälle.

1998-02-17 avslöjade TV-programmet Striptease i TV 2, att Lars Lilled, chefen för familjehemsverksamheten på Hisingen i Göteborg hade ekonomiska intressen i företaget, Familjehemscenter AB, som sysslar med fosterhemsplaceringar av barn och att hans företag har vid ett antal tillfällen anlitas av Göteborgs kommun.

 


NKMR har vid ett par tillfällen skrivit viktiga remissyttranden. Vi uppdrog då åt vår aktiva medlem, jur.kand., med.lic. Siv Westerberg, att utarbeta dessa remissyttranden.

 

Det rör sig dels om ett remissyttrande daterat 14 januari 2001 angående SOU 2000:77 "Omhändertagen" och dels om ett remissyttrande den 7 juni 2010 angående SOU 2009:61 "Modernare adoptionsregler". Vi bifogar för Din kännedom kopia av dessa bägge remissyttranden från NKMR då de innehåller mycket viktiga informationer och synpunkter på de grava missförhållandena i dagens fosterhem.

NKMRs här bifogade remissyttranden ger en bakgrundsteckning till följande förslag.

 

  1. Möjligheten att genomföra vårdnadsöverflyttningar till fosterföräldrar beträffande tvångsomhändertagna barn eller barn som placerats enligt socialtjänstlagen bör helt tas bort ur svensk lag.

     

  2. I lagen bör införas ett uttryckligt förbud mot tvångsadoptioner. Ett barn under 18 år skall aldrig få bortadopteras om inte de bägge biologiska föräldrarna lämnat sitt frivilliga medgivande.[4]

     

  3. Lagtexten beträffande var ett LVU-barn skall placeras bör ändras så att det står att barnet skall placeras hos nära släktingar, i första hand mor- och farföräldrar, såvida inte synnerligen starka skäl talar mot en sådan placering. Hög ålder hos mor- och farföräldrar far inte anses som ett skäl mot placering hos dessa. Vi vill påpeka att dagens män och kvinnor i 55-60-årsåldern ar betydligt friskare och betydligt mer vitala än vad som var fallet för cirka 50 år sedan.

     

  1. Ett LVU-barn skall med början omedelbart efter tvångsplaceringen ha ett umgänge med sina biologiska föräldrar varje vecka under minst åtta (8) sammanhängande timmar och en gång i månaden under minst sammanhängande 48 timmar. Umgänget skall ske i det biologiska föräldrahemmet utan fosterföräldrarnas närvaro. Tiden för umgänge skall vara i paritet med vad som barn till separerade föräldrar har. Det skall åligga socialmyndigheten att betala alla kostnader i form av exempelvis resor i samband med sådant umgänge.

     

  2. Enligt gällande lag ska LVU-beslutet omprövas var 6.e månad. Såsom lagen tillämpas nu blir de biologiska föräldrarna inte ens underrättade om att sådan omprövning sker. De bereds inte tillfälle yttra sig och de far inte ens kännedom om huruvida omprövning skall ske eller vilket beslutet blev. Det bör införas en lagändring där det står att föräldrarna skall i god tid innan omprövningen underrättas och beredas tillfälle att yttra sig och därvid få rättshjälp genom offentligt biträde och givetvis ha möjlighet att överklaga beslutet. Föräldrarna skall alltid underrättas om beslutet.

     

  3. Det är mycket vanligt förekommande att fosterföräldrar och socialsekreterare helt vägrar att rätta sig efter en förvaltningsrätts dom om umgänge. Det bör i lagen kriminaliseras när en fosterförälder eller en socialvårdstjänsteman inte verkställer av förvaltningsdomstol fastställt umgänge mellan fosterbarnet och de biologiska föräldrarna. Straffet för sådant saboterande från fosterföräldrar och socialvårdstjänstemäns sida skall alltid vara fängelse. Bötesstraff eller viten synes oss helt meningslösa eftersom socialnämnden med största sannolikhet skulle betala fosterföräldrarnas böter eller viten.

     

  4. När det gäller umgängesrättsfrågor beträffande LVU-barn skall rättshjälpslagen ändras så att föräldrarna alltid får rättshjälp genom offentligt biträde. Nu är det så att föräldrarna antingen helt nekas rättshjälp när det gäller umgängesfrågorna eller endast får rättshjälp enligt rättshjälpslagen och därmed icke offentligt biträde som ju är helt kostnadsfritt för föräldrarna.

     

  5. Idag saknas möjlighet till exekutiva åtgärder när fosterföräldrarna vägrar verkställa utdömt umgänge. Enligt lagen är det endast i av allmän domstol utdömt umgänge, exempelvis när det gäller skilsmässobarn, som det ges en möjlighet till exekutiva åtgärder i form av vite eller polishämtning. Lagen bör ändras så att även av förvaltningsdomstol utdömt umgänge skall ge möjlighet för föräldrarna att få exekutiva åtgärder och få domen verkställd.

     

  6. Rättshjälpslagen bör ändras så att om föräldrarna i ett LVU-ärende önskar anlita egen sakkunnig i form av exempelvis barnpsykiater eller vuxenpsykiater (det är mycket vanligt att socialsekreterare utan medicinsk utbildning påstår att de biologiska föräldrarna är psykiskt sjuka trots att det rör sig om helt psykiskt friska föräldrar) och kostnaderna för detta skall betalas av rättshjälpen. 

     

  7. Rättshjälpslagen bör ändras så att om föräldrarna i ett LVU-ärende väljer ett ombud från annan del av landet att denne skall förordnas som offentligt biträde samt att kostnaderna för detta skall stanna på staten.

     

  8. LVU-mål bör flyttas från förvaltningsdomstolarna till tingsrättssystemet.

     

  9. I de fall det rör sig om att föräldrarna önskar få det tvångsomhändertagna barnet undersökt av en av föräldrarna utsedd barnläkare eller barnpsykiater eller psykolog skall fosterföräldrar och socialvårdstjänstemän ha skyldighet att ställa barnet till förfogande för en sådan undersökning. Vi känner till fall där exempelvis ett litet barn genom fosterföräldrarnas vanvård gått ner flera kilo i vikt efter placeringen i fosterhemmet och där fosterföräldrar och socialvårdsmyndighet envist vägrade att låta modern få barnet undersökt av en av henne utsedd barnläkare.

     


NKMR önskar att Ministern skall ta initiativ till lagändringar då dessa mycket allvarliga frågor ligger inom Ministerns kompetensområde.

Jag vore tacksam om Du ville till mig skriftligen bekräfta att Du emottagit min skrivelse av idag och meddela mig vilka åtgärder denna skrivelse och översända bilagor föranleder från Din sida.

 

Olofstorp dag som ovan

Med vänlig hälsning

Ruby Harrold-Claesson

 

Ruby Harrold-Claesson 

Jur.kand. 

Ordförande i NKMR
www.nkmr.org


Bilagor
1 - NKMRs remissyttrande, 14 januari 2001, angående SOU 2000:77 "Omhändertagen"

 

2 - NKMRs remissyttrande, 7 juni 2010, angående SOU 2009:61 "Modernare adoptionsregler"

 

Svaret från barn och äldreministern Maria Larsson

Barn- och äldreministerns svar - december 2012

 


Artiklar

 



[1] - Svenska Dagbladet, Brännpunkt - 1996-06-21, Många barn i motbjudande geschäft. http://www.nkmr.org/index.php?option=com_content&id=384&catid=174&view=article

 

[2] - Smålandstidningen - 2002-02-22, Svårt för kommun reda ut ansvarsfrågan http://nkmr.org/sv/swedish-case/177-s%C3%A4vsj%C3%B6fallet-solhem/1750-solhem-svart-for-kommun-reda-ut-ansvarsfragan
 

[3] - Svenska Dagbladet Näringsliv - 2011-09-20 "Ungdomsvård kassako för Jan Emanuel Johansson", http://www.svd.se/naringsliv/ungdomsvard-kassako-for-jan-emanuel-johansson_6483568.svd

 

[4] - NKMRs remissyttrande den 7 juni 2010 angående SOU 2009:61 "Modernare adoptionsregler, sid 3 ff