Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodström

 

Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodström

 

  •  

 

  • Jur. kand. Rigmor Persson, mor till falskt anklagade och sedermera frikända åklagaren Stefan Holmlin har givit NKMR tillstånd att publicera nedanstående brev som hon sände till Justitieministern Thomas Bodstöm, angående falska anklagelser om incest och oskyldigt dömda män i Sverige år 2000.

 

 

 

Justitiedepartementet

Justitieminister Thomas Bodström

103 33 Stockholm

 

 

Särö den 16/11 2000

 

 

 

Angående falska anklagelser om incest och oskyldigt dömda män i Sverige år 2000.

 

Jag vill göra dig uppmärksam på ovanstående problem och ber dig att vidtaga åtgärder för att minimera riskerna för att män i rättssamhället Sverige år 2000 ska löpa risken att dömas oskyldigt för ett brott de inte begått. Eftersom du arbetat i flera år som försvarsadvokat har du kanske i ditt fd yrke stött på denna problematik. Min förhoppning att du är medveten om att detta sker i dag ligger just i att du arbetat som brottmålsadvokat i flera år och ännu inte är "byråkratiserad", vilket ofta följer med ett ämbete.

Att jag själv stött på denna problematik och vad jag anser, rättsskandal, beror på att min son född 1960 och kammaråklagare till yrket, råkade ut för dessa anklagelser av sin fd hustru i en umgänges / vårdnadstvist. Han blev hämtad av polis, anklagad och frihetsberövad och satt häktad 8 månader, lagförd i 3 rättegångar för att efter nästan 2 års psykiskt lidande i juni 2000 bli helt friad av en enig Hovrätt.

Vår familj, som till stor del består av jurister, dock ej inom rättsväsendet, trodde inte att detta var möjligt i Sverige, som vi dittills betraktat som en rättsstat. Fallet var och är uppmärksammat i massmedia och min son valde att gå ut med både namn och bild för att försöka peka på systemfelen som upprepas gång på gång i många incestmål, vilket han trots 10 år som åklagare, inte visste existerade inom rättsväsendet. Han har själv aldrig utrett sina mål på det sätt åklagaren i målet bedrev förundersökningen mot vår son.

I samband med häktningen, kom jag i kontakt med flera män som hörde av sig till oss och berättade att de blivit falskt anklagde av fd sambor / hustrur i vårdnadsprocesser, några av dem hade blivit anklagade av styvdöttrar och döttrar i tonåren. Några hade avtjänat sitt straff oskyldigt dömda, några hade friats i Tingsrätt och Hovrätt, andra hade blivit hämtade, anklagade och hörda av polis, men i brist på bevis släppts. Oavsett detta mister dessa män oftast kontakten med sina barn, då sociala myndigheter och BUP , trots frikännande domar, betraktar dessa män som pedofiler, "det gick bara inte att styrka". Deras liv är sönderslaget, flera av dem var egna småföretagare, flera av dem är socialt dömda av grannar och andra människor i omgivningen. Detta rör sig om män som arbetat ,varit goda fäder och samhällsmedborgare i hela sitt liv, aldrig varit i klammeri med rättvisan , inte ens haft en betalningsanmärkning.

 

Aktionsgruppen för falskt anklagade fäder (AFAF) är en förening som bildades av ekon. lic. Dan Ahlmark och Veterinären Mikael Hagman, efter att de själva blivit anklagade för incest på sina döttrar av hustru /sambo i en vårdnads/ umgängestvist. Mikael Hagman fick 4 års fängelse i Tingsrätt men friades av en enig rätt i Hovrätten.

Intentionerna är att göra politiker, myndigheter, massmedia mm uppmärksamma på problematiken och försöka förändra polis och åklagares sätt att angripa och utreda falska anmälningar om sexuella övergrepp

Gång på gång upprepas samma systemfelet vid förhör och utredning av detta brott, nämligen att kvinnan / flickan talar sanning, annars skulle hon inte anmäla brottet. Mannens argument lyssnar man inte på och förutsättningslösheten och objektivitetsplikten vid utredningen frångås oftast av polis och åklagare i dessa mål. Rättssäkerheten för den anklagade är minimal då man ej kan bortse ifrån att flera offentliga försvarare, som dels är okunniga om mekanismerna bakom en anmälan, och dels inte tillvaratar sin klients intressen i den grad som borde ske. Detta problem kan många av de anklagade männen vittna om, en alltför passiv försvarsadvokat. Brottet som sådant är så fruktansvärt och rör upp så mycket känslor av avsky hos alla dem som möts av detta brott, att flera av både polis, åklagare och andra inblandade i processen tycks fullständigt tappa sitt logiska tänkande och förnuft samt gör den misstänkte till pedofil på blotta anklagelsen. Polis och åklagare tycks i alltför många fall ägna sig åt att dokumentera brottsanklagelserna.

Jag är mycket väl medveten om att det förekommer sexuella övergrepp på barn inom och utom familjer det har förekommit i alla tider och ska beivras och bestraffas, men vilken man som helst är eller blir inte pedofil. På senare år har flera domar fått resning i HD och flera män har befunnits oskyldiga och stora skadestånd har betalts ut. Detta faktum urgröper tilltron till rättsväsendet och kostar skattebetalarna , staten mycket pengar , för att inte tala om det lidande det innebär för alla inblandade parter, inte minst för barnen.

Kompetensen inom polis och åklagarväsendet gällande falska incestanmälningar och den därpå följande utredningen, måste höjas betydligt, då det i dessa mål är av yttersta vikt, vilken attityd polis och åklagare intar redan från början och inte frångår sin objektivitet och förutsättningslöshet i utredningen och istället gör sig själva till domare. Polis och åklagare måste förstå problemet och mekanismerna bakom en falsk anmälan, en kunskap som idag i allför många fall är obefintlig och kan resultera i att en oskyldig döms till fängelse.

Docenten i straffrätt och forskare vid BRÅ, Hans Gunnar Axberger skrev i en artikel i DN i mars 1998 " Vårt rättssystem bygger på att inga oskyldiga döms." samt menar att med de låga beviskrav som råder i incestmål, löper man risken att döma en oskyldig. Under 90-talet har HD tagit emot 40 resningsansökningar i mål om sexuella övergrepp mot barn. Minst 4 domar har rivits upp.

"Det är väldigt mycket för ett system som är uppbyggt på att aldrig döma oskyldiga. I vårt rättsväsende kanske man skulle räkna med ett sådant här fall per decennium eller per 25 år. Här har man 4-5 fall på kort tid som ser ganska likartade ut. Det är katastrofer att det inträffar i rättsväsendet. Så länge vi bara tror kan vi inte döma en misstänkt." Enligt Hans Gunnar Axberger förekommer motsvarande låga beviskrav inte i någon annan brottskategori.

Advokaten Per E Samuelson skrev i en artikel i Advokaten 2/2000 Försvararen i sexmål måste göra egna utredningar. Han menar "att när det gäller sexbrott nöjer sig polis/ åklagare med att kartlägga den subjektiva utsagan och underlåter mestadels att kontrollera huruvida den stämmer med den objektiva verkligheten. Följden blir att sexmål ofta är ensidigt utredda i fällande riktning då åtal väcks. Den åtalades version är ofta nagelfaren i detalj medan målsägandens inte alls är granskad. Det allvarliga är att bristen gäller just den del av utredningen som enligt HD är av direkt avgörande betydelse för utgången, nämligen målsägandens utsaga. Enligt min mening torde denna brist vara den vanligaste orsaken till felaktigt fällande domar."

Justitierådet Torkel Gregow skrev i Svensk Juristtidning 7/96 bl a "det skall understrykas att det höga beviskrav som gäller i brottmål och främst i fråga om grövre brott bör tillämpas med stränghet i incestmål. Dessa mål kräver ofta ingående bedömningar och närmare övervägande om beviskravet är uppfyllt. Den domare som efter en sådan genomgång anser att det finns någon som helst tvekan om den åtalades skuld bör ogilla åtalet. I anslutning härtill kan påpekas att HD inte kan förväntas över lag eller ens i någon större omfattning korrigera fall då åtal har bifallits på alltför tunn bevisning. De bevisfrågor som uppkommer i incestmål har inte så ofta prejudikatintresse och resningsskäl föreligger sällan. Det innebär att sista ordet i allmänhet är sagt genom hovrättens dom."

Dessa uttalanden pekar på det stora ansvar som ligger på polis och åklagare vid utredningen av det misstänkta brottet. Görs utredningen med inställningen att endast dokumentera anklagelserna mot den misstänkte och målsäganden inte utreds och anklagelserna ifrågasätts, inte utreder den objektiva verkligheten, med andra ord, man "tror" på målsäganden man lägger sålunda målsägandens utsaga till grund för hela förundersökningen. Detta presenteras sedan i Tingsrätt för intet ont anande domare och nämndemän. Eftersom det ovan beskrivna oftast är det sätt på vilket många av incestmålen utreds är det av största vikt att den misstänkte har en försvarare med 100% engagemang i sin klient, som gör egna utredningar om polis och åklagare fallerar, för att i görligaste mån förhindra att den misstänkte blir oskyldigt dömd för ett brott som inte begåtts.

De kvinnor som falskt anmäler sina män/sambor, löper ingen som helst risk att själva bli åtalade för falsk tillvitelse eller bevisförvanskning gällande falska anmälningar om incest, för vilken åklagare driver en sådan utredning till ev åtal, det vore att indirekt erkänna att det förelåg ett misstag redan från början då man hämtade in mannen och ev häktade honom.

Jag skulle dock önska att de kvinnor som uppenbart anmäler på falska grunder skall ställas till svars för detta. Som det är i dag kan kvinnor använda sig av rättsväsendet för att effektivt förhindra mannen kontakt, vårdnad och umgänge med sina barn. De bevekelsegrunder som driver vissa kvinnor till en falsk anmälan kan vara hämnd, att få uppmärksamhet, ekonomiska skäl samt att få ensam vårdnad om barnen. Ämnet incest är så känsloladdat och vidrigt att man måste ta det på yttersta allvar helt riktigt, felet som begås är att mannen vid inhämtandet inte är misstänkt för brottet, han är redan dömd av polis och åklagare i många fall. Brottsanklagelserna dokumenteras och blir till en sanning.

 

Det finns inga vinnare i incestmål som drivs på falska grunder. Vi sidan av mannens oerhörda psykiska lidande och kränkning att bli oskyldigt anklagad och /eller dömd för detta vidriga brott far de inblandade barnen mycket illa. Sociala myndigheter initierar besöksförbud för fadern, i några fall får barnet träffa sin pappa enbart med kontaktman trots en friande dom. Många sociala myndigheter kväljer dom. Många av barnen får går i terapi på BUP för att bearbeta "övergreppen" som de inte har varit med om i verkligheten men som genom terapin blir en sanning. Många av barnen får genomgå kränkande läkarundersökningar. Hela processen och alla inblandade agerar så att barnet till slut tvingas tro att övergreppet ägt rum. Barnet vill vara till lags vid polisförhör, psykologutredningar och vid kontakt med sociala myndigheter. Det skyddsintresse som finns gentemot barnen blir i stället en mental våldtäkt på dessa. Inte minst ur denna synpunkt är det av oerhörd vikt att polis/åklagare vid en anmälan om sexuella övergrepp verkligen lägger sig vinn om att utreda den objektiva verkligheten så långt det bara låter sig göra, man måste från början ha en alternativ hypotes att det kan röra sig om en falsk anmälan. Här är det av vikt att polis/åklagare har den kompetensen och förstår problematiken med att falska anmälningar förekommer. Att så inte är fallet i dag visar bl a de många ansökningar om överprövning och resningsansökningar till HD. Den ofta undermåliga utredningen får i förlängningen svåra konsekvenser för de inblandade, inte minst för barnen.

För gemene man kan det vara svårt att förstå att en kvinna/mor kan manipulera sitt barn att berätta om övergrepp som aldrig ägt rum. Egentligen berättar barnet inte så mycket själv, det är vid förhör med polis/åklagare som barnet får ledande frågor och lotsas av många förhörsledare på ett felaktigt sätt att svara så att svaret tolkas som ett övergrepp. Hela situationen med videofilmning och upprepade förhör, ibland 4-5 stycken gör att barnet till slut lär sig sin "läxa". När videofilmen visas i domstolen känner av förståeliga skäl, rättens ledamöter endast avsky och förakt för den åtalade som i alltför många fall är oskyldigt anklagad för incest. Bilderna från videofilmen sitter kvar på näthinnan på rättens ledamöter.

Bevisbördan ligger på åklagaren, men i dessa mål ligger det på den åtalade att bevisa att han inte begått detta brott, en omvänd bevisbörda, och hur gör man det ? Ord står mot ord och några vittnen finns oftast inte till själva "övergreppet".

Oftast sitter mannen häktad på fulla restriktioner och har i många fall en försvarsadvokat som förhåller sig passiv. Ett inte ovanligt scenario tyvärr. Anklagelserna om övergrepp spänner i flera fall över flera år. Dessa anklagelser förekommer i flera fall när det gäller anmälningar som initierats av sociala myndigheter, skolsköterskor, kuratorer och BUP gällande styvdöttrar/döttrar i tonåren. En omöjlig uppgift för den åtalade att värja sig emot.

På 90-talet har flera män som dömts till fängelse för sexuella övergrepp på dotter/styvdotter fått resning i HD och i flera fall höga skadestånd betalats ut till dem. Detta visar på att det förekommer slarviga och dåliga förundersökningar. Eftersom både polis och åklagarväsendet omorganiserats och åklagarväsendet skall lägga vikten vid genomströmningen av mål, blir man som medborgare mycket rädd att rättssäkerheten får stryka på foten, när det på åklagarmyndigheten fokuseras på kvantitet, inte kvalitet på utredningarna.

 

Min man och jag har som föräldrar och medborgare skrivit om våra upplevelser när vår son råkade ut för falsk anmälning om sexuella övergrepp. Denna skrivelse samt en skrivelse från AFAF har sänts ut till flera riksdagsmän. Vår skrivelse ligger även på Internet (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter,

www.nkmr.org under pågående rättsfall). Vår son, Stefan Holmlin, Dan Ahlmark och Mikael Hagman har varit i Stockholm och träffat några riksdagsmän för att redogöra för problematiken och de systemfel som upprepas gång på gång av polis och åklagare vid utredningen av incestmål.

Någon lagändring är vad jag förstår inte nödvändig, om domstolarna följer HD:s praxis gällande incestmål, problemet ligger i att man vid förhör och förundersökning inte utreder förutsättningslöst och iakttar objektivitetsplikten samt arbetar med en alternativhypotes att det kan röra sig om en falsk anmälan, man räknar inte ens med möjligheten, när mannen med emfas förnekar brott. Det ligger självklart även på domstolarna att följa HD:s praxis i dessa mål.

Jag är väl medveten om att sexuella övergrepp på barn är ett mycket allvarligt brott och en skyldig ska straffas. Vårt rättsväsende kan dock inte som nu sker, medverka till att män döms oskyldigt för detta brott på grund av okunskap och inkompetens hos dem som är satta att utreda sexuella övergrepp på barn. Kompetensen måste höjas hos polis och åklagare samt inpränta att de i många fall måste arbeta med alternativhypotesen att det kan röra sig om en falsk anmälan.

De inblandade barnen i dessa mål får genomgå traumatiska upplevelser vid utredningen, familjer splittras och män får sina liv ödelagda oavsett om han döms eller inte. Skammen och kränkningen att bli oskyldigt anklagad för sexuella övergrepp sitter i livet ut. Barnen som vi skulle skydda blir de stora offren vid sidan om mannen i dessa processer.

Med vänliga hälsningar

Rigmor Persson, Jur. kand.

E post :

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Bifogas:

2 Brev utsända till riksdagsmännen och rättsvårdande myndigheter skrivna av Rigmor och Sture Persson samt Aktionsgruppen för falskt anklagade fäder (AFAF)

1 brev från en man, Christer Hurtig, som avtjänar ett långt straff, oskyldigt dömd för sexuella övergrepp på sin dotter.

 

 

Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexuella brott

Hemligheter och Minnen

AFAF:s skrivelse till samtliga åklagare, HD m.fl

Fallet Stefan Holmlin. Åklagare tilltalad, lagförd och frikänd

Incesthysterin och domstolarna

Psykologer medverkar i moderna häxprocesser

Psykologer som justis-morder

Sexualhysterin

Varför tar svenska domstolar inte lärdom?

Fallet Lindelöf

Children as primary losers when sexual abuse is falsely alleged: Two Swedish cases

Tillbaka till Artikelindex