Incesthysterin och domstolarna

 

INCESTHYSTERIN

OCH DOMSTOLARNA

MAX SCHARNBERG



 

Max Scharnberg är fil. dr. och har främst forskat över psykologins historia och bevisningen i mal om sexuella övergrepp. Han har varit sakkunnig i ett tjugotal fall. 1993 publicerade han The Non-Authentic Nature of Freud's Observations, vari bl.a. de historiska rötterna till dagens incesthysteri påvisas. Han har också publicerat Lögnens psykologi - med tillämpningar inom affärsvärlden. 1995 utkom en forskningsrapport som uteslutande behandlar bevisningen i incestmål.

Artikeln är tidigare publicerad i Medborgarrätt 3/1994. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

Under de senaste 20 åren har stora delar av västvärlden gripits av incesthysteri. Psykologerna var de ursprungliga initiativtagarna till idén att se sexuellt missbruk överallt. Men idag finns samma tendens inom många yrkeskategorier. Fäder och styvfäder ådöms långvariga fängelsestraff utan tillstymmelse till bevis, och ibland trots otvetydiga bevis för deras positiva oskuld.


Incesthysterin är utbredd i ett tiotal länder. Men enbart i Sverige har den uppnått hegemoni. Knappast någon kritik kan framföras, vare sig i massmedia eller i vetenskapligt sammanhang. En följd av detta är att denna ideologi förefaller "självklar".


Internationellt är den dock minst sagt omstridd. Redan på andra sidan Öresund har Möldrup-fallet varit förstasidesstoff i åratal. Fallet har ständigt analyserats av vetenskapsmän. Just före pingst fastslog kassationsdomstolen dessutom att barnen hade dresserats av en psykolog till att "komma ihåg" övergrepp som aldrig har ägt rum.


I USA har man registrerat över 12.000 fall med psykolog-inducerade "hågkomster". När skall vi här i landet få se journalisterna visa en smula upprördhet över de fäder som sitter inne p.g.a. den sortens bevisning? Jag själv har för övrigt haft ett mål med en 9-årig flicka som "kom ihåg" vad pappa "hade gjort" när hon var två månader gammal.


Det är inte förvånande att psykoterapeuter lyckas inplantera falska minnen av övergrepp. Ty det existerar sofistikerade påverkningstekniker.


Psykologerna påstår dock att de intet annat gör än att återuppväcka minnen som hittills varit "bortträngda". Men idag är alla kompetenta psykologihistoriker överens om att "bortträngning" är ett vetenskapligt falsarium.


Trots detta kommer riksdagen under hösten att anta en ny lag om att utsträcka preskriptionstiden för övergrepp till - i praktiken - 25 år. Konsekvenserna är lätta att förutse. Vilken fader kan idag bevisa att någonting inte har hänt i början av 1970-talet, sedan en psykolog dresserat hans 24-åriga dotter?


Domstolarna har i stort sett slutat upp att pröva bevisningen. De begagnar sig i stället av en serie standardfloskler, som det är en rutinsak att klistra på vilka som helst mönster av omständigheter. Några typiska formuleringar är, "flickan har gjort ett trovärdigt intryck"; hennes berättelse bär det självupplevdas prägel".


I Umeåfallet förelåg det från första början entydiga bevis för att incestbeskyllningen var ett påhitt av oansvariga minnesåtervinningsterapeuter. Under deras strävan att få dottern att tro att hon varit med om sexuella och sataniska övergrepp, hade flickans psykiska hälsa brutits ned mycket allvarligt. Trots att detta mönster låg i öppen dager, motiverades den 10-åriga fängelsedomen med de just citerade klisteretiketterna. Och endast tillfälligheter ledde till att den dömde senare kunde få upprättelse.


Alldeles frånsett bortträngning, så existerar det omfattande vetenskaplig forskning rörande människo- och trovärdighetsbedömningar. Och resultaten är helt entydiga. Psykiatriker och kliniska psykologer är inte skickligare än första bästa lekman. Kliniker med långvarig klinisk erfarenhet gör dessutom sämre bedömningar än nybörjare. Det är ingalunda en paradox att laboratoriepsykologer är klart överlägsna klinikerna. Ty intet är så viktigt som insikten i vad som är fakta och vad som är spekulation. De människor inom alla yrkeskategorier som tror på värdet av intuitiva bedömningar, uppvisar speciellt dåliga prestationer.


Det är därför beklämmande att så många domare har en övertro på klinikernas utsagor. Det är likaledes oroväckande, när domare tilltror sig själva att kunna bedöma trovärdighet. Mycket kunde sägas om beteenden som ar speciellt ägnade att framkalla intrycket av absolut sanningsenlighet. Här skall blott nämnas ett faktum av central betydelse. Frånsett människor med låg intelligens skulle ingen fortsätta att ljuga, om han eller hon inte ständigt gjorde den erfarenheten att lögnerna faktiskt blir trodda. Därför är det i hög grad de samma individer (nämligen extremt extraverta personer med reducerad förmåga att bilda betingade reflexer), som ä hänsynslösa lögnare och virtuoser i att göra sig trodda. I mål efter mål ser jag domare och psykologer beteckna deras flagrant genomskinliga lögner som säkerställda sanningar.


Ju mindre medvetna domare är om sitt behov av sakkunniga, desto större är deras behov. Och om det finns någon uppgift som domstolarna inte är kompetenta för, så är det att välja rätt sakkunnig. I Umeå- och Huddingemålen kunde domsluten korrigeras enbart därför att försvaret anlitade egna sakkunniga. domstolarna tvingades slutligen inse att hårresande bedömningar hade gjorts av de sakkunniga som de själva utsett; samt att stor objektivitet utmärkte dem som anlitats av försvaret.


Justitierådet Inger Nyström har följdriktigt föreslagit att endast domstolar skall kunna utse sakkunniga. Hon har också motiverat detta med att domstolarna blir "förvirrade" och inte klarar av att inse de faktiska förtjänster och brister hos två motstridiga utredningar. - Här haltar logiken.


Falska beskyllningar kan härröra från många olika sorters flickor. Socialtjänst, skolkuratorer, sjukhus och poliser kan ha utsatt en flicka för det en mest oetiska tryck. Hon kan ha blivit föremål för särskilt intresse, därför att hon har något psykiskt eller fysiskt symptom vars orsak man inte förstår; eller därför att hon utan en tanke på konsekvenserna har försökt göra sig intressant inför en kompis.


Det finns en naturlig förklaring till den gigantiska ökningen av mål rörande sexuella övergrepp just nu. Det har alltid funnits mödrar som velat klippa av banden mellan barnen och fadern; eller ex-hustrur som vill hämnas för att maken stuckit med en yngre kvinna; eller tonårsnarkomaner som behöver pengar till knark.


Likaledes har det alltid funnits tjänstemän som varit beredda att offra andra liv och lycka för att befrämja sin egen karriär. Men det finns ett moment som är nytt idag.


Hur oskyldiga de verkliga motiven än må vara, finns det många människor som uppfattar saken så, att en lång serie officiella myndighetsinstitutioner s.a.s. annonserar ihärdigt om hur välkomna falska anmälningar är.

 

 

 
Södertäljemålet: En tonårig flickas föräldrar dömdes för sexuella övergrepp mot henne till 10 respektive 5 år. De fick resning, sedan flickan berättat om händelser som inte kunde vara sanna. Efter ny rättegång frikändes modern, varemot fadern ånyo fälldes; denna gång dömdes han till fängelse 5 år.

Umeåmålet: Också i detta fall fick en far resning efter att ha dömts till fängelse 10 år. Den nya rättegången ledde till frikännande dom.

Huddingemålet: En far dömdes av tingsrätt till 8 års fängelse men blev frikänd i hovrätten.

 

 

 

 

Till Psykologin och rättssäkerhet

Till Rättssäkerhet eller psykologi

Till Katastrofen i Bjugn

Tillbaka till Artikelindex

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter