NKMR:s yttrande 2005-01-12 över Datainspektionens yttrande till kammarrätten

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

 

2005-01-12

 

Rotel 014

Kammarrätten i Stockholm
Box 2302

103 17 Stockholm

 

 

Mål nr 1872-04, Rotel 014

Datainspektionen ./. NKMR

NKMR:s yttrande över Datainspektionens yttrande 

Datainspektionen har anfört :

Högsta Domstolen har i en dom den 12 juni 2001, i mål nr B239-00, uttalat sig om vad som är att betrakta som uteslutande journalistiska ändamål. Av domen får anses framgå följande. Huruvida bestämmelsen är tillämplig får avgöras mot bakgrund av syftet med publiceringen av personuppgifter på Internet i förhållande till vad som kan anses ligga inom ramen för ett journalistiskt ändamål såsom att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Publicering av rent privat karaktär kan normalt inte anses ha ett journalistiskt ändamål helt oberoende av om publiceringen sker i ett sammanhang som i övrigt har journalistiska ändamål.

Publiceringen av personuppgifter på NKMR:s söktjänst på organisationens webbplats har enligt NKMR skett på uppdrag av barnens föräldrar. Syftet med publiceringen har varit att efterlysa deras av socialtjänsten tvångsomhändertagna barn och NKMR:s målsättning med att publicera uppgifterna har varit att skydda barnens vitala intressen att inte bli utsatta för olika slags övergrepp samt verka för återförening. Datainspektionen anser inte att NKMR:s publicering av uppgifter på söktjänsten haft ett journalistiskt ändamål. Syftet med publiceringen har inte varit att informera, utöva kritik eller väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. (...) 

NKMR får häremot invända följande.

Datainspektionen har ett alldeles för snävt perspektiv på ifrågavarande problemkomplex. Tvångsomhändertagandet av barn i Sverige har i decennier varit en samhällsfråga av europeisk betydelse. Debatten om tvångsomhändertagande startade redan på 1970-talet, bl.a. inom universitetsundervisningen i Stockholm, i anslutning till ett antal JO och JK-ärenden som utlösts av den säregna utbildningen av socialtjänstens blivande personal vilken urartat till en marxist-inspirerad mobbning av elever som vägrat att anpassa sig till den inom undervisningen dominerande vänsteruppfattningen. Centralt för denna var att man skulle befria ungdomarna från familjens konservativa ok och omvandla dem genom socialtjänstens omhändertagande till 'socialistiska människor'.

I ett antal causes célèbres illustrerades vad den så utbildade rekryteringen av socialtjänsten i själva verket innebar och motsättningarna till normala borgerligt sinnade föräldrar som blivit en följd, och saken kom till sin spets via tyska tidskriften Der Spiegel i den s.k. Kinder-Gulag debatten. Denna debatt oroade i högsta grad den svenska politiska ledningen och försöken att dämpa den genom den presskonferens som kom att benämnas Cirkus Lönnback får nog anses ha helt misslyckats.

I stället skapades en mera allmän medvetenhet om de skapade missförhållandena och slutresultatet blev att tvångsomhändertagande av barn blev ett svenskt särmärke inför Europakonventionens organ i Strasbourg. Olika länder kom i klagomålen att uppvisa nationella särmärken. För Italiens del var det de långa processtiderna, för Turkiets del de polisiära övergreppen, och för Sveriges del tvångsomhändertagandena av barn. Alla klagomål var naturligtvis inte berättigade och svenska regeringen vann sina mål tid efter annan, men missförhållandena kom ändock att i stort prägla den europeiska uppfattningen om de svenska samhällsproblemen, och de prejudikat som etablerades i Strasbourg, särskilt målen Olsson vs Sverige, blev vägledande för hela den efterföljande judikaturen inom detta ämnesområde.

Även om socialtjänsten sedermera något retirerat i sin hållning, och motsättningarna något dämpats, har de ingalunda försvunnit utan snarare något skärpts på grund av invandrarpopulationen som icke kunnat underkastas den 'hjärntvätt' som de tidigare generationerna i socialtjänsten hoppats på, och därför lättare harmats över vad de sett som socialtjänstens övergrepp.

För NKMR:s del har man sett samhällsproblemen i perspektivet av mänskliga rättigheter och via webbplatsen sökt journalistiskt verka för att informera, utöva kritik och väcka debatt. En s.k. 'grävande journalistik' skulle givetvis fallit sig naturlig inom denna ram, men föreningens resurser har icke tillåtit rekryteringen av särskilt utbildade journalister utan att man i stället sökt locka intresserade att höra av sig till föreningen med eventuella klagomål. Söktjänsten har varit ett naturligt inslag i detta. Att föräldrar efterlyser sina försvunna barn kan knappast vålla någon gensaga. Att de försvunna barnen tid efter annan omhändertagits av myndigheterna och satts i hemliga förvar borde kanske inte heller föranleda försök att stoppa föräldrarna - även om dessa misstänktes för 'borgerliga' förvillelser eller välska seder av en typ som ogillas inom socialtjänsten. Det kan ju tänkas att det ifrågavarande barnet har det bra och i så fall kan det ju inte gärna ligga något upphetsande i att föräldrarna vet var det finns.

Hur stort detta samhällsproblem är och hur det kommer sig att detta särmärke klibbat fast vid den svenska profilen i Strasbourg är naturligtvis en alldeles för stor uppgift för en liten internordisk organisation att utreda. Vad NKMR kan göra - och vad den gjort - är i stället att genom punktvisa insatser i enskilda fall lyfta fram till belysning hur systemet fungerar. Att publicering i enskilda fall samtidigt kan vara till nytta genom att belysa myndighetsövergrepp och verka för återförening i onödigtvis splittrade familjer kan knappast förta operationen dess journalistiska ändamål. Att datainspektionen står främmande inför det är förstås inte överraskande: dess expertis gäller helt andra områden av samhällslivet.


Det finns en omfattande litteratur om detta långvariga samhällsproblem som det skulle alltför mycket tynga detta ärende att här redovisa. NKMR åtnöjs därför med att hänvisa till följande verk av akademisk status :

Jacob W.F. Sundberg, En liten bok om allmän rättslära, Institutet för offentlig och internationell rätt nr 80 (1989) sektion 45 "Tvångsomhändertagande av barn", s 94-98,
Jacob W.F. Sundberg,, Tystnadsspiralen, Institutet för offentlig och internationell rätt nr 96, (1993) s  66-70, 150, samt
Jacob W.F. Sundberg, "Resan utan mål", Institutet för offentlig och internationell rätt nr 103 (1994).
Siv Westerberg, Barnfängelser? I Sverige? Medborgarrätt nr 2/95 samt http://www.nkmr.org/index.php?option=com_content&id=362&catid=174&view=article

 

För övrigt vill vi avslutningsvis framhålla att det faktum att vi efterlyser en försvunnen person inte innebär att vi behandlar själva det administrativa frihetsberövandet. 21 § PUL saknar därför relevans.

Olofstorp, dag som ovan.

Ruby Harrold-Claesson

Ruby Harrold-Claesson,

Jur. kand.,

Ordf. i NKMR

www.nkmr.org

Tillbaka till NKMR:s SÖK-Tjänst och yttrandefriheten

 

Tillbaka till Huvudsidan