Charlotts_brev_till_norska_amnesty

 

                • 10 november 1999

                   

                   

                              • Norska Amnesty
                                Övre Vollgate 13
                                Postboks 702 Sentrum
                                N-0106 Oslo
                                Norge

                                 

Jag är en 15-årig svensk flicka, som skriver och ber om Er hjälp mot den förföljelse som jag sedan 6 år tillbaka utsätts för av svenska socialmyndigheter och polismyndigheter. Orsaken till förföljelsen är att jag är av den åsikten att jag vill bo hos mina egna föräldrar, som jag älskar över allt annat. Svenska socialmyndigheter (Socialmyndigheten i Mariestad, Socialkontoret Mariestads kommun, 542 86 Mariestad, Sverige) har tvångsomhändertagit mig mot mina föräldrars vilja. Svenska myndigheter anser att familjen har ingen betydelse och att föräldrar kan ersättas av en kontaktperson från socialmyndigheten och ersättas av fosterföräldrar, som tar fosterbarn enbart för att tjäna pengar på dem.

Bakgrunden till det hela är följande: En gång då jag var 9 år gammal, var jag arg på mina föräldrar, därför att de inte låtit mig vara med på min morfars begravning. Jag gick då till min lärarinna och beklagade mig över mina föräldrar. Och för att ytterligare göra intryck på lärarinnan hittade jag bl a på att mina föräldrar inte gav mig någon frukost innan jag gick till skolan på morgonen. Lärarinnan började då fråga mig om jag också varit utsatt för sexuella övergrepp hemma.

Nu var det så, att jag vid den tiden som lekkamrater hade haft ett par flickor som var ett par år äldre än jag. Dessa flickor visste väldigt mycket om sex. Mycket mer än andra barn i den åldern och de hade för mig berättat mycket om sådana saker. Så när lärarinnan frågade mig om jag varit utsatt för sexuella övergrepp, så såg jag en möjlighet att hämnas på mina föräldrar för att jag inte fått vara med på min morfars begravning. Så då fantiserade jag snabbt ihop en historia och berättade för lärarinnan med många detaljer att jag hade haft samlag både med min pappa och med min 15-åriga bror.

 

Följderna av detta mitt barnsliga tilltag var fruktansvärda. Lärarinnan gick direkt till socialmyndigheter och polis. Polisen grep både min pappa och min bror. Min pappa dömdes mot sitt nekande (de var ju helt oskyldiga). Min pappa dömdes till 2,5 års fängelse och min bror tvångsomhändertogs av socialtjänsten, dvs han sattes på en anstalt för kriminella ungdomar där han tillbringade flera år. Jag kan tillägga att de övriga ungdomarna på den anstalten som var kriminella var utomordentligt förvånade över att min skötsamma bror var inlåst där.

Men mitt eget straff för mitt dumma tilltag blev ännu värre.

Jag tvångsomhändertogs omedelbart av socialmyndigheterna. Först blev jag inlåst på en barnpsykiatrisk klinik och sedan fördes jag till ett fosterhem.

Efter kort tid gick det ju upp för mig vad jag hade ställt till med genom den påhittade historien om sexuella övergrepp så nu försökte jag tala om för socialarbetarna att jag hade hittat på hela historien men det var ingen som ville tro på mig då.

Det här fosterhemmet var förfärligt och efter några år så tröttnade fosterföräldrarna på mig och jag fördes till ett barnhem. Sedan dess har jag under sex års tid skickats runt mellan några fosterhem och barnhem. I Sverige är det så att fosterföräldrar tar fosterbarn enbart för att tjäna pengar på dem. När man dessutom som jag nu är i tonåren så använder fosterföräldrarna en som arbetskraft i hushåll eller lantbruk.

Mina föräldrar har gjort allt vad de kan i domstolar och socialmyndigheter för att få tvangsvården av mig upphörd. Jag får ytterst sällan träffa mina föräldrar och då oftast bara under övervakning av socialarbetare. Socialmyndigheterna försöker på alla sätt bryta banden mellan mig och min familj. Mina föräldrar är skötsamma personer som bor i ett eget hus på landet.

Som exempel på socialmyndigheternas förfärliga metoder kan jag berätta följande. När jag var 12 år gammal tilläts jag en gång träffa min mamma och min lillebror för några timmar under övervakning av en socialarbetare. Jag tog då upp min 7-åriga lillebror i knät och kramade honom. Socialarbetarna skrev sedan i sin rapport att min lillebror därvid hade rört vid mina bröst och att detta var ett sexuellt övergrepp från min 7-åriga brors sida mot mig och därför borde jag inte få någon kontakt mer alls med min familj!!!

De barnhem och fosterhem jag varit placerad i har varit förfärliga inrättningar. Fosterföräldrarna är personer som tar fosterbarn enbart för att få de skyhöga fosterbarnsersättningar som numera utbetalas. Jag utnyttjades till arbete i hushållet i det senaste fosterhemmet och även i det lantbruk fosterföräldrarna hade. I det sista fosterhemmet tvingades jag dessutom att på lördagar eller söndagar utföra det arbete i en annan ladugård än fosterföräldrarnas egen, som fosterfadern som ladugårdsförman hade betalt för att göra.

Jag har flera gånger lyckats fly från dessa förfärliga barnhem och fosterhem. Delvis har jag då lyckats hålla mig gömd hemma hos mina föräldrar, delvis på andra ställen. Men efter någon tid har socialmyndighet och polis hittat mig och med våld släpat ut mig från mitt föräldrahem.

Sedan jag för några månader sedan tillfångatagits efter en flykt från fosterhemmet spärrades jag in på en anstalt för svårt psykiskt störda kriminella och narkotikamissbrukande tonåringar. Anstalten är blandad för både pojkar och flickor. Varje fånge har visserligen eget rum men dörren till rummen går ej att låsa. Till de absurda reglerna på anstalten hör att det är förbjudet att använda pyjamas eller nattlinne och alltså flickorna tvingas sova med bar överkropp. Jag ligger alltså på natten halvnaken i sängen och är livrädd att plötsligt någon av de svårt störda tonårspojkerna ska kliva in i mitt rum genom den olåsta dörren. Under min näst sista flykt, som varade flera månader (och då jag ej vågade söka upp mitt föräldrahem som jag visste övervakades av polisen), så gick jag ner 7 kilo i vikt och var svårt medtagen när jag tillfångatogs. Men jag tilläts ej söka läkarvård.

Vi intagna på anstalten tvingades att utan skyddshandskar städa de gemensamma toaletterna, vilket ju är ett livsfarligt arbete med tanke på att många kriminella ungdomar är infekterade med HIV och hepatitis.

För några månader sedan lyckades jag fly från anstalten och håller mig nu gömd undan förföljelsen av socialmyndigheter och polis.

Jag är en skötsam flicka och jag önskar inget hellre än att få bo hos mina egna föräldrar, som är världens bästa föräldrar. Jag om någon vet ju att min pappa och min bror är helt oskyldiga till det de blev dömda för, för det var ju jag som i min barnsliga dumhet med min påhittade historia blev orsaken till allt detta.

Jag vill inget hellre än att gå i skolan men jag vet att om jag skulle gå till skolan skulle polisen omedelbart gripa mig och spärra in mig på anstalten igen.

Jag har aldrig begått något brott. Jag förföljs helt enkelt för min åsikt att jag vill bo hemma hos mina älskade föräldrar. Svenska staten däremot vill slå sönder vår familj.

Hjälp mig!!!

Eftersom jag håller mig gömd så får jag be Er att Ni sänder svar till mig antingen under mina föräldrars adress (jag håller telefonkontakt med dem) och den är alltså Charlott Johansson, c/o Birgitta och Sven-Erik Johansson, Torpegården, Friel, 530 30 Tun eller sänder svaret till vår familjs juridiska ombud, Jur. kand. Siv Westerberg, Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB, Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg. Mina föräldrar eller juristen Siv Westerberg vidarebefordrar brevet till mig.

 

Med vänlig hälsning

 

Charlott Johansson

 

Charlotts JO-anmälan

Tillbaka till Rapporter

Till Artikelindex

Till Pågående Rättsfall