Karlskogafallet_tragedier_vid_tvangsomhandertaganden

 

Tragedier vid tvångsomhändertaganden

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.
Ordf. i NKMR

Insändaren publicerades den 31 juli 1999 som uppföljning till Torbjörn Karlgrens artikelserie i Karlskoga Tidning om fallet med tvångsomhändertagandet av Eva Stendahls son, Adrian. Artikelserien och insändarna sträckte sig över perioden den 12 juli 1999 -- den 5 augusti 1999.

  •  

    Torbjörn Karlgrens redogörelse för fallet Eva Stendahl och hennes tio månader gamla son, Adrian, aktualiserar åter igen problematiken kring tvångsomhändertagande av barn. Som praktiserande jurist har jag erfarenhet av åtskilliga liknande fall av onödiga tvångsomhändertaganden av barn. Dessvärre måste jag påpeka att liknande tragedier för barn och deras föräldrar, som i detta fall, utspelar överallt i Sverige. Nordiska kommittén för Mänskliga rättigheter - NKMR - För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna bildades hösten 1996 just för att få slut på socialarbetarnas maktmissbruk och rättsövergrepp mot barn och deras familjer.

    Sociallagstiftningen ger de sociala myndigheterna - och deras lydiga politiska nämnder - stor handlingsfrihet att tvångsomhänderta barn, skilja dem från sina nära och kära och placera dem hos helt främmande människor. Som i fallet Eva och Adrian Stendahl åberopar man önskan att hjälpa och skydda barnet.

    Vetenskaplig expertis - som givetvis nonchaleras av de sociala myndigheterna och förvaltningsdomstolarna - visar med all önskvärd tydlighet att omhändertagande av ett barn och skiljande från sin mor och sin invanda miljö utgör en tragedi för barnet. Traumat kan bestå livet ut. Tragedin är lika stor för föräldern som blir fråntagen sitt barn. Tvångsomhändertagande av ett barn innebär i klartext att föräldern är underkänd såsom förälder av socialtjänsten dvs representanter för samhället. Underkännandet träffar emellertid så djupt att människan kan tappa fotfäste. Därmed skapar socialarbetarna ytterligare ett mänskligt offer. Men viktigast av allt blir föräldern en klient hos både socialtjänst och psykvård dvs socialarbetarna skapar arbete åt sig själva, sina kollegor, fosterföräldrar, personalen inom psykvården, advokater och domstolarna.

    Trots vetskap om missförhållanden vill inte lagstiftaren lära sig av de tidigare misstagen som har begåtts. Politikerna måste ta sitt ansvar. Samhällets resurser skall användas för att hjälpa och stödja ej stjälpa och bryta ned medborgarna.

    Ett stort problem i sammanhanget då föräldrarna klassas som olämpliga är att förvaltningsdomstolarna tror hellre på socialsekreteraren och socialnämnden än på föräldern som kämpar för att hålla sin familj samlad.

    Sverige har uppnått stor ryktbarhet internationellt och kallats för Kinder Gulag pga LVU. Barnmålen betraktas i Strasbourg som något specifikt svenskt - en svensk skötessynd. Sverige har blivit fällt åtskilliga gånger i Europadomstolen (EMRD) just pga dessa barnmål. Åtskilliga liknande mål är anhänggiga i Strasbourg. En fällande dom i EMRD är liktydigt med att en rättighetskränkning har skett. Också Norge och Finland som tillägnat sig samma syn som de svenska sociala myndigheterna har fällts i EMRD.

    EMRD-domarna Pettiti, Matscher och Russo betecknade föräldrarnas mångåriga kamp att befria sina barn från de sociala myndigheterna (Olssonmålet) som "en kränkning av deras heligaste rättigheter." De tre domarna uttalade sig kritiskt över de sociala myndigheternas allsmäktiga ställning i Sverige och över Regeringens oförmåga eller ovilja att utöva kontroll över socialarbetarna.

    I ytterligare en fällande dom mot Sverige - Erikssonmålet - uttalade sig den norska delegaten i Europakommissionen Gro H Thune enligt följande: "Jag finner det mycket underligt att en socialnämnd i det svenska systemet i praktiken kan strunta i och även motarbeta en dom från Regeringsrätten utan att någon påföljd utdöms." Själv vill jag tillägga - och även domar från Europadomstolen. Sverige är numera medlemsstat i EU och måste av detta skäl ta hänsyn till - och anpassa sig till - förhållandena i de övriga europeiska länderna.

    I de katolska länderna i kontinentala Europa erkänner man existensen av en Rätt som är högre än den som dikteras av lagstiftningsmakten. Den Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna (EMRK) är en kodifiering av den Rätten. EMRK är den minimistandard som måste garanteras av staterna. I kontinentala Europa är Familjen erkänd som samhällets grundsten och den åtnjuter starkt skydd och stöd från Staten. I välfärdsstaten Sverige har man en avog inställning till Familjen.

    Vid den Familjeriksdag som anordnades av Riksförbundet för Familjers Rättigheter (RFFR) den 22 november 1996 beklagade sig Kaj Fölster socialpolitiker i Tyskland tillika Alva och Gunnar Myrdals dotter, typiskt nog med sin svensksocialistiska syn, över den tyska familjens starka ställning och att det är praktiskt taget omöjligt att tvångsomhänderta barn där.

    Medierna i de nordiska länderna har under flera år rapporterat om åtskilliga fall där barn har tvångsomhändertagits - med ödesdigra följder för barnen och deras familjer. Siv Westerberg pläderar för åtal mot felande socialtjänstemän. Jag instämmer. Hittills har endast två fall lett till åtal. Dessa är fallet med Ahni's nyfödda tvillingar på Gotland (Svart eller Vitt, TV4) och fallet med Kåres och Anettes dotter.

    1994 proklamerades av FN:s generalförsamling som Internationella Familjeåret. Med utgångspunkt i temat "Familj: resurser och ansvar i en föränderlig värld" inbjöds medlemsländerna att medverka med insatser, som skulle främja respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna under mottot "I familjen läggs grunden för ett demokratiskt samhälle". Men de svenska socialmyndigheterna - på grund av sin skolning och sin ideologiska hemvist och trots återkommande granskningar av fall av onödiga tvångsomhändertaganden i media (Striptease 26/1) - fortsätter sin samhällsfarliga praxis och rattsstridiga hantering av barn och deras familjer. Ett typiskt uttryck för socialarbetarnas ideologiska grundval är en diskriminering som släktingar möter från socialmyndigheternas sida då fråga om vårdnaden av föräldralösa barn uppstår. Detta ledde till bildande av "Mormorsupproret". Sex motioner i ämnet ingavs i riksdagen hösten 1996 och stiftande av en lag som ålägger socialarbetarna att utreda släktingar då ett barn måste beredas ett nytt boende.

    Paradoxalt nog stod Sveriges regering den 14 - 16 juni i år som värd för Europarådets Ministerkonferens under temat "För ett barnvänligt samhälle". Givetvis kamouflerar Sverige onödiga tvångsomhändertaganden av barn som "åtgärder för barnets bästa".

    Genom de sociala myndigheternas i Karlskoga maktmissbruk och rättsövergrepp mot Eva Stendahl och hennes lille son, Adrian, och alla andra liknande fall av onödiga tvångsomhändertagande av barn, riskerar Sverige en ny rättsskandal som tvångssteriliseringsdebatten. Tidigare beslutade myndigheterna vilka som är lämpliga att fortplanta sig - i dag beslutar de vilka som är lämpliga att vara förälder. Resultatet blir detsamma - vissa människor döms ut av systemet.

    Fällande domar i Europadomstolen, FN.s Internationella Familjeår, Europarådets ministerkonferens och mediareportagen till trots fortsätter den kränkande och skadliga praxis att tvångsomhänderta barn i Sverige. Visserligen kan jag inte kvantifiera men ett fall, där ett barns och dess familjs mänskliga rättigheter har kränkts genom tvångssomhändertagande och separation, är ett fall för mycket.

    Problemen med omhändertagande av barn i de nordiska länderna har uppfattats som så allvarliga att särskilda organisationer har bildats för att skydda barn och deras familjer mot de sociala myndigheterna. I november 1996 bildades Nordiska Kommittén for Mänskliga rättigheter (NKMR). NKMR:s huvudsakliga ändamål är att säkerställa barns och deras familjers rätt till privat- och familjeliv, samt att bevaka respekten för familjernas rättssäkerhet hos myndigheter och domstolar. I NKMR's uppdrag ingår att rapportera om misstänkta fall av kränkningar av barns och deras familjers mänskliga rättigheter i Sverige, Norge, Danmark och Finland till FN, FN:s Barnkommitté och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

    Det är av stor vikt för varje enskilt barn, dess föräldrar och familj och i förlängningen för hela samhället, att få inpräntat att alla barn har rätt till sitt ursprung och att det finns en oförstörbar, speciell samhörighet mellan biologiska släktingar, som har med rötter och identitet att göra. De sociala myndigheterna i Sverige måste respektera barns och föräldrars gemensamma rätt till varandra och rätten till övriga släktingar skall värnas - i syfte att undvika tragedier liknande den som Eva Stendahl och hennes lille son Adrian utsattes för av Karlskoga kommun.

    Oenig länsrätt sade nej till Eva

    Ingen rök utan eld, säger länsrätten

    Tack för artiklarna om Adrian

     

    Tillbaka till Pågående Rättsfall