Sven Hessles inlägg till Svenska Dagbladet i fallet Alexander Aminoff

 

Sven Hessles inlägg av den 3.7.1984

 

  

 

Sven Hessle var leg. psykolog och docent när det här inlägget i den debatt i Svenska Dagbladet som startades av Birgitta Wolf den 1 juli 1984, refuserades av redaktionschefen Fredrik Braconnier. Sven Hessle är sedermera professor.

 

Inlägget är tidigare publicerad i Birgitta Wolfs bok "Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn" i kapitlet "Debatten i Svenska Dagbladet Dragkampen om ett barn". Det återges här med författarens benägna tillstånd.

 

Det största ingrepp som ett samhälle kan förfoga över mot enskilda medborgare är att frånta en vuxen sitt föräldraskap. Att beröva exempelvis en moder möjligheten att utöva föräldraansvar över sitt barn innebär inte bara att samhället skär av hennes rättigheter att via barnen slå över en brygga mellan historien och de framtida generationerna. Det innebär också att samhället ger barnet budskapet att förneka sin moder, för att istället ta till sig en annan främmande person som sin nya förälder. Att frånta en vuxen föräldraskapet är sålunda en slags dödförklaring av levande personer, vilket riskerar att drabba barnen värst. Det är därför sådana samhällsåtgärder är så sällsynta. Åtminstone i andra länder.

 

Ett antal fall i den svenska omhändertagande-debatten har väckt internationell uppmärksamhet. En del hävdar att dessa fall hör till undantagen i en i övrigt välfungerande välfärdsstat. Andra hävdar, indignerat att de uppmärksammade fallen är snedvridna, otillräckligt återgivna via lösnummersäljande journalister på föräldrarnas villkor.

 

Enligt min uppfattning är dessa fall toppen på ett isberg, under vars yta pågår en ideologisk förskjutning i riktning mot förakt för eller likgiltighet inför den ömtåligaste relation som ett samhälle ytterst vilar på, relationen förälder - barn.

 

Därför är det internationellt uppmärksammade och tragiska fallet Aminoff utgör ett viktigt principfall. I sin groteska och tydliga nakenhet representerar handläggningen inte bara hur förstelnat och okänsligt vårt samhällssystem kan vara, då det konfronteras med det mänskliga livets oändliga variationsrikedom och känslospel. Fallet Aminoff ger också uttryck för en cynisk hållning inför människor som vägrar anpassa sig till det ideologiska mönster som påtvingats dem från ideologiskt handgångna "experter" och tjänstemän.

 

Södra Roslags tingsrätt förordnade den 20/6 1984: "att vårdnaden om Alexander Aminoff, 690316-9412, skall överflyttas till juris kandidaten Lars-Åke Lundqvist, 430503-0175".

 

Den slutgiltiga bilan har så fallit mellan den 15-åriga pojken och hans mor. Ett fall som i många artiklar, bl a i denna tidning, följts under ett par år. Alexander har vistats i fosterhem i 4 ½ år, gömd för sin moder. Modern har gjort allt vad hon som journalist och mor förmått för att återse sitt enda barn. Bl a har hon skrivit artiklar i vårt land och utomlands.

 

I de delar av domen som nu offentliggjorts (stora delar är sekretessbelagda) kan man få en viss ytlig uppfattning om den miljö där Alexander hållits gömd så länge.

 

A ena sidan Rosas fosterhemmet: "Tingsrätten har ... fått ett påtagligt intryck av att de (fosterföräldrarna) är lämpliga att ta hand om barn i svåra situationer".

 

A andra sidan betraktar man såsom "allvarligt" att fosterföräldrarna tagit emot allt för många barn samtidigt, och att det är "ett bekymmer" att fosterföräldrarna haft en "schism" som lett till att fostermodern lämnat fosterhemmet och gift sig på annat håll. Att fostermodern nyligen dömts för grovt bedrägeri för att ha tagit emot för mycket i fosterhemsersättning anses inte graverande i detta sammanhang, eftersom detta brott inte gäller fosterlegan från Alexanders hemkommun!!!

 

Tingsrättens ordval i detta sammanhang avslöjar en brist på förståelse för Alexanders situation i fosterhemmet. Eller så går man medvetet in för att dölja förhållandena, så som skett under dessa fyra år då fosterhemmets skröplighet medvetet undanhållits bakom förgyllande, idylliserande fraser utåt från några av vårt lands mera erfarna experter på området. Och för att inte tala om den i detta ärende fullständigt handlingsförlamade och inkompetenta ledningen i Lidingö kommun.

 

Tingsrätten kunde mot denna bakgrund rimligtvis inte beordra Alexander att stanna i fosterhemmet med t ex fosterfadern som särskilt förordad förmyndare. Man valde att låta föräldraansvaret falla på en för Alexander vilt främmande man.

 

På vilka bevekelsegrunder fråntar man föräldraansvaret från modern? (fadern har avsagt sig detta).

 

Det finns tre grunder för beslutet, enligt min uppfattning.

 


1. Gammalt utredningsmaterial

 

Det som hände innan Alexander gömdes i fosterhemmet vilar som en förbannelsens skugga över nuläget. Trots att utredningsmaterialet är gammalt (5 år och äldre) och motsägelsefullt. Eva Aminoff vänder sig bl a mot en del sakuppgifter som förekommer i detta digra åldersstigna material.

 

2. Eva Aminoffs oförsonliga hällning gentemot företeelser i det svenska samhället

 

Hon har som journalist i flera sammanhang gått fram med stark kritik mot myndigheternas handläggning av sitt eget fall, men också riktat kritik mot det svenska samhället från invandrarposition. Hennes oförsonlighet mot vissa företeelser i vårt samhälle har således medverkat till att underkänna henne som förälder i Sverige.

 

3. Expertåsikter

 

Det allvarligaste enligt min uppfattning är att vissa psykiatriska experter fått dirigera domslutet denna gång. Dessa experter är inte bara medansvariga för att Alexander har kunnat gömmas i detta fosterhem under så lång tid utan insyn. De har också givit Lidingö kommun rådet att flytta bort föräldraansvaret från Eva Aminoff. Ett råd som förekommer redan i samband med att man gömde Alexander i fosterhemmet. Domstolen agerar därför på uppdrag av dem och Lidingö kommun. Man förvånas inte längre över att just dessa experters utsagor är sekretessbelagda. Det har dom varit i många år vilket framgår av Birgitta Wolfs artiklar i SvD.

 

Sedan årsskiftet har jag själv medverkat som expert i fallet Aminoff. Jag har uppenbarligen avvikande åsikter mot den maffia som sedan flera år slagit läger om sina missbedömningar. Jag har t ex upprörts över att Alexander Aminoff fått heta Alexander Jönsson i fosterhemmet. Och jag har upprörts över att det i nuläget ansetts vara möjligt att ifrågasätta Eva Aminoff såsom vårdnadshavare, utan att vare sig ha träffat henne eller att ha åtminstone gjort en kvalificerad bedömning av mor och son tillsammans. De skildes åt med våld då han var en pojke (10 år). Nu är han tonåring (15 år).

 

Detta domslut är ovanligt såtillvida att domstolen inte väger för och emot, vilket annars är gängse. I domen förekommer spekulationer öppet. Okritiskt samlas anklagelsepunkter på hög mot Eva Aminoff. Domslutet blir på det viset en expedition av på förhand given utgång.

 

Men kanske är dock det mest upprörande av allt att domslutet förkunnas i påtaglig medvetenhet om att Alexander vistas tillsammans med sin mor utomlands. Efter att ha blivit utsatt för förhör i domstolsförhandlingarna, rymde han från fosterhemmet drygt en månad före domslutet.

 

En återförening hade inte kunnat undvikas. Frågan är hur mycket skada som åsamkats Alexander under dessa år då han "för sitt eget bästa" gömts undan sina anhöriga?

 

För Alexanders skull, om inte annat, så hade domstolsförhandlingarna kunnat avbrytas, då mor och son var återförenade och i flykt.

 

I stället har domstolen nu faktiskt dömt Alexander att återvända "hem" från sitt hemland i Finland och från sin mor, för att för sitt eget bästa underkasta sig en främmande svensk mans föräldraansvar!

 

Detta är bara toppen på ett isberg.

 

Sven Hessle,
docent

 

 

Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn

 

Alexander Aminoffs historia

 

Alexander Aminoffs språklige kompetanse som barn

 

Kidnappning av barn är ren business

 

Lasten Kaappaus on Raaka bisnes

 

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

EVA AMINOFF OCH DEN MÖRKA SIDAN AV SVERIGE

KIDNAPPNING AV BARN ÄR REN BUSINESS

Av Mikko Niskasaari

Översättning från finska av A Edlund.

 

 

EVA AMINOFF OCH DEN MÖRKA SIDAN AV SVERIGE

 

 

 

Artikeln är tidigare publicerad finska i tidningen SEURA nr 37, den 13 september 1996. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

Fallet Eva Aminoff och hennes son Alexander blev känt över hela världen under 1980-talet. Eva Aminoff, född i Finland och bosatt i Sverige, har skrivit en bok om sina upplevelser kring tvångsomhändertagandet av sin son. Boken har publicerats i Finland och Sverige, under namnet Fallet Alexander. I boken anklagar Eva Aminoff Sverige för rasism och systematiskt (välorganiserat?) justitiemord. Även andra kritiker ser på denna sak som en grym "business" som förstör tusentals familjer. (översättarens kommentär).

 

 

"För att skapa grund till omhändertagande kritiserade de sociala myndigheterna t.o.m. vårt hus för att vara mycket konstigt med många prång", berättar Eva Aminoff.

 

"Bakom en glänsande fasad är Sverige ett rasistiskt land där de mänskliga rättigheterna trampas i stoftet", anklagar Aminoff.

 

Eva Aminoffs och hennes sons, Alexander, helvete började den 14 september 1980, då sonen var 10 år gammal. Den dagen skulle vara hans sista skoldag eftersom Eva skulle ta honom med sig till Bolivia över vintern.

- Det var dumt av mig att söka ledigt för honom från skolan för ett läsår. Vi kunde bara ha åkt utan att tala om det för någon. Pojken kunde ha gått i skola i Bolivia. Vi skulle ha kommit tillbaka till nästa sommar och ingen skulle ha brytt sig om saken, säger Eva.

- Skolan måste ha underrättat de sociala myndigheterna om saken. De ringde mig från socialen och sade att min son är omhändertagen. En bitter Eva Aminoff kallar de svenska sociala myndigheterna "socialen" för att visa att systemet är kallsinnigt och diktatoriskt.

- Nästa dag kom socialen med en halv sidas utredning där det bl a stod att mamman visar brist på förmåga att uppfostra barn. Vad kan det betyda? Senare tyckte de att mamman och pojken har ett symbiotiskt förhållande. Är det inte så att alla mammor och barn i princip har ett symbiotiskt förhållande, säger Aminoff.

Ett symbiotiskt förhållande kan betyda ett totalt beroende, där barnet i värsta fall vägrar att gå i skolan för att det inte kan skiljas ifrån mamman, som accepterar situationen. Även i Finland finns det barn som blivit omhändertagna på sådana grunder. Men det verkar inte som Aminoffs fall handlar om ett sådant sjukligt beroende. Dessutom sade barnpsykiater och professor Maija-Liisa Koski i sitt uttalande om fallet: "När ett symbiotiskt beroende barn under traumatiska former tas bort ifrån sin mamma blir

hennes/hans tillstånd sämre. Därför försöker man i Europa undvika att på ett traumatiskt sätt klippa isär ett symbiotiskt mamma-barn förhållande." Istället försöker man stödja mamman och barnet för att utveckla deras relation mot ett mindre beroende.

 

En alkoholist som uppfostrare

- Alexander isolerades från mig totalt, vi fick inte träffas, prata i telefon eller skriva till varandra. Jag fick höra att min påverkan på sonen är för stor. De visste att han skulle rymma om han fick träffa mig, säger Eva Aminoff.

Att rymma var också en plan som lyckades en gång i början av omhändertagandet då pojken med hjälp av sina vänner kom med båten ända till Finland. Där sökte han skydd hos Barnslottet, men svenska socialen kidnappade honom därifrån mitt framför ögonen på de finska anställda. Han placerades nu hos en fosterfamilj på en avlägsen ö.

Aminoff målar en grym bild på fosterhemmet i sin bok. Fosterpappan var en alkoholiserad sadist och hans fru ett lösaktig fruntimmer. För det mesta lät de inte pojken gå i skolan och de ordnade inte heller med någon hemundervisning. Modern fick ingen information om fosterhemmets läge, hon kunde inte ens skicka ett vykort. Boken är som en detektivroman som beskriver hur hon med hjälp av sina vänner och privatdetektiver letade efter sin son runt hela Sverige.

När det hade gått fem år av fångenskapen som Aminoff kallar det, lyckades pojken rymma - medan hans fosterpappa låg berusad - genom att ro från ön till landet och delvis gå, delvis lifta till Stockholm. Han räddades därifrån fort över till Finland.

- Den svenska socialen skickade sina ombud till Finland och försökte att få oss att gå med på att välja en ny fosterfamilj åt Alexander. Vi gick inte med på någonting alls och fick snart ett brev där det stod att omhändertagandet hade blivit upphävt. Plötsligt var alla rättsprocesser bortsuddade.

- Jag anmälde fallet till Europadomstolen i Strasbourg. Dess ledamöter förhandlade 1986 fram ett förlikning enligt vilken jag fick 200 000 kronor och min advokat 136 000 kronor i ersättning. Egentligen skulle jag ha velat gå hela vägen tills förbrytarna blev dömda.

En förlikning är en vanlig procedur hos Europadomstolen när det ser ut som om en stat ska bli fälld.

 

Sverige tillåter inte mångfald

Enligt Eva Aminoff är Sveriges bild av sig själv som en demokratisk stat, som respekterar personliga rättigheter helt falsk. Hon tycker att det i Sverige finns en djupgående obarmhärtig rasism.

- 1972 när jag flyttade till Lidingö, var mitt hus, det enda huset i området, alla andra var små fritidshus. Jag var utlänning, och mycket berest. Därmed var jag annorlunda och därför iögonfallande. Sverige accepterar inte mångfald .

- Grannarna mobbade oss. Alexanders cykel kastade de i havet, barn brände min bil och polisen ville inte utreda fallet.

- I Alexanders klass fanns tre utländska barn, ett polskt, ett koreanskt och Alexander, som pratade svenska med brytning. Dessa tre fick inte leka med andra barn.

- Sverige ville ha utlänningar när det behövdes arbetskraft för att göra skitarbete som svenskarna själva inte ville göra. Men utlänningarnas kulturella mångfald accepteras inte och de påtvingas "svensk identitet". För att påskynda denna assimilering använder man sig skamlöst av tvångsomhändertagande av barn, berättar Aminoff.

- I Lidingö finns bara 6 % invandrare. Däremot, av de tvångsomhändertagna barnen utgör invandrarnas andel 54 %. Jag tror inte att invandrarföräldrar kan vara nio gånger sämre än svenskarna när det gäller barnuppfostran!

 

BARN-GULAG

Barnskyddslagarna i Sverige är likadana som i Finland, men finska experter påstår att grannlandets sociala myndigheter i praktiken fungerar mycket mer godtyckligt än i Finland. Sverige har blivit fällt åtskilliga gånger i Strasbourg för familjesplittring, men de svenska myndigheterna bryr sig inte om de fällande domarna.

Eva Aminoff är inte ensam i sin kritik av den svenska socialen. En tysk tidskrift, Der Spiegel, publicerade 1983 en stor artikel "Barn-GULAG im socialstaten Sverige". I artikeln beskriver man hur socialen på lösa grunder kidnappar massor av barn ifrån föräldrarna och placerar barnen i familjehem i isolerade områden, norrländska skogar eller havsöar - därifrån kommer jämförelse med fånglägren i arkipelag GULAG i f.d.Sovjet.

En annan tysk tidskrift, Die Welt, publicerade 1995 en artikel av en svensk jurist, Siv Westerberg, som innehåller tunga anklagelser. Westerberg berättar om en tysk man, som flyttade till Sverige för att arbeta som skogsarbetare. Sedermera gifte han sig där.

- När företaget där han arbetade gick i konkurs, vände sig familjen till socialen. Då kom de i djävulens famn. Socialsekreterare kom på hembesök och nästan sniffade för att kontrollera hur ofta man bytte lakan i familjen och hur barnens språkförmåga utvecklades. Eftersom det bara fanns kallt vatten i huset deklarerades det som olämpligt för barn. Den 16-åriga dottern fick stanna hemma, men familjens 3-, 6- och 9-åriga barn blev omhändertagna och efter 10 år är de fortfarande i fosterhemmet.

 

EN LÖNSAM BUSINESS

Enligt Westerberg är "barnhandel" en business som är lönsamt för hela den oheliga alliansen. Socialmyndigheter som har berusats av sin makt ser till att skapa sig sysselsättning genom tvångsomhändertaganden, av myndigheten beroende barnpsykiatrer får feta löner genom att skriva utlåtanden som stödjer omhändertagandet och fosterföräldrar får bra ersättningar för att "förvara" barnen.

Vanligtvis placeras fem eller fler barn i ett hem. Eftersom det betalas ut 15-20 000 netto per barn och månad, lever man gott på omhändertagna barn. Det är inte konstigt att många ställer upp på denna "business".

För motsvarande fall i Finland betalar man ca mellan 5 000 och 8 000 Finska mark netto per barn och månad .

I Sverige är det lätt att bli fosterförälder eftersom man ej behöver vara kvalificerad och alkoholism t.ex ses inte som något hinder. Alkoholmissbruk är för övrigt inte nödvändigtvis ett skäl till omhändertagande. Enligt Westerberg är det bara tio procent av de föräldrar som blivit av med sina barn som haft missbruksproblem. Det är en otroligt låg siffra med tanke på att det i Finland är missbruk som är den vanligaste orsaken till omhändertagande.

I Sverige siktar man på att systematiskt bryta de omhändertagna barnens relation till sina föräldrar. I de flesta fall får de endast träffa varandra i ett par timmar var tredje månad under fosterföräldrarnas överinseende. Det är lätt hänt att umgänget blir helt förbjudet.

Westerberg anklagar Sveriges sociala myndigheter för sadistisk maktmissbruk, men anledningen till denna hysteri är inte psykologisk, utan har att göra med den höga levnadsstandarden. Förr i tiden var skälet till omhändertagande oftast fattigdom men efter 1950 höll dessa grunder inte längre, vilket gjorde att tjänstemännen blev rädda att förlora sina jobb och man började därför utveckla nya grunder till omhändertagande.

 

A Family's flight from the Welfare State

Alltfler invandrarbarn tas ifrån sina föräldrar

Barnen togs när de lekte ute

Invandrarföräldrar råkar oftast illa ut

Angels of Antichrist

Antikrists Änglar

Fosterchildren as lucrative business

Fosterbarn som god butikk

Lasten Kaappaus on Raaka bisnes

Tillbaka till Artikelindex

Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn

 

  • Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn

    Birgitta Wolf

 

fallet_alexander_ett_beslagtaget_barn

ISBN:91-7868-035-2

 

  •  

"Kanske är fallet Alexander på väg att bli det svenska rättsväsendets Dreyfusaffär, ett upprörande fall av myndighetsmissbruk där ett barn flyttas från ett möjligtvis inte idealiskt föräldrahem till ett fosterhem med grov vanvård. I detta drama som dragit ut i tio år har inget saknats, mygel från myndigheternas sida, lögner, kidnappning i utlandet, fångenskap i fosterhemmet."

Nils Petter Sundgren, Månadsjournalen, juli 1985.

 

 

  • Förord


    av Brita Sundberg-Weitman, f.d hovrättsråd, sedermera lagman i Solna Tingsrätt.
    Förordet återges här med författarens benägna tillstånd.

     

    Det är lätt att beskriva de svenska lagreglerna om tvångsomhändertagande av barn på ett sätt som gör att det verkar väl sörjt för rättssäkerheten. Det är domstol som avgör om ett barn skall omhändertas av samhället. De politiskt tillsatta lokala socialnämnderna kan bara göra ansökan om ett sådant domstolsbeslut. Och tjänstemännen, socialarbetarna, kan bara framställa förslag till socialnämnderna. Det finns, till yttermera visso, tre domstolsinstanser som kan pröva dessa mål: länsrätt, kammarrätt och regeringsrätt. I rättegången inhämtas nästan alltid utlåtande av expertis: barnpsykolog eller barnpsykiater. Föräldrarna kan påräkna rättshjälp och därmed biträde av en advokat som de själva får välja. Numera brukar också barnet få en egen advokat.

    Dessa lagregler gäller sedan 1982. 1979, när Alexander Aminoff omhändertogs, gällde ännu 1960 års barnavårdslag. Skillnaderna är i detta sammanhang inte av den praktiska betydelse att det finns anledning för mig att belasta läsaren med dem. Om den nu gällande lagen hade funnits när Alexander omhändertogs, hade det enligt min uppfattning inte gjort någon skillnad. Han hade ändå blivit omhändertagen och placerats på hemlig ort.

    Jag vill nämligen påstå att både enligt den gamla och enligt den nya lagstiftningen har socialarbetarna den reella makten i dessa ärenden.

    Hur går mitt påstående ihop med de rättssäkerhetsregler jag nyss återgav? Eftersom jag iakttagit samma mönster i ett stort antal fall tror jag att jag kan förklara det.

    För det första

    : Det är socialarbetare som föreslår att ett barn skall omhändertas, och redan denna förslagssituation innebär reellt stor makt. Socialnämnder och domstolar får kännedom bara om de fall som blir dem förelagda på grund av socialarbetares förslag. Man kan anta att nästan alla barn i något skede av sin uppväxt far illa på ett eller annat sätt: när föräldrarna eller någon av dem är i kris, antingen i sitt inbördes förhållande eller på annat sätt, när omständigheterna tvingar familjen att flytta med därmed förenat byte av skolmiljö och annan miljö, när barnet finner sig sviken av en kamrat, och så vidare. Socialarbetare får, genom anmälan eller på annat sätt, kännedom om en stor mängd fall som gäller barn som inte har det bra. Om socialarbetaren tycker att ingen särskild insats behövs från samhällets sida eller att det räcker med råd och stöd åt familjen, blir det också så. Urvalet av de fall som kommer till socialnämndens kännedom som omhändertagandefall - görs av tjänstemän. Detta urval innebär att skilja mellan får och getter. Socialarbetarna har statsmakternas stöd att betrakta sitt arbete som en "politisk verksamhet" (Regeringens proposition 1979/80. Nr 1 sid 130).

    För det andra

    : Vid detta urval har socialarbetarna mycket fria händer. Varken den nu gällande lagen eller den som gällde när Alexander omhändertogs ger någon riktig ledning när det gäller att bedöma vad som är farligt för barn. Enligt lagens ordalydelse i dag räcker det att något "förhållande i hemmet" medför fara för att barnet inte får "en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling". Alla kan vi vara överens om att det är farligt för barn att bli utsatta för misshandel eller vanvård. Men är det också farligt för ett barn att modern har "skällt ut" olika myndighetspersoner eller att hon vill ge sitt barn en privilegierad skolutbildning eller att hon skriver tidningsartiklar? Det finns uppgifter i socialarbetarnas utredning om Alexander som tyder på att de har bedömt sådana sidor hos Eva Aminoff som en grund för att omhänderta Alexander, låt vara att de också nämner eller antyder en rad andra grunder.

    För det tredje

    : Det faktamaterial som domstolarna lägger till grund för sina beslut om tvångsomhändertagande av barn är en utredning författad av de socialarbetare som föreslår att barnet skall omhändertas. I fallet Alexander har domstolarna inte kontrollerat om fakta i utredningen är korrekta och rättvisande, detta trots att de enligt Eva Aminoff byggde på lögner, skvaller och förtal. Det tycks vara vanligt att domstolarna inte gör någon sådan kontroll, vilket jag finner anmärkningsvärt och sannerligen inte till något skydd för de berörda barnen. En socialarbetare som personligen är övertygad om att en mor är olämplig som vårdnadshavare - kanske enligt hypotesen att den som "skäller ut" en myndighetsperson måste. vara mycket obehärskad och därför kan antas vara våldsam mot barnet - försöker naturligen övertyga socialnämnd och domstol om att det finns många och starka skäl att omhänderta barnet och har då alla möjligheter att medvetet eller omedvetet - tillrättalägga utredningen så att den skall övertyga om att ett omhändertagande är påkallat. Sedan tjänsteansvaret avskaffades 1976 och såsom rättspraxis blivit efter den "reformen", löper socialarbetaren inte någon risk att ställas till svars för subjektiva utredningar som upprättats till stöd för ett förslag om tvångsomhändertagande av barn, inte ens om utredningen skulle innehålla medvetna lögner. Flertalet av de socialutredningar jag sett i olika ärenden är uppenbart ensidiga i det att de endast uppehåller sig vid sådant som återspeglar negativa egenskaper hos barnets vårdnadshavare. Det gäller också utredningen i fallet Alexander. Alla människor har dock åtminstone någon god sida!

    För det fjärde

    : Barnpsykologer och barnpsykiater som engageras för att ge sitt utlåtande utgår i regel från att socialarbetarens utredning är korrekt. Det gör att de tolkar sina egna iakttagelser utifrån den bild som socialarbetaren gett av föräldrarna. I fallet Alexander hade ingendera av de båda hörda experterna ens träffat Eva Aminoff innan de gav sina utlåtanden! - Är socialutredningen oriktig, faller experternas omdöme som ett korthus, och det gör också domstolarnas beslut i alla de fall där domstolen låtit expertutlåtandet vara avgörande.

    För det femte

    : Förvaltningsdomstolarna tycks i denna typ av mål endast sällan förmå motsvara det krav på opartiskhet som alltid måste gälla för en domstol. I fallet Alexander har varken länsrätt eller kammarrätt brytt sig om de vittnen som åberopades av Eva Aminoff för att styrka att den sociala utredningen gav en felaktig bild av henne. Och - för att underbygga mitt påstående mera generellt - i boken "Att skilja barn från föräldrar" avslöjar en chefsdomare i länsrätt (dessutom f d JO och regeringsråd, alltså en domare i synnerligen framskjuten ställning) att han ser denna typ av mål så att det gäller "att medla mellan två skyddsintressen", å ena sidan barnets intresse av skydd och å andra sidan föräldrarnas intresse av "att samhället inte utan bärande skäl ingriper i familjelivet och tar deras barn ifrån dem". Med detta synsätt förbiser man att det faktiskt inte bara är i föräldrarnas, utan också i barnets intresse att samhället har bärande skäl för att skilja barn från föräldrar.

    Fallet Alexander var det första ärende om barnomhändertagande som jag kom att studera. Läsningen blev för mig en chock - jag kunde först helt enkelt inte tro att det kunde gå till så i Sverige - och föranledde, eftersom jag till slut ändå måste tro mina ögon, att jag skrev en s k larmartikel i Svenska Dagbladet. Året var då 1981. Artikeln gav inte något annat resultat än att Eva Aminoff blev offentligt förtalad och jag själv förklarad ovederhäftig. Jag började förstå att här finns, av ett eller annat skäl, en ovilja hos "etablissemanget" att se sanningen i ögonen.

    Påföljande år, 1982, engagerade sig också f d landshövdingen Jarl Hjalmarson i fallet och försökte, som den konstruktiva person han är, att genom socialnämndens ordförande åstadkomma att åtminstone en opartisk expert skulle få sammanträffa med Alexander. Också hans insats blev emellertid utan resultat, trots att den stöddes av socialnämndens ordförande.

    Efter det föreföll saken alltmera sjuk men samtidigt totalt hopplös. När jag våren 1984 fick höra att Birgitta Wolf faktiskt hade fått träffa Alexander, sedan Eva Aminoff i sin desperation vänt sig till henne - internationellt känd som Fångarnas Ängel blev jag omåttligt förvånad. Jag hade visserligen sett och hört Birgitta Wolf i Lasse Holmqvists TV-program "Här är ditt liv" och fått intrycket av henne som en varm, intensiv och handlingskraftig person, men jag skulle inte ha trott att ens hon skulle kunna åstadkomma detta som framstod som helt omöjligt: insyn, om än aldrig så begränsad, i Alexanders förhållanden. Men den berättelsen är helt och hållet Birgitta Wolfs! Låt mig bara i detta förord tillfoga att hennes lyckosamma insats helt måste tillskrivas hennes okuvliga energi och långa erfarenhet av hur man kan komma tillrätta med myndigheter som har något att dölja.

     

    Maj 1986

     

    Redogörelse för min barndom - Alexander Aminoff berättar

    Rättsstaten Åter!

    Barnfängelser, i Sverige?

    Child prisons, in Sweden?

    Eva Aminoff och den mörka sidan av Sverige

    Skandalen på barnhem i Wales

    Varför dog Daniel, 14 år?

    Tillbaka till Artikelindex

    Tillbaka till Bokindex

    Tillbaka till Huvudsidan

     

     

Fallet Alexander. Föredrag av Martin Hongisto

FALLET ALEXANDER

Föredrag av Martin Hongisto, civilekonom

 

 

 

 


Martin Hongisto är civilekonom och författare.
Han är make till Eva Aminoff och styvfar till Alexander Aminoff sedan 32 år.

 Nedan följer Martin Hongistos föredrag vid NKMR:s symposium den 14 juni 2003.  NKMR:s beskyddare, Birgitta Wolf von Rosen har skrivit boken "Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn", som handlar om Lidingö kommuns tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av Alexander Aminoff.

Föredraget återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

För över tjugo år sedan började ett händelseförlopp, som med tiden växte till en av de största rättskandalerna i Sveriges moderna historia. Vi brukar kalla det, ”Fallet Alexander”.

 

För att förstå det ganska osannolika förloppet, skall man först veta någonting om tidsandan.  Samhällsklimatet, som vi kan kalla det, i den tidens Sverige var inte så liberalt som det är nu. Det var mången inom media som tog ordet ”totalitarism” i sin mun, detta är väl att ta i, men man kanske skulle kunna säga att Sverige var mycket nära en enparti stat där avvikande åsikter inte var välkomna.

 

Märk väl att det här är inget som jag vill påstå, utan det var så här snacket gick och vi talar nu om akademiskt välutbildade människor med fullständigt friska sinnen.

 

Hur det nu är med den saken, så tillhörde min lilla familj till dem som drabbades. Vi var tre stycken då: min hustru Eva Aminoff, en mycket berömd reseförfattarinna, lille Alexander född 1969 och jag, ganska ung och grön den tiden, inte ännu färdig med mina studier vid Stockholms Universitet. (Jag träffade Eva första gången i början av 1971; då månaderna gick insåg vi hur lika själade var vi med varandra och sedan, en doftande majdag, blev vi par. Och sedermera, vi tre blev en familj.)

 

Det sades att socialmyndigheterna hade en oerhört stor makt i den tidens Sverige AB. För vår del blev det barnavårdsmyndigheterna.

 

Uppriktigt sagt vet jag fortfarande inte – kanske är det ingen som vet – den riktiga anledningen till att vår Alexander blev omhändertagen – genom våld. Eller ”tvångsomhändertagandet” som det heter officiellt.  Eva är helt övertygad om att det var fråga om HÄMND för att hon varit sverigekritisk i några av sina tidningsartiklar. Vad jag vet var att vi var en ganska ANNORLUNDA = säregen samling; bodde i ett stort och vackert hem med exotisk inredning, tog emot utländska gäster från alla håll och kanter i världen och pratade därför ofta engelska med folk.  Så Alexander anammade sedan barnsben en internationell atmosfär som de andra måste ha ”känt” på något sätt i dagis och i skolan.

 

Den största anledningen till att jag är sparsam med kommentarerna här i dag är att motparten är inte på plats. Damerna Clara Karlsson samt Gunnel Lindhé, som så att säga skötte ruljangsen hos barnavårdsnämnden på Lidingö den tiden – menar vårt fall – har jag inte försökt kontakta på något sätt.   - Det vore inte särskilt fair play att berätta vad jag tycker eller tänker eller tror om deras förehavanden.

 

Härmed nöjer jag med att bara försöka berätta vad som hände och hur det drabbade oss. I synnerhet Alexander.

 

Ja, förresten. Vi kallades den tiden familjen Addams. Bara att ni vet.

 

Den 2 september 1974 fattar det som kallas SSDN, Södra Sociala Distriktsnämnd ett beslut att omhänderta Alexander för utredning. Det kommer socialchefen, en nämndledamot, två kvinnliga utredare, en läkare och två poliser. Vi hade inte blivit informerade på något sätt utan de bara stod där bakom dörren en eftermiddag, i stil typ gamla DDR.

 

Eva och Alex låste sig in i ett rum. Då kallades låssmed som bröt dörren och pojken togs med, ja våld.  Jag kunde naturligtvis inte agera någonting i den situationen utöver verbala protester.

 

Anledningen, ja. Jag minns bara fragment av protokollet.  Det hade varit anonyma anmälningar från grannarna.  Alexander brukade springa hos dem och ljuga att han inte fick någon mat hemma för då blev han i regel bjuden på godis, bulle eller t o m mat.  En gång sprang han till Gåshaga station  och tog Lidingötåget till stan. Han var väl fyra år gammal då, så tågpersonalen returnerade honom hem.  Expressens alltid vakna redaktion fick nys om saken och det blev förstasida med bild. Så det VAR lite speciellt.

 

Detta år 1974 blev Alexander sex år gammal och började i förskolan.  Där förekom mobbning, tyvärr, som vanligt är och Alexander är inte den som underkastar sig. Han ”gav tillbaka” och nu fick det heta i barnavårdsrapporten att han var ”stökig i skolan”.

 

Alexander placerades på hemlig ort som sedan visade sig vara Danderyds sjukhus barnpsyk.  Det hade beslutats att han skulle separeras från oss för gott men det blev inte så. Jag hade bestämt mig att ta ut honom med mig om det överhuvudtaget gick.  Det gick då vi skulle ta farväl av honom för sista gången hos barnpsyk. Ut genom fönstret till tvättstugan, och sedan följde nästan som en biljakt längs Stockholms gator och vi lyckades försvinna för förföljarna.  Jag blev polisanmäld för olaga frihetsberövande, alltså upprepar … olaga FRIHETSBERÖVANDE men hade ingen lust att ställa upp i tingsrätten.  Förresten hade vi alla tre redan försvunnit ur riket.

 

Vi var borta över tre år, bodde på båda spanska solkkusten och i Palm Beach County, Florida och vågade återvända hem till Sverige först i vitsippornas tid, 1977.

 

Vitsippornas tid, det är arbetsnamnet för en bok på ca 600 sidor som jag håller på att färdigställa dessa dagar och där jag framställer fallet Alexander i form av en dramatisk berättelse.  Det finns annat i boken också = om kvinnans ställning bl. a och i slutet av boken om sjuk- och åldringsvård, sett inifrån. Det finns inga torra fakta i boken, utom det är ”nerpackat”  i intrigen: berättelsen om en liten familj som lever sitt liv. Älskar, hatar, är svartsjuk, förlåter, krisar, myser. Alltså i stort sett det som vardagslivet i Sverige går ut på. 

 

Tillbaka till huvudämnet.  Vi var nu på Lidingö igen och försökte leva ett så normalt liv som det var möjligt.  Efter allt som hade skett.  Vi var ganska skakade av upplevelsen och krisade mycket.  Alexander hade blivit något efter i skolan – han hade gått engelsk skola i både Spanien och Florida – och han klagade på mobbning. Jag hade mitt eget jobb att tänka på.  Eva skrev en artikelserie till en finsk damtidning om det inträffade men den svenska ambassaden i Helsingfors krävde den stoppad. Alldeles rätt föll finnarna till föga och efter några publicerade delar avbröts artikelserien. 

 

Vi var under lupp igen.  I början av oktober 1979 smällde det.  Eva hade tecknat kontrakt med sitt finska tidningsförlag att hon skulle åka till Bolivia för en reportageresa.  Ungen skulle med, Eva hade avtalat med Filadelfiakyrkans svenska skola i Cochabamba om en skolplats och märk väl!

Tagit kontakt med myndigheterna hemma på ön och meddelat vad hon ämnade göra!  Helt i laglig ordning och enligt paragraferna!

 

 

DAGEN FÖRE RESAN hämtades Alexander från skolan av två poliser.  Alltså hämtades från klassen, i sina klasskamraters fulla åsyn, skrikande, gråtande, desperat emotkämpande med våld. VÅLD!

 

Boliviaresan gick om intet; kontraktet bröts; arbetsinkomsten uteblev; flygbiljetterna blev värdelösa.  Staten gick miste om många skattekronor…

 

Jag har fått efteråt se bitar av den digra utredningen med påståenden som att ”modern var kontinuerligt spritpåverkad”.  Eva har aldrig druckit s.k. sprit men någon hade rotat i vår soptunna och hittat en tom vinflaska! Vilken Sherlock Holmes-prestation!

Sedan hade någon sett Alexander krama om sin mor sägande på engelska ”You are my lady”.

 

Detta resulterade i luntan: ”Vi har observerat ett starkt sexuellt samspel mellan mor och son”.

 

JAG har faktiskt varit småpojk en gång och kan intyga att ett sådant beteende är HELT normalt.

 

Detta i särklass fräckaste anfallet mot min Eva var påståendet, att hon ”besöktes av ett stort antal män”. Promiskuöst beteende? Lyxbordell? Märk väl, att jag var hemma hela tiden, uppenbarligen hennes hallick.

 

Många män? Javisst. Det var våra utländska journalister!

 

Denna gång försvann Alexander från vårt liv för fyra år, åtta månader och sexton dagar. ”Socialen” såg till att vi under inga omständigheter skulle hitta honom.

 

Vårt liv liknade nu en mycket dålig agentroman.  Eva tog kontakt med privatdetektiv som försökte få ta del i utredningen men allting var hemligstämplat.  Det enda han fick ta i var reseräkningarna för de som besökte fosterhemmet där Alexander hölls som fången = avståndet var ca 118 km från Lidingö. 

 

Jag hade en bekannt som var bra på data, hacker skulle han kallas nuförtiden och han jobbade hos Socialstyrelsen.  Tillsammans gjorde vi en körning och kom faktiskt fram att Alexanders…!… Både namn och personnummer hade blivit förvanskade! Han hette nu ”Alexander Svensson” och adressen var fortvarande officellt Neptunivägen 10, Lidingö så den vägen kom vi ingenstans.

 

Nu följde det i vårt fall gamla vanliga, nämligen media. Eva hade goda kontakter hos utländska tidningshus och inviterade journalister från flera länder till vårt rymliga hem på Lidingö. Detta resulterade i ganska saftiga artiklar i världspressen. Det var de tyska Stern och der Spiegel som hade de fräckaste stories typ ”Barn-Gulag” med jämförelsen med Sovjetsystemet. Någon engelsk tidning skrev ”A state that snatches its children” Alltså staten som snattar på sina barn ordagrant översatt.

 

Den världsberömde psykiatern Ronald Lang fick höra om oss och tog kontakt med oss.  Han kom till Sverige och bodde hos oss på Lidingö och bestämde sig att hålla ett symposium i Stockholm om familjepolitik och sådant.  Då han hörde att jag jobbade med media frågade han om jag hade lust att ordna med de praktiska detaljerna. Jag hyrde eller fick egentligen låna det stora auditoriet hos Karolinska Sjukhuset där vi sedan hade symposium.  Efteråt blev det workshop i ett utrymme på Lidingö. 

 

Birgitta Wolf hörde om oss. Hon hade läst en artikel i Stern och tyckte det var ”hårresande” men ingrep inte då.  Sommaren 1983 så var hon som vanligt på sin sommarstuga i Gotland och då ringde hennes telefon.  Det var Eva som hade sett henne i TV i Lasse Holmqvists ”Här är ditt liv” och det var på det viset de här två damerna kom i kontakt med varandra.

 

Birgitta kom till Lidingö och bodde ett tag som gäst hos oss. Tillsammans gjorde kvinnorna upp ett plan hur vi skulle få kontakt med Alexander. Birgitta ringde upp vår socialnämnds dåtida chef Bengt Geijer och bad att, åtminstone hon, fick möta pojken. Det blev nobben. 

 

Birgitta hade fått träffa varendaste fånge ute i världen hon hade velat, sextusen stycken konstaterade hon.  Nu var det denna numero 6001 hon INTE fick möta så hon blev ganska ledsen på det hela.

 

- Nej, nu skall jag ta kontakt med Olof Palme, sa hon.

Birgitta känner ju till ”alla”, så också vår dåtida premiärminister Olof Palme.  Hon skickade telegram till honom och bad om en audiens, vilken hon också fick. 

 

Väl oppe i Rosenbad fick Birgitta erfara att premiärministern hade aldrig hört någonting om fallet Alexander, den här sensationen eller skandalen i utländsk media.  Nu var det Palme som blev ledsen. Jag skall ordna min egen presskonferens, sa han och sedan gav han sina män order att se till att det blev gjort.

 

Det blev totalt fiasko.  De försökte övertyga de utländska journalisterna om, att Sverige inte alls är den stat som kidnappar sina barn; men att en sådan här konferens uppenbarligen behövdes, innebar en total motsägelse i sig!

 

Så det blev bara värre i utländsk media ett tag framöver, och Sveriges rykte skamfilades, för en fosterbarn-affärens skull.  

 

Fallet Alexander var inte mera i proportion med något. 

 

Vad hände då med Alexander medan cirkusen pågick?

Pojken placerades efter omhändertagandet på en ö mitt i Mälaren, Stallarholmen, där fosterhemmet låg, inte långt från Strängnäs.  Fosterpappan Svenne var en yrkesförbrytare med anor från Kumla bl. a, en skicklig kassaskåpssprängare fast han var inte alls lika rolig som Dynamit-Harry.  Han var storväxt, vägde 120 kilo och detta var inte fläsk utan muskler.  Våldsbenägen var han, slog sina ”skyddslingar” med plankbitar och vajerstumpar eller vilka tillhyggen som fanns till hands.  Fosterflickan Suzanne (= fingerat namn) fick knytknäven till ansiktet så glasögonen sprack och hon fick sår i sitt flickansikte.  Hennes korsett skar Svenne sönder med brödkniv.

Fostermodern var dömd för bedrägeri, minns inte hur mycket hon kom över, men sedan rymde hon från fosterhemmet med en annan kille, sin nye.  På papper förblev hon kvar på ön så hon kunde fortsätta att lyfta sitt arvode.

 

Vad de sysslade med på ön.  Svenne hade köpt en gammal bogserbåt som han tillsammans med pojkarna som gratis arbetskraft byggde om till typ kryssningsfartyg.  Meningen var att han skulle segla med några ”värstingpojkar” till Västindien, det kanske låter som ett bekant mönster. 

 

Lite nationalekonomi.  Fosterparet fick 144 000 riksdaler per barn och år.  Det var summan de fick för vår Alexander, samtidigt som det var vårt uppdrag, alltså Evas och mitt och resten av Sveriges skattebetalare, att knega ihop dessa pengar.  Det är roligt att betala skatt.

 

Varför flydde inte Alexander?  Det finns två svar.  Ett.  Det fanns en eka på ön men årorna hade Svenne låst in.  Två. Det fanns en Svenne på ön som hade gett sitt löfte på, att göra slarvsylta av Alex, om han så mycket som drömde om att rymma. 

 

Till slut gjorde han det ändå.  Den Orwellska våren 1984 var det rättegång i Strängnäs där det var meningen, att Eva skulle fråntas vårdnaden av Alexander också juridiskt sett och inte bara i praktiken.  Vi körde dit den dagen.

 

Vid lunchtiden satt vi i Volvon och åt av våra medhavda mackor.  Alexander stod inne i tingshuset och fick syn på oss genom det stora fönstret.  Då hände det. 

 

Man kunde säga att vid det ögonblicket, föll han tillbaka till det som hade varit, barndomen och allt, roliga gemensamma utflykter med picknick i bilen och allt.  Retrospektion som doktor Phil brukar säga. 

 

Jag skall då rymma fast han skulle slita mig i stycken för det tänkte Alexander.

 

Nästa kväll, sent, satt han igång. Tog ekan och paddlade med armarna till en annan ö där han visste fanns åror.  Rodde sedan till Strängnäs där han hittade en telefonautomat, för att telefonera hem till oss.  Han hade tjugofem öre på fickan, det räckte den tiden åtminstone i landsortstäderna.  Så, i väg åkte vi för att hämta vår pojke och på den vägen är vi, så att säga. 

 

Eva och Alex tog sig, förklädda, med Silja Line över till Helsingfors där de stannade hos en Mrs. Kirsti McAllister, som hade sin lägenhet vid Skeppargatan.  Jag ordnade det praktiska med huset på Lidingö, skaffade hyresgäster och allt, sedan stack jag efter mina kära. 

 

Tog anställning som media ansvarig hos Rosenlew-koncernen, en gång det största industriföretaget i Finland, kontrollerad av en finlandssvensk aristokratfamilj med samma namn.  Vi bosatte oss i västkuststaden Björneborg där genom firmans försorg en livlig (finlands) svensk koloni höll till. Alexander började i Björneborgs Svenska Samskola och klarade sig hyggligt.  På sin fängelseö hade han i stort sett inte fått gå någon skola!

 

Eva stämde svenska staten för brott mot de mänskliga rättigheterna och vann i Strasbourg där riket dömdes på de flesta paragraferna i förklaringen av dessa rättigheter, inkl. tortyr.  Genom förlikning fick hon en summa 200.000 kronor som ersättning, vilket kan anses vara mycket litet i jämförelse med skadan som barna-”vården” hade åstadkommit oss.

 

I början av 1987 återvände vi hem till Lidingö.  Alexander närmade sig myndig ålder så vi bedömde att faran var över.  I 1984, flera månader efter flykten från Djävulsön, var ”Socialens” ståndpunkt ännu den att Alexander juridiskt sett var kvar på deras revir.  Till slut insåg de fait accompli.

 

Många år har gått.  Den lilla familjen Addams finns inte mer.  Alexander är idag 34 år gammal och bor i Oslo med sin norska Mona.  Utåt sett är allting OK  men vad finns kvar i Alexanders själ av det hemska som hänt honom,  det vet bara Gud och Djävulen och de berättar inte. 

 

Eva och jag håller ihop fortfarande i vått och torrt såsom vi gjort sedan den ljuvliga våren 1971 då vi blev par.  Förr oss är det som hände inget förflutet, något som man drar streck över.  Nej.  Det är kvar och en del av vardagslivet i form av det som vi skriver.  Kampen får aldrig ta slut.

 

Detta är den ursprungliga, 45-minuters-versionen av föredraget.  Det visade sig dock, att på grund av det ymniga materialflödet på symposium, fick jag bara 20 minuter till förfogande.  Som resultat snabbimproviserade jag fram en förkortad version där några intressanta bitar föll bort, som jag alltså ändå få glädjen av att föra fram här. 

 

Lidingö den 17 augusti 2003.

Martin Hongisto

Civilekonom

Självutnämd författare

 

Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn
Av Birgitta Wolf. Förord av Brita Sundberg-Weitman

 

Sven Hessles av Svenska Dagbladet refuserade inlägg i debatten om tvångsomhändertagandet av Alexander Aminoff

Av Sven Hessle

 

Eva Aminoff och den mörka sidan av Sverige
Av Mikko Niskasaari

 

Alexander Aminoffs språklige kompetanse som barn
Av Marianne Haslev Skånland

 

Redogörelse för min barndom. Alexander Aminoff berättar.
Av Alexander Aminoff

 

Barnfängelser? I Sverige?
Av Siv Westerberg

 

Fosterbarn som god butikk
Av Siv Westerberg
 

 

NKMR:s symposium den 14 juni 2003

 

Artiklar

 

 

 

Alexander Aminoffs språklige kompetanse som barn

 

  • Alexander Aminoffs språklige kompetanse som barn

     Marianne Haslev Skånland, professor

     

     

     


Denne analysen ble foretatt i september 1995, til hjelp for jurist Siv Westerberg i hennes behandling av Alexander Aminoffs sak.

Marianne Haslev Skånland er professor i språkvitenskap ved Universitetet i Bergen, Norge

Saken Alexander Aminoff, og påstandende om unormal språkbruk og unormal språkutvikling, står beskrevet i: Lennart Hane (red): Rättvisan och psykologin (på seksjonen Böcker).

Saken Alexander Aminoff står beskrevet i: Brita Sundberg-Weitman - Rättsstaten Åter!

 

 


  • I en fremstilling av det svenske sosialvesens aksjoner mot Alexander Aminoff fremgår det at to forhold vedrørende Alexander Aminoffs språkbruk inngår i sosialvesenets anførsler mot ham og hans hjem. Jeg gir nedenfor en kommentar til hver av disse.


    1

    En lege og en psykolog skal begge ha uttalt at Alexander Aminoff var usikker på sitt eget navn, og dermed hadde en sviktende forståelse av egen identitet.

    Denne slutning later til å være basert på det forhold at Alexander vekslende kalte seg "Alexander", "Iskander" og "Nenne".


    Navnet Alexander er av gresk opprinnelse, men i arabisk er det blitt omtolket som en kombinasjon av Al (bestemt artikkel) og Iksander/Iskander. Den siste formen har fått stor utbredelse særlig i det sør-østlige Europa og Midt-Østen. Formen Alexander brukes imidlertid også, og de to formene er i språkene i området generelt anerkjent som ekvivalente men med bruksforskjeller av geografisk art. Alexander og Iskander er derfor å betrakte som normalt etablerte variant-former av samme navn (delvis analogt til den måten Amadeus og Theofilius er blitt brukt som ekvivalente navn internasjonalt i Europa). Det er forøvrig utbredt i mange kulturer, også i europeisk navne-skikk, at en person kan benytte forskjellige navn for forskjellige formål.

    Hvis Alexander Aminoff som barn vekslet mellom å kalle seg selv "Alexander" og "Iskander", kan dette derfor ikke tolkes som noe tegn på at han hadde dårlig forståelse av egen identitet. En slik interpretasjon er snarere et tegn på at legens/psykologens bakgrunn av generell kulturell orientering har vært svak, og at vedkommende heller ikke har klart å kompensere for denne sin begrensning ved å søke informasjon og kontrollere den - en essensiell prosedyre når man ønsker å nå frem til resultater som er tilstrekkelig klare og pålitelige til å kunne betraktes som vitenskapelige.

    Når det gjelder Alexander - Iskander, er slik informasjon lett tilgjengelig. Svært sannsynlig er det at Alexanders mor, fru Eva Aminoff, ville ha kunnet opplyse om forholdet hvis hun var blitt spurt, siden variant-bruken er kulturelt kodifisert og barnet Alexander således må ha lært den gjennom sitt hjemmemiljø.

    Eller man kunne konsultere standard oppslagsverker. Kart med internasjonale navneformer ville for eksempel kunne vise at Alexandrette i Tyrkia kan angis som Iskenderun, og at Alexandria i Egypt vanlig oppgis med to navneformer: Alexandria og Al/El Iskandariya. Mange leksika o.l. gir tilsvarende informasjon, for eksempel 1990-utgaven av Encyclopædia Britannica, Aschehougs Verdensatlas (1970) og Damms Internasjonalt Atlas (1990).

    Om den unge Alexanders vekslende bruk av Alexander og Iskander skulle betraktes som noen som helst indikasjon på hans personlighetsmessige og kognitive utvikling, måtte det være på at han allerede i tidlig alder var fullt i stand til å forstå at språklige uttrykk refererer til kulturelle trekk og situasjoner som er partielt ekvivalente. Dette er forhold ved språket som de fleste normale barn lærer seg å håndtere i bruken av språket og uten spesiell opplæring. Alexanders mestring av variant-formene tyder på at hans intelligens og modning begge var normale.

    At det skulle være tegn på noe unormalt at et barn også oppgir å ha noe som tydelig er et kjælenavn - Nenne - kan knapt trenge noen kommentar, idet det faller på sin egen urimelighet. Jeg kjenner ikke til statistiske studier over hvor utbredt bruken av kjælenavn er, men det gjelder med sikkerhet millioner av mennesker, og er trolig kjent i alle samfunn. Mange fortsetter jo også selvfølgelig å bruke sine kjælenavn i noen sammenhenger i voksen alder.


    2

    Sosialarbeidere kritiserte det forhold at Alexander Aminoff og hans mor snakket engelsk sammen. Sosialvesenet tror dette svekket den unge Alexanders tilegnelse av svensk og således var skadelig for ham, muligens at det kunne føre til at han totalt ville mangle språk, noe som ifølge sosialarbeiderne skulle være tilfelle med finske innvandrerbarn i Sverige.

    Særlig i 1970-årene ble det hevdet i en del arbeider fra svenske og finske språkforskere at tospråklig oppvekst, f.eks for finske barn i Sverige, ikke førte til at barna ble tospråklige, men at de isteden ble "dobbelt halvspråklige", altså at de hverken ble flytende i finsk eller i svensk.
    En del av disse artiklene uttrykte ikke først og fremst bekymring for barnas svenskkunnskaper, men derimot for at det aller viktigste for barna: kontakten med de finsktalende foreldrene, kunne bli for dårlig. Disse resonnementene kan derfor ikke uten videre brukes på den måten sosialarbeiderne later til å ha gjort i saken mot Aminoffs, der de ikke har hatt hensynet til hjemmemiljøet i tankene.

    Men viktigere er det at den omtalte forskning er blitt betydelig kritisert internasjonalt, særlig fra sosiolingvistisk hold. Hypotesen om "dobbelt halvspråklighet" stemmer ganske enkelt ikke med den omfattende kunnskap vi har om to- og flerspråklighet fra et stort antall samfunn verden rundt. Flere hundre millioner mennesker, muligens opp i milliarder, vokser opp mer eller mindre flerspråklig, fungerer fullstendig normalt, og har stor fordel av sine flere språk under de forskjelligste forhold. Det finnes intet som tyder på at de opplever uheldige virkninger av sin flerspråklighet.

    Det er riktig at et flerspråklig barn ikke nødvendigvis utvikler alle deler av alle språksystemene like fort. Det gjelder særlig vokabular og uttrykksmåter: hvis en elev i svensk skole lærer en faglig type språkbruk og fagbegreper som f.eks "molekyl", "metabolisme", "cosinus" eller "parlamentarisk immunitet", mens konversasjonen på finsk hjemme ikke dreier seg om slike formaliserte emner, vil den unge tospråklige ha begrenset mulighet til å snakke om slike emner på finsk uten trening i et fagmiljø. (Slike begrensninger gjelder selvsagt også for énspråklige individer.) Tilsvarende vil barnet kunne mangle svenske ord for begreper som det bare snakkes om i det finsktalende miljøet hjemme. Men detaljene i utviklingen av barnespråk frem til voksent språk, og tempoet i denne utviklingen gjennom oppveksten, varierer ganske meget fra individ til individ uansett. Hvis flere språk alle blir brukt i rimelig grad gjennom et barns oppvekst, vil slike forskjeller normalt forsvinne, og det unge voksne individet vil ha full morsmåls-kompetanse i flere språk.

    Sosialvesenets oppfatning av språktilegnelse synes å være enda et eksempel på et velkjent fenomen: forhold som fremsettes som hypoteser og diskuteres i en faglig debatt, der posisjonene ofte spiss-stilles og overdrives av de fagfolk som forfekter bestemte syn, blir av folk utenfor fagmiljøet tatt som bevislige, bastante fakta, blir sterkt overdramatisert, og brukes for deres egne formål uten motforestillinger.

    Tilegnelse av flere språk foregår ikke som en konkurransepreget krig om å finne lagerplass i hjernen eller om maksimal brukstid per dag eller uke. Språklæring består i vesentlig grad ikke av å lære så mange ord som mulig men av å utvikle og bruke strategier for å tilegne seg systemer. Evnen til å tilegne seg ett eller flere språk som morsmål er:

    genetisk basert;

    uavhengig av intelligens innen meget vide grenser;

    avhengig for sin realisering av å utfolde seg i en bestemt modningsperiode (inntil 12-14-års alder), på samme vis som mange andre ferdigheter hos levende vesener;

    avhengig av at barnet ferdes en del av tiden - men ikke nødvendigvis stadig vekk eller særlig mange timer av gangen - sammen med andre som snakker språket/språkene;

    fullstendig uavhengig av formell opplæring eller pedagogisk instruksjon. Det er derfor en misforståelse når en del pedagoger eller sosialarbeidere tror barn lærer språk gjennom bevisst undervisning i språkbruk og begrepsutvikling i barnehage og skole.

     

    Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn

    Fallet Aminoff

    Alexander Aminoff - Redogörelse för min barndom

    Barnfängelser? I Sverige?

    Tillbaka till Artikelindex

     

     

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter