EVA AMINOFF OCH DEN MÖRKA SIDAN AV SVERIGE

KIDNAPPNING AV BARN ÄR REN BUSINESS

Av Mikko Niskasaari

Översättning från finska av A Edlund.

 

 

EVA AMINOFF OCH DEN MÖRKA SIDAN AV SVERIGE

 

 

 

Artikeln är tidigare publicerad finska i tidningen SEURA nr 37, den 13 september 1996. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

Fallet Eva Aminoff och hennes son Alexander blev känt över hela världen under 1980-talet. Eva Aminoff, född i Finland och bosatt i Sverige, har skrivit en bok om sina upplevelser kring tvångsomhändertagandet av sin son. Boken har publicerats i Finland och Sverige, under namnet Fallet Alexander. I boken anklagar Eva Aminoff Sverige för rasism och systematiskt (välorganiserat?) justitiemord. Även andra kritiker ser på denna sak som en grym "business" som förstör tusentals familjer. (översättarens kommentär).

 

 

"För att skapa grund till omhändertagande kritiserade de sociala myndigheterna t.o.m. vårt hus för att vara mycket konstigt med många prång", berättar Eva Aminoff.

 

"Bakom en glänsande fasad är Sverige ett rasistiskt land där de mänskliga rättigheterna trampas i stoftet", anklagar Aminoff.

 

Eva Aminoffs och hennes sons, Alexander, helvete började den 14 september 1980, då sonen var 10 år gammal. Den dagen skulle vara hans sista skoldag eftersom Eva skulle ta honom med sig till Bolivia över vintern.

- Det var dumt av mig att söka ledigt för honom från skolan för ett läsår. Vi kunde bara ha åkt utan att tala om det för någon. Pojken kunde ha gått i skola i Bolivia. Vi skulle ha kommit tillbaka till nästa sommar och ingen skulle ha brytt sig om saken, säger Eva.

- Skolan måste ha underrättat de sociala myndigheterna om saken. De ringde mig från socialen och sade att min son är omhändertagen. En bitter Eva Aminoff kallar de svenska sociala myndigheterna "socialen" för att visa att systemet är kallsinnigt och diktatoriskt.

- Nästa dag kom socialen med en halv sidas utredning där det bl a stod att mamman visar brist på förmåga att uppfostra barn. Vad kan det betyda? Senare tyckte de att mamman och pojken har ett symbiotiskt förhållande. Är det inte så att alla mammor och barn i princip har ett symbiotiskt förhållande, säger Aminoff.

Ett symbiotiskt förhållande kan betyda ett totalt beroende, där barnet i värsta fall vägrar att gå i skolan för att det inte kan skiljas ifrån mamman, som accepterar situationen. Även i Finland finns det barn som blivit omhändertagna på sådana grunder. Men det verkar inte som Aminoffs fall handlar om ett sådant sjukligt beroende. Dessutom sade barnpsykiater och professor Maija-Liisa Koski i sitt uttalande om fallet: "När ett symbiotiskt beroende barn under traumatiska former tas bort ifrån sin mamma blir

hennes/hans tillstånd sämre. Därför försöker man i Europa undvika att på ett traumatiskt sätt klippa isär ett symbiotiskt mamma-barn förhållande." Istället försöker man stödja mamman och barnet för att utveckla deras relation mot ett mindre beroende.

 

En alkoholist som uppfostrare

- Alexander isolerades från mig totalt, vi fick inte träffas, prata i telefon eller skriva till varandra. Jag fick höra att min påverkan på sonen är för stor. De visste att han skulle rymma om han fick träffa mig, säger Eva Aminoff.

Att rymma var också en plan som lyckades en gång i början av omhändertagandet då pojken med hjälp av sina vänner kom med båten ända till Finland. Där sökte han skydd hos Barnslottet, men svenska socialen kidnappade honom därifrån mitt framför ögonen på de finska anställda. Han placerades nu hos en fosterfamilj på en avlägsen ö.

Aminoff målar en grym bild på fosterhemmet i sin bok. Fosterpappan var en alkoholiserad sadist och hans fru ett lösaktig fruntimmer. För det mesta lät de inte pojken gå i skolan och de ordnade inte heller med någon hemundervisning. Modern fick ingen information om fosterhemmets läge, hon kunde inte ens skicka ett vykort. Boken är som en detektivroman som beskriver hur hon med hjälp av sina vänner och privatdetektiver letade efter sin son runt hela Sverige.

När det hade gått fem år av fångenskapen som Aminoff kallar det, lyckades pojken rymma - medan hans fosterpappa låg berusad - genom att ro från ön till landet och delvis gå, delvis lifta till Stockholm. Han räddades därifrån fort över till Finland.

- Den svenska socialen skickade sina ombud till Finland och försökte att få oss att gå med på att välja en ny fosterfamilj åt Alexander. Vi gick inte med på någonting alls och fick snart ett brev där det stod att omhändertagandet hade blivit upphävt. Plötsligt var alla rättsprocesser bortsuddade.

- Jag anmälde fallet till Europadomstolen i Strasbourg. Dess ledamöter förhandlade 1986 fram ett förlikning enligt vilken jag fick 200 000 kronor och min advokat 136 000 kronor i ersättning. Egentligen skulle jag ha velat gå hela vägen tills förbrytarna blev dömda.

En förlikning är en vanlig procedur hos Europadomstolen när det ser ut som om en stat ska bli fälld.

 

Sverige tillåter inte mångfald

Enligt Eva Aminoff är Sveriges bild av sig själv som en demokratisk stat, som respekterar personliga rättigheter helt falsk. Hon tycker att det i Sverige finns en djupgående obarmhärtig rasism.

- 1972 när jag flyttade till Lidingö, var mitt hus, det enda huset i området, alla andra var små fritidshus. Jag var utlänning, och mycket berest. Därmed var jag annorlunda och därför iögonfallande. Sverige accepterar inte mångfald .

- Grannarna mobbade oss. Alexanders cykel kastade de i havet, barn brände min bil och polisen ville inte utreda fallet.

- I Alexanders klass fanns tre utländska barn, ett polskt, ett koreanskt och Alexander, som pratade svenska med brytning. Dessa tre fick inte leka med andra barn.

- Sverige ville ha utlänningar när det behövdes arbetskraft för att göra skitarbete som svenskarna själva inte ville göra. Men utlänningarnas kulturella mångfald accepteras inte och de påtvingas "svensk identitet". För att påskynda denna assimilering använder man sig skamlöst av tvångsomhändertagande av barn, berättar Aminoff.

- I Lidingö finns bara 6 % invandrare. Däremot, av de tvångsomhändertagna barnen utgör invandrarnas andel 54 %. Jag tror inte att invandrarföräldrar kan vara nio gånger sämre än svenskarna när det gäller barnuppfostran!

 

BARN-GULAG

Barnskyddslagarna i Sverige är likadana som i Finland, men finska experter påstår att grannlandets sociala myndigheter i praktiken fungerar mycket mer godtyckligt än i Finland. Sverige har blivit fällt åtskilliga gånger i Strasbourg för familjesplittring, men de svenska myndigheterna bryr sig inte om de fällande domarna.

Eva Aminoff är inte ensam i sin kritik av den svenska socialen. En tysk tidskrift, Der Spiegel, publicerade 1983 en stor artikel "Barn-GULAG im socialstaten Sverige". I artikeln beskriver man hur socialen på lösa grunder kidnappar massor av barn ifrån föräldrarna och placerar barnen i familjehem i isolerade områden, norrländska skogar eller havsöar - därifrån kommer jämförelse med fånglägren i arkipelag GULAG i f.d.Sovjet.

En annan tysk tidskrift, Die Welt, publicerade 1995 en artikel av en svensk jurist, Siv Westerberg, som innehåller tunga anklagelser. Westerberg berättar om en tysk man, som flyttade till Sverige för att arbeta som skogsarbetare. Sedermera gifte han sig där.

- När företaget där han arbetade gick i konkurs, vände sig familjen till socialen. Då kom de i djävulens famn. Socialsekreterare kom på hembesök och nästan sniffade för att kontrollera hur ofta man bytte lakan i familjen och hur barnens språkförmåga utvecklades. Eftersom det bara fanns kallt vatten i huset deklarerades det som olämpligt för barn. Den 16-åriga dottern fick stanna hemma, men familjens 3-, 6- och 9-åriga barn blev omhändertagna och efter 10 år är de fortfarande i fosterhemmet.

 

EN LÖNSAM BUSINESS

Enligt Westerberg är "barnhandel" en business som är lönsamt för hela den oheliga alliansen. Socialmyndigheter som har berusats av sin makt ser till att skapa sig sysselsättning genom tvångsomhändertaganden, av myndigheten beroende barnpsykiatrer får feta löner genom att skriva utlåtanden som stödjer omhändertagandet och fosterföräldrar får bra ersättningar för att "förvara" barnen.

Vanligtvis placeras fem eller fler barn i ett hem. Eftersom det betalas ut 15-20 000 netto per barn och månad, lever man gott på omhändertagna barn. Det är inte konstigt att många ställer upp på denna "business".

För motsvarande fall i Finland betalar man ca mellan 5 000 och 8 000 Finska mark netto per barn och månad .

I Sverige är det lätt att bli fosterförälder eftersom man ej behöver vara kvalificerad och alkoholism t.ex ses inte som något hinder. Alkoholmissbruk är för övrigt inte nödvändigtvis ett skäl till omhändertagande. Enligt Westerberg är det bara tio procent av de föräldrar som blivit av med sina barn som haft missbruksproblem. Det är en otroligt låg siffra med tanke på att det i Finland är missbruk som är den vanligaste orsaken till omhändertagande.

I Sverige siktar man på att systematiskt bryta de omhändertagna barnens relation till sina föräldrar. I de flesta fall får de endast träffa varandra i ett par timmar var tredje månad under fosterföräldrarnas överinseende. Det är lätt hänt att umgänget blir helt förbjudet.

Westerberg anklagar Sveriges sociala myndigheter för sadistisk maktmissbruk, men anledningen till denna hysteri är inte psykologisk, utan har att göra med den höga levnadsstandarden. Förr i tiden var skälet till omhändertagande oftast fattigdom men efter 1950 höll dessa grunder inte längre, vilket gjorde att tjänstemännen blev rädda att förlora sina jobb och man började därför utveckla nya grunder till omhändertagande.

 

A Family's flight from the Welfare State

Alltfler invandrarbarn tas ifrån sina föräldrar

Barnen togs när de lekte ute

Invandrarföräldrar råkar oftast illa ut

Angels of Antichrist

Antikrists Änglar

Fosterchildren as lucrative business

Fosterbarn som god butikk

Lasten Kaappaus on Raaka bisnes

Tillbaka till Artikelindex