Fallet Ulf Enerström: En politisk het potatis

Fallet Ulf Enerström:

EN POLITISK HET POTATIS

Av Ulf Sandmark

 

 

Ulf Sandmark är ansvarig utgivare för tidskriften Stoppa Knarket. Nedanstående artikeln publicerades i STOPPA KNARKET 4/92.

 

Artikeln publicerades tillsammans med ett öppet brev med titel "En skamfläck för svensk demokrati" som Britt Arenander skrev till dåvarande justitieministern Gun Hellsvik.

 

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

Det är nu tio år sedan Ulf Enerström tog sitt liv, men artikeln är väl värd att läsa såsom historiskt dokument. NKMR:s anm.

 

 

 

 

 

 

 

Tvångsomhändertagandet av dr Alf Enerströms son Ulf är en så politiskt känslig fråga att inga dagstidningar vågat ta i den. Bakom kulisserna har fallet manövrerats ända sedan dess som en het potatis. I dag är sonen död, driven till självmord av ett sjukt system.

 

Den då 13-årige Ulf togs hösten 1975 från familjen Alf Enerström och Gio Petré, som en politisk bestraffningsåtgärd. Alf Enerström berättar, att han kvällen före länsrättens förhandling blev uppringd av den dåvarande ordföranden i Arvika socialnämnd, socialdemokraten Stig Magnor, som sa till honom att Ulf, hans son från ett tidigare äktenskap, skulle få komma hem igen om Alf slutade med sin agitation mot partiledningen.

 

Alf Enerström har lyckats kartlägga hur beslutet handlades, vilket ger en mycket intressant inblick i hur en socialförvaltning egentligen styrs. Pojken hade anmält sin far till sin klassforeståndare för en örfil han fått kvällen innan. Sonen hade kommit i gräl med sin far efter att ha skolkat från en skrivning i skolan. Det första socialtjänstemännen gjorde, nar de såg en chans att ta pojken, var att ta kontakt med Partiet, i detta fallet ända upp till partistyrelsen i Stockholm. Efter klartecken därifrån, i detta fallet från partiordförande Palme själv, blev den fortsatta utvecklingen bara en formsak - dock inte utan komplikationer, eftersom alla visste att ärendet var en politisk het potatis.

 

Pojken tvångsomhändertogs omedelbart genom ett sk ordförandebeslut. Socialförvaltingen tog därefter kontakt med psykiatriker Margareta Brandell-Forsberg på Karlstad lasarett för att få det nödvändiga psykologiska utlåtandet. Hon vågade dock inte utfärda detta utan sanktion från Socialstyrelsen.

 

Den ansvarige där vägrade att befatta sig med ärendet, och bollade det tillbaka till psykkliniken i Karlstad, som genom sin överläkare bollade det till Socialdepartementet. Där måste ytterligare ett politiskt ingripande göras: Från tjänstemannanivå beordrades sektionschefen i Socialstyrelsen Ulf Nicolausson att ta på sig fallet. Enerström erfor senare att socialminister Sven Aspling inte varit inkopplad.

 

Nicolausson hade till uppgift att se till att läkare inte gjorde felbehandlingar m.m. och hade darmed ett tillsynsansvar över Alf Enerström.

 

Han ringde upp dr Enerström, som på så sätt, från en instans som inte hade med pojken att göra, fick reda på att något var i görningen. Uppenbarligen fick Margareta Brandell-Forsberg sitt klartecken och utfärdade intyget. Sedan var det klart för Länsrätten att trumfa igenom beslutet.

 

Overläkare Bo Svedberg, en erfaren barnpsykiatriker och fd generalsekreterare i Sveriges barnpsykiatriförening, kommenterade i pressen hanteringen av fallet på följande sätt: "Psykiaterns utlåtande utgör ett rent beställningsarbete från sociala centralnämnden. Jag hävdar detta i allra högsta grad. Det hela är oskickligt, för att inte säga osmakligt skött."

 

I stället för i familjens omvårdnad hamnade Ulf i det ökända familjehemsgeschäftet, som tacksamt tog emot ett nytt fall att utnyttjas till att mjölka kommunen på pengar.

 

Trots familjens intensiva ansträngningar att få kontakt med Ulf fick de inte återse honom på 16 år. De fick inte ens veta var han fanns, bara ryktesvägen höra att han drevs till missbruk och narkomani i en vandring mellan olika institutioner.

 

Ny regering - nytt hopp

Långt senare fick dr Enerström veta att den då myndige Ulf ett år före valet 1985 hade tvångsintagits på mentalsjukhus. Ulf fick aldrig veta varför, men han hölls inspärrad och neddrogad till efter valet, då han släpptes. Mentalt förstörd gjorde han två självmordsförsök. På så sätt undanröjdes ett potentiellt politiskt hot med samma metoder som i sovjetisk "psykiatri".

 

Manövrerna pågick ännu i somras, då Ulf slutligen tog sitt liv.

 

Efter regeringsskiftet trodde man på många håll att det skulle finnas möjlighet att få slut på mörkläggningen av detta och andra, nästan lika groteska fall av myndighetsövergrepp. Framstötar gjordes till den nya regeringen. Fd hälsovårdsnämndsordföranden i Årjäng, Erik Svanqvist, som tidigare engagerat sig i fallet, gjorde förnyade ansträngningar att få en upprättelse till stånd.

 

Andra som engagerade sig var EAP:s ordförande Michael Ericson, som skrev två öppna brev till socialminister Bengt Westerberg vilka delades ut som flygblad. I ett svar skrev dock Westerberg att det ej föreligger något systemfel i frågan om tvångomhändertagande av barn, utan att det i varje enskilt fall har rört sig om enstaka fall av myndighetsövergrepp.

 

Journalisten Britt Arenander skrev ett öppet brev till justitieminister Gun Hellsvik, som vi publicerar här.

 

 

En skamfläck för svensk demokrati

 

Dags att avskaffa odemokratiska maktstrukturer

 

Tillbaka till Artikelindex