Fallet Ulf Enerström: En skamfläck för svensk demokrati

EN SKAMFLÄCK FÖR SVENSK DEMOKRATI

Öppet brev till Justitieminister Gun Hellsvik

Av Britt Arenander i juni 1992

 

 

Britt Arenander skrev nedanstående öppna brev till Justitieminister Gun Hellsvik i juni 1992. Brevet publicerades tillsammans med artikeln Fallet Ulf Enerström: En politisk het potatis i tidskriften STOPPA KNARKET 4/92.

 

Britt Arenander är välkänd som författare, översättare och kulturskribent. Hon har dessutom varit anställd vid svenska Amnestysektionens sekretariat i Stockholm och varit svenska PEN-klubbens internationella sekreterare.

 

Brevet och artikeln återges här med ansvarige utgivaren för Stoppa Knarket Ulf Sandmarks benägna tillstånd.

 

Det är nu tio år sedan Ulf Enerström tog sitt liv, men artikeln är väl värd att läsa såsom historiskt dokument. NKMR:s anm.

 

 

 

 

Sedan mitten av sjuttiotalet pågår en skandal i Sverige, som angår alla medborgare och som man fortfarande knappast vill tala om, trots regimbytet och förändringar i socialdemokratins ledning, och trots den omfattande uppgörelse med totalitarismen som vastvärlden fått uppleva efter kommunismens fall i Sovjetunionen och östeuropa.

 

Men i Sverige har vi fortfarande långt ifrån gjort upp med de antidemokratiska krafter som Alf Enerström och Gio Petré 1974 hamnade i konflikt med, och som ledde till att de i över femton år utsatts för exempellösa förföljelser, trakasserier och smutkastningskampanjer. Och så länge fallet Enerström/Petré inte granskats offentligt kommer det att vara något ruttet i kungariket Sverige.

 

Eftersom fallet Enerström/Petré har en lång historia och många fortfarande bara har den deformerade bild av det som etablissemanget fört fram, för att värja sig mot sanningen, är det motiverat med en kort redogörelse:

Paret Enerström/Petré var fram till 1974 lojala och uppskattade medlemmar av det socialdemokratiska partiet, och gjorde partiet stora tjänster utan minsta tanke på belöning. När Alf Enerström erbjöds posten som direktör för Socialstyrelsen efter Bror Rexed tackade han nej, helt enkelt därför att han var nöjd med sitt arbete som företagsläkare vid ett KF-ägt företag i Värmland och deltog i det politiska livet som engagerad medborgare.

 

Konflikten mellan E/P och dåvarande partiledaren Olof Palme seglade upp när det socialdemokratiska kvinnoförbundet 1974 i ett remissvar till abortkommitténs betänkande menade att fri abort borde vara tidsmässigt obegränsad. Man skulle ha rätt till abort ända in i nionde månaden! Olof Palme stödde idén. E/P gick upprört emot den. Senare har det socialdemokratiska kvinnoförbundet offentligt förnekat att det någonsin skulle ha gjort denna rekommendation, men riksdagsprotokoll nr 93 av den 29 maj 1974, visar otvetydigt att förbundets dåvarande ordförande Lisa Mattson pläderade för tidsobegränsad abort: "... Det är dock icke desto mindre ett faktum att vi hade velat gå mycket längre än lagförslaget gör. I det remissvar som vi avlämnade i anslutning till abortkommitténs betänkande tryckte vi naturligtvis framför allt mycket starkt på att det var kvinnan och kvinnan ensam som ska avgöra huruvida hon vill fortsätta en graviditet eller inte, men vi tyckte också att man inte skulle sätta några tidsgränser alls." Min kurs.

 

Partistyrelsens stöd till en lag om fri abort utan tidsbegränsning blev för E/P bara den första signalen om att någonting inte 1ängre stod rätt till i deras parti. De upptäckte en rad andra oroväckande företeelser som de slog larm om, som t ex den för ett demokratiskt samhälle groteska undantagslagen från 1974, en djup och försåtlig spricka i det svenska rättssamhället som gav 5 000 höga byråkrater total straffrihet. De första som upplyste allmänheten om undantagslagens existens var E/P. Först flera år senare började den svenska pressen intressera sig för lagen, men då hade redan Europarådet uppmanat den svenska regeringen att omgående avskaffa den. E/P riktade också uppmärksamheten på de antidemokratiska lagar som den dåvarande socialdemokratiska ledningen tänkt driva igenom om man inte förlorat valet 1976: yttrandefriheten och demonstrationsrätten skulle bort ur grundlagen och därmed kunna hävas genom ett enkelt beslut i en riksdag med socialdemokratisk majoritet.

 

Att redogöra för alla de trakasserier som E/P utsatts för genom åren skulle kräva en hel bok om ett förskräckande diktaturmaskineri i det fördolda. Det första slag som drabbade paret var tvångsomhändertagandet 1975 av Alf Enerströms äldste son från ett tidigare äktenskap: av den socialdemokratiske ordföranden i den socialnämnd som skötte hantverket fick han i klartext höra att sonen skulle få komma tillbaka till familjen om E/P slutade agitera mot partiledningen och inrättade sig i leden.

 

Denna avskyvärda utpressning fick motsatt effekt: E/P intensifierade sina ansträngningar att på egen hand upplysa allmänheten om diktaturtendenserna i SAP under ledning av Olof Palme, vilket ledde till att man tog ifrån Alf Enerström hans arbete som företagsläkare på KF. När de anställda överlämnade en protestlista uppmanades deras ombud att kasta den i papperskorgen. Sedan saboterade man med lagvidriga metoder också doktor Enerströms möjligheter att bedriva privatmottagning för att tvinga paret på knä ekonomiskt. När inte heller den manövern lyckades försattes det filmbolag som Gio Petré ärvt efter sin man, filmproducenten Lorens Marmstedt, i konkurs, genom att man pådyvlade det en fiktiv skuld. 1986 fastslog Högsta Domstolen att konkursförklaringen varit grundlös, men det utslaget rapporterade inte den press om som i åratal låtit sig styras av etablissemanget och beskyllt E/P för allehanda ekonomiska skumraskhistorier, naturligtvis utan att ge dem en chans att försvara sig.

 

Ändå fortsatte tiotusentals så kallade vanliga människor att stödja paret Enerström/Petré genom att skicka pengar till dem så att de kunde fortsätta annonsera i det krympande antal tidningar som fortfarande tog emot deras betalda inlägg. Ett nytt försök att knäcka E/P gjordes när tillgångarna på deras postgirokonto konfiskerades under den lögnaktiga förevändningen att Alf Enerström hade skatteskulder.

 

Utöver dessa trakasserier - som var fullt tillräckliga för att knäcka vem som helst - tvingades paret Enerström/Petré och deras fyra barn att leva i ständig skräck för livet: vid två tillfällen utsattes man för regelrätta attentat. Så farligt var det att försvara demokratin i Sverige på sjuttio- och åttiotalet. Men trots att de hade kunnat flytta utomlands och slippa mardrömmen valde de att stanna och göra motstånd i sitt land.

 

För att äntligen ta itu med denna affär, som är en skamfläck för den svenska demokratin, bör regeringen snarast tillsätta en kommission med uppgift att granska de övergrepp som begåtts under en rad år mot Alf Enerström och Gio Petré. Medborgarnas förtroende för den svenska rättsstaten vacklar som bekant betänkligt; tillsättandet av en sådan kommission skulle vara ett stort steg i riktning mot att återupprätta det.

 

 

 

Fallet Ulf Enerström: En politisk het potatis

 

Dags att avskaffa odemokratiska maktstrukturer

 

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter