Appeal to the Government of India to protect Indian child in Norway

Appeal to the Government of India to protect Indian child in Norway

 

 


This Appeal from the NKMR/NCHR was sent on December 27, 2016, to Her Excellency, Mrs Sushma Swaraj, Minister for External Affairs, Ministry of External Affairs, Government of India, requesting her government's intervention to protect an Indian citizen child from Norwegian Barnevernet (CPS). 


Your Excellency, Dear Madam,

On behalf of the Nordic Committee for Human Rights - NKMR/NCHR - For the Protection of Family Rights in the Nordic countries, I, the undersigned, Ruby Harrold-Claesson, lawyer, am appealing to Your Excellency to intervene for the protection of the five year old boy, the only child of Anil Kumar and Gurvinderjit Kaur, who was removed by agents of Barnevernet, Norway, from his pre-school, where his parents had left him in total confidence for his safety. The NCHR has been informed that the five year old was taken by Barnevernet and placed in a Norwegian foster home, far away from his parents and loved ones.
Similar gross Human Rights violations against children and their parents take place daily, not only in Norway but also in Sweden, Denmark and Finland. The removal of children from their loving, caring, competent families by the agents of barnevernet / the social services and placing them in foster care to live among total strangers, so-called CPS cases, stands out as an atrocity in our time - an atrocity that has several times been condemned by the European Court of Human Rights in Strasbourg.

Läs mer...

NKMR:S FLYGBLAD - SEPTEMBER 2002

NKMR:S FLYGBLAD - SEPTEMBER 2002

 

TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN I SVERIGE - LEVEBRÖD FÖR TJÄNSTEMÄN OCH PRIVATA INSTITUTIONER

Tvångsomhändertagande av barn i Sverige utan saklig grund har tredubblats de senaste åren. Det är mest barn till de svaga i samhället som drabbas. Idag kan föräldrar, som VARKEN är missbrukare ELLER psykiskt sjuka, godtyckligt bli av med sina barn för evigt. Det räcker med att det - utan grund - kommer in en anonym anmälan till socialkontoret. Sådana anmälningar uppmuntras eftersom ju fler anmälningar som görs desto mer arbete och inkomster för den sociala apparaten*, institutioner, "familjehem", etc. genom fler ingripanden mot föräldrar och barn. Insyn är tabubelagd så att de sociala myndigheternas handel med barn och den "industri" som har byggts upp omkring de tvångsomhändertagna barnen inte ska bli allmänt känd. Denna industri kostar årligen åtskilliga miljarder kronor för skattebetalarna. VI VILL BRYTA TYSTNADEN och offentliggöra detta faktum! Sverige har blivit fällt åtskilliga ganger i Europadomstolen i Strasbourg för familjesplittring.

Läs mera på Internet: www.nkmr.org (Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter) Stöd NKMR!
E-mail adress: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
">Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

*Det är egentligen en paradox att det politiska parti som i början av 1900-talet kämpade för allas frigörelse från vad som uppfattades som den tidens överhet, i dag är den överhet som utövar kränkningar av enskilda individers mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

 

 

 

Vill Du veta mer om NKMR? JA!             

 

 

Namn_______________________________________________________

 

Adress_____________________________________________________

 

Postnummer___________________Ort___________________________

 

Tel.______________________E-mail___________________________

 

 

Klipp ur kupongen och sänd den i kuvert in svarstalongen till Sekreteraren,NKMR, Ströms väg 37, 424 71 Olofstorp.

NKMR:s brev till Nigerias Ambassadör

Nordic Committee for Human Rights - NCHR

For the protection of Family Rights in the Nordic countries

Pres. Ruby Harrold-Claesson, Lawyer, Box 8077, S-424 12 OLOFSTORP, Sweden.

Tel. (+) 46 - 31 - 70 20 385, Fax (+) 46 - 31 - 70 25 242, Org.no 855102-0053

Postgiro 444 88 81 -5

Web-address: http://www.nkmr.org

                                              

 

Embassy of Nigeria

His Excellency the Ambassador

Tyrg. 8

Box 628

101 32 Stockholm

March 12, 2002.

 

Concerns: Appeal for Mercy

 

Your Excellency.

Dear Sir or Madam,

 

I, the undersigned Ruby Harrold-Claesson, attorney-at-law in Gothenburg, Sweden, president of the Nordic Committee for Human Rights - NCHR - For the protection of Family Rights in the Nordic countries, have been approached concerning the fate of Safya Husseini Tungar-Tudu, a young mother of an "illegitimate" child, who according to the information I have received, is facing a death sentence because she had a child out of wedlock.

 

This causes great concern for the members of the steering committee of the NCHR.

 

I would like to inform you that the world famous writer of children's books, Mrs Astrid Lindgren, also gave birth to a son out of wedlock. Had she been put to death for the "crime" of giving birth to an illegitimate child, the world would be a poorer one for us and all the children of the world.

 

On behalf of the NCHR, I am therefore writing to you to request you to petition the President of the Republic of Nigeria to grant pardon and save the life of Safya Husseini Tungar-Tudu.

 

Save the mother's life - for the sake of the child and for the sake of your country. Thanking you in advance.

 

Very truly yours

 

 

Ruby Harrold-Claesson

Attorney-at-law

President of the NCHR

 

AFAF's skrivelse angående falska incestanklagelser

 

 

AKTIONSGRUPPEN FÖR FALSKT ANKLAGADE FÄDER

(AFAF)

 

 


Författarna till den här skrivelsen är ekon. lic Dan Ahlmark, veterinären Michael Hagman och odont. doktor, docent Gustav Hellsing.

Skrivelsen har översänts för cirkulation till samtliga åklagare; HD:s justitieråd; justitieministern; ledamöter av justitieutskottet; regeringsråden i RR; Elisabet Palm, domare i Europadomstolen; media och NKMR. Skrivelsen publiceras här med författarnas benägna tillstånd.

 

 

  • AFAF skriver till Dig med anledning av det uppseendeväckande målet mot kammaråklagare Stefan Holmlin, som nyligen frikändes även i hovrätten för bl a incest. Stefan Holmlin åtalades i samband med skilsmässa och en vårdnadstvist för sexuellt utnyttjande av sin minderåriga styvdotter och dessutom - som ibland sker vid falska incestanklagelser - för våldtäkt och misshandel av den f d hustrun. Åklagare var chefsåklagare Staffan Söderberg från Karlstad, som framträtt som RÅ:s sexualbrotts/incestexpert. Han har lett arbetsgrupper inom RÅ gällande dessa frågor. Holmlin häktades den 11/9 1998, sattes senare av tingsrätten på fri fot men omhäktades av hovrätten.

    Förundersökningen präglades - som ofta i incestmål - av stor partiskhet, där syftet främst var att hitta underlag för att fälla den misstänkte. Objektiviteten och kravet att göra en helhetsbedömning - så viktiga faktorer i dessa mål - bortsågs från. Staffan Söderberg uttalade också mycket tidigt under förundersökningen att Stefan Holmlin var skyldig. En vittnespsykolog med låg utbildning - också han från Karlstad - fann (på samma sätt som i 26 av 27 tidigare fall där han varit vittnespsykologisk expert) att övergrepp skett. Rättegången genomfördes i december 1998, vilken ledde till att Stefan Holmlin befanns skyldig på samtliga punkter. Det bestämdes att Stefan Holmlin skulle genomgå stor rättspsykiatrisk undersökning.

     

    Stefan Holmlin övergav då de lugnande medel etc han tagit efter chocken att bli åtalad för incestbrott. Detta är mycket vanligt i dessa mål. En pga chocken hårt medicinerad - ibland närmast neddrogad - svarande med en passiv advokat döms efter en partisk förundersökning snabbt i tingsrätt och hovrätt - innan chocken över den oerhörda anklagelsen gått över och svarande i grunden kunnat analysera karaktären av den falska incestanklagelsen. Ofta döms mannen också på basis av vittnesmål från barnpsykologer/psykiatriker, som ju inte har någon metod att konstatera om barn talar sanning, utan nästan alltid finner att sexuella övergrepp skett. I Holmlinfallet granskade dock nu en riktig vittnespsykolog med gedigen akademisk utbildning i ämnet - Lena Hellblom Sjögren - förhören med barnet och fann att flickan var manipulerad. Tillsammans med en ny advokat - Per Samuelsson - upptäckte Stefan Holmlin att den dagbok hans f d fru sagt sig ha fört, och som varit ett grundläggande bevismedel för åklagaren, var konstruerad i efterhand. En SKL-undersökning visade också att dagboken var (med undantag för några få händelser) skriven med e n penna trots att den sades vara skriven under ett stort antal dagar och enligt fruns uppgift med många olika pennor. En lång rad händelser var påhittade och tidsmässigt felplacerade. Ett typiskt exempel är en händelse, som påstods ha skett i en bil, vilken då hade köpts först en månad senare osv. Samtal om övergrepp, och vilka påstods ha skett med en f d sambo, var tydligt skrivna i efterhand på basis av telebolagets samtalsspecifikationer osv.

     

    Kravet från Stefan Holmlin på en ny rättegång bifölls då, och i denna blev han helt frikänd. Efter 219 dagar i häktet frigavs han. Därefter inträffar något oerhört förvånande. Chefsåklagare Söderberg överklagar omedelbart domen och utan att komplettera förundersökningen utifrån de brister som föranlett tingsrättens frikännande dom. Han tar inte ens in frun för förhör om dagboken. Istället körs samma groteska teaterföreställning i Göta Hovrätt, som den 14/7 2 000 helt frikänner Stefan Holmlin. Både tingsrätt och hovrätt använder formuleringar om åklagarens vittnen och annat underlag, som - för en juridiskt skolad läsare - är förödande. Att en svensk kammaråklagare på basis av en inkompetent förundersökning dras inför rätta för incest mm är illa nog. Men att RÅ:s incestexpert går vidare till hovrätten, när bristerna i förundersökningen är helt uppenbara, är en skandal. RÅ har ett ansvar för att åklagar- och rättsväsendets resurser utnyttjas rätt, och Holmlinfallet är i många avseenden ett oerhört slöseri. Stefan Holmlin har hela tiden hållit överåklagare Thunved och RÅ informerad om alla bisarra turer i målet. AFAF underströk tidigt för Thunved och senare för RÅ deras tillsynsansvar gällande Söderberg. Thunved fann dock ingen anledning till kritik, och RÅ reagerade överhuvudtaget inte. RÅ har då från början haft god information och varit mycket involverad i fallet. När tingsrätten 1998 hävde Holmlins häktning, diskuterade t ex Riberdahl och Thunved möjligheten med Söderberg att anföra jäv mot den domare, som fattade beslutet. I samband med hovrättens häktningsbeslut, som inte följdes upp korrekt av Söderberg, sände RÅ till Göteborgspolisen ett fax om att Holmlin skulle gripas, ett dokument som dock lämpligt "försvann" och vars existens senare förnekades av RÅ - dessutom till JO! AFAF har dock tillgång till bl a skriftlig information från en polisman, som bekräftar att gripandet föranleddes av faxet från RÅ.

    Bakgrunden till RÅ:s agerande i Holmlinfallet är sannolikt den ideologiska hållning RÅ intar gällande incestmål. Antalet genomförda resningar avseende domar baserade på falska anklagelser om incest - minst sex under 90-talet - är i sig ett bevis att området är en rättslig katastrof för Sverige. Många gånger flera resningsansökningar har avslagits av HD, och RÅ har i samband med dessa ofta formulerat avstyrkanden med argument, som jurister funnit märkliga utifrån sakförhållandena. Man anar en ideologisk inställning bakom avstyrkandena till HD, som inte har något att göra med svensk rätt, utan mera är en anpassning till politiska strömningar bl a nyfeminismen. Skälet för att RÅ så konsekvent och desperat försöka hålla tillbaka floden av resningsansökningar är nog också man tror att det svenska rättsväsendets fullkomliga haveri gällande falska incestdomar (troligen ett par hundra oskyldigt dömda under 80- och 90-talen) skulle - om detta blev allmänt känt - öka kritiken mot RÅ och rättsväsendet till orkanstyrka. För att skydda sig själva, sina föregångare och sina organisationer låter man då oskyldiga avtjäna sina straff utan att få rättvisa. Men Sverige far inte väl av sådan politisk anpasslighet!

    I Holmlinfallet har en svensk kammaråklagare pga dagens populära och ideologiska strömningar offrats av sin egen organisation utan hänsyn till individers rättssäkerhet. Han har från början betraktats som skyldig och motarbetats av organisationens ledning (troligen bara för att anklagelsen gällde incest). Att anföra rättsliga synpunkter för t ex överklagandet är löjeväckande med tanke på förundersökningens kvalitet eller beteendet vid överklagandet. När anklagelsens falskhet blev uppenbar och ledde till en friande tingsrättsdom gällde det att skyla över misstaget (och vad kvinnor förmår göra vid falska incestanklagelser), genom att ändå få Holmlin dömd som skyldig för n å g o t. Dagboken gav ju här ett mycket rikt "material":
    fyra påstådda försök att mörda dottern genom kvävning; 38 fall av misshandel; fyra våldtäkter; olaga hot med vapen vid tre tillfällen vid sidan av det sexuella utnyttjandet av styvdottern osv. Men även detta cyniska försök att rädda ansiktet på de involverade, misslyckades enligt hovrättens utslag den 14/7 2000.

    Det som hänt Stefan Holmlin kan pga systemfelet avseende incest, där ju bl a mannen måste bevisa att han är oskyldig, hända t ex varje manlig åklagare med olämplig partner. Svenska åklagare kommer att fråga sig vilken arbetsgivare de har, som - trots att mannen är oskyldig - kastar en omvittnat duktig och omtyckt medarbetare åt vargarna blott för den politiska korrekthetens skull. Det är viktigt att rättssäkerhet och hänsyn till mänskliga rättigheter åter blir ledande gällande incestmål, där falska anklagelser numera är så vanliga.

     

    Stockholm/Örebro 00-08-01

     

    Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott

    Hemligheter och Minnen

    Incesthysterin och domstolarna

    Pedofili hysteriet

    Pyskologer medverkar i moderna häxprocesser 

    Sexualhysterin

    Stort skadestånd till oskyldig

    Tillbaka till Artikelindex

     

     

     

Begäran till länsstyrelsen om omprövning av Beslut 2004-02-06 samt tillägg till begäran om utredning

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

 

2004-02-18

 

 

Länsstyrelsen i Kalmar län

391 86 KALMAR

 

 

709-1041-04

Ärende: Begäran om omprövning av Beslut 2004-02-06 samt tillägg till begäran om utredning 2004-01-20

 

Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand, ordförande i NKMR, begär härmed att länsstyrelsen i Kalmar län skall ompröva sitt ovan angivna beslut.

 

I beslutet 2004-02-06 anger Länsstyrelsen att man inte ämnar företa någon särskild åtgärd med anledning av vår skrivelse eftersom de två utredningar som NKMR:s anmälan nämner är jämförelsevis gamla (minst två år). Därvid bortser Länsstyrelsen från det faktum att de individer som har drabbats av dessa psykologers "utredningar" tvingas leva med resultatet än i dag. Deras rätt till privat- och familjeliv som garanteras av Artikel 12 i FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, Artikel 8 i den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och Artikel 16 i FN:s Barnkonvention har blivit kränkt med stöd av utredningarna gjorda av de nedan namngivna psykologerna på Västrumsgården.

 

Brott mot mänskliga rättigheter kan inte preskriberas. ¹)

 

I fallet Anneli Ljungqvist och hennes son blev pojken tvångsomhändertagen och bortförd till för sin mor okänd adress i mitten av januari 2002. Han är fortfarande tvångsomhändertagen och hans familj är splittrad. Utredaren var Charlotte Lindvall.

 

I fallet Gueblaoui är Rabie Gueblaoui tvångsomhändertagen sedan mitten av år 2000 och hans föräldrar Mounir och Zohra Gueblaoui utkämpar en ojämn kamp för pojkens återförening med sin familj. Utredaren var Annelie Waldau.

 

 

 

_____________

¹) Misbruk av 'foreldelse' av Marianne Haslev Skånland

Tillägg till anmälan

Som tillägg till min anmälan begär jag att länsstyrelsen i Kalmar län skall även granska den utredning av Gisela Djerf som gjordes av Charlotte Lindvall under perioden 2001-08-21 – 2001-12-20.

 

För rättsäkerhetens skull - och inte minst för de inblandade barnen och deras föräldrar - är det därför viktigt att utreda ovan angivna psykologers utredningar samt huruvida fler beslut fattats på grunder av felaktiga utredningar förmedlade av Västrumsgården AB. Besluten är ju som bekant av livsavgörande betydelse för de här barnen och deras föräldrar.

 

Jag emotser skriftlig bekräftelse på att ni mottagit denna anmälan samt uppgift om vilka åtgärder min anmälan föranleder från er sida.

 

Olofstorp, dag som ovan

 

 

 

Ruby Harrold-Claesson,

Jur. kand,

Ordf. i NKMR

www.nkmr.org

 

 

Tillbaka till anmälningar & beslut

 

 

Sven-Erik Bergs brev till 12 utvalda riksdagsmän

 

Apropå svek mot barnen:
Sven-Erik Bergs brev till 12 utvalda riksdagsmän

 

 

 

 


 

Sven-Erik Berg, morfar, samhällskritiker, författare och poet har skrivit brevet nedan med anledning av Morgan Johanssons uttalande i Göteborgs-Posten där han anklagar den nya regeringen som har varit vid makten sedan den 6 oktober 2006 i följande ordalag "Regeringen sviker barnen".

Här följer ett utdrag ur Sven-Erik Bergs e-mail till NKMR:

" Hej!

Lördag 2007-02-10 har jag via regeringskansliet skickat tolv (12) likalydande

skrivelser (bifogas) till följande personer:

Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Maud Olofsson, Göran Hägglund, Lars Ohrly, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand, Maria Larsson, Morgan Johansson,

Mona Sahlin, Göran Persson samt Lena Nyberg (BO).

Även G-P har delgivits skrivelsen. Var och en skrivelse har åtföljts av min bok

"Myndighetsmaffian".

I skrivelse till kommunstyrelsen och ekonomichefen i Nordmalings kommun

har jag pekat på konsekvenserna av "barnexport" till andra kommuner:

Direkta kostnader för utredning, ersättning till fosterhem, arvoden till social-

nämndens ledamöter, uteblivna statsbidrag som hamnar i andra kommuner

och konsumeras där, barnbidrag som går samma öde till mötes, försämrat

underlag för skola och förskola, negativ påverkan på ålderspyramiden i kommunen etc.

Även Socialnämnden har uppvaktats då de ännu inte formellt avslutat ärendet

Tina Berg, efter 8½ år. (Jämför socialtjänstlagen, LVU, beträffande upphörande

av vård, 21 §)."

 

 

 

 

 

 

                                                                                                        2007-02-09

 

 

 

Till

Statsminister Fredrik Reinfeldt

103 33 STOCKHOLM

 

 

Beträffande sveket mot våra barn och ungdomar.

Morgan Johansson (s), förre socialtjänstministern, har kritiserat den sittande regeringen för ”svek mot barnen”. De som sviks är enligt Morgan Johansson de unga som omhändertagits av socialtjänsten.

 

Det verkliga sveket mot barn och ungdomar står ändå herr Johansson och hans parti för. Av de dryga 20.000 barn och ungdomar som idag finns placerade på institution eller i fosterhem, har det stora flertalet placeringar skett under perioder med socialistiskt styre. Det bör också nämnas att det är just en socialdemokratisk majoritet som etablerat det system som i praktiken utvecklats till att vara en synnerligen osmaklig och omfattande miljardindustri.

 

Undersökningar och tillgänglig statistik talar ett klart och entydigt språk.

”Vård av unga” är generellt sett förödande för den enskilde individen och för familjen. Fler och fler människor i mogen ålder träder fram och vittnar om de fruktansvärda livsöden som drabbat dem – på grund av socialtjänstens påtvingade ”vård”. ”Vård av unga” har de senaste årtiondena, till ofantliga kostnader, skapat tusentals trasiga vuxna individer.

 

Över hela vårt land avslöjas fall efter fall där socialsekreterare i egenskap av utredare lägger fram ”utredningar” som är undermåliga, ofullständiga partsinlagor och som omöjliggör en objektiv och rättvis bedömning i beslutande instanser.

 

Med åsnors envishet fortsätter det socialdemokratiska partiet att förespråka denna klart destruktiva familjepolitik. Något märkligt är att ingen politisk majoritet vågar fördöma och ta avstånd från den här avarten av vård. Måhända är det för att så många grupper är helt eller delvis beroende av detta geschäft för sin sysselsättning och försörjning?

 

Socialdemokraterna vill satsa på en permanent höjning av statliga anslag med 27 miljoner och ett tillfälligt anslag om 449 miljoner som kommer att stärka tillsynsmyndigheternas och fosterhemmens ställning. Det finns tydligen inga som helst tankar på att stötta och stärka ställningen  för den naturliga, biologiska familjen, trots  att sådana åtgärder skulle ge väsentligt mer tillbaka per satsad krona.

 

Pengar löser inte de problem som blir följden av den barbariska hantering som officiellt benämns ”vård av unga”. Åtskilliga barn/ungdomar, vilka tvångsplacerats  av  socialtjänsten, får sina liv förstörda, när de tvingas tillbringa sin uppväxt i 5, 10, ja kanske ännu fler fosterhem. Den relativa trygghet som trots allt fanns i den biologiska familjen har ”vårdats” bort.  Samtidigt sitter maktgalna och empatilösa tjänstemän och hävdar att de agerar ”för barnets bästa”.

 

En satsning på 449 miljoner kan aldrig lindra verkningarna av det faktum att barn far illa av att behandlas som en handelsvara. Det behövs ingen handlingsplan och inga långa utredningar för att förstå detta.

 

I den mån det finns ambitioner hos våra styrande att skapa bättre förutsättningar för barnen, så kan man börja med en lagändring som går ut på att även socialsekreterare skall kunna åtalas för uppenbara brott mot socialtjänstlagen och andra lagar.

Givetvis skall det också införas grundliga tester för den som söker sig till socionomutbildningen, så man på ett tidigt stadium kan sortera bort personer som visar psykopatiska tendenser.

Genom att vidtaga dessa klart befogade ändringar, torde man kunna minska antalet okynnesomhändertaganden högst väsentligt.

 

Var vänlig observera att det handlar om våra barn, vår framtid.  Fosterhemsbarn är klart överrepresenterade då det gäller kriminalitet, psykiska störningar självmord etc.

 

Vakna till besinning – NU !

 

 

 

Vinstmaskinen
Av Annika Larsson och Åsa Bolmstedt



Utsatta barn har blivit miljardindustri
Dinapengar.se


Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft
Av Anita Ankarcrona

 

Tvångsplacering av barn är synnerligen lukrativt
Av Anita Ankarcrona

 

 

Placera barn har blivit industri
Av medborgare med insikt

 

BARNAROV
Av Sven-Erik Berg


Inte bara Oskarshamn
Av Sven-Erik Berg

 

PSYKOPATER
Av Sven-Erik Berg

 

Samhällets mördande "vård"
Av Sven-Erik Berg


Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ARVODESPRUTNINGEN - Siv Westerbergs inlaga till Kammarrätten

 

 Arvodesprutningen.

 

  

Nedan följer en inlaga till Kammarrätten i Jönköping av jur. kand., med. lic. Siv Westerberg, Göteborg, i anledning av att Länsrätten i Östergötland hade beslutat om en rejäl nedsättning hennes arvode och underkänt de kostnader som hon så som ombud och offentligt biträde hade i ett mål om tvångsomhändertagande av barn.

Inlagan återges här med Siv Westerbergs benägna tillstånd.

 

 

 

                                                           Kammarrätten i Jönköping  

                                                           Box 2203                                                                  

                                                           550 02 Jönköping

 

 

 

 

 

Ang mål med Er beteckning 1787-2001 r 16 ang ersättning till offentligt biträde i LVU-mål; klagande jur.kand., med.lic. Siv Westerberg

 

 

Jag får härmed komplettera mitt tidigare ingivna överklagande.

 

Till att börja med vill jag framhålla att jag har en utomordentligt stor erfarenhet av att vara ombud för föräldrar i LVU-mål. Denna erfarenhet omfattar inte bara ett stort antal LVU-mål i svenska förvaltningsdomstolar utan även ett flertal mål mot Sverige i Europadomstolen i Strasbourg.

 

Jag torde vara den jurist i hela Europa som fått flest mål admissible i Europadomstolen. Därvid är att märka att endast c:a 3 % av till Strasbourg anförda klagomål från hela Europa blir admissible.

 

Flertalet av de mål som jag fått admissible har varit svenska LVU-mål och Sverige har i dessa mål dömts för kränkning av föräldrarnas och i vissa fall även barnens mänskliga rättigheter. Jag har varit ombud för föräldrarna och i vissa fall även för deras barn i Strasbourg.

 

Jag vill framhålla att Europadomstolen innan ett ombud godtages som ombud i Europadomstolen gör en prövning av ombudets kompetens och att Europadomstolen i samtliga mina mål godkänt mig som ombud. Mina huvudmaner har även beviljats allmän rättshjälp från Europarådet.

 

Europakonventionen är ju numera svensk lag och Europakonventionens text finns tryckt i svenska lagboken. Om man ser på de prejudicerande rättsfall som anges efter de olika artiklarna finns på inte mindre än 13-14 ställen hänvisning till domar i Europadomstolen, där jag varit klagandeombud.

 

Samtliga de huvudmaner som jag varit ombud för i LVU-mål mot Sverige i Strasbourg har innan de anlitade mig haft någon annan svensk jurist eller advokat som offentligt biträde i de svenska domstolarna när deras barn tvångsomhändertogs enligt LVU. Huvudmanerna har varit missnöjda med vederbörande offentliga biträdes arbete och därför bytt till mig som ombud och även bett mig föra deras mål vidare till Strasbourg.

 

Det faktum att samtliga de LVU-mål mot Sverige, som jag fått admissible i Strasbourg har lett till fällande dom mot Sverige i Strasbourg talar för att det för offentliga biträden  i Sverige "normala" sättet att driva LVU-mål i svenska domstolar är felaktigt och att det istället är mitt sätt att driva LVU-mål, som är det korrekta sättet. Med många svenska offentliga biträdens "normala" sätt att sköta LVU-mål menar jag offentliga biträden, som underlåter att besöka de biologiska föräldrarnas hem, underlåter att taga del av samtliga handlingar i familjens akt på socialbyrån, underlåter att införskaffa ens ett enkelt läkarintyg när föräldrarna grundlöst av motparten beskylles för att lida av psykisk sjukdom eller psykiskt handikapp och underlåter att närvara och biträda huvudmanen när socialnämnden sammanträder och behandlar ärendet.

 

Jag utvecklar ovanstående utförligt därför att huvudanklagelsen mot mig som föranlett länsrätten att reducera min kostnadsräkning  till cirka hälften av det jag helt korrekt debiterat (och utförligt tidsredovisat) synes vara att jag har utfört mer arbete än vad förvaltningsdomstolarna är vana vid att ett offentligt biträde för föräldrarna gör i LVU-mål.

 

Jag menar att ett LVU-omhändertagande av barn är en för hela familjen fullständigt katastrofal åtgärd, som ofta leder till livslång olycka för både föräldrar och barn. Åtgärden  leder ej sällan till en livslång separation mellan barnet och dess föräldrar och övriga släktingar. Och leder tyvärr ej sällan till att barnet efter att under sin uppväxttid ha sänts runt mellan olika miserabla fosterhem och barnhem hamnar som vuxen inom kriminalvården eller mentalsjukvården.   

 

Ett LVU-omhändertagande är alltså en mycket allvarligare och ödesdiger händelse för en hel familj med långt mer ödesdigra följder för familjemedlemmarna än vad en brottmålsrättegång mot en man som begått ett våldsbrott är även om han riskerar ett flerårigt fängelsestraff. För den mannen kommer så småningom ut ur fängelset och kan börja ett nytt liv.

 

Men för LVU-barnen gäller att barndomen går inte i repris. Många LVU-drabbade familjer har fått sina liv irreparabelt förstörda för all framtid genom ett felaktigt LVU-beslut.

 

I det läget skall domstolen givetvis inte genom nedskärningar i det offentliga biträdets kostnadsräkning försöka förhindra att det offentliga biträdet gör en optimal insats för att huvudmanen skall få optimal möjlighet att få sina intressen tillvaratagna.

 

I uppmärksammade brottmål redovisar ju ofta massmedia vilken kostnadsräkning den offentliga försvararen lämnat in och fått godkänd. Man kan då konstatera att det tydligen för människor som begått och erkänt allvarliga våldsbrott anses av domstolarna att den offentliga försvararen skall tillåtas lägga betydligt mer arbete på målet än vad ett offentligt biträde tillåtes lägga ner i ett LVU-mål, i vilket skötsamma föräldrar grundlöst anklagas för att icke ha skött sitt barn.

 

Jag är styrelsemedlem i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de Nordiska Länderna. Genom mitt ideella arbete i NKMR har jag tät kontakt med andra jurister och advokater, som liksom jag är kritiska till svenska domstolars tillämpning av LVU och som liksom jag engagerar sig mycket starkt i sina LVU-mål och lägger ner mycket arbete på sina uppdrag som offentliga biträden för föräldrar i LVU-mål. Genomgående för oss alla som arbetar på det sättet är att vi får våra arvoden mycket kraftigt nedskurna av domstolarna, ofta liksom i rubricerade mål nedskurna till hälften. Vi kan inte frigöra oss från intrycket att ett av syftena med detta kan vara att förmå LVU kritiska advokater och jurister att avstå från att åtaga sig uppdrag som offentliga biträden i LVU-mål. För vem kan i längden fortsätta driva ett eget företag när man endast får betalt för hälften av det arbete man utför?

 

Ur rättssäkerhetssynpunkt är nyssnämnda syfte med arvodesreduceringen givetvis inte acceptabelt.

 

Vad min huvudman beträffar har hon förklarat sig utomordentligt nöjd med mitt arbete och missnöjd med de offentliga biträden hon tidigare haft. Dessa offentliga biträden har inte talat mycket med henne, icke besökt hennes hem, icke träffat hennes barn och icke tagit del av socialbyråns akt. Dessa tidigare offentliga biträden har ju heller icke uppnått något av det som min huvudman yrkat.

 

Vad mig beträffar har jag visserligen inte fått bifall till min huvudmans talan i länsrätten. Men bara kort tid efter länsrättens muntliga förhandling beslöt socialnämnden låta vården i fosterhem upphöra och under pågående LVU-vård placera barnen hos deras far.  Detta är enligt min och min huvudmans mening ett mycket stort och viktigt steg på vägen att vi får bifall till vårt yrkande om LVU-vårdens upphörande. Eftersom barnen mycket bestämt förklarat att de vill bo hos sin mor och barnen nått den ålder då deras vilja skall beaktas är detta ett viktigt steg mot återförening mellan mor och barn.

 

Jag menar att det har varit mitt engagerade arbete i målet i nära samarbete med min huvudman som fått socialmyndigheten och fosterföräldrarna att inse att tvångsvården i fosterhem enbart varit till skada för barnen.

 

Jag har alltså med mitt engagerade arbete uppnått något som de tidigare offentliga biträdena inte alls uppnått.

 

Till min stora förvåning finner länsrätten i sin dom  (sidan 12 sista stycket) att min resa till Boxholm den  8-9 mars 2001 skulle vara obehövlig!!!

 

För att visa att så ej är fallet vill jag först redovisa hur min huvudman kommit i kontakt med mig. Min huvudman hade "chattat" på internet och därvid kommit i kontakt med en universitetslärare i juridik i Lund. När min huvudman via denna internetkontakt berättade vad hon och hennes barn drabbats av genom LVU rådde denna universitetslärare omedelbart min huvudman att taga kontakt med Siv Westerberg. Min huvudman gjorde så och redogjorde i ett brev till mig för sin situation.

 

Det var allt jag visste om fallet när jag började arbeta med det.

 

Menar nu länsrätten att resan till Boxholm  8-9 mars var onödig? Menar länsrätten att jag skulle infunnit mig i socialnämdens sammanträde i Boxholm den 21 mars utan att ha någonsin träffat min huvudman och utan att ha gått igenom handlingarna på socialbyrån, utan att ha besökt hennes hem (en stor del av kritiken från motparten rörde ju hennes hem) och utan att ha träffat hennes barn? Hur skulle jag i så fall inför socialnämnden på något sätt kunna tillvarataga min huvudmans intressen?

 

Jag använde tiden i Östergötland den 8-9 mars synnerligen effektivt. Jag är så kallad snabbläsare; har alltså en oerhört hög läshastighet jämfört med flertalet andra människor. Detta var värdefullt eftersom akterna på socialbyrån rörde sig om flera decimeter höga travar med handlingar. I rubricerade mål bör när det gäller tidsåtgång beaktas att det rör tre barn och tre akter och tre ärenden istället för ett barn.

 

Jag besökte alltså socialbyrån för läsning av akterna och min huvudman var med hela tiden. Detta var viktigt ur effektivitetssynpunkt  eftersom jag direkt kunde fråga henne vad som var sant och vad som bara var helt grundlösa anklagelser i socialakten.

 

Av bitter erfarenhet vet jag att om jag förlitar mig på att jag från socialmyndigheten begär och får kopior av akten blir jag ofta   grundlurad av socialmyndigheten. Socialmyndigheter underlåter då ofta att kopiera de handlingar, som är komprometterande för socialmyndigheten. Min värsta erfarenhet därvidlag är det numera världsberömda Olsson-målet, där Sverige dömts två gånger i Europadomstolen i Strasbourg för kränkning av makarna Olssons mänskliga rättigheter. I det målet hade jag, när makarna Olsson först anlitade mig, mycket ordentligt gått upp på socialbyrån och läst alla handlingar tillsammans med makarna Olsson. Men jag hade underlåtit att fortlöpande göra återbesök på socialbyrån för att se vad som tillkommit i akten. Jag förlitade mig felaktigt på att socialmyndigheten i enlighet med sin skyldighet att hålla den enskilde underrättad skulle kommunicera mig och/eller makarna Olsson alla viktiga nytillkomna handlingar.

 

Men socialnämnden gjorde tvärtom och underlät att kommunicera för socialmyndigheten komprometterande handlingar.

 

När Olsson-målet i september år l987 var föremål för muntlig förhandling i Strasbourg rådde följande situation: Fosterfadern till   makarna Olssons dotter stod under åtal i en svensk domstol för sexuellt utnyttjande av en annan tonårig fosterflicka. Trots detta fanns flickan Olsson kvar i fosterhemmet för fortsatt tvångsvård. Att fosterfadern stod under åtal (vilket fanns uppgifter om i socialakten!!)  hade socialmyndigheten helt underlåtit att upplysa mig och makarna Olsson om. Socialmyndigheten hade även underlåtit att upplysa svenska statens ombud i Europadomstolen, ambassadör Hans Corell, om den saken. Socialmyndigheten hade givetvis även underlåtit att upplysa Europadomstolen om att fosterfadern stod under åtal.

 

Genom mit "detektivarbete" flera år senare avslöjades det hela !!

 

Sedan dess läser jag alltid originalhandlingarna på socialbyrån och det var en viktig arbetsuppgift för mig vid mitt första besök i Boxholm.

 

Jag hann vid detta av länsrätten såsom onödigt ansedda Boxholmsbesök även besöka min huvudmans hem Jag kunde konstatera att det där rådde en för en barnfamilj med husdjur normal hygien och ordning. Jag hann även träffa barnen, som var hemma på permission och höra deras uppfattning att de ville flytta hem till sin mor.

 

Jag menar att det hade varit ett allvarligt fel i min yrkesutövning att inte träffa min huvudman, inte besöka hennes hem och inte läsa socialakten.

 

Införskaffande av läkarutlåtande om min huvudmans psykiska hälsotillstånd när hon av motparten grundlöst beskylles för att ha psykiska störningar betraktar jag som en rutinåtgärd, uppenbart nödvändig för att tillvarataga min huvudmans intressen. Det handlar inte om en omfattande utredning när jag uppdrager åt en erfaren psykiater att vid ett enda besök undersöka min huvudman.

 

Jag betraktar alltså införskaffande av ett sådant läkarintyg under ovan angivna omständigheter som en självklar rutinåtgärd av den typ som icke kräver samråd med domstolen. Vad beträffar Dr Levays arvode anser jag det vara lägre än vad en sådan undersökning brukar faktureras inom den offentliga sektorn. När jag gör denna bedömning bör man beakta att jag med tanke på min specialisering på medicinsk juridik praktiskt taget dagligen sysslar med infordrande av läkarutlåtanden från både privat och offentlig sjukvård.


Jag menar att såsom situationen var hade det varit ett allvarligt fel av mig att inte omgående ombesörja ett läkarintyg som visade att de grundlösa beskyllningarna om psykisk störning hos modern var just grundlösa.

 

I alla mål i domstol skall enligt Art 6 i Europakonventionen jämvikt råda mellan parterna. Jag erinrar om att det i LVU-mål är vanligt att socialmyndigheten initierar omfattande barnpsykiatriska undersökningar innefattande ett flertal besök hos psykolog och barnpsykiater. Om i det läget jag såsom offentligt biträde inte kan få initiera ett enda besök hos läkare för min huvudman blir det inte jämnvikt mellan parterna.

 

Det kan aldrig ha varit lagstiftarnas mening att det offentliga biträdet inte skulle få initiera ett enda för bevisningen helt nödvändigt läkarbesök när intyget utfärdas till en taxa som synes ligga lägre än taxan i den offentliga sjukvården.

 

Vad beträffar infordrande av utredning från professor Skånland erinrar jag om att ett viktigt skäl för det ursprungliga tvångsomhändertagandet av då 2-åriga J var motpartens påstående om bristande språkutveckling. Inget som helst sakkunnigutlåtande fanns som stöd för detta motpartens påstående.

 

I det läget var det givetvis oerhört angeläget att genom ett sakkunnigutlåtande få utrett om det finns samband mellan omsorgssvikt och bristande språkutveckling. (Något sådant samband finns ju inte enligt Professor Skånland, en bedömning som i ett liknande fall godtagits av en norsk domstol. Domen finns bland de handlingar som ingivits i samband med professor Skånlands vittnesmål i länsrätten).

 

Att en domstol anser det obehövligt med en domstolens sakkunnig i en viss fråga betyder på intet sätt att det skulle vara obehövligt med en parts sakkunnig i samma fråga. Jag vill här göra en jämförelse med socialförsäkringsmålen. Där händer det ju relativt ofta att domstolen avslår en parts begäran att domstolen skall förordna en domstolens sakkunnig. Skälet till avslag, som oftast inte preciseras, kan ju vara att domstolen anser att de läkarutlåtanden som dittills ingivits är så tydliga och uttömmande att domstolen själv utan svårighet klarar tolkningen av dem. Detta innebär emellertid inte alls att den klagande parten inte skulle ha behov av att lämna in ett eget sakkunnigutlåtande. Den enskilda sjuka person som i ett socialförsäkringsmål inte kan styrka sitt påstående om exempelvis varaktig arbetsoförmåga med ett läkarutlåtande torde ha mycket små möjligheter att få bifall till sin talan.

 

 

Sammanfattningsvis är min huvudman helt nöjd med min arbetsinsats och den har lett till ett stort steg framåt på vägen mot bifall till min huvudmans yrkande. Jag har endast företagit åtgärder som varit helt nödvändiga för att tillvarataga min huvudmans rätt på ett optimalt sätt. Jag har utfört mitt arbete med skicklighet och omsorg. Att jag som offentligt biträde omsorgsfullt förbereder mig inför varje muntlig förhandling och inte litar till en genomgång jag gjort flera veckor tidigare anser jag vara både min rättighet och skyldighet som offentligt biträde.

 

 

Med hänvisning till ovanstående skall jag givetvis få ersättning för det arbete jag nedlagt och de kostnader jag haft.

   

 

Göteborg den 19 september 2001

 

 

Siv Westerberg

Jur.kand., med.lic.

 

 

Arvodesprutningen – Advokat Lennart Hanes inlaga till Regeringsrätten

Domarkåren förbjuder effektivt försvar

Limiting the Rights of Attorneys and Denying the Right to Counsel

Till Artikelindex

Tillbaka till Pågående Rättsfall

                 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                 Kammarrätten i Jönköping

 

 

 

Ang mål med Er beteckning 1786 (möjligen 1787? V g se nedan)-2001 r 4 ang ersättning till offentligt biträde i LVU-mål, klagande Min huvudman.

 

 

Såsom ombud för Min huvudman får jag härmed ingiva nedanstående inlaga.

 

Ett par dagar före den muntliga förhandlingen i kammarrätten i mål 1786-2001 r 4 erhöll jag meddelande att min begäran om muntlig förhandling rörande  mål 1787-2001 r 4 , alltså mål rörande Siv Westerbergs överklagande beträffande arvode, hade avslagits. Siv Westerberg förelades att senast den 19 septembr 2001 skriftligen utveckla talan.

 

Vid den muntliga  förhandlingen  i mål 1786-2001  framförde jag som ombud för Min huvudman  att jag var väl medveten om att jag skulle  framföra mina egna grunder skriftligen senast den 19 september 2001. Jag påpekade att även Min huvudman själv hade överklagat det faktum att Siv Westerberg ej fått yrkat arvode. Jag frågade rätten huruvida även Min huvudman fick möjlighet utveckla sin talan  skriftligen senast den 19 september 2001 och fick jakande svar på detta.

 

Jag är inte helt klar över om Min huvudmans överklagande rörande arvodet skall handläggas i mål 1786-2001 eller 1787-2001, därav uttalandet i rubriken.

 

Jag vill först utveckla talan beträffande Min huvudmans talerätt. Enligt art 6 i Europakonventionen skall Min huvudman ha möljlighet klaga till domstol i angelägenheter som rör hennes civila rättigheter. Frågan huruvida hennes offentliga biträde får sitt rättmätiga arvode eller inte rör i allra högsta grad Min huvudmans civila rättigheter. Alla åtgärder som Siv Westerberg har vidtagit har skett i samråd med Min huvudman. Om hennes offentliga biträde förvägras ersättning för sitt arbete riskerar Min huvudman i framtiden att hennes offentliga biträde vägrar vidtaga vissa av min huvudman såsom nödvändiga ansedda åtgärder under motivering att biträdet ej kan få betalning för det arbetet. Än värre är att min huvudman riskerar att ett biträde som får mindre än hälften av yrkad ersättning nästa gång det blir aktuellt med ett mål i detta LVU-ärende vägrar åtaga sig uppdraget. Saken rör alltså Min huvudmans civila rättigheter i högsta grad

 

Min huvudman har tagit del av det som Siv Westerberg har anfört i sin egen inlaga av idag och hon instämmer på alla punkter i det som Siv Westerberg anför.

 

Min huvudman har alltså varit missnöjd med det oengagerade arbete som de tidigare biträdena utfört och mycket nöjd med Siv Westerbergs arbete. Möjligheten för min huvudman att få fortsatt samarbete med Siv Westerberg är i högsta grad avhängig av att Siv Westerberg får betalt för sitt arbete och därmed beröres min huvudmans civila rättigheter och hon bör ha talerätt.

 

 

Göteborg den 19 september 2001

 

 

 

Siv Westerberg

Jur.kand., med.lic.

Ombud och offentligt biträde

 

 

 

 

 

 

 

Ruby Harrold-Claessons brev till nämndemannen pga hans skiljaktiga mening

Juristkonsulten/Juriste Consultante

Ruby Harrold-Claesson

 

 

 

2005-02-01

 

 

Nämndemannen
Adress

 

 

 

Angående: Mål nr XXXX-04

 

Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ombud i ovan angivna målet för fadern, vill härmed tacka dig för den klarsynthet och integritet som du har visat vid författande av din skiljaktiga mening. Du är den enda nämndemannen som vågade rösta mot lagmannen. De andra bara följde med. Systemet ska ha sin gång och krossa fadern och hans familj. Ett par fosterföräldrar som enligt din skiljaktiga mening är välbeställda, ska få sin försörjning tryggad, på bekostnad av fadern och hans familj.

 

Som du säkert redan vet har lagmannen BB vid tre olika tillfällen vägrat att förordna mig som offentligt biträde för fadern. Enligt honom skulle avståndet mellan Göteborg och Örebro vara för långt. Faktum är att jag mellan 1998 – 2002 har varit offentligt biträde i olika mål i länsrätten i Örebro. Då var det ingen som reagerade mot avståndet till Göteborg och så vitt jag vet har inte avståndet mellan Göteborg och Örebro ökat sedan dess.

 

Domen i detta mål avspeglar den rättsosäkerhet som råder i det här samhället. Föräldrar som hamnar i socialtjänstens blickfång blir utsatta för allsköns förtal, falska anklagelser och rättsövergrepp av såväl socialtjänsten som personalen i förvaltningsdomstolarna. Faderns grundläggande mänskliga rättighet till en opartisk rättegång så som garanteras i Artikel 6 i den Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna har satts ur spel. Det här fallet är inget undantag. Fadern fick inte ha det ombud som han själv valde. Och han hade inte råd att betala mig, så jag kunde inte komma eftersom jag inte kan arbeta gratis och betala ur egen ficka för att försvara andra mot justitiemord i de svenska domstolarna.

 

I egenskap av ordförande i Nordiska Kommittén för mänskliga rättigheter - NKMR - För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna, kan jag informera dig att jag har kommit i kontakt med åtskilliga hundratals liknande fall. Jag vill därför hälsa dig välkommen att avlägga besök på NKMR:s hemsida (www.nkmr.org) där vi publicerar på åtta språk. Jag vill särskilt göra dig uppmärksam på förordet till Birgitta Wolfs bok "Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn" skrivet af fd lagmannen i Solna tingsrätt, Brita Sundberg-Weitman. URL:et till artikeln är: http://www.nkmr.org/index.php?option=com_content&id=746&catid=174&view=article

 

Tack än en gång för visat civilkurage.

 

 

Med vänlig hälsning

 

 

 

Ruby Harrold-Claesson,

Jur. kand.,

Ordf. i NKMR

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. 

 

 

Skiljaktig mening i en LVU-dom

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Charlott's brev till Norska Amnesty

 

  • CHARLOTTS BREV TILL NORSKA AMNESTY

     
              • 10 november 1999

                 

                 

                            • Norska Amnesty
                              Övre Vollgate 13
                              Postboks 702 Sentrum
                              N-0106 Oslo
                              Norge

                               

Jag är en 15-årig svensk flicka, som skriver och ber om Er hjälp mot den förföljelse som jag sedan 6 år tillbaka utsätts för av svenska socialmyndigheter och polismyndigheter. Orsaken till förföljelsen är att jag är av den åsikten att jag vill bo hos mina egna föräldrar, som jag älskar över allt annat. Svenska socialmyndigheter (Socialmyndigheten i Mariestad, Socialkontoret Mariestads kommun, 542 86 Mariestad, Sverige) har tvångsomhändertagit mig mot mina föräldrars vilja. Svenska myndigheter anser att familjen har ingen betydelse och att föräldrar kan ersättas av en kontaktperson från socialmyndigheten och ersättas av fosterföräldrar, som tar fosterbarn enbart för att tjäna pengar på dem.

Bakgrunden till det hela är följande: En gång då jag var 9 år gammal, var jag arg på mina föräldrar, därför att de inte låtit mig vara med på min morfars begravning. Jag gick då till min lärarinna och beklagade mig över mina föräldrar. Och för att ytterligare göra intryck på lärarinnan hittade jag bl a på att mina föräldrar inte gav mig någon frukost innan jag gick till skolan på morgonen. Lärarinnan började då fråga mig om jag också varit utsatt för sexuella övergrepp hemma.

Nu var det så, att jag vid den tiden som lekkamrater hade haft ett par flickor som var ett par år äldre än jag. Dessa flickor visste väldigt mycket om sex. Mycket mer än andra barn i den åldern och de hade för mig berättat mycket om sådana saker. Så när lärarinnan frågade mig om jag varit utsatt för sexuella övergrepp, så såg jag en möjlighet att hämnas på mina föräldrar för att jag inte fått vara med på min morfars begravning. Så då fantiserade jag snabbt ihop en historia och berättade för lärarinnan med många detaljer att jag hade haft samlag både med min pappa och med min 15-åriga bror.

 

Följderna av detta mitt barnsliga tilltag var fruktansvärda. Lärarinnan gick direkt till socialmyndigheter och polis. Polisen grep både min pappa och min bror. Min pappa dömdes mot sitt nekande (de var ju helt oskyldiga). Min pappa dömdes till 2,5 års fängelse och min bror tvångsomhändertogs av socialtjänsten, dvs han sattes på en anstalt för kriminella ungdomar där han tillbringade flera år. Jag kan tillägga att de övriga ungdomarna på den anstalten som var kriminella var utomordentligt förvånade över att min skötsamma bror var inlåst där.

Men mitt eget straff för mitt dumma tilltag blev ännu värre.

Jag tvångsomhändertogs omedelbart av socialmyndigheterna. Först blev jag inlåst på en barnpsykiatrisk klinik och sedan fördes jag till ett fosterhem.

Efter kort tid gick det ju upp för mig vad jag hade ställt till med genom den påhittade historien om sexuella övergrepp så nu försökte jag tala om för socialarbetarna att jag hade hittat på hela historien men det var ingen som ville tro på mig då.

Det här fosterhemmet var förfärligt och efter några år så tröttnade fosterföräldrarna på mig och jag fördes till ett barnhem. Sedan dess har jag under sex års tid skickats runt mellan några fosterhem och barnhem. I Sverige är det så att fosterföräldrar tar fosterbarn enbart för att tjäna pengar på dem. När man dessutom som jag nu är i tonåren så använder fosterföräldrarna en som arbetskraft i hushåll eller lantbruk.

Mina föräldrar har gjort allt vad de kan i domstolar och socialmyndigheter för att få tvangsvården av mig upphörd. Jag får ytterst sällan träffa mina föräldrar och då oftast bara under övervakning av socialarbetare. Socialmyndigheterna försöker på alla sätt bryta banden mellan mig och min familj. Mina föräldrar är skötsamma personer som bor i ett eget hus på landet.

Som exempel på socialmyndigheternas förfärliga metoder kan jag berätta följande. När jag var 12 år gammal tilläts jag en gång träffa min mamma och min lillebror för några timmar under övervakning av en socialarbetare. Jag tog då upp min 7-åriga lillebror i knät och kramade honom. Socialarbetarna skrev sedan i sin rapport att min lillebror därvid hade rört vid mina bröst och att detta var ett sexuellt övergrepp från min 7-åriga brors sida mot mig och därför borde jag inte få någon kontakt mer alls med min familj!!!

De barnhem och fosterhem jag varit placerad i har varit förfärliga inrättningar. Fosterföräldrarna är personer som tar fosterbarn enbart för att få de skyhöga fosterbarnsersättningar som numera utbetalas. Jag utnyttjades till arbete i hushållet i det senaste fosterhemmet och även i det lantbruk fosterföräldrarna hade. I det sista fosterhemmet tvingades jag dessutom att på lördagar eller söndagar utföra det arbete i en annan ladugård än fosterföräldrarnas egen, som fosterfadern som ladugårdsförman hade betalt för att göra.

Jag har flera gånger lyckats fly från dessa förfärliga barnhem och fosterhem. Delvis har jag då lyckats hålla mig gömd hemma hos mina föräldrar, delvis på andra ställen. Men efter någon tid har socialmyndighet och polis hittat mig och med våld släpat ut mig från mitt föräldrahem.

Sedan jag för några månader sedan tillfångatagits efter en flykt från fosterhemmet spärrades jag in på en anstalt för svårt psykiskt störda kriminella och narkotikamissbrukande tonåringar. Anstalten är blandad för både pojkar och flickor. Varje fånge har visserligen eget rum men dörren till rummen går ej att låsa. Till de absurda reglerna på anstalten hör att det är förbjudet att använda pyjamas eller nattlinne och alltså flickorna tvingas sova med bar överkropp. Jag ligger alltså på natten halvnaken i sängen och är livrädd att plötsligt någon av de svårt störda tonårspojkerna ska kliva in i mitt rum genom den olåsta dörren. Under min näst sista flykt, som varade flera månader (och då jag ej vågade söka upp mitt föräldrahem som jag visste övervakades av polisen), så gick jag ner 7 kilo i vikt och var svårt medtagen när jag tillfångatogs. Men jag tilläts ej söka läkarvård.

Vi intagna på anstalten tvingades att utan skyddshandskar städa de gemensamma toaletterna, vilket ju är ett livsfarligt arbete med tanke på att många kriminella ungdomar är infekterade med HIV och hepatitis.

För några månader sedan lyckades jag fly från anstalten och håller mig nu gömd undan förföljelsen av socialmyndigheter och polis.

Jag är en skötsam flicka och jag önskar inget hellre än att få bo hos mina egna föräldrar, som är världens bästa föräldrar. Jag om någon vet ju att min pappa och min bror är helt oskyldiga till det de blev dömda för, för det var ju jag som i min barnsliga dumhet med min påhittade historia blev orsaken till allt detta.

Jag vill inget hellre än att gå i skolan men jag vet att om jag skulle gå till skolan skulle polisen omedelbart gripa mig och spärra in mig på anstalten igen.

Jag har aldrig begått något brott. Jag förföljs helt enkelt för min åsikt att jag vill bo hemma hos mina älskade föräldrar. Svenska staten däremot vill slå sönder vår familj.

Hjälp mig!!!

Eftersom jag håller mig gömd så får jag be Er att Ni sänder svar till mig antingen under mina föräldrars adress (jag håller telefonkontakt med dem) och den är alltså Charlott Johansson, c/o Birgitta och Sven-Erik Johansson, Torpegården, Friel, 530 30 Tun eller sänder svaret till vår familjs juridiska ombud, Jur. kand. Siv Westerberg, Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB, Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg. Mina föräldrar eller juristen Siv Westerberg vidarebefordrar brevet till mig.

 

Med vänlig hälsning

 

Charlott Johansson

 

 

NKMR:s kommentar.

Norska Amnesty besvarade aldrig Charlotts brev. Sedan Charlott blivit fri från tvångsomhändertagandet under hösten 1999 har hon skrivit ytterligare ett brev till Norska Amnesty för att fråga dem varför de inte besvarade hennes rop på hjälp. Norska Amnesty har inte besvarat det senare brevet heller.

Nedan följer Charlotts andra brev till Norska Amnesty.

Charlott berättade om sina upplevelser av tvångsomhändertagandet, separationen från sina föräldrar och sina syskon, rymningarna och den psykiska misshandeln som hon genomlidit i sex års tid, då hon framträdde vid NKMR's symposium i Göteborg den 17 juni 2000, tillsammans med sina föräldrar.

Charlott och hennes föräldrar framförde ett stort TACK till NKMR för vårt stöd och för att vi efterlyste henne på vår, pga av Datainspektionens föreläggande, numera stängda SÖK-Tjänst.

 

  •  

     Tun den 7. oktober 2000

    Norska Amnesty

    Postboks 702 Sentrum

    (Øvre Vollgata 13)

    NO-0106 Oslo

    Norge

    Jag sänder Er en kopia av det brev som jag sände Er för ca 1 år sedan. Jag befann mig då på flykt undan de förfärliga förhållandena som svenska socialmyndigheter utsatte mig för i fosterhem och ungdomshem.

    Jag kan nu meddela att när jag varit på flykt några månader och hållit mig gömd så gav de svenska socialmyndigheterna så att säga upp mitt fall och tvångsvården av mig upphörde. Det var helt underbart. Jag kunde flytta hem till mina föräldrar och sluta att gömma mig och kunde få börja gå i skola. Detta att tvångsvården av mig upphörde var hösten 1999. Mina föräldrar talade med skolan och jag fick stödundervisning för att taga igjen det jag hade förlorat under flykten och jag avslutade grundskolan vårterminen 2000. Nu går jag på gymnasieskolan och allt är bra och jag är lyckligen återförenad med mina föräldrar.

    Men jag skulle vara väldigt intresserad av att få veta om mitt brev till Er för ca 1 år sedan föranledde någon åtgärd från Er sida. Jag fick aldrig något svar från Er men det kan ju ha berott på att brevet på något sätt kommit bort när jag befann mig på flykt.

    Men jag skulle alltså vara utomordentligt tacksam om Ni med några rader ville tala om vad Ni gjorde med mitt brev. Tog Ni någon gång kontakt med svenska myndigheter?

    Jag hör med allra största intresse från Er.

    Med vänlig hälsning

    Charlott Johansson

     

    Charlotts JO-anmälan

    Incestdömd vill ha upprättelse

    Barnfängelser? I Sverige?

    Jur. kand. Siv Westerbergs föredrag vid seminarium i Stockholm 24-25 augusti 1996 i Nordiskt tvärfackligt forum för rättssäkerhet i sexualbrottmål.

    Alexander Aminoff - Min barndom

    Frans Lovasz berättelse

    Tillbaka till Rapporter

    Till Artikelindex

    Till Pågående Rättsfall

Charlotts_brev_till_norska_amnesty

 

                • 10 november 1999

                   

                   

                              • Norska Amnesty
                                Övre Vollgate 13
                                Postboks 702 Sentrum
                                N-0106 Oslo
                                Norge

                                 

Jag är en 15-årig svensk flicka, som skriver och ber om Er hjälp mot den förföljelse som jag sedan 6 år tillbaka utsätts för av svenska socialmyndigheter och polismyndigheter. Orsaken till förföljelsen är att jag är av den åsikten att jag vill bo hos mina egna föräldrar, som jag älskar över allt annat. Svenska socialmyndigheter (Socialmyndigheten i Mariestad, Socialkontoret Mariestads kommun, 542 86 Mariestad, Sverige) har tvångsomhändertagit mig mot mina föräldrars vilja. Svenska myndigheter anser att familjen har ingen betydelse och att föräldrar kan ersättas av en kontaktperson från socialmyndigheten och ersättas av fosterföräldrar, som tar fosterbarn enbart för att tjäna pengar på dem.

Bakgrunden till det hela är följande: En gång då jag var 9 år gammal, var jag arg på mina föräldrar, därför att de inte låtit mig vara med på min morfars begravning. Jag gick då till min lärarinna och beklagade mig över mina föräldrar. Och för att ytterligare göra intryck på lärarinnan hittade jag bl a på att mina föräldrar inte gav mig någon frukost innan jag gick till skolan på morgonen. Lärarinnan började då fråga mig om jag också varit utsatt för sexuella övergrepp hemma.

Nu var det så, att jag vid den tiden som lekkamrater hade haft ett par flickor som var ett par år äldre än jag. Dessa flickor visste väldigt mycket om sex. Mycket mer än andra barn i den åldern och de hade för mig berättat mycket om sådana saker. Så när lärarinnan frågade mig om jag varit utsatt för sexuella övergrepp, så såg jag en möjlighet att hämnas på mina föräldrar för att jag inte fått vara med på min morfars begravning. Så då fantiserade jag snabbt ihop en historia och berättade för lärarinnan med många detaljer att jag hade haft samlag både med min pappa och med min 15-åriga bror.

 

Följderna av detta mitt barnsliga tilltag var fruktansvärda. Lärarinnan gick direkt till socialmyndigheter och polis. Polisen grep både min pappa och min bror. Min pappa dömdes mot sitt nekande (de var ju helt oskyldiga). Min pappa dömdes till 2,5 års fängelse och min bror tvångsomhändertogs av socialtjänsten, dvs han sattes på en anstalt för kriminella ungdomar där han tillbringade flera år. Jag kan tillägga att de övriga ungdomarna på den anstalten som var kriminella var utomordentligt förvånade över att min skötsamma bror var inlåst där.

Men mitt eget straff för mitt dumma tilltag blev ännu värre.

Jag tvångsomhändertogs omedelbart av socialmyndigheterna. Först blev jag inlåst på en barnpsykiatrisk klinik och sedan fördes jag till ett fosterhem.

Efter kort tid gick det ju upp för mig vad jag hade ställt till med genom den påhittade historien om sexuella övergrepp så nu försökte jag tala om för socialarbetarna att jag hade hittat på hela historien men det var ingen som ville tro på mig då.

Det här fosterhemmet var förfärligt och efter några år så tröttnade fosterföräldrarna på mig och jag fördes till ett barnhem. Sedan dess har jag under sex års tid skickats runt mellan några fosterhem och barnhem. I Sverige är det så att fosterföräldrar tar fosterbarn enbart för att tjäna pengar på dem. När man dessutom som jag nu är i tonåren så använder fosterföräldrarna en som arbetskraft i hushåll eller lantbruk.

Mina föräldrar har gjort allt vad de kan i domstolar och socialmyndigheter för att få tvangsvården av mig upphörd. Jag får ytterst sällan träffa mina föräldrar och då oftast bara under övervakning av socialarbetare. Socialmyndigheterna försöker på alla sätt bryta banden mellan mig och min familj. Mina föräldrar är skötsamma personer som bor i ett eget hus på landet.

Som exempel på socialmyndigheternas förfärliga metoder kan jag berätta följande. När jag var 12 år gammal tilläts jag en gång träffa min mamma och min lillebror för några timmar under övervakning av en socialarbetare. Jag tog då upp min 7-åriga lillebror i knät och kramade honom. Socialarbetarna skrev sedan i sin rapport att min lillebror därvid hade rört vid mina bröst och att detta var ett sexuellt övergrepp från min 7-åriga brors sida mot mig och därför borde jag inte få någon kontakt mer alls med min familj!!!

De barnhem och fosterhem jag varit placerad i har varit förfärliga inrättningar. Fosterföräldrarna är personer som tar fosterbarn enbart för att få de skyhöga fosterbarnsersättningar som numera utbetalas. Jag utnyttjades till arbete i hushållet i det senaste fosterhemmet och även i det lantbruk fosterföräldrarna hade. I det sista fosterhemmet tvingades jag dessutom att på lördagar eller söndagar utföra det arbete i en annan ladugård än fosterföräldrarnas egen, som fosterfadern som ladugårdsförman hade betalt för att göra.

Jag har flera gånger lyckats fly från dessa förfärliga barnhem och fosterhem. Delvis har jag då lyckats hålla mig gömd hemma hos mina föräldrar, delvis på andra ställen. Men efter någon tid har socialmyndighet och polis hittat mig och med våld släpat ut mig från mitt föräldrahem.

Sedan jag för några månader sedan tillfångatagits efter en flykt från fosterhemmet spärrades jag in på en anstalt för svårt psykiskt störda kriminella och narkotikamissbrukande tonåringar. Anstalten är blandad för både pojkar och flickor. Varje fånge har visserligen eget rum men dörren till rummen går ej att låsa. Till de absurda reglerna på anstalten hör att det är förbjudet att använda pyjamas eller nattlinne och alltså flickorna tvingas sova med bar överkropp. Jag ligger alltså på natten halvnaken i sängen och är livrädd att plötsligt någon av de svårt störda tonårspojkerna ska kliva in i mitt rum genom den olåsta dörren. Under min näst sista flykt, som varade flera månader (och då jag ej vågade söka upp mitt föräldrahem som jag visste övervakades av polisen), så gick jag ner 7 kilo i vikt och var svårt medtagen när jag tillfångatogs. Men jag tilläts ej söka läkarvård.

Vi intagna på anstalten tvingades att utan skyddshandskar städa de gemensamma toaletterna, vilket ju är ett livsfarligt arbete med tanke på att många kriminella ungdomar är infekterade med HIV och hepatitis.

För några månader sedan lyckades jag fly från anstalten och håller mig nu gömd undan förföljelsen av socialmyndigheter och polis.

Jag är en skötsam flicka och jag önskar inget hellre än att få bo hos mina egna föräldrar, som är världens bästa föräldrar. Jag om någon vet ju att min pappa och min bror är helt oskyldiga till det de blev dömda för, för det var ju jag som i min barnsliga dumhet med min påhittade historia blev orsaken till allt detta.

Jag vill inget hellre än att gå i skolan men jag vet att om jag skulle gå till skolan skulle polisen omedelbart gripa mig och spärra in mig på anstalten igen.

Jag har aldrig begått något brott. Jag förföljs helt enkelt för min åsikt att jag vill bo hemma hos mina älskade föräldrar. Svenska staten däremot vill slå sönder vår familj.

Hjälp mig!!!

Eftersom jag håller mig gömd så får jag be Er att Ni sänder svar till mig antingen under mina föräldrars adress (jag håller telefonkontakt med dem) och den är alltså Charlott Johansson, c/o Birgitta och Sven-Erik Johansson, Torpegården, Friel, 530 30 Tun eller sänder svaret till vår familjs juridiska ombud, Jur. kand. Siv Westerberg, Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB, Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg. Mina föräldrar eller juristen Siv Westerberg vidarebefordrar brevet till mig.

 

Med vänlig hälsning

 

Charlott Johansson

 

Charlotts JO-anmälan

Tillbaka till Rapporter

Till Artikelindex

Till Pågående Rättsfall

 

Anonym anmälan till Datainspektionen

 

  • Di

     

    Från: MIME:Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

    Skickat: den 24 mars 2000 09:08

    Till: DI

    Ämne: Brott mot personuppgiftslagen?

     

    ENVELOPE.TXT

     

    Är följande "uthängning" av LVU-omhändertagna barn med både namn och bild, som jag funnit på nätet, förenlig med personuppgiftslagen?

     

    http://www.nkmr.org/soktjanst.htm
    http://www.nkmr.org/soktjanst_charlott_johansson.htm http://www.nkmr.org/soktjanst_rebecca_hansson.htm

    Om detta strider mot personuppgiftslagen är min förhoppning att DI:s Tillstånds- och tillsynsenhet kommer att agera i frågan.

    M. v. h.

    "Tipsaren"

     

    ......................................................

     

     

    DI-tillsynsärende

    DI-författningssamling

    NKMR:s yttrande till DI

    DI beslut

    Tillägg till information om NKMR:s SÖK-tjänst

    Tillbaka till Huvudsidan

Komplettering av NKMR:s talan i Länsrätten i Stockholm

 

Komplettering av NKMR:s talan i Länsrätten i Stockholm

  

 

 

 

NKMR begärde anstånd att komplettera vår talan.

Under hösten 2000 presenterade Sveriges Radio P1, Vår grundade mening Personuppgiftslagen och hur EU-direktivet tillämpades i andra EU-länder.

Under hösten 2000 (den 13 september 2000) höll NKMR:s styrelsemedlem jur. kand, med. lic., Siv Westerberg ett föredrag om Personuppgiftslagen inför Kristdemokraternas riksdagsutskott.

Då Riksdagen meddelat nya bestämmelser i Personuppgiftsförordningen den 16 november 2000, meddelade i SFS 2000:1055 den 5 december 2000 kompletterades målet den 28 december 2000. (Se nedan)

 

 

 

 

                • 2000-12-06

                   

                              • Rotel 661
                                Länsrätten i Stockholm
                                Box 17106
                                104 62 Stockholm

                                 

Mål nr 9590-00

NKMR v./.

Datainspektionen

 

KOMPLETTERING AV TALAN

Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i NKMR inkommer härmed med en komplettering av vår kommittés talan mot Datainspektionens föreläggande daterat 2000-05-19.

I angivna föreläggandet anger DI följande: "Datainspektionen förutsätter att NKMR beaktar (...) och omedelbart upphör med den aktuella behandlingen av personuppgifter om tvångsomhändertagna barn". Enligt NKMRs mening är DI's föreläggande mot NKMR att stänga vår SÖK-Tjänst - som möjliggjorde för föräldrar att försöka spåra sina av socialarbetare bortförda och gömda barn - en grov kränkning av gemene mans yttrandefrihet och ett grovt intrång i familjernas och barnens rätt till respekt för privat- och familjeliv som garanteras av Artikel 8 i den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Uppgifterna är offentliga och finns i förvaltningsdomstolsdomar.

Jag bifogar jur. kand. med. lic. Siv Westerbergs föredrag inför kristdemokraternas riksdagsutskott i Stockholm den 13 september 2000 som komplettering till denna vår talan mot DI intrång i svenska och andra nordiska medborgares yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

 

Yrkande

NKMR yrkar om att

- Länsrätten i Stockholm skall, med undanröjande av Datainspektionens föreläggande, besluta om att NKMR's är en internationell organisation varför vår SÖK-Tjänst ej faller under personuppgiftslagens bestämmelser och således inte är underkastad Datainspektionens tillsyn.

 

Olofstorp, dag som ovan.

 

Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand.
Ordf. i NKMR.

 

Bilaga: Jur. kand. med. lic. Siv Westerbergs föredrag inför kristdemokraternas riksdagsutskott i Stockholm den 13 september 2000.

 

***

 

2000-12-28

 

              • Rotel 661
                Länsrätten i Stockholm
                Box 17106
                104 62 Stockholm

                 

Mål nr 9590-00

NKMR v./.

Datainspektionen

Ref. Telefonsamtal idag den 28 december 2000

 

KOMPLETTERING AV TALAN

 

Som komplettering av ovan angivna målet mot Datainspektionens föreläggande daterat 2000-05-19 vill undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i NKMR härmed meddela att NKMR åberopar SFS 2000:1055, Förordning om ändring i personuppgiftsförordningen (1998:1191).

 

Vi åberopar 8 resp. 13 §§ i angivna förordning.

 

Olofstorp, dag som ovan.

 

Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand.
Ordf. i NKMR.

 

NKMR:s SÖK-Tjänst anmäld till Datainspektion

DI-tillsynsärende

Den anonyma anmälan

DI-författningssamling

NKMR:s yttrande

DI-beslut 2000-05-19

NKMR:s begäran om besvärshänvisning

DI:s brev 2000-05-25

NKMR:s förnyade begäran om besvärshänvisning

Personuppgiftslagen - Siv Westerbergs föredrag inför kristdemokraternas riksdagsutskott

Tillbaka till Huvudsidan

NKMR:s yttrande till Datainspektionen

 

  • NKMR:s yttrande till Datainspektionen

     

              •  

Datainspektionen
Katarina Högquist:
Box 8114
104 20 Stockholm

                            •  

Ang: Ärende med Er beteckning dnr 741-2000

Vi bekräftar mottagande av Er skrivelse av den 5 april 2000 och vi får här nedan lämna den av Er önskade redogörelsen.

NKMR:s hemsida har en avdelning kallad "SÖK-tjänst" där föräldrar har möjlighet efterlysa försvunna barn. Denna sök-tjänst handlar inte om själva tvångsomhändertagandet utan om det faktum att barnet är försvunnet.

För närvarande finns endast ett fall publicerat på vår söktjänst.

Vi har hittills haft två fall i söktjänsten. Det ena är Charlott-fallet, som rörde en flicka i nedre tonåren, som upprepade gånger nödgades fly från det fosterhem där hon behandlades mycket illa. Det andra fallet handlar om Rebecca-fallet, en femårig flicka som placerats på hemlig ort. Då en socialsekreterare med användande av grovt våld mot femåringen skilde flickan från modern skrek flickan förtvivlat på hjälp frän sin mor. Flickan fördes av socialsekreteraren till hemlig plats och var alltså spårlöst försvunnen. När modern efter några månader lyckades spåra fosterhemmet och for dit fann hon att flickan var starkt avmagrad och febersjuk och hade en mängd blåmärken efter nypningar och slag. Det visade sig att flickan i fosterhemmet inte fått tillfredsställande varken mat; kläder eller läkarvård.

I intet av dessa fall har vår sök-tjänst handlat om själva tvångsomhändertagandet utan har handlat om att spåra försvunna barn; barn som befann sig i en uppenbar nödsituation. Vad Charlott beträffar löpte hon under sin flykt uppenbar risk att frysa ihjäl eller svälta ihjäl. Vad Rebecca beträffar löpte hon genom den brottsliga vanvården och brottsliga misshandeln av henne i fosterhemmet uppenbar fara till liv och hälsa. Då gäller 24 kap 1 § och 4§ BrB om nödvärn. De bägge barnen behövde sina biologiska föräldrars hjälp för att göra sina rättsliga anspråk gällande.

I både Rebecca-fallet och i Charlott-fallet var de biologiska föräldrarna rättsliga vårdnadshavare för sina barn och förfogade sålunda över sina underåriga barns sekretess. I bägge fallen hade vi de biologiska föräldrarnas uppdrag och tillstånd. Vad beträffar tonåriga Charlott hade hon vid tidigare flyktförsök sagt till sina föräldrar att hon önskade all form av publicitet. Nu efteråt sedan hon kommit hem till sina föräldrar och tvångsvården enligt LVU har upphört har hon uttryckt sin stora tacksamhet över att NKMR hjälpt henne med en publicering på hemsidan.

Vi har alltså haft det tillstånd som erfordras enligt 10 § st 1.

Vad beträffar 21 § har, som ovan nämnts, det hela inte handlat om själva tvångsomhändertagandet utan handlat om försvinnandet. Vi åberopar även 1 § st 1 punkt d) DIFS 1998:3. De här barnen behövde sina föräldrars hjälp (en hjälp som de ej kunde få när föräldrarna ej visste var barnen fanns) för att göra sina rättsliga anspråk gällande beträffande den misshandel och den vanvård de utsattes för i fosterhemmen.

Vad beträffar 33 § har publicering skett på uppdrag av och med de ifrågavarande personernas samtycke (34 §). Därtill gällde det enligt 34 § första stycket punkterna e) och d) att skydda vitala intressen. Bägge barnen led uppenbar nöd. Charlott gick ner 6 kilo i vikt under den tid hon under flykt nödgades gömma sig utan tillgång till mat eller pengar. Rebecca har under en elva månader lång fosterhemsvistelse gått ner i vikt istället för att som ett barn i hennes ålder under en sådan period öka cirka 1,5 kg i vikt. Det gällde att skydda vitala rättigheter beträffande barnens liv och hälsa och möjliggöra för barnen att ställa rättsliga anspråk mot de personer (fosterföräldrar och socialvårdstjänstemän) som så allvarligt skadat barnen.

Sammanfattningsvis finns det alltså lagstöd för publiceringen på vår hemsidas söktjänst.

Vi vill framhålla att NKMR är en internationell organisation och inte en svensk organisation. NKMR arbetar mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna. Men medlemskap kan erhållas av personer i alla länder och vi har medlemmar även i länder utanför Norden. Vi har ett mycket rikt kontaktnät och samarbete med personer och organisationer även i utomeuropeiska länder och runt om i världen. I det läget är vår hemsida inte att betrakta som en svensk angelägenhet utan är en internationell angelägenhet och det kan därför inte göras gällande att det då finns något som heter "tredje land".

Avslutningsvis får jag med stöd av Tryckfrihetsförordningens bestämmelser om utlämnande av allmänna handlingar härmed begära att omgående och inom tre dagar få mig tillsänt en kopia av det "klagomål" Ni nämner i första stycket i Ert brev.

Olofstorp den 10 april 2000

 

Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand.
Ordförande i NKMR

 

 

DI-tillsynsärende

Den anonyma anmälan

DI-författningssamling

DI-beslut

Tillägg till information om NKMR:s SÖK-tjänst

Tillbaka till Huvudsidan

Elisabet Perssons brev till riksdagens talman

Elisabet Perssons brev till riksdagens talman

 

 

 

 


Elisabet Persson är en förtvivlad mor vars lille 10 månader gamla son tvångsomhändertogs och fosterhemsplacerades av socialtjänsten i Vännäs kommun i januari 2007. Föräldrarna är varken missbrukare eller alkoholister. De har aldrig misshandlat eller vanskött sitt barn. Pojken var glad, välutvecklad och mådde bra.

Föräldrarna gick med på "frivillig" fosterhemsplacering av sin son pga att socialsekreterarna hotade ansöka om LVU till länsrätten och få en fällande dom. Paret ansåg sig inte ha något annat val.


Socialtjänsten har producerat en partisk, osaklig utredning; den sortens utredning som alltid kritiseras av Docent Bo Edvardsson och Fil. dr. leg. psykolog Lena Hellblom Sjögren.  Föräldrarna fick vänta två månader för att läsa socialtjänstens utredningen. Nu undrar de: "Varför kan inte soc. lägga ner sin energi på dem som verkligen behöver det?"

Brevet publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

Hej,

 

skriver till er för att vi har en mycket viktig sak att ta upp som är aktuell och intressant! Nedanstående är ett fallexempel som stämmer in på många olika fall runt om i Sverige.

 

Socialen omhändertar ett barn på grund av påstådda "omsorgsbrister". Barnet familjehemsplaceras. Föräldrarna är först emot detta, men då hotar handläggaren med att ansöka om LVU och vinna i rätten.

 

Föräldrarna vet ej något om sådant, så de blir rädda och tvingas gå med på frivillig vård, under tvång. Inga papper visas eller skrivs under.

 

Flera månader går och ingenting händer: inget stöd eller hjälp som lovats föräldrarna så de kan få hem sitt barn igen. Då tar de hem sitt barn eftersom det var en frivillig placering. Men, socialen kommer med polis och hämtar tillbaks barnet. De gör ett omedelbart omhändertagande. Vart tog den frivilliga vården vägen?

 

Socialen gör en ansökan om LVU som tas upp i Länsrätten. Föräldrarnas advokat säger åt föräldrarna att de måste gå med på frivillig vård igen, för annars kommer socialen vinna i rätten.

 

Föräldrarna är vid det här laget mycket kränkta och har inte fått konkreta svar på varför barnet omhändertogs. De går med på vad advokaten säger. Då tar socialen tillbaks sin ansökan om LVU, under rättens förhandling.

 

Vi anser detta skall ändras. Socialen skall inte kunna dra tillbaka LVU-ansökan när de sitter i en rättssal!

 

Då kan inte rätten fatta något beslut och den frivilliga vården under tvång fortsätter. Tills föräldrarna ledsnar igen på att inget händer. Denna gång skriver de kanske ett brev till socialen och begär att vården ska upphöra och att de skall komma och hämta hem sin son.

 

Då fattar socialen på mindre än en timme nytt beslut om omedelbart omhändertagande och ansöker om LVU. Så är karusellen igång igen!

 

Så här fortsätter det. Vi anser att detta inte skall vara möjligt!

 

Inget omedelbart omhändertagande om inte barnet misshandlats eller misskötts grovt. Det skall alltså inte räcka med påstådda "omsorgsbrister" som i många fall.

 

Ingen LVU om inte barnet misshandlats eller misskötts grovt. Ej påstådda "omsorgsbrister" skall räcka som skäl till ett LVU.

 

Socialens handläggare skall ha en utbildning som innefattar hur man bemöter hjälpsökande. Alla föräldrar skall få veta vad de gjort för fel inom tre månader.

 

Föräldrar med påstådda omsorgsbrister skall få stöd i sin föräldraroll av en utbildad person. Ingen förälder skall dömas förrän bevis kan tas fram. Det skall vara konkreta bevis.

 

 

Med vänlig hälsning

 

Elisabet Persson

 

 

Barn tvångsomhändertas utan saklig grund
23 advokater och jurister

 

Förtäckta adoptioner - Två fall
Föredrag av Ruby Harrold-Claesson

 

Vännäs - Socialens personalproblem

En serie artiklar publicerade i Västerbottens Folkblad

 

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter