Förskolans genusindoktrinering i förhållande till föräldrarätten

FÖRSKOLANS GENUSINDOKTRINERING I FÖRHÅLLANDE TILL FÖRÄLDRARÄTTEN
En gemensam skrivelse från NKMR, Stiftelsen Familjekampanjen och Föreningen för barnens rätt till föräldrarnas tid

 


I oktober 2011 läste Krister Pettersson i Malmö, en artikel om en förskola i Malmötrakten som bedriver ett påstått framgångsrikt arbete för att få pojkarna att bete sig lite mer kvinnligt och flickorna lite mer pojkaktigt.

Det som framför allt fick Pettersson att reagera var följande formulering i artikeln:
Skulle någon [förälder] inte gilla vår pedagogik, t ex av religiösa skäl, får de acceptera att vi lyder under svensk lag.

Angiven formulering ledde till att Krister Pettersson tog initiativ till en skrivelse till Skolverket i vilken våra ovan uppräknade organisationer uppmanar Skolverket att ingripa mot en beteendepåverkan i nämnda förskola, som synes stå i strid mot Föräldrabalkens regler om föräldrarnas ansvar för sina barn samt Europakonventionens regler om föräldrarnas rättigheter.

 


Förskolans genusindoktrinering i förhållande till föräldrarätten
En gemensam skrivelse från NKMR, Stiftelsen Familjekampanjen och Föreningen för barnens rätt till föräldrarnas tid
Göteborg, Malmö, Västerås - 2012-06-10



Skolverkets svar - 2012-06-27

 

 

 

Vi protesterar hos Skolverket

Barnens Rätt till föräldrarna tid

Artiklar

Rapporter

NKMR:s Entrésida

Advokat Lennart Hanes inlaga till Regeringsrätten

 

ADVOKAT LENNART HANES INLAGA TILL REGERINGSRÄTTEN

 

 


Inlagan till Regeringsrätten är en offentlig handling men namnen är fingerade.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

Till

Regeringsrätten

Mål nr 3825 - 1998

Tim och Tina T. ./.Årsta Stadsdelsnämnd i Stockholms stad.

Trots Europakonventionens införlivande med svensk rätt har varken Regeringsrätten eller annan svensk domstol prövat grunderna för ett barnomhändertagande respektive grunderna för familjens återförening efter ett omhändertagande med användande av kriterierna i artikel 8 i Europakonventionen. En sådan prövning är påkallad med tanke på att enligt Europadomstolens praxis skall varje åtgärd som vidtages vid tvångsomhändertagande av barn vara inriktad på det slutliga målet att familjen skall återförenas. Varje åtgärd med annat syfte strider mot konventionen, om åtgärden inte är "supported by particulary strong reasons." I fråga om Tore liksom i ett flertal likartade fall bekämpas återföreningen med frenesi och en serie otillåtna knep av en maktfullkomlig socialbyråkrati. Kammarrättens dom innehåller så flagranta kränkningar av artikel 8 och artikel 6 att domen närmast förnekar egenvärdet av mänskliga rättigheter.

För belysning av svensk förvaltningspraxis´ familjefientlighet och däri inbyggt människoförakt lämnas en kortare historisk överblick.

Redogörelse av omvandlingen av domstolarna till exekutiva vapen mot familjen (och därmed även familjemedlemmarna barnen).

1972 respektive 1973 utkom två debattböcker med titeln Rädda Familjen respektive Skall Familjen Krossas? Som framgår av titlarna och bifogade innehållsförteckning var författarna djupt oroade över propagandan, statens offentliga utredningar och pågående lagstiftning, som de uppfattade som ett uppbrott från traditionellt västerländsk synsätt på familjen - icke minst familjen stora värde för barnen. Från författarens litteraturlista uppmärksammas Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund: Familjen i framtiden, en socialistisk familjepolitik,1972. För egen del varnade jag för att pågående och bebådade förändringar för familjens legala skydd påminde om Lenins familjepolitik under perioden av uppbyggnad och befästande av den av den totalitära Sovjetstaten. Se min uppsats i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1971 s 504 ff Om familjerätten i Sovjetunionen.

Under de angivna åren hade en växande skara akademiker med marxistiska trosläror infiltrerat åsikts- och propagandaproduktionen liksom alltfler av dem tillskansat sig inflytande i det statliga utredningsväsendet med bl a det resultatet att för en befordringskarriär inom statlig förvaltning var det värdefullt att känna till de marxistiska trosföreställningarna och att hylla Sovjetunionen som en lyckad socialistisk utopi värd att efterlikna.

Från lagstiftningen inom privaträtten dvs föräldrabalken uppmärksammas i detta sammanhang hur förut utbyggt rättsligt skydd för enheten förälder/barn avskaffades 1979 för den ensamme föräldern/vårnadshavaren. Därefter fortskred försvagningarna av föräldramyndigheten till förmån för växande makt åt socialbyråkratin - i lagtexterna betecknad som socialnämnden men i praktiskt tillämpning socialsekreterarna. Dessa tillerkändes samtalsmakten med därtill knutna men dolda angreppsmöjligheter mot en eller i vissa fall båda föräldrarna. Deras yttrande som närmast styrde domstolarna blev obligatoriska. Socialsekreterarna tillerkändes processrätt i fråga om nya - egentligen obehövliga befogenheter att ta av föräldrarna deras privaträttsliga vårdnadsrätt och att tvinga föräldrarna att låta barnen umgås med vuxna som föräldrarna motsatte sig exempelvis fosterföräldrar eller anförvanter.

Det senaste inslaget i dessa maktförskjutningar framträder i nyligen genomförda lagregler vari föräldrar kan tvingas till gemensam vårdnad. Hela raden av nya lagregler har genomgående överflyttat makt till byråkratin men knappast vid en hederlig granskning tillgodofört föräldrar eller barn något av värde eller i bästa fall mycket tvivelaktiga värden. Maktförskjutningarna har framgångsrikt maskerats med den demagogiska besvärjelseformeln "barnens bästa". Före denna lagstiftningsperiod förekom generalklausulen barnens bästa enbart för lösningen av vårdnadstvister mellan två motstående föräldrar. Lagstiftaren hade avsiktligt valt att inte regelbinda varken föräldrar eller domstolar i dessa fall.

Inom den offentliga rätten uppmärksammades familjerna och föräldrarnas försämrade rättighetsskydd senare än inom privaträtten, förmodligen för att den offentliga makten att inskrida mot barnen närmast var en klasslag däri att fientligheterna riktade sig mot de mest resurssvaga förenat med de sårbara främst ensamstående mödrar, föräldrar vid familjekriser, invandrare samt outbildade. Dvs grupper för vilka rättssäkerheten var särdeles betydelsefull enär de hade sämre möjligheter att försvara sig än övriga och ingen förde deras talan. Men också för att godtycket smusslades in i rättstillämpningen genom domarnas tysta kapitulation för de nya "kunskaperna" - psykologernas prognoser.

I början av 1970-talet växte plötsligt PBU-inrättningarna upp som svampar i hela landet. Dess team av "experter" på människan och livet utgav sig alltmera fördomsfritt för att veta vad som under det luftiga miljöbegreppet skadade respektive stimulerade ett barns utveckling. Så fort ett barn uppvisade en egenhet eller lite oro så ryckte teamet ut till att börja med medelst s k hemmahosare som visade sig vara fientliga spioner som samlade stoff åt PBU - inrättningarna som snabbt växte i status och övergav de tidigare breda undersökningarna med inventering av den närmaste släktens egenheter såsom hos far- och morföräldrar för att stegvis minimera insatsen till att beskåda barnet i institutionens sandlåda eller barn och föräldrar bakom en spegelvägg och andra föga civiliserade metoder fjärran från samröre med kunskaper men effektiva för maktutövning.

Från 1972 blev psykologin huvudämnet för socionomutbildningen vid universitetet i Lund och kort därpå vid socialhögskolorna. Psykologiämnet byggde på Freuds fantasifulla men ovetenskapliga teorier. Hans allmänna teori har betecknats som falsk samtidigt som Freuds inställning till vetenskapliga bevis var en helt annan än Einsteins mera påminnande om Marx´ teoriuppbyggnad enligt vilken "allt beror på allt" så gjorde även Freud sin hypoteser så generella att de var omöjliga att pröva eller om de trots detta kunde genomdrivas så modifierades de för att överensstämma med beviset. Se närmare härom Paul Johnson MODERNA TIDER s28 ff. Ett typiskt svenskt exempel härpå är den modebetonade symbiosanklagelsen. Om en mor anklagades för att inte tillgodose barnets emotionella behov men lyckades föra i bevis att hon älskade sitt barn, älskade att vara tillsammans med och göra saker tillsammans med barnet så förelåg tvärtom en symbios enligt vilken moderns kärlek var farlig och kvävande för barnet.

En växande skara av psykologutbildade socionomer och mängden av PBU-inrättningar fann i angreppen på familjerna och konfiskationerna av barnen en naturlig sysselsättning som snabbt ledde till att Sverige hade flest omhändertagna barn i världen per 10.000 invånare - skyhögt över talen för exempelvis Norge och Danmark.

Mot en maktutövning som förvandlade fria fantasier eller direkta lögner till kunskaper fanns inget försvar speciellt som domarna imponerades av förkunnelserna. Det farliga med denna typ av värderingar var att de generalklausuler som fanns i omhändertagandets regelsystem förut insnävats av kraven om vanvård i hemmen eller vanart hos barnet nu förvandlades till äkta generalklausuler, vilka omvandlade den rättsliga prövningen till ett närmast automatiskt exekutiv. Domstolsprövningen har slagits ut för att domarna ej kan kontrollera psykologprognoserna och därför tvingas spela med socialförvaltningarnas experter.

För egen del hade jag det första målet i Sverige med den nya miljöpsykologiska maktutövningen nämligen fallet Gudrun Halvorrson, vari Kammarrätten i Stockholm 1975 fastställde dåvarande länsstyrelsens beslut om en "livsvarig" fosterhemsplacering av en 10-årig flicka. I målet betonades att det ej förelåg några sociala problem utan enbart emotionella. Den ensamstående modern som försörjde sig och dottern med städningsarbeten svarade ej upp mot flickans provokationer. Därigenom uppkom ett känslomässigt vakuum hos flickan som antingen skulle kunna missbrukas av män när hon kom upp i tonåren eller också leda till sexuella störningar hos henne som vuxen. Dylika fantasier - en länsassessor har i debatten om omhändertaganderekvisiten betecknat dessa abstrakta eller om man så vill ockulta fenomen med termen mjukdatamål - torde fortfarande vara igenkännliga som konfiskationsgrund.

I sammanhanget framhålles klasskaraktären i konfiskationerna däri att barnomhändertaganden på emotionella eller med andra ord ockulta grunder ej sker i Bromma men exempelvis i Maria församling. Detta kan knappast bero på att karriärmänniskorna i Bromma ger mera tid och emotioner åt sina barn än de angripna föräldrarna i förorterna eller Södermalm. Därtill lär karriärfolket vara en betydande konsument av privat psykiatrisk hjälp. Skillnaden beror faktiskt på att karriärfamiljerna rätt värdesätter sin integritet och försvarar sig omedelbart och effektivt mot socialtjänstlagarnas angrepps- och kontaktytor medan de resurssvaga tror att den erbjudna hjälpen faktisk är hjälp och aningslöst blottlägger sig och barnen för mjukdatamålens maktutövning.

De förtotalitära angreppen på barn och föräldrar har faktiskt ett eget stycke samtidshistoria skrivet av vad som bör betecknas som insiders nämligen innehållet i Statens Offentliga Utredning 1986:20 BARNS BEHOV och FÖRÄLDRARS RÄTT med den talande undertiteln Socialtjänstens arbete med utsatta familjer. Utredningen innehåller avslöjande och sanningsenliga skildringar av förhållanden inom vad som bör förstås som konfiskationsbranschen. Utredningen underkändes dock. Inte på grund av kvalitativa brister utan på grund av uttalade spänningar inom politiska och i viss mån försörjningsinriktade grupperingar i branschen. Icke minst över frågan vem som skulle ha makten över familjerna - socionomerna eller psykologerna. De sistnämndas företrädare i utredningen ville erkänna föräldrarnas värde för barnen, låt vara i den blygsamma rollen av att de skulle betraktas och behandlas som en resurs medan den falang som segrade icke ville medge föräldrarna eller barnens övriga anförvanter något egenvärde. Enligt deras miljöpsykologi är föräldern en vårdare enkel att ersätta med en annan vårdare.

Med andra ord är det politiskt/totalitära föreställningar som i ett avsevärt antal fall avgör om ett barn skall skiljas från sitt hem i Sverige eller ej.

Från utredningen åberopas och citeras följande.

S.29 "Modellen har sin förankring i objektrelationsteorin- ett teoretiskt förhållningssätt som har visat sig fruktbart när det gäller att förstå hur barns identitet utvecklas och hur det sociala arvet förs vidare".

S. 34 2.3.2. Objektrelationsteorin

Den betecknar snarare en tyngdpunktsförskjutning inom ett redan befintligt teoretiskt system, det psykoanalytiska. --- Det finns ingen absolut motsättning mellan de båda teorierna (driftteorin och objektrelationsrteorin: båda räknar med de biologiskt förankrade behov och med tidigt inledda relationer, s.k. objektrelationer som de avgörande storheterna för barnets vidare utveckling. Skillnaden är snarast just en betoningsfråga - en fråga om vad respektive teori anser primärt och sekundärt. Vad är det som kommer först och vad är det som är avhängigt av detta första?"

S. 35 "Inom objektrelationsteorin ses människan främst som en social och inte en biologisk varelse. Hennes inneboende möjligheter till och behov av att ingå i relationer till andra människor har en central plats. Detta i motsats till den klassiska teorins betoning på människan som till stor del driftsstyrd och i grunden asocial"---- "Långt ifrån alla objektrelationsteoretiker menar 'mamma' i bemärkelsen barnets biologiska mamma . Så är det t.ex. vanligt att man med 'mamma' förstår barnets viktigaste referensperson under det första levnadsåret - en referensperson som inte behöver vara barnets biologiska mor eller ens en kvinna."

S. 61 "3.3 Mer precisa kriterier - eller mindre?
För att komma vidare i kriteriediskussionen och formulera tydligare kriterier anser vi det nödvändigt att problematisera frågan ytterligare. Vi vill göra det utifrån två infallsvinklar - föräldrarnas och barnens."

S. 63 "Ett annat skäl till att föräldrars problem, handikapp eller brister av olika slag inte genomgående kan motivera tvångsomhändertagande är att barn reagerar mycket olika inför påfrestningar i sin miljö. Samma förhållanden som i en familj ger upphov till ett adekvat omhändertagande, behöver inte göra det i nästa familj. Detta kan bero på många olika saker, t.ex. att barnet i den ena familjen har en mera robust konstitution, en bättre grundtrygghet eller bättre kompensationsmöjligheter i olika hänseenden än vad barnet i den andra familjen har."

S. 67 "De senaste årens debatt när det gäller LVU:s utformning och tillämpning karaktäriseras av skilda synsätt på barn - och föräldraförhållanden - två huvudfåror i den ofta känsloladdade debatten kring omhändertagandena: det relationsorienterade synsättet och det behovsorienterade synsättet. Vi redogör i kapitlet för den teoretiska förankring som de båda synsätten har och för deras praktiska konsekvenser, liksom även för den vårdideologiska kluvenheten som råder bland handläggare, beslutsfattare och andra berörda."

S. 85 "Tillfredsställelsen av barnets olika behov sker" via det psykologiska samspel som kommer till stånd mellan barnet och dess vuxne vårdare, om den vuxne är personligt och emotionellt engagerad i 'samspelet'. Biologiska föräldrar är enligt det här synsättet utbytbara för sina barn inte bara i en ytlig bemärkelse, utan också på ett djupare och meningsbärande sätt. Det är samhällets uppgift att se till att barn tillförsäkras en psykologisk förälder menar man vidare. En annan konsekvens av det här resonemanget blir att när ett barn väl gjort en sådan 'omstämning' (överflyttning av känslor) till nya föräldrar, så skall det också för framtiden stanna kvar hos dem och placeringen blir en permanent placering, en s.k. ersättningsplacering. Barnet skall inte behöva utsättas för flera separationer. (Anmärkning exempelvis icke återförenas med "undermåliga föräldrar" såsom exempelvis Tina och Tim T..) Man tänker sig att barnet känslomässigt skall 'länkas' av från sina föräldrar och att kontakten med dem, också i fysisk bemärkelse, skall glesas ut eller rent av så småningom upphöra (Anmärkning exakt vad som försiggått med Tore de senaste två åren).--- I de fall där de biologiska föräldrarnas 'föräldrakapacitet' och utvecklingsbara resurser bedömdes vara låga, ansåg de fyra inspektörerna ( anm som introducerat termen ersättningsplacering och den sk metoden därmed) att man redan på planeringsstadiet borde ta hänsyn till detta och i konsekvensens namn försöka finna nya permanenta uppväxtmiljöer för barnen. Tanken var att familjehemsföräldrarna skulle komma att ersätta de biologiska föräldrarna - därav begreppet ersättningsplacering. - - - I sammanhanget nöjer vi oss med att konstatera att de s.k.ersättningsplaceringarna inte har något stöd i lagen utan successivt har utvecklats som en i högsta grad 'inofficiell vårdform'."

S.87 "Mot uppfattningen att de ursprungliga föräldrarna är utbytbara har företrädarna för det relationsorienterade synsättet starka invändningar. Det är inte så enkelt att barn kan byta ut bristfälliga föräldrar mot andra välfungerande vuxna, som förefaller bättre rustade att tillgodose barnets behov, menar man. All erfarenhet visar nämligen att barn utvecklar starka bindningar också till föräldrar, som i omgivningens ögon är dåliga föräldrar".

Den sk skiljelinjen mellan den behovsorienterade och den relationsorienterade skolan beskrivs på sidorna 88 - 95, vilka åberopas i dess helhet men här uppmärksammas mera rapsodiskt.

"Både det behovsorienterade och det relationsorienterade synsättet har sina rötter i psykoanalytisk utvecklingsteori." S 88

"Det är alltså behoven och tillfredsställelsen av dem som är det primära för barnets utveckling, inte relationen till de specifika människor som barnet knyter an till och som i skiftande omfattning svarar på barnets behov. Behovstillfredsställelsen kommer först, och barnet anknyter efterhand till de människor som tillfredsställer dess behov, menar driftsteoretikerna, populärt uttryckt." S. 89

Den relationsorienterade skolan anser "att det lilla barnets starka medfödda benägenhet att relatera till omgivningen är det som kommer först. Barnet går in i en dialog med en vuxen - utvecklar en symbios till 'livets första kärlekspartner.' " S 89

"De två synsätten implicerar olika sätt att arbeta med biologiska föräldrar efter det att de fått sina barn omhändertagna. Enligt den behovsorienterade skolan bör man sträva efter att redan från början av en placering avgöra om det skall bli en s.k. ersättningsplacering eller en stödplacering." S 91

S. 93 "Efter att ha hittat lämpliga familjehemsföräldrar till ett barn som skall ersättningsplaceras arbetar behovsskolan på att barnet skall få chans att 'rota sig' i familjehemmet, vilket det bäst gör om det i största möjliga utsträckning får 'vara i fred' för kontakt med de biologiska föräldrarna under den första tiden. Ofta är det ett önskemål från familjehemsföräldrarna som man tillmötesgår, samtidigt som det stämmer väl överens med teorin om föräldrabyte. Detta utesluter dock inte att man som en 'avstamp' för 'rotningsprocessen' vill att de biologiska föräldrarna skall besöka barnet för att ge sin bekräftelse av placeringen, så som vi har beskrivit tidigare. Men eftersom syftet just är att barnet skall knyta an till familjehemsföräldrarna som sin nya 'föräldrar', så bortfaller ju också alla allvarligt menade argument för att efter 'rotslagningen' hålla kvar en tät och regelbunden kontakt med de biologiska föräldrarna."

S 110 "Med stor sannolikhet kan man se det lagstridiga förfarandet att från början styra in en placering mot att bli en ersättningsplacering , som ett uttryck för att socialarbetarna "tar saken i egna händer", eftersom de finner den gällande lagstiftningen otillfredsställande."

S. 111 "Ytterligare ett skäl till att inte från början klassa en placering som ersättningsplacering är att detta nästan ofrånkomligen får funktionen av självuppfyllande profetia." Gentemot skildrade spekulativa teorier om livet, människan och hennes utveckling är det onekligen problematiskt att finna ett försvar när teorierna nyttjas för angrepp mot familjen. Makten att degradera eller undermåliggöra en människa och rata en förälder tycks ju mindre vara en juridisk än en politisk/ekonomisk bedömning. De politiska (egentligen partipolitiska) följderna av socialberedningens alltför avslöjande och - trots allt - alltför föräldravänliga förslag föranledde som nämnts att förslaget föstes åt sidan.

I april 1987 lämnade i stället enmansutredaren justitierådet Tord Sverne i ett betänkande "Översyn av LVU", vilket med en del s k kosmetiska förändringar, dvs semantiska avledningar och förvillelser, i allt väsentligt lät socialarbetarnas maktpositioner förbli vid det gamla. Det partipolitiska tillmötesgåendet mot socionomfalangen markerade Sverne på s 53 i betänkandet bl a med påståendet att "den hittillsvarande forskningen om barn ger stöd för uppfattningen att det är viktigt att barnet får möjlighet att finna trygghet i familjehemsmiljön."

Svernes ställningstagande i den interna partistriden uppfordrade Samrådsgruppen för socialtjänst och vårdpolitik till bifogade PM med synpunkter på betänkandet (870618). Den uttryckte förhoppningen att "synpunkterna skall ge vägledning när Svernes översyn jämförs med socialberedningens betänkande, som socialministern inte har velat remissbehandla." Samrådsgruppen pekade på att bakom socialberedningens förslag stod utöver det mycket sakkunniga sekretariatet - sex av åtta ledamöter och bl a. de sakkunnig från LO, TCO och SACO/SR samt vidare representanter för RFFR och för föreningen BRIS i en expertgrupp som biträdde förslaget.

Svernes betänkande befanns vara en ganska ytlig genomgång. Hans grundton är den myndighetsmässiga och någon djupare förståelse för barnens och föräldrarnas situation och svårigheter att göra sig hörda (här kursiverat) andas Svernes genomgång inte. Till frågan om ersättningsplaceringarna kritiseras Sverne för att göra det olagliga rättsenligt med uppfattningen att han i den frågan intar en rent reaktionär hållning.

Nu skildrade partipolitiska anfäktelser vittnar om att våra s k rättskällor i en så grundläggande rättighetsfråga som familjelivet och dess rättsliga skydd ingalunda handlar om rätt utan om makt- makten åt fackliga intresseorganisationer och medlemmarnas arbetstillfällen.

Förhållandet förvärras av att den forskning Sverne utger sig att lita på i grunden vilar på ovetenskapliga teorier med rena förklaringsfalsifikat. I frågor om hur barn utvecklas och om relationer mellan barn och vuxna är denna s k forskning värdelös och icke sällan direkt skadlig för de drabbade.

Jag åberopar bifogade tre artiklar av professor Lennart Sjöberg vari han visar att omdömen, utredningar, påståenden och åtgärder som är förankrade i psykodynamisk teoribildning är i bästa fall jämförliga med sockerpiller samt att dessa prognosbedömningar är osäkrare än man möter hos ordinära lekmän. Han poängterar att den som bygger utredningar och tankesystem på den psykodynamiska teorin aldrig kan lära sig något nytt eftersom det oftast är av misstagen man får ny kunskap. En fixering till oprövade, obevisade och ohållbara trosföreställningar imuniserar mot vetenskaplig teknik och metod och tragiskt nog all självkritik. Han uttrycker sin stora förvåning att domstolarna i så hög grad sätter sin tillit till de psykodynamiska utläggningarna.

Jag hänvisar vidare till bifogade debattartiklar i dagspressen vari humbug och charlataneri inom bevisföringen via psykodynamisk teoribildning avvisas som väsensfrämmande för rättsliga bedömningar och en annan författare uppmärksammar att "I de barnpsykiatriska utlåtandena bedömdes anklagelserna (om incest) som tillförlitliga i 100 % av fallen. Barnpsykiatriker tycks således inte ha någon metod att differentiera mellan grundade och ogrundade utsagor."

Modern hjärnforskning visar att mental ohälsa och/eller skilda störningar i beteendet är av biologiskt slag, hänförliga till variationer eller förändringar i hjärncellernas struktur och kemi av stationärt eller övergående slag. Det pratmakeri som utvecklats i namn av psykoanalys och psykoterapi når i bästa fall upp till nivån en klok väns stöd.

Att fosterhemsplaceringar icke är en behandlingsmetod eller omsorgsmodell såsom saluförs under de nya kunskaperna utan en nödlösning, vilket gällde i perioden dessförinnan, framgår av bifogade artikel om Bo Vinnerljungs doktorsavhandling om vuxna f d fosterbarn ."Barn som vuxit upp i fosterhem klarar sig varken bättre eller sämre än de syskon som fick stanna kvar." Socialförvaltningarnas ihärdiga framhävande av fosterhemsplaceringens välgörande effekter och resultat är också det en föräldrafientlig bluff. Det handlar ju praktiskt taget alltid om att fosterbarnet får en ordinär livsföring under drägliga förhållanden. Tendensen att blåsa upp fosterhemmet som ett överlägset alternativ, till och med behandlingsalternativ ,till det egna hemmet och den egna familjen visar hur korrupt socialförvaltningarnas inställning är.

Ett barn skall naturligtvis bara skiljas från sitt hem när detta är ett nödvändigt ont. Andra bevekelsegrunder borde ej tillåtas allra minst falska eller ens aldrig så ärliga försök till jämförelser mellan barnets föräldrar och fosterföräldrar. En sådan tilltagsenhet riskerar alltid att nalkas barbariet. Något sådant förekom ej före mjukdatamålen och är oförenlig med artikel 8 i Europakonventionen.

Jag åberopar även innehållet i bifogade artikel från nr 25 Riksdag & Departement vari skildras att socialministern fick anmärkningsvärt bråttom att be de steriliserade undermåliga om ursäkt å socialdemokratins och statens vägnar och utlova skadestånd till de drabbade. Eftersom dessa undermåligas olycksöden uppmärksammats tidigare utan större genomslag i den offentliga debatten kunde den plötsliga brådskan synas opåkallad. En näraliggande orsak till att regering och det socialdemokratiska partiet (och kanske andra initierade) önskade förhindra en fortsatt debatt om de undermåliga och deras barn men nu i fråga om barnomhändertagandena. Det nya (från 1975 - 1980) och sannolikt dominerande kriteriet för barnomhändertagande var just undermålighetsstämpeln motiverad av psykodynamiska spekulationer som förnekade de drabbades människovärde. Jag hänvisar till min redogörelse i min skrivelse därom till Länsrätten i fråga om identitet, mentalitet och teknik när människor som alltför undermåliga för att få barn steriliserades liksom när alltför undermåliga människor fråntas sina barn. Se även Maija Runcis doktorsavhandling Steriliseringarna i Folkhemmet med en mängd påfallande likheter i grunderna för steriliseringarna och nu pågående tvångsomhändertagande av barn.

Jag åberopar vidare yttrande av Svenska Läkarsällskapet till Kungl. M:t över förslaget till lag om sterilisering, SvJT 1933 s 597. Däri avfärdas farhågorna "för en alltför liberal eller t.o.m. löslig" tillämpning av de s.k. sociala eller humanitära kriterierna med fromma förhoppningar om värdet av en central efterkontroll av läkarnas anmälningsskyldighet.

Även psykiatrikern och överläkaren Henning Beijers artikel om tvångsvård och tvångssteriliseringar i Svenska Dagbladet den 24 september 1997 åberopas: "Typen av ingrepp beror sedan på vilken teori som ligger till grund. Befolkningshygieniska teorier innebär att man tar till sterilisering, medan psykologiska och sociologiska teorier gör att man tar barnen från föräldrarna."

Från rättshistoriska utgångspunkter må noteras att kollapsen i domstolarnas handläggning av målen om tvångsomhändertagen suspenderat domaredens krav om att icke beakta ovidkommande hänsyn liksom konstitutionens sanningskrav , sammanfaller i tiden med två katastrofala förändringar i vårt rättskipningssystem; nämligen politiseringen av domarnas befordringsgång och floden av generalklausuler som dränkte praktiskt taget hela det gamla regelsystemet med undantag för den klassiska strafflagen. (Via specialstraffrätten politiserades även stora delar av detta rättsområde.).

I fråga om rättssäkerheten och generalklausulerna hänvisar jag till Opposition En Sinnessjukdom - om rysk politisk psykiatri av Harald Blomberg : "Att underkasta sig något annat än lagen skulle medborgarna inte vara skyldiga till, deras uppgift skulle vara att skydda lagen mot myndigheternas anstiftelser. Dessa idéer var något helt nytt och främmande för sovjetiska intellektuella, som vant sig vid att se lagarna mer som propaganda och retorisk utsmyckning av en verklighet som präglades av godtycke, korruption, angiveri och allmän laglöshet."

I fråga om politiseringen hänvisas till bifogade debattartikel i Svenska Dagbladet den 20 maj 1998 av Magnus Sjöberg och Hans G Solerud, regerings- respektive justitieråd, vilka tycks ta ett visst intryck av kritiken om domarnas politiska bindningar. Deras förhoppningar om en bättring för framtiden knyts till att "vår interna rätt i stor utsträckning underordnats internationell rätt. Europakonventionen och EG-regler illustrerar detta".

Visst hopp för hotade familjer framträder snarare i försvagningen av landets ekonomi förenat med internationellt påtvingade skattelindringar. Detta tycks - dessbättre - kunna medföra att vårt land inte längre har råd med onödiga och destruktiva barnomhändertaganden. Nyligen uttalades från departementshåll att omtanke om barnen mera än föräldrarnas brister skulle diktera samhällsvårdsbesluten. Som synes en lustig eller olustig elasticitet. Uttalandet kan betyda fler och onödiga omhändertaganden men också färre rent av nödvändiga.

I vart fall tycks hotbilden om ekonomin lett till en ökad aggressivitet och brutalisering från de operativa socialsekreterarna. De tycks vilja visa sina arbetsgivare att just deras verksamhet är så betydelsefull att nedskärningarna måste ske inom andra välfärds-"bitar." Som om icke detta hjälper har de börjat mobilisera sina byråkratiska (sannolikt fackliga kopplingar) vänner inom yrkesinspektionen. Se min bifogade redogörelse över yrkesinspektionens attack på de politiskt valda beslutsfattarna i stadsdelsnämnden i Bergsjön i Göteborg samt bifogade brottmålsdom där en av ockultismen hemsökt familj får uppleva att morfadern fällts för förtal för demonstrationer mot en socialförvaltning i Västerbotten för syftet att uppmärksamma pågående övergrepp mot hans barn och barnbarn. Därvid seriekopplar myndigheterna varandra socialsekreterare, socialförvaltning, polis, åklagare och domstol. Uniformt visar de sina s k muskler till förmån för den goda rent av alltför goda välfärdsstaten.

Huruvida aktionerna visar att utbyggnaden av den totalitära staten nått så långt att den ej kan hejdas eller om aktionerna är ristningar av en borttynande makt- och övergreppsstat torde komma att stå klart relativt snart.

Ett nytt hopp kanske framträder däri att en sund ungdom trots en förrädisk propaganda tycks ha tröttnat på "socialtugget" för att hylla romantiken och se familjen och familjelivet som något av det värdefullaste livet erbjuder. Möjligen kommer dessa båda faktorer att samverka i sådan utsträckning att även "undermåliga" föräldrar som fått sina barn konfiskerade i onödan skall beviljas en offentlig ursäkt och skadestånd på samma sätt som deras steriliserade olycksfränder. Sådana skadeståndsaktioner borde underlättas av att domstolar i namn av dömande verksamhet klassificerat dessa som undermåliga icke med stöd av bevisade fakta utan i uppgivenhet eller medlöperi till psykologprognosernas charlataneri väl lämpat att betecknas som ockultism.

Det synes mig innebära en god hjälp för Regeringsrätten att ha tillgång till denna redogörelse för en upprättelse av modern Tina T. som icke på minsta sätt är undermålig men som ensamstående efter skilsmässan i en krissituation vände sig till socialförvaltningen för att få hjälp med problemen kring sonens handikapp, liksom av fadern Tim T. som icke är angripbar ens med ockulta föreställningar utan som i totalitär maktutövning helt enkelt betraktas som icke existerande - ickeperson enligt Orwells språkbruk.

Beträffande härefter de mera specifika grunderna för Regeringsrättens prövning av målet framhålles följande. Genom SFS 1994:1219 som intagits i 1995 års edition av den svenska lagboken, har den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna införlivats med svensk rätt.

När det gäller socialförvaltningarnas angrepp på familjer med utnyttjandet av barnen som slagträn och missbruket av en flumspykologisk begreppsapparat med ockulta inslag är det till skyddet för familjen, föräldrarna och barnens samhörighet av yttersta vikt att konventionstexten används och att relevanta d v s konkreta omständigheter nagelfars i belysning av de kriterier som uppställs i konventionstexten och Europadomstolens praxis. Redan det förhållandet att ingen svensk domstol hittills avvägt anklagelserna mot familjeförhållanden och föräldrarnas vårdnadskapacitet mot de kriterier artikelskyddet erbjuder nödvändiggör prövningstillstånd i detta mål.

Generalklausulen i LVU lagstiftningen, enligt vilken vården skall upphöra när den inte längre behövs, reser i sin närmast obegränsade elasticitet definitivt inget skydd för utsatta familjer men heller inget hinder mot att tillämpa artikel 8.

1 - Det anmärkningsvärda och egenartade användande av begreppet vårdplan bör underkännas såsom oförenligt med artikel 8. Enligt ett flertal domar i Europadomstolen skall en återförening mellan ett omhändertaget barn och dess föräldrar ske snarast och så fort det går och innefattas i den egentliga målsättningen med omhändertagandet av barnet. Missbruket av vårdplanen och kravet på dess uppfyllande går praktiskt taget alltid på tvärs med denna skyldighet.

Vårdplanens oförenlighet med artikel 8, framträder i målet däri att dess innehåll väsentligen uttrycker abstrakta eller snarare ockulta föreställningar uppblandade med en psykologisk terminologi. Denna medför godtycklig makt för uttolkaren att avgöra om föräldrarna i abstrakta eller ockulta hänseenden ändrat sig så att de kan godkännas. Något som naturligtvis är ogörligt om det icke passar maktutövningen/maktutövaren.

Gentemot vårdplanens innehåll påpekas att båda föräldrarna, i samband med att modern levde ensam, på intet sätt brustit i att tillse sonens "behov av fysisk och psykisk åldersadekvat omvårdnad". Föräldrarna är bevisligen var för sig kompetenta att klara av detta. Tillsammans utgör de en stark familjeenhet som på det sätt föräldrar plägar, verkligen älskar sitt barn. Vårdplanen är insinuant, oförskämd och saknar stöd i konkret bevisning i målet.

Kravet att föräldrarna skall tillgodose Tores behov av att växa och utvecklas i samband med fostrare som kan se hans behov och ge honom möjlighet att ta igen sin utvecklingsförsening och hjälpa honom med hans svårigheter såsom encopres och kontaktförmåga. uttrycker i själva verket det maktfullkomliga förakt för föräldrar som sedan decennier präglat angreppen på familjen Sverige. Detta förakt tar sig icke sällan det uttrycket att föreligger någon defekt, avvikelse eller någon egenhet hos ett barn, så är detta automatiskt förälderns fel och en serie generalklausuler möjliggör enkelt att omvandla en i grunden falsk anklagelse till ett kriterium för barnets skiljande från föräldrarna, icke sällan för all framtid. Pojkens föregivna utvecklingsförsening är bevisligen konstitutionellt betingad (biologisk avvikelse) på intet sätt en följd av någon som helst åtgärd från modern, fadern eller resultat av familjens hemförhållanden. De groteska associationerna hos domstolarna framträder via frågeställningen hur skall en förälder vara skapt och vilket beteende skall föräldern utveckla för att ett barn skall få talsvårigheter och den medicinska åkomman encopres.

Enligt i Kammarrätten i oktober 1996 åberopad expertis skulle de anförda åkommorna växa bort av sig självt efter något år. Detta har också skett under de gångna ett och ett halvt åren. Tore har sent omsider fått verksam medicin mot sin encopres men olustigt nog först sedan länsrätten i augusti 1996 fastställt att pojkens problem motiverade samhällsvården. Trots denna väntade förändring vilar anklagelsen mot föräldrarna kvar eftersom besvären icke försvann av naturliga orsaker utan för att fosterhemsplaceringen var så lyckosam. Lika oförskämd och nedlåtande är uppgiften att föräldrarna skall skydda sonen från Tinas psykiska störning och konsekvenserna av denna.

Tina har bevisligen ingen störning, har aldrig haft någon psykisk störning och ligger inte i riskzonen för att få någon sådan. Att hennes personlighet och en del yttringar därav kan föranleda ondskefulla personer att både kritisera och degradera henne är något som är typiskt svenskt byråkratiskt synsätt på föräldrarna som ett ont för sina barn. Till följd av hennes oro och svårigheter med sonens autismsymptom och hennes personliga kris anvisades hon till terapi hos Enskede psykiatriska mottagning där hon en period samtalade med en manlig vårdare - någon läkare undersökte henne aldrig. Enligt åberopade journalhandling därifrån uttalade vårdaren/terapeuten att hon hade god hand med sonen och det rådde ett varmt förhållande mellan dem. Exemplet generar ej kvacksalvare från att vrida dilettantmässiga iakttagelser till obestyrkta men ockulta nedvärderingar av just föräldern. Under rubriken "Premisser för vårdens upphörande" åläggs Tina att uppvisa en psykisk varaktig stabilitet.

Hon har alltid varit stabil och kan därför inte bli mer stabil. Degraderingen av henne som människa och förälder har ingen förankring i psykiatrisk analys eller motsvarande undersökning utan är ett rent missbruk av ockulta föreställningar uttolkade av socialsekreterare och motsvarande och väsentligen bottnande i att hon anvisades till den psykiatriska mottagningen för faktiskt ingenting annat än vänligt bemötande. Denna form av degradering står till socialförvaltningarnas förfogande, obehagligt nog enbart för att domstolarna tycks sympatisera med förtalsformen som sådan.

Vårdplanen kräver vidare att Tina skall visa tillräcklig omsorgsförmåga, dokumenterad av barnspykologisk expertis. Sådan omsorgsförmåga föreligger enligt bedömning av barnpsykologen Lars Billings undersökning och utlåtande samt av psykiatern och förre överläkaren Rudolf Schlaugs ingående undersökning och dokumentation. Att socialförvaltningen - med stöd av Kammarrätten - degraderar dessa experters uppfattningar, visar att vårdplanen förpassar föräldrarna till en helt omöjlig situation, nämligen; de skall granskas av sådana vars fientliga inställning socialförvaltningen vågar lita på. Ett så att säga i slutändan avgörande hinder för familjens återförening med rätt personval.

Slutligen framläggs kravet att Tim och Tina skall fortsätta att bearbeta sin relation gentemot varandra och i förhållande till Tore. Ett enastående översitteri och ren omyndighetsförklaring av paret T. men en självklar maktutövning för socialförvaltningen när människoföraktet är vägledande.

För övrigt är vårdplanen ett praktexempel på den sk ersättningsplaceringen när socialförvaltningarna vill ge sken av att ha fångat in undermåliga föräldrar. Att makarna T. på intet sätt är eller har varit (framträtt som) undermåliga generar inte makten och sorgligt nog inte heller domstolarna.

I vittnesförhöret i Kammarrätten betecknade psykiatrikern dr Rudolf Schlaug vårdplanens nyss skildrade krav som nonsens (ang psykisk stabilitet) som löjeväckande (att ge ordinationer åt modern när barnet har problem) och fann ej ringaste anledning att uttala något (om föräldrarnas framtida relation till varandra). Ett civiliserat försök att markera vårdplanens dilletantmässiga barbari.

Som synes ger de ockulta villkoren i vårdplanen och dessas elasticitet påfallande utrymme för översitteri och godtycklig makt såsom vapen för att motverka en återförening mellan barnet och föräldrarna. De facto är vårdplanen en rekvisitionsblankett för den slutgiltiga konfiskationen av Tore, och enastående kränkning av art 8.

2. I den mån prövningstillstånd ej medges för vårdplanen som sådan och dess egendomliga effekt att snäva in föräldrarnas argumentation till resignation över obestyrkt och falskt förtal åberopas alternativt att vårdplanen måste prövas som en kränkning av artikel 8 Europakonventionen. Är Tore så frisk och duktig nu som det påstås och hans föräldrar inte belastade med psykiska eller andra problem skall domstolarna självfallet se till att familjen återförenas.

3. Som skäl för dispens åberopas även nödvändigheten av att tvinga fram en mera balanserad utredningsmetodik av socialförvaltningarna. Den i konfiskationssystemet inbyggda föräldrafientligheten äventyrar på ett otillåtet sätt utredningsmetodikens saklighet även så att för föräldrarna förmånliga eller balanserande faktorer lämnas därhän.

Tim T. är pojkens far. Han är yrkesverksam som lastbilschaufför, har inga kända problem av något slag. Skilsmässan mellan föräldrarna hade sin rot i att han som långtradarchaufför var mycket hemifrån. För att råda bot därpå och möjliggöra sonens återförening med föräldrarna har Tim bytt arbete och kör nu varor i Mälardalen på dagtid. Möjligen såsom ett inneboende uttryck för det maktfullkomliga förakt mot föräldrarna som kännetecknar ersättningsplaceringarna, betraktas Tim som en icke-existerande person.

Enligt artikel 8 har även Tim T. rätt att få sitt familjeliv respekterat. Han måste respekteras såsom barnets fader. Är han en sund och frisk förälder, är detta naturligtvis ett extra starkt stöd för att pojken snarast bör återförenas med föräldrarna. Fadern som den sunda och starke föräldern måste rimligen mer än väl kompensera de farhågor eller fördomar över moderns föräldrakapacitet som till äventyrs skulle kunna framträda vid en sansad granskning. Han har efter eget fritt val ingått nytt äktenskap med sin förra hustru och måste vara väl så kompetent att bedöma hennes människovärde som hustru och mor till sin son som hennes okunniga belackare. Den påfallande nonchalansen eller rättare föraktet för honom är också det en flagrant kränkning av art. 8 i Europakonventionen.

4. I målet framträder en egendomlig obalans däri att domstolarna ger ett så starkt företräde åt socialförvaltningens uttolkningar av de psykodynamiska och därtill angränsande begreppsdefinitioner. Föräldrarna har svårt att få tillgång till erforderlig expertis för bedömning av prognoserna eftersom så gott som alla experter för sin försörjning är beroende av socialförvaltningarnas beställning och få lär ju såga av den gren de sitter på. När föräldrarna mot förmodan finner sådan hjälp så nonchaleras och förringas deras sakkunskap. En sådan obalans skulle enkelt motverkas om domstolarna visade större återhållsamhet och sund skepsis mot prognoser inom psykologins revir. Skall en förälder ifrågasättas dvs kategoriseras som undermålig med sådana argument bör de dokumenteras av en sakkunnig psykiatriker förenat med den anklagades rätt att försvara sig och sitt psyke med en annan läkare föräldern har förtroende för.

Att utredningsmetodiken och bedömningarna naturligen helt urspårat i dessa mål framgår även beträffande familjen T.. Modern och barnet föses runt i behandlingsapparaten och får träffa respektive behandlas av olika professioner mestadels behandlingsassistenter utan att någon sakkunnig läkare följer, kontrollerar och sammanfattar verksamheten. Resultatet blev att pojkens redan från 2-årsåldern uttalade avvikelser i beteendet klingade av och språkutvecklingen kom igång, vilket sammantaget gav en löftesrik bild av pojkens utveckling. Plötsligt vänds detta via ett nätverksmöte bestämt och lett av två socialsekreterare varvid alltfler vänds mot modern och en sådan institution som Eurenii Minne rekvireras, vars huvudsakliga uppgift faktiskt består i att värdera föräldrars föräldraförmåga med stöd av ovan beskrivna objektrelationsteori.

Rekvisitionen av utlåtandet görs av socialförvaltningarna. Resultatet är givet på förhand. Det är nu som den förvridna bilden av den i alla hänseenden undermåliga Tina T. framkallas. 

Enligt länsrättens dom 1996-08-06 förnekar modern de nedvärderande anklagelserna mot henne från väsentligen lågutbildad personal i form av ockulta värderingar. För att nämna några - (lekotek: svårigheter uppfatta Tores behov, språkförskolan: trots starka band av kärlek mellan mor och son svårt att se sin sons behov, Eurenii Minne: behövde en mamma som var mera lyhörd för pojkens behov, liksom de båda av socialförvaltningen anlitade terapeuterna: ej förmåga att tillgodose sonens behov).

Gentemot anstormningen av förståsigpåares ockulta anklagelser stod Tina ensam och chanslös. Till Kammarrätten hade hon fått hjälp av barnpsykologen Lars Billing, landets mest erfarne när det gäller barn med tal förseningar men också av barn med encopres. Trots hans medverkan missförstod Kammarrätten den ockulta anstormningen och uttalade till och med: "Utredningen ger även stöd för att Tore kommit till skada genom dessa brister (brister i omsorgen)."

Även länsrätten binder upp sin bedömning på det ockulta anklagelsematerialet, gör ingen egen analys, utan hänger på den ockulta anklagelsen att hon "inte kommit till insikt om de brister i hennes omsorg om Tore som föranledde att han omhändertogs". Länsrätten omfattar vidare det totalitära synsättet på Tores far som en ickeperson utöver insinuationen att han delar hustruns uppfattning att det ej funnits brister i hennes omsorgsförmåga dvs så undermålig är han att han ej ens förstår hur undermålig hans hustru är. Det är väldigt svårt att finna något av oberoende domstolsprövning i ett så primitivt synsätt.

Till Kammarrätten hade föräldrarnas försvar förstärkts högst avsevärt genom att psykiatrikern och förre överläkaren Rudolf Schlaug kontrollerade allt journalmaterial och andra handlingar och utredningar om modern och sonen varjämte han hördes som sakkunnigt vittne i den muntliga förhandlingen. Till skillnad från de tidigare tre rättegångarna förelåg en kvalificerad och professionell granskning av det totala anklagelsematerialet som till ca 98% bestod av psykodynamiska utläggningar enligt förut beskriven kutym i branschen. (Det tvåprocentiga undantaget utgör faktiskt den enda konkreta anmärkningen mot modern och vilar på hennes sorg över att ha givit sonen en örfil rent reflexmässigt när denne kört in ett föremål i hennes öga.) Episoden som hon anförtrodde bvc-personal har sedan envetet brukats i förföljelsen av henne och återfinns i vårdplanens s k syften "skydda Tore från moderns psykiska och fysiska övergrepp). Jag åberopar hans vittnesmål och skriftliga utlåtande.

Dr Schlaug fann att någon kompetent psykiatrisk undersökning inklusive en neuropsykologisk utredning av pojken ej utförts medan modern utsatts för kritisk och närgången observation. Dr Schlaug pekar på en mängd noteringar över pojken sedan 2-årsåldern som visar att han har ett handikapp under begreppet autismstörning med säkerställd bakgrund i vissa förändringar av hjärnans finstruktur och förordar att en störning av angiven art bör prövas av experter för att undvika de svåra misstag som görs vid bedömningar av barn med dessa handikapp Han såg det som en allvarlig försummelse och menade att hela utredningen spårat ur i anklagelserna mot mamman som likt alla andra föräldrar i liknande situation var bekymrad över sonens beteende och att inte heller hon kunde anklagas för sonens handikapp. Det är särdeles egendomligt om det är obekant för domstolarna de oerhörda svårigheter många föräldrar möter när det gäller att få en diagnos beträffande MBD/DAMP eller som det numera även betecknas autismspectrum.

Det oaktat borde utförligheten och kvalitén i dr Schlaugs undersökning ha givit en domstol en god vägledning och en stark övertygelse samt en hållfast förklaring till domstolarnas föregående misstag att ha litat på de psykodynamiska angreppen. Pedagogiskt delade han upp grupperna av tecken på symptom så att även en lekman borde känna igen exempelvis även sådan yttringar hos pojken i dag såsom hans tendenser att gå för nära in på folk (klagomål från lärare och föräldrar i skolan ) samt att hans överdrivna glädje kunde vara tecken på överaktivitet.

Kammarrätten har avfärdat dr Schlaugs utredning på ett icke godtagbart men påfallande föräldrafientligt sätt. Jag åberopar därför hans förnyade läkarutlåtande av den 12 maj 1998.

Såsom prejudikat är det angeläget med ett vägledande utlåtande från Regeringsrätten i vad mån en domstol verkligen äger rätt att på så torftigt sätt underkänna en psykiatrisk undersökning när det just var förment psykiska men ej psykiatriska värdeföreställningar icke minst om modern som grundade och vidmakthöll omhändertagandet av barnet

5. I fråga är jämväl hur Kammarrättens förfarande kan tillåtas utan att komma i konflikt med artikel 6 i Europakonventionen. Skall ena partens okvalificerade påståenden och spekulationer eller förtal med nära nog automatik och utan ens en motivering slå ut den andra partens kvalificerade utredning? En så förbluffande ensidighet hör knappast ej ens till vad som menas med en rättegång, Om opartiskhet är det ej tal. Det grundläggande felet som Regeringsrätten bör korrigera är att domstolarna tycks tro eller ger sken av att tro att socialförvaltningarna är en oväldig myndighet utrustad inte bara med betydande resurser utan även med kunskaper som i vart fall domstolarna ej besitter och därför varken kan eller vill kontrollera anklagelserna alldeles oberoende av kvaliteten och tyngden i det material den av konventionen skyddade parten framlägger. För en rättvis rättegång enligt artikel 6 torde det vara nödvändigt att markera att socialförvaltningarna är och måste jämställas med en part och således mycket väl kunna företräda även ovidkommande partsintressen och få motiv och bevisning granskade såsom alla andra som underkastas en domstolsprövning.

Vidkommande kränkningen av artikel 6 hävdas att Kammarrätten vare sig håller måtten såsom opartisk eller ens framträder som en domstol. Vad som en gång gav värde åt den dömande verksamheten i en domstol, var den samlade erfarenheten av människor och människornas handlande. Detta värde försvinner i den dömande verksamheten när människokunskap ersätts av psykologiska schabloner, schematiseringar och prognoser som inte ens når upp till spåkonst utan påminner om elaka beställningsjobb. Det partiska framträder i att Kammarrätten konsekvent men ensidigt godtar socialförvaltningens obestyrkta påståenden, automatiskt utan ens antydan till analys frånkänner föräldrarnas bevisning allt bevisvärde och till och med i betydande omfattning förtiger de uppgifter som skulle tala för familjens återförening och framför allt gendriva socialförvaltningens beskyllningar.

Missledande påstår Kammarrätten i sin bedömning att det skett betydande förändringar vad gäller Tores "nuvarande situation" i jämförelse med vid omhändertagandet. Vad som skett är faktiskt att han, på det sätt som sker med praktiskt taget alla barn med tal och språkförseningar, inhämtat dessa förseningar och börjat i vanlig skola. Redan i Kammarrätten 1996 förklarade barnpsykologen Lars Billing med egna yrkeserfarenheter av hörsel-, tal- och språksvårigheter att detta skulle försvinna av sig självt. Kammarrätten "missar" att i fosterhemmet har inga insatser för tal- eller språkförbättringar eller motsvarande gjorts utan den naturliga utvecklingen har fortgått såsom förutsagts. Att pojken "funnit sig väl tillrätta" i skola liksom i fosterhemmet är knappast användbart som argument mot en återförening med familjen om det nu inte ingår i den osunda och haltande jämförelsen mellan fiktivt undermåliga föräldrar och fiktivt goda fosterföräldrar. Tim skulle naturligtvis finna sig mycket väl tillrätta hos sina egna föräldrar.

Anmärkningsvärt cyniska är Kammarrättens bedömning att Tores problem med encopes har minskat bland annat med läkarhjälp. Den medicinering han erhöll var det naturliga botemedlet mot encopres och anmärkningsvärt var att socialförvaltningen hindrade både läkarundersökning och medicinering av pojken för att kunna använda pojkens anpasssningsvårigheter på grund av att han ej kunde hålla tillbaka sin avföring som anklagelser mot modern. I den mån ond avsikt icke anses styrkt påpekas att den psykologiska "diagnosen och psykologernas tester" länge och i onödan hindrade Tore från adekvat läkarhjälp och medicin. Denna olustiga företeelse och konsekvens av psykologundersökning har skildrats av Erik Gross i Det Psykologiska Samhället och anförs av honom som ett i raden av bevis för att psykologin är vårt århundrades största svindel.

Kammarrätten framför uppfattningen att båda föräldrar saknar förståelse för skälen för omhändertagandet av Tore, vilket skulle tala emot familjens återförening. Icke någon i makarna Tina och Tim T.s släkt eller vänkrets har någon som helst förståelse för omhändertagandet av Tore. Psykologen Lars Billing, psykiatern Rudolf Schlaug och undertecknad advokat Lennart Hane samt socionomen Holger Claussen, som nära samarbetar med makarna T. inom Föreningen för Familjers Rättigheter, en förening som bistår föräldrar som utsatts för barnkonfiskatoriska övergrepp, är alla av uppfattningen att omhändertagandet av Tore är ett i raden av de systematiserade övergrepp som familjerna riskerar i Sverige. Som kuriös maktutövning påpekas att även barnets farmor som givetvis är fullständigt oförstående till omhändertagandet av sonsonen Tore förvägras att träffa honom liksom även Holger Claussen.

Kammarrättens inställning kan svårligen förstås som annat än den subjektiva bedömningen att båda makarna T. är så undermåliga att deras mänskliga rättigheter kan lämnas därhän. Missledande påstår Kammarrätten att föräldrarnas umgänge med sonen "inskränker sig" under två timmar varannan vecka samt två telefonsamtal per vecka vid fastlagda tidpunkter. Besöken har icke inskränkt sig utan socialförvaltningen minimerar diktatoriskt besöken på detta sätt just som ett övergrepp, men framför allt för att tillgodose sin målsättning av en varaktig konfiskation av Tore. Jämför skildringen ovan om ersättnigsplaceringarna och rotningsprocessen. Åtgärden är självklar vid de ersättningsplaceringar som socialförvaltningar missbrukar just när de undermåligförklarar en förälder. Detta får förutsättas vara bekant för Kammarrätten som ändå förvrider dessa övergrepp till ett stöd för att skyla över det tidigare övergreppet. Inställningen har sina rötter i djungelns lag. I perioden dessförinnan gällde att ingen orättvisa var för gammal för att ej rättas till.

Kammarrätten missbrukar uttrycket positiv utveckling utan att veta vad som därmed åsyftas. Tore har varit föremål för ordinära och allmängiltiga omsorger eller skötsel från fosterföräldrarna. Därutöver har inga speciella insatser gjorts. Tores utveckling är således lik andra barns i hans ålder och på intet sätt knuten till om han är placerad där eller någon annanstans. Det är därför en elakhet som det icke ankommer på en domstol att spekulera över, nämligen att den så kallade positiva utvecklingen skulle försämras om pojken flyttar hem.

Särskilt oförskämt är påpekandet att detta skulle framtvinga ett nytt omhändertagande. Riskerna härför var på intet sätt berörda i målet.

Icke heller kan det vara känt eller erkänt att något slags successiva årslånga eller fleråriga flyttningar av ett barn från ett fosterhem till det egna hemmet skulle innehålla något av värde för vare sig barnet, föräldrarna eller fosterföräldrarna. När det gäller att flytta ett barn andra vägen, från det egna hemmet till främlingar, så går det bra utan ens antydan till invänjningar. Däremot inbjuder dessa arrangemang till sådana tidsutdräkter att de mera tillgodoser barnets slutliga konfiskation än dess återförening med föräldrarna.

Möjligen än allvarligare är Kammarrätten uppfattning att socialförvaltningen skulle äga kompetens, förmåga och icke minst ärlighet att bedöma om föräldrarnas förmåga att tillgodose Tores behov "tillräckligt och varaktigt förbättras". Innebörden härav är ett godkännande av den godtyckliga makten att krossa en familj i stället för att behandla socialförvaltningen som en part i rättegången möjligen även med sympatiyttringar för makarna T eftersom en domstols främsta skyldighet torde vara att freda medborgarnas mänskliga rättigheter mot ojusta eller godtyckliga angrepp.

Den allvarligaste kränkningen av artikel 6 är dock att Kammarrätten i stället för att redovisa och analysera den ingående och pedagogiskt redovisade undersökning som psykiatrikern doktor Schlaug lämnade, väl understödd av barnpsykologen Lars Billings vittnesmål, förmenas allt värde genom allt helt enkelt förtigas. Genom detta otillåtna knep tycks Kammarrätten skapa ett låt vara falskt men ändå plausibelt skäl för blotta påståendet att domen inte strider mot artikel 8. I själva verket är det just genom missbruk av psykologins terminologi av väsentligen okvalificerad personal och grova förvanskningar av harmlösa observationer som omhändertagande av Tore kunnat äga rum och som konstituerar dess övergreppskaraktär även i förhållande till barnet.

Dr Schlaug har därför haft vänligheten att utfärda ett förnyat utlåtande daterat den 12 maj 1998 där han ånyo framhåller att det är en svår försummelse av stadsdelsnämnden att ej göra en sakkunnig prövning av pojkens handikapp med de risker denna uraktlåtenhet innebär.

6. I det övergreppssystem som utbildats att via ockulta föreställningar eller uttryck förklara föräldrar för undermåliga framträder den grundläggande förutsättningen att lagen inte skall ge människorna något skydd. Detta anförtros i stället skilda professioner att även efter subjektiva och pekuniära bevekelsegrunder utföra mot systemet lojala insatser.

Övergreppssystemets starka motstånd mot all aldrig så underbyggd kritik - se exempelvis handikappombudsmannens skrivelse till socialstyrelsen, fogad till dr Schlaug utlåtande- finner sin näring i dess förmåga att skapa arbetsuppgifter, inte minst åt de med akademisk utbildning. Ett typiskt uttryck för denna form av laglöshet är att trots den obalans som råder i dessa mål bl a genom domstolarnas starka tillit till socialförvaltningarnas ockulta expertutlåtande har barnets ställföreträdare och ombud tillerkänts en glorifierad roll. Enligt min och många andras erfarenheter, innebär utseendet av barnets offentliga biträde och numera även ställföreträdare, att socialförvaltningen tillerkänns ytterligare en medarbetare men som nu kan spela med öppna kort enbart ägnad att öka obalansen till förmån för byråkratin. Advokatens - det offentliga biträdet - insatser som ställföreträdare för barnet är en bedrövlig illustration av rättssystemets urartning och systemets frestelser att andra intressen än barnets får gehör om någon nu hade trott det.

Såsom framgår av bifogade sida 3 från länsrättens beslut den 5 juli 1996 skildrar hon dåvarande fostermoderns uppfattning att Tore har autistiska drag och skildrar en episod (egentligen pseudohändelse) som utnyttjas för angrepp på modern), varvid Tore på en campingplats envetet sprutar vatten på en kvinna, säkerligen ett autismtecken och orsakar ett uppträde mellan modern och den besprutade så att fadern vände sin ilska (!) mot sonen med orden :"titta nu vad du ställt till med". Enligt det offentliga biträdet, som även då skulle bevaka barnets intressen var "uppgifterna i utredningen alarmerande." I denna uttalas: "Moderns oförmåga att släppa kontrollen över honom är ständiga psykiska övergrepp som har hämmat och stört hans utveckling .Tore är skör psykisk. De autistiska drag han utvecklat kan vara ett försvar mot en obegriplig vuxenvärld där hans initiativ bemöts av Tinas kontrollbehov och oförutsägbara beteende och där det finns våldsinslag. Som synes avvisade det offentliga biträdet 1996 inte uppgifterna om autismstörning hos Tore.

Det är obehagligt att ett förment ombud och en ställföreträdare för ett litet barn svänger 180 grader för att efter två år i stället uttala att det är skrämmande när en förälder vill ställa diagnosen autism på Tore. Vad som hänt är att socialförvaltningen med stor frenesi bekämpar uppgifterna om autism för att dr Rudolf Schlaug övertygande visat att pojkens egenheter är en biologisk avvikelse som ej påverkats av moderns sätt eller beteende och att det fanns alltför många tecken på att detta handikapp hos pojken måste utredas av därtill kvalificerade. I vad mån det offentliga biträdets aggressivitet var spelad eller ej så speglar den i vart fall rådande partnerskap mellan henne och socialbyråkratin. Dessutom är det dr Schlaug som förordar att Tores utvecklingsstörning är hänförlig till ett handikapp inom autism-spektrum efter en omfattande anamnes ur målets volymösa psykologmaterial (men praktiskt taget inget läkarmaterial) och ingående samtal med barnets moder om de olika svårigheter hon upplevde att Tore hade under sin uppväxt. Som läkare fann han det offentliga biträdets inställning till barnets hälsa så cynisk att han ingivit bifogade anmälan till Sveriges Advokatsamfund och därpå lämnat kommentarer till hennes yttrande, båda dessa handlingar åberopas för en breddad insikt och förståelse av Tores handikapp.

I den mån det offentliga biträdets primitiva elakheter uttrycker en terminologisk osäkerhet eller okunskap både hos henne och Kammarrätten åberopas följande material även för att uppmärksamma att det tycks pågå en sorts kamp om pengar och göromål nära knutna till frågeställningen om barn skall tillförsäkras en medicinsk diagnos i fråga om autism- spektrum-syndromet såsom ett biologiskt handikapp som kan kräva varierande hjälp och individuella rehabiliteringsinsatser eller om den psykoanalytiska prognos- och testförmågan skall få styra barnet till terapier och omplacering till andra miljöer än de skuldbelastade föräldrarnas, nämligen

1. förlegad definition av autism som otillgänglighet och försjunkenhet i sig själv,

2. författaren Märta Tikkanens skildring av sin kamp för sin dotters rätta diagnos,

3. överläkaren Hans Bendz artikel i Läkartidningen nr 16 för 1998 angående diagnosen (autism) för att möjliggöra "ett psykologiskt - pedagogiskt behandlingsarbete som rättar sig efter handikappets art, inte efter en spekulativ och vetenskapligt ogrundad teori. Till skillnad från den psykoanalytiska teorin skadar den inte heller föräldrarna genom att lägga skuld för handikappet på dem."

4. röntgenläkaren Hans Stenström i samma tidningsnummer "Vad min sons autism än beror på så inte är det brist på kärlek eller brist på tillfälle till mänsklig kontakt, både hemma i vår familj och på korttidshem."

5. författaren Gunilla Gerland i samma tidningsnummer "Patienter med autism kränks i psykoterapi---Vi vill i stället, precis som människor med andra handikapp, få möjlighet till stöd, hjälpmedel och anpassning av omgivningen. Där kan också samtalsstödet ingå, men varken de psykodynamiska, psykoanalytiska, objektrelationsteoretiska eller ens de traditionella utvecklingspsykologiska teorierna kan appliceras."

6. professor Christopher Gillberg i samma tidningsnummer "psykoanalytiskt orienterad psykoterapi saknar dokumenterad effekt vid autism"

7. dr Rudolf Schlaugs artikel i läkartidningen nr 20 för 1998 med rubriken Mycket lidande i de fall autistiska barn fått fel diagnos. Han påpekar att misstagen numera är oursäktliga eftersom det gått år sedan hypoteserna att autismsymptom skulle bero på bristande känsloengagemang hos modern definitivt blivit vederlagda.

Sammanfattningsvis hävdas att målet innehåller de flesta av gängse förekommande missgrepp i behandlingen av mänskliga problem och relationer, att ett prejudikat över hur människorna och deras mänskliga rättigheter skall skyddas däremot är av särskilt stort värde för att för all framtid aktualisera den juridiska metoden genom att fordra konkreta missförhållanden (i riktning mot vanvård eller vanart), krav om hållfast bevisning därom med toleranserna på en civiliserat förstående nivå samt underkännande av alla ockulta spådomar (psykologiprognoser o.d.). Juridiskt är korrigeringen faktiskt enkel att genomföra och tillgodoser även skyddet enligt artikel 8 i Europakonventionen.

Slutligen hemställes om ersättning enligt bifogade kostnadsräkning för det fall målet nu skulle avgöras av regeringsrätten.

 

Stockholm den 3 juli 1998

 

Lennart Hane

Advokat

 

Tillbaka till rättsfallsindex

Tillbaka till Artiklar

Advokat Lennart Hanes skrivelse ang. skadestånd för LVU-offren

 


Advokat Lennart Hanes brev med begäran om skadestånd för föräldrar och barn som drabbats av tvångsomhändertagande

 

Till

Justitieministern och Socialministern

Stockholm den 20 augusti 1998

 

På uppdrag av många klienter och med instämmande av åtskilliga kolleger får jag härmed påkalla att en utredning utföres med syfte att bringa upprättelse och utge skadestånd åt de barn och föräldrar som separerats genom tvångsomhänderagande av barnen med stöd av i princip enbart psykodynamiskt orienterade prognoser över förmenta risker för barnens framtida utveckling.

I augusti 1997 uppmärksammades genom historikern Maija Runcis´ forskningar, som ledde till publicering av hennes doktorsavhandling Sterilisering i Folkhemmet, och engagerande artiklar i pressen (särskilt Dagens Nyheter) hur godtyckliga steriliseringar av vissa kvinnor utifrån rasbiologiska teorier kunnat utföras.

Den stora icke minst internationella uppmärksamhet dessa olycksöden rönte föranledde socialministern Margot Wallström att å statens och Socialdemokratiska Partiets vägnar be om ursäkt och utlova skadestånd till de av sterilisering drabbade. Hon betecknade tvångsåtgärderna som övergrepp och barbari.

Det är svårt för att inte säga omöjligt att förbigå likheten i grunderna för tvångsomhändertagande av barn i vissa fall med tvångssteriliseringarna. Det socialdemokratiska partiet torde bära huvudansvaret för den människosyn som möjliggjorde tvångssteriliseringarna på sätt socialministern tillstod liksom även vad beträffar åtskilliga tvångsomhändertaganden av barn efter 1974-1975, dvs starten för vad som kom att kallas mjukdatamålen, vari psykologprognoserna fick styra besluten.

Runcis uppmärksammar dessa likheter i sin avhandling men har inte närmare utrett skuldfrågan och det politiska ansvaret för tvångsomhändertagandena av barn. Jag citerar emellertid följande (sid 56):

"Professionaliseringen inom det socialpolitiska området medverkade till att de sociala problemen fokuserades på den enskilda individen, och läkare och politiker sökte gemensamt lösningarna utifrån rasbiologiska teorier i stället för att se till samhällets strukturella brister.
-----
På så vis kunde rashygienen omfatta traditionellt konservativa moralnormer och rationella vetenskapliga utopier. I fokus för rashygienen ställdes samhällets intresse framför individens och familjens. Utifrån denna aspekt kom socialdemokraterna att bli de främsta bärarna av dessa kollektivistiska tankegångar där rashygienen i detta sammanhang fick en överordnad betydelse i samhället."

 

Vidare hänvisas till överläkaren, psykiatrikern Henning Beijers artikel i Svenska Dagbladet den 24 september 1997 där han uppmärksammar de många slående likheterna mellan motiven för tvångssteriliseringarna och vissa tvångsomhändertaganden och träffande uttalar: "Typen av ingrepp beror sedan på vilken teori som ligger till grund. Befolkningshygieniska teorier innebär att man tar till sterilisering, medan psykologiska och sociologiska teorier gör att man tar barnen från föräldrarna.

Bland mina klienter har jag sedan länge plågats av det förbluffande förhållandet att skötsamma, hederliga och vid sina barn innerligt fästade föräldrar berövas dessa med stöd av psykodynamiskt orienterade prognoser som alltför mycket påminner om fantasifulla och ibland dessutom elaka beställningsjobb.

Jag har därför sökt uppmärksamma domstolarna på missförhållandena - senast i bifogade revisionsinlaga till Regeringsrätten, daterad den 3 juli 1998.

Därav kan framgå att jag hoppas att domstolarna skall förmås misstro och avfärda de psykodynamiska prognoserna som charlataneri.

För att underlätta för domstolen att lämna ett värdefullt prejudikat har jag lämnat en politisk och historisk översyn och en framställning av synsätt och teorier enligt de psykodynamiska trosföreställningarna.

Jag har i min framställning på intet sätt sökt förlöjliga deras teorier och/eller trosföreställningar utan låtit dem genom insiders komma till tals så som de presenterat sig och sin prognosmetod i den närmast 400-sidiga statliga utredningen SOU 1986:20 BARNS BEHOV och FÖRÄLDRARS RÄTT med undertiteln Socialtjänstens arbete med utsatta familjer.

Envar av oss kan ju med en så enkel och kontrollerbar metod som att gå till sig själv och sina närmaste finna att varken livet eller människorna fungerar på det sätt som framträder i dessa teorier.

Jag hänvisar till inhemska forskares kritik av dessa prognoser, främst professor Lennart Sjöberg. Kritiken utomlands är väl så uttalad. Se exempelvis Hagen: Whores of the Court - redan för 20 år sedan skröt de amerikanska psykologerna med att ha tagit över "the Court-room.".

I revisionsinlagan berörs även det material som visar att en viss falang inom det socialdemokratiska partiet ställde sig bakom och stoppade ansatserna till att lagstiftningsvägen komma tillrätta med de grövsta avarterna i de psykodynamiska teoriernas genomslagskraft. Vilket tycks sammanhänga med fackliga intressen i att ej förlora arbetstillfällen.

Denna till synes groteska förklaring är emellertid vetenskapligt utredd och påtalad (men nedtystad) i Alf Ronnbys doktorsavhandling SOCIALSTATEN Till kritiken av socialteknokratin (Lund 1981). Författaren uppmärksammar bl a hur det avlönade hjälparbetet med familjer tedde sig allt mera groteskt och hade urartat från att söka lösningar på problem till att omdefiniera dem till förmån för socialarbetarnas sysselsättningsbefrämjande arbetsuppgifter. I sin sammanfattning engelska framhåller han:

"A consequence of the state's dominance of welfare is that it assumes a different character. This is not based on friendship, love, solidarity and intimate social relations. Instead, welfare has become a special impersonal function in a formal system of social services.

Welfare in this way has been uncoupled from the personal spheres of both the welfare worker and the client. Welfare work has become a factor of production in a welfare machine and the client has become an object for treatment."

 

I en PM till Länsrätten har jag understrukit den grundläggande likheten i att människor stämplas som undermåliga för att med stöd av ovetenskapliga teorier berövas sin förmåga att få respektive att få behålla egna barn.

I båda fallen rör det sig om cynism och människoförakt enligt vilket kvinnor respektive föräldrar degraderas till objekt för att få sina mest grundläggande rättigheter hanterade hur som helst. Ett uttryck för den ohämmade makten är exempelvis att visa trots mot myndigheter meriterade för operation liksom numera för samhällsvård.

Det av mig avidentifierade fallet Tim och Tina T är ett värdefullt åskådningsmaterial över hur hyggliga föräldrar kategoriseras som undermåliga och utan egentlig bevisning men med stöd av en slags ockultism kamouflerad med psykologiska och sociologiska termer frånhändats sitt barn. Detta och den av Ronnby beskrivna maskinmässigheten är särdeles rikhaltigt representerade av en stor skara förstå-sig-på-are alla med markerat föräldrafientliga uppfattningar om föräldrarnas oförmåga att tillgodose barnets abstrakta behov.

I min inlaga berörs även allvarliga missgrepp från det för barnet förordnade ombudet.

Jag anhåller att departementen inte bara närmare granskar denna advokats egenartade inställning till barnets hälsa som svårligen kan ses som annat än merkantil anpassning till socialbyråkratins maktposition.

Missförhållandena är inte knutna till den ifrågavarande advokaten utan ingjutna i själva systemet. Att barnet försetts med eget ombud som numera omvandlats till dess ställföreträdare i processen i motpartsställning till föräldrarna är en försvagning av rättssäkerheten. I de av mina fall där en lyckosam återförening skett av barn och föräldrar och där skadestånd utverkats till föräldrar efter utslag i Europakommissionen eller Europadomstolen har barnets ombud alltid stött socialförvaltningens ståndpunkt. I de faktiskt ganska många fall där jag med framgång biträtt föräldrarna mot en separation eller för en återförening har barnets ombud så gott som alltid stött socialförvaltningens ståndpunkt. Fientligheten gentemot barnets familj och mot barnets föräldrar är i regel påfallande. Jag har heller inte mött några nya eller eljest värdefulla ståndpunkter från barnets ombud.

Socialförvaltningarna har redan en stark för att inte säga otillständigt stark ställning i omhändertagandeprocessen med oerhörda ekonomiska resurser, ett maximum av tid för bearbetning och rika möjligheter att engagera kunniga jurister internt eller externt samt icke minst obegränsad tillgång till psykologisk "expertis". Redan häri framträder en sådan obalans mellan parterna att det är suspekt att socialförvaltningar via barnets ombud och ställföreträdare tilldelas en partner och medspelare.

När det numera finns en vilja att spara på offentliga utgifter borde något så destruktivt som barnets ombud i offentligrättsliga sammanhang avskaffas.

Kopia av denna skrivelse har överlämnats till de politiska partierna och deras ungdomsorganisationer.

Lennart Hane
Advokat

 

Advokat Lennart Hanes inlaga till regeringsrätten - Fallet Tim & Tina T

Demand for compensation for the victims of care orders

Tillbaka till Pågående Rättsfall

Till Artikelindex

 

 

 

 

Komplettering av NKMR:s ansökan om prövningstillstånd till Regeringsrätten

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

KOMPLETTERING AV NKMR:s ANSÖKAN OM PRÖVNINGSTILLSTÅND

 

 

Rotel 89

Regeringsrätten

Box 2293

103 17 Stockholm

 

 

Mål nr 2316-05

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter ./. Datainspektionen

 

KOMPLETTERING AV TALAN

 

Härmed vill undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR, komplettera NKMR:s överklagande av domen i mål nr 1872-04 meddelad av kammarrätten i Stockholm.

 

Kammarrätten gör, enligt min uppfattning, en felaktig bedömning av rättsläget i åtskilliga avseenden, varför beslutet bör prövas och ändras. Regeringsrättens prövning av förevarande fall är därför av yttersta vikt för rättstillämpningen.

 

 

Yrkande

Jag yrkar om att Regeringsrätten måtte meddela prövningstillstånd och med ändring och undanröjande av kammarrättens dom måtte finna Datainspektionens föreläggande av den 19 maj 2000 - vari NKMR förelades att omedelbart upphöra med vår SÖK-Tjänst - ett ingripande som utgör en allvarlig kränkning av yttrandefriheten.

 

 

Grunder
Grunderna för överklagande har anförts i tidigare överklaganden. För överskådlighetsskull upprepas de här.

 

1 - NKMR är en sådan ideell organisation som 17 § Personuppgiftslagen åsyftar, därför är lagen tillämplig på detta mål.

2 - Publiceringen på NKMR:s SÖK-Tjänst är avsedd att skydda sådana väsentliga intressen som omnämns i 34 § Personuppgiftslagen. Det väsentliga intresset som vi syftar på är familjebegreppet. Oavsett att barnet är tvångsomhändertaget och fosterhemsplacerat, är barnet fortfarande medlem i sin familj så länge ingen adoption har skett. Familjen är ett sådant väsentligt intresse som avses i 34 § Personuppgiftslagen.

3 - Publicering på NKMR:s hemsida har opinionsbildande journalistiska ändamål och därför är Yttrandefrihetsgrundlagen tillämplig.

4 - Personuppgiftslagen (SFS 1998:204), som länsrättens dom grundas på, är oförutsebar därför att den medför olika konsekvenser i brottmål och i förvaltningsmål.

 

Åberopade lagrum och praxis

17 § och 34 § 1 d) Personuppgiftslagen,

Yttrandefrihetsgrundlagen 1:1,

SFS 1994:1219 med Artikel 10 i den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som bilaga samt Artikel 8 i samma Konvention. Europakonventionen förklarades gälla som svensk lag den 1 januari 1995.

 

Handyside v The United Kingdom, 5493/72,  07/12/1976;

Weber v. Switzerland, 11034/84, 22/05/1990;

Oberschlick (1) v. Austria, 11662/85,  23/05/1991;

De Haes and Gijsels v. Belgium, 19983/92,  24/02/1997;

Högsta Domstolens dom i Ramsbromålet NJA 2001 s. 409 (mål B 293-00).

Förutom åberopandena ovan vill jag tillägga följande dom I Europadomstolen:

Steel and Morris v. The United Kingdom, 68416/01, Judgement 15 February 2005. Målet gällde kränkningar av Artikel 6 § 1 (rätten till en opartisk rättegång) och Artikel 10 (yttrandefriheten).

 

I den här överklagade domen anger kammarrätten att Datainspektionen åberopade ett av Högsta Domstolen meddelat avgörande i NJA 2001 s. 409, där HD har uttalat sig om vad som är att betrakta som uteslutande journalistiska ändamål. Datainspektionen hävdar att av domen i HD får anses framgå följande.
"Huruvida un­dantaget för uteslutande journalistiska ändamål enligt 7 § andra stycket PUL är tillämpligt far avgöras mot bakgrund av syftet med publiceringen av personuppgifter på Internet i förhållande till vad som kan anses ligga inom ramen för ett journalistiskt ändamål såsom att informera, utöva kri­tik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Publicering av rent privat karaktär kan normalt inte anses ha ett journalis­tiskt ändamål helt oberoende av om publiceringen sker i ett sammanhang som i övrigt har journalistiska ändamål."

 

Att initiativet till publiceringen av barnens personuppgifter på NKMR:s SÖK-Tjänst har tagits av föräldrarna till de av socialtjänsten tvångsomhändertagna och hemligt placerade barnen förtar inte dess värde och rätt till skydd för yttrandefriheten. Det är ett obestridligt faktum att NKMR genom publiceringen av uppgifterna om de undangömda barnen informerar, utövar kritik och väcker debatt om denna mycket angelägna samhällsfråga som är av betydelse för allmänheten.

 

I fallet Steel and Morris v. The United Kingdom, 68416/01, Judgement 15 februari 2005 gällande kränkningar av Artikel 6 § 1 (rätten till en opartisk rättegång) och Artikel 10 (yttrandefriheten) fann Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg att Storbritannien hade kränkt de klagandes mänskliga rättigheter.

 

Beträffande kränkningen av Artikel 10 framhöll Europadomstolen att kärnfrågan gällde att avgöra huruvida ingreppet i klagandenas yttrandefrihet var "nödvändigt i ett demokratiskt samhälle". Storbritanniens regering hävdade att eftersom klagandena inte var journalister borde de inte åtnjuta samma skydd som tillförsäkras de verksamma inom media genom Artikel 10. Europadomstolen fastslog emellertid bl. a följande:

"However, in a democratic society even small and informal cam­paign groups, such as London Green­peace, had to be able to carry on their activities effectively. There existed a strong public interest in enabling such groups and individuals outside the mainstream to contribute to the public debate by disseminating information and ideas on matters of general public interest such as health and the environment.

The safeguard afforded by Article 10 to journalists in relation to reporting on issues of general interest was subject to the proviso that they acted in good faith in order to provide accurate and reliable information in accordance with the ethics of journalism, and the same prin­ciple applied to others who engaged in public debate. In a campaigning leaflet a certain degree of hyperbole and exagger­ation could be tolerated, and even expected, but in the case under review the allegations had been of a very serious nature and had been presented as state­ments of fact rather than value judg­ments."

(...)

" If, however, a State decided to provide such a remedy to a corporate body, it was essential, in order to safeguard the countervailing interests in free expression and open debate, that a measure of procedural fairness and equality of arms was provided for. The more general interest in promoting the free circulation of information and ideas about the activ­ities of powerful commercial entities, and the possible "chilling" effect on others were also important factors to be considered in this context."

 

Kontentan av Europadomstolens dom är att yttrandefriheten gäller lika för alla, dvs. inte enbart för de som arbeta som journalister utan även för små opinionsbildande grupper.

 

Yrkande

NKMR yrkar att om bifall till överklagandet och ansökan om prövningstillstånd.

 

För den händelse Regeringsrätten inte skulle godkänna NKMR:s argumentering och domen skulle vinna laga kraft kommer NKMR att i likhet med andra internationella organisationer begära tillstånd till namnpublicering på Internet. Sådan publicering - på uppdrag av barnens föräldrar - anser NKMR vara av vitala intressen inte enbart för de barn som av de sociala myndigheterna har tvångsomhändertagits och placerats på, för barnens föräldrar, hemliga adresser, utan också för allmänheten.

 

 

Olofstorp, den 19 augusti 2005

 

Ruby Harrold-Claesson

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand.

Ordf. i NKMR

www.nkmr.org



Tillbaka till NKMR:s SÖK-Tjänst och yttrandefriheten

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

NKMR:s brev ang. granskning av tvångsvården av barn

NKMR:s brev angående tillsättande av en oberoende granskningskommission

Då socialförsäkringsministern i december 2005 beslutade att tillsätta en utredning av de tvångsomhändertagna och institutionsplacerade barnens villkor mellan 1940 - 1980 skrev NKMR med förslag om tillsättande av en utredning som skulle omfatta förhållandena för tvångsomhändertagna barn fram till nutid. Vårt förslag fick inget gehör.

Den 21 augusti 2007 presenterade utredningen en delrapport som visade att de tvångsomhändertagna barnen utsattes för grov misshandel och vanvård.

 

Med anledning av missförhållandena inom den sociala barnavården som numera är dokumenterade och pga den vetskap om den misshandel och vanvård som drabbar barnen som tvångsomhändertas och fosterhems- eller institutionsplaceras i dag, har NKMR skickat en ny skrivelse till folkhälsominister, Maria Larsson, med begäran om tillsättande av en oberoende granskningskommissionen att utreda dagens sociala barnavård.

 

 

NKMR.s brev till folkhälsoministern angående tillsättande av en oberoende granskningskommission den 6 september 2007

 

 

NKMR:s brev till Socialförsäkringsministern ang. utredningskommissionen m m
den 20 december 2005

 

 


Utredningen om vanvård i den sociala barnavården
Pressmeddelande - Vanvårdade fosterhems- och barnhemsbarn


Utredningen om vanvård i den sociala barnavården - Delrapport 1, 2007-08-17

Utredningen om vanvård i den sociala barnavården - kommittédirektiv

Stulen barndom.
Förhållandena i forna barnhem skall granskas - äntligen!

 

Skandalen på barnhem i Wales
Av Kerstin Lindman-Strafford

 

Advokat Lennart Hanes skrivelse ang. skadestånd för LVU-offren


Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden.
Föredrag av Kent Sänd vid NKMR:s symposium i Göteborg den 5 juni 2004


Några exempel på vad fosterbarn berättar om vanvård, misshandel och övergrepp i fosterhem.
Siv Westerbergs föredrag vid NKMR:s Symposium i Göteborg, juni 2003


Till Artikelindex

 

NKMR:s brev till folkhälsoministern ang. tillsättande av en oberoende granskningskommission

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

NKMR.s brev till folkhälsoministern angående tillsättande av en oberoende granskningskommission

 

2007-09-06

 

Folkhälsominister
Statsrådet Maria Larsson
Regeringskansliet
Rosenbad 4
103 33 STOCKHOLM

 
Bästa Maria Larsson,

Undertecknade, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand, ordf. i NKMR, och jur. kand. med lic Siv Westerberg, har med allra största intresse sett ditt framträdande i Aktuellt i SvT den 21 augusti 2007 i samband med Göran Johansson och han medarbetares delrapport: "Utredningen om vanvård i den sociala barnavården". Vi noterar med tillfredsställelse att du har lagt en proposition i riksdagen som ska hjälpa omhändertagna barn att komma till tals.

Dessvärre ligger inte problemet bara i det faktum att tvångsomhändertagna, fosterhemsplacerade barn inte får komma till tals samt att deras - och andras - klagomål om misshandel och vanvård inte tas på allvar. Det stora problemet är själva myndighetsutövningen, det som ledde fram till tvångsomhändertagande av barnen. Huvudparten av tvångsomhändertagandena saknar grund. Vi bifogar här en skrivelse "Barn tvångsomhändertas utan saklig grund" som vi, tillsammans med 22 andra advokater och jurister inkl. en fd åklagare och ett hyresråd tillika fd kammarrättsråd, skickade till Justitiekanslern den 2 maj i år.

Med anledning av din reaktion inför utredningsresultatet vill jag lämna samma förslag som vi framförde till fd folkhälsominister Morgan Johansson, att utredningen ska utsträckas till förhållandena under 1980 - 2000-talen eftersom, dessvärre förhåller det sig så att precis samma missförhållanden som förekom då förekommer idag i de svenska behandlingshemmen och fosterhemmen. De svenska fosterhemmen idag är ju om möjligt en ännu mer sluten värld än vad de gamla var. Och man bör observera att den absoluta majoriteten av de personer som idag tar fosterbarn gör det enbart för ekonomisk vinnings skull eftersom det i många fall utbetalas skyhöga arvoden till dessa fosterföräldrar och detta attraherar ju människor som är minst sagt olämpliga att vara fosterföräldrar.

 


Vår organisation, NKMR, har grundats för att skapa opinion mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn. Vår erfarenhet är att cirka 90 procent av de tvångsomhändertaganden enligt LVU som sker idag är helt omotiverade. Det handlar inte alls i dessa 90 procent av fallen om några föräldrar som är missbrukare eller som misshandlar sina barn. Det handlar om helt vanliga familjer där en socialsekreterare av någon anledning förargat sig på en familj och hämnas genom att ta initiativ till tvångsomhändertagande av barnen.

 

Vi har åtskilliga vittnesmål från sådana olyckliga föräldrar och olyckliga barn om de grava missförhållanden som finns i dagens fosterhem. Det är mycket vanligt att barnen utsätts för ren vanvård i form av psykofarmaka när de är deprimerade och drabbas av ångest[1], att de inte får tillfreds­ställande mat, kläder, läkarvård eller skolgång. Ofta används också fosterbarnen som arbetskraft av fosterföräldrarna.

 

Vi har många vittnesmål om hur barnen i fosterhem utsätts för grov fysisk och psykisk misshandel och sexuella övergrepp från fosterföräldrarnas sida eller från fosterföräldrarnas vuxna eller halvvuxna barns sida. När de biologiska föräldrarna förstår att allt inte står rätt till och förstår att barnet vanvårdas och misshandlas i fosterhemmet så försöker de vända sig till polisen, till social­myndigheten och till JO. Men vår erfarenhet är att sådana anmälningar nästan alltid avskrivs utan någon utredning värd namnet. Enda resultaten av sådana anmälningar brukar bli att socialmyndigheten ytterligare inskränker barnens umgängesrätt med sina biologiska föräldrar i syfte att hindra att barnet berättar om missförhållandena i fosterhemmet.

 

Vi är mycket tacksamma för att du har lagt en proposition i riksdagen. Men vi vädjar till dig att du även skall vidta åtgärder som syftar till att snabbt minska det stora antalet helt onödiga tvångsomhändertaganden av barn och vi vädjar till dig att du verkar för omedelbara åtgärder för att snarast återföra alla dessa barn som har tvångsomhändertagits utan att saklig grund föreligger, tillbaka till de biologiska föräldrarna. Vi erinrar dig om att Sverige är dömt upprepade gånger i Europadomstolen för kränkningar av föräldrars och barns mänskliga rättigheter just när det gäller vad Sverige gjort med dessa barn efter det tvångsomhändertagandet har skett. Fosterbarnsvården i Sverige och de många onödiga tvångsomhändertagandena av barn i Sverige är en skamfläck för Sverige och vi hoppas att du aktivt verkar för att stoppa den här oseriösa fosterbarnsverksamheten.

 

Vår organisation ställer gärna upp med exempel på grava missförhållanden i fosterhem eftersom vi är övertygade om att du kommer att få helt oseriösa svar om du frågar socialsekreterarna. Den enda utredning som de brukar vidta när vi lämnar in anmälan om vanvård eller misshandel i fosterhemmet är att fråga foster­föräldrarna om de vanvårdat eller misshandlat barnet, vilket dessa fosterföräldrar givetvis alltid förnekar. Men vi har alltså föräldrar som kan berätta om hur de sett blåmärken på sina barn och hur större barn berättat om mycket grov misshandel i fosterhemmen.

 

Eftersom Göran Johanssons utredning av vanvården av de numera vuxna fosterbarnen förväntas ta ytterligare ett eller två år i anspråk föreslår vi att det borde tillsättas en oberoende kommission som ska granska förhållandena för dagens tvångsomhändertagna och fosterhems- eller institutionsplacerade barn. Det brådskar. Än är det inte för sent att rädda de åtskilliga tusentals barn som idag far illa i de sociala myndigheternas kanslier och fosterhemmen från att få sina liv förstörda. De ska inte behöva vänta ytterligare två eller flera decennier för en utredning som ska betecknas som "en mörk historia". Fakta finns idag.

Den oberoende kommissionen som vi föreslår ska tillsättas bör - i likhet med den kommission som utredde Tsunamikatastrofen - bestå av pensionärer eller personer som närmar sig slutet av sin karriär som därigenom inte känner sig bundna av att undvika besvärliga och obehagliga sanningar. Till ledamöter i en sådan kommission vill vi rekommendera fd lagmannen i Solna Tingsrätt, Brita Sundberg-Weitman, prof. em. Jacob W. F. Sundberg och fil. dr. leg psykolog Lena Hellblom Sjögren, docent Bo Evardsson och journalisterna Göran Skytte och Tomas Svedberg.

 

Vi vore tacksamma om du med några rader ville bekräfta att du mottagit det här brevet och lämna oss besked om vilka åtgärder vårt brev föranleder från din sida.

 

Med vänlig hälsning

 

Ruby Harrold-Claesson                                          Siv Westerberg

Ruby Harrold-Claesson                                            Siv Westerberg

Jur.kand.,                                                                 Jur.kand., med.lic.

Ordf. i NKMR                                                         Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB

www.nkmr.org                                                         Skårsgatan 45

                                                                                 412 69 Göteborg

                                                                                 Medlem i NKMR och en av

                                                                                 grundarna av NKMR

 

 

 

 

 

NKMR:s brev till Socialförsäkringsministern ang. utredningskommissionen m m



Stulen barndom.
Förhållandena i forna barnhem skall granskas - äntligen!

 

Skandalen på barnhem i Wales
Av Kerstin Lindman-Strafford

 

Advokat Lennart Hanes skrivelse ang. skadestånd för LVU-offren


Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden.
Föredrag av Kent Sänd vid NKMR:s symposium i Göteborg den 5 juni 2004


Några exempel på vad fosterbarn berättar om vanvård, misshandel och övergrepp i fosterhem.
Siv Westerbergs föredrag vid NKMR:s Symposium i Göteborg, juni 2003


Tillbaka till NKMR:s brev angående granskning av tvångsvården

Till Artikelindex

 



 



[1] Ett fall, Mål nr 3728-07, som väntar på prövningstillstånd i Regeringsrätten, bifogas här.

NKMR:s brev till Nigerias Ambassadör

Nordic Committee for Human Rights - NCHR

For the protection of Family Rights in the Nordic countries

Pres. Ruby Harrold-Claesson, Lawyer, Box 8077, S-424 12 OLOFSTORP, Sweden.

Tel. (+) 46 - 31 - 70 20 385, Fax (+) 46 - 31 - 70 25 242, Org.no 855102-0053

Postgiro 444 88 81 -5

Web-address: http://www.nkmr.org

                                              

 

Embassy of Nigeria

His Excellency the Ambassador

Tyrg. 8

Box 628

101 32 Stockholm

March 12, 2002.

 

Concerns: Appeal for Mercy

 

Your Excellency.

Dear Sir or Madam,

 

I, the undersigned Ruby Harrold-Claesson, attorney-at-law in Gothenburg, Sweden, president of the Nordic Committee for Human Rights - NCHR - For the protection of Family Rights in the Nordic countries, have been approached concerning the fate of Safya Husseini Tungar-Tudu, a young mother of an "illegitimate" child, who according to the information I have received, is facing a death sentence because she had a child out of wedlock.

 

This causes great concern for the members of the steering committee of the NCHR.

 

I would like to inform you that the world famous writer of children's books, Mrs Astrid Lindgren, also gave birth to a son out of wedlock. Had she been put to death for the "crime" of giving birth to an illegitimate child, the world would be a poorer one for us and all the children of the world.

 

On behalf of the NCHR, I am therefore writing to you to request you to petition the President of the Republic of Nigeria to grant pardon and save the life of Safya Husseini Tungar-Tudu.

 

Save the mother's life - for the sake of the child and for the sake of your country. Thanking you in advance.

 

Very truly yours

 

 

Ruby Harrold-Claesson

Attorney-at-law

President of the NCHR

 

 

Nödrop från Nigeria - Fallet Safya Husseini Tungar-Tudu

 

NKMR:s brev till Nigerias Ambassadör

 

Tillbaka till Nödrop till NKMR

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

NKMR:s brev till Norges nya barneminister och hennes svar

 

NKMR:s brev till Norges nya barneminister och hennes svar

 

Den 6 november 2007, strax efter utnämningen av Manuela Ramin-Osmundsen som ny barne- og likestillingsminister, skrev NKMR:s ordf., jur. kand., Ruby Harrold-Claesson, ett gratulations- och välgångshälsningsbrev.  I brevet uttrycktes en anhållan om ett möte mellan ministern och tre namngivna i NKMR:s styrelse. Månaderna gick och äntligen den 4 februari 2008 kom ett svar från ministerns kansli: "(...) at statsråden dessverre ikke har anledning til å delta på et møte med organisasjonen Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter."



NKMR:s brev till Norges nya barneminister


Barneministerns svar



 

 

Nei til menneskeretts organisasjon
Av Jan Hansen

 

Norge får ny Barne- og likestillingsminister
En sammanställning av artiklar i olika media

 

Tillbaka till Artiklar

NKMR:s brev till Socialförsäkringsministern ang. utredningskommissionen m m

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

Folkhälsominister

Stadsrådet Morgan Johansson

Regeringskansliet

Rosenbad 4

103 33 STOCKHOLM

 

Bäste Morgan Johansson!

 

Vi har med allra största intresse for några dagar sedan sett Ditt framträdande i TV 2-programmet "Stulen barndom". Vi noterar med tillfredsställelse att Du har för avsikt att utreda vad som hände på barnhemmen i Sverige på 1950-, 60-och 70-talen.

 

Vi föreslår att utredningen ska utsträckas till förhållandena under 1980 - 2000-talen eftersom, dessvärre förhåller det sig så att precis samma missförhållanden som fanns på barnhemmen finns idag i de svenska behandlingshemmen och fosterhemmen. De svenska fosterhemmen idag är ju om möjligt en ännu mer sluten värld än vad de gamla barnhemmen var. Och man bör observera att den absoluta majoriteten av de personer som idag tar fosterbarn gör det enbart för ekonomisk vinnings skull eftersom det i många fall utbetalas skyhöga arvoden till dessa fosterföräldrar och detta attraherar ju människor som är minst sagt olämpliga att vara fosterföräldrar.

 

Vår organisation, NKMR, har grundats för att skapa opinion mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn. Vår erfarenhet är att cirka 90 procent av de tvångsomhändertaganden enligt LVU som sker idag är helt omotiverade. Det handlar inte alls i dessa 90 procent av fallen om några föräldrar som är missbrukare eller som misshandlar sina barn. Det handlar om helt vanliga familjer där en socialsekreterare av någon anledning förargat sig på en familj och hämnas genom att ta initiativ till tvångsomhändertagande av barnen.

 

Vi har åtskilliga vittnesmål från sådana olyckliga föräldrar och olyckliga barn om de grava missförhållanden som finns i dagens fosterhem. Det är mycket vanligt att barnen utsätts för ren vanvård i form av att de inte får tillfreds­ställande mat, kläder, läkarvård eller skolgång. Ofta används också fosterbarnen som arbetskraft av fosterföräldrarna.

 

Vi har många vittnesmål om hur barnen i fosterhem utsätts för grov fysisk och psykisk misshandel och sexuella övergrepp från fosterföräldrarnas sida eller från fosterföräldrarnas vuxna eller halvvuxna barns sida. När de biologiska föräldrarna förstår att allt inte står rätt till och förstår att barnet vanvårdas och misshandlas i fosterhemmet så försöker de vända sig till polisen, till social­myndigheten och till JO. Men vår erfarenhet är att sådana anmälningar nästan alltid avskrivs utan någon utredning värd namnet. Enda resultaten av sådana anmälningar brukar bli att socialmyndigheten ytterligare inskränker barnens umgängesrätt med sina biologiska föräldrar i syfte att hindra att barnet berättar om missförhållandena i fosterhemmet.

 

Vi är mycket tacksamma för att Du avser att göra en utredning om missförhållandena på barnhemmen. Men vi vädjar till Dig att Du även skall vidta åtgärder som syftar till att snabbt minska det stora antalet helt onödiga tvångsomhändertaganden av barn och vi vädjar till Dig att Du verkar för omedelbara åtgärder för att snarast återföra alla dessa tvångsomhändertagna barn till de biologiska föräldrarna. Vi erinrar Dig om att Sverige är dömt upprepade gånger i Europadomstolen för kränkningar av föräldrars och barns mänskliga rättigheter just när det gäller vad Sverige gjort med dessa barn efter det tvångsomhändertagandet har skett. Fosterbarnsvården i Sverige och de många onödiga tvångsomhändertagandena av barn i Sverige är en skamfläck för Sverige och vi hoppas att Du aktivt verkar för att stoppa den här oseriösa fosterbarnsverksamheten.

 

Vår organisation ställer gärna upp med exempel på grava missförhållanden i fosterhem. För vi är övertygade om att Du kommer att få helt oseriösa svar om Du frågar socialsekreterarna. Den enda utredning som de brukar vidta när vi lämnar in anmälan om vanvård eller misshandel i fosterhemmet är att fråga foster­föräldrarna om de vanvårdat eller misshandlat barnet, vilket dessa fosterföräldrar givetvis alltid förnekar. Men vi har alltså föräldrar som kan berätta om hur de sett blåmärken på barn och hur större barn berättat om mycket grov misshandel i fosterhemmen.

 

Beträffande den kommission som Du avser att tillsätta vill vi framföra att vi finner det synnerligen olämpligt att uppdraget ges till Socialstyrelsen. Anledningen varför vi finner Socialstyrelsen olämplig att utreda missförhållandena som har förekommit i barnhemmen är att myndigheten har varit tillsynsmyndighet för dessa institutioner. Det är därför högst osannolikt att Socialstyrelsen kommer att erkänna att personalen har brustit i sin tillsyn eller överhuvudtaget begått några fel. I stället borde tillsättas en oberoende kommission som i likhet med den kommission som utredde Tsunamikatastrofen består av pensionärer eller personer som närmar sig slutet av sin karriär som därigenom inte känner sig bundna av att undvika besvärliga och obehagliga sanningar. Till ledamöter i en sådan kommission vill vi rekommendera fd lagmannen i Solna Tingsrätt, Brita Sundberg-Weitman, prof. em. Jacob W. F. Sundberg och fil. dr. leg psykolog Lena Hellblom Sjögren, docent Bo Evardsson och journalisterna Göran Skytte och Tomas Svedberg.

 

Vi vore tacksamma om Du med några rader ville bekräfta att Du mottagit det här brevet och lämna oss besked om vilka åtgärder vårt brev föranleder från Din sida.

 

Göteborg den 20 december 2005

 

Med vänlig hälsning


Ruby Harrold-Claesson                                            Siv Westerberg

Ruby Harrold-Claesson                                             Siv Westerberg

Jur.kand.,                                                                  Jur.kand., med.lic.

Ordf. i NKMR                                                          Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB

www.nkmr.org                                                          Skårsgatan 45

                                                                                 412 69 Göteborg

                                                                                 Medlem i NKMR och en av

                                                                                 grundarna av NKMR

 

 

 

Stulen barndom.
Förhållandena i forna barnhem skall granskas - äntligen!

 

Skandalen på barnhem i Wales
Av Kerstin Lindman-Strafford

 

Advokat Lennart Hanes skrivelse ang. skadestånd för LVU-offren


Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden.
Föredrag av Kent Sänd vid NKMR:s symposium i Göteborg den 5 juni 2004


Några exempel på vad fosterbarn berättar om vanvård, misshandel och övergrepp i fosterhem.
Siv Westerbergs föredrag vid NKMR:s Symposium i Göteborg, juni 2003


Tillbaka till NKMR:s brev angående granskning av tvångsvården

Till Artikelindex

 

 

NKMR:s brev till Uppdrag granskning angående reportaget 'De förlorade barnen

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

2010-10-21



Brevet nedan har skickats till Uppdrag granskning, Sveriges Television, med anledning av programmet med rubrik "De förlorade barnen" som sändes onsdagen den 20 oktober 2010.
Brevet är adresserat till Uppdrag granskning men det sändes även till socialkontoren i Vara kommun och i Marks kommun.
Flera föräldrar vars barn är - eller har varit - tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade har hört av sig till NKMR under dagen och uttryckt sin bestörtning över fosterföräldrarnas agerande och vinklingen i reportaget till fosterhemmens fördel.
NKMR har uppmärksammats om detta fall på ett ganska tidigt stadium men pga att samma historia presenterades från två diametralt motsatta utgångspunkter, har vi valt att inte publicera artiklarna från de olika lägren.

 

Ärende: Uppdrag gransknings program om "De förlorade barnen"

Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR, skriver till er med anledning av Uppdrag gransknings program om "De förlorade barnen". Inledningsvis måste jag informera er att jag beklagar att Uppdrag granskning har valt fel fall att belysa och åklagaren har valt fel fall att inleda en förundersökning på!

Ingen har i programmet tagit upp fosterhemmens rättsliga ställning, nämligen att fosterföräldrarna enligt svensk lag helt korrekt inte är part i målet och därför inte har någon bestämmanderätt beträffande var barnen ska bo. Fosterföräldrarna är endast uppdragstagare, men i det här fallet har fosterföräldrarna tydligen inte förstått gränsen för sitt uppdrag.

Fosterföräldrarnas relation till barnen kan utan omsvep kallas för en "sjuklig symbios". De har tillägnat sig någon annans barn. Fostermodern pratar om att hon vill att barnen ska komma tillbaka till fosterhemmet. Men, felen kan ha begåtts av den placerande kommunen, Vara kommun. Själv skulle jag vilja se den ursprungliga fosterhemsutredningen och fosterhemsavtalet. Fosterföräldrarna kanske hade blivit lovade att ha barnen under hela barnens uppväxttid, dvs uppväxtplacering. Men, enligt förarbetena till LVU och Socialstyrelsens rekommendationer och enligt dom i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg mot Sverige ska ett tvångsomhändertagande vara en tillfällig åtgärd och målsättningen ska vara den slutgiltiga återföreningen av familjen.

Och, hur mycket pengar tjänade fosterfamiljen på uppdraget? Vill fosterföräldrarna barnen väl eller skyddar de sina egna ekonomiska intressen? I dag är det i Sverige inte ekonomiskt möjligt för en lantbrukarhustru att var hemmafru. Men genom pengarna hon får för fosterbarnen kan fostermodern nu vara hemmamamma åt sitt eget barn.

Det talades också om vårdnadsöverflyttning och om fosterföräldrarnas son som barnens storebror. Han är inte deras storebror! I Sverige fördömer man tvångsäktenskap, men tvångsföräldraskap och tvångssyskonskap förefaller man acceptera såsom något naturligt.

Visst tycker jag att det är förfärligt att man sliter barn från sina invanda liv och slänger in dem hos vilt främmande människor, men det är betydligt skadligare att ta barn från sina biologiska föräldrar än från en fosterfamilj. Socialtjänsten argumenterar gärna att barn har varit placerade i fosterhem under lång tid och då ska man inte flytta på dem. Men, anmärkningsvärt nog använder inte socialtjänsten samma argumentering när de ska ta barn från sina biologiska föräldrar.

Jag kunde konstatera hur fosterföräldrarna i reportaget underblåser barnens lidande genom att säga till dem att de "vill ha hem dem". Det finns inget som rättfärdigar att de vill tillägna sig fosterbarnen.

Detta är inte godtagbart i ett civiliserat, demokratiskt samhälle!


Så sent som i måndags, den 18 oktober 2010, hade jag ett mål om vårdnadsöverflyttning i Luleå tingsrätt.

Av uppgifterna i fosterhemsutredningen som jag fick fram inför rättegången framgår följande: fosterfamiljen är låginkomsttagare och de ville ha fosterbarn sju år innan min klients barn placerades hos dem. Men, pga familjeskäl - och givetvis som inkomstförstärkning - tog de emot kontaktbarn. Min klients tre år gamla son placerades hos fosterfamiljen, som ville ha en lillebror till sin yngste son. Begreppet "stadigvarande vård" finns i fosterhemsutredningen. Detta uttrycks ibland som "uppväxtplacering", vilket går helt emot lagens mening. LVU ska upphöra när det inte längre finns behov.

Under årens lopp har fosterfamiljen saboterat umgänget mellan barnet och hans mor och syskon, och nu tio år senare vill socialtjänsten flytta över vårdnaden på fosterhemmet. Dom meddelas den 1 november 2010.

 

Den nuvarande situationen för barnen i Uppdrag granskning hade aldrig uppstått om Vara kommun redan från första dagen av tvångsplacering av barnen i fosterhemmet hade gett den biologiska modern en bostad i närheten av fosterhemmet och en umgängesrätt i den biologiska moderns eget hem två gånger per vecka utan närvaro av fosterföräldrarna. Om Vara kommun ville övervaka umgängesrätten hade detta kunnat ske genom närvaro av en socialsekreterares som barnen inte känner och som uppträder diskret.

Jag bifogar två artikelsamlingar från NKMR:s hemsida om ett fall som inte har uppmärksammats av svenska media, förutom Världen idag, för er kännedom.
Gotlandsfallet: Sjuåringen hämtades med polispådrag från flygplanet
och
The Domenic Johansson Case: Home schooled boy snatched from plane in Sweden

 

Med vänlig hälsning


Ruby Harrold-Claesson
Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand,

Ordf. i NKMR

www.nkmr.org



NKMR:s brev till Uppdrag granskning angående reportaget 'De förlorade barnen'
Göteborg - 2010-10-21


Varför är det rätt när socialtjänsten gör fel?

Lena Hellblom Sjögren


”Svensk myndighet behövs för mänskliga rättigheter”
Dagens Nyheter, dn.se - 2010-10-19


Barn tvingades bo i stinkande familjehem

Av Karin Sidenvall, Nya Wermlands Tidning, nwt.se 2010-10-16

Socialchefen: "Det är kväljande"
Av Karin Sidenvall, Nya Wermlands Tidning, nwt.se 2010-10-16


Kort utbildning för unga som bott i familjehem

Av Alf Isemo, Göteborgs-Posten 2010-10-07


Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

 

 

NKMR:s skrivelse till Sveriges regering ang. LVU och regeringens svar

NKMR:s skrivelse till Sveriges regering ang. LVU och ministrarnas svar

Den 10 september 2010 skickade jag, å NKMR:s vägnar, skrivelser till regeringspartierna med anledning av LVU.
Skrivelser har således sänts till partiledaren och statsminister Fredrik Reinfeldt, partiledaren och vice statsminister Maud Olofsson, partiledaren och minister Göran Hägglund, partiledaren och minister Jan Björklund, justitieminister Beatrice Ask, Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson samt jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni.
Hittills har vi fått svar från Centerpartiet och Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson. Svaren publiceras i den ordning som de har anlänt.

Här publiceras endast skrivelsen till Statsminister Fredrik Reinfeldt eftersom skrivelserna har haft samma ordalydelse


NKMR:s skrivelse till Statsminister Fredrik Reinfeldt

Partiledare och vice statsminister Maud Olofssons svar

Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson


Tillbaka till Rapporter

Tillbaka till NKMR:s huvudsida

NKMR:s skrivelse till barn och äldre ministern gällande en total översyn av LVU

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

 

 NKMR

 För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

 

NKMR:s skrivelse till barn och äldre ministern gällande en total översyn av LVU

 

 

 

2012-02-07

 

 

 

 

 

Barn- och äldreminister Maria Larsson 

Socialdepartementet, 

Regeringskansliet 

103 33 STOCKHOLM

 


Ärade Minister Maria Larsson, 


Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur.kand., skriver till Dig i min egenskap av ordförande i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna.

 

Vid vår tidigare kontakt utbad vi oss - jag och några andra aktiva medlemmar i NKMR - ett personligt sammanträffande för att lämna en orientering. Den skulle gälla nya allvarliga missförhållanden av samma slag som yppades genom vanvårdsutredningen. Situationen har ingalunda förbättrats utan även de barn som nu tvångsvårdas i fosterhem vanvårdas och utsätts för misshandel och sexuella övergrepp av fosterföräldrarna.

Vi finner det svårförståeligt att denna verksamhet grundad på undermåliga sociala utredningar, beställda intyg från barnpsykiatrin och kanske rentav korrupta fosterhem får fortgå, och anser att det offentliga måste ingripa och stoppa hela verksamheten.

Vi i NKMR, varav flera är jurister som professionellt arbetar med att biträda dessaföräldrar som fått sitt och sina barns liv ödelagda genom LVU, far praktiskt taget dagligen i vår verksamhet både professionellt och vårt ideella arbete i NKMR personliga besked om de grova missförhållandena i fosterhemmen. Berättelserna kommer dels från de föräldrar som, för de fall de lyckats få träffa sina barn i enrum eller barnet tillåts skriva brev till sina föräldrar, fatt rapporter från barnet om vanvård och misshandel, och dels kommer dessa berättelser från de litet äldre fosterbarn som lyckats fly från ett dåligt fosterhem och kommit hem till sina föräldrar.

Vi är väl medvetna om att det finns enstaka fall där det är nödvändigt med fosterhemsvård tvångsvis men dessa fall utgör enligt vår samlade erfarenhet endast cirka 10 procent av LVU-fallen. I de övriga fallen rör det sig om föräldrar som råkat i tillfälliga svårigheter eller haft oturen att bli osams med en socialsekreterare, t.ex. om rätten till ekonomiskt bistånd och där i själva verket dessa tillfälliga problem hade kunnat lösas med betydligt mindre ingripande åtgärder än ett katastrofalt tvångsomhändertagande av barnet. 

  

Det är emellertid vår erfarenhet att de sociala myndigheterna brukar "ge upp" och förordna om upphörande av LVU-vården om ett tonårigt barn upprepade gånger flyr från fosterhemmet hem till sina biologiska föräldrar.

Det är dock idag ostridigt att det under åren 1920-1980 rådde grava missförhållanden i många fosterhem efter det vi hört dessa numera vuxna offers berättelser. Vår uppfattning är att det är minst lika illa idag och på sätt och vis är värre därför att enormt höga fosterbarnsersättningar utbetalas. Pengarna lockar fullständigt fel personer att bli fosterföräldrar. När en regering tillåter vuxna människor att tjäna pengar på barn leder det nästan alltid till katastrof för barnet. 

 

 

Fosterbarnsersättningarna
Fosterhemsverksamheten är en bransch i stark frammarsch. Många mindre lämpliga personer dras till branschen pga de höga arvodena. Barnens bästa är inte deras första eller största intresse.
 

Eftersom socialmyndigheten försöker sekretessbelägga storleken på de ersättningar som betalas till fosterföräldrar har allmänheten inte en uppfattning om hur höga dessa ersättningar i själva verket är. När man tillfrågar en socialvårdstjänsteman svarar han eller hon med att ange det lägsta beloppet som en kommun betalar till ett fosterhem. Det är dock obestridligt att fosterföräldrarna, i väldigt många fall som vi känner till, lyckas att få upp ersättningen till det mångdubbla, genom att påstå att barnet har sina speciella svårigheter eller handikapp.

Socialnämnderna vägrar nästan genomgående att utlämna fosterhemsutredningar och fosterhemsavtal, som ju torde vara information av sådant slag som utan vidare omsvep lämnas till föräldrarnas ombud. Vid överklagande av dessa beslut meddelar kammarrätten ofta att fosterhemsutredningen, i censurerat skick, får lämnas ut, men ej fosterhemsavtalet, med påstående om att "(U)ppgifter om familjehems personliga förhållanden och ersättningar omfattas av socialtjänstsekretess." Kammarrätten i Göteborg har dock i en epokgörande dom avkunnad den 19 september 2001 i Mål nr 4525-2001 (klagande AG) beslutat att uppgift om vilken ersättning fosterföräldrar erhåller kan lämnas ut. Kammarrätten har i det målet grundat sitt ställningstagande på att ingen enskild kan lida men av att uppgiften lämnas ut. 

 

Regeringsrätten numera Högsta förvaltningsdomstolen har aldrig meddelat prövningstillstånd i dessa ärenden.

Att fosterhemsersättningarna har varit oskäligt höga inkomster vittnar fil. dr Anita Ankarcrona i sin artikel, Många barn i motbjudande geschäft. I angiven artikel skriver Anita Ankarcrona: "Omhändertagandet av ett svårskött barn med missbruk, eller handikapp som autism eller epilepsi kan ersättas med upp till 1500 kr om dagen. - Rätt läst! Om dagen!"[1]

Smålands-Tidningen publicerade en artikelserie, med början den 22 februari 2002, om Solhem i Sävsjö som var vårdgivare för en 19-åring som hade påträffats i en lägenhet hos missbrukare i Vetlanda - en omsorg som dittills hade kostat över fem miljoner. Enligt uppgifter i angiven artikel betalade Nybro kommun paret Qvist i Sävsjö 10 000 kr/dygn för vården av den påstådda förståndshandikappade ynglingen.[2]

Svårigheten att rekrytera familjer har nu öppnat dörren för en ny verksamhet. Privata företag rekryterar fosterfamiljer och förmedlar sedan platserna till kommunerna mot en högre ersättning. Som exempel anförs fd riksdagsman socialdemokraten Jan Emanuel Johanssons verksamhet[3] och de "konsulentstödda familjehem" i gruppen Attendo Individ och Familj. 

 

Ersättning till offentligt biträde 

Ett stort problem i LVU processerna är att föräldrarna nekas rätten att välja de ombud som de har förtroende för. Artikel 6 i Europakonvention, som blev svensk lag genom inkorporeringen av angiven Konvention i svensk lag den 1 januari 1995, garanterar envar en opartisk rättegång. En lagändring som infördes i januari 2010 som skulle göra det lättare att få välja ett ombud från annan ort - dock med inskränkningen att domstolen inte behöver betala för de merkostnader som uppstår, som reskostnad och tidspillan. Tanken är att ombudet ska kräva klienten på ersättningen för resan och tidspillan om domstolen inte beviljar dessa poster. Det är dock inte möjligt att göra det i LVU mål, då klienterna ytterst sällan har den ekonomiska möjligheten. Det kan leda till att klienten inte får det ombud som han eller hon önskar, då ombudet inte ska behöva betala för att utföra sitt uppdrag. I vissa fall har domstolarna sänkt ersättningen till och med för biljettkostnaden till själva huvudförhandlingen. Detta är orimligt då ett ombud, som företräder en klient med redan ytterst små resurser i jämförelse med myndigheterna, inte ska behöva betala ur egen ficka för att utföra sitt viktiga uppdrag. 
 
Överlag är ersättningen till föräldrarnas offentliga biträden ett problem, då kostnadsräkningarna kapas rejält. Ersättningen till barnens offentliga biträden utbetalas enligt yrkande. I förvaltningsdomstolarna utgår man ifrån att ersättningen till föräldraombud, i ett LVU mål, enbart ska uppgå till 13 timmar. Det säger sig självt att olika mål kräver olika stor arbetsinsats. Faktum är att 13 timmar räcker inte särskilt långt. Detta leder till att antingen blir ärendena inte ordentligt genomarbetade, då de flesta jurister inte vill arbeta gratis, eller att juristen lägger ner åtskilliga timmar som man sedan inte får ersatta. Resultatet blir att inte många jurister vill arbeta med dessa mål och företräda föräldrar då man helt enkelt inte får betalt för sitt arbete. Det torde vara orimligt att en process som handlar om barns framtid inte likställs med en brottmålsprocess, där ersättningarna till de offentliga försvararna sällan ifrågasätts. Barnen i LVU processerna blir ofta i slutändan administrativt frihetsberövade oavsett om de hamnar i ett fosterhem eller på ett behandlingshem där de inte får se dagens ljus i mer än 30 minuter per dag. Det finns många vittnesmål om sådan behandling.
 
När förvaltningsdomstolarna sätter ned de offentliga biträdenas kostnadsräkningar argumenterar man utifrån viljan att begränsa statens kostnader. Men varje barn som döms till LVU och hamnar på ett behandlingshem, eller ett fosterhem där det utbetalas 117 000 kronor i månaden i fosterbarnsersättning medför avsevärt ökade kostnader för statens. Det förefaller därför mindre välbetänkt att förvaltningsdomstolarna kapar kostnadsräkningen för förälderns offentliga biträde och därigenom begränsar dennes möjlighet att försvara sitt barn från att bli tvångsomhändertaget och placerat i fosterhem eller behandlingshem.

Med tanke på de enorma resurser som myndigheterna har i jämförelse med den enskilde rättssökande måste det anses som en stor rättssäkerhets brist att denne inte får bättre möjlighet att ta tillvara sin och sina barns rätt.

  

 

Pågående rättsfall
Fosterbarnsersättningarna är en central del av problemet liksom socialsekreterarnas ofta nyckfulla ärendehandläggning efter uppkomna motsättningar till föräldrarna. För att underbygga vår kritik lämnas nedan redogörelse för ett par aktuella fall som illustrerar hur förfarandena kan gå snett.

 

Nedan följer ett par exempel som vi har kännedom om i NKMR, med utgångspunkt i nu pågående ärenden.

  

Det rör sig om en högutbildad kvinnlig rysk krigsjournalist som tillsammans med sina tvillingdöttrar nödgats fly från Ryssland då hon utsattes för förföljelse på grund av de kritiska artiklar hon skrivit om den ryska regeringen. Hennes döttrar var vid ankomsten till Sverige cirka 10 år gamla och de torde alltså ha dåliga erfarenheter av hur det går i Ryssland om man på något sätt protesterar mot en myndighetsperson. Detta har gjort att deras situation när de tvångsomhändertogs av socialtjänst och polis blivit extra svår då de naturligtvis är oerhört skrämda för att på något sätt protestera mot socialsekreterare och fosterföräldrar.

 

Dessa båda flickor var när de bodde med sin mor socialt välanpassade och hade mycket goda skolresultat, såväl i Ryssland som i den svenska skolan. De var konstnärligt begåvade och ägnade sin fritid åt balettdans, pianospelning och konstnärliga intressen av olika slag. Flickorna var mycket varmt fastade vid sin välbegåvade mor.

 

  

Vid polisingripande i skolan fördes flickorna efter ett LVU-omhändertagande bort. Sedan detta skedde för mer än ett år sedan har de överhuvudtaget inte tillåtits träffa sin mor, vilket ju helt strider mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter och strider mot prejudikat i Europadomstolen där Sverige dömts för att ha hindrat umgänge mellan fosterbarn och de biologiska föräldrarna.
 

Dessa bägge tvillingflickor tvångsplacerades i ett såkallat konsulentstött fosterhem i Småland, vars adress hemlighålls för tvillingarnas mor. Handläggarna i ärendet var två unga manliga socialsekreterare. Den ena av dessa socialsekreterare har en privat verksamhet: han driver en bar i Stockholm.
 

Tvillingflickorna hade långt, mycket vackert hår som de, liksom många flickor i den åldern och i tonåren, var oerhört stolta över.  

 

Flickorna tvingades i fosterhemmet att klippa av sitt långa vackra hår. De tvingades att utöva två mycket skadedrabbade sporter, nämligen ridning och studsmatta. Bägge dessa sporter är ju förenade med mycket stora olycksfallsrisker och det rör sig ofta om olycksfall som leder till svår invaliditet och i vissa fall till döden.

 

Om nu en tonåring har ett oerhört starkt intresse för hästar och påyrkar att få ägna sig åt denna mycket skadedrabbade sport och föräldrarna inte har några invändningar kan man ju inte hindra en denne från att syssla med den naturligtvis med iakttagande av alla tänkbara försiktighetsåtgärder såsom hjälm m.m. Men det är fullständigt oacceptabelt att i ett fosterhem tvångsplacerade barn tvingas utöva dessa livsfarliga sporter. Tvillingflickorna har ju faktiskt (vi har kopia av patientjournalen) på eget initiativ sökt läkarvård för de skador de fatt då de tvingats utöva dessa sporter.

 

Man frågar sig då vad detta fosterhem uppbär i ersättning för att ta hand om dessa tvillingflickor som nyligen fyllde 14-år. Fosterhemmet uppbär en ersättning på 2 850 kr per dygn och barn, belöpande till drygt 170 000 kronor i månaden för vård av dessa två flickor. Därtill kommer att fosterföräldrarna då och då reser utomlands och överlämnar tvångsvården av de här flickorna till sina egna vuxna barn.

 

När sådana här fantasisummor utbetalas så leder det ju till att fosterföräldrar på allt sätt försöker hålla barnen kvar i fosterhemmet och ett viktigt redskap för detta är att hindra barnens umgänge med sina biologiska föräldrar. 

 

Ett annat fall vi har kännedom om är för många år sedan då penningvärdet dessutom var ett annat än idag då en fosterfamilj i Mellansverige hade sju fosterbarn, för vilka de fick 60 000 kronor per barn och månad. Fosterföräldrarna bodde inte ens i fosterhemmet utan bodde sex (6) mil därifrån och fosterbarnen sköttes av anställd personal.

I ett annat rättsfall som pågår sedan sju och ett halvt (7½) år har socialnämnden beslutat att överflytta vårdnaden av fyra bröder på deras två fosterhem - i enlighet med lagens bud.
De tre äldsta bröderna är placerade i en fosterfamilj som, att döma av uppgifterna i fosterhemsutredningen, inkomstförstärkning för deras familj, medan den fjärde är sedan åtta (8) veckors ålder placerad hos ett barnlöst par. Angivet fall är en illojal tillämpning av LVU som lagstiftaren avsåg skulle utgöra ett skydd för barn som far illa.

 

Inom NKMR har vi, både i vår professionella verksamhet och i vår ideella dito, kommit i kontakt med åtskilliga fall där socialvårdstjänstemän har försett sina vänner / bekanta / släktingar med barn, i strid med gällande lag och till skada för barn och deras familjer och i förlängningen, till skada för Sverige som rättssamhälle.

1998-02-17 avslöjade TV-programmet Striptease i TV 2, att Lars Lilled, chefen för familjehemsverksamheten på Hisingen i Göteborg hade ekonomiska intressen i företaget, Familjehemscenter AB, som sysslar med fosterhemsplaceringar av barn och att hans företag har vid ett antal tillfällen anlitas av Göteborgs kommun.

 


NKMR har vid ett par tillfällen skrivit viktiga remissyttranden. Vi uppdrog då åt vår aktiva medlem, jur.kand., med.lic. Siv Westerberg, att utarbeta dessa remissyttranden.

 

Det rör sig dels om ett remissyttrande daterat 14 januari 2001 angående SOU 2000:77 "Omhändertagen" och dels om ett remissyttrande den 7 juni 2010 angående SOU 2009:61 "Modernare adoptionsregler". Vi bifogar för Din kännedom kopia av dessa bägge remissyttranden från NKMR då de innehåller mycket viktiga informationer och synpunkter på de grava missförhållandena i dagens fosterhem.

NKMRs här bifogade remissyttranden ger en bakgrundsteckning till följande förslag.

 

  1. Möjligheten att genomföra vårdnadsöverflyttningar till fosterföräldrar beträffande tvångsomhändertagna barn eller barn som placerats enligt socialtjänstlagen bör helt tas bort ur svensk lag.

     

  2. I lagen bör införas ett uttryckligt förbud mot tvångsadoptioner. Ett barn under 18 år skall aldrig få bortadopteras om inte de bägge biologiska föräldrarna lämnat sitt frivilliga medgivande.[4]

     

  3. Lagtexten beträffande var ett LVU-barn skall placeras bör ändras så att det står att barnet skall placeras hos nära släktingar, i första hand mor- och farföräldrar, såvida inte synnerligen starka skäl talar mot en sådan placering. Hög ålder hos mor- och farföräldrar far inte anses som ett skäl mot placering hos dessa. Vi vill påpeka att dagens män och kvinnor i 55-60-årsåldern ar betydligt friskare och betydligt mer vitala än vad som var fallet för cirka 50 år sedan.

     

  1. Ett LVU-barn skall med början omedelbart efter tvångsplaceringen ha ett umgänge med sina biologiska föräldrar varje vecka under minst åtta (8) sammanhängande timmar och en gång i månaden under minst sammanhängande 48 timmar. Umgänget skall ske i det biologiska föräldrahemmet utan fosterföräldrarnas närvaro. Tiden för umgänge skall vara i paritet med vad som barn till separerade föräldrar har. Det skall åligga socialmyndigheten att betala alla kostnader i form av exempelvis resor i samband med sådant umgänge.

     

  2. Enligt gällande lag ska LVU-beslutet omprövas var 6.e månad. Såsom lagen tillämpas nu blir de biologiska föräldrarna inte ens underrättade om att sådan omprövning sker. De bereds inte tillfälle yttra sig och de far inte ens kännedom om huruvida omprövning skall ske eller vilket beslutet blev. Det bör införas en lagändring där det står att föräldrarna skall i god tid innan omprövningen underrättas och beredas tillfälle att yttra sig och därvid få rättshjälp genom offentligt biträde och givetvis ha möjlighet att överklaga beslutet. Föräldrarna skall alltid underrättas om beslutet.

     

  3. Det är mycket vanligt förekommande att fosterföräldrar och socialsekreterare helt vägrar att rätta sig efter en förvaltningsrätts dom om umgänge. Det bör i lagen kriminaliseras när en fosterförälder eller en socialvårdstjänsteman inte verkställer av förvaltningsdomstol fastställt umgänge mellan fosterbarnet och de biologiska föräldrarna. Straffet för sådant saboterande från fosterföräldrar och socialvårdstjänstemäns sida skall alltid vara fängelse. Bötesstraff eller viten synes oss helt meningslösa eftersom socialnämnden med största sannolikhet skulle betala fosterföräldrarnas böter eller viten.

     

  4. När det gäller umgängesrättsfrågor beträffande LVU-barn skall rättshjälpslagen ändras så att föräldrarna alltid får rättshjälp genom offentligt biträde. Nu är det så att föräldrarna antingen helt nekas rättshjälp när det gäller umgängesfrågorna eller endast får rättshjälp enligt rättshjälpslagen och därmed icke offentligt biträde som ju är helt kostnadsfritt för föräldrarna.

     

  5. Idag saknas möjlighet till exekutiva åtgärder när fosterföräldrarna vägrar verkställa utdömt umgänge. Enligt lagen är det endast i av allmän domstol utdömt umgänge, exempelvis när det gäller skilsmässobarn, som det ges en möjlighet till exekutiva åtgärder i form av vite eller polishämtning. Lagen bör ändras så att även av förvaltningsdomstol utdömt umgänge skall ge möjlighet för föräldrarna att få exekutiva åtgärder och få domen verkställd.

     

  6. Rättshjälpslagen bör ändras så att om föräldrarna i ett LVU-ärende önskar anlita egen sakkunnig i form av exempelvis barnpsykiater eller vuxenpsykiater (det är mycket vanligt att socialsekreterare utan medicinsk utbildning påstår att de biologiska föräldrarna är psykiskt sjuka trots att det rör sig om helt psykiskt friska föräldrar) och kostnaderna för detta skall betalas av rättshjälpen. 

     

  7. Rättshjälpslagen bör ändras så att om föräldrarna i ett LVU-ärende väljer ett ombud från annan del av landet att denne skall förordnas som offentligt biträde samt att kostnaderna för detta skall stanna på staten.

     

  8. LVU-mål bör flyttas från förvaltningsdomstolarna till tingsrättssystemet.

     

  9. I de fall det rör sig om att föräldrarna önskar få det tvångsomhändertagna barnet undersökt av en av föräldrarna utsedd barnläkare eller barnpsykiater eller psykolog skall fosterföräldrar och socialvårdstjänstemän ha skyldighet att ställa barnet till förfogande för en sådan undersökning. Vi känner till fall där exempelvis ett litet barn genom fosterföräldrarnas vanvård gått ner flera kilo i vikt efter placeringen i fosterhemmet och där fosterföräldrar och socialvårdsmyndighet envist vägrade att låta modern få barnet undersökt av en av henne utsedd barnläkare.

     


NKMR önskar att Ministern skall ta initiativ till lagändringar då dessa mycket allvarliga frågor ligger inom Ministerns kompetensområde.

Jag vore tacksam om Du ville till mig skriftligen bekräfta att Du emottagit min skrivelse av idag och meddela mig vilka åtgärder denna skrivelse och översända bilagor föranleder från Din sida.

 

Olofstorp dag som ovan

Med vänlig hälsning

Ruby Harrold-Claesson

 

Ruby Harrold-Claesson 

Jur.kand. 

Ordförande i NKMR
www.nkmr.org


Bilagor
1 - NKMRs remissyttrande, 14 januari 2001, angående SOU 2000:77 "Omhändertagen"

 

2 - NKMRs remissyttrande, 7 juni 2010, angående SOU 2009:61 "Modernare adoptionsregler"

 

Svaret från barn och äldreministern Maria Larsson

Barn- och äldreministerns svar - december 2012

 


Artiklar

 



[1] - Svenska Dagbladet, Brännpunkt - 1996-06-21, Många barn i motbjudande geschäft. http://www.nkmr.org/index.php?option=com_content&id=384&catid=174&view=article

 

[2] - Smålandstidningen - 2002-02-22, Svårt för kommun reda ut ansvarsfrågan http://nkmr.org/sv/swedish-case/177-s%C3%A4vsj%C3%B6fallet-solhem/1750-solhem-svart-for-kommun-reda-ut-ansvarsfragan
 

[3] - Svenska Dagbladet Näringsliv - 2011-09-20 "Ungdomsvård kassako för Jan Emanuel Johansson", http://www.svd.se/naringsliv/ungdomsvard-kassako-for-jan-emanuel-johansson_6483568.svd

 

[4] - NKMRs remissyttrande den 7 juni 2010 angående SOU 2009:61 "Modernare adoptionsregler, sid 3 ff

 

Fil. Dr leg. psykolog Lena Hellblom Sjögrens skrivelse till justitieutskottet, Socialstyrelsen och justitieministern

 

 

 

Fil Dr. leg. psykolog Lena Hellblom Sjögren

 

Öppet brev till                            2001-03-23

 

Justitieutskottet,

Socialstyrelsen,

Justitieministern

 

 

Lena Hellblom Sjögren är Fil. Dr. leg. psykolog. Hon anlitas ofta vid utredningar av påstådda sexuella övergrepp mot barn, i vårdnadsutredningar och LVU-mål. Hon har skrivit bl. a  boken Hemligheter och Minnen. Att utreda Tillförlitlighet i Sexualbrottmål. Norstedts Juridik 1997. Se även Lena Hellblom Sjögrens artikel i Läkartidningen Farlig eller farliggjord mamma.

Ännu har Lena Hellblom Sjögren "fortfarande tyvärr ej har fått något svar på" vare sig det öppna brevet, som avslutas med en lista över olika förslag till angelägna åtgärder, eller två andra brev till justitieutskottets ordförande.

Skrivelsen återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

I arbetet som utredande psykolog i bland annat vårdnadsmål under drygt tio år har undertecknad sett  förhållanden, vilka jag önskar skulle bli föremål för granskning, debatt och åtgärder.

 

Nedan följer först en summarisk beskrivning av ett fall och därefter några förslag.

Mamma M gifter sig och får två barn. Familjen lever samman, men föräldrarna skiljs  då barnen börjat skolan. Mamman blir efter en tid gravid med en ny man. De planerar giftermål. Barnet C föds innan dess, med kejsarsnitt. På BB reagerar personalen och tycker att mamman är konstig. Barnläkaren, som i första länsrättsförhandlingen efter omhändertagande av C uttalar att mamman lider av en sjukdom som innebär att hon sjukbelägger sina barn utan att de är sjuka,  gör anmälan till socialförvaltningen. Denne läkare har ej träffat M:s två äldre barn.

            Det beslutas att föräldrarnas omsorgsförmåga skall utredas. De går frivilligt med på att flytta till ett utredningshem, efter att ha fått vara med sitt  nyfödda barn i sitt eget hem ett dygn. De stora barnen flyttar också med. Familjen anser sig, trots att de har svårt att förstå varför de skall utredas, väl bemötta av personalen, som inte har något att anmärka mot M. De hjälper till med bröllopsförberedelserna.      Socialförvaltningen bestämmer, några dagar före det planerade bröllopet, att hela familjen skall flyttas till ett annat utredningshem där det finns personal med ”erforderlig kompetens.” Ingen i familjen vill flytta. M:s äldsta barn får som det heter permission för att vara med på sin mors bröllop. På det nya utredningshemmet känner sig familjen motarbetad och övervakad. Denna helt nya personal, anser i motsats till första utredningshemmets personal, att föräldrarna inte kan se till sitt nyfödda barns behov. De sägs sätta sina egna behov före barnets.

            Socialförvaltningen bestämmer att C skall flyttas till en jourmamma. Denna får föräldrarna god kontakt med och uppskattar, de få gånger de tillåts besöka henne och sitt barn i en närbelägen stad. Socialsekreterarna bestämmer att C, efter några veckor hos jourmamman skall placeras i ett fosterhem och att jourmamman skall inskola C i detta.

            När så Kammarrätten hade beslutat, då C hunnit bli tio månader gammal, att C ej skulle vara placerad utan skulle hem bestämde socialförvaltningen att  C skulle flyttas till ännu ett utredningshem, det tredje i ordningen. Där skulle ny personal hjälpa C, som det hette, att knyta an till sina föräldrar.

            Denna helt nya personal för C och hennes familj arbetade, enligt egen uppgift, ”intensivt med uppdraget att återförena föräldrar och barn.” Dock fann de att

”föräldrarnas bristande förmåga att vara känslomässigt öppna och tillgängliga för C omöjliggjorde en anknytning till C.” 

Deras slutsats var att C behövde skiljas från sina föräldrar igen och placeras i fosterhemmet. De anförde, enligt Kammarrättens nya dom den.....(varur också ovan citerats):

”Om C:s grundläggande känslomässiga behov även fortsättningsvis inte blir tillfredställda löper C en uppenbar risk att drabbas av ett livslångt handikapp när det gäller att skapa nära relationer.” (sid.11)

Kammarrätten beslutade att C skulle tvångsomhändertas ånyo. De baserade detta beslut på utlåtandet från den nya personalen som ansåg att det inte gick att inskola C till C:s föräldrar och på ett utlåtande från Socialstyrelsen. I detta, skrivet av en tjänsteman, som ej träffat M eller något av hennes barn eller någon närstående, står (citerat från den andra kammarrättsdomen):

            ”Sammanfattningsvis finner Socialstyrelsen att det fortsatta arbetet med invänjning av C till föräldrarna har bekräftat föräldrarnas tidigare visade omsorgsbrister om C, bl.a. genom sin oförmåga att sätta C:s behov framför sina egna. Det viktigaste tecknet på detta är C:s egna reaktioner. Under tiden på NN (namnet på institutionen) går hon tillbaka i sin utveckling och blir tyst och inbunden. Barns reaktioner måste tas på allvar. Barnpsykologisk erfarenhet talar också för att C:s behov av skydd måste sättas före föräldrarnas önskemål.”

C placerades mot sina föräldrars vilja och önskan tillbaka i fosterhememt många mil från föräldrarna. De separerade, pappan blev våldsam mot M, som så småningom fick skyddad adress. M har haft många turer med försök att få hem C och de äldre barnen, som också tvångsomhändertogs. Dessa fick en tid bo med sin pappa. M har endast tillåtits att träffa C under övervakning av den socialsekreterare som varit med och drivit fram tvångsomhändertagandet. Två timmar varannan vecka har M fått träffa C - under bevakning.

            Till grund för detta låg ett utlåtande begärt av socialtjänsten. En psykiater som aldrig träffat M, hennes barn, eller några till familjen närstående personer med kunskap om M:s sätt att ta hand om sina barn, konstaterar på en sida, efter att han kortfattat gjort en definition av den psykiatriska sjukdom som socialtjänsten länge ansett att M lider av, att hon gör det:

            ”Mest aktivt och mest potentiellt handikappande har detta varit i C:s fall men även för de äldre barnens del föreligger samma grundproblem. Utredningsmaterialet visar också att M trots konfrontationer med uppgifter om barnens verkliga hälsotillstånd samt försök till pedagoogiskt och psykosocialt stöd inte lyckats bryta sitt beteende att förfalska barnens sjuhistoria. Tillsammans med vad som ovan nämnts angående M:s eget Münchhausen syndrom förstärker det den dålliga prognosen för barnen i M:s vårdnad.”

I min hand har jag sedan snart fem år en rad journaler och läkarintyg som bekräftar att M och hennes två äldsta barn haft en hel del sjukdomar och besvär som de fått behandling för. En systematisk kronologisk genomgång är under utarbetande.

            M träffade en ny man. De blev kära och gifte sig. De fick i januari i år ett efterlängtat barn. D och D:s föräldrar hann leva tillsammans tills D blivit  nitton dagar gammal. Då kom socialjouren med polis för att hämta det nyfödda barnet. Pappan fick följa med om han ville, men mamman fick inte träffa deras barn på två veckor hade socialförvaltningen i mammans nygamla hemkommun bestämt. Mamman var farlig sas det. Personalen på det utredningshem dit den chockade fadern och den lilla babyn fördes fick till uppgift att skydda barnet från M.

            Till grund för detta omhändertagande låg att den nya socialförvaltningen samma dag per telefon fått veta att den forna socialtjänstens

            ”bedömning är att D behöver omhändertas omedelbart, då det finns fara för hans liv och hälsa. Enligt ett utlåtande     980602 från XX, chefsöverläkare och specialist på barn och ungdomspsykiatri, har modern Münchhausen syndrom och Münchhausen Syndrom by proxy.”

Mammans juridiska ombud skrev till socialförvaltningen om att någon utredning ej företagits innan D togs från sin mamma, att D hade behov av att träffa sin mamma oftare och att det var bäst för D att få bröstmjölk. I svaret undertecknat av tre socialsekreterare står:

            ”Familjegruppen i X har bedömt att M:s omsorgsförmåga inte behöver utredas ytterligare vilket framgår i uredningen jml 50§ SoL, daterat 010307. Vår bedömning är att  M redan tidigare visat stt hon gravt brustit i sin omsorgsförmåga om sina tre äldre barn och att ingenting påvisar att en förändrng i omsorgsförmågan skulle ha skett. /.../ D vårdas jml LVU och hans umgänge med modern bedöms utifrån hans behov. Vår      bedömning är att D inte har behov att träffa sin modern oftare i dagsläget.

            Då D vårdas jml LVU är det vår skyldighet att ge honom skydd och vi måste vara försäkrade om att han bara får i sig det han ska. Då det råder begränsat umgänge är amning i praktiken svårt att fullfölja och mjölken kan innehålla för D skadliga ämnen. Skulle mjölken transporteras till D kan vi inte då garantera att innehållet inte är ren mjölk.”

 

Det nyfödda barnet D får inte sin mammas mjölk för att socialsekreterarna tror att M kan förgifta mjölken. Pappans lämplighet att ta hand om D ifrågsätts, eftersom han, liksom M, anses sakna  insikt om M:s sjukdom och hennes farlighet för sina barn. D:s pappa måste, enligt socialtjänsten, personalen som skyddar D från M och enligt sitt sent tillsatta juridiska ombud (föräldrarna hade först samma ombud), ta ut skilsmässa från D:s mamma för att ha en liten chans att få ta hand om D, deras gemensamma barn.

 

 

 

Förslag:

1. Att en kommission av jurister utses av riksdagen med uppdrag att utifrån ovan aktuella fall och  eventuellt andra* undersöka om, och i så fall hur, utredning, handläggning, beslut och åtgärder brustit vad gäller

 

legaliteten, innefattande

·      tillämpningen av LVU,

·      tillämpningen av SoL,

·      tillämpningen av gällande grundlag och föreskrifter angående utredning,  intygsskrivande och separation barn - föräldrar,

·      behov av att revidera formuleringar i t.ex. LVU som ger grund för godtyckliga tillämpningar av lagen (”eller något annat finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas),

·      behov av att införa en ny lag som möjliggör strafföring av dem som i sin tjänst, utan grund i av oberoende bedömare iakttagbara missförhållanden, skiljer ett barn från en eller båda föräldrarna, eller medverkar till en sådan grundlös separation,

·      behov av att revidera SoL för att inskränka maktbefogenheterna för socialsekreterare och socialtjänst   

 

legitimiteten, innefattande

·      ett etiskt och humanistiskt perspektiv,

·      barnets bästa på kort och på lång sikt,

·      kunskap, kompetens,

·      rättssäkerhet för barn och föräldrar

 

ekonomin, innefattande

·      ett företagsekonomiskt perspektiv (hur många skattekronor kostar placeringar i utredningshem, jourhem, fosterhem och på barnpsyaktriska kliniker? Är det ekonomiskt försvarbart i förhållande till vad kostnaderna ger för resultat?),

·      ett samhällsekonomiskt perspektiv (jämförelser av alterntiva kostnader på kort och på lång sikt, dvs innefattande förutsebara kostnader för samhällsvård och vård av individer som under sin barndom utan grund i grava och uppenbara missförhållanden placerats utanför hemmet /familjemedlemmar till vilka finns kärleksband)

 

*En efterlysning, jämförbar med den som gjorts vad gäller offer för tvångssterilisering, skulle kunna göras, i dag gällande barn, mödrar och fäder som anser sig ha lidit skada på grund av att de utsatts för grundlösa tvångsseparationer.

 

2. Att Socialstyrelsens arbete för att motarbeta godtycket inom socialtjänsten fortsätter, följs upp och intensifieras, t.ex. genom fortbildning av socialsekreterare i källkritisk utredningsmetodik och suggestion.

 

 

3. Att  Socialstyrelsen får i uppdrag att ange hur föreskrifterna om intyg 1981:25 skall tolkas - och inte tolkas, och om, och i så fall när och under vilka betingelser socialsekreterare får använda sig av psykiatriska  intyg/utlåtanden för tvångsingripanden mot barn och föräldrar, dvs. någon sorts praxisanvisning

 

 

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

Testimonia KB, Lokevägen 8, 187 76 Täby, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

Öppet brev till justitieutskottet, Socialstyrelsen, justitieministern

Farlig eller farliggjord mamma?

Farliga föräldrar eller farliggjorda föräldrar?

Advokat Lennart Hanes brev med begäran om skadestånd för föräldrar och barn som drabbats av tvångsomhändertagande

 

Tillbaka till Pågående Rättsfall

Till Artikelindex

Rapport_brev_till_socialministern

 

Brev till Socialministern

Sven-Erik & Ingrid Bergs brev till socialministern återges här med brevskrivarnas benägna tillstånd.

Följande uppgifter lämnas om brevskrivarna:

Makarna Berg har fört en tre år lång kamp mot de sociala myndigheterna för att få hem sitt barnbarn som omhändertogs enligt LVU. Makarna Berg dömdes av Umeå tingsrätt den 2 april 1998 för förtal av socialsekreterarna som handlagt omhändertagandet av deras barnbarn. Domstolen dömde morföräldrarna att betala skadestånd till socialarbetarna.

Makarna Berg överklagade domen. Den 17 september 1998 beslutade Hovrätten för Övre Norrland att meddela makarna Bergs prövningstillstånd.

Fortsättning följer.

 

  • 1998-11-23

    Till
    Socialministern

    Givetvis inser vi att en nyutnämnd socialminister har ett späckat program. Det år ju ett mycket omfattande verksamhetsområde som lyder under socialdepartementet. Vi anar att det kan bli fråga om långtgående prioriteringar bland de frågor som pockar på uppmärksamhet.

    Det är naturligtvis inte vår uppgift och inte heller vår ambition att försöka styra och ställa i socialministerns ämbete. Ändå finns det ett område där vi vill framhålla vikten av snara och kraftfulla förändringar. Vi medborgare som lever på gräsrotsnivå får emellanåt uppleva hur småpåvar bland myndighetsutövare å det grövsta missbrukar lagar och förordningar för att tillfredsställa egna intressen. Socialtjänsten i vårt land tar varje år flera tusen barn från deras naturliga miljö bland biologiskt anhöriga och placerar dem hos vilt främmande människor (inte sällan vänner och bekanta till handläggande tjänstemän inom socialtjänsten).

    Officiellt åberopar handläggande socialsekreterare Socialtjänstlagen, LVU samt "barnets bästa" för att genomföra dessa familjesplittringar. Dessvärre nödgas vi konstatera hur åtskilliga socialsekreterare utnyttjar lagarna för egna syften och för fosterhemsföräldrars behov och intressen.

    Föräldrar, ofta ensamstående mödrar, som är ekonomiskt beroende av socialtjänsten "utreds" under skandalartade former. Föräldern trakasseras och bearbetas på sätt som påminner om avancerad psykisk tortyr samt utsätts för hot och tvångsåtgärder. Sedan står det i befintlig dokumentation att vederbörande har fått "hjälp och stöd" och att detta har skett "i samförstånd" med den utredda personen. Journaler och rapporter vimlar av sakfel, förvanskningar och direkta lögner.

    "Utredningen" är ensidigt hållen och upptar i huvudsak eller uteslutande sådana faktorer som kan vändas till den förälderns nackdel. Där det inte finns något att anmärka på, där konstruerar handläggaren dylika saker. Med denna "utredning" som underlag beslutar berörda instanser att skilja barnet från den förskräckliga släkten.

    Det är alltså hos den enskilde socialarbetaren de brutala övergreppen begås. Socialsekreterare i Nordmalings kommun har de senaste åren systematiskt "förmedlat" barn. Sistlidna sommar har den ena av dem lyckats placera fyra syskon i 3 (tre) olika fosterhem.

    Med förenade krafter har två socialsekreterare i maskopi med en desperat och egoistisk fosterhemsmamma lyckats stjäla tre år av vårt ena barnbarns liv och med tydligt uppsåt att beröva oss barnbarnet för gott. Vi har nödgats föra en svår och kostsam kamp i över tre års tid mot mycket bångstyriga socialarbetare för att få hem vårt barnbarn. Socialsekreterarna har hela tiden fortsatt att sätta sig över gällande lagar samt obstruerat mot domstolsbeslut. Trots rader av erinringar från tillsynsmyndigheter och trots mängder av bevisbara lagbrott från socialsekreterarnas sida, fortsätter dessa ogenerat sin handel med andras barn. De kan åtminstone tills vidare under beskydd av överordnade och dåligt insatte förtroendevalda fortsätta sin grymma verksamhet.

    Då vi öppet agerat i tidningar, TV och på annat sätt har vi fått kontakt med flera 10-tal familjer över hela Sverige som råkat ut för samma skandalösa och lagvidriga behandling.

    Under 1997 placerades cirka 7000 svenska barn utanför den egna biologiska familjen. En betydande del av dessa placeringar har möjliggjorts på grund av fruktansvärda övergrepp från handläggande personal inom socialtjänsten.

    Det måste föreligga något grundläggande fel i systemet, när enskilda tjänstemän kan missbruka våra lagar på detta av avskyvärda sätt och ändå undgå straff. Staten Sverige har ju också fått en lång rad erinringar, från internationellt håll för brott mot antagna konventioner beträffande mänskliga rättigheter.

    Vi utgår ifrån att socialministern känner till statistiken för fosterhemsplaceringar. Det är dock, av lätt förklarliga skål, inte lätt för en socialminister eller för någon annan på regeringsnivå att känna till den skandalartade och kriminella verksamhet som döljer sig i den statistiken. Vi finner det därför vara av största vikt att på detta sätt lyfta fram problemet.

    Totalt lär det i dagsläget finnas cirka 20000 fosterhemsplacerade barn. Nästan hälften av alla fosterhemsplaceringar avbryts för att de inte utfallit väl.

    Här finns det en mycket angelägen arbetsuppgift för en socialminister. Vi kan inte, i en stat som kallas civiliserad, tolerera en omfattande människohandel. Ärendet bör få dubbel prioritet.

    Med vänlig hälsning

    Sven-Erik Berg Ingrid Berg

     

    Till socialministerns svar

    Till Artikelindex

    Tillbaka till Rapporter

Rigmor och Sture Perssons brev till Riksåklagaren Klas Bergenstrand

                        Rigmor & Sture Perssons brev till Riksåklagaren Klas Bergenstrand

 

 

 

Den under 1998 i samband med sin skilsmässa falskt sexanklagade och sedermera frikände fd kammaråklagaren Stefan Holmlin tog sitt liv den 5 april 2002.

Jur. kand. Rigmor Persson, Stefan Holmlins mor, har givit NKMR tillstånd att publicera nedanstående brev som hon sände till Riksåklagaren Klas Bergenstrand, angående falska anklagelser om incest och oskyldigt dömda män i Sverige under millenniumskiftet 1990 - 2000, statsfeminismens och den moderna häxprocessens tidevarv.

 

 

 

 

 

 

 

 

Riksåklarmyndigheten

Att: Klas Bergenstrand

103 27  Stockholm

 

Den 20 maj  2002

 

 

 

Stefan  Holmlin, fd kammaråklagare, ett offer för  falska anklagelser gällande sexuella övergrepp och undermåliga och ensidigt gjorda förundersökningar.

 

 

Den 5 april 2002 tog Stefan Holmlin sitt liv, han blev 42 år gammal och hade arbetat som kammaråklagare i Trollhättan till och med den 9/9 1998 den dag han hämtades av polisen på väg till sitt arbete.

Rättssystemet utnyttjade de yttersta gränserna för att skada en människa för livet. Det är ett väl känt faktum att en människa som utsätts för exceptionell kränkning och fråntas all sin värdighet och respekt med stor sannolikhet löper en mycket stor risk att senare begå självmord. Precis detta hände Stefan Holmlin, han blev oskyldigt anklagad för sexuella övergrepp.

 

I en vårdnadstvist om den lilla dottern anmälde fd hustrun på falska grunder Stefan Holmlin för sexuella övergrepp, våldtäkt, olaga hot, misshandel mm . Det märkliga var att hustrun även anklagat och dokumenterat i sin dagbok, att Stefan Holmlin vid fyra tillfällen försökt att kväva sin lilla dotter, varvid det första tillfället skulle ha ägt rum samma dag mor och barn kom hem från BB i augusti 1997.  Trots att alla brottsanklagelserna avsåg år 1997, lämnade fd  hustrun den 5 månader gamla dottern i Stefan Holmlins vård vid olika tillfällen under hela våren 1998 efter deras separation. Men detta faktum fick inte vare sig polis eller chefsåklagaren Staffan Söderberg att fråga sig huruvida brottsanmälan gjord av fd hustrun nio månader senare kunde äga sanningens prägel.  Stefan Holmlin åtalades överhuvudtaget inte för de fyra dokumenterade mordförsöken på dottern, vilket är mycket märkligt. Chefsåklagaren Staffan Söderberg vid Karlstadkammaren blev i oktober 2001 avsatt från sin tjänst som chefsåklagare,  av orsaker som ter sig en aning dunkla.

 

Chefsåklagaren Staffan Söderberg förordnades av Riksåklagarmyndigheten att leda förundersökningen gällande åklagarkollegan Stefan Holmlin.

Den orättfärdiga rättsprocess som bedrevs mot vår son Stefan Holmlin hade stöd från Riksåklagarmyndigheten, biträdande riksåklagare Solveig Riberdahl och överåklagaren Birgit Thunved, Göteborg. Rädslan att man hade ett ”rötägg” i kåren satte Stefan Holmlins rättssäkerhet ur spel på flera punkter. I inledningsskedet, innan förhör hållits med Stefan Holmlin,  uttryckte chefsåklagaren Staffan Söderberg till Stefan Holmlin ”Ditt fall blir stort”.Redan i det skedet ansåg chefsåklagaren Staffan Söderberg honom skyldig till brott enbart på fd hustruns anmälan. Var fanns förutsättningslösheten, objektiviteten och oskuldspresumtionen vid utredningen av det påstådda brottet från fd hustrun? Staffan Söderberg arbetade under hela förundersökningen med att söka få bekräftelse på brottsanklagelserna utan att vare sig lyssna till vad Stefan Holmlin hade att säga till sitt försvar. När han vid ett tillfälle påpekade detta faktum för Staffan Söderberg svarade denne ”Du sitter inte i den positionen nu att du överhuvudtaget kan utkräva någonting”.

 

Redan den 25/9 1998 föranledde Staffan Söderbergs agerande i processen advokaten Per E Samuelson att i en skrivelse till Vänersborgs Tingsrätt påpeka att ”åklagarens ståndpunkt i fråga om behovet av att förordna en vittnespsykolog med barnpsykiatrisk kompetens är inte bara märklig utan fast mer direkt felaktig och stridande mot lag.” Detta var bara ett exempel på denne åklagares mycket märkliga beteende under hela denna långa process.

 

I en intervju för Expressen säger Stefan Holmlins försvarsadvokat Per E Samuelson:

”Jag är kritisk mot att åtal väcks på så ofullständigt underlag. När en vuxen kvinna kommer med sådana allvarliga anklagelser är det viktigt att man utreder kvinnans tillförlitlighet. Det gjorde man inte i detta fallet. Här tog man hennes påståenden för goda utan närmare kontroll.” Stefan Holmlins fall påverkade Per E Samuelson mycket på många olika sätt.

”Det är ett mål jag är stolt över att ha drivit. Samtidigt är det en skrämmande insikt att det finns människor som säkert är dömda utan att någon har kollat om de verkligen är skyldiga”

 

Stefan Holmlin skrev flera A-4 pärmar med skrivelser till riksåklagare Klas Bergenstrand, biträdande riksåklagaren Solveig Riberdahl och överåklagaren Birgit Thunved i Göteborg med påpekanden om felaktigheter i den rättsprocess som bedrevs mot honom. Dessa skrivelser vann inte något som helst gehör. Alla anmälningar om felaktigheter i processen avskrevs. Chefsåklagaren Staffan Söderberg hade Riksåklagarmyndighetens och överåklagaren Birgit Thunveds fulla förtroende. Staffan Söderberg utfärdade att Stefan Holmlin skulle sitta häktad på fulla restriktioner. I den situationen har den misstänkte ingen som helst möjlighet att bemöta anklagelserna men Stefan skrev åtskilliga skrivelser till chefsåklagaren Staffan Söderberg, vilka ignorerades av honom.

 

Dessa restriktioner pågick över 3 månader, men Stefan Holmlin skulle komma att sitta häktad 219 dagar, nära 8 månader. Han genomgick två rättegångar i tingsrätt och en rättegång i Hovrätten i Göteborg med friande domar. Klarar någon människa som är oskyldig till brottsanklagelserna allt detta utan ett trauma som oftast visar sig när allt är över (posttraumatisk stress) och spillrorna av livet ska sopas ihop och en ny framtid ska skapas och man därtill är oskyldig ?  Stefan Holmlin klarade inte detta, han hade under nära två år befunnit sig i något som kan betecknas som en krigszon och slagits för sitt liv. Kränkningarna mot hans person och som varande åklagare var för djupgående. Han  rentvåddes så till vida att han fick frikännande domar, skadestånd av staten, hade ett stort socialt närverk, men människan Stefan Holmlin var, som han själv uttryckte det, mentalt märkt för resten av livet. Det faktum att Stefan Holmlin själv var åklagare till yrket förstärkte detta trauma hos honom, han ville fortsätta att arbeta med juridiken och arbetade vid sin död på en advokatfirma för att senare söka till Advokatsamfundet. Vi hans familj och hans vänner såg vilken kamp han förde för att komma tillbaka till livet igen, men trots allt stöd och all hjälp från många människor i hans närhet, orkade han inte kämpa längre och valde därför denna mycket tragiska utväg. Stefan uttryckte det så: ”Jag är  som en skadeskjuten fågel av den orättfärdiga processen mot mig, jag orkar inte flyga längre.”

Den 5 april 2002 tog han sitt liv.

 

Dessvärre är inte Stefan Holmlin ensam om att bli falskt anklagad av fd hustru/sambo och lagförd för sexuella övergrepp i en vårdnads/ umgängestvist efter en separation. För hämndlystna kvinnor är en falsk incestanmälan det mäktigaste av alla vapen för att förhindra fadern från vårdnad / umgänge med  barnet och samtidigt förstöra hans liv. Det fruktansvärda är att i allt för många fall blir modern trodd på sitt ord och rättsväsendet ifrågasätter inte om moderns anmälan möjligtvis kan bygga på falska grunder. 

 

Advokaten Per E Samuelson skrev i en artikel i Advokaten 2/2000. Försvararen i sexmål måste göra egna utredningar. Han skriver ”att när det gäller sexbrott nöjer sig polis/åklagare med att kartlägga den subjektiva utsagan och underlåter mestadels att kontrollera huruvida den stämmer med den objektiva verkligheten. Följden blir att sexmål ofta är ensidigt utredda i fällande riktning då åtal väcks. Den åtalades version är ofta nagelfaren i detalj medan målsägandens inte alls är granskad. Det allvarliga är att bristen gäller just den del av utredningen som enligt HD är av direkt avgörande betydelse för utgången, nämligen målsägandens utsaga. Enligt min mening torde denna brist vara den vanligaste orsaken till felaktigt fällande domar”.

 

Dessvärre är Stefan Holmlin inte ensam om att ta sitt liv efter falska anklagelser om sexuella övergrepp. Han är inte heller ensam om att erhålla skadestånd efter dessa orättfärdiga processer i våra domstolar där alltför ofta processmaterialet bygger på mycket dåliga och ensidiga förundersökningar av polis och åklagare. Flera män har blivit oskyldigt dömda för sexuella övergrepp (gäller även andra brott) till långa fängelsestraff för att senare få resning i HD och friande domar. Skadestånden som utbetalas till dessa män efter flera mardrömsår i fängelse är rättsstatens ”plåster på såren” till dessa män, men hur ter sig livet mentalt för den anklagade, häktade, kanske dömde mannen efter detta?

 

Stefan Holmlin har i en skrivelse till Justitieutskottets ledamöter uttryckt följande:

”Vi är alla överens om målet att värna om kvinnor och barn samt att samhället skall ge allt tänkbart stöd till dessa när de har blivit utsatta för brott och lagföra förövarna så att de döms till fängelse eller får adekvat vård.

 

Dock gäller enligt 23 kap 4§ rättegångsbalken 'Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala mot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis som är till hans förmån tillvaratagas.'

Polis och åklagare gör i många fall det felet under förundersökningen att de okritiskt dokumenterar anklagelserna av kvinnan och söker sedan bekräftelse på dessa. Mannen betraktas redan vid anhållandet som skyldig till anklagelserna. Detta strider mot 23 kap 4§ i rättegångsbalken och oskuldspresumtionen i lag 1994:1219 och den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I  många fall tar sig polis och åklagare friheten att under förundersökningen agera domstol och uppträder som om de varit åsyna vittnen till de påstådda brotten kvinnan anmält och nöjer sig med att kartlägga den subjektiva utsagan och underlåter att kontrollera den mot den objektiva verkligheten. Denna brist på objektivitet påverkar självklart i ett senare skede prövningen i domstol.”

 

Enbart det faktum att en hustru vid en separation och i en vårdnads/umgängestvist anmäler mannen för sexuella övergrepp, våldtäkt mm, så behöver det inte vara med sanningen överensstämmande. Den man som förnekar brott kan faktiskt vara oskyldig till påstådda brottsanklagelser av kvinnan i en sådan situation.

Rådmannen Bo Severin vid Lunds tingsrätt skrev i ett debattinlägg i DN den 24 oktober 1995:

”Vi saknar kunskaper om i vilken utsträckning människor är så lättsinniga att de utan betänkligheter av slarv lämnar för andra skadliga uppgifter. Vi saknar kunskaper om hur beredda människor är att avsiktligt ljuga inför polis och domstol. Vi förstår inte att vi med vårt sätt att ställa frågor kan förändra andra människors verklighetsuppfattning. Det händer hela tiden att våra mest välmenande utredare och förhörsledare förändrar både barns och vuxnas minnesbilder. Vi tillgodogör oss inte heller kunskaperna om hur flera människor kan samverka med att lämna oriktiga uppgifter. Kort sagt vi saknar kunskaper om människans förhållande till verkligheten och om lögnens mekanismer.”

 

De senaste dagarna har i media påtalats om undermåliga förundersökningar, utbrända och sjukskrivna åklagare med alldeles för stor arbetsbörda.  Många åklagarkammare är underbemannade och man har på vissa åklagarkammare fått ta in pensionerade åklagare för att i någon mån utreda brott. Mot den bakgrunden kan man förstå de många gånger undermåliga förundersökningarna som för den misstänkte kan få förödande konsekvenser. När det gäller sexuella övergrepp på barn krävs att polis och inte minst åklagare som ska utreda dessa brott, besitter mycket stora kunskaper och kompetens om de olika mekanismer som styr en anmälan av dessa brott. En alternativhypotes redan i inledningsskedet att det kan röra sig om en falsk anmälan exempelvis vid en separation mellan parterna och/ eller i en vårdnads/ umgängestvist dem emellan. Det är viktigt att någon som gjort sig skyldig till sexuella övergrepp blir lagförd och dömd, men det är livsviktigt att en oskyldig inte döms till fängelse på en falsk anmälan. Detta sker i Sverige idag och detta faktum får förödande konsekvenser för den oskyldigt dömde men också för den oskyldigt häktade och senare friade.

 

Stefan Holmlin blev friad av en enig Hovrätt sommaren 2000, men för honom var de kränkningar av sin person och yrkesman han utsattes för av chefsåklagaren Staffan Söderberg, något Stefan Holmlin aldrig kunde förlika sig med.

 

Efter avslutad rättegång i Hovrätten i Göteborg i juni 2000 poserade chefsåklagaren Staffan Söderberg tillsammans med målsägarebiträdet advokaten Marianne Andersson och fd hustrun Cristeta Holmlin på trappan in till Hovrätten och lät sig fotograferas tillsammans av en fd sambo till Cristeta Holmlin. Efter avslutad fotografering kramade de om varandra innan de skildes åt. Denna händelse talar helt för sig själv men belyser i någon mån på vilken nivå hela processen mot Stefan Holmlin befann sig.

 

En öppen, ärlig, medkännande människa med ett mycket stort rättspatos bemöttes inte med den respekt mot andra människor han själv alltid var så mån om i sitt arbete som åklagare och denna respekt inbegrep även den tilltalade.

Stefan Holmlin blev ett offer för falska anklagelser om sexuella övergrepp i en vårdnadstvist och undermåliga och ensidigt utredda förundersökningar vid misstanke om detta brott. Vem ställs till ansvar för detta? Svar: Ingen, Stefan Holmlin begick ju självmord.

 

Vår familj har mist en son och bror, den 5 åriga dottern har förlorat sin pappa under mycket tragiska former. För oss finns bara en from förhoppning, att Stefans Holmlins död stämmer till eftertanke inom rättsväsendet och förändrar sitt sätt att arbeta och tänka vid utredningen av det misstänkta brottet gällande falska anklagelser om sexuella övergrepp. Förundersökningen och de därpå följande processerna i Stefan Holmlins fall kan troligen tjäna som riktmärke för hur man inte skall bedriva rättsskipning i rättsstaten Sverige. Utan en förändring av attityder, alternativhypoteser och utredningsförfarande inom rättsväsendet när det gäller dessa påstådda brott ter sig vår sons självmord som fullkomligt meningslöst.

 

 

Rigmor och Sture Persson

föräldrar till fd kammaråklagaren

Stefan Holmlin

 

 

 

Bifogas:

Minnesruna över Stefan Holmlin införd i Trollhättans tidning den 14/5 2002

 

Kopia till:

Justitieminister Thomas Bodström, Stockholm

Överåklagare Bitgit Thunved, Göteborg.

Fd. chefsåklagaren Staffan Söderberg, Karlstad.

Målsägarbiträdet, advokat

Marianne Andersson, Allmäna advokatbyrån, Göteborg.

Socialkontoret i Tanumshede, Annika Vestlund.

 

 

Rigmor Perssons brev till Justitiedepartementet maj 2002

 

Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodstrom november 2000

 

Till Minne av Stefan Holmlin

 

Incesthysterin och domstolarna

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter