Rigmor Perssons brev till Justitiedepartementet

 

 

Rigmor Perssons brev till Justitiedepartementet

 

 

 

Den under 1998 i samband med sin skilsmässa falskt sexanklagade och sedermera frikände fd kammaråklagaren Stefan Holmlin tog sitt liv den 5 april 2002.

Jur. kand. Rigmor Persson, Stefan Holmlins mor, har givit NKMR tillstånd att publicera nedanstående brev som hon sände till Justitiedepartementet, angående falska anklagelser om incest och oskyldigt dömda män i Sverige under millenniumskiftet 1990 - 2000, statsfeminismens och den moderna häxprocessens tidevarv.

 

 

 

 

 

 

                                                Justitiedepartementet

                                                Att: Just. min. Thomas Bodström

                                                103 33 Stockholm

 

                                                Den 20/5 2002

 

Hur många fäder skall offras på ” incesthysterins altare” innan  rättsväsendet ingriper ?

 

Refererar till mina tidigare brev dat den 16/11 2000 och 27/5 2001 ställda till justitieminister Thomas Bodström. I ditt svar till mig då svarade du bland annat att du inte kunde kommentera enskilda fall.  Jag förväntar mig inte heller nu en kommentar om detta ”enskilda fall” angående vår familjs ofattbara tragedi att vår son fd kammaråklagaren Stefan Holmlin tog sitt liv den 5 april 2002. Trots, i hans fall, de friande domarna, skadestånd som ”plåster på såren” orkade han inte leva med de kränkningar mot sin person och som yrkesman han fått utstå under nära två år. Vi, hans föräldrar och syskon har med detta kastats ner i en sorg som är ordlös, hans dotter är utan en pappa. Sorgen tar sig också uttryck i en vrede mot ett rättssystem som trots Stefan Holmlins alla skrivelser till riksåklagare och överåklagare om alla felaktigheter som begicks under hans process, varje gång ignorerades fullständigt och avskrevs. Stefan Holmlin var oskyldig till alla de brott han anmäldes för av fd hustrun. Han är inte ensam om det, dessa orättfärdiga processer pågår år efter år, ingenting förändras angående ensidigheten i utredningen av dessa misstänkta brott.

 

Vem kan ställas till svars för att vår son inte orkade leva med dessa falska anklagelser och umgängessabotage från fd hustrun samt de därpå följande processerna ? Fd  hustrun  för falsk tillvitelse och bevisförvanskning eller chefsåklagaren i målet Staffan Söderberg för obefogat åtal ? (Chefsåklagaren blev den 15/10 2002 avsatt från sin tjänst vid Karlstadkammaren.)

 

Svaret är naturligtvis ingen. Man kan döda en människa på många olika sätt och ett av dem är att fullständigt tillintetgöra och kränka en människa med lagliga medel, men så länge man inte rent faktiskt håller i mordvapnet kan ingen ställas till svars för någons död.

 

Jag ställer samma fråga till dig Thomas Bodström som jag gjort i mina två tidigare brev;

Hur länge till dröjer det innan polis, åklagare, sociala myndigheter vid en anmälan från fd hustru/sambo redan i inledningsskedet av det misstänkta brottet, börjar arbeta med alternativhypotesen att det kan röra sig om en falsk anmälan från fd hustrun, när det pågår en vårdnads/umgängestvist dem emellan??

 

Hur länge till skall de mödrar som falskt anklagar fadern för sexuella övergrepp få använda sig av det mäktigaste av alla vapen, en falsk anmälan om incest och rättsväsendets alla resurser för att få ensam vårdnad om barnen och samtidigt förstöra livet för barnens far??

Dessutom, sedan fd makens liv slagits i spillror på uppenbara lögner, åtalas inte dessa kvinnor, trots att de rent faktiskt begått ett brott. Så länge rättsväsendet underlåter detta kommer en del av de kvinnorna att fortsätta att utnyttja rättssystemet för att uppnå ensam vårdnad om barnen och samtidigt ödelägga faderns liv. Men det var ju också meningen med den falska anmälan.

 

Rigmor Persson med familj

och mor till fd kammaråklagaren Stefan Holmlin

 

 

 

 

Bifogar:
Brev till Riksåklagaren Klas Bergenstrand

 

 

Rigmor Perssons brev till Riksåklagaren Klas Bergenstrand

 

Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodstrom november 2000

 

Till Minne av Stefan Holmlin

 

Incesthysterin och domstolarna

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodström

 

Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodström

 

  •  

 

  • Jur. kand. Rigmor Persson, mor till falskt anklagade och sedermera frikända åklagaren Stefan Holmlin har givit NKMR tillstånd att publicera nedanstående brev som hon sände till Justitieministern Thomas Bodstöm, angående falska anklagelser om incest och oskyldigt dömda män i Sverige år 2000.

 

 

 

Justitiedepartementet

Justitieminister Thomas Bodström

103 33 Stockholm

 

 

Särö den 16/11 2000

 

 

 

Angående falska anklagelser om incest och oskyldigt dömda män i Sverige år 2000.

 

Jag vill göra dig uppmärksam på ovanstående problem och ber dig att vidtaga åtgärder för att minimera riskerna för att män i rättssamhället Sverige år 2000 ska löpa risken att dömas oskyldigt för ett brott de inte begått. Eftersom du arbetat i flera år som försvarsadvokat har du kanske i ditt fd yrke stött på denna problematik. Min förhoppning att du är medveten om att detta sker i dag ligger just i att du arbetat som brottmålsadvokat i flera år och ännu inte är "byråkratiserad", vilket ofta följer med ett ämbete.

Att jag själv stött på denna problematik och vad jag anser, rättsskandal, beror på att min son född 1960 och kammaråklagare till yrket, råkade ut för dessa anklagelser av sin fd hustru i en umgänges / vårdnadstvist. Han blev hämtad av polis, anklagad och frihetsberövad och satt häktad 8 månader, lagförd i 3 rättegångar för att efter nästan 2 års psykiskt lidande i juni 2000 bli helt friad av en enig Hovrätt.

Vår familj, som till stor del består av jurister, dock ej inom rättsväsendet, trodde inte att detta var möjligt i Sverige, som vi dittills betraktat som en rättsstat. Fallet var och är uppmärksammat i massmedia och min son valde att gå ut med både namn och bild för att försöka peka på systemfelen som upprepas gång på gång i många incestmål, vilket han trots 10 år som åklagare, inte visste existerade inom rättsväsendet. Han har själv aldrig utrett sina mål på det sätt åklagaren i målet bedrev förundersökningen mot vår son.

I samband med häktningen, kom jag i kontakt med flera män som hörde av sig till oss och berättade att de blivit falskt anklagde av fd sambor / hustrur i vårdnadsprocesser, några av dem hade blivit anklagade av styvdöttrar och döttrar i tonåren. Några hade avtjänat sitt straff oskyldigt dömda, några hade friats i Tingsrätt och Hovrätt, andra hade blivit hämtade, anklagade och hörda av polis, men i brist på bevis släppts. Oavsett detta mister dessa män oftast kontakten med sina barn, då sociala myndigheter och BUP , trots frikännande domar, betraktar dessa män som pedofiler, "det gick bara inte att styrka". Deras liv är sönderslaget, flera av dem var egna småföretagare, flera av dem är socialt dömda av grannar och andra människor i omgivningen. Detta rör sig om män som arbetat ,varit goda fäder och samhällsmedborgare i hela sitt liv, aldrig varit i klammeri med rättvisan , inte ens haft en betalningsanmärkning.

 

Aktionsgruppen för falskt anklagade fäder (AFAF) är en förening som bildades av ekon. lic. Dan Ahlmark och Veterinären Mikael Hagman, efter att de själva blivit anklagade för incest på sina döttrar av hustru /sambo i en vårdnads/ umgängestvist. Mikael Hagman fick 4 års fängelse i Tingsrätt men friades av en enig rätt i Hovrätten.

Intentionerna är att göra politiker, myndigheter, massmedia mm uppmärksamma på problematiken och försöka förändra polis och åklagares sätt att angripa och utreda falska anmälningar om sexuella övergrepp

Gång på gång upprepas samma systemfelet vid förhör och utredning av detta brott, nämligen att kvinnan / flickan talar sanning, annars skulle hon inte anmäla brottet. Mannens argument lyssnar man inte på och förutsättningslösheten och objektivitetsplikten vid utredningen frångås oftast av polis och åklagare i dessa mål. Rättssäkerheten för den anklagade är minimal då man ej kan bortse ifrån att flera offentliga försvarare, som dels är okunniga om mekanismerna bakom en anmälan, och dels inte tillvaratar sin klients intressen i den grad som borde ske. Detta problem kan många av de anklagade männen vittna om, en alltför passiv försvarsadvokat. Brottet som sådant är så fruktansvärt och rör upp så mycket känslor av avsky hos alla dem som möts av detta brott, att flera av både polis, åklagare och andra inblandade i processen tycks fullständigt tappa sitt logiska tänkande och förnuft samt gör den misstänkte till pedofil på blotta anklagelsen. Polis och åklagare tycks i alltför många fall ägna sig åt att dokumentera brottsanklagelserna.

Jag är mycket väl medveten om att det förekommer sexuella övergrepp på barn inom och utom familjer det har förekommit i alla tider och ska beivras och bestraffas, men vilken man som helst är eller blir inte pedofil. På senare år har flera domar fått resning i HD och flera män har befunnits oskyldiga och stora skadestånd har betalts ut. Detta faktum urgröper tilltron till rättsväsendet och kostar skattebetalarna , staten mycket pengar , för att inte tala om det lidande det innebär för alla inblandade parter, inte minst för barnen.

Kompetensen inom polis och åklagarväsendet gällande falska incestanmälningar och den därpå följande utredningen, måste höjas betydligt, då det i dessa mål är av yttersta vikt, vilken attityd polis och åklagare intar redan från början och inte frångår sin objektivitet och förutsättningslöshet i utredningen och istället gör sig själva till domare. Polis och åklagare måste förstå problemet och mekanismerna bakom en falsk anmälan, en kunskap som idag i allför många fall är obefintlig och kan resultera i att en oskyldig döms till fängelse.

Docenten i straffrätt och forskare vid BRÅ, Hans Gunnar Axberger skrev i en artikel i DN i mars 1998 " Vårt rättssystem bygger på att inga oskyldiga döms." samt menar att med de låga beviskrav som råder i incestmål, löper man risken att döma en oskyldig. Under 90-talet har HD tagit emot 40 resningsansökningar i mål om sexuella övergrepp mot barn. Minst 4 domar har rivits upp.

"Det är väldigt mycket för ett system som är uppbyggt på att aldrig döma oskyldiga. I vårt rättsväsende kanske man skulle räkna med ett sådant här fall per decennium eller per 25 år. Här har man 4-5 fall på kort tid som ser ganska likartade ut. Det är katastrofer att det inträffar i rättsväsendet. Så länge vi bara tror kan vi inte döma en misstänkt." Enligt Hans Gunnar Axberger förekommer motsvarande låga beviskrav inte i någon annan brottskategori.

Advokaten Per E Samuelson skrev i en artikel i Advokaten 2/2000 Försvararen i sexmål måste göra egna utredningar. Han menar "att när det gäller sexbrott nöjer sig polis/ åklagare med att kartlägga den subjektiva utsagan och underlåter mestadels att kontrollera huruvida den stämmer med den objektiva verkligheten. Följden blir att sexmål ofta är ensidigt utredda i fällande riktning då åtal väcks. Den åtalades version är ofta nagelfaren i detalj medan målsägandens inte alls är granskad. Det allvarliga är att bristen gäller just den del av utredningen som enligt HD är av direkt avgörande betydelse för utgången, nämligen målsägandens utsaga. Enligt min mening torde denna brist vara den vanligaste orsaken till felaktigt fällande domar."

Justitierådet Torkel Gregow skrev i Svensk Juristtidning 7/96 bl a "det skall understrykas att det höga beviskrav som gäller i brottmål och främst i fråga om grövre brott bör tillämpas med stränghet i incestmål. Dessa mål kräver ofta ingående bedömningar och närmare övervägande om beviskravet är uppfyllt. Den domare som efter en sådan genomgång anser att det finns någon som helst tvekan om den åtalades skuld bör ogilla åtalet. I anslutning härtill kan påpekas att HD inte kan förväntas över lag eller ens i någon större omfattning korrigera fall då åtal har bifallits på alltför tunn bevisning. De bevisfrågor som uppkommer i incestmål har inte så ofta prejudikatintresse och resningsskäl föreligger sällan. Det innebär att sista ordet i allmänhet är sagt genom hovrättens dom."

Dessa uttalanden pekar på det stora ansvar som ligger på polis och åklagare vid utredningen av det misstänkta brottet. Görs utredningen med inställningen att endast dokumentera anklagelserna mot den misstänkte och målsäganden inte utreds och anklagelserna ifrågasätts, inte utreder den objektiva verkligheten, med andra ord, man "tror" på målsäganden man lägger sålunda målsägandens utsaga till grund för hela förundersökningen. Detta presenteras sedan i Tingsrätt för intet ont anande domare och nämndemän. Eftersom det ovan beskrivna oftast är det sätt på vilket många av incestmålen utreds är det av största vikt att den misstänkte har en försvarare med 100% engagemang i sin klient, som gör egna utredningar om polis och åklagare fallerar, för att i görligaste mån förhindra att den misstänkte blir oskyldigt dömd för ett brott som inte begåtts.

De kvinnor som falskt anmäler sina män/sambor, löper ingen som helst risk att själva bli åtalade för falsk tillvitelse eller bevisförvanskning gällande falska anmälningar om incest, för vilken åklagare driver en sådan utredning till ev åtal, det vore att indirekt erkänna att det förelåg ett misstag redan från början då man hämtade in mannen och ev häktade honom.

Jag skulle dock önska att de kvinnor som uppenbart anmäler på falska grunder skall ställas till svars för detta. Som det är i dag kan kvinnor använda sig av rättsväsendet för att effektivt förhindra mannen kontakt, vårdnad och umgänge med sina barn. De bevekelsegrunder som driver vissa kvinnor till en falsk anmälan kan vara hämnd, att få uppmärksamhet, ekonomiska skäl samt att få ensam vårdnad om barnen. Ämnet incest är så känsloladdat och vidrigt att man måste ta det på yttersta allvar helt riktigt, felet som begås är att mannen vid inhämtandet inte är misstänkt för brottet, han är redan dömd av polis och åklagare i många fall. Brottsanklagelserna dokumenteras och blir till en sanning.

 

Det finns inga vinnare i incestmål som drivs på falska grunder. Vi sidan av mannens oerhörda psykiska lidande och kränkning att bli oskyldigt anklagad och /eller dömd för detta vidriga brott far de inblandade barnen mycket illa. Sociala myndigheter initierar besöksförbud för fadern, i några fall får barnet träffa sin pappa enbart med kontaktman trots en friande dom. Många sociala myndigheter kväljer dom. Många av barnen får går i terapi på BUP för att bearbeta "övergreppen" som de inte har varit med om i verkligheten men som genom terapin blir en sanning. Många av barnen får genomgå kränkande läkarundersökningar. Hela processen och alla inblandade agerar så att barnet till slut tvingas tro att övergreppet ägt rum. Barnet vill vara till lags vid polisförhör, psykologutredningar och vid kontakt med sociala myndigheter. Det skyddsintresse som finns gentemot barnen blir i stället en mental våldtäkt på dessa. Inte minst ur denna synpunkt är det av oerhörd vikt att polis/åklagare vid en anmälan om sexuella övergrepp verkligen lägger sig vinn om att utreda den objektiva verkligheten så långt det bara låter sig göra, man måste från början ha en alternativ hypotes att det kan röra sig om en falsk anmälan. Här är det av vikt att polis/åklagare har den kompetensen och förstår problematiken med att falska anmälningar förekommer. Att så inte är fallet i dag visar bl a de många ansökningar om överprövning och resningsansökningar till HD. Den ofta undermåliga utredningen får i förlängningen svåra konsekvenser för de inblandade, inte minst för barnen.

För gemene man kan det vara svårt att förstå att en kvinna/mor kan manipulera sitt barn att berätta om övergrepp som aldrig ägt rum. Egentligen berättar barnet inte så mycket själv, det är vid förhör med polis/åklagare som barnet får ledande frågor och lotsas av många förhörsledare på ett felaktigt sätt att svara så att svaret tolkas som ett övergrepp. Hela situationen med videofilmning och upprepade förhör, ibland 4-5 stycken gör att barnet till slut lär sig sin "läxa". När videofilmen visas i domstolen känner av förståeliga skäl, rättens ledamöter endast avsky och förakt för den åtalade som i alltför många fall är oskyldigt anklagad för incest. Bilderna från videofilmen sitter kvar på näthinnan på rättens ledamöter.

Bevisbördan ligger på åklagaren, men i dessa mål ligger det på den åtalade att bevisa att han inte begått detta brott, en omvänd bevisbörda, och hur gör man det ? Ord står mot ord och några vittnen finns oftast inte till själva "övergreppet".

Oftast sitter mannen häktad på fulla restriktioner och har i många fall en försvarsadvokat som förhåller sig passiv. Ett inte ovanligt scenario tyvärr. Anklagelserna om övergrepp spänner i flera fall över flera år. Dessa anklagelser förekommer i flera fall när det gäller anmälningar som initierats av sociala myndigheter, skolsköterskor, kuratorer och BUP gällande styvdöttrar/döttrar i tonåren. En omöjlig uppgift för den åtalade att värja sig emot.

På 90-talet har flera män som dömts till fängelse för sexuella övergrepp på dotter/styvdotter fått resning i HD och i flera fall höga skadestånd betalats ut till dem. Detta visar på att det förekommer slarviga och dåliga förundersökningar. Eftersom både polis och åklagarväsendet omorganiserats och åklagarväsendet skall lägga vikten vid genomströmningen av mål, blir man som medborgare mycket rädd att rättssäkerheten får stryka på foten, när det på åklagarmyndigheten fokuseras på kvantitet, inte kvalitet på utredningarna.

 

Min man och jag har som föräldrar och medborgare skrivit om våra upplevelser när vår son råkade ut för falsk anmälning om sexuella övergrepp. Denna skrivelse samt en skrivelse från AFAF har sänts ut till flera riksdagsmän. Vår skrivelse ligger även på Internet (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter,

www.nkmr.org under pågående rättsfall). Vår son, Stefan Holmlin, Dan Ahlmark och Mikael Hagman har varit i Stockholm och träffat några riksdagsmän för att redogöra för problematiken och de systemfel som upprepas gång på gång av polis och åklagare vid utredningen av incestmål.

Någon lagändring är vad jag förstår inte nödvändig, om domstolarna följer HD:s praxis gällande incestmål, problemet ligger i att man vid förhör och förundersökning inte utreder förutsättningslöst och iakttar objektivitetsplikten samt arbetar med en alternativhypotes att det kan röra sig om en falsk anmälan, man räknar inte ens med möjligheten, när mannen med emfas förnekar brott. Det ligger självklart även på domstolarna att följa HD:s praxis i dessa mål.

Jag är väl medveten om att sexuella övergrepp på barn är ett mycket allvarligt brott och en skyldig ska straffas. Vårt rättsväsende kan dock inte som nu sker, medverka till att män döms oskyldigt för detta brott på grund av okunskap och inkompetens hos dem som är satta att utreda sexuella övergrepp på barn. Kompetensen måste höjas hos polis och åklagare samt inpränta att de i många fall måste arbeta med alternativhypotesen att det kan röra sig om en falsk anmälan.

De inblandade barnen i dessa mål får genomgå traumatiska upplevelser vid utredningen, familjer splittras och män får sina liv ödelagda oavsett om han döms eller inte. Skammen och kränkningen att bli oskyldigt anklagad för sexuella övergrepp sitter i livet ut. Barnen som vi skulle skydda blir de stora offren vid sidan om mannen i dessa processer.

Med vänliga hälsningar

Rigmor Persson, Jur. kand.

E post :

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Bifogas:

2 Brev utsända till riksdagsmännen och rättsvårdande myndigheter skrivna av Rigmor och Sture Persson samt Aktionsgruppen för falskt anklagade fäder (AFAF)

1 brev från en man, Christer Hurtig, som avtjänar ett långt straff, oskyldigt dömd för sexuella övergrepp på sin dotter.

 

 

Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexuella brott

Hemligheter och Minnen

AFAF:s skrivelse till samtliga åklagare, HD m.fl

Fallet Stefan Holmlin. Åklagare tilltalad, lagförd och frikänd

Incesthysterin och domstolarna

Psykologer medverkar i moderna häxprocesser

Psykologer som justis-morder

Sexualhysterin

Varför tar svenska domstolar inte lärdom?

Fallet Lindelöf

Children as primary losers when sexual abuse is falsely alleged: Two Swedish cases

Tillbaka till Artikelindex

Sexuella övergrepp på barn. Lena Hellblom Sjögrens brev till Riksdagens tvärpolitiska barngrupp

 

    • Sexuella övergrepp på barn.

      Leg. Psykolog, fil. dr. Lena Hellblom Sjögrens brev "Till ledamöterna i Riksdagens tvärpolitiska barngrupp" 31 jan-01

       

      Hej!

      Det här är ett brev till Dig från en medborgare, väljare och fyrabarnsmamma, psykolog, filosofie doktor och sakkunnigutredare sedan tio år i bl.a. sexualbrottmål och vårdnadsmål.

      Jag skriver för att jag är oroad och förtvivlad över att det hittills inte gått att få någon att vilja se andra sidan av uppmärksamheten kring att barn utsätts för sexuella övergrepp.

      Det är självklart att de barn som utsätts skall uppmärksammas, få hjälp - och att man i samhället skall göra det som är möjligt för att förebygga övergrepp av alla de slag mot barn.

      Men det borde vara lika självklart att barn som inte utsatts för övergrepp, men behandlas som om de varit det, skall få hjälp och att man i samhället skulle göra det som är möjligt för att förebygga feldiagnoser, felbehandling och bestraffning av barn genom att skära av de kärleksband barnet har till biologiska familjemedlemmar.

      Eftersom denna sida av övergreppsproblematiken, feldiagnosticeringen och dess konsekvenser, ej knappast uppmärksammats skriver jag. Glädjande är att socialstyrelsens regionala tillsynsenhet i Malmö tillsammans med länsstyrelsen i Skåne framfört kritik mot BUP:s utredningar och behandlingar. Rapporten som kom hösten 2000 har den talande rubriken "Vart tog barnet vägen?" Som riksdagsledamöter kan det kanske vara av intresse av att man i denna rapport konstaterar att hälso- och sjukvårdslagen åsidosätts (se artikel av barnpsykiatern Gunnar Höst i PsykologTidningen 2/01 med rubriken "Barnpsykiatrin och lagen.")

      Är det någon av er ledamöter som är intresserad .. av att ta del av den vetenskap och den erfarenhet som finns om vad som kan leda till feldiagnosticering och felbehandling av barn - och till att barnet så att säga försvinner trots allt tal om barnperspektiv och barnkunskap? Om svaret är ja, kan jag sända litteraturreferenser, fallbeskrivningar och/eller komma och berätta.

       

      Vänliga hälsningar med hopp om svar

       

      Lena Hellblom Sjögren

       

      PS.

      Några frågor.

      I en skrift "Åtgärdsdokument om sexuella övergrepp" (utgiven av HOPP, BRIS och Sveriges Kvinnojourers Riksförbund) som bildade underlag för en konferens i riksdagen senhösten 2000 står på första sidan: Idag kommer ett flertal barn att utsättas för sexuella övergrepp. Men det är bara ett fåtal brott som uppdagas. Samtidigt lever hundratusentals vuxna kvinnor och män med skadorna efter de övergrepp de aldrig kunnat berätta om.

      Hur påverkar det ett samhälle när åtminstone fem procent av befolkningen är utsatta för ett allvarligt trauma?

       

      Först nu förstår jag varför

      jag aldrig kunnat skara morötter på tvären

      Vuxen kvinna.

       

      Varför står det på dette viset? Vad betyder det?

       

      1. Hur många barn är "ett flertal"?

      2. Hur och varifrån vet man att "idag kommer ett flertal barn att utsättas för sexuella övergrepp"? Skulle denna uppgift gälla globalt? Sverige? Norden? Europa? Västvärlden?

      3. Hur och varifrån vet man att "hundratusentals vuxna kvinnor och män lever med skadorna av de övergrepp de aldrig kunnat berätta om"?

      4. Hur vet man att de skadats om de ej berättat? Syftar detta på ett uppskattat så kallat mörkertal? Är det i så fall ett mörkertal som antas gälla globalt? För Sverige? För Norden? För Europa? Västvärlden?

      5. Varifrån kommer uppgiften om att "åtminstone fem procent av befolkningen är utsatta för ett allvarligt trauma"?

      6. Åsyftas sexuella trauman? Eller räknas andra , trauman, som eldsvådor, trafikolyckor, överfall, inbrott, våldsbrott,. allvarlig eller plötslig sjukdom kan ge upphov till, in? Är det Sveriges befolkning det gäller?

      7. Vad menas med "är utsatta"? Syftar formuleringen på att det är pågående allvarliga traumatiska upplevelser?

      8. Hur definieras "ett allvarligt trauma" i detta "åtgärdspaket"?

      9. Har texten fackgranskats av någon/några personer i de organisationer som nämns som samarbetspartners på sid 30, t ex. Landstingsförbundet, Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, SSR, Skolverket, Svenska kyrkan, Värdförbundet?

      DS.

      Hemligheter och minnen

      På den anden side - 10 inlæg i pædofili-debatten

      Incesthysterin och domstolarna

      Sexualhysterin

      Bokindex

      Tillbaka till Artiklar

      Tillbaka till Rapporter

       

       

       

       

Skrivelse_till_regeringen_om_lvu_och_svaren

NKMR:s skrivelse till Sveriges regering ang. LVU och ministrarnas svar
Den 10 september 2010 skickade jag, å NKMR:s vägnar, skrivelser till regeringspartierna med anledning av LVU.
Skrivelser har således sänts till partiledaren och statsminister Fredrik Reinfeldt, partiledaren och vice statsminister Maud Olofsson, partiledaren och minister Göran Hägglund, partiledaren och minister Jan Björklund, justitieminister Beatrice Ask, Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson samt jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni.
Hittills har vi fått svar från Centerpartiet och Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson. Svaren publiceras i den ordning som de har anlänt.

Här publiceras endast skrivelsen till Statsminister Fredrik Reinfeldt eftersom skrivelserna har haft samma ordalydelse


NKMR:s skrivelse till Statsminister Fredrik Reinfeldt

Partiledare och vice statsminister Maud Olofssons svar

Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson


Tillbaka till Rapporter

Tillbaka till NKMR:s huvudsida

Skrivelse till Socialstyrelsens Generaldirektör

 

  • Skrivelse till Socialstyrelsens Generaldirektör

    Av Gustaf Hellsing

     

     

Gustaf Hellsing är odont. dr och docent. Skrivelsen översändes den 4 april 2000 till Socialstyrelsens generaldirektör, Kerstin Wigzell. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • Generaldirektör Kerstin Wigzell
    Socialstyrelsen
    106 30 Stockholm

    2000-04-04

     

    Konferensen "Aktuell kunskap om sexuella övergrepp mot barn", som anordnades av Socialstyrelsen 000329 var enligt ert program riktat till "de professionella inom socialtjänsten med särskilt ansvar för arbete kring övergrepp mot barn och till ledningsansvariga". Docent Christian Diesen var ansvarig för seminarium nr 4, "den rättsliga hanteringen". Diesen förtalte att hart när oöverstigliga hinder föreligger när det gäller att åstadkomma ett åtal av den anmälde. Han hävdade sedan att när utredningen trots detta leder till åtal kan man utgå från att den anmälde är skyldig.

    Frågor tycktes vara något som överhuvudtaget inte fick förekomma på denna konferens. Inte bara Diesen utan alla föreläsare kunde räkna med att detta underdåniga auditorium lydigt applåderade utan att visa något tecken på självständiga tankar. Jag bröt denna regel vid några tillfällen och utnämndes genom mitt ifrågasättande antagligen till seminariets svarta får.

    En gång när jag frågade petade en granne mig i sidan och sade att jag inte fick störa!

    Diesens försök att snabbt avsluta sin föreläsning, avnjuta de devota applåderna och sedan snabbt smita iväg misslyckades. Jag hade läst en artikel i Advokatsamfundets tidning "Advokaten" där advokat Per Samuelsson försökte förklara varför oskyldiga så ofta döms i incestmål. Nu överröstade jag jublet och frågade vad han ansåg om detta. Diesen hade inte läst artikeln men förklarade för mig än en gång att om anklagelserna leder till åtal är den åtalade skyldig. Han tillade att även de som dömts men lyckats få resning i målet och blivit frikända är skyldiga. "Det har jag kollat" sade han sedan ordagrant.

    Uttalandet tyder på en oursäktlig arrogans och brist på respekt för vårt rättsväsende hos en docent i processrätt. Det är en förolämpning mot alla oss som friats från falska anklagelser resp lyckats få upprättelse efter resning i målet. Många familjer har slagits i spillror. Suicidfall, utlösta av socialtjänstens kränkande behandling, är rapporterade och många barn har upplevt svåra posttraumatiska stressymptom sedan de plötsligt förlorat kontakten med sin pappa eller rent av omhändertagits enligt LVU. Det mest cyniska i socialtjänstens försvar för detta är att man påstår sig därigenom "skydda barnen i enlighet med FN:s barnkonvention" d v s allt som görs skall vara till barnens bästa.

    Aktionsgruppen för Falskt Anklagade Fäder (AFAF) kräver en explicit ursäkt av Diesen och av Socialstyrelsen att samtliga konferensdeltagare informeras om blamagen. Denna får självfallet inte upprepas vid de återstående konferenserna på andra orter.

    Diesens namn är känt från styckmordsrättegången, kanske 1900-talets mest upprörande rättsskandal. Som representant för KFMLR hävdade han att hela fallet var ett exempel på klassförtryck, där läkarna företrädde den besuttna överklassen som förtryckte proletärerna, d v s de helgonförklarade prostituerade. Se Lindebergs bok "Döden år en man". Hur ställer han sig nu till dessa uttalanden sedan det visats att läkarna var helt oskyldiga?

    Om här angivna krav inte tillgodoses kommer AFAF att gå till social- och justitieministrarna och informera om missförhållandena.

     

    Rapport från en konferens i mars 2000

    AFAF-skrivelse angående falska incestanklagelser

    Tillbaka till Rapporter

    Tillbaka till Artikelsidan

     

     

Stefan Holmlins brev till justitieutskottets ledamöter

 

 

  •   

Stefan Holmlin har författat nedanstående brev till Justitieutskottets ledamöter. Det återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

  •  01-04-02

    Till

    Justitieutskottets ledamöter

     

    De senaste åren har kvinnor och barns berättigade krav på rättssäkerhet väsentligt stärkts genom en rad åtgärder från samhällets sida. Som exempel kan nämnas lagarna om kvinnofrid och barnpornografibrott. Det kanske allra viktigaste är dock att olika aktörer i samhället, tex. polisväsendet, åklagarväsendet, hälso- och sjukvården, skolan och socialtjänst etc. har blivit uppmärksamma på att kvinnor och barn utsätts för kränkningar och brott. Svensk polis har tex. blivit en spjutspets i Europa på att bekämpa barnpornografibrott.

    Vi är alla överens om målet att värna om kvinnor och barn samt att samhället skall ge allt tänkbart stöd till dessa när de har blivit utsatta för brott och lagföra förövarna så att de döms till fängelse eller får adekvat vård.

    AFAF, Aktionsgruppen för Falskt Anklagade Fäder, har dock under de senaste åren noterat att samhället i sin iver att värna om kvinnor och barn tyvärr själva gör sig skyldiga till övergrepp genom att män döms oskyldigt till fängelse för påstådda sexualbrott och att barn som inte har varit utsatta för sexuella övergrepp underkastas en för dem skadlig terapi. Orsakerna till detta är flera.

     

    ¤ Myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning.

    De aktörer i samhället som möter kvinnor och barn som påstår sig ha blivit utsatta för övergrepp hamnar i en mycket svår situation. Det som de berättar är fasanfullt. De som påstås väcker känslor och empati. Man vill inte gärna ifrågasätta uppgifterna. Inte ljuger kvinnor och barn om sådant här ? Inte kan en moder vara så ond att hon manipulerar ett barn att säga att dess fader har förgripit sig på det ?

    AFAF menar att det inte sällan förekommer att mödrar begår vad man kan kalla mental incest på sina barn. Dessa mödrar som drivs av hämndlystnad eller personlighetsstörningar orsakar stor skada.

    Förutom att dessa falska anklagelser kan leda till att män döms oskyldigt till fängelse, skadar de sina barn mentalt och orsakar samhället stora kostnader genom att de tär på de resurser som samhället har avsatt för verkligt utsatta kvinnor och barn.

     

    ¤ Det svenska systemfelet inom polis- och åklagarväsendet.

    Enligt 23 kap 4 § rättegångsbalken som lyder. "Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala mot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas ". AFAF har uppmärksammat att polis och åklagare ofta genomgående gör det felet under förundersökningen att de utgår från myten om den goda modern och att barn alltid sanning. De dokumenterar helt okritiskt anklagelserna och söker sedan bekräftelse på dessa. Mannen betraktas som skyldig från första förhöret. Helt i strid med 23 kap 4 § rättegångsbalken och oskuldspresumtionen i lag (1994:1219 ) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Ingen är skyldig förrän han är dömd i domstol. Ändå tar poliser och åklagare sig friheten att redan under förundersökning agera domstol och utsätta den misstänkte för kränkande förhör och behandling. De uppträder som om de varit åsyna vittnen till påstådda brott och nöjer sig med att kartlägga den subjektiva utsagan från målsägande och underlåter att kontrollera den mot den objektiva verkligheten. Hela förundersökningen genomsyras av bristande objektivitet, vilket naturligtvis i ett senare skede även påverkar prövningen i domstol.

    Med stöd av 23 kap 4 § rättegångsbalken kräver AFAF att polis och åklagare har en alternativ hypotes under förundersökningen. Enbart för att kvinnor och barn påstår sig ha varit utsatta för övergrepp behöver inte det vara med sanningen överensstämmande. En man som förnekar brott kan faktiskt vara oskyldig. Det åligger i vart fall inte polis och åklagare att redan under förundersökningen avgöra skuldfrågan och låta detta påverka förundersökningen.

    Deras arbete är att för statens räkning försöka utreda sanningen. Det måste vara lika viktigt att få en skyldig dömd som att fria en oskyldig. I synnerhet i dessa mål med dess ofta livslånga sociala konsekvenser.

     

    ¤ Osakliga teaterföreställningar och för låga beviskrav i våra domstolar

    HD har i ett antal rättsfall i början av 1990-talet bland annat NJA 1991 s 83, 1993 s 68 och 1993 s 616 slagit fast att målsägandens utsaga kan räcka till fällande dom i mål om sexualbrottslighet där ord står mot ord och stödbevisning saknas.

    Torkel Gregow har i Svensk Juristtidning 1996 nr 7 skrivit artikeln. " Några synpunkter på frågan om bevisprövning i mål om sexuella övergrepp mot barn ( s.509 ). Artikeln är mycket klargörande vad gäller HD:s praxis avseende bevisvärdering i incestmål. Artikeln får väl också anses ha intresse som vägledning även vid andra brott som tex. våldtäkt mot vuxen person. AFAF hävdar dock att underrätterna, dvs. tingsrätter och hovrätter, inte sällan avviker från HD:s praxis. Beviskraven för en fällande dom blir därigenom för låga.

    Inte nog med att polis och åklagare kan ha brustit i objektivitet under förundersökningen så börjar huvudförhandlingarna i mål om påstådda sexualbrott alltmer likna 1600- talets häxprocesser. Då var det kvinnor som dömdes till döden för trolldom på barns berättelser.

    Efter läkaren Urban Hjärnes ingripande upphörde processerna. Den sista kvinnan avrättades 1704 för trolldom.

    Dagens moderna häxprocesser förs idag i våra domstolar som osakliga teaterföreställningar där åklagare släpar in fullkomligt irrelevant information om den tilltalades person i syfte att få honom att framstå som så moraliskt förkastlig att domstolen skall vilseledas att tro att han även har begått åtalade brott istället för att låta fakta och saklig argumentering avseende åtalade brott tala. Dessa häxprocesser förs bakom stängda dörrar vilket innebär att allmänheten och massmedia inte får närvara. Åklagaren kan med stöd av sin meddelarfrihet fritt " läcka " till pressen och därmed påverka domstolen medan den offentlige försvararen har munkavle med stöd av sekretesslagen. AFAF menar att det är viktigt för alla parters rättssäkerhet att öka insynen i dessa moderna häxprocesser. Huvudförhandlingarna skall i största möjliga utsträckning vara offentliga och inte slentrianmässigt hållas bakom stängda dörrar.

    Rådmannen Bo Severin vid Lunds tingsrätt skrev följande i ett debattinlägg i Dagens Nyheter den 24 oktober 1995 : " Vi saknar kunskaper om i vilken utsträckning människor är så lättsinniga att de utan betänkligheter av slarv lämnar för andra skadliga uppgifter. Vi saknar kunskaper om hur beredda människor är att avsiktligt ljuga inför polis och domstol. Vi förstår inte att vi med vårt sätt att ställa frågor kan förändra andra människors verklighetsuppfattning.

    Det händer hela tiden att våra mest välmenande utredare och förhörsledare förändrar både barns och vuxnas minnesbilder. Vi tillgodogör oss inte heller kunskaperna om hur flera människor kan samverka med att lämna oriktiga uppgifter. Kort sagt vi saknar kunskaper om människans förhållande till verkligheten och om lögnens mekanismer.

    Kunskaperna finns sedan länge här i Sverige, men även genom forskning i USA, i Tyskland och i Norge. Men någon sammanställning av dessa kunskaper görs inte och de är okända för domstolsväsendet. De är emellertid inte obehövliga. Vad består juristutbildningen av ? Jo, av lite så kallad bevisrätt. Det finns i detta sammanhang regler om vem som skall förlora saken när domstolen inte trott på någon av de inblandade, och om vem som får förhöras som vittne etc. De som läser juridik vid Uppsala eller Stockholms universitet får överhuvud enligt gällande kursplaner inte lära sig något i ämnet. De som läser i Lund får inom ämnet processrätt " översiktliga kunskaper inom vittnespsykologi och kriminalteknik ".

    Vi jurister lär oss bli lagtext- och lagförarbetstekniker där målet är högt ställda krav på konsekvens i rättsskipningen. Problemet är att vi förlorar oss i teoretiska rymder samtidigt som grunden för rättsskipningen, fasta kunskaper om det verkliga fallet, ofta är bristfällig. Vad tjänar då luftslotten till ? Juristen måste granska ett ton fakta innan han får användning av ett gram juridik. Trots detta belastas alla domare med tusen ton juridik men inte någon utredningskunskap.

    En annan insikt som våra domare inte har är att huvudförhandlingarna i brottmål ofta är ett slags " teaterföreställningar " i sämsta mening, dvs. alla inblandade spelar upp väl repeterade, inlärda berättelser inför en oförberedd domstol. Man inser inte att materialet då är snedvridet.

    Ofta behövs det en chock för att en ny tanke skall få utrymme i det allmänna rättsmedvetandet. De chocker som behövs för att vi skall få förstå att det behövs kraftåtgärder har inträffat för länge sedan. Samhället kommer om några få år att drabbas av stora skadeståndskrav, där oskyldigt dömda begär ersättning för sitt lidande. I en del fall finns det barn som manipulerats till oriktiga uppgifter och som därför blivit berövade friheten och blivit fosterhemsplacerade. Även dessa kommer att ställa samhället till svars. Om vi inte lär oss mera på området kommer vi sedan inte att våga ingripa i de fall där brott verkligen har skett.

    Det är säkert redan alltför många brott som blir ostraffade. Om vi inte lär oss blir de ännu fler.

    Idag ser allmänheten på rättsväsendet utan förtroende. Så kan vi inte ha det ".

    Denna artikel publicerades för över 5 år sedan. Läget är inte bättre idag. Snarare värre.

     

    Avslutningsvis vill AFAF understryka vikten av att skyldiga förövare döms till fängelse eller får vård. Samhället är dock inte betjänt av att män döms oskyldigt eller att barn underkastas skadlig terapi för övergrepp som inte har skett.

    AFAF som leds av ekon. lic Dan Ahlmark, veterinär Michael Hagman och kammaråklagare Stefan Holmlin välkomnar en inbjudan från utskottet för att upplysa om våra erfarenheter.

     

     

    För AFAF

    Stefan Holmlin

    AKTIONSGRUPPEN FÖR FALSKT ANKLAGADE FÄDER:

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Ekon. lic Dan Ahlmark, Degerbygränd 8, 163 72 SPÅNGA.Tel: 08/ 795 90 98. Fax: 08/ 795 53 51. E-mail:

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Leg.Veterinär Michael Hagman, Klockarevägen 10 A, 702 20 ÖREBRO. Tel: 019/12 20 54.

Kammaråklagare Stefan Holmlin, Röstorp 517, 460 65 BRÅLANDA.Tel och fax: 0521/ 401 26. E-mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den..

 

 

AFAF:s skrivelse om falska incestanklagelser

Fallet Stefan Holmlin - Åklagare, tilltalad, rannsakad och frikänd

Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott

Hemligheter och Minnen

Incesthysterin och domstolarna

Pedofili hysteriet

Pyskologer medverkar i moderna häxprocesser 

Sexualhysterin

Stort skadestånd till oskyldig

Antikrists Änglar

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

 

 

Sven-Erik Berg - Öppet brev till samtliga riksdagspartiers ordförande

Öppet brev till samtliga riksdagspartiers ordförande

Av Sven-Erik Berg, Morfar

Nordmaling

 

 

 

Sven-Erik Berg är en skarp samhällskritiker och flitig debattör. Han är en av grundpelarna i "Mormorsupproret". Sven-Erik Bergs barnbarn blev omhändertaget och placerat i fosterhem. I Tinafallet berättar Sven-Erik Berg om familjens kämp för barnets rätt till sin egen familj. Kampen var lång och grym. Sven-Erik Berg och hans fru, Ingrid, demonstrerade utanför socialkontoret. Socialarbetarna polisanmälde dem för förtal. Familjen Berg polisanmälde socialarbetarna för tjänstefel. Socialarbetarnas brott blev aldrig utredda.

Den svenska rättsapparaten dömde Sven-Erik Berg och hans hustru för förtal av socialarbetarna till dryga böter. Men Sven-Erik Berg kämpade vidare - och de vann. Barnet återlämnades till sin släkt.

Detta öppna brev till samtliga riksdagspartiers ordförande publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

 

 

Det är val om cirka fyra månader. Ungefär ettusentrehundra (1300) familjer i Sverige splittras under ett år, på grund av de sociala myndigheternas agerande.

Det handlar om barn som tvångsomhändertas, officiellt med stöd av LVU. Ofta föregås tvångsomhändertagandet av bristfälliga s. k. utredningar vilka

ensidigt belastar biologisk förälder samt – inte minst – av subjektivt tyckande från enskilda handläggare.

Ansvariga vid de sociala myndigheterna brukar envetet hävda att detta sker  ”för barnets bästa”. Tillsynsmyndigheter på olika nivåer brukar, utan att ha någon som helst insyn i det enskilda fallet, kategoriskt försäkra att ”barnets bästa” alltid styr sådana här ärenden.

Det är uteslutande ekonomiskt svaga och därmed extra sårbara familjer som utsätts för myndigheternas övergrepp i sådana här ärenden.. Den myndighet som har till uppgift att vara en hjälpande och stödjande funktion, verkar alltså i rakt motsatt riktning och slår på den som redan ligger. Det handlar då inte om något enstaka enskilt fall utan snarare om ett systematiskt tillvägagångssätt i vissa kretsar bland socialarbetare.

 

Inför förra valet gick flera partier ut med bl. a. budskap om att man värnar om familjen. Inget enda parti vågade så mycket som snudda vid den pågående

barnhandeln (Den som tiger han samtycker).

Nu till frågorna, riktade till partiledarna i de olika partierna;

·        Anser Du att den barnhandel som bedrivs under täckmanteln LVU är acceptabel?

·        Har Du haft ordentlig insikt i något LVU-ärende?

·        Kommer Du och Ditt parti att öppet och konkret agera för att stoppa onödiga tvångsomhändertaganden/familjesplittringar? Kommer detta i så fall att synas

och höras i valkampanjen?

Uteblivet svar på dessa frågor kommer att tolkas som att Du och Ditt parti sanktionerar nuvarande familjesplittringssystem.


Det är val i höst.

 

Sven-Erik Berg

Kungsvägen 81

914 32 NORDMALING

Tel. och fax 10911

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Sven-Erik Bergs brev till Barnombudsmannen

  • Sven-Erik Bergs brev till Barnombudsmannen

     

     

    2001-02-02

    Till

    Barnombudsmannen, BO

     

    I Svenska Dagbladet 2000-02-01 kunde vi läsa att BO stöder ett förslag som går ut på att stärka fosterhemmens ställning på den biologiska familjens bekostnad.

    Barnombudsmannen borde kunna inse att hon med sitt ställningstagande i frågan enbart framstår som regeringspartiets nickedocka och inte som en opartisk ämbetsman med barnens bästa för ögonen.

    Det är frapperande hur dessa förespråkare för familjesplittring i tid och otid hävdar att det kan vara smärtsamt för ett barn att bryta upp från fosterhemmet. Aldrig hörs dessa familjemarodörer uttrycka motsvarande farhågor i en situation då barn tvingas bryta upp från den biologiska familjen.

    Det bör noteras att staten Sverige för flera årtionden sedan skrev under Europakonventionen och FN:s konvention i vilka de mänskliga rättigheterna beskrivs. Sverige har även antagit och skrivit under FN.s barnkonvention. Av BO:s ställningstagande inser jag att hon inte har läst och förstått innebörden i nämnda konventioner. Därför återger jag några av dess artiklar. EX 1: "Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och ger rätt till skydd från samhället och staten". EX 2: "Mödrar och barn äro berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn, vare sig födda i eller utom äktenskap, skola åtnjuta samma skydd". EX 3: Alla äro lika inför lagen oavsett ras, hudfärg, politisk åskådning o s v.............eller ställning i övrigt.

    Barnombudsmannen skall inte vara ett redskap i händerna på något parti eller någon Falang.

    TILLÄMPA FN:s BARNKONVENTION ! Begrips!

     

    Sven-Erik Berg

    Kungsvägen 81

    914 32 NORDMALING

     

    NKMR:s Remissyttrande över SOU 2000:77

    Helena Lufumas brev till Barnombudsmannen

    Tillbaka till Rapporter

    Till Artikelindex

    Tillbaka till Huvudsidan

     

     

Systemfel i välfärdsstaten - Lena Hellblom Sjögrens brev till SvD

Systemfel i välfärdsstaten

Av Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

Lena Hellblom Sjögren är fil dr och leg psykolog. Hon har ett starkt rättspatos och hon medverkar flitigt i samhällsdebatten. Hon anlitas ofta som utredande psykolog - såväl av rättsinstanser som av enskilda rättssökande - i uppmärksammade rättsfall i Sverige, Danmar, Norge och Finland.

Brevet skickades till SvD:s politiske chefredaktör den 8 april 2002 som följebrev till artikeln om "Socialtjänsten har inte fel". Inget svar inkom till den 20 april.

Brevet publiceras här med författarens benägna tillstånd och för att påminna alla om det tragiska ödet som drabbade Daniel och Marianne Sigström och deras släktingar den 24 april 1992, då 14-årige Daniel dog i sitt fosterhem.

 

 

 

Taby, 2002-04-08

 

Bästa Mats Johansson,


Sänder ett utkast som belyser det jag dagligen bekymras över: systemfelen i denna välfärdsstat. Trots att det är valår verkar det inte finnas någon som vill ta upp ens en diskussion om ett av de grövre systemfelen, nämligen socialsekreterarnas i praktiken totalitära makt, som innebär att de fel som de gör fortplantas till vården och befästs av rättssystemet. Alla i de tre systemen har intresse av att försvara varandra och fel kan aldrig erkännas, än mindre rättas till.

Socialnämnden har det politiska ansvaret för ingripande beslut som att skilja barn från barnets föräldrar. I vissa fall kan det ju vara befogat, t ex då föräldrarna är gravt drogberoende eller psykiskt sjuka. Systemet bygger på att socialsekreterarna gör en opartisk utredning och ser till barnets bästa. Förslagen till beslut från socialtjänstemännen följs nästan utan undantag av socialnämnden (med fritidspolitiker). Länsrätten förutsätter på samma sätt som socialnämnden att beslutsunderlaget från socialsekreterarna är korrekt. Och så hela vägen...

De fall som innebär att inga noggranna utredningar gjorts (och det är många) så att beslutsunderlaget inte är korrekt, (kan bygga på förutfattade meningar, skvaller, förtal, ovilja mot en person, prestigeförsvar) finns det ej utrymme för inom rådande system. Systemet förutsätter att beslutsunderlaget vila på nödvändiga utredningar och är korrekt. Systemet förutsätter sin egen ofelbarhet.

Men är det mänskligt försvarbart? På något sätt verkar det vara så att de flesta av oss i detta land vill lita på socialtjänsten. Vi är beredda att låta många skattekronor gå till socialtjänsten för deras viktiga och tuffa jobb. Vi betalar för att slippa se problemen som vi tror, och absolut vill fortsätta att tro att socialtjänsten tar väl hand om. Det är klart att vi då inte vill se att socialtjänsten brister. Att det t ex också där finns människor som missbrukar sin makt, som låter egen prestige går före allt annat, att det finns de som vill tjäna pengar på människor som sorterats ut för att bli omhändertagna osv.

Det finns en lång rad infallsvinklar och intressanta reportage samt analyser som skulle behöva göras.

Svara mig om Du anser att det är ointressant för SvD enligt Din bedömning.


Med vänliga hälsningar

Lena Hellblom Sjögren
fil dr, leg psykolog
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. 

 

 

Socialtjänsten har inte fel

 

Varför dog Daniel, 14 år? En berättelse om fosterhem, socialvård och maktutövning

 

Ett barns död: Samhällets ansvar

 

Och fjällen föll från mina ögon

 

Gottsundafallet - Varför åtalar inte JO?

 

Fosterbarns rättslöshet

 

Oacceptabelt dödsfall

 

Tillbaka till Artikelindex

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

Tre brev till Dagsavisen.no

TRE BREV TILL DAGSAVISEN.NO

Av Rune Fardal, Ole Texmo och Rune Nilsson

 



 

 

 

Rubriken på den här sidan var tidigare TVÅ BREV TILL DAGSAVISEN.NO. Dessvärre hade jag missat det tredje brevet, som nu har lagts till här. Webmaster.


Rune Fardal är webmaster på www.likestilling.com, Ole Texmo är en aktiv samhällskritiker och Rune Nilsson är redaktör av hemsidan www.barnasrett.no.

Den 13 augusti 2004 publicerade Dagsavisen en artikel författad av journalisten Hong Pham, med titel: "Lar nettsted henge ut barnevernsansatte".

Rune Fardal, Ole Texmo och Rune Nilsson reagerade mot journalisten objektivitet.


Breven översändes till NKMR för kännedom. De återges här med författarnas benägna tillstånd.

 

 

 

 

Re. Nettsted som heger ut ansatte...

 

Hei Hong Pham

 

Mitt navn er Rune Fardal, webmaster på sidene som omtales i dagens utgave av dagsavisen.

 

Takk for at du omtalte saken.


Viser til dagens oppslag i dagsavisen. Du har en interessant vinkling på reportasjen, opplagt lettere forutinntatt. Kanskje burde du som "objektiv" journalist også sett saken fra en annen side, nemlig fra de barna som barnevernet beviselig i årtier har begått overgrep mot.  Når du så på nytt lar forbundsleder Randi Reese, tidligere AKPml igjen, få anledning til å smøre sin "stakkars barna" propaganda ut i media finner vi det heller merkelig at du ikke ser at det er hennes medlemmer som begår de daglig avslørte overgrep mot barn. Det er påfallende hvordan barnevernet i sin iver etter å dempe dokumenterbar kritikk skyver barna foran seg.

 

Det kan virke som om  forbundslederen er mer bekymret for sine medlemmer enn barna. Medlemmer hvis yrker vi vel alle helst skulle sett ikke var nødvendige.

 

Et tankekors er det også at ikke du som journalist har satt deg inn i ytringsfriheten, noe du og dine kolleger har et ansvar for at består.

Undertegnede har for lengst sjekket menneskerettsdomstolen og vet at de ytringer vi legger ut på våre nettsteder ligger godt innenfor loven. Vi forstår at det kan være vanskelig for enkelte når de blir avslørt, og vi forstår de vil prøve å kneble oss i vår kritikk. Dessverre går det ikke.

Vi sitter på for mye dokumentasjon til at det kan skje.

 

Barnevernet og deres lakeier stusser over at statsadvokaten ikke finner grunn til å etterforske våre ytringer.  Det er fordi statsadvokaten som oss vet at det ikke finnes noen lover som forbyr ytringsfrihet som dette. Den kan nok oppfattes som ukonvensjonell, men det er på tide en del innen barnevernet stikker fingeren i bakken og innser at vi lever i 2004 og ikke i et totalitært samfunn der de kan skjule sine overgrep.

 

Kanskje du som journalist burde vinkle saker av denne typen  på en litt annen måte. Vi henger ikke ut mennesker, vi kritiserer  på sak, samtidig som vi synliggjør at det er subjektive beslutninger og ofte de samme mennesker som står bak det ene offentlige overgrep etter det andre.

 

Vil i den anledning minne om at leder for datatilsynet for flere år siden mente offentlig ansatte som  bryter loven slik en del barnevernsansatte gjør, burde "henges" ut i media, bli avslørt med navn og bilde!

 

Kanskje ikke så rart at ytringsfriheten henger høyt.


Vennlig Hilsen

 

Rune Fardal

webmaster

 

 

********************

 

 

Dagsavisen : systemlojal avis som ikke driver kildekritikk

 

Ad Dagsavisens oppslag om "nettsted som henger ut ...  " :

http://www.dagsavisen.no/innenriks/article1210618.ece

 

I ingressens heter det at de angivelig uthengte blir "trakassert og injuriert". Dette er Dagsavisens egen vinkling, ikke gjengivelse av f.eks barnevernansattes egen opplevelse/følelse mv. Hong Phams journalistiske arbeide er tendensiøst og uetterrettelig, og føyer seg inn i rekken av kildekritikkløs journalistikk styrt av systeminteresser og fremmed for nyanser. Politiet har brukt god tid på anmeldelsene, og som webred Rune F helt riktig påpeker er nettstedets ytringer klart innenfor det lovlige/tillatelige.

 

Det grunnleggende problemet er at presumptivt seriøse aviser som Dagsavisen i årevis har forsømt å drive kritisk journalistikk om barnevernets og andre systemaktørers virksomhet, rettsapparets ulike aktører, f.eks sakkyndige som under dekke av en ekspertstatus de aldri behøver dokumentere ikke sjelden driver nettopp "trakasserier og

injurier" overfor foreldre som befinner seg i pressede situasjoner med fare for å miste kontakten med sine barn. Om slike tilfeller er Dagsavisen taus. At en del mennesker nå gjør det som Dagsavisen kunne gjort selv, gitt at journalister som Hong Pham hadde hatt brains`n`guts, bør ingen fortenke oss i. Dagsavisen har seg selv å takke om de nå f.eks

havner i Pressens Faglige Utvalg for sin elendige og tendensiøse journalistikk.

 

Dagsavisen og andre toneangivende mediers systemlojalitet er en begredelig stykke norsk ytringsfrihetshistorie. For ordens skyld bør Hong Pham på vegne av Dagsavisen underbygge sitt ordvalg mht uttrykksmåten "injuriert og trakassert". Hvis Dagsavisen unndrar seg sitt ansvar for å kvalifisere sine valg, må ikke avisen bli overrasket om enkelte av avisens jornalister havner på diverse svartelister, dog ikke slik å forstå at journalistene dermed blir trakassert og injuriert.

De har seg selv å takke for sin nye status, akkurat som de "uthengte" barnevernansatte og sakkyndige

 

Hong Pham oppfordres til å reflektere over hvem som blir "trakassert" evt også "injuriert" ved hennes språkbruk. Personlig anser jeg hennes "journalistikk" som en fornærmelse mot et alminnelig normalt oppegående intellekt. Hong Pham er gjort oppmerksom på tidligere at hennes slurvete eller også fraværende omgang med kilder blir "registrert". Hittil har hun imidlertid ikke respondert på annen måte enn ved surhet og vranghet,

konkret påvisning av slurv of kildekritikkløshet/uetterrettelighet tiltross.

 

Hilsen Ole Texmo

 

 

 

********************

 

 

 

Til: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Emne: Re. Nettsted som heger ut ansatte...


Hong Pham,

Jeg er også en av de som ble anmeldt av Bærum Kommune.
Som redaktør (ulønnet privatengasjement i min fritid) av nettstedet www.barnasrett.no ble også jeg og nettstedet forsøkt kneblet og fjernet av de maktarrogante og lyssky barnevernsrelaterte som forsøkte å kneble både Rune Fardal (webmaster i wwww.likestilling.com) og Mona Lygre (leder for Gruppen til Familiens Selvstendige Rett)

Når statsadvokaten henlegger saken under henvisning til at det ikke er noe å etterforske burde også Randi Reese kunne vise modenhet og dømmekraft stor nok til å la være å uttale som hun gjør i avisen.
Men jeg er likevel ikke overrasket over reaksjonen hennes. Vissheten om at vi vil fortsette å belyse barnevernets mørke slagside er antagelig belastende og vanskelig å bære.

Likevel er jeg mest overrasket over det slette journalistiske arbeid som representeres i forbindelse med oppslaget i avisen. Når Dagsavisen igjen, ukritisk, velger å la seg prostituere til å være talerør for den ensidige og ukorrekte propaganda barnevernet ved Randi Reese representerer, svekkes avisens integritet og troverdighet til et lavmål.

Statsadvokatens henleggelse, og kunnskap om internasjonale rettigheter, konvensjoner og lover som også Norge er underlagt, burde trigge journalistisk interesse for de steile frontene som i 2004 er mellom barnevernet og majoriteten av den Norske befolkning.

Nettsteder som Rune Fardal og undertegnede representerer med tillegg av nettstedet til Nordisk Komité for Menneskelige Rettigheter (www.nkmr.org) vokser og forsterkes som motvekt til barnevernets egenpropaganda. Ikke minst skylles vårt engasjement at barnevernet gjemmer seg bak sin falske fane "Barnas beste" og såkalte taushetsplikt.

Jeg håper stadig, om enn antagelig relativt naivt, at Dagsavisen og andre aviser snart velger, og tør, å utøve profesjonell og objektiv journalistisk arbeid så barnevernets mørke bakside kommer til syne.

Med vennlig hilsen

Rune Nilsson
redaktør av nettstedet www.barnasrett.no

 

 

 

Kommuneadvokaten i Bærum tapte mot kritikere av sakkyndige

Bærum Kommune fikk ikke medhold av statsadvokaten.

 

Innformasjon og Vurderinger av personer knyttet til barn og omsorg
Opplysningene er hentet fra offentlige kilder, internett, SSB, Barnevern, Domstoler, Private og foreninger

 

Tillbaka till Artiklar

 

Fil. Dr leg. psykolog Lena Hellblom Sjögrens två brev till justitieutskottets ordförande

Fil Dr. leg. psykolog Lena Hellblom Sjögren

Två brev till justitieutskottets ordförande

 

Lena Hellblom Sjögren är Fil. Dr. leg. psykolog. Hon anlitas ofta vid utredningar av påstådda sexuella övergrepp mot barn, i vårdnadsutredningar och LVU-mål. Hon har skrivit bl. a  boken Hemligheter och Minnen. Att utreda Tillförlitlighet i Sexualbrottmål. Norstedts Juridik 1997. Se även Lena Hellblom Sjögrens artikel i Läkartidningen Farlig eller farliggjord mamma.

Ännu har Lena Hellblom Sjögren "fortfarande tyvärr ej har fått något svar på" vare sig dessa två brev till justitieutskottets ordförande eller det öppna brevet som hon skrev till Justitieutskottet, Socialstyrelsen, Justitieministern, som avslutas med en lista över olika förslag till angelägna åtgärder.

Breven återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

Till  Fredrik Reinfeldt,                        Täby 2 oktober 2001

Riksdagens  Justitieutskott 

 

Hej!

 

Med anledning av att Socialstyrelsens gd Kerstin Wigzell i dag på DN Debatt tagit upp en likartad kritik som jag i mitt brev nedan framför jag åter mitt förslag om att tillsätta en kommission för att granska lagstiftningen och uppföljningen vad gäller tvångsomhändertagande av barn.

 

 Situationen i det aktuella LVU-fallet är att barn och far nu i åtta månader varit frihetsberövade på en institution där personal och intagna byts ut ständigt, konflikter och olika smittorisker avlöser varandra, till en kostnad av 4000 kr/dygn (hittills har denna så kallade vård kostat 940.000 skattekronor). Barnet är fortfarande avstängt från sin mamma, pappan anses brista i omsorg därför att han inte valt bort barnets mamma. Mamman har, utan några som helst hjälpinsatser eller utredning av sina eventuella omsorgsbrister som lagts till grund för LVU, under sommaren gått igenom en stor canceroperation och väntar på ryggoperation. Hon har av barnläkare (för fem år sedan då hon misshandlades av sitt tredje barns far), socialsekreterare och en barnpsykiater (2.6-98) på socialsekreterarnas uppdrag, diagnosticerats som en person som hittar på sjukdomar åt sig själv och sina barn. Detta kallas barnmisshandel och därför anses mamman farlig av socialförvaltningen, som ser det om sin uppgift att skydda barnen mot deras mamma, som varje dag oroar sig för att de far illa i de två olika fosterhem samt den institution där de tvingas leva. Hon ber till Gud att hon skall få återförenas med sina barn och sin man, men kan inte se att hon har några möjligheter då hon har socialförvaltningen emot sig. När Kammarrätten i september 1997 beslutade att mamman skulle ha hem sina barn satte sig socialförvaltningen över det genom att besluta om flyttningsförbud.

 

Vad anser Du Fredrik? Är det inte en anomali i ett demokratiskt rättssamhälle att kortutbildade socialsekreterare i praxis skall ha en dömande makt över domstolarna? Är det inte ett systemfel som borde rättas till?

 

Tar tacksamt emot  svar så snart som möjligt.

Med vänliga hälsningar

Lena Hellblom Sjögren, Testimonia KB, Lokevägen 8,

187 76 Täby, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Bilaga: brevet från den 25 mars med förslag.

 

 

********************

 

 

Till  Fredrik Reinfeldt,                        Täby 25 mars 2001

Riksdagens  Justitieutskott 

 

 

Bästa Fredrik,

 

Med anledning av Din SvD-artikel den 5 mars i år skrev jag ett brev som uttryckte uppskattning bl a för att Du skrev om betydelsen av att barn får växa upp med sina föräldrar. Trots att jag förstår att Du självklart inte kan engagera dig i ett enskilt fall vill jag berätta något som nyligen hänt och som belyser det som kan kallas systemfel och som handlar om socialtjänstens och psykiatrins sätt att fungera, vad jag kan förstå i strid mot det som  borde gälla i en demokratisk  rättsstat.

Aktuell situation
D föds den 20 januari 2001. Hans föräldrar har bott tillsammans i två år. De är gifta. Graviditeten har gått bra och förlossningen som skedde några veckor för tidigt har också gått bra. Inga anmärkningar finns mot mamman från mödravårdscentralen, eller mot någon av föräldrarna från BB eller barnavårdscentralen. D bor med sin mor och far i en fyrarumslägenhet, välordnad och barnanpassad.

            D ammas av sin mor, som han brukar en kväll då han är 19 dagar gammal. Då ringer det på dörren och fyra främmande personer kommer in i D:s hem. Det är två från socialjouren och två civilklädda poliser. De skall tvångsomhänderta D - för att skydda honom. De tar D med sig. Om D:s pappa vill följa med får han det. Han följer med och tar hand om D dygnet runt på en institution dit D:s mamma ej har tillträde. Uppgiften för denna institution är att skydda D från hans mamma.

            D fick från en dag till nästa avbryta amningen. Föräldrarna ville att han skulle få sin mammas urmjölkade bröstmjölk. Det gick inte. Modersmjölken kunde vara förgiftad av D:s mamma, sa socialsekreterarna. D fick inte träffa sin mamma förrän fjorton dagar efter att han med tvång tagits från sitt hem. Nu får han träffa henne en timme en gång i veckan under bevakning av den personal som finns på den institution där pappan och D tvingas bo. Personalen där, socialsekreterarna och hans nytillsatta juridiska ombud talar om för honom att hans hustru är sjuk och farlig för sina barn, något han aldrig märkt.

            Den  ”vårdplan” som upprättades av socialtjänsten har följande lydelse (avskrift med avidentifiering):

            ”Vårdplan för D, födelsenummer.

D skall vårdas jml LVU - antingen av fadern NN om han är beredd att vårda D själv och om hans omsorgsförmåga om D bedöms vara tillräckligt god samt om hans förmåga att ta ansvar för skyddet av D bedöms vara tillräcklig för att skydda D - eller i ett familjehem.

 

Modern M:s umgänge med D ska ske i närvaro av en av socialtjänsten utsedd person som kan tillfredställa D:s behov av skydd och säkerhet samt att behovet av umgänge med modern bedöms utifrån D:s behov.

 

Innan D kan återvända till modern M:s vård, ska M ha fått insikt i sitt vårdbehov och ha genomgått behandling och             blivit fri från sitt patologiska tillstånd.”

 

Föräldrarna samtyckte ej. För bakgrund till bedömningen av M som farlig, se bilaga.

 

I arbetet som utredande psykolog i bland annat vårdnadsmål under drygt tio år har undertecknad sett ett flertal omhändertaganden som, liksom detta, ej haft sin grund i ett förutsättningslöst utrett skyddsbehov av barnet. Det är förhållanden, vilka jag önskar skulle bli föremål för granskning, debatt och åtgärder. Är det möjligt att göra något? Eller ska förhållandena få fortsätta? Här några förslag, som dock inte kan innebära någon hjälp för D och hans föräldrar i den aktuella situationen.

 

Förslag:

 

1. Att en kommission av jurister utses av riksdagen med uppdrag att utifrån ovan aktuella fall och andra*undersöka om, och i så fall hur, utredning, handläggning, beslut och åtgärder brustit vad gäller

 

legaliteten, innefattande

·      de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen,

·      tillämpningen av LVU,

·      tillämpningen av SoL,

·      tillämpningen av gällande grundlag och föreskrifter angående utredning,  intygsskrivande och separation barn - föräldrar,

·      behov av att revidera formuleringar i LVU som ger grund för godtyckliga tillämpningar av lagen (”brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas”),

·      behov av att utreda om utvecklad praxis med så kallade ”uppväxtplaceringar” av tvångsomhändertagna barn skall fortsätta,

·      behov av att införa en ny lag som möjliggör strafföring av dem som i sin tjänst, utan grund i av oberoende bedömare iakttagbara missförhållanden, skiljer ett barn från en eller båda föräldrarna, eller medverkar till en sådan grundlös separation,

·      behov av att revidera SoL för att inskränka maktbefogenheterna för socialsekreterare och socialtjänst,

·      behov av att finna en instans dit anmälningar kan göras för utredning och eventuella åtgärder om att barn far illa på grund av myndighetsövergrepp.   

 

legitimiteten, innefattande

·      ett etiskt och humanistiskt perspektiv,

·      barnets bästa på kort och på lång sikt,

·      kunskap, kompetens,

·      rättssäkerhet för barn och föräldrar

 

ekonomin, innefattande

·      ett företagsekonomiskt perspektiv (hur många skattekronor kostar placeringar i utredningshem, jourhem, fosterhem och på barnpsyaktriska kliniker? Är det ekonomiskt försvarbart i förhållande till vad kostnaderna ger för resultat?),

·      ett samhällsekonomiskt perspektiv (jämförelser av alterntiva kostnader på kort och på lång sikt, dvs innefattande förutsebara kostnader för samhällsvård och vård av individer som under sin barndom utan grund i grava och uppenbara missförhållanden placerats utanför hemmet /familjemedlemmar till vilka finns kärleksband)

 

*En efterlysning, jämförbar med den som gjorts vad gäller offer för tvångssterilisering, skulle kunna göras, i dag gällande barn, mödrar och fäder som anser sig ha lidit skada på grund av att de utsatts för grundlösa tvångsseparationer.

 

 

2. Att Socialstyrelsens arbete för att motarbeta godtycket inom socialtjänsten fortsätter, följs upp och intensifieras, t.ex. genom fortbildning av socialsekreterare i källkritisk utredningsmetodik och suggestion.

 

3. Att  Socialstyrelsen får i uppdrag att ange hur föreskrifterna om intyg 1981:25 skall tolkas - och inte tolkas, och om, och i så fall när och under vilka betingelser socialsekreterare får använda sig av psykiatriska  intyg/utlåtanden för tvångsingripanden mot barn och föräldrar, dvs. någon sorts praxisanvisning.

 

 

Tacksam för svar, stort eller litet.

 

Högaktningsfullt och med vänliga hälsningar

 

 

 

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

Testimonia KB, Lokevägen 8, 187 76 Täby,

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Öppet brev till justitieutskottet, Socialstyrelsen, justitieministern

Farlig eller farliggjord mamma?

Farliga föräldrar eller farliggjorda föräldrar?

Advokat Lennart Hanes brev med begäran om skadestånd för föräldrar och barn som drabbats av tvångsomhändertagande

 

Tillbaka till Pågående Rättsfall

Till Artikelindex

 

 

 

 

 

Barn- och äldreministerns svar - december 2012

                                                                                                      S2012/221Sr

                                                                                                      Ruby Harrold-Claesson
                                                                                                      Ströms Vag 37

                                                                                                      424 71 OLOFSTORP

Socialdepartementet 

Maria Larsson
Barn- och äldreministern

Basta Ruby,
Stort tack för dina samtal och det brev som du genom Nordiska Kommittén för Mänskliga rättigheter har skickat. Jag har tagit del av er
skrivelse och vill inledningsvis be om ursäkt för att vi inte återkopplat tidigare. Då vi fick ert brev tog vi del av era synpunkter men tyvärr
uppstod ett missförstånd om vem som skulle sammanfatta våra synpunkter och besvara brevet. Detta ar något jag beklagar.

pdfSvar från barn- och äldreministern - december 2012

NKMR:s skrivelse till barn och äldre ministern gällande en total översyn av LVU

Open letter to Committee for the Prevention of Torture (CPT)

Sent 09/25/2014

 

 
Our letter is to The European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CPT) that is the anti-torture committee of the Council of Europe.

Right now the Committee is visiting in Finland.
Lokakuun Liike (October Movement) is a human rights organization aiming to raise public awareness and discussion about human rights and their violations in family politics, foster and mental care and other forms of institutional care.

Finland has very high rates of children placed into foster care and a many ECHR (European Court of Human Rights) verdicts of human rights violations in child welfare services.

Foster care children and their families constantly report us of violations of human rights in foster care, which has no proper surveillance or governmental control in Finland. ?
 

Läs mer...

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter