Sanning och rätt i Högsta Domstolen. En av Svensk Juristtidning (SvJT) refuserad replik

Sanning och rätt i Högsta domstolen. En av Svensk Juristtidning (SvJT) refuserad replik

Av Bo Severin, rådman 

 


Bo Severin, var rådman vid tingsrätten i Malmö när den här artikeln skrevs
.

Artikeln som är starkt polemiskt mot justitierådet Torkel Gregows artikel i Svensk Juristtidning, SvJT häfte 10/97 (s. 853 f.) som var en replik på Bo Severins artikel i SvJT häfte 9/97 (s. 775 ff.) med rubriken ”Är sanning och rätt inte Högsta Domstolens sak?”.

Svensk Juristtidning vägrade att publicera Bo Severins artikel. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

Justitierådet Gregow har i SvJT häfte 10/97 (s. 853 f.) replikerat på min artikel i SvJT häfte 9/97 (s. 775 ff.) med rubriken ”Är sanning och rätt inte Högsta Domstolens sak?”

 

Gregow bemöter inte mina sakargument. Däremot uppehåller han sig vid hur jag uppfattat avsikten med hans inlägg och vid att han inte gör sig till talesman för Högsta domstolen. I och för sig tror jag att min läsart kan försvaras, men den bör alltså korrigeras med hänsyn till Gregows nya inlägg.

 

Min artikel föranleddes av en utgångspunkt, nämligen att bevisvärdering är ett ämnesområde som ägnas alltför liten uppmärksamhet, och av en observation, nämligen att Högsta domstolen (HD) ogärna sysslar med detta, samt av Gregows artikel där jag funnit missuppfattningar rörande bevisfrågor.

 

För att påvisa situationen begagnade jag mig bl.a. av Gregows förklaring att ”HD inte kan förväntas över lag eller ens i någon större omfattning korrigera fall då åtal bifallits på alltför tunn bevisning” (s. 523).

 

Domstolarnas viktigaste uppgift måste vara att göra en riktig bevisvärdering. Jag kan inte inse att HD skulle vara befriad från den uppgiften. HD har visserligen som en mycket viktig uppgift att vara prejudikatinstans. Så länge man inte kan utgå från att hovrätterna gör den bästa bevisvärdering som är möjlig, kan dock HD rimligen inte distansera sig från verklighetsbedömningarna. Även inom bevisrätten skulle HD med sin auktoritet kunna vara en verksam kraft.

 

Gregow betonar i sin replik och särskilt i en likaledes i SvJT häfte 10/97 införd artikel (s. 805 ff.) att HD är en prejudikatinstans. Men, som han påpekar, prövningstillstånd kan även meddelas och resning beviljas om det finns ”synnerliga skäl”. Det torde både för allmänheten och juristkåren vara svårt att finna mera ”synnerliga skäl” än att det finns anledning till antagande att hovrättens bevisvärdering är oriktig. Konsekvenserna är ju stora.

 

Gregow säger nu i sin replik att det förhållandet att HD inte kan förväntas i någon större omfattning korrigera fall då åtal har bifallits på svag bevisning inte är en programförklaring utan ett konstaterande av hur det rent faktiskt förhåller sig utifrån gällande bestämmelser. Men detta uttalande bör jämföras med vad han själv säger på s. 812: ”RB anger visserligen förutsättningarna för att mål skall kunna tas upp till prövning av HD, men regleringen ger knappast på ett tillräckligt tydligt sätt en rättvisande bild av realiteterna. Här åsyftas särskilt att den omständigheten att ett mål är felbedömt av hovrätten inte utgör skäl för prövningstillstånd och att möjligheten att få upp ett mål till prövning i HD är försvinnande liten./…/ I realiteten råder det som nämnts, sedan möjligheten till ändringsdispens (samt s.k. intressedispens och allmän dispens) avskaffats, i princip ett tvåinstanssystem. Det måste vara en fördel ifall detta kommer till bättre uttryck i lagstiftningen…” Gregow skiljer alltså på vad regleringen i RB säger å ena sidan och ”realiteten” å den andra.

 

Min kommentar måste bli att HD, enligt observationer av vägrade prövningstillstånd och vägrade resningsansökningar samt Gregows nyss citerade ord, faktiskt inte följer gällande lag.

 

Gregow hänvisar till RB 58 kap. 2 § 4 för att styrka att resning förutsätter att det har tillkommit någon ny omständighet eller något nytt bevis. Han underlåter att citera lagrummets fortsättning. ”… eller om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan…”. Till ”synnerliga skäl” torde höra att det förelegat oenighet i underrätterna eller att dessa inte på ett logiskt sätt kunnat förklara sina domslut.

 

Lagen ger HD i uppgift att korrigera feldömda mål. Det är HD själv som genom en snäv tolkning av begreppet ”synnerliga skäl” avsäger sig uppgiften att vårda sanning och rätt.

 

En granskning av hur HD tolkar begreppet ”ny bevisning” skulle också vara befogad. HD ser inte gärna sakkunnigutlåtanden av olika slag som ny bevisning (se t.ex. SvJT 1976 s. 272-294 med anledning av bl.a. SÖ 599/1975).

 

HD måste bli avsevärt generösare med prövningstillstånd och beviljande av resning i fall där bevisningen är tveksam. Det förhållandet att HD avgör detta på handlingarna är inte en hållbar ursäkt. Den ovisshetsfaktor som detta innebär borde snarast tolkas till förmån för sökanden. HD har denna möjlighet. Det beror som sagt av hur man tolkar begreppet ”synnerliga skäl”.

 

Gregow betonar starkt i artikeln i häfte 10/97, s. 805 ff. att uppgiften att skapa prejudikat bara upptar en mindre del av justitierådens tid. Han vill korrigera detta genom att ytterligare minska den del av arbetet som har samband med bevisning. Det är dock oklart hur mycken tid justitieråden ägnar åt arbetsuppgifterna i HD. När jag kritiserade Gregow för att enbart tala om vikten att oskyldiga går fria och inte om angelägenheten av att skyldiga fälls till ansvar, var det därför att dessa frågor hör oskiljaktigt samman under hela hypotesprövningen och fram till den punkt i arbetet, då man skall ta ställning till om ett beviskrav är uppfyllt.

 

Säkerligen vill justitieråden p.g.a. sin bakgrund helst ägna sig åt prejudikatskapande verksamhet, vilket är en fortsättning av lagstiftningsarbetet i kanslihuset. Gregows artikel ger starkt intryck för denna önskan. En mutterspecialist vill gärna fortsätta att skruva med muttrar. Men det föreligger ett behov av vägledning i bevisfrågor. Jag vill upprepa att man borde tillskapa ett bevisrättsligt institut, med uppgift att samla och tillhandahålla kunskap inom ämnesområdet.

 

 

 

Är sanning och rätt inte Högsta Domstolens sak? Av Bo Severin

 

"Vi dömer oskyldiga till fängelse". Av Bo Severin

 

Rättsövergrepp i incestmål. Av Harald Wigforss

 

"Filmjölk bevis för incestbrott".Nu måste alla falska profeter som tjänar stora pengar på att peka ut incestförbrytare stoppas,
kräver Tomas Eriksson

 

"Inga beviskrav i sexmål".Domskäl hemligstämplas för att dölja bristande bevisning. Av Tomas Eriksson


Barns vittnesmål räcker inte. Av Anders Forsström

 

"Häxprocesser mot män!" Av Pelle Svensson

 

"Sverige vid skampålen". Av Pelle Svensson

 

Varför tar svenska domstolar inte lärdom? Av Rudolf Schlaug

 

Sex-krigens tragedie. Av Max Iversen

Hemligheter och minnen. Av Lena Hellblom Sjögren

Rättsröta vid behandling av misstänkta för sexualbrott. Av Knut Ahnlund

Incesthysterin och Domstolarna. Av Max Scharnberg

Sexualhysterin. Av Björn Gudmundsson

Tillbaka till Artikelindex