Siv Westerbergs JO-anmälan med anledning av 17-årig pojkes suicid

Siv Westerbergs JO-anmälan med anledning av 17-årig pojkes suicid

 

 

Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB

Jur. kand. Siv Westerberg

Adress: Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg, tel. 031/40 29 88

fax 031/40 66 83

All slags juridisk service, men företräidesvis:

Juridisk service till personer som felbehandlats av läkare eller på sjukvårdsinrättningar.

Juridisk service i tvister med Försäkringskassan.

Skadeståndsärenden.

Familjerätt: Äktenskapsförord, skilsmässor, vårdnadsärenden, testamenten.

Invandrarrätt.

LAGA ARVODEN

 

Riksdagens Ombudsman

JO

Box 16 326

103 26 Stockholm

 

 

JOanmälan mot de socialvårdstjänstemän (sannolikt i Kumla -Örebroområdet) och eventuellt offentliganställda tjänstemän på behandlingshem som handlagt ärendet rörande den 17-åriga pojke som hängde sig i en poliscell enligt bifogade tidningsartiklar.

 

Jag bifogar en tidningsartikel ur Göteborgs Posten den 15 januari 2006 med rubriken "17 - årig pojke hängde sig i cellen", och en tidningsartikel ur Expressen 15 januari 2006 med rubriken "Hennes son hängde sig i jeansen" och en tidningsartikel ur Expressen 14 januari 2006 med rubriken "17 - årig pojke hängde sig på toalett i poliscell".

 

Jag får härmed begära att JO granskar agerandet från de socialvårdstjänstemän som handhaft det i tidningsartiklarna skildrade ärendet. Jag hemställer att JO föranstaltar om åtal mot dessa socialvårdstjänstemän för grovt vållande till annans död.

 

För det fall det behandlingshem som omnämnes i artiklarna och där den nu avlidna pojken varit tvångsintagen inte skulle drivas i privat regi utan tjänstemännen där är offentliganställda hemställes att även dessa personer granskas och att åtal väckes även mot dem för grovt vållande till annans död.

 

Jag har inte kännedom om detta fall på annat sätt än genom de bifogade tidningsartiklarna.

 

Jag finner emellertid att detta är ett upprörande exempel på hur socialmyndigheten missbrukat den makt de fått genom att handhava LVU-ärenden och ett exempel på hur den lag, LVU, som skall vara skyddslag för barn och ungdomar, i stället leder till att barn skadas fysiskt och psykiskt för livet, eller som i detta fall till och med avlider på grund av socialmyndighetens agerande.

 

Av dessa tidningsartiklar som här bifogas framgår att det rör sig om en vid tidpunkten för dödsfallet 17- årig pojke som sedan ett par år tillbaka var tvångsomhändertagen enligt LVU. Han hade under dessa år varit placerad bland annat på behandlingshemmet Sundby där många grovt kriminella ungdomar vistas.

 

Av tidningsartiklarna framgår på intet sätt att pojken skulle vara dömd för något brott men att han hade psykiska problem och hade missbrukat alkohol och andra droger. Det är tydligen så att pojken placerats bland kriminella ungdomar trots att han inte var kriminell själv utan tvångsomhändertagen enligt LVU. Det var en utomordentligt olycklig och felaktig åtgärd av socialvårdens tjänstemän att placera honom på ett behandlingshem där han kommer i kontakt med kriminella ungdomar. Risken för att han själv skulle dragas in i dessa andra ungdomars kriminalitet blir ju uppenbar.

 

Tydligen fick pojken komma hem och börja praktisera på ett företag och gå i skolan. Det framgår inte huruvida han då under pågående LVU-vård var placerad i sitt föräldrahem eller om LVU-vården hade upphört. Under alla omständigheter framgår av tidningsartikeln att några dagar innan pojkens död så bestämde socialmyndigheten att pojken skulle in på ett behandlingshem igen. Pojkens pappa erbjöd sig att sluta arbeta och sköta sonen på heltid men socialmyndigheten sade nej till detta. Detta var ett allvarligt fel. Om pojken hade placerats i sitt hem hade hans föräldrar förvisso förstått när det förelåg självmordsrisk (vilket det för övrigt knappast skulle ha gjort om han hade fått vara i sitt eget hem) och de hade då givetvis övervakat honom kontinuerligt och inte bara då och då, och de hade sett till att han kom under läkarbehandling. Eftersom man alltid inom LVU-lagstiftningens tillämpning skall ha som målsättning att barnet skall återföras till sin familj var det synnerligen felaktigt att inte socialmyndigheten gick med på pappans önskan att pojken skulle få vara hemma.

 

Men pojken hade tydligen så fruktansvärt dåliga erfarenheter av hur barn och ungdomar blir behandlade i fosterhem och behandlingshem att han vägrade att återvända till det här behandlingshemmet. Han var alltså på flykt undan ett LVU-beslut och på flykt undan placering på behandlingshem.

 

Det är märkligt att inte socialvårdens tjänstemän och socialnämndernas ledamöter har tagit till sig det som de senaste månaderna rapporterats i massmedia när nu vuxna personer som under åren 1940 - 1980 varit tvångsplacerade i fosterhem och behandlingshem och barnhem och pojkhem av olika slag berättar om de fruktansvärda upplevelser de haft i dessa fosterhem och barnhem. Det är ju omdömesgilla personer som är medlemmar i föreningen Samhällets styvbarn flera av dem och som har lämnat synnerligen trovärdiga skildringar av den misshandel av fysisk och psykisk art och de övergrepp av olika slag som de utsatts för i fosterhem och behandlingshem. Dessvärre förhåller det sig ju så, vilket jag vet som under åren från 1980-talets början och fram till nu drivit LVU-mål i Sverige, att missförhållandena är precis lika stora i dagens fosterhem, HVB-hem och behandlingshem av olika slag. Även idag utsätts fosterbarn i fosterhem och i barnhem, för grov psykisk och fysisk misshandel, sexuella övergrepp, vanvård, bristfällig skolgång och utsätts för att de av fosterfamiljerna utnyttjas som arbetskraft. Det är märkligt att inte socialmyndigheten förstått detta utan urskillningslöst fortsätter att placera barn i fosterhem och barnhem; barn som i själva verket mycket väl kan bo hos sina föräldrar och skulle kunna ha det mycket bättre hos sina egna föräldrar än i olika slag av fosterhem och institutioner. Den 17 - åriga pojken som den nu aktuella JO-anmälan handlar om hade tydligen utsatts för så förfärliga saker i behandlingshemmet att han fann döden vara en bättre utväg än att tvingas tillbaka till behandlingshemmet i fråga.

 

Det sägs ju i artikeln att han sade till sin flickvän att han hellre tar livet av sig än att åka till behandlingshemmet. Med största sannolikhet var detta inte alls en tanke som dök upp i samma ögonblick som polisen kom. Med största sannolikhet har han direkt eller indirekt uttalat samma sak till ett flertal andra personer såsom exempelvis personal på behandlingshemmet. Under alla omständigheter är det ju så att socialmyndigheten har skyldighet att följa vården av de LVU-omhändertagna barnen. Detta har socialmyndigheten underlåtit att göra på ett tillfredsställande sätt, eftersom socialmyndighetens tjänstemän inte har förstått att här förelåg en uppenbar självmordsrisk om pojken greps under sin flykt undan återintagning på behandlingshemmet. Där har dessa socialvårdstjänstemän begått ett synnerligen allvarligt fel som lett till pojkens död.

 

Jag ifrågasätter också om det i enlighet med Europakonventionen om mänskliga rättigheter artikel 5 finns lagstöd för att sätta ett LVU-omhändertaget barn inlåst i en polisarrest. Barnet är ju tvångsomhändertaget för vård och då finns det laglig möjlighet att låsa in barnet på en vårdinstitution. Men enligt min tolkning av artikel 5 i Europakonventionen finns det inte lagstöd för att låsa in ett sådant barn i en polisarrest. Under alla omständigheter borde socialmyndighetens tjänstemän ha förstått att det vore synnerligen olämpligt att låsa in barnet i en polisarrest när barnet grips. Socialnämnden borde givetvis med sina kontakter med polis när de begär efterlysning av pojken ha meddelat att så snart pojken gripits skulle socialvårdens tjänstemän ha underrättats och dessa skulle fört honom till en vårdinstitution. I det läget hade sannolikt socialvårdstjänstemännen observerat att pojken var självmordsbenägen och då borde socialvårdstjänstemännen ha sett till att pojken kom under sjukvård. När det gäller självmordsbenägna personer så räcker det inte alls att se till dem var femtonde minut eller ens var femte minut. Självmordsbenägna personer skall ha kontinuerlig övervakning. För en självmordsbenägen person att hänga sig och därmed beröva sig livet finns det nästan alltid i omgivningen någonting som kan användas som verktyg, exempelvis ett klädesplagg. Och döden genom hängning inträffar inom någon eller några minuter och då räcker det inte alls med tillsyn var femte eller var femtonde minut. Övervakningen skall vara kontinuerlig och den som övervakar den självmordsbenägne får överhuvudtaget inte lämna rummet ens för en sekund och lämna den självmordsbenägna personen ensam.

 

Nu är ju polisen och polisens arrestlokaler inte någon vårdinrättning och polisen har ju dessvärre inte några andra utrymmen att tillgå när det gäller att låsa in en person. Det är alltså inte polisen som skall kritiseras för att de låste in pojken i en poliscell utan kontinuerlig övervakning utan det är socialvårdens tjänstemän, (som kanske för att de inte hade lust att bli väckta på natten och pojken greps på natten) har underlåtit att tillse att pojken omedelbart efter gripandet överfördes för vård och inte för inlåsning i en poliscell.

 

Jag ifrågasätter också det nödvändiga i att utfärda en efterlysning genom polis. Pojken var 17 år och det rörde sig alltså inte alls om ett litet barn som gått vilse eller något liknande då det ju alltid finns anledning till omedelbar oro. Det var ju alldeles uppenbart att han frivilligt höll sig undan. I det läget var det inte alls nödvändigt att efterlysa honom hos polisen med de fruktansvärda följder i form av pojkens död som det blev genom denna efterlysning. Det hade under de närmaste dagarna varit fullt tillräckligt att bara avvakta och se om pojken återvände till sitt föräldrahem och då hade man ju kunna ändra beslutet och låta honom få vara där under överinseende av fadern. Då hade denna katastrof i form av pojkens död aldrig inträffat. Eller om socialmyndigheten absolut (kanske av prestigeskäl?) ansåg att han skulle eftersökas så hade det varit fullt tillräckligt att socialvårdens tjänstemän letat en del på de lokaler där de vet att pojken och hans kamrater brukade uppehålla sig.

 

Det är ju någonting utomordentligt allvarligt när ett LVU-omhändertagande har hanterats på så felaktigt sätt att det lett till en ung persons död. Det är absolut nödvändigt att de ansvariga socialvårdtjänstemännen åtalas och dömes. Om detta agerande godtages kommer det att bli fler ungdomar som kommer att dö på grund av socialmyndighetens agerande.

 

Jag har för en kort tid sedan blivit uppringd av en mor till en annan tonårspojke. Hennes son var också på flykt undan återintagning på behandlingshem. Den pojken hade uttalat exakt samma sak, nämligen "hellre dör jag än jag återvänder till behandlingshemmet."

 

Jag emotser från JO omgående skriftlig bekräftelse på att Ni emottagit detta brev samt besked om vilka åtgärder brevet föranleder från Er sida.

 

Göteborg den 17 januari 2006

 

 

Siv Westerberg

Jur. kand., med. lic

 

 

 

17-ÅRIG POJKES SUICID - JO:S-BESLUT

 

Hennes son hängde sig i jeansen

Av Tommy Schönstedt

 

17-årig pojke hängde sig på toalett i poliscell
Av TT och Joakim Svensson

 

Pojke hängde sig i cellen
Av Eva Lindström-Ejdeholt

 

Artiklar

 

Tillbaka till Justitieombudsmannen

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter