Skärp ansvarskraven!

 

  • Skärp ansvarskraven!

    Lagstifta om generösare skadestånd vid myndighetsfel.

    Av Bengt Harding Olson

     

     

 

 

Bengt Harding Olson

är sedan 1998 chefsåklagare hos Riksåklagaren i Stockholm. Han har varit riksdagsman för Folkpartiet under tiden 1985-98.

Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 10 oktober 1989. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

  • I ett rättssamhälle måste den offentliga sektorn ta ett totalansvar för sin verksamhet och särskilt vid myndighetsutövning. Vid felaktiga åtgärder måste straffansvar kunna inträda för tjänsteman och politiker samt skadeståndsansvar för stat, landsting och kommuner. Ett viktigt steg i rätt riktning har tagits genom förslaget till ämbetsansvar som utvidgar straffansvaret för felande tjänstemän. Men ännu viktigare från den enskilde medborgarens synpunkt är att skärpa det allmänna skadeståndsansvaret för felaktiga myndighetsåtgärder som vållat skada f6r någon medborgare.

    Massiv kritik har också riktats mot gällande skadeståndsregler. Den har framförts av många oförskyllt drabbade företagare och enskilda personer. Fallen har också ingående behandlats i medierna. I riksdagen har år ut och år in krävts förbättrade regler. Den politiska kritikerskaran har successivt utökats. Under årets allmänna motionstid uppnåddes äntligen politisk majoritet genom motioner från samtliga oppositionspartier.

    Under hela denna tid har motståndet mot ett generösare skadeståndsansvar vart kompakt från socialdemokraterna.

    Sedan justitiekanslern - efter personskifte på posten - 1988 ändrat ståndpunkt tvingades socialdemokraterna att något mjuka upp sin inställning. Men det var först i mars 1989 som de socialdemokratiska ledamöterna i lagutskottet - efter att ha hamnat i minoritet - kände sig tvingade att svänga om helt. Plötsligt skapades alltså enighet i utskottet om att en parlamentarisk utredning skulle göra en bred och förutsättningslös översyn av det allmännas skadeståndsansvar vid felaktiga myndighetsåtgärder.

    Samma dag som lagutskottet preliminärt fattat sitt enhälliga beslut informerade dock justitieminister Laila Freivalds om att justitiedepartementet nu offentliggjorde en promemoria om det allmännas skadeståndsansvar. Innebörden var att begreppet myndighetsutövning skulle utvidgas och vissa begränsningsregler slopas för att utöka skadeståndsansvaret. Översynen skulle göras inom departementet, och efter viss remiss skulle en proposition läggas under hösten 1989.

    Justitieministern berörde inte självmant lagutskottets färska beslut om en bred förutsättningslös parlamentarisk utredning. Men på särskild fråga förklarade justitieministern, att hon skulle "respektera riksdagens beslut' om en sådan utredning. Riksdagen utgår ifrån, att dessa ord även kommer att utan dröjsmål omsättas i handling från regeringens sida.

    Denna parlamentariska utredning, som riksdagen nu fattat beslut om, måste vara representativt sammansatt med företrädare, för samtliga riksdagspartier, eftersom detta gäller en viktig demokratisk rättighet av grundläggande betydelse för statens, landstingens och kommunernas relationer till medborgarna. Uppgiften är att brett och förutsättningslöst utreda det allmännas skadeståndsansvar. Detta måste också uttryckligen framgå av direktiven för utredningen.

    Här föreligger dock viss politisk oenighet om utgångspunkten för utredningen. Två huvudalternativ blir aktuella: skadeståndsansvar för myndighetsfel ska uppkomma antingen endast om någon tjänsteman varit försumlig (= culparegeln) eller oavsett om så varit fallet eller inte (= strikt ansvar).

    Socialdemokraterna i lagutskottet och regeringen med justitieministern i spetsen driver i princip linjen att skadestånd ska erläggas endast vid vårdslösa myndighetsåtgärder.

    Folkpartiet hävdar med bestämdhet att den naturliga utgångspunkten måste vara det mer generösa strikta ansvaret. Alltså, den medborgare som oförskyllt drabbats av skada genom felaktiga myndighetsåtgärder ska i princip ha rätt till skadestånd även om ingen tjänsteman varit vårdslös. Denna huvudregel bör undantagsvis kunna åsidosattas och det allmänna följaktligen slippa skadeståndsskyldighet om det annars skulle uppkomma otillbörliga förmåner för den enskilde.

    Den parlamentariska utredningen kommer givetvis att ta viss tid i anspråk. Dess betänkande måste sedan remissbehandlas, och därefter ska en proposition utarbetas. I avvaktan på ikraftträdande av ett nytt skadeståndssystem måste en delreform genomföras för att undvika skadeståndsrättsliga "justitiemord" under utredningstiden.

    Regeringens förslag till delreform från 1/1 1990 kan dock inte fylla denna självklara funktion. Utvidgningen av begreppet myndighetsutövning är visserligen till viss men inte tillräcklig fördel för den skadelidande. Slopandet av standardregeln, företagareregeln och passivitetsregeln får ringa effekt.

    För det första har dessa begränsningsregler sällan använts vid rättstillämpningen. För det andra återtas fördelarna genom att begränsningsreglerna "återuppstår" inom ramen förbedömning av tjänstemannens vårdslöshet och den skadelidandes medvållande. Slutsatsen ar att regeringens tilltänkta delreform är alltför begränsad och närmast att betrakta som en skenreform.

    När justitieministern Laila Freivalds vid sin tidigare information till riksdagen stolt förklarar att "inga särskilda begränsningar egentligen kvarstår" i det allmännas skadeståndsansvar är detta att bedöma som vilseledande konsumentupplysning.

    Det behövs en annan lösning på problemet. En skadeståndsrättslig säkerhetsventil bör omedelbart införas. Den ska tillämpas om den skadelidandes, företagarens eller privatpersonens ersättningsbehov framstår som särskilt angeläget. Denna regel skall ges en generös tillämpning. En sådan delreform kommer bättre än regeringens modell att fånga upp aktuella upprörande fall i avvaktan på den kommande skadeståndsrättsliga nyordningen. Det riksbekanta fallet med bilhandlaren i Vimmerby hade föranlett skadestånd för staten enligt denna säkerhetsventil, men ej enligt regeringens föreslagna delreform.

    Offentlig verksamhet skall bedrivas med och inte utan ansvar. En skadeståndsrättslig generositet från det allmännas sida kan visserligen komma att innebära en kostnad för staten, men detta är ett pris som vi måste betala för vår rättssäkerhet och allmänhetens förtroende för vårt rättssamhälle.

     

    Tjänstemän bör kunna åtalas

    Rättssamhällets glömda myndighetsoffer

    Myndighetsoffer i långbänk

    Till Pågående Rättsfall

    Tillbaka till Artikelsidan