Socialtjänsten skönmålar

 

 

 

Socialtjänsten skönmålar

Av Anita Ankarcrona

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 22 juli 1996 som slutreplik i den av författaren inledda debatten om tvångsomhändertagande av barn som pågick mellan 21 juni 1996 t o m den 22 juli 1996.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • Bakom socialvårdsbyråchefen Kristofer Wallins begripliga skönmålning av utredningskvalitén och rättssäkerheten i samband med omhändertagande av barn, skymtar helt uppenbart en växande insikt om att illusionen håller på att brista. Hans karta stämmer inte med den verklighet och de erfarenheter som finns utanför socialtjänstens tvångsmässiga betraktelsesätt. Vore det så, hade vår debatt överhuvudtaget inte behövt föras. Vore det så, hade jag inte fått alla de förtvivlade och förhoppningsfulla reaktioner jag fått. Kristofer Wallin är välkommen att ta del av dem.

    Mikael Storåkers (SvD 7/7) pekar på det nära samröret mellan socialsekreterarna som utredare och socialnämnden som ansökande om tvångsomhändertagande. Bo Edvardssons "Kritisk utredningsmetodik" (Liber 1996) bekräftar den kritik som länge hörts mot de stora bristerna och godtyckligheten i socialassistenternas utredningar.


    Utredningarna får ett "sanningsstatus", som bekräftas av socialtjänstens egna konsulter, kuratorer och psykologer, vars spekulativa prognoser kring § 2 LVU´s tänjbara formulering "påtaglig risk för den unges utveckling" realiter sätter familjens rättssäkerhet ur spel. Om fungerande rättssäkerhetskriterier i stället skrevs in i lagen, skulle det ge domstolarna en möjlighet att stoppa många av de övergrepp som nu begås. Psykologins makt - i form av "expertis" - i domstolarna belyses i Lennart Hanes (red.) Rättvisan och psykologin (1993).


    Idag finns dessvärre makten hos personer som inte ställs till ansvar för sina handlingar. Det är ödesdigert. Man har den horribla befogenheten att, som i ett aktuellt fall, låta tvångshämta två små barn (1 och 6 år) med hjälp av tre polisbilar och tio poliser. En uppgift som polisen nog gärna avstod från. Det cyniska ointresset för dessa åtgärders känslomässiga konsekvenser för barnen är en skam för alla inblandade.


    Frivilligt annars...
    Vad gäller "tvång" eller "frivillighet", så borde Leif Söderholm (Svd 9/7) känna till att det frivilliga omhändertagandet ofta sker under hot om tvång, vilket drastiskt begränsar möjligheterna till umgänge med barnet. De föräldrar som vänder sig till socialtjänsten för att få hjälp och stöd, vill faktiskt inte förlora sina barn. Viljan och förmågan att klara upp sin situation med hjälp av en jämförelsevis blygsam ekonomisk insats från samhällets sida, har i stort sett varje frisk, icke-missbrukande mamma. Dessa belopp behöver inte komma i närheten av det som Wallin tillstår vara "obegripligt mycket ersättning".


    Den miljardindustri som barnomhändertagandet blivit går inte att försvara. Vare sig ekonomiskt eller mänskligt. Mycket av hanteringen sker i skydd av sekretesslagen, som snarare gynnar socialtjänstens verksamhet än dess klienters integritet. Dess tillämpning bör alltså begränsas.


    Personligt ansvar saknas
    Jag tror tyvärr det är naivt att inbilla sig att man kan förändra socialtjänstens självbild. Man måste istället förändra dess livsbetingelser, fr.a dess maktbefogenheter och dess ekonomiska resurser. De nedskärningar som gäller för socialbidrag, sjukvård och åldringsvård borde gälla även denna verksamhet, vars resultat är helt utan personligt ansvar. Kommunerna bör granska dessa utgiftsposter i sömmarna.


    Pockettidningen R (Nr 1, 1990) "Vård u.p.a." redogör bl.a. för Tallbackens behandlingshem, där kostnaden per barn var 3215 kr/dygn. När det gick i konkurs (95-10-20) var kostnaden 4.500 kronor/dygn. Hemmet, som anmälts för grava missförhållanden till Länsstyrelsen (utan åtgärd) har nu återuppstått i form av Roslagens Elevhem.


    Mot Wallins uttalande om de alltmer kvalificerade familjehemmen talar Socialstyrelsens aktuella rapport "Sammanbrott i familjehem". 44 % av placeringarna bryts. Ett litet moderlöst syskonpar, vars far tagit kontakt med mig, har under två år flyttats mellan åtta olika hem - alltmedan fadern kämpar för att få ta hand om dem.


    Visst finns det goda och nödvändiga familje- och behandlingshem, präglade av en nära kontakt med de biologiska föräldrarna. Låt det stanna vid dem. Varför är man så snabb att omhänderta barn innan man har ett fullgott hem åt dem?


    Det gemensamma för alla de enskilda människor som jag mött i dessa sammanhang är: rädsla. De säger att ingenting skrämmer dem så som socialtjänsten. Är detta rimligt! Om socialtjänsten upplevs som ett hot istället för ett stöd - vad skall vi då ha den till?


    Skall den internationellt uppmärksammade artikeln "Kindergulag" im socialstaat Sweden (Der Spiegel nr 31 1983) få förbli en korrekt beskrivning av EU-landet Sverige?

     

Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft

Lagtexten öppnar för socialbyråkratins psykologer

LVU måste bli tydligare

Ny socialtjänstlag måste öka barns rättigheter

Tillbaka till Artikelindex

Till Artikelarkiv

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter