Socialtjanstlagen_och_lag_om_vard_av_unga

 

TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN

Varje år omhändertas barn och ungdomar, som därmed separeras från föräldrarna, med stöd av denna lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Enligt samma lag har samhället ett särskilt ansvar för barn och ungdom.

Här presenteras de lagar som gör omhändertagande av barn möjligt i Sverige. Liknande lagar finns i Danmark, Finland och Norge.

Socialtjänstlagen (SoL)
Lagen slår fast att kommunen (samhället) har det yttersta ansvaret för de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Till uppfyllande av sitt ansvar kan socialnämnden erbjuda föräldrar och barn stöd och hjälp i frivilliga former enligt socialtjänstlagen.

Såväl placeringar enligt SoL som LVU ska enligt socialstyrelsen "så långt som möjligt vara tidsbegränsande och behandlingsinriktade med återförening som mål." (SoS rapport 1990:24)

Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

LVU är ett komplement till SoL, i de situationer när de frivilliga insatser som kan ges med stöd av SoL inte räcker till. Således är lagen avsedd att tillämpas först när det visar sig att det inte går att få samtycke till den vård som, enligt socialtjänsten, anses nödvändig för barnet. Lagen gäller således vård utan samtycke.

Tvångsomhändertagande av barn kan bli aktuellt i anledning av

  1. miljön s k miljöfall, (2 § LVU) eller
  2. barnets eget beteende s k beteendefall.

Åtskilliga barn omhändertas med åberopande av 2 § LVU.

Vad säger lagen?
2 § LVU stadgar att "Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas."

SOU kritik av 2 § LVU
I Statens Offentliga Utredningar nr 20, 1986, s 358 kritiseras 2 § i nuvarande LVU lag s k "miljöfall" enligt följande: "Men i stället för att allmänt ange att något annat förhållande i hemmet medför fara för den unges hälsa eller utveckling föreslår vi uttryckssätten misshandel och otillbörligt utnyttjande. Avsikten har varit att närma den svenska lagen till de formuleringar som används i FN Deklarationen om Barns Rättigheter, antagen av bl a Sverige 20 november 1979". (min kurs.)

Expertgruppens förslag negligerades dock av JO (Sverne) och socialministern (Sigurdssen) och är i dag mer eller mindre förträngt. Regeringens jurist Ehrencrona, med Europakonventionen som specialité, på en fråga av vice ordf. för Finlands Centralförbund för Familjevärn (PESUE) antropologen Peter Klevius vid den Familjeriksdag/konferens som anordnades av Riksförbundet för Familjers Rättigheter - RFFR - hösten 1996, svarade Ehrencrona att han var ovetande om denna kritik i SOU 1986:20.

Med uteslutning av något annat förhållande i hemmet skulle den precisering av grunderna för omhändertagande så som SOU-kritiken av 2 § LVU föreslår dvs misshandel och otillbörligt utnyttjande medföra att åtskilliga tvångsomhändertaganden hade kunnat undvikas.

 

Tillämpning av LVU

Ett beslut om vård enligt LVU, dvs tvångsomhändertagande av barn, är en stark - ofta traumatiserande - emotionell upplevelse för barnet och föräldrarna. Barnet skiljs från sina föräldrar och ofta även från sina syskon. Omsorgen av barnet övertas av samhället dvs socialtjänsten och överförs på de av socialsekreterarna valda och avlönade "föräldrar". Barnet placeras i s k familjehem. Tvångsomhändertagande för samhällsvård innebär en begränsning i föräldrarnas tillgång till sitt barn och deras bestämmanderätt över barnet. I motsvarande mån innebär det en begränsning av barnets tillgång till och umgänge med sina föräldrar, syskon och släkt. Därför är det oerhört viktigt att inga misstag begås från socialtjänstens sida.

En utredning som ligger till grund för ett LVU-beslut måste vara saklig, opartisk och sanningsenligt framarbetad. Regeringsformen 1 kap 9 § stadgar detta.

Att omhänderta ett barn kan starkt påverka utredaren känslomässigt. För att utredarens personliga engagemang inte skall påverka eller störa arbetet krävs att arbetet följer vissa regler.

Utredningsarbetet bör ske med kritisk och saklig utredningsmetodik, där ett antal grundkriterier måste uppfyllas. Exempel på kriterier är tydlighet, frågeställning, relevanta uppgifter, källredovisning, precisering, undvikande av känsloladdat språk, etiska övervägande till skydd för enskilda människor, etc. (jfr. Edvardsson, 1996)

När dessa kriterier inte följs kan osakliga och partiska utredningar uppstå, som präglas av bevisfabrikation i syfte att påverka och övertala läsaren, och att stödja utredarens egna syften. Bristfälliga utredningar kan leda till att felaktiga eller olämpliga beslut tas, som förstör föräldrarnas och barnens, dvs familjens framtid.

Processen i Förvaltningsdomstolarna
Beslutet om vård enligt LVU fattas av Länsrätten, en förvaltningsdomstol, efter ansökan av socialnämnden. Denna ansökan görs på grundval av ett förslag av en eller två utredande socialsekreterare, efter det att förslaget godkänts av socialchefen och beslutats av socialnämnden.

Då ärendet aktualiseras, om ett omhändertagande är aktuellt, ansöker socialtjänsten om att Länsrätten skall förordna ett offentligt biträde för föräldern/föräldrarna. Ofta företräds socialtjänsten av ett juridiskt ombud. Vissa socialsekreterare väljer att uppträda som sina egna advokater i rättssalen. Ett offentligt biträde för barnet förordnas också. Barnet blir en motpart till sina föräldrar. Barnets advokat följer oftast socialtjänstens linje - dvs tvångsseparation av barnet från familjen. Länsrättens beslut avkunnas i dom. Domen kan överklagas vidare i förvaltningsdomstolshierarkin dvs till Kammarrätten och Regeringsrätten.


Omedelbart omhändertagande
Ett barn kan bli föremål för ett omedelbart omhändertagande om socialtjänsten anser att en direkt fara för dess liv och hälsa föreligger. Detta innebär att socialnämnden, utan att invänta beslut från länsrätten, kan ingripa i en familjs liv, ta barnen och placera dem i en annan - för dem främmande - miljö, långt från deras nära och kära. När ett barn omhändertas placeras det i ett jourhem eller barnhem. Vid ett omedelbart omhändertagande sker ingen inskolning. Barnet placeras i en främmande miljö bland främlingar.

Då socialnämnden godtar socialsekreterarnas förslag till beslut kan barnet omhändertas omedelbart. Enligt lag måste ärendet underställas Länsrätten inom sju dagar. Omhändertagandet sker ofta med polishandräckning. Socialnämnden, på förslag av socialsekreteraren, fattar ibland beslut om att under viss tid inte avslöja barnets vistelseadress för föräldrarna samt att kontakterna mellan barn och föräldrar skall ske på en neutral plats t ex en förskola eller utredningshem.

Handläggningstiden i domstolen får enligt lag ej överstiga fyra veckor. Ett beslut om vård med stöd av LVU innebär att barnet skall vara i samhällets vård i väntan på fortsatt utredning och en muntlig process i Länsrätten. Föräldrarnas umgängesrätt med barnet begränsas i den omfattning som anses behövlig för att vården skall kunna genomföras.

Socialtjänsten måste upprätta en s k vårdplan. Enligt riktlinjerna skall vården vara tidsbegränsad och behandlingsinriktad med återförening mellan barn och föräldrar som mål.

Bifaller länsrätten socialnämndens beslut om tvångsomhändertagande placeras barnet i ett s k familjehem (fosterhem). Eftersom vården skall vara tidsbegränsad och behandlingsinriktad med återförening mellan barn och föräldrar som mål, får ej socialsekreterarna planera för en s k uppväxtplacering. Enligt 28 § SoL och 13 § andra stycket LVU skall socialnämnden regelbundet och minst var 6:e månad överväga om vården behöver fortsätta när det gäller barn som beretts vård med stöd av 6 och 12 §§ SoL eller 2 § LVU (miljöfall).

Tvångsomhändertagande av barn bör inte vara en första åtgärd utan den sista i en rad andra åtgärder.


Barnperspektiv
Socialtjänstlagen skall tillgodose barnets vårdbehov och eventuella insatser ska göras för barnets bästa. Barnet kan inte själv kräva sin rätt med stöd av lagen men socialnämnden företräder barnet och tar på sig vårdansvaret för de barn som omhändertas och placeras utanför föräldrahemmet. I en rad vetenskapliga studier av fenomenet tvångsomhändertagande av barn framhålls det att det saknas ett barnperspektiv vid handläggningen av ärendena.

I sin doktorsavhandling med titel Omhändertagande av barn skriver Hollander (1985, kap. 6) att en vagt formulerad lag och utförliga handlingsregler, utgör ingen garanti för att barns behov och barns bästa tillgodoses. Hon anser att det behövs en utförlig och mer preciserad lagstiftning för att underlätta tillämpningen, och för att minska risken för att fel barn omhändertas.

Hollander förklarar vidare att studien av ett antal barnavårdsärenden har tydliggjort vikten av att bevis- och tolkningsproblem i barnavårdsärenden uppmärksammas. Hon skriver: "Det kan inte anses tillräckligt att konstatera att det finns dokumenterade missförhållanden i hemmet. Fakta angående sambanden mellan dessa missförhållanden och 'faran' för barnets hälsa och utveckling måste klarläggas."

De olika parterna i ett LVU-mål kan ha olika förutsättningar. Hollander (1985, s.299) förklarar: "Både föräldrar och barn har en svag ställning i barnavårdsmål. Det är knappast brist på formella rättssäkerhetsgarantier som kan förklara detta, utan partssammansättningen som präglar dessa mål. De enskilda parterna, föräldrarna och barnen, är svaga socialt och ekonomiskt. De känner inte till rättsreglerna och vet inte hur de ska agera strategiskt."

Hollander fann i sin avhandling att fakta i barnavårdsmålen handlade huvudsakligen om vårdnadshavaren, i allmänhet modern, och om dennes brister. Bevisfrågorna koncentrerades kring dessa fakta, medan få faktorer i barnets miljö redovisades. Hollander påpekar att fakta om barnen var genomgående få och stod inte i överensstämmelse med de krav på analys av barnets vårdbehov och prognos om utvecklingen som lagstiftningen ställer. En slutsats Hollander gör, är att lagstiftningen snarare är en tvångslag för föräldrarna, än en lag till barnets fördel.

Heap (1983, s.156) påpekar: "Enligt barnavårdslagen är det nämndens uppgift att bedöma de förhållande barn lever under, bedöma om de innebär en fara för barnets hälsa och utveckling. Nämndens behandling har emellertid präglats av bevisföring, medan barns totala situation och behov tappats bort."

Hagbard & Esping (1992, s.20) anser att; "Den ökande professionaliseringen inom barnavården de senaste decennierna medför risker att socialarbetarideal tar över föräldrarnas roll som stilbildare för uppfostran och för bedömningar om barns bästa. " (min kurs) De menar att den ökande professionaliseringen istället bör inriktas på att söka barnets perspektiv, att man får fram barnets upplevelser och känslor. Det skulle ge en bättre garanti för att barnets intressen och barnets bästa tillvaratas.

Anita Cederström (1990) har i sin avhandling "Fosterbarns anpassning - en relationsproblematik", följt 25 barn som har placerats i fosterhem. Hon finner att det inte är kvaliteten på fosterhemmen som är avgörande för barnens utveckling, utan hur barnens relation till föräldrarna har gestaltat sig. Utgångspunkten för Cederström var att barnens relationer till föräldrarna var helt avgörande för hur de skulle utvecklas i fosterhemmet. Detta bevisades även. Resultaten visade att barn vars föräldrar inte hade förmåga att se och acceptera deras behov utvecklades negativt. Bäst gick det för de barn som blivit sedda av föräldrarna och inte indragna i deras inbördes konflikter.

En slutsats Cederström drar är att om man identifierar barnets relation till föräldrarna kan man få en ökad förståelse för barnets situation. "Klart är dock att man måste lägga större vikt på att försöka förstå den psykologiska situationen som barnet befinner sig i. Dels för att kunna avgöra om en placering i fosterhem överhuvudtaget är möjlig eller om det är andra åtgärder som måste till. Dels för att kunna stödja fosterföräldrarna så att de förstår vad som händer med barnet."


Förföljande strategier.
En rad olika forskningsprojekt påvisar att förföljande strategier förekommer inom terapeutiskt och socialt arbete ( se t.ex. Edvardsson 1989).

Hollander (1985) fann i sin undersökning av 352 omhändertagandefall av barn, att utredningarna bestod av stora mängder material. Som helhet dominerades materialet av negativ information och av information från olika myndigheter. I de allra flesta fall hade utredningarna karaktären av pläderingar för ett omhändertagande, och att mängden negativa fakta om familjen och barnet var stort. Referenser av positiv art saknades ofta eller bedömdes inte som viktiga. Läkarintyg och intyg från barnpsykiatrisk expertis fanns med i de flesta fallen och hade en central betydelse.

Edvardsson (1989) har studerat förföljande strategier i ett omhändertagandefall i socialt och psykiatriskt arbete. Ett betydande antal varierande förföljande strategier framkom. Edvardsson fann att utredaren på osakliga och vaga grunder tillskrev klienten missbruksproblem, aggressiva beteenden och patologiserade klienten. Han fann även fundamentala och systematiska brister, liksom att klientens resurser och perspektiv ignorerades.

Junttila m.fl. (1994) fann i sin granskning av "Fallet Daniel" ett 15-tal förföljande strategier. Några strategier var tydligare än andra, som t.ex. syndabocksstrategin, att utredaren får modern att framstå som orsaken till problemen och även till myndigheternas misslyckande med att hjälpa modern och sonen. Det framkom att historiskt negativt material användes ofta, likaså negativ urvalsstrategi, att utredaren i huvudsak valt att framföra negativ information om modern. Det framkom även att klientperspektivet ignorerades, och att kompetensöverskridande bedömningar gjordes.

Jäderqvist m.fl.(1994) fann i sin analys av en utredning gällande ett omhändertagande enl LVU, två huvuddrag hos ett 20-tal strategier. Det ena innebar att framhäva myndighetens eget kunnande. Att det är myndigheternas verklighet som gäller, vilka ofta utgår från triviala tecken. Det andra huvuddraget var att få modern att framstå som en inkompetent förälder.

Uppsatsskrivarna anser att situationer och händelser provoceras fram på olika sätt av myndigheterna. Provokationerna gör att klienten beter sig på olika sätt, som sedan kan användas emot denne.

Gunnarsson m.fl. (1995) har kritiskt granskat tolv LVU-utredningar och jämfört dessa. Detta gjordes för att se om de uppfyller SoL:s, FL:s intentioner, samt om de uppfyller RF:s krav på saklighet och opartiskhet. Resultaten visade att liknande brister förekom i alla utredningarna.

Jansson och Rönnbäck (1995) fann i en kritisk granskning av en utredning som låg till grund för ett omhändertagande enligt LVU, 42 förföljande strategier. Följande åtta huvuddrag framgick av handlingsmönstret;

-Myndigheten vet bäst
-Svartmåla föräldrarna
-Få barn och föräldrar att framstå som vårdbehövande
-Driva igenom och kvarhålla fattade beslut
-Ignorera lagar och förordningar
-Förstöra för familjen viktiga relationer
-Påverka läsaren
-Ignorera elementära saklighetsaspekter

Genomgående i materialet var att klientperspektivet ignorerades, att negativt material om klienten framhölls och positivt material undanhölls.

Stenberg (1995) fann i sin kritiska granskning av en LVU-utredning 18 förföljande strategier som utnyttjades mot klienten. Hon fann att strategin ignorering av klientperspektivet var vanligast. Författaren anser att uppkomsten av bristfälliga utredningar beror på kommunikationskollaps mellan klient och myndigheter, ångest hos utredaren samt att fenomenet "groupthink" förekommer inom den sociala myndigheten.

Rönnbäck (1996) fann i sin kritiska granskning av ett LVU ärende 92 förföljande strategier/handlingsmönster. Författaren fann att utredningarna utmärktes av en massiv negativ nedskrivning av fadern, inga frågeställningar, inga resursanalyser, inget hypotes tänkande, fixering av ett enda vårdalternativ, etc.

Rönnbäck delade in strategierna i 8 huvuddrag, vilka är Myndigheten vet bäst, Svartmåla föräldern, Få barnen och föräldrarna att framstå som vårdbehövande, Maktmissbruk, Ignorera lagar och förordningar, Psykiskt barnmisshandel, Förstörande av viktiga relationer, Påverka läsaren, och Ignorera elementära saklighetsaspekter.

Skog (1996) fann 10 förföljande strategier i sin granskning av ett LVU-ärende. Strategin makten definierar verkligheten framträdde som den mest centrala. Han delade in de olika strategierna som användes för att vidmakthålla maktställningen i tre grupper. Dessa är:
- "Myndighetens förstärkande", som innehåller strategier som används för att framhålla myndighetens definition av verkligheten som riktig och väl underbyggd.
- "Undanhållande". Genom att undanhålla viktiga faktauppgifter, får de negativa uppgifterna om klienten evidensstatus.
- "Fabricerande", för att framhålla att myndigheten vet bäst, fabriceras data fram genom olika förföljande strategier.

Eriksson och Wiesel (1997) undersökte hur attributioner används inom förföljande socialt arbete. De fann tre huvuddrag för hur attributioner, förföljande strategier och teorin om monsterföräldrar samverkar. Författarna menar att attributioner används för att skapa monsterföräldrar och förföljande strategier används emot monsterföräldrarna. Attributionerna används som verktyg inom förföljande strategier.

Linda Ärlig (Retorikfallet 1996) fann 56 förföljande strategier i det undersökta materialet. Hon fann två huvuddrag hos utredarnas handlingsmönster, vilka är "Makten definierar verkligheten" och "Påverka och övertala läsaren". Hon fann också att de utredande socialarbetarna använde sig av två tekniker - undanhållande och fabricerande - vilka samverkar till att göra utredningen bristfällig. De funna strategierna delar hon in i sex större grupper beroende på deras syfte och likheter:
- Påverka läsaren genom språket innehåller 12 strategier som används för att påverka läsaren att inta samma inställning till klienten och situationen som utredaren själv har.
- Patologisera klienten innehåller 8 strategier som framställer klienten som särartad, psykiskt labil, aggressiv, etc.
- Ignorera saklighetsaspekter innehåller 17 strategier som t.ex. överdriva information, dölja information, ignorera klientperspektivet, fabulering, framföra irrelevant information.
- Kontroll och maktutövning utgörs av 6 strategier som är handlingsmönster för hur myndighetspersoner gör anspråk på att kontrollera klientens liv.
- Myndigheten vet bäst utgörs av 5 strategier innehållande kompetensöverskridning, övertro, rättfärdiganden, moralisering och betoning på socialtjänstens resurser.
- Känna-tycka-tro-uppleva-tolka innehåller 9 strategier som påverkas av utredarens subjektiva tolkningar, argument, etc.

Linda Ärligs slutsats är: "Genomgående i utredningarna ignoreras klientperspektivet och tydliga källhänvisningar saknas. Min slutsats är att utredningarna är bristfälliga och uppfyller ej Regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. Handläggningen i ärendet innehåller flera, tydliga förföljande strategier."


Mänskliga rättigheter
Skydd för mänskliga rättigheter proklameras i FN Deklaration om de Mänskliga rättigheterna, Den Europeiska Konventionen angående mänskliga rättigheter och grundläggande friheterna och FN:s Barnkonvention. Samtliga stadgar de rätt till respekt för privat- och familjeliv.

FN:s Deklaration om de Mänskliga rättigheterna

Europakonventionen


FN:s Barnkonvention
Artikel 3:1 av FN:s Barnkonvention som antogs av Konventionsstaterna 1989 och som Sverige ratificerat lyder: "Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet."

Artikel 12.1 lyder: "Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad."
2: För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurer, i alla domstols administrativa förfaranden som rör barnet.

Artikel 25 lyder: "Konventionsstaterna erkänner rätten för ett barn som har omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa regelbunden översyn av den behandling som barnet får och alla andra omständigheter rörande barnets omhändertagande."

FN:s barnkonvention är således tillämplig också för omhändertagna barn i fosterhem.