Storasyster med oinskränkt makt

Storasyster med oinskränkt makt

Av Anne Marie Bratt, fil kand

 

 


Fil. kand., Anne Marie Bratt, var språklärare i Danderyd. Hon var också människorättsaktivist med medlemskap i bl. a Medborgarrättsrörelsen (MRR), Familjekampanjen diskussionsgruppen, Femettan och NKMR. Anne Marie Bratt emigrerade till La Rochelle i Frankrike under 1990-talet, och där tillbringade hon resten av sitt liv.
Artikeln är tidigare publicerad i "Debatt" i Norrköpings Tidningar, 1994-12-23.

Artikeln återges här för NKMR:s läsekrets, för att visa att ingenting har förändrats, trots decennier av kritik mot tvångsomhändertagandesystemet.

 

 

Idag är cirka 4000 barn tvångsomhändertagna i Sve­rige. Många fall kan vara mo­tiverade, men tillräckligt många är uppenbart felaktigt omhändertagna av de ansva­riga myndigheterna, skriver Anne Marie Bratt som är se­kreterare i Medborgarrätts­rörelsen.

 

Om svenska folket kände till hur ofta och framgångsrikt en socialtjänstekvinna kan splittra fa­miljeliv, dupera socialnämnd, länsrätter, kammarrätter, rege­ringsrätter och hantera psykologer, läkare och advokater efter eget skön, så skulle nog känslorna sval­la högt och många, många skulle indignerat ifrågasätta den svenska "rättsstaten". En förändring skulle äntligen komma till stånd och tryg­ga rättssäkerheten.

 

Många resonerar säkert idag, som jag gjorde första gången jag fick höra talas om stadiga barnomhändertaganden. En gammal skol­kamrat berättade att hon vid en busshållplats mött en gråtande och förtvivlad mamma, som talade om att hon just blivit ifråntagen sina barn.

 

"Det fanns säkert en orsak till myndigheternas ingripande, an­nars skulle de inte kunna göra det", svarade jag och tänkte inte mer på saken förrän många år senare.



Likartat mönster

Sedan dess har jag fått upp ögonen för många otroliga ingripanden i olika delar av landet. Jag har träffat och intervjuat många föräldrar och barn under årens lopp och konsta­terat - när det gäller familjer där varken missbruk eller misshandel förekommit - ett mönster likartat från norr till söder från öster till väster i Sverige.

 

När socialtjänstekvinnan fått vittring, direkt eller indirekt, läg­ger hon sin personliga måttstock i ärendet Hon har nämligen ingen annan att gå efter. Hon begär "sam­arbete" (en annan innebörd än vad ordet innebär) med föräldern utan att definiera vad det är och kritiserar ”offret" med känslomässiga ar­gument.

 

Tillexempel: du kan inte ta hand om ditt barn, du har för ostädat/stä­dat hemma, du har för mycket möbler eller för få möbler hemma, du är mentalt efterbliven, barnet är misshandlat, förmodligen av din sambo.

 

Ofta händer det att man utan för­varning till föräldern begär polishjälp för att hämta barnet i hemmet Då kan det komma instor­mande en hel liten trupp av poliser, socialtjänstemän, läkare eller psy­kologer för att övermanna en värn­lös mor och ta hennes gråtande och tjutande barn. Det förekommer också hämtning utan förälders när­varo i skolan eller i hemmet. Poli­sens uppgift är att lyda order.



Inlåsning på klinik

Sedan varieras barnets vistelseort, Första anhalten kan vara från en vecka till fem månaders inlåsning på psykiatrisk klinik för observa­tion av ett vettskrämt, normalt barn, sedan finns det barnhem och fosterfamiljer att forslas till.

 

Under tiden har socialnämnden sammanträden i ärendet och psy­kologer, jurister, läkare och dom­stolar sysslar med fallet (Tänk in­te på kostnaderna!)

 

I hemmen finns då nedbrutna, ursinniga och maktlösa föräldrar och kanske syskon. Släkten reage­rar kraftigt eller tar avstånd. Föräl­dern väljer eller tilldelas en för­svarsadvokat Barnet tilldelas i re­gel egen advokat av socialnämnden (!). Bara och föräldrar blir här två parter,



Humanitär kränkning

En normal människa som utsätts för en sådan humanitär kränkning som att brutalt skiljas från sina när­maste (det säkraste man äger) - det må vara en vuxen eller ett barn - tackar nog inte Storasyster för den "välmenande hjälpen".

Jag känner till flera exempel på barn som blivit nerknarkade efter att ha omhändertagits och ibland har de tagit livet av sig, när de som 18-åringar "släppts ur" ur det soci­ala greppet. Det är också känt i många, många fall att misshandel - fysisk och psykisk - före­kommer i fosterhemmen, men i de fall polisanmälan gjorts har ären­det avskrivits när den sociala myn­digheten förnekat sådana förhål­landen.

 

Vi vet att sociala myndigheter fortsätter att skicka barn till foster­föräldrar som tidigare varit knar­kare, utnyttjat fosterbarn sexuellt eller liknande.

Förutom att förlora sina föräld­rar kan barn förlora sin religion,sin nationalitet, sitt för- och efter­namn. Det är ofta endast under övervakning av fosterfamilj och social tjänstekvinna som barn får träffa sina föräldrar (inte syskon, inte släktingar) med långa mellan­rum. Uppräkningen kan fortsätta, länge och fallen kan bevisas.



Rättsövergrepp

Detta är bara en kort beskrivning av toppen på ett isberg. Det måste följa mera information till svenska folket om vad som försiggår med hemligstämpelns hjälp, och mass­medierna borde känna ett mora­liskt ansvar att Öppna sina spalter för att belysa hur man kan skydda socialtjänstekvinnors och foster­hems rättsövergrepp från rättsliga åtgärder.

 

Idag är cirka 4000 barn tvångsomhändertagna i Sverige. Många fall kan vara motiverade, men till­räckligt många är uppenbart felak­tigt omhändertagna av de ansvariga myndigheterna: Föräldrarnas möjligheter att värja sig är också något som bör komma i ljuset och som föräldrar borde få reda på.

Mina tre mest angelägna frågor är:

1.  Hur kan en socionomutbildning tillåtas ge en socialtjänste­kvinna en sådan oinskränkt makt, som kan förstöra, krossa och evigt, såra oskyldiga familjer?

2.  Hur kan det vara tillåtet att godkänna, fosterhem utan urskilj­ning och utan att ge fosterföräl­drarna fortlöpande handledning och rent besked att barnen skall återbördas till föräldrarna så snart det kan ordnas och att ett omhän­dertagande; inte skall innebära endast en stor skattefri inkomst?

3. Vad betyder ordet samarbete, det enda besked föräldrarna matas med när de kontaktar eller kontak­tas av sociala myndigheter?


Med avsikt använder jag de lätt­fattliga orden förälder, fosterföräl­der och fosterhem till skillnad från den sociala terminologin "biolo­giska (?) föräldrar'', "familjehemsföräldrar" och "familjehem". An­ledningen till de förlängda uttrycken skulle kanske kunna förklaras av en psykolog?




Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn

Birgitta Wolf. Förord av Brita Sundberg-Weitman


Sven Hessles inlägg i Svenska Dagbladet i fallet Alexander Aminoff


Hög tid avskaffa odemokratiska maktstrukturer

. Enskilda medborgare har en svag rättsposition gentemot maktfullkomliga svenska myndigheter.

Av Lisbeth Lindeborg


Enskilda svaga mot statens övergrepp
Av Tore Wiwen-Nilsson och Gunnar Strömmer


Dyrt och hjärtlöst

Ur Olof Kihlstedts brev till Tidaholms kommunstyrelse: Hur tar samhället hand om barnen?


KIDNAPPNING AV BARN ÄR REN BUSINESS

Av Mikko Niskasaari


ANTIKRISTS ÄNGLAR - om mänskliga rättigheter i Sverige

av Peter Klevius


Tillbaka till Artikelindex