Stort behov av reformer

 

Stort behov av reformer

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand ordf. i NKMR

 

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands-Tidningen den 20 februari 2003.

Inlägget är en replik på Dr Ulf Brettstams debattinlägg " Ett försök att skandalisera en hel yrkeskår ", infört i Smålands-Tidningen den 31 januari 2003.

 

Debatten inleddes med artikeln "Ett grundläggande systemfel" som publicerades i Smålands-Tidningen den 9 januari 2003.

 

 

 

 

 

 

 

 

Replik på Dr Brettstams debattinlägg "Ett försök till att skandalisera en hel yrkeskår", infört den 31 januari 2003.

 

Inledningsvis vill jag gratulera Smålands-Tidningen att ni bereder plats för en principiell debatt kring den svenska praxis för tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar av barn och de olika yrkeskårer som är inblandade i dessa ingripanden.

 

Trots den förklaring som jag lämnade i mitt förra inlägg (21/1) och det faktum att han anger att han har besökt NKMR:s hemsida på Internet, fortsätter Ulf Brettstam att göra kopplingar mellan NKMR och Scientologikyrkans kommitté för mänskliga rättigheter (KMR). I boken "En bur söker sin fågel" som handlade om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringen av en liten polsk flicka sade henne mor "I Sverige räcker det inte med sanningen". Dessa ord förefaller äga giltighet även i Dr Brettstams fall. Jag ska inte ödsla mer tid på detta, utan än en gång vill jag hälsa alla SmT:s läsare att avlägga besök på NKMR:s hemsida på Internet www.nkmr.org. Ett besök kommer säkert att skingra alla tvivel beträffande huruvida det finns några kopplingar mellan NKMR och scientologerna.

 

Dr Brettstam ifrågasätter mina påståenden om att 90 % av de tvångsomhändertagna är barn till skötsamma föräldrar där föräldrarna haft oturen att råkar bli osams med en socialsekreterare t ex om rätten till socialbidrag när modern vill vara hemmafru och sköter sina barn. Jag vidhåller dessa uppgifter. Systemet för ingripanden i familjernas liv gör att det uppstår konflikter mellan föräldrarna och socialtjänsten. Dessvärre måste jag också tillägga att samma missförhållanden råder i Danmark, Finland och Norge. (Se artiklarna under Not. 1 nedan)

 

Dr Brettstam anklagar mig för att jag "en akademiskt skolad person (jur kand) även om hon är lekman inom barnpsykiatrins ämnesområde, i offentlighetens ljus försöker skandalisera en hel yrkeskår med vulgärargument". Han efterlyser källredovisning.

 

Utrymmet för källhänvisningar är mycket begränsat i tidningsartiklar. Att hänvisa till en statlig utredning eller dyl. går an, men en mera omfattande tillåts endast i vetenskapliga tidskrifter, uppsatsarbeten, avhandlingar etc. I min förra artikel åberopade jag Prof Lennart Sjöbergs studier samt TV4:s dokumentär (15/1) "Tryggare kan ingen vara". Flera hänvisningar ansåg jag mig inte ha utrymme till.

 

Påståendet att jag "försöker skandalisera en hel yrkeskår med vulgärargument" är ett desperat försök att blanda bort korten. Åtskilliga framstående psykiatriker har offentligt kritiserat sina kollegor på grund av att barn har skiljts från en eller båda sina föräldrar just till följd av den barnpsykiatriska expertisens medverkan. Jag åberopar därvid docent Stig Cronberg, som kritiserar den svenska experten på "Münchhausen by Proxy" - som ställer diagnos på föräldrar, utan att han ens har talat med dem i telefon; psykiatern Tomas Eriksson som kritiserar experterna i mål om sexuella övergrepp och kallar dem för falska profeter, och Håkan Eriksson som har riktat kritik mot diagnosticering av friska barn som bokstavsbarn (ADHD etc). Till denna lista vill jag inkludera Dr Bertil Ödlund. Visserligen skriver han inte om barnpsykiatrin, men i sin artikel "Frisk tvångsvårdas olagligt" visar han hur psykiatrerna, genom att på rätt ställe skriva de formuleringar som lagen kräver kan åstadkomma tvångsvård eller fortsatt tvångsvård för friska människor.

 

Således är det inte jag som lekman som skandaliserar er yrkeskår, utan kritiken kommer inifrån - vilket torde vara det säkraste medlet för att åstadkomma välbehövliga reformer.

 

Beträffande barnpsykiatrins ställning inom läkarvetenskapen kan jag åberopa synpunkter som har framförts av jur. kand., med. lic Siv Westerberg, en av NKMR:s grundare. Hon har vunnit nio klagomål mot Sverige i Europakommissionen i Strasbourg och sju mål i Europadomstolen. Jag citerar: "Barnpsykiatrin utvecklades för att understödja barnavårdsnämndernas verksamhet. Föräldrar till sjuka barn söker sig inte till barnpsykiatrin. De söker hjälp genom barnavårdscentralen eller hos läkare - privat eller på ett sjukhus. De som anlitar eller remitterar till barnspsykiatrin är alltid företrädare för det offentliga dvs BVC, skolan eller sjukhuset. Föräldrar brukar visa stort motstånd mot att ha kontakt med barnpsykiatrin, eftersom de är medvetna om att deras barn kommer att bli stämplade för livet."

 

Emellertid är det inte enbart barnpsykiatrin som lever i symbios med socialtjänsten. Vissa delar av andra yrken finns representerade i denna skara. T. ex psykologer och även jurister. Det har inträffat att psykologer som socialtjänsten har anlitat att göra utredningar i tvångsomhändertagandefall avlägsnas från fallet om deras utlåtande inte ger stöd för den åtgärd som socialtjänsten ville vidta. T. ex Uddevallafallet (se Förtäckta adoptioner. Två fall), och Gottlandsfallet, där socialtjänsten medverkade till att de nyfödda tvillingarna fråntogs sin mor. Juristerna som arbetar som offentligt biträde åt barn i tvångsomhändertagandefall fungerar oftast som socialtjänstens förlängda armar än som barnens advokater. Detta framgår av Titti Mattssons doktorsavhandling "Barnet i rättsprocessen". Därtill vill jag hänvisa till en artikel av advokaten Lennart Hane "Tonårsrevolt i socialstaten. Hur en 15-årig flicka försörjer 34 personer" som finns i NKMR:s Arkiv I.

Återigen upprepar jag min uppmaning till Dr Brettstam: Det vore mycket bättre om du såsom barnpsykiater studerar vad som händer i fosterhemmen än att ondgöra dig över NKMR:s berättigade kritik av ett omänskligt och rättsvidrigt system. Det är i byråkraternas kanslier och i fosterhemmen som vanvården sker i dag och det är där som man tjänar pengar på barn.

 

Till sist hänvisar jag till "Sonja Cederlöfs anförande till socialnämnden i Askersund" beträffande den kamp som en vanlig förälder som har råkar i socialtjänstens klor utsätts för. Systemet för tvångsomhändertagande av barn och de system som bidrar till att dessa rättsövergrepp mot barn och deras föräldrar sker uppvisar ett stort behov av reformer.

 

 

**********

 

Tidigare publicerade artiklar

9 januari 2003: "Ett grundläggande systemfel" av Ruby Harrold-Claesson

15 januari 2003: "Det görs alldeles för få omhändertaganden" av Ulf Brettstam

21 januari 2003: "Det är i fosterhem som barn far illa" av Ruby Harrold-Claesson

28 januari 2003: "Lagen om tvångsomhändertagande måste reformeras" av Anders Bergkvist

31 januari 2003: "Ett försök att skandalisera en hel yrkeskår" av Ulf Brettstam

 

 

Not. 1

Fallet Alexander. Ett beslagtaget barn. Av Brita Sundberg-Weitman

 

Rebeckas jul. En ond sannsaga för vuxna. Av Ann-Louise Hansson

 

För Rebeccas skull? Av Åsa Ljungquist

 

Varför dog Daniel, 14 år? Av Maciej Zaremba

 

Alvorlige grunner til omsorgsovertagelse? Av Marianne Haslev Skånland

 

Strömstad år 1703 ? Nej, denna händelse äger rum i mars 1997. Av Lars Jörgensson

 

Dagens barnevern knuser familiene og reduserer barnas livskvalitet. Av Sverre Kvilhaug

 

Förtäckta adoptioner. Två fall. Föredrag av Ruby Harrold-Claesson

 

The Edner Case. Av Ruby Harrold-Claesson

 

The children are being taken for money: is this the United States of America? By Charlie Wittman

 

Tillbaka till Artiklar