Straff utan brott. Kapitel 12

   

 

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 12

 

Lag om vård av unga

 

 

 

Lena led av sjukhusskräck. Så hon hade svårt att klara av att vara hos sitt lilla sjuka barn på sjukhuset. Det blev istället huvudsakligen Peter och Peters mor, Gunilla, som turades om att vara på sjukhuset hos Emma.

 

Peter och Lena kände från början vårdpersonalens negativa och misstänksamma inställning till dem.  Bäst gick det mellan Gunilla och sjukvårdspersonalen.  Det var ju mot Peter och Lena som personalens misstänksamhet riktade sig. Och det var Peter och Lena, som kände sig mest kränkta av anklagelserna och misstänksamheten. Anklagelser om att de skulle ha misshandlat Emma.

 

Gunilla tyckte att Lena fullständigt svek sin lilla dotter när hon inte var med sin dotter på sjukhuset. Gunilla kunde inte begripa hur en mor kunde svika sitt sjuka barn så. Men Gunilla hade ju redan i ett tidigt skede av Peters bekantskap med Lena bestämt sig för att inte uttala någon kritik av något slag mot Lena. Varken till Lena själv eller till Peter.

 

Gunilla sa alltså inte till Lena att hon borde vara mera hos sin dotter på sjukhuset. Men Gunilla försökte kompensera Emma genom att vara hos Emma på sjukhuset så mycket som möjligt. Vara där när Peter inte hade möjlighet att göra sig ledig från sitt arbete och vara på sjukhuset.

 

Och Gunilla började föra dagbok. Gunilla tyckte att hela situationen --- och framför allt detta att Lena svek sin lilla dotter så --- var så overklig och egendomlig att det som hände måste dokumenteras på något sätt. Gunilla skrev nu dag för dag för hand ner i en anteckningsbok det som hände.

 

Emmas buk röntgades. Och det visade sig att hon hade en spricka på levern. Något som ju hade sin fullgoda förklaring i fallet från stentrappan i taxiväxelhuset.

 

 Dr Thomas von Schlange, läkare på barnkliniken, anmälde till socialnämnden i Möllarp att det förelåg misstanke om barnmisshandel.

 

 Att sjukhuset hade gjort anmälan till socialnämnden fick Lena och Peter veta genom att en kvinnlig socialvårdstjänsteman tog kontakt med Lena och Peter.  Hon sa att hon skulle göra en utredning med anledning av att läkaren på barnkliniken hade anmält att det förelåg misstanke att Emma hade misshandlats. Hon sa att hon måste ställa en del frågor till Lena och Peter och bad om ett sammanträffande med dem.

 

 Socialsekreterare Maria Lundin besökte Peter och Lena i radhuset i Söderup medan Emma låg på sjukhuset. Maria Lundin var korrekt klädd och uppträdde hövligt och korrekt. Hon ställde sina frågor om vad som inträffat på ett sakligt och korrekt sätt. Hon föreföll inte att ha några förutfattade meningar om att Peter och Lena skulle ha misshandlat Emma.

 

Men ändå  kände sig Peter och Lena oerhört kränkta över att någon överhuvudtaget kunde misstänka att de skulle ha misshandlat lilla Emma.

 

De kände sig kränkta av Maria Lundins frågor. Trots att Maria Lundin inte uttalade någon anklagelse om att de skulle ha misshandlat Emma. Och alltså inte föreföll att ha någon förutfattad mening att de skulle vara barnmisshandlare.

 

 Det var istället  sjukvårdspersonalen på barnkliniken som föreföll ha en sådan förutfattad mening. Och visade detta tydligt i sitt bemötande av Peter och Lena.

 

Alla europeiska länder har en lagstiftning som gör det möjligt för myndigheterna att ingripa till ett barns skydd om barnet misshandlas eller vanvårdas. Lagar som gör det möjligt för myndigheterna att i en sådan situation ta barnet från föräldrarna. Även mot föräldrarnas vilja. Och placera barnet någon annanstans. På ett sjukhus eller ett barnhem eller ett fosterhem. Tillfälligt eller för längre tid.

 

Att det finns sådana lagar tycker nog den absoluta majoriteten av alla människor både i Sverige och i övriga europeiska länder är bra. Och nödvändigt för att skydda barn från vanvård och misshandel. För vanvård och misshandel av barn är ju något som tyvärr då och då förekommer i alla länder.

 

Men i Sverige har det de senaste åren funnits en tilltagande och välgrundad kritik beträffande hur denna lag tillämpas i Sverige. Tillämpas av enskilda myndigheter, av enskilda tjänstemän - - - - och av domstolarna. Den här kritiken kommer inte bara från föräldrar, som drabbats av det fruktansvärda trauma som det innebär att bli berövad sitt barn. Kritiken kommer även från numera vuxna personer, som i sin barndom tvångsvis skilts från sina föräldrar och tvångsplacerats i fosterhem. Kritiken kommer även från släktingar till de drabbade familjerna. Inte minst från far- och morföräldrar till de barn som berövats sina föräldrar och placerats hos främmande  fosterföräldrar. Trots att far- och morföräldrar  aldrig sett minsta tecken på att barnet farit illa hos sina föräldrar. Utan förstår att det i själva verket handlar om en hämndeaktion från någon socialsekreterares sida. En socialsekreterare, som blivit osams med föräldrarna när socialsekreteraren och föräldrarna haft olika åsikter om exempelvis föräldrarnas rätt till socialbidrag. Eller olika åsikter i frågan om huruvida barnet skall vara på daghem eller inte. 

 

Det kommer också i stigande utsträckning en uttalad kritik beträffande tillämpningen av den här lagen från olika yrkesgrupper. Framför allt från advokater och jurister som i sitt yrke kommer i kontakt med de här fallen. Men även från andra yrkesgrupper, som genom sitt arbete får insyn i de här fallen, exempelvis läkare.  

 

Den fullständigt vanvettiga tillämpningen av dessa lagar har lett till fruktansvärda tragedier för ett stort antal familjer i Sverige. Helt onödiga tragedier för både föräldrar och barn.

 

Den här lagen heter Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård

av unga.  Oftast när man talar om lagen säger man bara Lag om vård av unga. Eller bara förkortningen LVU.

 

LVU är alltså den lag, som gör det möjligt att med tvång --- till och med med polisvåld --- skilja barn från deras föräldrar.

 

Själva lagen som sådan finns det kanske inte så stor anledning kritisera. Även om lagtexten är ganska så vag  (vag = obestämd, svävande). Men nog borde man i  namnet på lagen haft med ordet tvångsvård ---  och ordet frihetsberövande. För det är ju det som det handlar om. Och i juridiska sammanhang skall man tala klarspråk. Alldeles särskilt om  det rör sig om så allvarliga saker som frihetsberövanden!!!

 

Men det, som man har anledning vara mest kritisk mot, är lagens tillämpning. Och kritisk mot det för föräldrar och barn katastrofala sätt, som svenska myndigheter genomför denna tvångsvård på.

 

Det finns nämligen hos domstolar och myndigheter den egendomliga inställningen att här kravs inga bevis alls. Det räcker med påståenden!!! Inställningen från domstolarnas sida tycks vara att det räcker att en socialsekreterare eller en lärare eller en sjuksköterska på en barnavårdscentral eller en psykolog eller en läkare sagt att här föreligger det misstanke om vanvård eller misshandel. I domskälen i domarna i LVU-mål brukar den inställningen formuleras ungefär  "---domstolen finner ej skäl att ifrågasätta den bedömning som gjorts av psykologen

NN---".

 

En av en socialsekreterare, läkare eller psykolog uttalad misstanke --- uttalad av en person som oftast saknar kunskaper i juridik ---  kan räcka för att för all framtid splittra en skötsam familj. En skötsam familj där  föräldrarna är barnkära och aldrig någonsin vanvårdat eller misshandlat sina barn. Barnen döms att växa upp hos främmande människor i ett fosterhem. Eller att under sin uppväxttid flyttas mellan olika fosterhem och barnhem. Ofta utan att få träffa sina egna föräldrar mer än ett par timmar ett par gånger om året. Eller inte få träffa sina föräldrar och syskon alls.

 

Numera drivs fosterhem nästan aldrig av människor som tagit ett fosterbarn till sig för att hjälpa ett barn i nöd. Fosterhemmen i dagens Sverige drivs huvudsakligen av penninghungriga personer ---  mänga av dem med minst sagt tvivelaktig bakgrund.

Personer, som vill förtjäna de mycket stora och lättförtjänta pengar, som idag finns i fosterhemsverksamheten.

 

Den lag, LVU, som tillkommit för att skydda barn från vanvård och misshandel, används idag till något helt annat. Nämligen till att tillförsäkra socialvårdstjänstemännen arbetsuppgifter. Och makt. Och tillfredsställa deras maktbegär.

 

Makt som inte kontrolleras missbrukas nästan alltid.

 

 Och Lag om vård av unga används till att ge riklig försörjning åt ett stort antal vanligtvis känslokalla och totalt samvetslösa fosterföräldrar.

 

Det är inte ovanligt att socialmyndigheterna betalar 15 000  kronor i månaden!!! eller mer till fosterföräldrar för vård av ett fullt friskt fosterbarn. Och har barnet någon form av handikapp - det kan vara ett lindrigt sådant -  -- går ersättningen ofta upp i det dubbla eller flerdubbla. Det förekommer till och med ersättningsbelopp till fosterföräldrar på 60 000 kronor eller mer per barn och månad. Man bör dessutom betänka att många fosterföräldrar tar emot flera fosterbarn samtidigt!!! Och att en del av det utbetalade beloppet är skattefritt därför att det betecknas som omkostnadsdel!!

 

En del svenska föräldrar och barn, som drabbats av LVU,  har anfört klagomål mot svenska staten  i Europeiska Domstolen för  mänskliga rättigheter i Strasbourg. Där har Sverige dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna just för det sätt som lagen tillämpats på och tvångsvården genomförts på. Sverige har dömts att betala skadestånd och ersättning för rättegångskostnader till de drabbade föräldrarna. Och i vissa fall även till de drabbade barnen. Sverige har betalat skadeståndet. Men fortsatt med hela denna vanvettiga tillämpning av LVU. Både beträffande de enskilda familjer, som svenska staten nödgats betala skadestånd till efter dom i Strasbourg --- och beträffande andra liknande fall.

 

Det finns i svensk lagstiftning stadgat en skyldighet för bland annat läkare, sjuksköterskor och lärare att anmäla misstänkta fall av vanvård eller misshandel av barn till socialmyndigheten. Flertalet människor tycker nog att det är bra att det finns en sådan skyldighet.

 

Det var med stöd av denna lagstadgade skyldighet som läkaren på barnkliniken i Devilsholm gjorde anmälan till socialmyndigheten. Anmälan att det kommit in ett barn, som hade rikligt med blåmärken.

 

Denna anmälan föranledde ordföranden i socialnämnden att fatta beslut om ett omedelbart tvångsomhändertagande av  Emma med stöd av LVU.

 

 I brådskande fall kan nämligen socialnämndens ordförande ensam fatta ett sådant beslut.

 

Det finns --- som ovan nämnts ---- rörande många LVU-fall anledning att vara mycket kritisk mot hur Lag om vård av unga tillämpas av socialnämnderna. Men i Emma-fallet torde flertalet omdömesgilla människor, som försatts i den situation som ordföranden i socialnämnden försattes i när barnläkarens anmälan kom beträffande Emma,  ha fattat just det beslut som ordföranden fattade. Nämligen fatta ett beslut om omedelbart tvångsomhändertagande av Emma enligt LVU. Med placering av Emma på barnkliniken i Devilsholm. Och med möjlighet för föräldrarna att vara hos barnet på sjukhuset så mycket föräldrarna  önskade.

 

 Och  Peter och hans mor  Gunilla uttalade aldrig ett enda kritiskt ord om socialmyndighetens agerande. De har  aldrig kritiserat att socialmyndigheten beslutade om ett tvångsomhändertagande när anmälan kom från barnkliniken.

 

Lena och Peter tyckte själva att det var mycket egendomligt med alla dessa blåmärken. De hade ju märkt att Emma väldigt lätt fick blåmärken. Men barn i Emmas ålder ramlar ju och slår sig ideligen. Och Lena hade också väldigt lätt för att få blåmärken. Så de tänkte att det var väl något ärftligt. Och varken Lena eller Peter hade ju haft barn tidigare. Så de hade inget att jämföra med när det gällde hur mycket eller hur litet blåmärken ett barn i tvåårsåldern får av helt vanliga fall under lek.

 

 Men särskilt förvånade hade de varit över att Emma hade blåmärken på både höger och vänster sida om medellinjen under hakan!! De tyckte att där kan väl ett barn rimligen inte slå sig om det faller omkull!! Men så trodde de att de hade funnit förklaringen. Emma stod ofta vid radhusträdgårdens låga spjälstaket och tittade ut. Och då lutade hon hakan i mellanrummet mellan spjälorna.

 

Peter och Lena tyckte också det var konstigt att blåmärkena ofta kom tillbaka på samma ställe. När ett blåmärke hade försvunnit hände det att blåmärket kom tillbaka på exakt samma ställe efter en tid!!

 

 Och nu tyckte de att det var bra att Emma skulle bli ordentligt läkarundersökt. För det trodde de ju att Emma skulle bli på sjukhuset. 

 

Flertalet omdömesgilla människor skulle alltså sannolikt ha handlat precis som socialnämndsordföranden gjorde. Ordföranden fick ju in en anmälan från en barnläkare på ett sjukhus. En anmälan om misstanke om barnmisshandel. En anmälan att en tvåårig liten flicka införts till sjukhuset med rikligt med blåmärken.

 

Och flertalet omdömesgilla läkare skulle nog också ha gjort en anmälan till socialnämnden i ett sådant fall. Om läkaren fann det oklart hur vissa av blåmärkena uppkommit och läkaren misstänkte barnmisshandel var läkaren skyldig göra anmälan. 

 

I samband med att anmälan ingavs ringde Dr Thomas von Schlange till socialsekreterare Maria Lundin. Vid telefonsamtalet fick Maria Lundin uppfattningen att läkaren  i första hand misstänkte mamman för misshandel av barnet.

 

Så här långt skulle nog flertalet omdömesgilla människor inte finna någon anledning att kritisera vare sig Dr Thomas von Schlange, socialsekreteraren Maria Lundin eller socialnämndens ordförande för vad de gjort i sin tjänsteutövning. De har bara gjort det som lagen ålägger dem att göra i den situation de befann sig i. 

 

Men det är beträffande vad som sedan hände på barnkliniken, som  det finns anledning att vara fruktansvärt kritisk. Den som verkligen grundligt sätter sig in i vad som hände på barnkliniken efter det Emma lagts in där kan

på goda grunder vara mycket kritisk mot barnklinikens läkare och personal.

 

 

 

Straff utan brott. Kapitel 15

 

Straff utan brott. Kapitel 23

 

Straff utan brott. Kapitel 45

 

Straff utan brott. Kapitel 54

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin

 

Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar