Straff utan brott. Kapitel 15

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 15

 

En ödesdiger dag.

 

 

 

Tisdagen den 2 oktober 1990 hade alltså Lena och Pernilla och barnen på förmiddagen varit ute och byggt hästhinder. Och Emma hade inte mått bra.

 

Men efter bara någon halvtimmes middagsvila för Emma var Lena och Emma på väg till stallet.

 

Lena behövde någon som passade Emma medan Lena tränade hästarna. Peter var på sitt arbete så han kunde inte ställa upp som barnvakt i stallet. Men Lena hade ju ett gott förhållande till sin före detta sambo Martin Eriksson. Och Martin tyckte mycket om Emma och ville mer än gärna träffa henne. Han hade ju så att säga varit hennes styvfar alltsedan hennes födelse. Så den här eftermiddagen blev det Martin som passade Emma i stallet en stund medan Lena var ute och red.

 

Och även till Martin gnällde Emma över att hon hade ont i magen.

 

Lena och Peter hade var sin mobiltelefon genom vilka de kommunicerade med varandra och kom överens om vem som skulle passa Emma.

 

Den här kvällen ville Lena stanna längre hos hästarna än vanligt. En viktig ryttartävling förestod. Lena ville träna hästarna på kvällen. De kom överens om att Peter skulle hämta Emma i stallet efter arbetsdagens slut. Lena skulle ju stanna så länge hos hästarna att det skulle bli alldeles för sent för Emma att vara med. En tvååring blir ju vanligtvis trött redan vid 7-8-tiden  på kvällen.

 

Peter tog vägen om stallet på hemvägen från sitt arbete, hämtade Emma och for med henne hem till radhuset i Söderup.

 

Om Peter och Lena hade tillhört den generation som var unga för låt oss säga 50 - 60 år sedan hade nog en sådan här arbetsfördelning dem emellan varit otänkbar, På 1940-talet och 1950-telet hade det i och för sig varit naturligt att Lena hade varit ”hemmafru” när hon hade ett litet barn. Att unga ogifta par sammanlevde under äktenskapsliknande förhållanden --- som den byråkratiska termen lyder --- förekom då också. Även om det inte alls var lika vanligt som idag. Eller lika accepterat av den allmänna opinionen eller av de ungas föräldrar och släktingar som det är idag.

 

Men hade det här varit på 1940-talet skulle Peter självklart ha krävt att Lena skulle vara hemma och ha maten färdig på bordet när han kom hem från sitt arbete. Om Lena inte hade givit den man, som försörjde henne, den servicen, skulle hon av inte bara Peter utan även av grannar, släktingar och vänner ha utsatts för en helt öppen kritik. 

 

Överhuvudtaget var det ju i den generationen föga tänkbart --- eller i varje fall mycket ovanligt --- att män ägnade sig åt små barns vård.

 

På 1940-talet hade faktiskt flertalet personer aldrig någonsin på gatan sett en ensam karl med en barnvagn. Det säger något om arbetsfördelningen i barnfamiljer på den tiden.

 

Nu skall vi inte glömma att en stor del av de domare, som idag dömer i de svenska domstolarna, var unga för cirka fyrtio år sedan. En del av dem har en föreställningsvärld, som härstammar från en värld, som idag inte längre finns i verkligheten. Det är dessa juristdomare och nämndemän, som skall bedöma vad som i en viss situation verkar normalt eller onormalt eller anmärkningsvärt.   

 

När Peter hämtade Emma i stallet berättade Lena att Emma hade ätit dåligt på lunchen.

 

När Peter och Emma kom hem till radhuset i Söderup gav Peter  Emma middag. Peter värmde en portion Biff Stroganoff åt Emma. Det fanns kvar en portion från föregående dags middag.

 

Emma åt omkring klockan 19.45. Sedan lekte Emma en stund. Och Peter och Emma tittade på TV en stund. Sedan var det dags för Emma att lägga sig.  Då kom de vanliga nattningsbestyren för Emma. Peter tvättade av Emma, satte henne på pottan, tog sedan på henne nattlinne och blöja. Emma hade som många barn i tvåårsåldern blöja på natten men inte alltid på dagarna.

 

Emma klagade i samband med nattningsbestyren över ont i magen.

 

Som vanligt fick Emma en nappflaska med sig i sängen. Och Peter pussade Emma god natt. Sedan släckte han ljuset och sköt till dörren. Detta var omkring klockan 21.

 

Nu var det så att Lena hade mycket bestämda åsikter om hur det skulle gå till när Emma lades på kvällen. Lena menade att när Emma lagt sig skulle dörren  till Emmas sovrum stängas. Och sedan skulle man överhuvudtaget inte gå in till  Emma förrän på morgonen. Lena menade nämligen att Emma var så lättväckt att om man öppnade dörren skulle Emma vakna.

 

Men Peter brukade inte så benhårt rätta sig efter detta. I likhet med många småbarnsföräldrar tittade han rutinmässigt till flickan när han hade ärende förbi sovrumsdörren. Ej heller brukade han stänga dörren helt. Han ville kunna höra Emma och därför brukade han bara skjuta till dörren.

 

Emma hade lagts vid 21-tiden. Sovrummen låg på övervåningen i radhuset.

 

Det fanns tre rum på övervåningen i radhuset. Plus ett kombinerat badrum och toalett. Plus en klädkammare.  När man kom upp för trappan från bottenvåningen kom man upp i en liten hall. Där fanns det alltså fem dörrar. Till höger hade man Peters arbetsrum. Peter var ju egen företagare. Och i likhet med många småföretagare  skötte han sitt företags kontorsarbete i hemmet på kvällarna.

 

Till vänster när man kom uppför trappan  låg badrummet och en klädkammare. Och rakt fram i blickfånget när man kom upp för trappan hade man till höger Peters och Lenas sovrum och till vänster Emmas rum. 

 

Nu var alltså ”nattningsbestyren” med Emma klara. Nattningsbestyren hade gått enligt de vanliga rutinerna. Peter hade gjort detta många gånger. Lena var ju ofta borta på kvällarna hos sina hästar. Och även om Lena var hemma var det ofta Peter som skötte Emmas läggning. Eller Lena och Peter skötte den saken tillsammans.

 

Inget ovanligt hade inträffat. Emma hade visserligen  ätit ganska dåligt. Men det var ju inget ovanligt. Och en del hade hon fått i sig i alla fall.

 

Och ett barn, som får en nappflaska med sig i sängen, somnar ju ofta ganska  snart.

 

Och nu satte sig Peter på sitt kontor på övervåningen för att uträtta en del skrivarbete för sin taxirörelse.

 

Vid 21.30 tiden  blev Peter törstig. Han gick ner i köket och hämtade en coca-cola. När han gick upp igen från köket till arbetsrummet gläntade han litet på  dörren till Emmas rum och tittade in i mörkret. Peter fick uppfattningen att Emma sov lugnt men att hon rörde sig litet i sömnen. Han blev rädd att väcka henne och sköt därför raskt till dörren igen utan att ha gått in i rummet.

 

När Peter hade druckit sin coca-cola  kom han att tänka på att några taxiremsor och andra dokument som han behövde för sitt redovisningsarbete låg kvar  i taxibilen. Peters taxibil stod som vanligt parkerad i ett separat garage som låg i anslutning till radhusens parkeringsplats. Det garaget låg i markplanet cirka femtio meter från det radhus där Peter och Lena bodde. Peter gick ut ur radhuset och gick till garaget och letade fram dessa papper. I det här ärendet var Peter borta från huset i drygt en kvart. Ytterdörren till radhuset stod under dessa minuter olåst.

 

Så gick Peter in igen och uppför trappan och in på sitt arbetsrum och fortsatte sitt skrivarbete.

 

Omkring klockan 22.30 kom Lena hem. Hon hade köpt med sig hamburgare med potatisstrips åt dem bägge. De åt och tittade på TV en stund. Peter var emellertid så trött att han somnade i soffan framför TV-apparaten.  De halvlåg bägge i soffan. Det är faktiskt ganska många människor som somnar framför sina TV-apparater på kvällarna. Det behöver inte betyda att TV-programmen är dåliga. Är man tillräckligt trött --- och tillräckligt avslappad --- och soffan eller fåtöljen någorlunda bekväm ---- somnar många människor även under ett bra TV-program.

 

Peter vaknade vid 23.30-tiden av att Lena tog honom i axeln. Hon föreslog att de skulle gå och lägga sig.

 

Lena gick först uppför trappan och gick in i sängkammaren. Hon klädde av sig och lade sig.

 

Peter gick till badrummet. När Peter kom ut från badrummet tittade han rutinmässigt in litet i Emmas rum. Dörren stod på glänt. Han såg då att Emmas ena arm hängde på något konstigt sätt utanför sängen. Utan att tända ljuset gick Peter  in i rummet för att stoppa in Emmas arm under täcket. Han kände då att hennes arm var ”sval” och att flickan föreföll slapp och livlös.

 

Peter blev helt förskräckt och ropade till Lena att ”det är något konstigt med Bobo”. Bobo var det smeknamn Peter och Lena ofta använde om Emma. Peter ringde Larmcentralen, alltså det nummer som på den tiden var 90 000.

 

Larmcentralen lovade att omgående sända en ambulans. Under tiden gav larmcentralen föräldrarna anvisningar om återupplivning av barnet genom konstgjord andning med mun-mot-mun-metoden och genom yttre hjärtmassage.  Lena försökte göra detta enligt anvisningarna men sade snabbt att hon inte klarade det.

 

Istället blev det Peter som fick utföra återupplivningsförsöken. Emma hade kräkts och hade uppkräkt maginnehåll i sin mun. När Peter gav henne mun-mot-mun-andning fick han hennes uppkräkta maginnehåll i sin mun. Då kräktes Peter i sängen.

 

Lena stod nu med en bärbar telefon och vidarebefordrade till Peter Larmcentralens anvisningar om hur hjärtmassagen och mun-mot-mun-andningen skulle ges. Det tog cirka tjugo minuter innan ambulansen kom. Radhuset i Söderup låg ju långt från närmaste större tätort med ambulans. Dessa tjugo minuter föreföll Lena och Peter oändligt långa. Bägge var de i panik. Ingen av dem hade någon sjukvårdsutbildning eller sjukvårdserfarenhet. Peter försökte rätta sig efter anvisningarna som larmoperatören gav. Det var emellertid Lena som hörde larmoperatörens röst i den bärbara telefonen och vidarebefordrade anvisningarna om hur man gör återupplivningsförsök.

 

Den kvinnliga larmoperatören sade att det var viktigt vid hjärtmassagen att trycka hårt. Peter sade förtvivlat när han såg den lilla späda Emma ”men är det inte risk att jag skadar henne om jag trycker hårt?”  Men larmoperatören svarade att han måste trycka hårt. Larmoperatören sade också att Peter skulle trycka i maggropen på barnet.

 

Någon gång ungefär mitt under dessa oändligt långa tjugo minuter hade Peter intrycket att Emma så att säga ”utandades en sista suck”  eller ”rosslade till” och rörde litet på ena ögonlocket. I övrigt såg han under hela tiden som han gjorde återupplivningsförsök inga livstecken hos Emma.

 

 

 

Straff utan brott. Kapitel 12

 

Straff utan brott. Kapitel 23

 

Straff utan brott. Kapitel 45

 

Straff utan brott. Kapitel 54

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin

 

Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter