Sverige som rättsstat

Sverige som rättsstat.

Av Elise Claeson

  

 

Elise Claeson är frilansskribent, aktiv inom Amnesty International. Artikeln är tidigare publicerad i Finanstidningen-Kultur under våren 2001.

Den återges här med författarens och chefredaktörens benägna tillstånd.

 

 

 

Svenska journalister talar ofta om sig själva som den ”tredje statsmakten”. Men ibland kallas de den ”fjärde statsmakten”.

Uttrycket ”fjärde statsmakten” lär ha myntats av den brittiske politikern Edmund Burke när han i underhuset pekade på pressläktaren och sa ”Yonder sits the Fourth estate, and they are more important than them all”. Då utgick han ifrån att den första statsmakten är den lagstiftande, den andra är den verkställande och den tredje är den dömande. Allt enligt Montesquieus maktdelningslära.

Den fria pressen i en demokratisk rättsstat bildar en tydlig fjärde makt.

Utom i Sverige. Den svenska tredje statsmakten är oklar.

 

I Krister Thelins bok ”Sverige som rättsstat” (Timbro) får vi veta varför. Citatet ovan är hämtat ur hans bok.

Titeln antyder att Sveriges status som rättsstat kan diskuteras. Det är just vad lagmannen vid Skånska Hovrätten gör. Trots att svenska domare är skygga och ovilliga att delta i den offentliga debatten, har han valt att ta bladet från munnen.

Han har mycket att säga oss.

 

För Thelin är en ovanlig svensk jurist. Han har vågat ta steget in i politiken. Det har få svenska jurister gjort. 1991-94 var Thelin statssekreterare i justitiedepartementet.

Han känner väl till politikens makt över rättsväsendet.

Det är problemet med rättsstaten Sverige. Den dömande makten är ganska maktlös.

Politikerna i riksdag och regering har inte gett den dömande makten full möjlighet att lagpröva politiska beslut. I Sverige har under efterkrigstiden rått en samsyn kring  politikens överhöghet över lagen. Välfärdsstaten har symboliserat  rättvisan ­ inte lagen. Det är ett socialistiskt synsätt, som står i bjärt kontrast till den anglosaxiska, liberala traditionen, där lagen skyddar individen gentemot staten.

Sverige har hittills valt den socialistiska vägen, enligt Thelin ” ett slags folkhemsk lättvariant av folkdemokratin Östtyskland: Die Partei hat immer recht”.

 

Men en ändring är på gång, menar han. När Sverige gick med i EU 1995 blev EU-rätten en del av svensk lag. Utan att våra politiker riktigt förstod det, blev Sverige över en natt en liberal rättsstat. Inom EU-rätten gäller lagens överhöghet.

Thelin menar att EU-medlemskapet har tvingat fram en debatt om en konstitutionell demokrati där majoritetsbeslut inte är demokratins enda uttrycksform.  Domstolsbeslut ska kunna användas för att sätta gränser för politisk makt.

 

Därför är avsnittet om maktdelning bokens intressantaste. Där berörs ett viktigt politiskt problem, som vi svenskar saknar insikt om. Vi är så bedövade av folkhemmets välfärdsnarkotika att vi inte ser vår maktlöshet som medborgare.

Krister Thelin försöker väcka oss ur vår Törnrosasömn.

Särskilt viktigt är det att media vaknar, menar han.

Därav  kapitlet om media och rättsstaten.

”Den tredje statsmakten i svensk tappning bör inse att den är den fjärde, och handla därefter”, sammanfattar Thelin. Medierna inte är medvetna om den ”konstitutionella underström” som nu växer sig allt starkare. De rödgröna svenska journalisterna har helt missat EU-rättens konsekvenser för svenskarna.

”Parlamentarismens majoritetsprimat” och klasskampen styr fortfarande svenska journalisters tänkande.

Därför vet vi svenskar så lite om våra möjligheter att stoppa politiskt maktmissbruk. Numera kan vi faktiskt stämma staten med stöd av svensk lag. Utan att ses som rättshaverister.

Vi behöver fler folkuppviglare. Eftersom medierna har valt att vara statskramare, borde fler jurister bryta tystnaden.

Krister Thelin har visat vägen.

 

 

 

Rapport från en politisk lagman

 

Rättsstaten åter

 

Resan utan mål

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan