Tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn. För barnets bästa?

Tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn. För barnets bästa?

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

 

 

 

Denna artikel sändes till Göteborgs-Tidningen, GT, som ett inlägg i debatten kring artikelserien "Kampen om barnen - Götenefallet" som GT publicerade mellan den 9 - 22 november 2002.

Ännu har inget besked lämnats huruvida GT har för avsikt att publicera detta inlägg.

Artikeln publiceras här eftersom det är viktigt för NKMR:s läsare att veta att Götene kommun har utmärkt sig i dylika sammanhang redan 1988. Under årens lopp har åtskilliga andra föräldrar tvingats fly från Götene kommun - och andra delar av Sverige - i syfte att hålla sina familjer samlade.

 

 

 

I samband med kidnappningen av miljonärsonen, Erik Westerberg, betecknade den franskfödde psykoterapeuten och psykoanalytikern David Benelbaz i Göteborg kidnappning som en tortyr som skapar otrygghet. I Sverige sker dagligen - i det fördolda - kidnappningar och bortföranden av barn och ungdomar med lagens hjälp, dvs genom LVU. Huvudparten av dessa kidnappningar gör inga stora rubriker. Vissa undantag förekommer dock.

 

Mellan den 9 - 22 november rapporterade GT om fallet med tvångsomhändertagandet av Göteneföräldrarna Endres och Almas tre barn. Redogörelserna för turerna runt omkring hanteringen av barnen upprör alla människor med normala mänskliga känslor och sunt förnuft, som har läst artiklarna. Den behandling som socialarbetarna i Götene har utsatt barnen för är ett solklart fall av administrativ barnmisshandel. Så här får inte socialtjänstens personal - avlönade av skattebetalarnas medel - behandla medborgarnas barn. Obs! Det är inte första gången som Götene kommun utmärker sig i liknande sammanhang. Jag återkommer till detta senare.

 

Eftersom jag har arbetat i flera år som privatpraktiserande jurist och haft ett antal LVU-mål kan jag upplysa om att svensk socialtjänst uppvisar otaliga liknande fall av maktmissbruk, maktfullkomlighet och illojal maktanvändning vid tvångsomhändertagande och fosterhems- eller institutionsplacering av barn. Fallen har givetvis sina egenheter, men gemensamt för dessa är att socialarbetarnas makt framstår som obegränsad, att socialnämnden visar sig sitta i knäet på tjänstemännen eftersom de inte vågar ifrågasätter de "förslag till beslut" som läggs framför dem, och att förvaltningsdomstolarna framstår som socialtjänstens förlängda armar. Samtliga åberopar de "barnets bästa" för att rättfärdiga illdåden mot barnen.

 

En ny doktorsavhandling med titel "Barnet och rättsprocessen. Rättssäkerhet, integritetsskydd och autonomi i samband med beslut om tvångsvård" av jur. kand. Titti Mattsson, visar att barnets rättssäkerhet regelmässigt sätts ur spel i LVU-processer.

 

Fallet med Endres och Almas barn är dessvärre endast ett i en lång rad av liknande fall. Sverige är ju känt som "Barn Gulag" en benämning som Der Speigl använde redan 1983 i samband med avslöjandena kring fallet Alexander Aminoff.

 

Det är också viktigt att komma ihåg att Sverige har blivit fällt åtskilliga gånger i Europadomstolen just på grund av tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn. De fällande domarna mot Sverige i Europadomstolen i målen Olsson v. Sverige I (1988) & II (1992), Andersson v. Sverige (1987) Eriksson v Sverige (1989), och alla förlikningarna i ECHR - senast i juni 2000 - har inte förändrat något. Socialtjänstens personal far fram som en stat i staten, och utan någon myndighetskontroll utövar de obegränsad makt - utan ansvar - över barn och deras familjer. Ingen socialarbetare, socialnämnds ordförande eller domare i någon förvaltningsdomstol har fått vidkännas disciplinära påföljder på grund av en fällande dom mot Sverige. Det bör noteras att socialarbetarna i barnevernet i Norge har ett personligt ansvar för åtgärderna som de vidtar mot barn och deras familjer. (Se NOU 2000:12 ).

 

Att berätta om alla de fall av tvångsomhändertagande av barn som har inneburit misshandel av barnen och deras familjer skulle kräva lika stort utrymme som en doktorsavhandling, så jag begränsar mig till vissa utvalda fall.

 

 

Alexander Aminoff-fallet.
I början av 1980-talet kidnappade socialtjänsten i Lidingö kommun tolv-årige Alexander Aminoff i hans skola och förde honom till hemlig adress dagen innan hans mor skulle resa utomlands på ett uppdrag. Hon var journalist och mycket kritisk till den svenska praxis att tvångsomhänderta barn och placera dem i fosterhem. Socialtjänstens hantering av pojken och hans mor fick stor uppmärksamhet både i Sverige och utomlands.

 

Sven Hessle, sedermera professor i socialrätt, skrev ett inlägg i debatten om tvångsomhändertagandet av Alexander Aminoff som pågick i SvD sommaren 1984. Redaktionschefen vägrade att publicera inlägget, men det har inte gått förlorat för eftervärlden eftersom det finns publicerat i Birgitta Wolf:s bok "Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn" och på NKMR:s hemsida på Internet där det också är översatt till engelska och franska.

 

Sven Hessle skrev följande:

"Det största ingrepp som ett samhälle kan förfoga över mot enskilda medborgare är att frånta en vuxen sitt föräldraskap. Att beröva exempelvis en moder möjligheten att utöva föräldraansvar över sitt barn innebär inte bara att samhället skär av hennes rättigheter att via barnen slå över en brygga mellan historien och de framtida generationerna. Det innebär också att samhället ger barnet budskapet att förneka sin moder, för att istället ta till sig en annan främmande person som sin nya förälder. Att frånta en vuxen föräldraskapet är sålunda en slags dödförklaring av levande personer, vilket riskerar att drabba barnen värst. Det är därför sådana samhällsåtgärder är så sällsynta. Åtminstone i andra länder.
Ett antal fall i den svenska omhändertagandedebatten har väckt internationell uppmärksamhet. En del hävdar att dessa fall hör till undantagen i en i övrigt välfungerande välfärdsstat. Andra hävdar, indignerat att de uppmärksammade fallen är snedvridna, otillräckligt återgivna via lösnummersäljande journalister på föräldrarnas villkor.

Enligt min uppfattning är dessa fall toppen på ett isberg, under vars yta pågår en ideologisk förskjutning i riktning mot förakt för eller likgiltighet inför den ömtåligaste relation som ett samhälle ytterst vilar på, relationen förälder - barn."

 

Yavarifallet

I april 1988 hade GT en flera dagar lång rapportering kring tvångsomhändertagande av familjen Yavaris barn och deras placering på sjukhus i ett sökande efter bevis på att föräldrarna hade agat sina barn. Upprinnelsen till Yavarifallet, som blev förstasidesstoff i GT och Tidningen Dagen i april 1988, var en anmälan från den kommunala dagmamman till den västsvenska konstnären Birgitta Yavaris fyraåring. Fyraåringen hade frågat dagmamman om hennes pojke skulle få smisk eftersom han hade gjort något jättebusigt. Detta tog dagmamman till intäkt för att Yavaribarnen "misshandlades" i hemmet och hon gjorde en rapport till sin chef som i sin tur gjorde en formell anmälan till socialnämnden i Götene. Ordföranden i socialnämnden beslöt med tillämpning av 6§ LVU om omedelbart omhändertagande av Yavaribarnen.

 

Modern, Birgitta Yavari, kunde inte följa med sina barn till sjukhuset eftersom hennes man skulle återvända från en resa till Israel samma kväll, och hon hade lovat att hämta honom på flygplatsen i Stockholm. Trots vetskap om detta kunde inte socialnämnden dröja med sina åtgärder. Yavarifamiljens tre barn hämtades av två socialassistenter, omhändertogs omedelbart och fördes till sjukhus där de kvarhölls för läkarundersökning. Ett av barnen var autistiskt och bodde hos en annan familj några mil bort. Även han rycktes upp från sin bostad och fördes till sjukhuset.

 

En serie läkarintyg visade att inte ens ett blåmärke fanns på något av barnen. Socialnämndens ordförande ville dock inte släppa fallet varför familjen fann det för gott att fly till England med sina tre barn. Yavarifallet blev föremål för fyra JO-anmälningar. JO uttalade sig kritisk till handläggningen av fallet men ingen prickades. Familjen emigrerade sedan till USA.

 

 

Utländska föräldrar

I såväl Götenefallet som i de andra här redovisade fallen finns en utländsk förälder. Frågan är om utländska föräldrar är mer utsatta än svenska vad gäller tvångsomhändertagande av deras barn. Svaret är ja. Antalet utländska barn som är fosterhemsplacerade står inte i proportion till antalet utlänningar i Sverige.

 

Massoud Kamali, professor i sociologi vid Uppsala universitet och författare till boken "Varken familjen eller samhället", har sett många exempel på att utländska barn har omhändertagits utan att det egentligen funnits skäl till ett omhändertagande. Han menar att socialsekreterarna ser barnen som integrerade och genom dem försöker påverka familjen att acceptera svenska normer. Barnet hamnar i ett svenskt fosterhem eller på en institution. Men de vill helst av allt komma hem.

 

Sedan strax före valet i september 2002 har åtskilliga reportage visats om främlings- och invandrarfientlighet. Om dessa attityder också genomsyrar socialtjänstens sätt att hantera barns och deras familjers rätt till privat- och familjeliv innebär det en stor fara för svensk demokrati och socialt liv.

 

Endres och Almas barn - särskilt de två yngsta - har farit illa i socialbyråkraternas kansli i Götene. Det är absolut nödvändigt att barnen befrias från stället där de har gömts och att de omgående återförenas med sina föräldrar. Det är också viktigt att de felande socialarbetarna och samtliga i nämnden - och förvaltningsdomstolarna - som inte har reserverat sig mot beslutet om tvångsomhändertagande och placering av barnen på hemlig ort utan möjlighet till ett normalt umgänge med sina föräldrar och sina nära och kära, skall dömas till långa fängelsestraff och kännbara böter för det lidande som de har åsamkat barnen och familjen.

 

 

 

 

BARNAROV.
Av Sven-Erik Berg

 

Kampen om barnen. Götenefallet
En serie artiklar i Göteborgs Tidningen (GT)

 

Många barn i motbjudande geschäft.
Av Anita Ankarcrona

 

LVU måste bli tydligare.
Av Mikael Storåkers

 

Lagtexten öppnar för socialbyråkratins psykologer.
Av Lennart Hane

 

Om välgörenhetens villkor.
Av Lennart Hane

 

Må barna vernes mot barnevernet?
Av Åge Simonsen

 

Sverige nonchalerar umgängesrätten.
Av Siv Westerberg

 

Tjänstemän bör kunna åtalas.
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Envis förälder riskerar sitt barn.
Av Lennart Sjöberg

 

Advokat Lennart Hanes skrivelse till justitieministern och socialministern angående skadestånd för LVU-offren.

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter