UPPOCHNED VÄNDA VÄR(L)DEN

 

Myndigheternas totalitära övergrepp mot familjen Olsson:

UPPOCHNED VÄNDA VÄR(L)DEN

Av Lotta-Stina Thronell

 

 

  

 

Lotta-Stina Thronell är redaktör för Tidskriften STOPPA KNARKET! Nedanstående artikeln är tidigare publicerad i STOPPA KNARKET Nr 4, 1992, Årgång 12, temanumret "Tvångsomhändertaganden - Svenska staten sanktionerar slavhandel med barn".

 

Andra artiklar som publicerades temanumret var Britt Arenanders öppna brev till dåvarande justitieministern Gun Hellsvik om fallet Ulf Enerström med titel
"En skamfläck för svensk demokrati", samt Ulf Sandmarks artikel

Fallet Ulf Enerström: En politisk het potatis.

 

Artikeln återges här med författarens och ansvarig utgivarens benägna tillstånd.

NKMR:s kommentar

Trots de fällande domarna i Europadomstolen i Strasbourg fortsätter socialsekreterarna i Sverige att tvångsomhänderta barn, under förevändning om att föräldrarna är underbegåvade, och placera barnen i fosterhem.

 

 

Stig och Gun Olsson i Alingsås har levt i en mardröm ända sedan 1980, då deras tre barn tvångsomhändertogs. Efter sju års kamp mot myndigheterna lyckades de få tillbaka ett av barnen. De två andra barnen har fortfarande inte fått komma hem. Detta trots att Europadomstolen har slagit fast att åtgärderna mot familjen Olsson inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.

 

Den 16 december 1980 kidnappade Göteborgs sociala distriktsnämnd 6 makarna Stig och Gun Olssons tre barn. Barnen, Stefan, Helena och Tho­mas, var da nio, fyra resp. knappt två år gamla. Efter sju års kamp mot myndigheterna, där de haft hjälp av jur.kand. Siv Westerberg, lyckades paret Olsson få tillbaka sin multihandikappade son Stefan. De båda andra barnen lever fortfarande i skilda fosterhem.

 

Detta är ett av många upprörande exempel på myndighetsöversitteri i vårt land. Enligt den officiella statistiken var 16 000 barn placerade i fosterhem 1991, och av dem hade 5 000 tvångsomhändertagits.

 

Luddiga indicier

Det började med att paret Olsson hörde sig för om möjlighet till fritidssysselsättning for den handikappade Stefan. Nitiska socialarbetare plockade fram Stig och Gun Olssons mappar ur arkiven och fann att de båda var registrerade som mentalt efterblivna sedan barndomen. Uppgiften visade sig vid senare företagen intelligenstestning vara helt felaktig. Bägge makarna är normalbegåvade. Stig Ols­sons testvärden lag t o m over genomsnittet.

 

I stället för att ordna plats åt Stefan i någon fritidsgrupp, beslutade sig socialarbetarna för att lägga sig i familjens privatliv. Man skickade Annagreta, en 60-årig barnlös familjerådgivare, till Ols­sons. Hon var hos familjen två dagar i veckan i ett års tid, innan hon blev portförbjuden av Olssons själva. I sin rapport, som låg till grund för vidare diskussion i socialnämnden, kunde Annagreta inte på­stå att Olssons misshandlade sina barn. I stället tog man till ett avsnitt i barnavårdslagen som ger myndigheterna rätt att tvångsomhänderta barn om man anser att barnens utveckling hotas pga. föräldrarnas oduglighet eller oförmåga.

 

"Sådana luddiga indicier räcker för att myndigheterna ska skilja 1 000 barn om året från sina föräldrar", skrev den tyska tidningen Stern den 23 april i år i artikeln "De bortrövade barnen", som redogör för fallet Olsson.

 

Paret Olsson försökte omedelbart få si­na barn tillbaka. Deras krav avslogs gång på gång av Göteborgs socialnämnd, länsrätt och kammarrätt. Regeringsrätten avslog flera ansökningar om överklagan. I början hemlighöll myndigheterna de två yngsta barnens olika fosterhem, belägna runt 60 mil från föräldrahemmet, för föräldrarna. Föräldrarna fick bara lov att träffa barnen på uppgjord plats en gång varannan månad. Senare, i februari 1983, reducerades det till en gång var tredje månad i fosterhemmet.

 

Makarna Olssons mardröm förvärrades 1984 när socialnämnden dessutom vägrade all godta juristen Siv Westerberg som deras ombud. Först genom ett beslut i Re­geringsrätten tvingades Göteborgs so­cialnämnd acceptera att Westerberg var familjen Olssons företrädare.

 

Förakt för Europadomstolen

Redan 1983 lämnade Westerberg in en första ansökan till Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna i Stras­bourg, som gällde hur myndigheterna ha­de felat, från själva tvångsomhändertagandet till deras vägran att upphäva beslutet om omhändertagande. Den 2 december 1986 slog Europakommissionen fast att svenska myndigheter brutit mot artikel 8 i Europakonventionen (se särskild ruta) genom all placera barnen i skilda fosterhem långt bort ifrån föräldrarna. Fallet hänfördes till Europadomstolen, där muntliga förhandlingar hölls hösten 1987. Parallellt med delta pågick även förhandlingar med olika svenska rättsinstanser.

 

Efter många turer beslutade Regerings­rätten, den 18 juni 1987, att det inte längre fanns några skäl för samhället att tvångsomhänderta Helena och Thomas - Stefan hade tidigare under året äntligen fått lov att komma hem.

 

I stället för att medverka till en återförening av familjen, tog socialnämnden i Göteborg till socialtjänstlagens sektion 28. Ett flyttningsförbud beträffande He­lena och Thomas utfärdades den 23 juni, bara fem dagar efter Regeringsrättens beslut. Stig och Gun Olsson kunde alltså fortfarande inte få hem sina barn. Socialtjänstemännen ansåg nu att det skulle skada Helenas och Thomas själsliga och fysiska hälsa att bli skilda från sina respektive fosterhem. Här började en ny mar­dröm, som ännu inte har tagit slut.

 

Europadomstolens första dom i målet kom i mars 1988: de svenska myndigheternas åtgärder i fallet Olsson "var inte "berättigade i ett demokratiskt samhälle'".

 

När det stod klart för paret Olsson att myndigheterna i Sverige inte hade den minsta avsikt all ge dem deras barn tillbaka, vände de sig i oktober 1987, innan deras första klagomål var avgjort, igen till Europakommissionen. Samtidigt fortsatte kampen mot de svenska myndigheternas maktfullkomlighet.

 

Tvivelaktiga fosterhem

Westerberg kom efter en undersökning av förhållandena i Helenas och Thomas fosterhem fram till all dessa varit under all kritik. Westerbergs arbete försvårades eftersom myndigheterna vägrade all samarbeta, hon tilläts t ex aldrig att besöka Helenas fosterhem.

 

Lägger man dessa fakta till bilden av myndighetsöversitteriet mot Olssons, kan man inte komma fram till annat än att den "svenska modellen" sannerligen har lyckats med det som den galne Friedrich Nietzsche en gång utropade mot den kristna civilisationen: "Det gäller att omvärdera alla värden." En av de kristna grundtankarna är att det kärleksfulla förhållande som binder samman en familj, mamma, pappa och barn, är heligt och bör vårdas och skyddas av samhället, inte tvärtom. När tre barn med våld tas bort ifrån sina föräldrar bryter samhället mot denna grundprincip. Om de två barn som anses "normala" måste stanna i fosterhem (som får mycket bra betalt av samhället för att ta hand om barnen), där fosterföräldrarna vid en närmare granskning visar sig vara labila, gärna agar barnen, den ena fosterfadern har stått under åtal för sexuella övergrepp mot ett annat fosterbarn, då är bilden nästan fullständig.

 

De socialarbetare som kidnappar barn från föräldrar vilka anses avvika från det normala, men vilka bevisligen älskar och vårdar sina barn, för att under uppslitande former placera dem i minst sagt tvivelaktiga fosterhem, lever helt upp till Nietzsches totalitära principer.

 

 

"Håll er borta från myndigheterna". Av Lotta-Stina Thronell

 

Fallet Olsson i Europadomstolen

 

För dumma för att ha barn

 

 

Tillbaka till Artiklar