Vi Vägrade lämna bort vårt älskade barnbarn

Vi vägrade lämna bort vårt älskade barnbarn

- han hör hemma hos oss

Av Per Högfeldt, journalist

Bilder: Gunnar Ridderstedt, fotograf

 

 

 

Per Högfeldt är journalist på Allers Veckotidning. Artikeln är tidigare publicerad i Allers nr 17, den 18 april 2002.

Den återges här med författarens, redaktionens, fotografens samt Gunilla och Jan Albinssons benägna tillstånd.

 

vi_vagrade_lamna_bort_vart_alskade_barnbarn

Simon med farmor Gunilla och farfar Jan

 

Regnet som öste ner over sydöstra Dalarna fredagskvällen den 19 maj 2000 var kraftigt. Lars och Anna-Karin Broström från Skultuna utanför Västerås var på väg till sommarstugan i Korså bruk för att ställa i ordning inför den kommande sommaren. I baksätet på bilen satt nioårige Simon med storasyster Emma.

 

Tre kilometer norr om Horndal, i ett såphalt backkrön, kom sladden. Anna-Karin tappade kontrollen over fordonet som for over på motsatt körbana där en mötande bil körde rätt in i sidan på det.

 

Lars dog omedelbart, Anna-Karin på väg till sjukhuset. Em­ma fick skallskador men räddades tack vare snabb läkarhjälp. Hon fördes till Akademiska sjukhuset i Uppsala, är i dag så gott som återställd fysiskt och bor hemma hos sin biologiske far. Simon kördes till Falu lasarett för operation och vård. Han hade brutit en arm och ett ben samt skadat käken och därmed klarat sig lindrigast i kraschen.

 

På ett annat salt ändå sämst – för Simon stod nu helt ensam, utan både mor och far.

 

Klockan halv elva samma kväll fick Simons farföräldrar Jan och Gunilla Albinsson ett telefonsamtal. Det var Jan som svarade och i andra änden fanns Simons morfar som berättade vad som hänt. Han i sin tur hade fått beskedet från sin dotter, den omkomna Anna-Karins syster.

 

- Hon hade tittat på de regionala tv-nyheterna som berättat om bilolyckan och hon hade känt igen Lars och Anna-Karins bil, förklarar farfar Jan.

Jan och Gunilla hade några timmar tidigare kört upp från hemmet i Sala till fritidshuset i Grönklitt, norr om Orsa. Nu kastade de sig i bilen och körde söderut till Simon som befann sig ensam på lasarettet.

 

- Aldrig har vägen till Falun varit så lång, konstaterar Gunilla.

 

Pa Falu lasarett fann de sitt barnbarn på intensiven.

 

- Vi har krockat, vi, var det första Simon, ännu omedveten om tragedins vidd, sa till farmor och farfar. Därpå fördes ban till operationssalen. Jan och Gunilla turades om att vaka.

 

 

Grät tillsammans

När Simon vaknade upp efter operationen var det farfar som satt vid hans sida. Simon frågade vad som hänt med resten av familjen, eftersom de andra inte var där. Jan sa som det var.

 

- Sedan satt vi där och grät tillsammans.

 

Vad skulle nu ske med Simon? Vem skulle ta hand om den föräldralöse nioåringen? En snäll och tystlåten gosse, men extra omsorgskrävande eftersom han lider av Aspergers syndrom, en form av autism som gör att han måste gå i specialskola och sannolikt inte kommer att klara ett eget boende som vuxen.

 

Lars och Anna-Karin hade var sitt syskon, men ingetdera kom på fråga.

 

- De hade antingen småbarn eller barn väntande i magen och det skulle inte gått da Simon kräver så mycket tid. Inte heller kunde Simons mormor och morfar på grund av sina skiftarbeten, förklarar Gunilla.

 

Jan och Gunilla tvekade inte ett ögonblick. De ville inte att Simon skulle hamna hos fosterföräldrar som han aldrig träffat förr. De bestämde sig utan att bry sig om att släkt och bekanta uttryckte farhågor om att de var för gamla för att klara av ett krävande barn. De skulle själva ta hand om Simon.

 

 

vi_vagrade_lamna_bort_vart_alskade_barnbarn

Simon och farfar Jan

 

 

- Man lämnar inte bort sitt barnbarn. Så är det, säger Jan enkelt.

 

 

Välbekant miljö

Efter tio dagar i Falun och ytterligare en vecka på sjukhuset i Västerås, hela tiden med endera Jan eller Gunilla i sängen intill, följde därmed Simon med farmer och farfar hem till Sala. Det var en välbekant miljö for Simon eftersom farföräldrarna många gånger tagit hand om honom för att ge Lars och Anna-Karin några dagars välbehövlig avlastning.

 

Jan och Gunilla lämnade omgående in ansökan till tingsrätten om att få bli Simons vårdnadshavare. Det blev en orolig väntan på beslutet, särskilt med tanke på svenska myndigheters välkänt tvehågsna inställning till äldre "reservföräldrar". Jan och Gunilla ligger ändå bägge kring 60-årsstrecket.

 

- Men vi ville på inga villkor lämna bort Simon. Hur skulle han klara helt främmande människor? Simon är lite annorlunda och speciell. Det är extra viktigt med rutiner och det invanda for honom.

 

Till sist kom ett brev från domstolen - med ett positivt besked.

 

- Vi grät av lycka när vi fick tingsrättsbeslutet, minns Jan.

 

I snart två år har, som en följd av ödets grymma nyck en vårkväll på riksväg 68, Jan och Gunilla nu varit Simons nya "mamma och pappa". Både Jan och Gunilla arbetar heltid, Jan som byggnadsarbetare, Gunilla som skolkökshusmor, och Simon är ett förvisso älskligt men extra krävande barn.

 

- Visst är det svårt ibland, men vi kunde inte ha gjort annorlunda, säger Gunilla, som lyckas få Si­mon att slita sig från sitt spännande tv-spel till ännu ett parti fia med knuff i Jans egenhändigt byggda fritidshus med strålande utsikt over Orsasjön och Siljan. Grön-klitt är oasen dit farmor, farfar och Simon far sommar som vinter.

 

Simon trivs uppenbarligen med farföräldrarna fast han naturligtvis inte kunnat glömma far och mor. Fortfarande ritar han olyckan med sina färgkritor, i teckningar med anmärkningsvärd precision och detaljrikedom. Farfar förklarar att noggrannheten med detaljer är en sida av pojkens syndrom, en sida som kan ses som något positivt.

 

 

vi_vagrade_lamna_bort_vart_alskade_barnbarn

 

 

- Det är väldigt mycket antingen eller med de här barnen. Hittar de ett intresse går de in väldigt intensivt i det. Det lär finnas folk med Aspergers som blivit professorer inom mycket specialiserade områden. Men det brukar vara en lång startsträcka - som for Si­mon när han började prata. Han kom inte i gång förrän mellan 2 och 3 års ålder. Men da kom i stället allt på en gång och han kunde prata rent direkt.

 

Antingen eller: det betyder att Simon knappast far den annars naturliga tanken "tank om olyck­an aldrig hade hänt" i skallen.

 

- Det finns inget "om" for Si­mon. For honom är en människa antingen död eller inte död. Det betyder inte att han inte sörjer, fast han gör det på sitt sätt. Vi åker ofta till kyrkogården i Håfors där Lars och Anna-Karin ligger. Simon har accepterat att "här ligger mamma och pappa".

 

I likhet med andra föräldrar till handikappade barn fick Lars och Anna-Karin ett särskilt vårdnadsbidrag om närmare 5 000 kronor per månad. Syftet med bidraget är att föräldrarna exempelvis ska kunna gå ner i arbetstid for att kunna ägna mer tid at sitt barn.

 

 

vi_vagrade_lamna_bort_vart_alskade_barnbarn

Simon och farmor Gunilla

 

 

Som nya vårdnadshavare ansökte Jan och Gunilla om att få motsvarande bidrag, men har hittills fått nej i olika instanser. Ärendet är nu på väg upp för avgörande på regeringsnivå och bland annat har en riksdagsledamot engagerat sig i fallet.

 

Sannolikt skulle saken lösas om Jan och Gunilla adopterade Simon, men de tycker att det skulle kännas fel.

 

- Vi är farmor och farfar. Det var Lars och Anna-Karin som var Si­mons pappa och mamma. Och det kommer de att förbli i hans minne. De kommer all tid att finnas där.

 

Jan och Gunilla hoppas att myndigheterna ska tänka om.

 

- Vi hoppas på ändrade regler i framtiden med tanke på släktingar till andra handikappade barn som råkar ut för liknande saker som Simon.

Bidrag eller inte bidrag. Far­mor och farfar tanker fortsätta att ta hand om sin Simon - ty, som de säger, man överger inte sitt barnbarn.

 

 

 

Blod är tjockare än vatten
av Hans Hjortsjö

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
av Katarina Lagerwall

 Socialen skrämmer släkten till tystnad
av Katarina Lagerwall

Vad är släktingplacering ? Debattinlägg på Join-Hands.com
av "Doug"

Tillbaka till Artiklar

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter