Sverige och barnkonventionen

Av Annette Westöö, Göteborg

Hemkommen från ett symposium i NKMR:s regi går jag flera dagar runt uppfylld av sorgsna och arga tankar. Förkortningen NKMR uttyds Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter och är namnet på en organisation som kämpar för familjers och enskildas rättssäkerhet i de nordiska länderna. Ska det verkligen vara nödvändigt? I de nordiska länderna?

Ja, det är tyvärr nödvändigt. Vårt land har den högsta andelen tvångsomhändertagna barn i hela världen. Ingreppen görs mer som regel än undantag på mycket lösa grunder, och gör i majoriteten av fallen mycket mer skada än nytta. Symposiets vittnesbörd om maktmissbrukande socialtjänstemän och förtvivlade familjer lämnar ingen oberörd. Tänk dig ett spädbarn som slits från sin egen mormors famn några timmar efter födseln.  En liten grabb som gråter förtvivlat i pappas armar under den minimala besökstiden, och till slut lyfts därifrån med våld. Föräldrar som plötsligt en dag berövas sina barn och får befängda anklagelser kastade mot sig av socialen, eller – ännu värre – inte får veta anledningen. Till slut måste jag påminna mig om att jag befinner mig i mitt eget Sverige år 2010, och inte någon sovjetrepublik på 70-talet.

Än en gång slås jag av kontrasten mellan Sveriges image som föregångslandet för barns rättigheter, och den bistra verkligheten. Sverige bryter på punkt efter punkt mot den barnkonvention vi i internationella sammanhang talar så varmt om. Där betonas på flera ställen barnens rätt till sin familj. Det står också tydligt att barn inte ska utsättas för godtyckliga ingrepp i sitt familjeliv, att barn inte ska skiljas från sina föräldrar mot deras vilja (utom i extrema fall som vid vanvård och övergrepp), och att barn som ändå skiljs från sina föräldrar har rätt att upprätthålla ett personligt förhållande till dem.

Ett annat exempel är mer banalt, men var det som fick mig att för första gången reflektera över –  och dra lite på smilbanden  åt   – den svenska diskrepansen mellan bekännelse och handling på barnkonventionens område: ”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att disciplinen i skolan upprätthålls på ett sätt som är förenligt med barnets mänskliga värdighet och i överensstämmelse med denna konvention” (art. 28). Formuleringen har med all säkerhet kommit till för att ge barn ett rättmätigt och i många länder klart välbehövligt skydd mot lärares våld. Men notera att texten faktiskt tar för givet att disciplinen ska upprätthållas. Utan att göra någon svartmålning av svensk skola kan man väl konstatera att den lämnar en hel del i övrigt att önska när det gäller ordning och reda. Rapporter om stök, mobbning och trakasserier har blivit vardagsmat, och det förefaller som att svenska skolbarn ofta utsätts för sina kamraters våld och godtycke. Hur väl harmonierar detta med konventionens ord om att alla barn ska skyddas från övergrepp, och att de svagaste barnen ska ha det starkaste skyddet?

Allvarligast är dock att Sverige kränker barnets mest basala rätt av alla: Rätten till liv. Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till liv, och skall skyddas före och efter födseln. I Sverige är du emellertid rättslös större delen av din vistelse i livmodern. Varje år nekas mer än 35 000 barn att födas. Om Sverige inte ens respekterar ett barns rätt att leva, hur mycket är då det övriga myckna talet om barns rättigheter värt?

Vårt land har tagit avstånd från flera judisk-kristna tankar som jag tror är nödvändiga för att bygga ett civiliserat samhälle. Vi har förkastat idén om familjen som samhällets urcell, och i mångt och mycket utvecklat ett förakt för den kärlek och struktur familjen erbjuder individen. I individualismens och relativismens namn har vi monterat ned respekten för vuxenvärlden. Detta är i grund och botten inget annat än ett förkastande av Guds ordning, den design som en kärleksfull Gud gett människan för att hon ska få ett gott liv i harmoni med sig själv och andra. Och det som jag tror sårar Guds fadershjärta mest är att vi förlorat själva grundsanningen om vår egen existens: Människan har värde och värdighet därför att hon är skapad av Gud i Hans avbild.

Hade vi hållit fast vid Guds sanningar skulle vi nog inte ha ett samhälle där barn betraktas som någon slags statlig egendom. Vi skulle inte behöva se grova kränkningar av familjelivet. Vi skulle inte ha en ung generation som växer upp i inre och yttre kaos. Vi skulle inte behöva leva med vissheten om att vårt land dödat en miljon av sina egna medborgare, och fysiskt och psykiskt misshandlat betydligt fler.

Hårda ord? Kanske. Men jag vet att när de upprörda tankarna stillats, och några av dem kommit på pränt, finns det bara en sak kvar att göra: Att knäppa sina händer och be till Livets Gud om förbarmande över vårt land och våra små. ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.”

Barnens rätt i samhället

Av Annette Westöö, Göteborg

Tillbaka till Artiklar

Sverige nonchalerar Umgängesrätten

Flera svenska fall har förts upp i Europadomstolen för Mänskliga rättigheter

Av Siv Westerberg, jur. kand., med. lic.

I TV-dokumentären om femlingama Dionne (bilden) visades scener, som för den oinvigde föreföll makabra. Men även svenska fosterföräldrar har kallat på polis när föräldrar kommit för att använda sig av sin av domstol beslutade umgängesrätt.

Sverige har flera gånger dömts i Europadomstolen för kränkning av de mänskliga rättigheterna på grund av att Sverige hindrat umgänget mellan tvångsomhändertagna barn och deras föräldrar. Det skriver juristen Siv Westerberg, som handlagt en rad sådana fall inom landet och vid Europadomstolen. Nu krävs lagändringar och att de lagar som redan finns efterlevs, skriver Westerberg.

Jag har sett TV-dokumentären om de kanadensiska femlingarna Dionne. Åberopande att man ville hjälpa och skydda de små barnen skilde staten genom ett myndighetsbeslut de små barnen frän sina skötsamma och barnkära men fattiga och lågutbildade föräldrar.

För barnen blev det en katastrof som det nästan alltid blir när man tillåter vuxna människor att på det ena eller andra sättet tjäna pengar på barn.

Normal upprördhet räcker att förklara föräldrar olämpliga

Det värsta är att motsvarande saker händer i Sverige här och nu. Det vet jag eftersom jag är juridiskt ombud för föräldrar till tvångsomhändertagna barn.

I TV-dokumentären visades scener, som för den oinvigde kan förefalla makabra. Exempelvis när polisen med våld kastar ut fadern när han använder sig av den umgängesrätt han enligt myndighetsbeslut har.

Jag är inte förvånad. Även mina klienter har upplevt att fosterföräldrar kallat på polis när de kommer för att använda sig av sin av domstol beslutade umgängesrätt.

Vad jag omedelbart kände igen i TV-dokumentären var hur läkare och sjuksköterskor missbrukar sin auktoritet.

Jag känner igen från tvångsomhändertaganden av barn i Sverige denna olycksaliga övertro på att "experter" vet bättre än föräldrarna vad som är bäst för barnet. Och jag känner igen hur dessa "experter" och fosterföräldrar ser till att få sin försörjning genom arbete med de tvångsomhändertagna barnen.

Jag känner igen hur fosterföräldrar precis som vårdarna i TV-dokumentären ser till att umgänget inte fungerar. Så att precis som i TV-dokumentären barnen till slut inte ens känner igen sina egna föräldrar.

Och när föräldrarna blir upprörda över att myndigheterna tar deras barn ifrån dem, tar myndigheterna deras upprörd het som ett skäl att olämpligförklara dem som föräldrar.

Myndigheterna inser inte de katastrofala misstag som begås

I TV-dokumentären förekom en från början välmenande landsortsdoktor, som snabbt tog ledningen av vården av de små barnen. Såvitt jag kan förstå var han själv barnlös men barnkär. Han motsvaras i den svenska barnomhändertagande-businessen av en alldeles speciell grupp fosterföräldrar. Det är välutbildade och företagsamma äkta par i 30-35-årsåldern, som till sin besvikelse konstaterat att de inte kan få några egna barn. Deras högsta önskan är att få en liten gullig baby som de kan få behålla och uppfostra som sitt eget barn. De upptäcker snabbt att systemet är sådant att man dessutom kan få ett antal tusenlappar i betalt varje månad för att taga hand om ett sådant barn. Sådana företagsamma par ser till att som fosterbarn få en baby och de ser till att effektivt sabotera de biologiska föräldrarnas umgängesrätt. För att sedan med hjälp av socialmyndigheterna oftast framgångsrikt hävda att nu måste barnet få stanna hos dem eftersom barnet tar skada av att flyttas till föräldrar som barnet inte känner.

Varför har inte svenska myndigheter tagit lärdom av sådana internationellt kända katastrofala misstag som femlingarna Dionne eller flyttningen av finska krigsbarn till Sverige? Varför begriper inte svenska barnläkare och svenska politiker att inga aldrig så välutbildade barnsköterskor eller välbetalda fosterföräldrar någonsin kan ersätta den kärlek och omsorg som en biologisk mor ger sitt barn?

Sverige har hindrat umgänget mellan barn och föräldrar

Jag har som ombud för föräldrar och barn drivit flera sådana här fall till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Sverige har där flera gånger dömts för kränkning av de mänskliga rättigheterna på grund av att Sverige hindrat umgänget mellan tvängsomhändertagna barn och deras föräldrar. Svenska staten har betalat det utdömda skadeståndet - och fortsatt att hindra umgänget mellan barnen och föräldrarna!

Nu måste det ske en lagändring i Sverige, som gör det oändligt mycket svårare för socialmyndigheten att ta barn från föräldrarna. Lagen måste ändras så att det krävs bevis för att föräldrarna är olämpliga och inte som nu bara påståenden om den saken.

Och lagen måste ändras så att de socialvårdstjänstemän, som vägrar verkställa ett domstolsbeslut om umgänge alltid skall åtalas. En lagändring måste ske som gör att fosterföräldrar, som vägrar verkställa ett av domstol fastställt umgänge också kan åtalas. Och straffet för ett sådant brott skall alltid vara fängelse! Sådana fosterföräldrar bör omedelbart bli fråntagna fosterbarnet och de bör aldrig mer anförtros några fosterbarn. Och sådana socialvårdstjänstemän bör omedelbart avsättas från sina tjänster.

Det låter radikalt, men verkligheten för de i fosterhem boende barnen (vars biologiska föräldrar till allra största delen utgöres av skötsamma och barnkära människor) är långt mycket förskräckligare än de flesta svenskar känner till.

Må TV-dokumentären om femlingarna Dionne bli en väckarklockan i Sverige.

Tragedier vid tvångsomhändertaganden
Av Ruby Harrold-Claesson

Envis förälder riskerar sitt barn
Av Lennart Sjöberg 

Tillbaka till Artikelindex

Sverige – en rättsstat?

Av Bertel Nathhorst, Fil. Dr

Sverige får blandat betyg som rättsstat i en bok från Timbro. Det har blivit än värre efter 11 september, konstaterar Salts recensent.

Sverige som rättsstat

Krister Thelin

Timbro, 2001

Förra året utkom en alldeles utmärkt svensk bok om rättssäkerhet, Sverige som rättsstat, författad av Krister Thelin (Timbro). Boken är välskriven och så lättläst som ämnet tillåter. Den kan således med fördel läsas av alla med det ringaste intresse av rättssäkerhetsfrågor. För alla juris studerande borde den vara obligatorisk läsning.

Thelin tillhör i högsta grad det svenska juridiska etablissemanget. Han är lagman i Skånska hovrätten, han har varit (borgerlig) statssekreterare i justitiedepartementet, han har UD-uppdrag för Balkan och han är nyutnämnd domare i Internationella Brottmålsdomstolen för före detta Jugoslavien, vanligen kallad Haagtribunalen. Allt detta hindrar honom emellertid inte att framföra åtskilliga, delvis utomordentligt kritiska synpunkter på svenska förhållanden.

Thelin har en något kluven inställning till om Sverige förtjänar att kallas en rättsstat eller ej. Han kallar sin bok en rapport och anser själv, att den ger en bild av Sverige som rättsstat som inte är positiv, men att det i ett vidare perspektiv också finns sådant som förtjänar att stå som föredöme. Han är dock klar och tydlig när han hävdar, att rättssäkerhet enbart bör innefatta den enskildes rätt i förhållande till statsmakten, inte den trygghet vi eftersträvar på gator och torg. Detta är ett mycket viktigt ställningstagande, fullt jämförbart med att enbart acceptera s k negativa mänskliga rättigheter och inte s k positiva. Den som inte skarpt upprätthåller dessa rågångar kommer i praktiken att tömma både rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna på allt verkligt innehåll.

Thelins stora styrka är att han varit med länge, sett mycket och dessutom uppenbarligen har ett gott minne. Han är en varm anhängare av maktdelningsläran och förespråkar inte endast domstolarnas självständighet utan också deras skyldighet att, när så är påkallat, ta staten i örat och försvara den enskilde. Här anser han en positiv utveckling vara på gång men konstaterar samtidigt, att ingen av de två högsta domstolarna ännu funnit anledning att utmana den politiska makten på allvar. När det gäller maktdelningslärans tankar om de olika statsmakterna passar han på att gissla det svenska oskicket, som verkligen är typiskt provinsiellt svenskt, att kalla inte domstolarna utan medierna för tredje statsmakten.

Thelin är ibland klart okonventionell, vilket inte kan sägas vara ett allmänt utmärkande drag för svenska jurister. Han förordar att ministerstyre ”också formellt” införs i vårt land (med domstolskontroll som motvikt). Han kallar beredningen av barnpornografiärendet en sorglustig uppvisning och beklagar att här en viktig tryckfrihetsrättslig princip bröts, nämligen att inte straffa enbart innehavet av förbjudet material. Han påpekar, enligt min uppfattning mycket insiktsfullt, att religionsfriheten hittills inte erbjudit några större tolkningssvårigheter, ”men det kommer”.

Religionsfrihet är både att ostört få utöva sin religion och att få propagera för den. I alla samhällen, och naturligtvis inte minst i ett så konformt och ängsligt (politiskt) korrekt samhälle som det svenska, leder detta lätt till potentiellt elakartade konfliktsituationer. Det är t ex inte svårt att föreställa sig den mängd argument som skulle resas, om någon muslimsk kvinna skulle propsa på att få bära slöja i sjukvården.

Europadomstolen har flera gånger, en av dem faktiskt i ett svenskt sammanhang, betonat att religionsfrihet också innebär föräldrars rätt att uppfostra barnen i sin religion. Detta går rakt emot den i Sverige självklara uppfattningen, att barn skall skyddas mot ”religiös indoktrinering” tills de blivit gamla nog att själva stå emot. I Sverige är ju friskolor rent generellt ett otyg, en inställning som lätt kan stegras till hat och förföljelse, om man i en konfessionell skola t ex skulle lära barnen, att barn skall lyda sina föräldrar, att en hustru skall lyda sin man och att homosexualitet är en svår synd.

Thelin försvarar kraftfullt den enskildes moraliska rätt till skatteplanering och ironiserar över att t o m borgerliga politiker (inte minst Bo Lundgren!) talar om ”luckor i skattelagstiftningen” som måste täppas till. Han är kritisk till att i skatteprocessen den enskilde bär en betydande del av åberops- och bevisbördan: ”Annat var det i det gamla Rom: in dubio contra fiscum. Var saken tveksam förlorade fogden, liksom åklagaren i brottmål förlorar i motsvarande fall.”

Han pekar på svenska myndigheters ovilja att erkänna vård- och behandlingsformer i andra EU-länder som ersättningsberättigade trots EG-rättens klara bestämmelser. (Detta uppenbara lagtrots har hittills fått stöd av våra domstolar, men här kan man förmodligen hoppas på en senkommen ändring med anledning av domar avseende svenskar i EG-domstolen i Luxemburg.) Han menar överhuvud, att den svenska domarkåren kännetecknas av en långtgående lojalitet med den rådande ordningen, och att ju mer politiskt laddad en fråga är, desto större är risken att de högsta domstolarna inte utmanar den politiska makten. Samtidigt menar han dock, att den svenska domarkåren håller hög kvalitet när det gäller teknisk skicklighet, omutlighet och plikttrohet. Det är litet svårt att få dessa omdömen att gå ihop.

Hur kan man kalla den domare omutlig, som endast alltför ängsligt försöker räkna ut vad de som kan ge honom befordran kan ha för önskemål och dömer därefter? Den tekniska domarskickligheten kan också vara ytterst varierande. I endast alltför många domar är endast domslutet begripligt. Vilka tankar, om några, som ligger till grund för detta domslut, kan man bara gissa sig till. Detta är ett mycket allvarligt rättssäkerhetsproblem. Det är lika betydelsefullt att rättvisa synes skipas som att den verkligen skipas.

I detta sammanhang finns anledning att påtala en betydande brist. Högsta domstolen och regeringsrätten tar med några få i lag reglerade undantag ej upp ett mål till behandling utan att bevilja s k prövningstillstånd. Oberoende av om prövningstillstånd beviljas eller ej, ger domstolen ingen motivering. Om tillstånd beviljas innebär detta, att parterna med tiden får en dom. Bristen på motivering är därför i detta fall av mindre betydelse, även om en motivering förvisso skulle kunna ge parterna upplysningar av värde för den fortsatta argumentationen.

När prövningstillstånd ej beviljas, är bristen på motivering däremot allvarlig, eftersom det i praktiken är omöjligt att veta varför. Domstolen kan ha ansett mellanrättens dom riktig. Den kan också ha ansett mellanrättens dom felaktig men ändå inte ha givit prövningstillstånd. Anledningarna till detta för det naturliga rättsmedvetandet ytterligt stötande förhållande kan vara olika. Domstolen kan anse, att den i tidigare domar redan givit tillräcklig vägledning, trots att denna vägledning uppenbarligen i det aktuella fallet inte varit tillräcklig. (Otroligt, men i juridiska kretsar en vedertagen sanning.) Anledningen kan vidare vara rent teknisk. Domstolen kan ha hunnit avgöra ett liknande mål efter mellanrättens dom, men innan frågan om prövningstillstånd för det aktuella målet hunnit avgöras. Alltså behövs inte en vägledande dom till. Otur!

Thelin fäller flera träffsäkra och ironiska kommentarer, inte minst i fotnoterna. Så gisslar han högsta domstolen, därför att den i ett brottmål fällt en tilltalad enbart på ett förarbetsuttalande, trots att lagtexten ostridigt saknade straffbestämmelse, ”men så gällde det också att fälla en ’skattebrottsling’”. Han påpekar, att när Bertel Österdahl 1993 blev chef för Kriminalvårdsstyrelsen, var det första gången i modern tid som en general utsågs till chef för en civil myndighet, vilket väckte en hel del, som det visade sig totalt ogrundade, farhågor hos somliga i den borgerliga koalitionsregeringen.

För Salts läsare bör det vara av särskilt intresse, att Thelin i sak helt instämmer i Salts kritik av de fyra stockholmstidningarnas gemensamma publicering med foto och allt av föregivna nynazister. Tyvärr nämner inte Thelin Salts insats och därmed inte heller, att tidskriften den gången stod praktiskt taget ensam och (måste man dessvärre konstatera) utsattes för trakasserier och förföljelse. Vad Thelin här har att säga är så väsentligt, att ett längre citat är på sin plats.

”Är en verksamhet tillräckligt motbjudande kan medierna till och med i kartell [...] publicera namn och foton på dem som inte anses skyddsvärda, vilket skedde när de stora tidningarna i november 1999 gav publicitet åt dem som man menade tillhörde nynazistiska eller rasistiska sammanslutningar. Det var oundvikligt att misstag begicks och att källkontrollen brast, liksom fallet var när engelska medier något senare publicerade namn och bild på dömda pedofiler. Skillnaden är att i Storbritannien är möjligheterna till skadestånd för integritetsintrång av detta slag mycket större. I Sverige är de i praktiken mycket små, eftersom Tryckfrihets-förordningens förtalsbestämmelser endast ger ett svagt skydd.”

Thelin har tveklöst rätt när han hävdar, att vid förtal och andra integritetskränkningar från mediernas sida måste möjligheterna till skadestånd, och dessutom till högre skadestånd än idag, väsentligt förbättras. Han menar att redan en frikoppling från den politiska sfären vid tillsättande av tryckfrihetsjury skulle ge förtalsbestämmelserna bättre bett. Detta kan kanske vara riktigt, men för egen del tycker jag det vore bättre att helt och hållet avskaffa juryn, som hur som helst är ett relativt sent tillägg, inte minst därför att oberoende av tillsättningsmetod de latenta jävsproblemen torde vara olösliga.

Slutligen hävdar Thelin, att rättsstaten Sverige på det kriminalpolitiska området är i riktigt dåligt skick och har långtgående krav på strukturförändringar på polis- och åklagarsidan. Till dessa hör att strejkrätten för poliser tas bort och att fler invandrare rekryteras som poliser.

Sammantaget är allt detta ord och inga visor, och Krister Thelin har med sin rapport kvalificerat sig som en framtida (förhoppningsvis mycket obekväm) borgerlig justitieminister.

Hunnen så långt i mina funderingar över rättsstat och rättssäkerhet slås spelet över ända. FN och EU har i 11 septembers spår och kraftigt påverkade av USA övergivit all rättssäkerhet i det föregivna syftet att komma åt den internationella terrorismen. Den som av dessa organisationer utpekas som terrorist är idag rättslös i de flesta länder, Sverige ingalunda undantaget. Sverige konfiskerar hans tillgångar utan laga dom och rannsakan. Trots att han alltså bevisligen är medellös förvägras han socialbidrag och rättshjälp. Den som vill hjälpa honom ekonomiskt eller på annat sätt gör sig troligen skyldig till brott (medhjälp). Han får inte reda på vad han mer precist är anklagad för och inte heller vilken bevisning det eventuellt finns mot honom. I Sverige tas hans fall inte upp av någon domstol. Regeringen och UD vägrar att hjälpa honom och föra hans talan. Även om han är svensk medborgare tycks Sverige berett att utlämna honom, förmodligen utan att på något sätt bedöma, och kanske inte ens efterfråga, den bevisning som kan finnas mot honom.

Möjligen kan EG-domstolen vara till hjälp, men då får kostnaderna alltså bestridas av någon annan. I de svenska somaliernas fall har enligt uppgift i pressen EU:s råd och kommission (gemensamt?) i yttrande till EG-domstolen förklarat, att ärendet inte behöver behandlas skyndsamt: det föreligger ingen fara i dröjsmål, eftersom de klagande, i händelse de vinner, får tillbaka sina pengar!

Senare har bilden något litet förbättrats. Viss rättshjälp har i nåder medgivits och UD har hjälpt till att föra de svenska somaliernas talan inför FN och USA. Regeringen har dock demonstrativt avstått från att ens antydningsvis erkänna, att Sverige mycket aktivt deltar i kränkandet av grundläggande rättssäkerhetsprinciper.

Även om konsekvenserna av att på detta sätt utpekas som terrorist är särskilt elakartade, har liknande tendenser funnits ett bra tag. Ett exempel är den ovan nämnda Haagtribunalen, som ingalunda är en domstol som vinnlägger sig om rättssäkerhet. Redan dess tillkomsthistoria inger betänkligheter. Den inrättades nämligen av FN som en specialdomstol uteslutande för f d Jugoslavien. Det finns också åtskilliga beskrivningar av hur hänsynslöst åklagaren låter ändamålen helga medlen utan att domstolen beivrar det. Ett exempel på detta är utlämnandet av Slobodan Milosevic.

Det är numera ett etablerat faktum, att allt utlämnande av jugoslaviska medborgare, sålunda också Milosevic, från Jugoslavien till tribunalen var och är olagligt. Jugoslaviens konstitutionella domstol har nämligen i början av november förra året avvisat ett lagförslag, som skulle göra det möjligt att utlämna medborgare till Haagtribunalen, som stridande mot landets konstitution. Den serbiska polisen vägrar därför numera, naturligtvis helt riktigt, att delta i gripandet av misstänkta krigsförbrytare för vidare befordran till Haag. Efter detta utslag borde tribunalen naturligtvis skicka tillbaka alla från Jugoslavien utlämnade jugoslaviska medborgare, men icke.

Den obehagliga historien om Milosevics utlämnande kommenterades förra sommaren av The Economist:

…the manner of [Milosevics] handing over was indubitably distasteful. Surrendered in defiance of Yugoslavia’s Constitutional Court, perhaps without the knowledge of its president and certainly to the disgust of its prime minister, Mr. Milosevic was, in effect, exchanged for a bounty. The first payments started the next day when western donors offered Yugoslavia $ 1.28 billion…This may have been a triumph for justice, but hardly for the rule of law.

Det är helt uppenbart att FN, och för den delen också USA och EU, har blivit en fara för rättssäkerheten i alla länder.

Sverige som rättsstat
Av Elise Claeson

Sverige som rättsstat

Samtidsmagasinet Salt

Tillbaka till Artikelindex

Tillbaka till Bokindex

Svalövs kommun - Pengar flyttas från olika verksamheter för att täcka underskottet inom socialtjänsten

Med anledning av ett mycket infekterat LVU-mål i Svalövs kommun har NKMR har tidigare publicerat en samlingsmapp om bl. a kommunens ekonomiska läge.
Här följer några artiklar publicerade i Helsingborgs Dagblad, 2007-01-31

Släpande faktura gav obehaglig överraskning

Av Anna Söderquist

SVALÖV. Bokslutet för kommunstyrelsen i Svalöv hamnar på minus 800 000 kronor.

Några överraskande orsaker till varför socialnämnden hamnat på 2,5 miljoner kronor minus, finns inte enligt ekonom Tomas Malmberg.

Helsingborgs Dagblad, Hd.se, 2007-02-09

Politisk enighet när pengar flyttas

Av Anna Söderquist

SVALÖV. Socialnämnden, numera uppdelad i socialtjänstnämnden och vård- och omsorgsnämnden, har under flera år dragits med ekonomiskt underskott. En av de absolut största enskilda orsakerna till detta är individ- och familjeomsorgens institutionsplaceringar av såväl barn som vuxna. Att lägga en budget som stämmer för just denna verksamhet, torde vara en fullkomligt omöjlig uppgift, eftersom ingen kan förutse hur många som under ett år kommer att placeras.

Helsingborgs Dagblad, Hd.se, 2007-01-31

Öppenvårdsverksamhet planeras

Av Anna Söderquist

SVALÖV. Istället för att Svalövs kommun går med cirka sju miljoner kronor i överskott, hamnar summan på fem miljoner kronor. Detta för att man beslutat sig för att bokföra två miljoner kronor som en kostnad för individ- och familjeomsorgen 2006, istället för 2007 när de egentligen används. Enligt kommunens ekonomichef Jan Bengtsson är detta något som kan göras, fast inte hur som helst.
Helsingborgs Dagblad, Hd.se, 2007-01-31

Svalövs kommun: Kommunens ekonomiska läge

Budgetunderskott i Svalövs kommun

Svalövs kommun - Överskott i kassan?

Mats Nilssons föredrag vid NKMR's Symposium i Göteborg, juni 2005

LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 1

LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 2

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

Svalövs kommun:
Kommunens ekonomiska läge

Nämnderna måste spara

Svalövs kommun planerade för ett överskott på 2,0 Mkr i budgeten för 2005.

- Tyvärr pekar den senaste delårs­rapporten på ett kraftigt ne­gativt resultat, säger kommunens ekonomichef Jan Bengtsson.

- Vi räknar nu med en årsprognos på mi­nus 4,2 Mkr, vilket innebär 6,2 Mkr sämre än budget.

- Prognosen innebär att kom­munen inte klarar det statliga balanskravet och att vi därmed måste förbättra re­sultatet med minst 4,2 Mkr, säger Jan Bengtsson.

För att klara den totala budgeten har kommunsty­relsen under våren beslutat om olika sparåtgärder för nämnderna. Alla måste hjälpa till och dra sitt strå till stacken.

Nämndernas avvikelser

Störst avvikelse står social­nämnden för, som räknar med ett underskott på 7,5 Mkr. Underskottet beror främst på ökade institu­tionsplaceringar inom in­divid- och familjeomsorg. Det finns dock stora negati­va avvikelser även på famil­jehem, ekonomiskt bistånd samt privata vårdhem och färdtjänst inom äldreom­sorgen. Inom två områden förväntar man sig dock po­sitiva avvikelser och det gäl­ler kostnader för riksrekryterande utbildningar inom vuxenutbildningen samt tekniska hjälpmedel för äldre.

Kultur- och utbildnings­nämndens prognos visar på ett nollresultat. Det har bli­vit möjligt via revidering av skolskjuts kostnaderna samt centrala åtgärder.

Samhällsbyggnadsnämn­den räknar med ett minus på l Mkr. Detta beror på bland annat på en försenad avveckling av deltidsbrand­kåren i Kågeröd, väntade minskningar av bygglovs­ansökningar samt kostna­der för nationalparksen­trén i Röstånga.

När det gäller skatteintäk­ter och generella statsbi­drag förväntas dessa, med nuvarande förutsättningar, ge ett överskott på 0,3 Mkr beroende på ökat invånar­antal. Räntekostnaderna beräknas bli lägre, 4,7 Mkr mot budgeterat 6 Mkr, meddelar ekonomichefen.

Budgetunderskott i Svalövs kommun

Tillbaka till Artiklar

Svalövs kommun - Överskott i kassan?
Svalövs kommun har brottats med ett galopperande budgetunderskott sedan 2004. Av informationsbladet från Svalövs kommun, publicerat i september 2005 framgår följande:
Svalövs kommun planerade för ett överskott på 2,0 Mkr i budgeten för 2005. Den senaste delårs­rapporten pekade dock på ett kraftigt ne­gativt resultat och man räknade med en årsprognos på mi­nus 4,2 Mkr, vilket innebar 6,2 Mkr sämre än budgeten, sade kommunens ekonomichef Jan Bengtsson. Prognosen innebar att kom­munen inte klarade det statliga balanskravet och att man därmed var tvungen att förbättra re­sultatet med minst 4,2 Mkr. För att klara den totala budgeten beslutade kommunsty­relsen under våren om olika sparåtgärder för nämnderna. Alla måste hjälpa till och dra sitt strå till stacken - var budskapet.

Kommunens ekonomiska problem kan tillskrivas social­nämnden som förutspåddes ett underskott på 7,5 Mkr. Underskottet beror främst på ökade institu­tionsplaceringar inom in­divid- och familjeomsorg och även p g a  fosterhemsplaceringar. Enligt Svalövs kommun broschyr tog man ett statligt lån på 10 miljoner kronor under 2005.

Frågan måste därför ställas - Finns det ett överskott i kassan i Svalövs kommun?

Svalövs kommun - Överskott i kassan
Av Anna Söderquist

Svalövs kommuns bokslut för 2005 visar ett överskott på 1,7 miljoner kronor. Men efter det att man gjort avdrag för reavinster, som staten kräver, hamnar man på 400 000 kronor.

Helsingborgs Dagblad/Svalöv 2006-02-03

Budgetunderskott i Svalövs kommun

Svalövs kommun: Kommunens ekonomiska läge

Nämnderna måste spara

Tillbaka till Artiklar

"Styvföräldrar misshandlar oftare barn till döds"

På 35 år dödades 258 barn av sina föräldrar i Sverige, visar ny undersökning.

Av Hans Temrin & Johanna Nordlund

258 barn under 16 år dödades av sina föräldrar under åren 1965 till 1999. ­Tjugotre av barnen - nio procent - ­misshandlades till döds. Styvbarn dödas oftare av ­misshandel än barn som dödas av sina biologiska ­föräldrar, visar en ny undersökning från Stockholms universitet. Över hälften av de 258 barnen dödades i samband med en ­konflikt ­mellan föräldrarna, som ­vårdnadstvist eller skilsmässa. De flesta av de här barnen dog i samband med ett ­utvidgat självmord där förövaren tog eller försökte ta livet av sig. De män som dödat sina barn tog ofta livet även av partnern. ­Ingen kvinna dödade däremot partnern i samband med att hon dödade barnen, ­skriver docent Hans Temrin och doktorand Johanna Nordlund vid Stockholms universitet.

Att barn dödas väcker alltid starka känslor, speciellt när offret misshandlas på ett sådant brutalt sätt som i det aktuella fallet med Bobby. Sådana handlingar väcker också en önskan att förstå och förklara, inte minst för att kunna förhindra att andra barn drabbas. Hur vanligt är det då att barn dödas av sina föräldrar och vilka orsaker finns det till detta?

Vi har kartlagt alla fall där barn under 16 år dödats av sina föräldrar i Sverige under åren 1965-1999. Totalt dödades 258 barn i 200 fall under dessa 35 år, det vill säga i genomsnitt sju barn per år. Mer än hälften av offren var under fem år (59 procent, 151 barn).

Antalet barn som dödas av sina föräldrar under den undersökta tidsperioden, var dock något färre de sista åren.

Vi har också undersökt under vilka omständigheter föräldrar dödat sina barn. Att, som i Bobbys fall, föräldrarna grovt misshandlat barnet till döds utgjorde endast en liten del av brotten i vårt material.

Tjugotre av de 258 offren, eller nio procent, dödades av grov misshandel.

I det aktuella fallet har det rapporterats att Bobby dödades av både sin styvfar och sin biologiska mor.

Vi har nio fall totalt där styvföräldrar dödat styvbarn under den studerade tidsperioden. Totalt är alltså 3,5 procent av offren styvbarn, vilket inte är en överrepresentation sett i förhållande till andelen styvbarn i populationen i stort. Styvbarn dödas däremot oftare av misshandel än barn som dödats av sina biologiska föräldrar. De styvföräldrar som var förövare i vårt material, hade ofta ett kriminellt förflutet, var missbrukare och tidigare dömda för våldsbrott.

Över hälften av de 258 offren, dödades i samband med en föräldrakonflikt (till exempel skilsmässa eller vårdnadstvist) där den direkta orsaken inte verkar vara kopplad till barnet.
Inget av dessa barn dödades av misshandel i form av slag eller sparkar, utan oftast av att förövaren dränkte eller kvävde offren.

De flesta av dessa barn dog i samband med ett så kallat utvidgat självmord där både partner och barn dödades samtidigt.

I över 65 procent av fallen tog eller försökte förövaren ta livet av sig i samband med brottet. Förövare led av någon form av psykisk sjukdom eller var svårt deprimerade i två tredjedelar av fallen.

Vi upptäckte också vissa skillnader mellan manliga och kvinnliga förövare när det gäller bakgrunden till att barn dödas.

Manliga förövare dödade oftare sina barn i samband med skilsmässa eller vårdnadstvist, där hela familjen, inklusive partnern, dödades. Ingen kvinnlig förövare dödade sin partner i samband med att hon dödade barnen.

Kvinnliga förövare led oftare av en psykisk sjukdom eller svår depression vid tillfället för brottet än vad manliga förövare gjorde.

Sammantaget visar våra analyser att orsakerna bakom fenomenet varierar kraftigt. Vissa av fallen kan förklaras av att förövaren är allmänt våldsam där barnet blir ett av offren för detta, medan andra fall kan förklaras av psykisk sjukdom i kombination med svåra sociala omständigheter där inget agg tycks finnas mot offren.

Det innebär att många barn i Sverige dödas av, ofta psykiskt sjuka, föräldrar som tar barnen med sig i ett så kallad utvidgat självmord.

I sådana fall är inte den primära orsaken aggressivitet riktad mot barnen utan att föräldrar, ofta under en depression, tar barnen med sig i döden. I en del av dessa fall lämnades ett avskedsbrev kvar där förövaren förklarade att han/hon inte ville lämna barnen ensamma kvar i den "onda världen" som de själva lämnar.

Detta visar att av de barn som dödas av sina föräldrar, dödas endast en liten del av dödligt våld. Styvföräldrar är dock överrepresenterade som förövare när barnet misshandlats till döds.

När vi påbörjade vår forskning om föräldrar som dödar sina barn i Sverige, trodde vi att ett så uppmärksammat och oönskat fenomen som barnmisshandel var bättre undersökt när det gäller förekomst och bakgrundsorsaker. Där hade vi tyvärr fel. Förvånande lite forskning har bedrivits om barnmisshandel i Sverige. Vissa studier har genomförts, bland annat vid BRÅ och Linköpings universitet, men alldeles för lite för att kunna ge en mer omfattande förklaring till varför barn misshandlas.

En studie av Richard Gelles och Åke Edfeldt från 1986 jämförde Sverige och USA med avseende på våld mot barn.Studien visade att svenska föräldrar rent allmänt använde mindre våld än amerikanska föräldrar. Denna skillnad förklarades med den då relativt nya lagstiftningen mot aga i Sverige.

När man mer specifikt jämförde det grova våldet mot barn var det emellertid ingen större skillnad mellan länderna.

Dessa resultat tyder på att också barnmisshandel är ett fenomen med olika orsakssamband. Tyvärr har inte dessa resultat följts upp med mer omfattande forskning av de olika typerna av barnmisshandel och hur de kan förklaras.

När vi försökte utveckla vår studie genom att närmare studera orsakerna till icke-dödligt våld mot barn, stötte vi på en mängd försvårande omständigheter. Till exempel var det näst intill omöjligt att samla in ett större material av barnmisshandelsfall baserat på domstolshandlingar, utan mycket stora resurser. Det system domstolarna använder sig av för att kategorisera data innebär nämligen att domar kategoriseras efter målsnummer och inte efter typ av dom. Det medför att om man är intresserad av en viss typ av dom, som till exempel barnmisshandel, måste varenda dom gås igenom för att få fram de domar man är intresserad av att undersöka.

Många barn far illa av misshandel i Sverige i dag. Hur många det är vet vi inte eftersom ingen systematisk forskning om detta förekommer.

När hemska exempel på utstuderat våld mot barn, som fallet med Bobby, upprör människor blir trycket på samhället stort att snabbt vidta åtgärder för att stoppa detta våld. Utan mer systematisk och vetenskapligt baserad kunskap finns en risk att dessa åtgärder inte får avsedd effekt. Mer forskning om bakgrunderna till varför barn i bland misshandlas måste bedrivas i Sverige, för att vi på ett mer djupgående sätt, ska kunna förstå varför och i vilka sammanhang barn riskerar att fara illa.

För att så ska kunna ske måste tillgängligheten på forskningsmaterial förbättras. Det måste också finnas någon form av mer samordnad och kontinuerlig forskning om detta. Ett sätt vore att inrätta ett institut dit all information om barn som far illa samlas från socialtjänst, sjukhus, polis och domstolar. Där kan denna samlade kunskap samordnas och analyseras för att sedan rapporteras till berörda myndigheter som underlag för åtgärder. Först då kan vi få möjligheter att fatta verkningsfulla beslut som minskar risken för att barn far illa i Sverige.

"Stepparents abuse children to death more often"
By Hans Temrin & Johanna Nordlund

Tillbaka till Artiklar

Stulen barndom. Förhållandena i forna barnhem skall granskas - äntligen!

Söndag den 27 november 2005 kl 20.00, dvs på bästa sändningstid, sände SVT2 redaktionen Dokument inifrån reportaget "Stulen barndom" där det berättades att cirka 100 000 svenskar har någon gång i sitt liv suttit på barnhem. Många av de numera vuxna fd tvångsomhändertagna barnen präglas än idag av det som hände under den tiden. I Stulen barndom granskas förhållandena på barnhemmet Skärsbo i Alingsås, där flera hundra pojkar satt i olika perioder fram till för några årtionden sedan.

"Staten måste ge barnhemsbarnen en oförbehållsam ursäkt för de övergrepp de utsatts för", säger socialförsäkringsminister Morgan Johansson.

Dokument inifrånreportaget har nu lett till att regeringen nu initierar en kartläggning för att de som har haft samhället som fostrare ska få upprättelse, och eventuellt skadestånd.  Socialminister Morgan Johansson utesluter inte att kartläggningen kan leda till en debatt liknande den som fördes kring tvångssteriliseringarna på 90-talet.

Men som vanligt är Sverige sent ute. Redan i augusti 1998 skrev Advokat Lennart Hane ett brev till justitieministern och socialministern med begäran om skadestånd till barn och föräldrar som har drabbats av tvångsomhändertagande.

I Storbritannien granskades förhållandena för fd tvångsomhändertagna och tvångsplacerade barn 1996 - 1998 sedan en s k whistle-blower hade rapporterat egna iakttagelser och berättelser från några som hade varit drabbade. The Waterhouse Report publicerades år 2000. 

I Norge år 2001 begärde fd tvångsomhändertagna och tvångsplacerade barn i Bergens kommun upprättelse och skadestånd för det lidande de åsamkades under åren de hade staten som förälder. I samband med detta initiativ har Befring-utvalget gjort en landsomfattande undersökning av förhållandena för fd tvångsomhändertagna och tvångsplacerade barn. Utvalget har funnit att barnen vanvårdades generellt. Politikerna och domstolarna hävdade preskription men saken är överklagad i högre rätt. Hittills har några få fått skadestånd genom förlikningar.

På Irland har regeringen satsat miljarder på att kompensera före detta barnhemsbarn. Det har gjorts omfattande utredningar av vad som hände när katolska kyrkan systematiskt utsatte barn för övergrepp. Det finns åtskilliga rapporter och utredningar. Alla som varit på vissa institutioner är berättigade till skadestånd. Beloppen varierar mellan 50 000 kronor och 3 miljoner kronor. Genomsnittligt har man betalat ut cirka 600 000 kronor per person efter ansökningar till "Redress board" som efter tre års arbete stängs den 31 december 2005. Överlevare och deras barn och fruar får också ekonomiskt stöd via statliga organet NOVA. Det kan handla om utbildningar och fritidsaktiviteter. Dessutom har statministern offentligt bett om ursäkt. Detta är såvitt jag vet inte känt i Sverige men det är naturligtvis av högsta intresse för oss som driver de här frågorna.

Det är glädjande att Morgan Johansson anbefaller en utredning av de tvångsomhändertagna och tvångsplacerade barnens liv som ödelades för 30 eller fler år sedan. Men NKMR anbefaller en granskning av förhållandena för de barn som är tvångsomhändertagna och tvångsplacerade idag. Fallet Daniel Sigström utreddes av Justitieombudsmannen men inget åtal väcktes mot de felande myndighetspersonerna. Åtskilliga andra fall av vanvård av barn - i nutid - t ex Götenefallet och Kågerödsfallet m. fl. finns på NKMR:s hemsida.

Dokument inifrån: Stulen barndom
Producent: Thomas Kanger
 Slag, godtyckliga bestraffningar och kärlekslöshet var vardagen för många av de mer är 100 000 svenskar som någon gång i sitt liv suttit på barnhem. Många präglas än idag av det som hände och kräver upprättelse.

För två månader sedan tog Kent Sänd, bror till trubaduren Bengt Sändh, sitt liv. Bara tre veckor innan Kent Sänds våldsamma och uppmärksammade död, intervjuades han av SVT:s Dokument inifrån. I intervjun berättar han om de övergrepp han utsattes för på barnhemmen där han växte upp.
SvT 2005-11-27

Läs Nettdebatten

Kent tog sitt liv efter tv-intervju

Av Olle Castelius

Berättar om den tuffa uppväxten på barnhem - blev slagen hela tiden

Kent Sänd berättar i en tv-intervju som sänds i morgon kväll om hur han torterades på ett barnhem.
Tre veckor efter inspelningen tog han sitt liv.
Aftonbladet 2005-11-27

Samhällets styvbarn har en chans att få upprättelse

Av Robert Holender

Socialstyrelsen ska utreda de systematiska kränkningar och övergrepp som förekommit inom barnavården under åren 1950­–1980. Det beslutar regeringen i dag. –Jag utesluter inte en ekonomisk kompensation för drabbade, säger socialtjänstminister Morgan Johansson.
DN 2005-12-07

Fosterbarn kan få skadestånd
Av Anna-Lena Haverdahl

När Peter Lindberg var tre år omhändertogs han av det sociala och sattes på ett barnhem. Som sjuåring skickades han till en bondefamilj där han tvingades arbeta som lagårdsdräng. Peter Lindberg, som i dag är 55 år, vet fortfarande inte varför han omhändertogs av samhället.

SvD 2005-12-08

Övergrepp vid barnhem ska utredas

Vittnesmål om övergrepp och kränkningar på barnhem under 1950-, 60-, och 70-talen ska nu utredas av Socialstyrelsen.

Slag och bestraffningar som en del av vardagen och flera fall av sexuella övergrepp.
Berättelserna från ett fyrtiotal män som i olika perioder mellan 1955 och 1975 bott på barnhemmet Skärsbo utanför Alingsås har skakat om bilden av den svenska sociala barn- och ungdomsvården.
TV4 2005-12-08

Uppgifter om övergrepp på barnhem ska utredas
Pressmeddelande från regeringen

Under senare tid har uppgifter förekommit om kränkningar och övergrepp inom den sociala barnavården under åren 1950-1980. Regeringen har därför i dag gett Socialstyrelsen i uppdrag att bedöma omfattningen av regelbundna eller systematiska kränkningar, övergrepp och vanvård vid institutioner inom den sociala barnavården under dessa år

Socialdepartementet 2005-12-08

Norges offentlige utredninger - NOU 2000: 12 - Barnevernet i Norge
Tilstandsvurderinger, nye perspektiver og forslag til reformer

Barnevernet i Norge - BEFRINGUTVALGET
Av Sverre Kvilhaug

Residential Institutions Redress Act, 2002

Skandalen på barnhem i Wales
Av Kerstin Lindman-Strafford

Advokat Lennart Hanes skrivelse ang. skadestånd för LVU-offren

Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden.
Föredrag av Kent Sänd vid NKMR:s symposium i Göteborg den 5 juni 2004

Till Artikelindex

Ord ved publiseringen av Siv Westerbergs nye bok
Straff utan Brott

Av Marianne Haslev Skånland, professor

Kjære Siv.

Nå er det vel over 10 år siden jeg ble kjent med deg. Den gangen hadde jeg selv bare nylig stiftet bekjentskap med barnevernssaker(1) og barneverns-relaterte saker på nært hold . Det begynte jo, som det gjør for mange av oss, med at jeg ble oppmerksom på rene overgrep fra det offentliges side overfor familier, så jeg var svært deprimert og visste knapt hvor jeg skulle vende meg.

Det første lyspunkt kom da jeg gjennom Marit Wang fikk vite om din eksistens, og fikk i hendene Lennart Hanes bok Rättvisan och psykologin med de nyttige artiklene du og flere andre har skrevet der. Så fikk jeg personlig kontakt med dere, og det har vært enestående verdifullt for arbeidet i Norge også.

Og her i Göteborg idag er vi fire stykker fra Norge som arbeider med akkurat samme slags samfunnsproblemer som du gjør i Sverige - skjønt ditt arbeid har hittil hatt atskillig større suksess enn vårt, særlig i Strasbourg! -, og vi er meget glade for å ha truffet så mange interessante mennesker idag og å få være med på dette hyggelige(1) "release-party" for Straff utan Brott.

*

Så til betydningen av den boken vi feirer idag:

*

Når man første gang kommer i kontakt med mennesker som er involvert i en av disse "barne"sakene, og når man får se realitetene i saken, da forstår man jo hurtig at det er en sorts galskap som foregår. Men man tror naturligvis at dette dreier seg om en enkeltsak med udyktige eller forstyrrede sosialtjenestemenn, og at løgnen og vanviddet hurtig vil bli satt til side når bare de rammede forklarer hva realiteten er, eventuelt får tak i noen fornuftig overordnet.

Så oppdager man at det ikke skjer.

Og man oppdager at det ikke skjer i andre saker heller. Det dreier seg ikke om tilfeldige enkeltsaker; det er et helt system av galskap. Så å si hele sosialetaten er involvert i en ideologisk propaganda og hjernevask som mangler saklig, faglig basis, og som forårsaker ødeleggelse av et stort antall uskyldige familier.

Samtidig tror man kanskje at jaja, da kan et offer for sosialetatens avsporinger snakke med en fornuftig sakkyndig medisiner eller psykolog, som hurtig vil sette sosialarbeiderne på plass.

Men nei, hele den kliniske psykologi og hele den delen av psykiatrien og annen medisin som har forbindelse med barn og barnevern - med noen meget, meget få personer som unntak - , oppfører seg på samme måte og følger den samme ideologi.

*

Så setter man sin lit til rettsapparatet. Der må vel saken hurtig bli oppklart? Heller ikke der hersker imidlertid fornuft og realisme. Juristene, både de bak dommerbordet og partenes advokater, har forlengst slått seg til ro i en Kafka-tilværelse: De vet at resultatet er gitt på forhånd, gjennom en vedtatt politikk, og de har sjelden mannsmot til å gå ut mot det offentlige.

Jurister som prosederer typiske "gammeldagse" straffesaker(1): for ran eller tyveri for eksempel, forstår ofte ikke hvor ille det står til i barnesakene. De er vant til - eller har ihvertfall tidligere vært vant til - at det stilles reelle krav til bevis, at anklageren må fremlegge en realistisk saksbeskrivelse: Hva er skjedd, når skjedde det, hvor lenge, hvem gjorde hva, hvem har sett hva, hva finnes av håndfast evidens? I barnesakene er alt snudd på hodet, og ingen håndfaste beviskrav stilles.

Selve rettsprosessen i Sverige er et alvorlig faresignal. Du, Siv, husker sikkert den gang jeg var med deg i en sak ved Länsretten i Lindköping. Jeg opplevet det svenske rettsapparatet å være direkte fiendtlig mot foreldre og også mot barna, og mot oss som prøvet å forsvare deres rettigheter. Det var direkte skremmende, som å være i Sovjetunionen. Jeg er vel nødt til å si: Vel står det ille til i norsk rettsvesen, og det ser ut til å utvikle seg i gal retning, men i Sverige er det faktisk enda verre.

Heller ikke ved Den Europeiske Menneskerettsdomstolen i Strasbourg er tilstanden spesielt bra. Våre nordiske stater driver der øyensynlig sin propaganda overfor Domstolen, og narrer åpenbart Domstolen til å tro at alt er storartet i våre såkalte velferdsstater. Men noen få idealistiske jurister har ihvertfall klart å kjempe saker frem til Domstolen - du Siv hele 9 ganger - og seirene der har vært omtrent det eneste ofrene for slike overgrep fra våre nordiske stater har hatt av fremgang.

*

Når enkeltmennesket opplever at hans sak også i rettsapparatet kjøres ut i et vanvidd av urett, forsøker han i sin nød å bruke ytringsfriheten. Den er jo nettopp til for at borgerne skal kunne verge seg mot overgrep fra egne myndigheter gjennom å la samfunnet få vite hvordan det offentlige behandler ham.

De aller fleste som har prøvet å få pressen til å ta opp en slik barnesak til grundig granskning og solid rapportering, har fått erfare at det vi kan kalle "den almindelige presse" ikke gjør dette. Enten vil de ikke skrive om saken, eller de beveger seg på overflaten av saken, uten å gå i dybden - og gå i dybden må man hvis man skal kunne se sammenhenger og skille fakta fra løgn og propaganda. For mennesker som møtes av slike myndighets-overgrep fremtrer majoriteten av redaktører og journalister som rene lakeier for myndighetene. Avisene sensurerer bort kritikken av det system de selv faktisk er en del av.

*

Da gjenstår en eneste mulighet: Vi må publisere selv. Vi må ikke la oss dirigere eller stoppe av forlag og deres konsulenter, eller av aviser og deres redaktører, med sine retningslinjer som  i disse sakene fører så  sørgelig galt av sted.

For artikler og kortere arbeider er Internet virkelig uovertruffent. Publiseringen går kvikt og det er slett ikke spesielt dyrt å skaffe seg et nettsted. Men det krever tid og arbeid å stå for det rent tekniske med å legge artiklene ut på nettet.

Det var fantastisk i hvilken grad vårt informasjonsarbeid fikk fremgang da NKMR begynte med sin nettside. NKMRs leder, Ruby (som står der borte!), har nedlagt jeg vet ikke hvor mange timer på NKMRs vegne, men så er da også resultatet imponerende. Hvis jeg nå søker på nettet på stikkord som "kritikk av barnevern", dukker NKMRs nettside opp som det aller første nettstedet. Det er også startet flere nettsteder som publiserer gode artikler om samme typer barnesaker som vi skriver om, og også de kommer høyt oppe i et nettsøk på relevante emner. I Norge har vi fått Barnas Rett (http://www.barnasrett.no), hvor Nina (og hun står der borte!) tar seg av publiseringsarbeidet, med en flott besøksfrekvens som resultat. Og så er vi jo faktisk så heldige at Jan Hansen, redaktøren for nettavisen Samfunnsmagasinet (http://www.sfm.no), er av en litt annen kaliber enn de fleste, og er kommet hit idag nettopp av interesse for denne typen saker. Samfunnsmagasinets suksess og store leserkrets er et optimistisk varsel om at Internet gjør det mulig for oss å nå frem uten å gå veien om papiravisenes sensur.

Internet har gitt oss blod på tann når det gjelder å skrive og publisere. Det går også an å legge ut hele bøker på nettet, men det er fortsatt lettere å nå frem til mange interesserte lesere med en god gammeldags trykksak.

Det er mange av oss som planlegger eller drømmer om å skrive hele bøker, om problemområdet barnevern og sakkyndige, eller om enkeltsaker. Men du, Siv, er vel den eneste av oss som energisk har drevet et sånt bokprosjekt frem til mål på flere år nå.

Her er altså boken, og vi gleder oss til å lese den. Jeg selv kjenner jo en hel del til den saken som boken handler om også, og vet at det er viktig å få fakta frem i lyset. Det har du gjort, og vi håper alle at den blir lest og forstått av mange. Så lenge myndighetene i våre land ikke vil gå frem med fornuft og humanitet og være reelle rettsstater, må vi ikke gi opp å vekke befolkningen gjennom å berette.

Siv, takk for din innsats for forfulgte mennesker.


* * *

(1) Jeg vet ikke om alle Sivs svenske gjester er like rutinerte i norsk, så jeg oversetter enkelte ord:
sak = (sv) "sak" men også "fall"
barnevern = den delen av sosialvesenet som steller med alle saker som angår barn
hyggelig = (sv) "trevlig"
straffesak = (sv) "brottmål"

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Lenker:

Bokpresentasjon: Straff utan brott
Av Siv Westerberg

5 utvalgte kapitler fra Straff utan brott
Kapitel 12: "Lag om vård av unga"

Kapitel 15: "En ödesdiger dag"

Kapitel 23: "Det ringer på dörren"

Kapitel 45: "Fortsatta studier av patientjournalen och fortsatta litteraturstudier"

Kapitel 54: "Att hitta sakkunniga när man driver ett mål i svensk domstol"


Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin

RÄTTVISAN OCH PSYKOLOGIN
Lennart Hane (redaktör) m. fl

Presentation: RÄTTVISAN OCH PSYKOLOGIN av Lennart Hane m.fl
Av Contra.nu

Noen artikler og foredrag av Siv Westerberg:

Är det meningsfullt att föra LVU-mål till Europadomstolen?
 

Några exempel på vad fosterbarn berättar om vanvård, misshandel och övergrepp i fosterhem.
Siv Westerbergs föredrag vid NKMR:s Symposium i Göteborg, juni 2003
 

Fortsättningen på tvångssteriliseringarna
Jur.kand. med.lic. Siv Westerbergs föredrag vid NKMR:s symposium i Göteborg den 12. juni 1998
 

Children as the Primary Losers When Sexual Abuse is Falsely Alleged: Two Swedish Cases
 

Siv Westerbergs föredrag "Bristande rättssäkerhet i Sverige" vid Studiefrämjandet i Alingsås den 24 november 1999
 

Personuppgiftslagen. Siv Westerbergs föredrag för Kristdemokraternas riksdagsgrupp den 13 september 2000
 

Siv Westerbergs föredrag "Barnets mänskliga rättigheter till familjeliv" vid Foreningen 2 Foreldres konferens i Oslo den 21 september 1999 om "Barns menneskerettigheter ved samlivsbrudd."
 

Jur. kand. Siv Westerbergs föredrag vid seminarium i Stockholm 24-25 augusti 1996 i Nordiskt tvärfackligt forum för rättssäkerhet i sexualbrottmål
 

Pseudoadoptioner av fosterbarn i Sverige. Föredrag av Siv Westerberg vid NKMR's symposium i Göteborg den 17 juni 2000
 

Barnmålen blir skenrättegångar
 

Jur. kand., med. lic. Siv Westerbergs begäran om utfående av fosterhemsavtal - Inlaga till Kammarrätten i Göteborg
 

Sverige nonchalerar umgängesrätten
 

Omhändertagna barn bara en bricka i spelet
 

Fosterbarn som god butikk
 

Barnfängelser? I Sverige?
 

Tillbaka till Artiklar