VEDKLYVSFALLET

15-årig fosterflicka förlorade fyra fingrar
Två fosterföräldrar i Laholms kommun har åtalats för vållande till kroppsskada sedan en 15-årig flicka fick fyra fingrar avklippta i en vedklyvningsmaskin år 2005. Flickan var sedan flera år fosterhemsplacerad på gården där olyckan skedde när hon och en syster körde maskinen, skriver Hallandsposten. Enligt åklagaren har föräldrarna varit oaktsamma när de låtit flickorna använda vedklyven utan tillräckligt tillsyn.
Flickornas förmyndare fick föra en lång och hård kamp för att få åklagaren att väcka åtal mot fosterföräldrarna.
En sammanställning av artiklar i olika media 2007-07-04 - 2008-09-17

Vedklyvsmålet - HD-beslut

2009-02-06

Vedklyvsfallet - Fosterföräldrarna dömda för vållande av kroppsskada
Av Ruby Harrold-Claesson
Hovrätten för Västra Sverige meddelade dom i ”Vedklyvsmålet” den 15 september 2008. Domslutet lyder bl. a: Hovrätten ändrar tingsrättens dom och dömer fostermodern och fosterfadern för vållande till kroppsskada. De döms att betala 70 dagsböter à 150 kr vardera samt avgift à 500 kr vardera till brottsofferfonden.

2008-09-17

15-årig flicka miste fingrar i vedkap. Tingsrätten friar fosterföräldrarna

Av David Högfeldt

Den 15-åriga flickan miste fyra fingrar i en vedkap. Nu har fosterföräldrarna friats av Halmstads tingsrätt. De har inte varit ”straffbart oaktsamma”, anser domstolen.

15-åriga Hanna och hennes 13-åriga lillasyster var i augusti 2005 fosterbarn sedan omkring två år hos en familj i Halland. Flickorna fick ofta hjälpa till med olika saker på gården, bland annat med att klyva ved.

Världen idag, varldenidag.se - 2007-11-26

Fosterföräldrarna frias i vedklyvsmål

Av Jonatan Gernes
VÅXTORP: Fosterföräldrarna ska inte lastas för olyckan på en gård i Våxtorpstrakten där en 15-årig flicka fick fyra fingrar avklippta i vedklyven. Tingsrätten friar kvinnan och mannen som stod åtalade för vållande till kroppsskada.

Två flickor, då 15 och 13 år gamla, hjälpte i augusti 2005 till med att klyva ved. Olyckan var ett faktum när 15-åringen hade handen mellan vedklabb och klyvkniv samtidigt som lillasystern drog i spaken till vedklyven.
Hallands-Posten, hallandsposten.se - 2007-11-18

Säkerheten viktigast i skogsarbete
Av Bengt Andersson
"Skogen är en farlig arbetsplats. Få skogsarbeten är tillåtna för minderåriga. Regelverk sätter stopp för de flesta redskapen.
Föreskrifter och råd från Arbetsmiljöverket redogör tämligen detaljerat för vad som är tillåtet och inte tillåtet för minderåriga.
I skogen är det egentligen väldigt lite som är tillåtet - dock med undantag för lärarledd undervisning. Och genomgångna utbildningar, godkända av någon myndighet eller arbetsgivare/fack, ger 16-åringar rätt att arbeta inom aktuella kompetensområden.

Tidningen Land, lantbruk.com - augusti 2007

Vedklyvsfallet - JO:s beslut

2007-07-30

Vedklyvsfallet - NKMR:s JO-anmälan

2007-07-24

Man och kvinna åtalas för vållande till kroppsskada. 15-årig flicka fick fingrar avklippta med vedklyv
Av Inge Henrikson
VÅXTORP: För snart två år sedan inträffade en allvarlig olycka i samband med att två flickor körde en hydraulisk vedklyv på en gård i Våxtorpstrakten. En av flickorna fick fyra fingrar avklippta och nu åtalas paret som äger gården för vållande till kroppsskada.

Hallands-Posten, hallandsposten.se - 2007-07-04

Fosterföräldrar åtalas för vedklyvsolycka
NKMR:s Diskussionsforum

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

^{Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter}

 NKMR

 För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

NKMR:s utvärdering av den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

IJ 2009:3

NKMR:s utvärdering av nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna

År 2004 blev NKMR inbjudna som remissinstans för "En ny nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna" (Ju2004/11236/D).

I NKMR:s yttrande daterat 2005-02-17 påpekade vi att kartläggningen av problemområdena i "En ny handlingsplan för de mänskliga rättigheterna" inte inkluderade frågan om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar av barn i Sverige.

Problemområdet har inte heller berörts i utkastet 051205.

Vid ett telefonsamtal 2006-01-27, angav handläggaren i justitiedepartementet, att frågan om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar av barn i Sverige inte hade behandlats pga att endast NKMR har fört fram problemet. Både under angivet telefonsamtal och i yttrande 2006-02-21 framhöll jag dock att det faktum att ingen annan organisation än NKMR har begärt att den nya handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna skall inkludera frågan om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar av barn gör inte att frågan är mindre viktig.

Med anledning av den uppblossade debatten om situationen på svenska barnhem mellan 1950-1980 vill NKMR ge en nutidshistorisk koppling och några reflektioner.

Som uppföljning blev NKMR inbjudna att medverka vid konferensen den 7 februari 2008 i Rosenbad angående genomförandet av "En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006-2009". NKMR finns omnämnd i Regeringens skrivelse 2005/2006:95, sid 212 enligt följande:

"Slutligen bör nämnas i anslutning till rätten till privatliv att ett par enskilda organisationer har kommit in med yttranden som rör familjelivet.
Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter har framfört att de anser att tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar är skadliga för barn samt att kunskaperna inom socialtjänsten behöver stärkas. Organisationen har även pekat på de berättelser om missförhållanden vid behandlingshem som fram förts i TV i december 2005."

På frågorna om huruvida NKMR har kunnat påverka den här handlingsplanen måste jag framhålla att tyvärr har vi i NKMR inte på något sätt upplevt att våra synpunkter har lett till någon förbättring av de mänskliga rättigheterna när det gäller svenska myndigheters agerande. Många av oss som arbetar ideellt inom NKMR har i vårt dagliga yrkesliv såsom jurister eller läkare, praktisk erfarenhet av att träffa de föräldrar som drabbats av felaktiga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av familjernas barn med tillämpning av LVU.

Återinförande av tjänstemannaansvaret
Bland medlemmarna i NKMR finns också dels människor som professionellt kommer i kontakt med dessa fall och dels drabbade familjer och deras släktingar och vänner. Vår praktiska erfarenhet under årens lopp är att i stället för att det skall ske en ökad förståelse från myndigheternas sida att även svenska myndigheter måste respektera Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) har det skett en kraftig försämring. Våldet - såväl fysiskt som psykiskt och administrativt - som används mot dessa barn och deras föräldrar från myndigheternas sida, blir allt grövre. Som exempel kan nämnas att vi inom NKMR under den senaste tiden har kommit i kontakt med två fall som rört familjer där den ena föräldern - eller bägge - har utländskt ursprung och därför lever i två kulturer. I bägge dessa fall har familjen, när de utsatts för trakasserier från socialmyndigheten, beslutat att lämna Sverige. I det ena fallet hade familjen redan hunnit ombord på ett flygplan till hemlandet då beväpnade polis stormade flygplanet och slet åt sig barnet.[1] I det andra fallet togs barnen på flygplatsen[2]. I bägge fallen har de sociala myndigheterna placera barnen i fosterhem, åtskilda från deras nära och kära och omgärdade med starka umgängesbegränsningar villkorade med övervakning.

Genom NKMR och min juridiska byrå kan jag anföra åtskilliga fall där såväl socialvårds tjänstemän och domare i förvaltningsdomstolarna har utövat grov misshandel av barn. Jag begränsar mig dock till att åberopa NKMR:s skrivelse till JK Göran Lambertz, "Barn tvångsomhändertas utan saklig grund"[3]och ett sedan 2004 pågående fall i Arvika/Karlstad, där fyra bröder har tvångsomhändertagits och placerats i två olika fosterhem - tre av bröderna är placerade som inkomstförstärkning åt en familj med ett handikappat barn och den fjärde är förtäckt bortadopterad till ett barnlöst par. I en dom i Arvikafallet, Mål nr 2677-07 meddelad 2008-03-18, där föräldrarna nekades rättshjälp genom offentligt biträde samtidigt som inget offentligt biträde förordnats åt deras barn och fortsatt LVU-omhändertagande beslutades för barnen, skrev Joar Berglund följande:
"Tommy och Ann-Britt Petersson överklagande skall sålunda avslås. Detta gäller oavsett om det skulle föreligga några brister i kommunens hantering av ärendet."

Angivna tillvägagångssätt strider ju både mot svensk lag och EKMR som är gällande svensk rätt. EKMR inkorporerades i Sveriges Grundlag genom SFS 1994:1219 den 1 januari 1995. EKMR var dock gällande svensk rätt långt före inkorporeringen, vilket visas av att åtskilliga klagomål mot Sverige avgjordes i Strasbourg före ikraftträdande av SFS 1994:1219.

De grova övergrepp som skett när socialvårds tjänstemän och fosterföräldrar underlåtit att rätta sig efter domstolsbeslut om umgänge mellan barn och föräldrar har lett till att dessa tvångsomhändertagna barn i praktiken berövats sina föräldrar och i fosterhemmen hjärntvättats att tro att deras föräldrar inte bryr sig om dem och/eller att de är farliga och våldsamma människor fastän det rör sig om människor som aldrig ens anklagats för att ha utövat något våld mot sina barn. Sådan behandling av barn leder till uppkomsten av det som kallas Föräldraalienering (Parental Alienation, PAS) - ett syndrom som i USA och Frankrike betraktas som grov barnmisshandel - som underblåses av socialmyndigheter och fosterföräldrar.

Staten måste åta sig att utbilda myndighetspersoner - i samtliga led såväl på socialkontoren som i förvaltningsdomstolarna och åklagarmyndigheterna - i de rekvisit som uppställs i EKMR. Åtskilliga föräldrar utsätts för kränkande och omänsklig behandling av såväl socialnämndens som förvaltningsdomstolarnas personal. Deras begäran om att annan personal skall handlägga deras ärenden avstyrks. Jävsinvändningar mot domare beaktas ytterst sällan av domstolarna och polisanmälningar mot felande tjänstemän avskrivs slentrianmässigt av åklagarmyndigheterna.

Det måste därför enligt vår mening även införas en lag som föreskriver straff i form av fängelse för de socialvårds tjänstemän och fosterföräldrar som öppet trotsar lagakraftvunna domar. Detsamma måste gälla för domare i förvaltningsdomstolarna.
Likaså föreslår vi en lag varigenom en fällande dom i Europadomstolen skall medföra resning i den svenska processen, samt att de felande tjänstemännen, deras politiska nämnder och domarna i förvaltningsdomstolarna skall åtalas och dömas.

I handlingsplanen bör även ingå att man minimerar de ersättningar som nu betalas till fosterhem, psykologer, kontaktpersoner, barnpsykiater m.m. Det har blivit en alldeles för stor grupp vuxna människor i Sverige som försörjer sig på hela denna motbjudande fosterbarnsverksamhet.[4] Det måste också införas mycket strängare straff för de fosterföräldrar som misshandlar eller sexuellt utnyttjar fosterbarn. Det är ju som man ser av tidningsartiklar ingalunda ovanligt att fosterbarn utsätts för både misshandel och sexuella övergrepp i fosterfamiljen.

Vår uppfattning är att den handlingsplan som eventuellt redan inletts hittills inte har haft någon effekt alls på myndigheternas verksamhet som inledningsvis nämndes. Därtill kommer att allteftersom vi inom NKMR får fler och fler jurister som medarbetare som aktivt motarbetar onödiga tvångsomhändertaganden av barn har de sociala myndigheterna och förvaltningsdomstolarna försökt att på olika sätt förhindra att vi inom NKMR får förordnanden som offentligt biträde för drabbade föräldrar.

Redan sedan flera år tillbaka har vi kunnat iaktta att så snart en läkare åtar sig att på begäran av de biologiska föräldrarna undersöka dem och finner dem helt normala psykiskt och skriver intyg om det så anmäler de sociala myndigheterna regelmässigt denna läkare till Socialstyrelsen för påstådda fel i undersökningarna. Detta skrämmer läkare från att våga medverka i objektiva utredningar av drabbade föräldrar.

De jurister som aktivt arbetar inom NKMR ideellt och samtidigt professionellt arbetar med frågan om tvångsomhändertagande av barn som biträde åt föräldrarna utsätts för mycket stora svårigheter från myndigheter och domstolar. Mycket vanligt är att domstolen vägrar att förordna juristen som offentligt biträde åt föräldrarna, vilket ju är en kränkning av Artikel 6 i EKMR. Och i de fall då förordnande har skett påstår man att juristen har lagt ner onödigt arbete och därför reduceras kostnadsräkningen till så låga summor att det torde göra att en del jurister inte vill åta sig dylika fall, då ju en advokat eller jurist som har ett eget företag är beroende av att få inkomster för att kunna driva sin verksamhet vidare.

Det har också varit rikligt förekommande att förvaltningsdomstolarna och de sociala myndigheterna försökt hävda att juristen ifråga skulle vara olämplig och det har till och med, exempelvis i ovan nämnda Gotlandsfallet, som jag Ruby Harrold-Claesson är ombud och offentligt biträde, varit så att socialmyndigheten har försökt påverka domstolen att inte förordna mig på grund av mina åsikter[5]. Detta utgör ett grovt brott mot den drabbades yttrandefrihet och åsiktsfrihet, som ju skyddas såväl i Sveriges Grundlagar som i EKMR.

I stället för att Sverige ska framstå som ett civiliserat, demokratiskt samhälle där myndigheterna och domstolarna respekterar barns och deras familjers mänskliga rättigheter har det alltför mycket börjat liknar en diktaturstat när man på olika sätt försöker hindra läkare och jurister att arbeta för att enskilda familjer skall få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Den handlingsplan som hittills har förekommit har varit helt verkningslös nar det gäller detta område som enligt vår mening är det absolut värsta området nar det gäller Sveriges kränkningar av mänskliga rättigheter.

Det påstås ju att det begås exempelvis en mängd rättsövergrepp inom skatterättsområdet där människor godtyckligt debiteras skatt. Och det påstås att det begås rättsövergrepp då människor godtyckligt döms till fängelsestraff. Vi menar dock att de allra värsta övergreppen begås när man berövar ett barn dess biologiska föräldrar eller berövar föräldrar deras barn. Det leder till livslångt lidande.

Inom NKMR anser vi att ett viktigt led i tillvaratagande av de mänskliga rättigheterna i Sverige vore att den nu pågående utredningen som baseras på berättelserna av de vuxna foster- och barnhemsbarn om de övergrepp och rättsövergrepp som de utsattes för skall snarast offentliggöras och publiceras och att dessa människor får ett väl tilltaget skadestånd.

Vanvårdsutredningen

Startskottet till det som kom att kallas för vanvårdsutredningen var som alla vet dokumentären "Stulen Barndom" som SVT:s Dokument Inifrån redaktion sände den 27 november 2005. Titeln på programmet var väl valt och träffande. Konsekvensen av en barn- och ungdomsvård som inte är vilar på rättssäkerhet eller vilar på humana principer och som inte heller beaktar mänskliga rättigheter förorsakar enorma skador och trauman för de utsatta med just stulna barndomsår som resultat. Hur stor omfattningen har varit och i vilken utsträckning det varit systematiska kränkningar återstår att se. Utredningen är ännu inte slutförd. Av det som presenterades i de två befintliga delrapporterna framgår dock att det handlar om ett stort antal drabbade.

Programmet ”Stulen Barndom” kunde haft en tilläggs titel "- och trasigt vuxenliv".

På grund av en ödelagd barndom har många också blivit traumatiserade och stigmatiserade in i vuxen ålder. Åtskilliga människor som hört av sig till NKMR och vittnat om just detta.

Att samma praxis fortsätter än idag är vi i NKMR är fullt medvetna om. Detta bekräftades i Uppdrag granskning den 6 december 2005 där tio fd intagna på Ekbackens behandlingshem berättade om den systematiska misshandeln som de hade blivit utsatta för sedan de tvångsomhändertagits och utplacerats av socialtjänstens personal. NKMR:s hemsida med alla pågående fall och tidningsrapporter om socialtjänstens tillkortakommanden är ytterligare bevis på detta.

Vi skall också hålla i minnet att Sverige har blivit fällt åtskilliga gånger i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna just pga tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn. Första domen mot Sverige var Olsson v. Sverige 1988.

Redan i december 2005 när det beslutades att en utredning skulle tillsättas för att undersöka situationen för svenska fosterhems- och barnhembarn mellan 1950-1980 rekommenderade NKMR att utredningen skulle sträcka sig till våra dagar. Denna vår begäran har inte efterkommits och i samband med presentationen av Vanvårdsutredningen i februari 2010 hävdade ministern, Maria Larsson, att man kan polisanmäla fall av vanvård etc som har inträffat efter 1980. Visst kan man polisanmäla, men resultatet blir nedläggning hos åklagarna med påstående om att "brott kan ej styrkas" eller att "det finns ingen anledning att misstänka brott som faller under allmänt åtal".  

På grund av vad jag således anfört begär jag att

- NKMR:s yttranden, inkl. det föreliggande yttrandet, skall inkluderas i och läggas fram för regeringen för deras fortsatta arbete med den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheterna.

Olofstorp, dag som ovan

Ruby Harrold-Claesson

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

www.nkmr.org

En ny handlingsplan för de mänskliga rättigheterna

Artiklar

Rapporter

Tillbaka till Huvudsidan

Vissa barnläkares egendomliga agerande i LVU-mål

Jag har under de cirka 25 år som jag på min juridiska byrå biträtt föräldrar i LVU-mål aldrig slutat förvåna mig över och förarga mig på vissa barnläkares agerande i LVU-ärenden.

Istället för att tillvarata barnets intressen synes dessa barnläkare helt inriktade på att gå socialmyndighetens ärenden när det gäller att beröva barnet dess föräldrar. Dessa barnläkare synes aldrig ifrågasätta socialsekreterarnas påståenden och bedömningar. Och dessa barnläkare synes aldrig tvivla på att barnet får god vård i fosterhemmen. Trots att de flesta av oss här i denna sal känner till att det inte bara förr - utan även idag - förekommer grava missförhållanden i många fosterhem.

När NKMR:s styrelse gjorde upp dagens program sade jag att jag bara ville hålla ett kort föredrag med ett enda exempel. Men jag vill påpeka att jag utöver detta exempel har kännedom om mängder med andra fall där barnläkare agerat på ett synnerligen hänsynslöst sätt mot barnen.

Det fall jag skall berätta om rör ett mycket märkligt läkarintyg i ett LVU-ärende. Jag vill påpeka att det inte är ett fall jag själv varit ombud i. Det är ju så att de av oss jurister och advokater som på ett seriöst och engagerat sätt arbetar med LVU-mål ofta rådgör med varandra om enskilda fall. Beträffande det läkarintyg intyg jag strax skall visa har en annan jurist rådfrågat mig om intygets formulering.

För att skydda de inblandades integritet har jag helt avidentifierat intyget vad gäller namn och ort. Jag har heller inte närmare satt mig in i vad socialmyndigheten anger för skäl för LVU.

(Får jag be att få visat intyget.)

Det rör sig om en ettårig flicka där barnläkaren skriver: "Undertecknad har på begäran av Socialtjänsten i X-stad undersökt XXX i närvaro av YYY  hos vilken flickan nu är placerad i väntan på beslut enligt LVU.

XXX undersöktes på Barnmottagningen i X-stad vid 5 veckors ålder på grund av stegring av bilirubin som har med normal bröstmjölks-uppfödning att göra. Därefter ingen kontakt men följts på Barnavårdscentralen där hon uppvisat god längd-tillväxt.

Vid dagens undersökning framstår XXX som en normalutvecklad och framåt ettåring. Det framkommer inga uppgifter om aktuella hälsoproblem och flickan ter sig helt frisk.

Det föreligger således inget hinder för omhändertagande enligt LVU.

I tjänsten

Barnläkare,

Enhetschef/ Barnmottagningen

*******

Smaka på den sista meningen! "Det föreligger således inget hinder för omhändertagande enligt LVU".

Hur tror Ni socialnämndsledamöter och länsrättens och kammarrättens nämndemän uppfattar den meningen. Jag tror flertalet tänker ungefär "ja, det finns ju ett läkarintyg på att det bör bli LVU-vård".

Jag menar att en seriöst arbetande läkare borde bytt denna sista mening mot följande: "Vid läkarundersökningen framkommer inga som helst tecken på att barnet varit utsatt för vanvård eller misshandel. Jag vill framhålla att en separation mellan en ettåring och dess biologiska mor oftast är till mycket stor skada för barnet. Om det inte föreligger mycket allvarliga missförhållanden i hemmet bör denna friska och normalutvecklade ettåring få vara hos sin biologiska mor."

Jag tackar för ordet och är nu mycket intresserad av åhörarnas synpunkter på hur Ni tror att den sista meningen i barnläkarens intyg tolkas av nämndens och domstolarnas ledamöter.

NKMR:s symposium & årsmöte, 23 augusti 2008 

Artiklar

Rapporter 

Vimmerbyfallet - Tvångsomhändertagande av funktionshindrade barn
Efter att socialtjänsten i Vimmerby utrett familjen i omgångar under en fyraårsperiod kulminerade allting med att sonen tvångsomhändertogs en morgon i slutet av oktober 2010. Några veckor senare prövas ärendet i kammarrätten i Jönköping. Häromdagen kom domen. En enig rätt konstaterade att socialtjänsten i Vimmerby hade gjort fel. Pojken skulle omedelbart hem till sin pappa.
Det ska noteras att det inte är första gången som socialtjänsten i Vimmerby har begått ett felaktigt tvångsomhändertagande. Jimmy Söderberg i Rumskulla blev tvångsomhändertagen på grund av den felaktiga diagnosen ”Münchhausen syndrom by proxy”, men pojken led av en kroppslig sjukdom.
En serie av artiklar publicerade i Östran/Nyheterna, 2010-11-19



Stora brister i utredningar där barn tvångsomhändertagits

HULTSFRED/VIMMERBY
– Överhuvudtaget är vi väldigt tveksamma till att placera små barn. Det får bara göras i extrema undantagsfall. Det säger Eva Nordin-Olson, läkare och förbundsordförande i Autism- och Aspergerförbundet.

Förbundet har gått igenom ett antal fall där barn med någon form av autism har tvångsomhändertagits enligt LVU.
– Vi har tittat på ett 15-tal fall, där har vi konstaterat väldigt stora brister i utredningarna. Men även brister i de allmänna råd som socialtjänsten har att gå efter, säger Eva Nordin-Olson.
Förbundet anser att socialstyrelsens riktlinjer är diffusa och allmänna, och därmed kan tolkas fel.
– Tecken till brister i omsorgen kan likna symtom på autism och Asperger.
Nyheterna.net - 2010-11-19

Plötsligt hämtades pojken av polis

Av Johan Carlson
Vimmerby, klockan nio en onsdagsmorgon. När Peter öppnar dörren kliver fyra poliser och två socialsekreterare in i lägenheten och sliter upp hans son Ludvig ur sängen.

Sonen, som har Aspergers syndrom, tvångsomhändertas och skickas till ett HVB-hem. Senare samma dag hoppar Ludvig ut genom fönstret från andra våningen i ett flyktförsök från HVB-hemmet. I det sex meter höga fallet får han en fraktur på foten.

Östran/Nyheterna, nyheterna.net - 2010-11-19


Kopplade aldrig in några experter på Aspergers syndrom

HULTSFRED/VIMMERBY
Socialförvaltningen i Vimmerby har inte konsulterat experter på diagnosen Aspergers syndrom under tiden man utrett ärendet med Ludvig. Om så skett hade ett tvångsomhändertagande kanske inte varit aktuellt.

Kammarrätten i Jönköping konstaterar att socialnämnden beslutat om ett tvångsomhändertagande på felaktiga grunder.
”Nämnden åberopar brister i omsorgen som grund för sin ansökan. Som stöd för detta åberopas dels händelser som ligger tillbaka i tiden och inte upprepats, dels förhållanden som hör samman med Ludvigs funktionshinder”, skriver kammarrätten i sin dom.

Östran/Nyheterna, nyheterna.net - 2010-11-19

Jimmy Söderbergfallet - Munchhausen by Proxy eller kroppslig sjukdom?
Föredrag hållet av Donald Söderberg vid NKMR:s symposium i Göteborg, den 1 juni 2002

Avslöjande på symposium i Göteborg: Socialförvaltningen krävs på miljonbelopp av föräldrarna till tidigare omhändertagen

Av Göran Berggren

Protest mot tvångsvård
Av Göran Berggren

Tvångsomhändertagande av barn med Autism i Arizona

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

Villfarelsen om den svenska rättssäkerheten.
Av Madeleine Ejdesjö

Problematiken med att i vissa fall av tvister ta rättsskyddet i sin hemförsäkring i anspråk samt svårigheten att erhålla rättshjälp, drabbar oundvikligen de sämre bemedlade i vårt samhälle. De som saknar ekonomisk förmåga att anlita ett juridiskt ombud står där mer eller mindre utlämnade till sig själva. Inlägg i debatten har definitivt inte saknats men jag hade förhoppningen att densamma skulle ta rejäl fart och att allt fler röster skulle komma att göra sig hörda. Detta scenario har tyvärr uteblivit och alldenstund likhet inför lagen och rättssäkerhet är fundamentalt i en demokrati ser jag mig nödsakad att dra mitt strå till stacken i denna diskussion, vilken med nödvändighet ständigt måste vara aktuell.

När det gäller ärenden av förvaltningsrättslig karaktär, till exempel när ett myndighetsbeslut har gått den enskilde emot, kan i normalfallet rättsskyddet inte tas i anspråk, rättshjälp utgår som regel inte heller. Ponera att en person utsätts för ett felaktigt myndighetsbeslut, vilket fattats av till exempel Försäkringskassan och vederbörande till följd av detta får sin sjukpenning indragen. Personen ifråga har fråntagits sin inkomst, får ingen rättshjälp, kan inte ta något rättsskydd i anspråk och har härigenom förlorat möjligheten att anlita ett ombud. Det är horribelt att tro att denna individ, utan att besitta några juridiska kunskaper, vid överklagande av ett myndighetsbeslut, skall kunna utifrån ett juridiskt perspektiv, förstå vad som är i sammanhanget relevant och kunna göra de rätta rättsliga övervägandena. Att ha rätt är en sak, att få rätt är de facto en helt annan sak.

I  LVU ärenden kan man få en jurist förordnad men endast ett fåtal arbetade timmar kommer i slutänden att vitsordas av domstolarna. Denna realitet sänder naturligtvis signaler till jurister vilka tar sig an sådana ärenden, att de endast kan lägga ned minimalt med arbetsmöda eftersom de inte kommer att få betalt för något mer. Juristernas närvaro vid möten med socialtjänsten med mera anses inte ligga inom uppdraget och arvode för sådant arbete utgår därför inte. Skall de personer som försatts i denna situation ha någon som helst chans att driva sitt ärende med framgång måste de därför anlita ett ombud som tillvaratar deras rätt utöver de timmar som domstolarna anser är tillräckligt.

 För att ges en rättvis möjlighet att hävda sin rätt gentemot myndigheterna måste det också finnas möjlighet för samhällets innevånare att i tillräcklig utsträckning anlita ett juridiskt ombud. Annars föreligger det förhållandet att många människor i vårt land befinner sig i ett tragiskt underläge och där rättssäkerhet endast är till för dem med tillräckliga ekonomiska resurser. Någon kan här komma att göra den invändningen att myndigheter och domstolar har ett utredningsansvar. Rent teoretiskt har såväl beslutsmyndigheter som förvaltningsdomstolar ett utredningsansvar som följer av den så kallade officialprincipen (se: Kommentar till Lag 1971:291 av Thomas Rolén; Karnov 2006, samt Strömberg; Allmän förvaltningsrätt upplaga 23:1; s 101). Beslutsmyndigheten skall ombesörja att erforderligt material samlas in och tillse att utredningen blir så fullständig som är möjligt. Myndigheten behöver dock inte ombesörja utredningen själv, det går utmärkt att delegera. Domstolen i sin tur har ansvar för utredningen i målen och skall leda desamma och inhämta behövligt material såsom utlåtanden etcetera.

 Detta kan framstå som betryggande men tyvärr fungerar det inte alltid så väl i praktiken. När det gäller en myndighet som fattat ett felaktigt beslut följer att myndigheten agerar såsom motpart gentemot den enskilde som drabbats. Detta ger knappast myndigheten ett incitament att lägga fram saken på ett sådant sätt att det gynnar vederbörande. Snarare är det ofta så att stor nit lägges på att försöka framställa den drabbade i dålig dager, vilket knappast är till någon sorts gagn för denne. Av domstolarnas utredningar finns i många mål mer att önska och i en del fall är det beklämmande hur lite som gjorts med tanke på det utredningsansvar som åvilar domstolen ifråga.  Möjligen saknas de resurser och förutsättningar vilka är nödvändiga för detta ändamål.

”Makten utgår ifrån folket och makten skall utövas under lagarna” heter det som bekant. Alla skall vara lika inför lagen och för medborgarna måste det finnas ett rejält skydd från att utsättas för myndighetsövergrepp. Många är de som antagligen lever i den villfarelsen att det i Sverige förhåller sig på detta sätt och det är så det skall vara i en väl fungerande demokrati, dock fungerar det i praktiken uppenbarligen långt ifrån tillfredsställande.

I vissa fall uppvisar enskilda tjänstemän stor uppfinningsrikedom och kreativitet när det gäller att gå den enskilde emot. Detta leder till katastrofala konsekvenser för många enskilda individer. Förutom själva kränkningen, vilken många upplever som en följd av detta, försätts härigenom dessa människor också i en situation av oacceptabelt underläge. Jag har träffat på ärenden av denna karaktär som är mycket upprörande. Felaktiga myndighetsbeslut fattas av enskilda tjänstemän som är så befängda att man med fog i vissa fall kan ifrågasätta dessas kompetens överhuvudtaget. Uppgifter hämtade ur anställningsmatriklar kan i förekommande fall göra vem som helst upprörd.

Det är under all kritik att individer skall kunna utsättas för sådan godtycklig och felaktig behandling utan att ges verktyg att kunna påverka sin situation gentemot myndigheten, Till ytter mera visso är det framförallt de förfördelade i samhället som drabbas, och det är just dessa som behöver ett extra starkt skydd. Den nuvarande regeringen har framfört intentionen om att värna om att minska antalet människor vilka befinner sig i ett utanförskap.

 Dessa människor tillhör de facto en sådan kategori där många upplever ett påtagligt sådant jämte maktlöshet samt avsaknad av möjligheter att kunna påverka den livssituation de hamnat i. Det är beklagligt och högst anmärkningsvärt att den rådande situationen ser ut som den gör.

Någon form av förändring behöver rimligtvis komma till stånd för att ge alla Sveriges innevånare en rättvis möjlighet att påverka sin rätt, även de som inte har en väldimensionerad plånbok och inte innehar någon större makt. Det är också av vikt att förändringen sker snarast, innan allt för många har tagits ur villfarelsen om den svenska rättssäkerheten. Detta kan i sin tur annars leda till att rättsväsendets trovärdighet undermineras, vilket knappast är en önskvärd händelseutveckling.

Fil Mag Madeleine Ejdesjö, Juristfirma Thomas Cohn, Sjöbo - 2011-09-07

Domarkåren förbjuder effektivt försvar

Av Max Scharnberg

Presentation av föredragshållarna vid NKMR:s symposium 2011

Programmet för NKMR:s symposium 2011

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

VIKTIG NY KRITISK ANALYS AV RORSCHACHTESTET

J. M. Wood, M. T. Nezworski, S. O. Lilienfeld och H. N. Garb har skrivit en lättläst, fascinerande och skrämmande kritisk genomgång av Rorschachtestets historia och aktuella vetenskapliga status. Boken heter "What's wrong with the Rorschach", och har utgivits i år av förlaget Josey-Bass. Den kan köpas från AdLibris (www.adlibris.se) för 258 kronor inkl. frakt. Förutom de 324 välskrivna textsidorna får man en omfattande litteraturlista som hänvisar till den relevanta forskningen på området. Ett utdrag ur boken finns även i senaste numret av Skeptical Inquirer.

Med anledning av den tydliga bild av Rorschachtestet (och andra projektiva test) som nu dokumenterats önskar undertecknad kontakt med advokater och andra vars klienter påverkas av psykologutlåtanden som stödjer sig helt eller till betydande del på Rorschachtestning eller andra projektiva test. Avsikten är att utarbeta en analys av praktisk användning av Rorschach i Sverige och ställa svensk praxis i relation till internationell forskning. Även andra projektiva test som TAT, CAT, draw-a-man etc är av intresse.  Skriv eller ring till Lennart Sjöberg, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., tel. 08/7557234.

ProfessorLennartSjöberg
StockholmSchool of Economics

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ RORSCHACHTESTET?
Av Lennart Sjöberg 

Artiklar

Vi vägrade lämna bort vårt älskade barnbarn

- han hör hemma hos oss

Av Per Högfeldt, journalist

Bilder: Gunnar Ridderstedt, fotograf

Simon med farmor Gunilla och farfar Jan

Regnet som öste ner over sydöstra Dalarna fredagskvällen den 19 maj 2000 var kraftigt. Lars och Anna-Karin Broström från Skultuna utanför Västerås var på väg till sommarstugan i Korså bruk för att ställa i ordning inför den kommande sommaren. I baksätet på bilen satt nioårige Simon med storasyster Emma.

Tre kilometer norr om Horndal, i ett såphalt backkrön, kom sladden. Anna-Karin tappade kontrollen over fordonet som for over på motsatt körbana där en mötande bil körde rätt in i sidan på det.

Lars dog omedelbart, Anna-Karin på väg till sjukhuset. Em­ma fick skallskador men räddades tack vare snabb läkarhjälp. Hon fördes till Akademiska sjukhuset i Uppsala, är i dag så gott som återställd fysiskt och bor hemma hos sin biologiske far. Simon kördes till Falu lasarett för operation och vård. Han hade brutit en arm och ett ben samt skadat käken och därmed klarat sig lindrigast i kraschen.

På ett annat salt ändå sämst – för Simon stod nu helt ensam, utan både mor och far.

Klockan halv elva samma kväll fick Simons farföräldrar Jan och Gunilla Albinsson ett telefonsamtal. Det var Jan som svarade och i andra änden fanns Simons morfar som berättade vad som hänt. Han i sin tur hade fått beskedet från sin dotter, den omkomna Anna-Karins syster.

- Hon hade tittat på de regionala tv-nyheterna som berättat om bilolyckan och hon hade känt igen Lars och Anna-Karins bil, förklarar farfar Jan.

Jan och Gunilla hade några timmar tidigare kört upp från hemmet i Sala till fritidshuset i Grönklitt, norr om Orsa. Nu kastade de sig i bilen och körde söderut till Simon som befann sig ensam på lasarettet.

- Aldrig har vägen till Falun varit så lång, konstaterar Gunilla.

Pa Falu lasarett fann de sitt barnbarn på intensiven.

- Vi har krockat, vi, var det första Simon, ännu omedveten om tragedins vidd, sa till farmor och farfar. Därpå fördes ban till operationssalen. Jan och Gunilla turades om att vaka.

Grät tillsammans

När Simon vaknade upp efter operationen var det farfar som satt vid hans sida. Simon frågade vad som hänt med resten av familjen, eftersom de andra inte var där. Jan sa som det var.

- Sedan satt vi där och grät tillsammans.

Vad skulle nu ske med Simon? Vem skulle ta hand om den föräldralöse nioåringen? En snäll och tystlåten gosse, men extra omsorgskrävande eftersom han lider av Aspergers syndrom, en form av autism som gör att han måste gå i specialskola och sannolikt inte kommer att klara ett eget boende som vuxen.

Lars och Anna-Karin hade var sitt syskon, men ingetdera kom på fråga.

- De hade antingen småbarn eller barn väntande i magen och det skulle inte gått da Simon kräver så mycket tid. Inte heller kunde Simons mormor och morfar på grund av sina skiftarbeten, förklarar Gunilla.

Jan och Gunilla tvekade inte ett ögonblick. De ville inte att Simon skulle hamna hos fosterföräldrar som han aldrig träffat förr. De bestämde sig utan att bry sig om att släkt och bekanta uttryckte farhågor om att de var för gamla för att klara av ett krävande barn. De skulle själva ta hand om Simon.

Simon och farfar Jan

- Man lämnar inte bort sitt barnbarn. Så är det, säger Jan enkelt.

Välbekant miljö

Efter tio dagar i Falun och ytterligare en vecka på sjukhuset i Västerås, hela tiden med endera Jan eller Gunilla i sängen intill, följde därmed Simon med farmer och farfar hem till Sala. Det var en välbekant miljö for Simon eftersom farföräldrarna många gånger tagit hand om honom för att ge Lars och Anna-Karin några dagars välbehövlig avlastning.

Jan och Gunilla lämnade omgående in ansökan till tingsrätten om att få bli Simons vårdnadshavare. Det blev en orolig väntan på beslutet, särskilt med tanke på svenska myndigheters välkänt tvehågsna inställning till äldre "reservföräldrar". Jan och Gunilla ligger ändå bägge kring 60-årsstrecket.

- Men vi ville på inga villkor lämna bort Simon. Hur skulle han klara helt främmande människor? Simon är lite annorlunda och speciell. Det är extra viktigt med rutiner och det invanda for honom.

Till sist kom ett brev från domstolen - med ett positivt besked.

- Vi grät av lycka när vi fick tingsrättsbeslutet, minns Jan.

I snart två år har, som en följd av ödets grymma nyck en vårkväll på riksväg 68, Jan och Gunilla nu varit Simons nya "mamma och pappa". Både Jan och Gunilla arbetar heltid, Jan som byggnadsarbetare, Gunilla som skolkökshusmor, och Simon är ett förvisso älskligt men extra krävande barn.

- Visst är det svårt ibland, men vi kunde inte ha gjort annorlunda, säger Gunilla, som lyckas få Si­mon att slita sig från sitt spännande tv-spel till ännu ett parti fia med knuff i Jans egenhändigt byggda fritidshus med strålande utsikt over Orsasjön och Siljan. Grön-klitt är oasen dit farmor, farfar och Simon far sommar som vinter.

Simon trivs uppenbarligen med farföräldrarna fast han naturligtvis inte kunnat glömma far och mor. Fortfarande ritar han olyckan med sina färgkritor, i teckningar med anmärkningsvärd precision och detaljrikedom. Farfar förklarar att noggrannheten med detaljer är en sida av pojkens syndrom, en sida som kan ses som något positivt.

- Det är väldigt mycket antingen eller med de här barnen. Hittar de ett intresse går de in väldigt intensivt i det. Det lär finnas folk med Aspergers som blivit professorer inom mycket specialiserade områden. Men det brukar vara en lång startsträcka - som for Si­mon när han började prata. Han kom inte i gång förrän mellan 2 och 3 års ålder. Men da kom i stället allt på en gång och han kunde prata rent direkt.

Antingen eller: det betyder att Simon knappast far den annars naturliga tanken "tank om olyck­an aldrig hade hänt" i skallen.

- Det finns inget "om" for Si­mon. For honom är en människa antingen död eller inte död. Det betyder inte att han inte sörjer, fast han gör det på sitt sätt. Vi åker ofta till kyrkogården i Håfors där Lars och Anna-Karin ligger. Simon har accepterat att "här ligger mamma och pappa".

I likhet med andra föräldrar till handikappade barn fick Lars och Anna-Karin ett särskilt vårdnadsbidrag om närmare 5 000 kronor per månad. Syftet med bidraget är att föräldrarna exempelvis ska kunna gå ner i arbetstid for att kunna ägna mer tid at sitt barn.

Simon och farmor Gunilla

Som nya vårdnadshavare ansökte Jan och Gunilla om att få motsvarande bidrag, men har hittills fått nej i olika instanser. Ärendet är nu på väg upp för avgörande på regeringsnivå och bland annat har en riksdagsledamot engagerat sig i fallet.

Sannolikt skulle saken lösas om Jan och Gunilla adopterade Simon, men de tycker att det skulle kännas fel.

- Vi är farmor och farfar. Det var Lars och Anna-Karin som var Si­mons pappa och mamma. Och det kommer de att förbli i hans minne. De kommer all tid att finnas där.

Jan och Gunilla hoppas att myndigheterna ska tänka om.

- Vi hoppas på ändrade regler i framtiden med tanke på släktingar till andra handikappade barn som råkar ut för liknande saker som Simon.

Bidrag eller inte bidrag. Far­mor och farfar tanker fortsätta att ta hand om sin Simon - ty, som de säger, man överger inte sitt barnbarn.

Blod är tjockare än vatten
av Hans Hjortsjö

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
av Katarina Lagerwall

 Socialen skrämmer släkten till tystnad
av Katarina Lagerwall

Vad är släktingplacering ? Debattinlägg på Join-Hands.com
av "Doug"

Tillbaka till Artiklar