Lvu

 

 

Tvångsomhändertagande av barn enligt LVU


av Linda Ärlig.

 

Linda Ärlig är student vid Högskolan i Örebro. Hon har gjort ett examensarbete "Retorikfallet" där hon har granskat tvångsomhändertagande av Liz Edners barn. Här följer ett utdrag ur uppsatsen.


  • Varje år omhändertas barn och ungdomar, som därmed separeras från föräldrarna, med stöd av "lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga" (LVU). Samhället har enligt samma lag ett särskilt ansvar för barn och ungdom.

    Socialnämnden kan erbjuda föräldrar och barn stöd och hjälp i frivilliga former enligt socialtjänstlagen (SoL). Som komplement till SoL finns LVU som gäller vård utan samtycke. Såväl placeringar enligt SoL som LVU ska enligt socialstyrelsen "så långt som möjligt vara tidsbegränsande och behandlingsinriktade med återförening som mål." (SoS rapport 1990:24)

    Ett beslut om vård enligt LVU är en stark emotionell upplevelse för barnet och föräldrarna. Det innebär en begränsning i föräldrarnas bestämmanderätt över barnet. Därför är det oerhört viktigt att inga misstag begås från socialtjänstens sida.

    En utredning som ligger till grund för ett LVU-beslut måste vara saklig, opartisk och sanningsenligt framarbetad. Regeringsformen 1 kap 9 § stadgar detta.

    Att omhänderta ett barn kan starkt påverka utredaren känslomässigt. För att utredarens personliga engagemang inte skall påverka eller störa arbetet krävs att arbetet följer vissa regler. Utredningsarbetet bör ske med kritisk-saklig utredningsmetodik, där ett antal grundkriterier måste uppfyllas. Exempel på kriterier är tydlighet, frågeställning, relevanta uppgifter, källredovisning, precisering, undvikande av känsloladdat språk, etiska övervägande till skydd för enskilda människor, etc. (jfr. Edvardsson, 1996)

    När dessa kriterier inte följs kan osakliga och partiska utredningar uppstå, som präglas av bevisfabrikation i syfte att påverka och övertala läsaren, och att stödja utredarens egna syften. Bristfälliga utredningar kan leda till att felaktiga eller olämpliga beslut tas, som förstör familjens framtid.

     

    LVU

    Lagen om vård för unga (LVU) är ett komplement till SoL, i de situationer när de frivilliga insatser som kan ges med stöd av SoL inte räcker till . Således är lagen avsedd att tillämpas först när det visar sig att det inte går att få samtycke till den vård som, enligt socialtjänsten, anses nödvändig för barnet.

    Beslutet om vård enligt LVU fattas av Länsrätten efter ansökan av socialnämnden, och handläggningstiden i domstolen får enligt lag ej överstiga fyra veckor. Ett beslut om vård med stöd av LVU innebär att föräldrarnas bestämmanderätt över barnet begränsas i den omfattning som anses behövlig för att vården skall kunna genomföras.

    Ett barn kan bli föremål för ett omedelbart omhändertagande om socialtjänsten anser att en direkt fara för dess liv och hälsa föreligger. Detta innebär att socialnämnden kan, utan att invänta beslut från länsrätten, placera barn i "säkrare miljö". När ett barn omhändertas placeras det i ett jourhem. Vid längre tids omhändertagande placeras barnet i ett sk familjehem (fosterhem).

    "

    Socialnämnden skall regelbundet och minst var 6:e månad enligt 28 § SoL och 13 § andra stycket LVU överväga om vården behöver fortsätta när det gäller barn som beretts vård med stöd av 6 och 12 §§ SoL eller 2 § LVU (miljöfall). " (allmänna råd från Socialstyrelsen 1994:3, s.65)

    Barnperspektiv

    "

    Socialtjänstlagen skall tillgodose barnets vårdbehov och eventuella insatser ska göras för barnets bästa. Barnet kan inte själv kräva sin rätt med stöd av lagen men socialnämnden företräder barnet och tar på sig vårdansvaret för de barn som omhändertas och placeras utanför föräldrahemmet. " (Hagbard & Esping, 1992, s.19)

    Hollander (1985, kap. 6) påpekar att en vagt formulerad lag och utförliga handlingsregler, utgör ingen garanti för att barns behov och barns bästa tillgodoses. Hon menar att det behövs en utförlig och mer preciserad lagstiftning för att underlätta tillämpningen, och för att minska risken för att fel barn omhändertas.

    Hollander förklarar vidare att studien av ett antal barnavårdsärenden har tydliggjort vikten av att bevis- och tolkningsproblem i barnavårdsärenden uppmärksammas; "Det kan inte anses tillräckligt att konstatera att det finns dokumenterade missförhållanden i hemmet. Fakta angående sambanden mellan dessa missförhållanden och ’faran’ för barnets hälsa och utveckling måste klarläggas. "

    De olika parterna i ett LVU-mål kan ha olika förutsättningar. Hollander (1985, s.299) förklarar:

    "

    Både föräldrar och barn har en svag ställning i barnavårdsmål. Det är knappast brist på formella rättsäkerhetsgarantier som kan förklara detta, utan partssammansättningen som präglar dessa mål. De enskilda parterna, föräldrarna och barnen, är svaga socialt och ekonomiskt. De känner inte till rättsreglerna och vet inte hur de ska agera strategiskt."

    Hollander fann i sin avhandling att fakta i barnavårdsmålen handlade huvudsakligen om vårdnadshavaren, i allmänhet modern, och om dennes brister. Bevisfrågorna koncentrerades kring dessa fakta, medan få faktorer i barnets miljö redovisades. Hollander påpekar att fakta om barnen var genomgående få och stod inte i överensstämmelse med de krav på analys av barnets vårdbehov och prognos om utvecklingen som lagstiftningen ställer. En slutsats Hollander gör, är att lagstiftningen snarare är en tvångslag för föräldrarna, än en lag till barnets fördel.

    Heap (1983, s.156) påpekar: "Enligt barnavårdslagen är det nämndens uppgift att bedöma de förhållande barn lever under, bedöma om de innebär en fara för barnets hälsa och utveckling. Nämndens behandling har emellertid präglats av bevisföring, medan barns totala situation och behov tappats bort."

    Hagbard & Esping (1992, s.20) anser att; "Den ökande professionaliseringen inom barnavården de senaste decennierna medför risker att socialarbetarideal tar över föräldrarnas roll som stilbildare för uppfostran och för bedömningar om barns bästa. " (min kurs) De menar att den ökande professionaliseringen istället bör inriktas på att söka barnets perspektiv, att man får fram barnets upplevelser och känslor. Det skulle ge en bättre garanti för att barnets intressen och barnets bästa tillvaratas.

    Anita Cederström (1990) har i sin avhandling "Fosterbarns anpassning - en relationsproblematik", följt 25 barn som har placerats i fosterhem. Hon finner att det inte är kvaliteten på fosterhemmen som är avgörande för barnens utveckling, utan hur barnens relation till föräldrarna har gestaltat sig. Utgångspunkten för Cederström var att barnens relationer till föräldrarna var helt avgörande för hur de skulle utvecklas i fosterhemmet. Detta bevisades även. Resultaten visade att barn vars föräldrar inte hade förmåga att se och acceptera deras behov utvecklades negativt. Bäst gick det för de barn som blivit sedda av föräldrarna och inte indragna i deras inbördes konflikter.

    En slutsats Cederström drar är att om man identifierar barnets relation till föräldrarna kan man få en ökad förståelse för barnets situation.

    "

    Klart är dock att man måste lägga större vikt på att försöka förstå den psykologiska situationen som barnet befinner sig i. Dels för att kunna avgöra om en placering i fosterhem överhuvudtaget är möjlig eller om det är andra åtgärder som måste till. Dels för att kunna stödja fosterföräldrarna så att de förstår vad som händer med barnet."

     

    FN:s Barnkonvention


    Artikel 12.1 Konventionen om barns rättigheter som antogs av FN 1989 och som Sverige ratificerat lyder: Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

    2: För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurer, i alla domstols administrativa förfaranden som rör barnet.

    Artikel 25 lyder: Konventionsstaterna erkänner rätten för ett barn som har omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa regelbunden översyn av den behandling som barnet får och alla andra omständigheter rörande barnets omhändertagande." (Hagbard & Esping, 1992, s.16)

    FN:s barnkonvention är således tillämplig också för omhändertagna barn i fosterhem.

     

    Tillbaka till Artikelindex

    The Edner Case 

    Retorikfallet

    The Rhetoric Case

     

Kommunike

  • Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR -

    För skydd av Familjers Rättigheter i de Nordiska länderna
    Ordf. Ruby Harrold-Claesson, Jur. kand., Box 8077 S-424 12 OLOFSTORP, Sverige.
      • Tel. 031 - 70 20 385, Fax. 031 - 70 25 242, Org.nr 855102-0053

            • Pg. 444 88 81 -5

        Domänadress http://www.nkmr.org

         

          • 14 juni 1999

Europarådet

Familjeministerkonferens i Stockholm

"Mot ett barnvänligt samhälle" 14 – 16 juni 1999

KOMMUNIKÉ

Ministrarna måste veta

I Sverige och de nordiska länderna bortslösas varje år miljoner kronor och tusentals oskyldiga familjer blir onödigt ödelagda av oärliga socialarbetare, inkompetenta socialarbetare och hemlighetsfulla förvaltnings- (familje-)domstolar.

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter – NKMR – För skydd av Familjens Rättigheter i de nordiska länderna

är en internationell organisation omfattande Danmark, Finland, Norge och Sverige. Den grundades den 30 november 1996 på Christiansborg i Köpenhamn, som en reaktion mot de ständigt återkommande fall där de sociala myndigheterna i våra olika länder tvångsomhändertar barn och placerar dem i fosterhem, på vad vi bedömer vara godtyckliga grunder.

Vad är NKMR?

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter är en internationell icke frivillig organisation, politiskt och religiöst oberoende. Den strävar efter:

* Stärka respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheterna i de nordiska länderna, grundat på

  • FN:s deklaration av mänskliga rättigheter
  • Europakonventionen för skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter
  • FN:s konvention om barnens rättigheter

 

  • * Beslutsamt agera för att statstjänstemän vilka befunnits skyldiga till maktmissbruk eller kränkning medborgares privat- och familjeliv skall ställas inför domstol eller åläggas disciplinpåföljd.

    * Att skapa allmän opinion i avsikt att få till stånd en ändring av nuvarande praxis vilken innebär att innevånare i de nordiska länderna får lida onödiga ingripanden i deras privat- och familjeliv.

    * Öka rättigheterna och friheterna för privatpersoner och deras familjer.

     

    För att uppnå detta mål arbetar NKMR med fall där barn blir eller har blivit bortförda och kvarhålls borta från deras familjer helt i onödan.

    Vi försöker ge eller förmedla hjälp och råd för:

    * Barn som blir misshandlade under de sociala myndigheternas vård.

    * Föräldrar som felaktigt blivit anklagade för misshandel eller övergrepp mot sina barn.

    * Mor- och farföräldrars som orättvist blivit berövade av kontakt med sina barnbarn på grund av socialtjänstens åtgärder.

    * Föräldrar eller barn som behöver en förmedlare i förbindelser med fackfolk inom socialtjänsten.

    * Föräldrar som, efter att ha placerat sina barn i offentlig vård på frivillig och kortsiktig basis, finner att de inte är i medges rätten att återfå barnen (en alltför vanligt förekommande situation när en ensam förälder drabbats av tillfälliga hälso- eller andra problem).

    FAKTAREDOVISNING

    1 - I Sverige och de nordiska länderna blir tusentals omtänksamma och totalt oskyldiga familjer ONÖDIGT förstörda, med staternas välmenande men katastrofala barnavårdsförfaranden.

    2 – I Sverige och de nordiska länderna bortslösas miljoner kronor varje år av oärliga och dåligt övervakade socialarbetares påhittade orsaker för att i ONÖDAN ta barnen i samhällsvård. Polisen och domstolarna blundar för förtäckta adoptioner och illegal handel med barn.

    3 – I Sverige och de nordiska länderna skapas ONÖDIGTVIS varje år tusentals ungdomsbrottslingar som i ONÖDAN växer upp till förhärdade brottslingar.

    4 – I Sverige och de nordiska länderna är socialtjänsten idag det farligaste hotet mot privat och familjeliv våra länder någonsin känt. Systemet för tvångsomhändertagande av barn i de nordiska länderna måste bli föremål för översyn varvid frågan måste prioriteras och en fullständigt ny inställning och tillvägagångssätt måste tillämpas.

     

  • Många socialförvaltningar underlåter med att utföra vederbörlig kontroll av fosterföräldrar.
  • Få tvångsomhändertagna barn fullföljer gymnasieskolan. En del omhändertagna barn berövas även den obligatoriska skolgången och av misstag blir stämplade såsom underbegåvade.
  • Barn i vård blir sannolikt oftare utsatta för kränkningar än de som bor hemma.
  • Händelser liknande Bjugn (Norge) och Bengt Stålbröst-fallet upprepas till skada för hundratals familjer i de nordiska länderna varje dag. Ingenting har förändrats.
  • Förvaltningsdomstolarna har kört fast med tusentals konstruerade fall, skapade av inkompetenta socialarbetare som utkämpar privata strider mot "inkompetenta föräldrar som dåraktigt tror att de vet bäst". Många socialarbetare, beroende på den programmerade skolning de genomgått, betraktar familjen som i grund och botten farlig och ett hinder för barnens utveckling.
  • Ett medicinskt tillstånd känt som ADD-ADHD är ansvarigt för åtskilliga fall av ungdomskriminalitet. En del socialarbetare erkänner förhållandena men föreskriver fel botemedel: barnen omhändertas för "vård" i missriktad tro att de blir "känslomässigt misskötta"…. deras första steg till ett kriminellt liv. I Sverige och de nordiska länderna försöker föräldrar varje år återta sina barn som är bortrövade av de sociala myndigheterna och fly till andra länder.
  • Åtminstone 50% av den vuxna befolkningen känner åtminstone en kompetent familj som har blivit onödigt ödelagd av inkompetenta eller oärliga socialarbetare, och av den orsaken är hundratals, ja tusentals föräldrar förskräckta för att söka kontakt med socialtjänsten för hjälp – även då de är i desperat behov av det bistånd de sociala myndigheterna borde kunna erbjuda.
  • Pressen, radio och television har försummat att publicera eller att systematiskt följa upp de tusentals berättelser om socialtjänstens inblandning när saker har gått drastiskt fel beroende på socialarbetares agerande - och där trakasserier av familjer som bryr sig om sina barn med är nästan otroliga.
  • I Sverige och de nordiska länderna har idag åtskilliga av människor förlorat förtroendet för socialtjänsten (barnevernet). De som ännu tror att Sverige och de nordiska staterna har rätta formeln för barnskydd saknar kontakt med verkligheten. Sanningen är att nuvarande system i de nordiska länderna är sorgligt bristfälliga och är orsak till mer kränkningar av barn än någon annan källa till missbruk.

 

  • Familjekränkning i Sverige och de nordiska staterna är ett brott mot Europakonventionen.

    Familjekränkning i sverige och de nordiska staterna är ett brott mot FN:s konvention om barnens rättigheter.

    Familjekränkning i sverige och de nordisk staterna är därför inte acceptabel!

    NKMR uppmanar härmed Europarådets Familjeministerkonferens i Stockholm att kräva att regeringarna i Sverige, Danmark, Finland och Norge skall godkänna de principer som styr familjelivet i majoriteten av de europeiska nationerna där Familjen – hörnstenen i samhället – är skyddad enligt lag och där närhets- och subsidiaritetsprinciper är riktlinjer för socialt arbete.

     

    Olofstorp, 14 juni 1999

     

    Ruby Harrold-Claesson
    Jur. kand
    Ordf. i NKMR

     

    Till Artiklar

    Tillbaka till huvudsidan

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

Skärp ansvarskraven!

 

  • Skärp ansvarskraven!

    Lagstifta om generösare skadestånd vid myndighetsfel.

    Av Bengt Harding Olson

     

     

 

 

Bengt Harding Olson

är sedan 1998 chefsåklagare hos Riksåklagaren i Stockholm. Han har varit riksdagsman för Folkpartiet under tiden 1985-98.

Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 10 oktober 1989. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

  • I ett rättssamhälle måste den offentliga sektorn ta ett totalansvar för sin verksamhet och särskilt vid myndighetsutövning. Vid felaktiga åtgärder måste straffansvar kunna inträda för tjänsteman och politiker samt skadeståndsansvar för stat, landsting och kommuner. Ett viktigt steg i rätt riktning har tagits genom förslaget till ämbetsansvar som utvidgar straffansvaret för felande tjänstemän. Men ännu viktigare från den enskilde medborgarens synpunkt är att skärpa det allmänna skadeståndsansvaret för felaktiga myndighetsåtgärder som vållat skada f6r någon medborgare.

    Massiv kritik har också riktats mot gällande skadeståndsregler. Den har framförts av många oförskyllt drabbade företagare och enskilda personer. Fallen har också ingående behandlats i medierna. I riksdagen har år ut och år in krävts förbättrade regler. Den politiska kritikerskaran har successivt utökats. Under årets allmänna motionstid uppnåddes äntligen politisk majoritet genom motioner från samtliga oppositionspartier.

    Under hela denna tid har motståndet mot ett generösare skadeståndsansvar vart kompakt från socialdemokraterna.

    Sedan justitiekanslern - efter personskifte på posten - 1988 ändrat ståndpunkt tvingades socialdemokraterna att något mjuka upp sin inställning. Men det var först i mars 1989 som de socialdemokratiska ledamöterna i lagutskottet - efter att ha hamnat i minoritet - kände sig tvingade att svänga om helt. Plötsligt skapades alltså enighet i utskottet om att en parlamentarisk utredning skulle göra en bred och förutsättningslös översyn av det allmännas skadeståndsansvar vid felaktiga myndighetsåtgärder.

    Samma dag som lagutskottet preliminärt fattat sitt enhälliga beslut informerade dock justitieminister Laila Freivalds om att justitiedepartementet nu offentliggjorde en promemoria om det allmännas skadeståndsansvar. Innebörden var att begreppet myndighetsutövning skulle utvidgas och vissa begränsningsregler slopas för att utöka skadeståndsansvaret. Översynen skulle göras inom departementet, och efter viss remiss skulle en proposition läggas under hösten 1989.

    Justitieministern berörde inte självmant lagutskottets färska beslut om en bred förutsättningslös parlamentarisk utredning. Men på särskild fråga förklarade justitieministern, att hon skulle "respektera riksdagens beslut' om en sådan utredning. Riksdagen utgår ifrån, att dessa ord även kommer att utan dröjsmål omsättas i handling från regeringens sida.

    Denna parlamentariska utredning, som riksdagen nu fattat beslut om, måste vara representativt sammansatt med företrädare, för samtliga riksdagspartier, eftersom detta gäller en viktig demokratisk rättighet av grundläggande betydelse för statens, landstingens och kommunernas relationer till medborgarna. Uppgiften är att brett och förutsättningslöst utreda det allmännas skadeståndsansvar. Detta måste också uttryckligen framgå av direktiven för utredningen.

    Här föreligger dock viss politisk oenighet om utgångspunkten för utredningen. Två huvudalternativ blir aktuella: skadeståndsansvar för myndighetsfel ska uppkomma antingen endast om någon tjänsteman varit försumlig (= culparegeln) eller oavsett om så varit fallet eller inte (= strikt ansvar).

    Socialdemokraterna i lagutskottet och regeringen med justitieministern i spetsen driver i princip linjen att skadestånd ska erläggas endast vid vårdslösa myndighetsåtgärder.

    Folkpartiet hävdar med bestämdhet att den naturliga utgångspunkten måste vara det mer generösa strikta ansvaret. Alltså, den medborgare som oförskyllt drabbats av skada genom felaktiga myndighetsåtgärder ska i princip ha rätt till skadestånd även om ingen tjänsteman varit vårdslös. Denna huvudregel bör undantagsvis kunna åsidosattas och det allmänna följaktligen slippa skadeståndsskyldighet om det annars skulle uppkomma otillbörliga förmåner för den enskilde.

    Den parlamentariska utredningen kommer givetvis att ta viss tid i anspråk. Dess betänkande måste sedan remissbehandlas, och därefter ska en proposition utarbetas. I avvaktan på ikraftträdande av ett nytt skadeståndssystem måste en delreform genomföras för att undvika skadeståndsrättsliga "justitiemord" under utredningstiden.

    Regeringens förslag till delreform från 1/1 1990 kan dock inte fylla denna självklara funktion. Utvidgningen av begreppet myndighetsutövning är visserligen till viss men inte tillräcklig fördel för den skadelidande. Slopandet av standardregeln, företagareregeln och passivitetsregeln får ringa effekt.

    För det första har dessa begränsningsregler sällan använts vid rättstillämpningen. För det andra återtas fördelarna genom att begränsningsreglerna "återuppstår" inom ramen förbedömning av tjänstemannens vårdslöshet och den skadelidandes medvållande. Slutsatsen ar att regeringens tilltänkta delreform är alltför begränsad och närmast att betrakta som en skenreform.

    När justitieministern Laila Freivalds vid sin tidigare information till riksdagen stolt förklarar att "inga särskilda begränsningar egentligen kvarstår" i det allmännas skadeståndsansvar är detta att bedöma som vilseledande konsumentupplysning.

    Det behövs en annan lösning på problemet. En skadeståndsrättslig säkerhetsventil bör omedelbart införas. Den ska tillämpas om den skadelidandes, företagarens eller privatpersonens ersättningsbehov framstår som särskilt angeläget. Denna regel skall ges en generös tillämpning. En sådan delreform kommer bättre än regeringens modell att fånga upp aktuella upprörande fall i avvaktan på den kommande skadeståndsrättsliga nyordningen. Det riksbekanta fallet med bilhandlaren i Vimmerby hade föranlett skadestånd för staten enligt denna säkerhetsventil, men ej enligt regeringens föreslagna delreform.

    Offentlig verksamhet skall bedrivas med och inte utan ansvar. En skadeståndsrättslig generositet från det allmännas sida kan visserligen komma att innebära en kostnad för staten, men detta är ett pris som vi måste betala för vår rättssäkerhet och allmänhetens förtroende för vårt rättssamhälle.

     

    Tjänstemän bör kunna åtalas

    Rättssamhällets glömda myndighetsoffer

    Myndighetsoffer i långbänk

    Till Pågående Rättsfall

    Tillbaka till Artikelsidan 

Socialen tog mitt barnbarn

 

Socialen har tagit mitt barnbarn

 

Inga-Lill Elenius, Luleå
 

 


Inga-Lill Elenius är 53 år gammal, fritidspedagog och VD i ett eget företag.
Hon är mor till fem barn och hon har tre barnbarn, varav den yngsta är tvångsomhändertagen och fosterhemsplacerad mot föräldrarnas och far- och morföräldrarnas vilja.
Artikeln nedan är tidigare publicerad som insändare i Norrbottens Kuriren, undertecknad "Farmor", den 10 januari 2011.
Inom ramarna för NKMR träder Inga-Lill Elenius fram.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

MITT GLADA harmoniska barnbarn omhändertogs för 1,5 månad sedan. Socialen uppgift ska vara att hjälpa unga föräldrar vid behov, absolut inte ”stjälpa”. De har successivt tryckt ner mamman till vårt barnbarn och sett till att hon måste äta tabletter hon inte mår bra av.

De klagar på hennes sätt att sköta hemmet. När hon städar tycker de att hon ser så ynklig ut. Psykisk terror! De hotar henne i sitt eget hem att omhänderta hennes son om hon inte följer deras direktiv. De bryter ner henne bit för bit.

SOCIALEN SKICKAR henne till Vårljus i Stockholm under fyra veckor. Det kostar Luleå kommun 200 000 kronor. Anledningen är enligt socialen själva, att de ej har de kunskaper som krävs för att hjälpa mamman. Vi är helt oförstående då lillkillen mår så bra.

Dagispersonalen är av samma uppfattning som oss och förstår inte socialen agerande.

Enligt vårdföretaget Vårljus rapport till socialen, har de genom att studera och filma mamman kommit fram till att hennes son ska föras till en fosterfamilj. Placeras i Kalix. De unga föräldrarna har inget körkort, allt för att försvåra för dem att träffa sin son.

MAMMAN OCH VI alla är i chock. Pojken har alltid mått bra. Mamman har inga drogproblem, utövar ingen misshandel eller sexuella övergrepp på sin son.

 

  

 

Vi har låtit oberoende jurister läsa Vårljus rapport. De har skrattat åt den. Den kan absolut inte ligga till grund för ett omhändertagande enligt LVU. Dessutom har Vårljus raderat filmen på mamman under pågående rättsprocess. Det känns oseriöst!

 

  

 

Socialen har totalt ignorerat vår son i sin faderskapsroll. De har även ignorerat oss då vi anmält oss som avlastningsfamilj utöver vår samvaro med vårt barnbarn.

 

Vid förhandlingarna i Förvaltningsrätten ”vann” vi med 3-1. Nämndemännen var av samma uppfattning som oss att ett ostädat hem (vem kan inte ha det??) kan inte vara skäl till ett omhändertagande. Domaren gick dock på socialen rapporter som utelämnat fakta. och i och med detta framställt mamman som en negativ person.

Rapporten innehöll även falsk information. Kan detta verkligen hända 2010? Eller är det bara oss detta hemska har hänt?

 

 

 

DET KÄNNS SOM socialen stal vårt barnbarn mitt framför ögonen på oss. Utan förvarning och utan grund.

 

 
Tacka vet jag idrott. Har man vunnit med 3-1 har man segrat. Men i demokratins Sverige har vi förlorat. Vår kille är fortfarande fosterhemsplacerad. Vi får träffa honom 1 tim/veckan. Med övervakning (?). Han känner inte längre någon tillit till vuxna. Han har ”stängt in sig” och mår inte bra. Sorgen är stor.

 

                                          

 

Till alla er läsare: Håll städat i era hem. Om inte kanske socialen knackar på. Fortsättningen vet ni.


 

                                                    

 

Socialen har tagit mitt barnbarn
Insändare av farmor, Norrbottens-kuriren - 2011-01-10


Vi Vägrade lämna bort vårt älskade barnbarn
Av Per Högfeldt, Allers nr 17, den 18 april 2002

KUMLAFALLET
En serie artiklar om en förtäckt adoption genom illojal användning av LVU


Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
av Katarina Lagerwall

 

 

Socialen skrämmer släkten till tystnad
av Katarina Lagerwall

 

 

Vad är släktingplacering ? Debattinlägg på Join-Hands.com
av "Doug"

MORMORSUPPRORET

Av Margit Eliasson och Margareta Palm
 
Götenefallet. Mormorsupprorets debattinlägg

Av Margit Eliasson, språkrör i Mormorsupproret

Oskarshamnsfallet - Mormorsupprorets inlägg i debatten. Vi vill inte att fler barn och föräldrar drabbas av felaktiga "värderingar"
Av Margit Eliasson & Margareta Palm, Mormorsupproret


 

Tillbaka till Artiklar

 


Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

TINAFALLET av Sven-Erik Berg

 

 

 

 

LVU i 1 1/2 år --- FÖRFÖLJELSE HELA LIVET ?

 

Av Sven-Erik Berg, Morfar, Nordmaling

 

 


Sven-Erik Bergs dotterdotter, Tina, tvångsomhändertogs och placerades i fosterhem, under täckmanteln "barnets bästa".
Tina placerades hos ett barnlöst par. Det visade sig ganska snart att socialarbetarna tillvaratog den barnlösa fosterhemsmoderns intressen genom tvångsomhändertagande av Tina. Tina hade blivit utsatt för en förtäckt adoption.
Detta var en illojal tillämpning av LVU. Lagen om vård av unga - LVU - kom inte till för att ge socialarbetarna makten att avhjälpa sina barnlösa väninnors barnlöshet utan den är avsedd som en skyddslag för utsatta barn.

Läs Sven-Erik Bergs redogörelse och begrunda de rättsövergrepp som de sociala myndigheterna utsätter obemedlade ensamstående mödrar för. Vi skall heller inte glömma att "köpt vård" utgör stora kostnader för skattebetalarna.  

Artikeln publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

Hon hade fyllt 21 år den här sommaren 1993. Nu var hon gravid och skulle föda vid jultiden. Barnets far försvann ur bilden i ett tidigt skede, så nu var hon ensam med sin växande mage. I likhet med många andra ungdomar på 90-talet saknade hon arbete och hade heller ingen a-kasseersättning. Hon var därför ekonomiskt beroende av socialtjänsten.

 

Barnet föddes strax efter jul och fick namnet Tina. Mammans kontaktperson vid socialkontoret byttes i stort sett varje månad. Ändå fungerade kontakten bra, ända tills Tina var ett halvår gammal. Då kom en medelålders, frånskild och nyutexaminerad, vikarierande socialsekreterare in i bilden. Redan efter några veckor märktes det att det var något som tyngde den unga mamman. Slutligen började hon berätta vad den "nya" socialsekreteraren sysslade med. I början var det väldigt svårt att tro på de förfärliga saker hon berättade. Det handlade om förnedring och kränkning från socialsekreterarens sida, i en omfattning som är närmast obeskrivbar.

 

 

 

FÖRVANSKAD UTREDNING

 

Mamman mådde naturligtvis inte bra av den behandling hon fick utstå. Hon remitterades till Barn- och Ungdomspsykiatrisk klinik, där det bestämdes att hon behövde hjälp. Efter några månaders "hjälp" från socialtjänstens personal, fördjupades "hjälpen" i juni 1995, genom att Tina togs ifrån henne och placerades hos vilt främmande och barnlösa makar 100 km hemifrån. Nu kom också journalanteckningar och annan dokumentation i dagen. Dessa handlingar visade sig vara en partiskt och ensidigt hållen svartmålning av den mor, vars barn man ville komma åt. I "utredningen" framkommer bl.a. saker som:

 

A. Mamman missade en avtalad tid på Arbetsförmedlingen.

 

B. Barnet hade bajs i blöjan.

 

C. Modern verkade något osäker i sin mammaroll ( när aktuell personal vid socialtjänsten i flera månaders tid talat om för mamman hur fullständigt oduglig och värdelös hon var )

 

D. Det var stökigt i lägenheten ( inget sades om att det var i samband med en flyttning ).

 

E. Det är olämpligt, ja direkt skadligt för barnet att ha en god kontakt med morföräldrarna.

 

I övrigt var materialet mycket vinklat, förvanskat och kryddat med uppenbara lögner. Alla företeelser som skulle kunna tala till mammans fördel, hade man konsekvent underlåtit att journalföra. Begreppet "barnets bästa" fanns pliktskyldigast instoppat här och var i materialet.

 

 

 

SABOTERAT UMGÄNGE

 

Tina placerades alltså hos ett par barnlösa makar i 35-årsåldern, "för barnets bästa". Handläggande socialsekreterare gjorde sedan, tillsammans med fosterhemsmamman, allt för att sabotera barnets umgänge med biologisk mor. Barnets relation till "besvärliga morföräldrar" och andra anhöriga ströps helt och hållet, "för Tinas bästa", men dessvärre också i strid med gällande lagar. Socialsekreterarens krånglande bil, fosterhemmets rutiner, Tinas middagssömn, diffusa sjukdomsbilder etc. gjorde att umgänge mor - barn inte kunde genomföras i enlighet med socialnämndens protokollförda umgängesplan.

 

Från första stund visade fostermamman klart och tydligt att Tina var hennes egendom och att mamman skulle vara tacksam för de stunder hon under hård övervakning fick tillbringa med sitt eget barn. Låtsasmamman i fosterhemmet nöjde sig inte med detta. Hon hade också ett starkt behov av att regelbundet trakassera och kränka Tinas mor. Några typiska kommentarer återges här nedan.

"Du kan ju inte klara av att sköta Tina".

 

"Kom ihåg att om du försöker ta hem Tina nu, så blir det LVU igen"

 

"Det är bäst att du väntar med att ta hem Tina tills hon skall börja skolan"

 

"Du tänker bara på dig själv. Jag tänker på Tinas bästa" Etc, etc.

 

Den första tiden sedan placeringen verkställts, var Tina beredd att följa med sin mamma hem efter varje umgängestillfälle. Då bestämde fostermamman: "Det skall vara korta, snabba avsked, utan kramar. Annars blir det för jobbigt för Tina". Samma blev situationen när vi morföräldrar, efter flera månaders väntan, äntligen fick ett umgängestillfälle. När vi reste oss upp för att gå, tog Tina sina ytterkläder och ville följa med. Vid våra följande besök var Tinas ytterkläder undangömda. Umgängestiden var fastställd till 2 timmar, 1 gång per månad. Efter 1 timme och 58 minuter tittade fosterhemsmamman demonstrativt på klockan och på oss, uppenbarligen livrädd för att vi skulle försöka stjäla oss till någon minuts extra samvaro med vårt barnbarn. När vi reste oss vid besökets slut, såg fostermamman till att Tina behövde gå på toaletten eller att hon måste plocka upp sina saker. Allt för att förhindra en normal kontakt mellan Tina och hennes älskade morföräldrar. "Tina får vinka i fönstret" förklarade låtsasmamman. Umgänget trollades bort efter en tid. Beskedet från socialtjänsten blev att "fosterhemsmamman tycker att det räcker som det är !"

 

 

 

FORTSATT PLACERING --- UNDER HOT

 

Vi hade givetvis överklagat LVU-placeringen. Rättens kvarnar maler inte fort och det gick ett och ett halvt år innan Kammarrätten i februari 1997 beslutade att tvångsvården skulle upphöra med omedelbar verkan. Därmed kunde allt ha varit frid och fröjd. En succesiv utslussning av Tina från fosterhemmet hade varit en normal följd av Kammarrättens dom, men nu bekräftades vad vi redan tidigt förstått. Socialsekreterarna och fosterhemmet hade aldrig tänkt sig någon hemflyttning för Tinas del. Samma socialsekreterare hade inför Tinas placering försommaren 1995 förklarat för mamman: "Redan till hösten kommer vi att utöka ditt umgänge med Tina efterhand tills du får hem henne igen".

 

Mamman krävde gång på gång att Tinas utslussning skulle komma igång. Socialtjänstens handläggare svarade varje gång med hot: "Om du inte skriver på för en ny frivillig placering, kan vi ju inte fastställa några nya umgängesdatum.

 

Med sådana metoder lyckades man förlänga den "frivilliga" placeringen med några månader i taget, utan att komma minsta lilla steg närmare en hemflyttning. Andra gångbara hotelser kunde låta så här: " Om din pappa skall fortsätta att vara ditt ombud, kommer det att ta mycket längre tid innan du får hem Tina. Det är bäst att du återkallar hans fullmakt". Ett år (1 år !) efter kammarrättens dom orkade socialsekreterarna inte hålla emot längre. De höll på att tappa greppet om Tina. De tillgrep då en taktisk fint. "På grund av agerandet från Tinas morfar", måste de lämna ifrån sig ärendet till ett par tjänstemän i grannkommunen Umeå. Den 1:e socialsekreterare som haft ett finger med i spelet under hela ärendets gång, tog tjänstledigt i två och ett halvt års tid för att tjänstgöra på annan ort. Den andra socialsekreteraren ligger idag minst sagt risigt till, efter att ha fortsatt sitt märkliga agerande i lögnens och falskhetens tecken. Socialchefen har i åtminstone något fall fått gå ut och dementera hennes uppenbara lögner i samband med utredning. De nytillträdda "utredarna" behövde givetvis en hel del tid på sig för att bekanta sig med inblandade personer och för att sätta sig in i fallet. Efter långa diskussioner kunde de sträcka sig så långt att Tina skulle få göra en första övernattning hos mamman ytterligare något halvår fram i tiden, eller ett och ett halvt år efter Kammarrättens beslut om tvångsvårdens omedelbara upphörande. Sedan skulle Tina övernatta en gång per månad under obestämd tid framåt.

 

 

 

HEMTAGNING

 

Fostermamman blev allt fräckare och allt mer hänsynslös i sitt beteende. Den 12 juni och 13 juni förekom hon på familjesidan i Västerbottens Folkblad respektive Västerbottens-Kuriren på bild med nyfödd och nyadopterad pojke. I sammanhanget lät hon meddela att "STORASYSTER HETER TINA". På begäran av Tinas mor tag jag kontakt med tidningarna och föreslog att de skulle ta in en rättelse. Lennart Andersson, chefredaktör på Västerbottens Folkblad lät meddela att han minsann inte tänkte ta in någon rättelse med motiveringen att "en sådan rättelse blir felaktig och skulle dessutom riskera att skada lilla Tina". !!!

 

Nåja, Tinas mamma hade nu fått nog av hotelser, kränkningar, falskhet, förtal m.m. Hon hade redan tidigare framskridna planer på att ta hem Tina, mot socialtjänstens och fosterhemmets vilja. Övergreppet på familjesidan var droppen som fick bägaren att rinna över. När hon 25 juni hade Tina hemma hos sig för umgänge, ringde hon upp sociala och familjehemmet. Hon framförde samma budskap som så många gånger tidigare: "Jag samtycker inte längre till fosterhemsplacering. Tina skall fortsättningsvis bo hemma hos mig".

 

Socialtjänstens personal försökte de närmaste dagarna vid ett par tillfällen övertala mamman att lämna tillbaka Tina till fosterhemmet. De sökte t.o.m hos Länsstyrelsen stöd för att tillgripa ett nytt tvångsomhändertagande men måste inse att det inte fanns några hållbara argument för sådant.

 

 

 

HÄMND SOM DRABBAR BARNET

 

Låtsasmamman i f.d. fosterhemmet visade sina kvalitéer genom att vägra lämna ifrån sig Tinas personliga tillhörigheter. Med socialtjänstens hjälp har Tina småningom fått tillbaka en del av de saker hon fått av anhöriga, men absolut ingentig av det som fosterhemmet har köpt för skattebetalarnas pengar. Inte ett passande klädesplagg utöver det som Tina hade på sig. Det fanns, enligt f.d. fostermamman, inga inköpta sommarkläder, trots att vi befann oss i sista veckan av juni. Detta och mycket annat bekräftar att fosterhemsmamman hellre såg till sitt eget bästa än till barnets bästa.

 

Trots socialtjänstens enträgna försök under drygt 3 års tid att förstöra Tinas relation till biologisk mor och övriga släktingar, har de inte lyckats i sitt uppsåt.

 

Vid enstaka tillfällen antydde Tina den första veckan efter hemflyttningen att hon ville "hem till Bäck" (byn där hon vistats). Redan efter en vecka deklarerade hon mycket bestämt att hon ville ha alla sina saker och att ingenting skall vara kvar i Bäck".

 

Även om glädjen är stor, finns det andra känslor som gör sig påminda, nämligen en närmast helig ilska. Ett par socialsekreterare har via uppenbart myndighetsmissbruk och utnyttjande av tjänsteställning åsamkat Tina och hennes anhöriga ett långvarigt, omänskligt lidande. Det har kostat oss mängder av tid och energi samt betydande summor pengar att försöka freda oss mot myndighetsmissbruk, prestige, falskhet och lögner. Samtidigt har vi tvingats vara med och avlöna brottslingarna via våra skattsedlar. Vi morföräldrar är nu dessutom av Tingsrätten dömda att betala skadestånd till de aktuella socialsekreterarna, för att vi avslöjat och öppet protesterat mot deras lagöverträdelser och lögner. Domen är överklagad till Hovrätten.

 

 

 

POLISANMÄLAN UTAN EFFEKT

 

Vi har givetvis polisanmält de handläggande socialsekreterarna. Vi har därvid mycket detaljerat redogjort för begångna lagöverträdelser, hänvisat till 17 aktuella lagrum samt bifogat "bevis". De begångna brotten är allt ifrån "osant intygande" och "förtal" till "myndighetsmissbruk", utnyttjande av tjänsteställning" och "tjänstefel alternativt grovt tjänstefel".
Det mesta tyder på att det hela tiden har funnits ett uppsåt. Därmed skulle det handla om grovt tjänstefel, vilket enligt lagboken skall belönas med minst sex månaders och högst sex års fängelse.

 

Aktuell åklagare har inte brytt sig om att utreda de anmälda brotten. Samma kvinnliga chefsåklagare har samtidigt drivit skadeståndskravet mot oss. För en vanlig lekman ser detta ut som uppenbart jäv och ett direkt partiskt ställningstagande.

 

 

 

PARTISK TILLSYNSUTÖVARE VID LÄNSSTYRELSEN

 

Vi har också under cirka tre och ett halvt års tid haft en tämligen livlig korrespondens med tillsynsmyndigheten vid Länsstyrelsen. Handläggaren där, en f.d. socialsekreterare, har från första stund tagit ställning för socialtjänstens personal. Han har inte ansett sig behöva göra utredningar. Han har heller inte under hela ärendets gång ansett det nödvändigt att ta en enda kontakt med den drabbade modern. Det vore direkt fel att kalla detta förfaringssätt för objektivt. Den aktuella socialkonsulenten är för övrigt anmäld för partiskhet i ett flertal ärenden.

 

 

 

OKÄND ANMÄLARE OCH OKÄND MISSBRUKARE

 

Nåja, Tina har efter 3 år och 17 dagar i fångenskap flyttat hem till sin rätta miljö. Därmed kunde det äntligen, efter 3 års förföljelser, ha varit möjligt att fortsättningsvis leva ett vanligt normalt liv för Tina och hennes mamma, men prestigetänkandet sätter fortfarande sin prägel på deras tillvaro. Någon känner sig uppenbarligen trampad på tårna och måste till varje pris hämnas. Att det till stor del går ut över ett oskyldigt barn tycks inte ha någon betydelse.

 

När Tina bott hemma i en månad, hävdade socialtjänstens personal att det finns en anonym telefonanmälan med följande innebörd: "Tina far illa i sin nuvarande miljö". "Mamman umgås med en kvinnlig missbrukare". " Tina får nästan aldrig vara ute". Den "kvinnliga missbrukaren" är lika anonym som anmälaren. Förföljelsen mot Tinas mor fortsätter alltså.

 

Med anledning av den anonyma anmälan, där diverse "vålnader" tycks vara inblandade, förklarade en talesman för socialtjänsten direkt: "Det kommer att bli en långvarig utredning med täta hembesök." Trots vad som sägs i den anonyma anmälan har socialtjänstens personal inte ställt en enda fråga till mammans umgängeskrets. Det tycks med andra ord inte finnas något påtagligt intresse av att kontrollera de "anonyma" beskyllningar som åberopas.

 

Trakasserierna har nu pågått i cirka 4 års tid och ingen är hitintills straffad för denna systematiska psykiska tortyr.

 

 

 

Sverige i augusti 1998

 

 

 

Morfar

 

 

 

Tjänstemän bör kunna åtalas

 

Barnfängelser? I Sverige?

 

Förtäckta adoptioner. Två fall

 

Tillbaka till rättsfallsindex

 

 Tillbaka till Artikelindex

 

Vedklyvsfallet: 15-årig fosterflicka förlorade fyra fingrar

VEDKLYVSFALLET

15-årig fosterflicka förlorade fyra fingrar
Två fosterföräldrar i Laholms kommun har åtalats för vållande till kroppsskada sedan en 15-årig flicka fick fyra fingrar avklippta i en vedklyvningsmaskin år 2005. Flickan var sedan flera år fosterhemsplacerad på gården där olyckan skedde när hon och en syster körde maskinen, skriver Hallandsposten. Enligt åklagaren har föräldrarna varit oaktsamma när de låtit flickorna använda vedklyven utan tillräckligt tillsyn.
Flickornas förmyndare fick föra en lång och hård kamp för att få åklagaren att väcka åtal mot fosterföräldrarna.
En sammanställning av artiklar i olika media 2007-07-04 - 2008-09-17

 



pdfVedklyvsmålet - HD-beslut

2009-02-06


Vedklyvsfallet - Fosterföräldrarna dömda för vållande av kroppsskada
Av Ruby Harrold-Claesson

Hovrätten för Västra Sverige meddelade dom i ”Vedklyvsmålet” den 15 september 2008. Domslutet lyder bl. a: Hovrätten ändrar tingsrättens dom och dömer fostermodern och fosterfadern för vållande till kroppsskada. De döms att betala 70 dagsböter à 150 kr vardera samt avgift à 500 kr vardera till brottsofferfonden.

2008-09-17


 

15-årig flicka miste fingrar i vedkap. Tingsrätten friar fosterföräldrarna

Av David Högfeldt

Den 15-åriga flickan miste fyra fingrar i en vedkap. Nu har fosterföräldrarna friats av Halmstads tingsrätt. De har inte varit ”straffbart oaktsamma”, anser domstolen.

15-åriga Hanna och hennes 13-åriga lillasyster var i augusti 2005 fosterbarn sedan omkring två år hos en familj i Halland. Flickorna fick ofta hjälpa till med olika saker på gården, bland annat med att klyva ved.

Världen idag, varldenidag.se - 2007-11-26

 

 

 

Fosterföräldrarna frias i vedklyvsmål

Av Jonatan Gernes
VÅXTORP: Fosterföräldrarna ska inte lastas för olyckan på en gård i Våxtorpstrakten där en 15-årig flicka fick fyra fingrar avklippta i vedklyven. Tingsrätten friar kvinnan och mannen som stod åtalade för vållande till kroppsskada.

Två flickor, då 15 och 13 år gamla, hjälpte i augusti 2005 till med att klyva ved. Olyckan var ett faktum när 15-åringen hade handen mellan vedklabb och klyvkniv samtidigt som lillasystern drog i spaken till vedklyven.
Hallands-Posten, hallandsposten.se - 2007-11-18

 



 

Säkerheten viktigast i skogsarbete
Av Bengt Andersson

"Skogen är en farlig arbetsplats. Få skogsarbeten är tillåtna för minderåriga. Regelverk sätter stopp för de flesta redskapen.
Föreskrifter och råd från Arbetsmiljöverket redogör tämligen detaljerat för vad som är tillåtet och inte tillåtet för minderåriga.
I skogen är det egentligen väldigt lite som är tillåtet - dock med undantag för lärarledd undervisning. Och genomgångna utbildningar, godkända av någon myndighet eller arbetsgivare/fack, ger 16-åringar rätt att arbeta inom aktuella kompetensområden.

Tidningen Land, lantbruk.com - augusti 2007

 

 

 

Vedklyvsfallet - JO:s beslut

2007-07-30

 

Vedklyvsfallet - NKMR:s JO-anmälan

2007-07-24

 

Man och kvinna åtalas för vållande till kroppsskada. 15-årig flicka fick fingrar avklippta med vedklyv
Av Inge Henrikson

VÅXTORP: För snart två år sedan inträffade en allvarlig olycka i samband med att två flickor körde en hydraulisk vedklyv på en gård i Våxtorpstrakten. En av flickorna fick fyra fingrar avklippta och nu åtalas paret som äger gården för vållande till kroppsskada.

Hallands-Posten, hallandsposten.se - 2007-07-04

 

 

 




Fosterföräldrar åtalas för vedklyvsolycka
NKMR:s Diskussionsforum

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Tandlös JO ingen nyhet

"Tandlös JO ingen nyhet"
Åke Berglund, Ett Ögonblick, Redaktörn, Aftonbladet, 14 november 1993

tandlos_jo_ingen_nyhet


 

ERIC af WETTERSTEDT, Leksand, ser JO-ämbetet i nygammalt ljus:

"Chefs-JO CLAES EKLUNDH har på senare tid offentligen beskärmat sig över att JO-ämbetet totalt misslyckats med alla åtal efter återinförandet av tjänstefelsparagrafen. Det är närmast en kollaps för den institution som skulle vara folkets egen klagomur mot den överväldigande svenska byråkratin.

Men nu skall ni få höra! JO-ämbetets begränsningar förutsågs redan 1910 av AUGUST STRIND­BERG i hans "Tal till svenska natio­nen", där han skrev: "Den kraftigaste garantien skulle ju vara folktribunen (justitieombudsmannen) men han neutraliserades av regeringens justitiekansler och av den omständigheten att han är efter har varit ämbetsman, alltså tränad i beroende och tjänst"

Spågubben Strindberg fick alltså rått eftersom ingen bryr sig om JO:s åtal. Och alla de byråkra­ter som får litet ljum kritik rycker bara på axlarna åt den tandlöse, för att inte säga helt neutraliserade JO. Strind­berg skrev också att det tar minst ett sekel att ändra på galenskaper i den svenska byråkratin - och JO är ju för sin del snart inne på andra seklet!



 

VÅGAR DU LITA PÅ JO?
GT synar justitieombudsmannen

Så lydde titeln på artikelserien: "JO en svensk papperstiger?" som påbörjades i Göteborgs-Tidningen, GT, den 25 april 1988.

JO:s utveckling har dessvärre inte gått framåt, vilket visas av inlägget ovan, som är från 1993.
Brita Sundberg-Weitmans bok "SVERIGE och RÄTTSSTATEN på 2OOO-talet" visar att ingenting hos JO har förändrats, och JO-beslutet gällande ett uppenbart tjänstefel begånget av byråkrater vid socialtförvaltningen i Karlstads kommun bekräftar dödläget.

En liten reflektion: 

Om nu JO anser att ett allvarligt tjänstefel, dvs ett brott, som har begåtts av myndighetspersoner inte ska åtalas på grund av att de har slutat begå brottet, då borde samma gälla för alla brott. 

JO:s beslut i anmälan ovan ger vid handen att en mördare borde inte åtalas eftersom han inte fortsätter att döda sitt offer efter det fullbordade brottet.

Ruby Harrold-Claesson
Jur. Kand
Ordf. i NKMR

 

 

 


Justitieombudsmannen - anmälningar och beslut

Dagens JO ett hot mot rättsstaten
Expressen, Debatt, 2008-07-07


Rättsstaten Åter!
Av Brita Sundberg-Weitman

Saklighet och godtycke i rättskipning och förvaltning

Av Brita Sundberg-Weitman

 



Artiklar


Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

 

NKMR:s utvärdering av den nationella handlingsplanen för de mänskligarättigheterna

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

 NKMR

 För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

 

NKMR:s utvärdering av den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna

 

 


NKMR:s utvärdering av nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna tillställdes utredningssekreterare Mattias Falk, Integrations- och jämställdhetsdepartementet i Stockholm, 2010-04-30.

 

 

 

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

IJ 2009:3

 

NKMR:s utvärdering av nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna

 

 

 

År 2004 blev NKMR inbjudna som remissinstans för "En ny nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna" (Ju2004/11236/D).

I NKMR:s yttrande daterat 2005-02-17 påpekade vi att kartläggningen av problemområdena i "En ny handlingsplan för de mänskliga rättigheterna" inte inkluderade frågan om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar av barn i Sverige.

 

 

Problemområdet har inte heller berörts i utkastet 051205.

Vid ett telefonsamtal 2006-01-27, angav handläggaren i justitiedepartementet, att frågan om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar av barn i Sverige inte hade behandlats pga att endast NKMR har fört fram problemet. Både under angivet telefonsamtal och i yttrande 2006-02-21 framhöll jag dock att det faktum att ingen annan organisation än NKMR har begärt att den nya handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna skall inkludera frågan om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar av barn gör inte att frågan är mindre viktig.


Med anledning av den uppblossade debatten om situationen på svenska barnhem mellan 1950-1980 vill NKMR ge en nutidshistorisk koppling och några reflektioner.

 


Som uppföljning blev NKMR inbjudna att medverka vid konferensen den 7 februari 2008 i Rosenbad angående genomförandet av "En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006-2009". NKMR finns omnämnd i Regeringens skrivelse 2005/2006:95, sid 212 enligt följande:

 

"Slutligen bör nämnas i anslutning till rätten till privatliv att ett par enskilda organisationer har kommit in med yttranden som rör familjelivet.
Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter har framfört att de anser att tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar är skadliga för barn samt att kunskaperna inom socialtjänsten behöver stärkas. Organisationen har även pekat på de berättelser om missförhållanden vid behandlingshem som fram förts i TV i december 2005."

 

 

På frågorna om huruvida NKMR har kunnat påverka den här handlingsplanen måste jag framhålla att tyvärr har vi i NKMR inte på något sätt upplevt att våra synpunkter har lett till någon förbättring av de mänskliga rättigheterna när det gäller svenska myndigheters agerande. Många av oss som arbetar ideellt inom NKMR har i vårt dagliga yrkesliv såsom jurister eller läkare, praktisk erfarenhet av att träffa de föräldrar som drabbats av felaktiga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av familjernas barn med tillämpning av LVU.

Återinförande av tjänstemannaansvaret
Bland medlemmarna i NKMR finns också dels människor som professionellt kommer i kontakt med dessa fall och dels drabbade familjer och deras släktingar och vänner. Vår praktiska erfarenhet under årens lopp är att i stället för att det skall ske en ökad förståelse från myndigheternas sida att även svenska myndigheter måste respektera Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) har det skett en kraftig försämring. Våldet - såväl fysiskt som psykiskt och administrativt - som används mot dessa barn och deras föräldrar från myndigheternas sida, blir allt grövre. Som exempel kan nämnas att vi inom NKMR under den senaste tiden har kommit i kontakt med två fall som rört familjer där den ena föräldern - eller bägge - har utländskt ursprung och därför lever i två kulturer. I bägge dessa fall har familjen, när de utsatts för trakasserier från socialmyndigheten, beslutat att lämna Sverige. I det ena fallet hade familjen redan hunnit ombord på ett flygplan till hemlandet då beväpnade polis stormade flygplanet och slet åt sig barnet.[1] I det andra fallet togs barnen på flygplatsen[2]. I bägge fallen har de sociala myndigheterna placera barnen i fosterhem, åtskilda från deras nära och kära och omgärdade med starka umgängesbegränsningar villkorade med övervakning.

Genom NKMR och min juridiska byrå kan jag anföra åtskilliga fall där såväl socialvårds tjänstemän och domare i förvaltningsdomstolarna har utövat grov misshandel av barn. Jag begränsar mig dock till att åberopa NKMR:s skrivelse till JK Göran Lambertz, "Barn tvångsomhändertas utan saklig grund"[3]och ett sedan 2004 pågående fall i Arvika/Karlstad, där fyra bröder har tvångsomhändertagits och placerats i två olika fosterhem - tre av bröderna är placerade som inkomstförstärkning åt en familj med ett handikappat barn och den fjärde är förtäckt bortadopterad till ett barnlöst par. I en dom i Arvikafallet, Mål nr 2677-07 meddelad 2008-03-18, där föräldrarna nekades rättshjälp genom offentligt biträde samtidigt som inget offentligt biträde förordnats åt deras barn och fortsatt LVU-omhändertagande beslutades för barnen, skrev Joar Berglund följande:
"Tommy och Ann-Britt Petersson överklagande skall sålunda avslås. Detta gäller oavsett om det skulle föreligga några brister i kommunens hantering av ärendet."


Angivna tillvägagångssätt strider ju både mot svensk lag och EKMR som är gällande svensk rätt.
EKMR inkorporerades i Sveriges Grundlag genom SFS 1994:1219 den 1 januari 1995. EKMR var dock gällande svensk rätt långt före inkorporeringen, vilket visas av att åtskilliga klagomål mot Sverige avgjordes i Strasbourg före ikraftträdande av SFS 1994:1219.


De grova övergrepp som skett när socialvårds tjänstemän och fosterföräldrar underlåtit att rätta sig efter domstolsbeslut om umgänge mellan barn och föräldrar har lett till att dessa tvångsomhändertagna barn i praktiken berövats sina föräldrar och i fosterhemmen hjärntvättats att tro att deras föräldrar inte bryr sig om dem och/eller att de är farliga och våldsamma människor fastän det rör sig om människor som aldrig ens anklagats för att ha utövat något våld mot sina barn. Sådan behandling av barn leder till uppkomsten av det som kallas Föräldraalienering (Parental Alienation, PAS) - ett syndrom som i USA och Frankrike betraktas som grov barnmisshandel - som underblåses av socialmyndigheter och fosterföräldrar.

Staten måste åta sig att utbilda myndighetspersoner - i samtliga led såväl på socialkontoren som i förvaltningsdomstolarna och åklagarmyndigheterna - i de rekvisit som uppställs i EKMR. Åtskilliga föräldrar utsätts för kränkande och omänsklig behandling av såväl socialnämndens som förvaltningsdomstolarnas personal. Deras begäran om att annan personal skall handlägga deras ärenden avstyrks. Jävsinvändningar mot domare beaktas ytterst sällan av domstolarna och polisanmälningar mot felande tjänstemän avskrivs slentrianmässigt av åklagarmyndigheterna.

Det måste därför enligt vår mening även införas en lag som föreskriver straff i form av fängelse för de socialvårds tjänstemän och fosterföräldrar som öppet trotsar lagakraftvunna domar. Detsamma måste gälla för domare i förvaltningsdomstolarna.
Likaså föreslår vi en lag varigenom en fällande dom i Europadomstolen skall medföra resning i den svenska processen, samt att de felande tjänstemännen, deras politiska nämnder och domarna i förvaltningsdomstolarna skall åtalas och dömas.

I handlingsplanen bör även ingå att man minimerar de ersättningar som nu betalas till fosterhem, psykologer, kontaktpersoner, barnpsykiater m.m. Det har blivit en alldeles för stor grupp vuxna människor i Sverige som försörjer sig på hela denna motbjudande fosterbarnsverksamhet.[4] Det måste också införas mycket strängare straff för de fosterföräldrar som misshandlar eller sexuellt utnyttjar fosterbarn. Det är ju som man ser av tidningsartiklar ingalunda ovanligt att fosterbarn utsätts för både misshandel och sexuella övergrepp i fosterfamiljen.


Vår uppfattning är att den handlingsplan som eventuellt redan inletts hittills inte har haft någon effekt alls på myndigheternas verksamhet som inledningsvis nämndes. Därtill kommer att allteftersom vi inom NKMR får fler och fler jurister som medarbetare som aktivt motarbetar onödiga tvångsomhändertaganden av barn har de sociala myndigheterna och förvaltningsdomstolarna försökt att på olika sätt förhindra att vi inom NKMR får förordnanden som offentligt biträde för drabbade föräldrar.

Redan sedan flera år tillbaka har vi kunnat iaktta att så snart en läkare åtar sig att på begäran av de biologiska föräldrarna undersöka dem och finner dem helt normala psykiskt och skriver intyg om det så anmäler de sociala myndigheterna regelmässigt denna läkare till Socialstyrelsen för påstådda fel i undersökningarna. Detta skrämmer läkare från att våga medverka i objektiva utredningar av drabbade föräldrar.

De jurister som aktivt arbetar inom NKMR ideellt och samtidigt professionellt arbetar med frågan om tvångsomhändertagande av barn som biträde åt föräldrarna utsätts för mycket stora svårigheter från myndigheter och domstolar. Mycket vanligt är att domstolen vägrar att förordna juristen som offentligt biträde åt föräldrarna, vilket ju är en kränkning av Artikel 6 i EKMR. Och i de fall då förordnande har skett påstår man att juristen har lagt ner onödigt arbete och därför reduceras kostnadsräkningen till så låga summor att det torde göra att en del jurister inte vill åta sig dylika fall, då ju en advokat eller jurist som har ett eget företag är beroende av att få inkomster för att kunna driva sin verksamhet vidare.

Det har också varit rikligt förekommande att förvaltningsdomstolarna och de sociala myndigheterna försökt hävda att juristen ifråga skulle vara olämplig och det har till och med, exempelvis i ovan nämnda Gotlandsfallet, som jag Ruby Harrold-Claesson är ombud och offentligt biträde, varit så att socialmyndigheten har försökt påverka domstolen att inte förordna mig på grund av mina åsikter[5]. Detta utgör ett grovt brott mot den drabbades yttrandefrihet och åsiktsfrihet, som ju skyddas såväl i Sveriges Grundlagar som i EKMR.


I stället för att Sverige ska framstå som ett civiliserat, demokratiskt samhälle där myndigheterna och domstolarna respekterar barns och deras familjers mänskliga rättigheter har det alltför mycket börjat liknar en diktaturstat när man på olika sätt försöker hindra läkare och jurister att arbeta för att enskilda familjer skall få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Den handlingsplan som hittills har förekommit har varit helt verkningslös nar det gäller detta område som enligt vår mening är det absolut värsta området nar det gäller Sveriges kränkningar av mänskliga rättigheter.

Det påstås ju att det begås exempelvis en mängd rättsövergrepp inom skatterättsområdet där människor godtyckligt debiteras skatt. Och det påstås att det begås rättsövergrepp då människor godtyckligt döms till fängelsestraff. Vi menar dock att de allra värsta övergreppen begås när man berövar ett barn dess biologiska föräldrar eller berövar föräldrar deras barn. Det leder till livslångt lidande.

Inom NKMR anser vi att ett viktigt led i tillvaratagande av de mänskliga rättigheterna i Sverige vore att den nu pågående utredningen som baseras på berättelserna av de vuxna foster- och barnhemsbarn om de övergrepp och rättsövergrepp som de utsattes för skall snarast offentliggöras och publiceras och att dessa människor får ett väl tilltaget skadestånd.

 

 

 

 

Vanvårdsutredningen

Startskottet till det som kom att kallas för vanvårdsutredningen var som alla vet dokumentären "Stulen Barndom" som SVT:s Dokument Inifrån redaktion sände den 27 november 2005. Titeln på programmet var väl valt och träffande. Konsekvensen av en barn- och ungdomsvård som inte är vilar på rättssäkerhet eller vilar på humana principer och som inte heller beaktar mänskliga rättigheter förorsakar enorma skador och trauman för de utsatta med just stulna barndomsår som resultat. Hur stor omfattningen har varit och i vilken utsträckning det varit systematiska kränkningar återstår att se. Utredningen är ännu inte slutförd. Av det som presenterades i de två befintliga delrapporterna framgår dock att det handlar om ett stort antal drabbade.

 

 

 

Programmet ”Stulen Barndom” kunde haft en tilläggs titel "- och trasigt vuxenliv".

 

 

 

På grund av en ödelagd barndom har många också blivit traumatiserade och stigmatiserade in i vuxen ålder. Åtskilliga människor som hört av sig till NKMR och vittnat om just detta.

 

 

 

Att samma praxis fortsätter än idag är vi i NKMR är fullt medvetna om. Detta bekräftades i Uppdrag granskning den 6 december 2005 där tio fd intagna på Ekbackens behandlingshem berättade om den systematiska misshandeln som de hade blivit utsatta för sedan de tvångsomhändertagits och utplacerats av socialtjänstens personal. NKMR:s hemsida med alla pågående fall och tidningsrapporter om socialtjänstens tillkortakommanden är ytterligare bevis på detta.

 

 

 

Vi skall också hålla i minnet att Sverige har blivit fällt åtskilliga gånger i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna just pga tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn. Första domen mot Sverige var Olsson v. Sverige 1988.

 

 

 

Redan i december 2005 när det beslutades att en utredning skulle tillsättas för att undersöka situationen för svenska fosterhems- och barnhembarn mellan 1950-1980 rekommenderade NKMR att utredningen skulle sträcka sig till våra dagar. Denna vår begäran har inte efterkommits och i samband med presentationen av Vanvårdsutredningen i februari 2010 hävdade ministern, Maria Larsson, att man kan polisanmäla fall av vanvård etc som har inträffat efter 1980. Visst kan man polisanmäla, men resultatet blir nedläggning hos åklagarna med påstående om att "brott kan ej styrkas" eller att "det finns ingen anledning att misstänka brott som faller under allmänt åtal".  

 

 

 

På grund av vad jag således anfört begär jag att

 

 

 

- NKMR:s yttranden, inkl. det föreliggande yttrandet, skall inkluderas i och läggas fram för regeringen för deras fortsatta arbete med den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheterna.

 

 

Olofstorp, dag som ovan

Ruby Harrold-Claesson

 


Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

www.nkmr.org

 

 

 

 

 

 

En ny handlingsplan för de mänskliga rättigheterna

Artiklar

 

 

 

Rapporter

 

 

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 



[4] Se Behandlingshemmet Solhem i Sävsjö, http://www.nkmr.org/index.php?option=com_content&id=523&catid=174&view=article där Nybro kommun betalade paret Qvist 10 000 kr/dygn för att ta hand om en sk förståndshandikappad yngling.

 

 

 

Vissa barnläkares egendomliga agerande i LVU mål

Vissa barnläkares egendomliga agerande i LVU-mål

 

 

 

Föredrag av jur. kand., med. lic. Siv Westerberg på NKMR:s symposium i Göteborg, den 23 augusti 2008

 

 

 

 

 

Jag har under de cirka 25 år som jag på min juridiska byrå biträtt föräldrar i LVU-mål aldrig slutat förvåna mig över och förarga mig på vissa barnläkares agerande i LVU-ärenden.

 

Istället för att tillvarata barnets intressen synes dessa barnläkare helt inriktade på att gå socialmyndighetens ärenden när det gäller att beröva barnet dess föräldrar. Dessa barnläkare synes aldrig ifrågasätta socialsekreterarnas påståenden och bedömningar. Och dessa barnläkare synes aldrig tvivla på att barnet får god vård i fosterhemmen. Trots att de flesta av oss här i denna sal känner till att det inte bara förr - utan även idag - förekommer grava missförhållanden i många fosterhem.

 

När NKMR:s styrelse gjorde upp dagens program sade jag att jag bara ville hålla ett kort föredrag med ett enda exempel. Men jag vill påpeka att jag utöver detta exempel har kännedom om mängder med andra fall där barnläkare agerat på ett synnerligen hänsynslöst sätt mot barnen.

 

Det fall jag skall berätta om rör ett mycket märkligt läkarintyg i ett LVU-ärende. Jag vill påpeka att det inte är ett fall jag själv varit ombud i. Det är ju så att de av oss jurister och advokater som på ett seriöst och engagerat sätt arbetar med LVU-mål ofta rådgör med varandra om enskilda fall. Beträffande det läkarintyg intyg jag strax skall visa har en annan jurist rådfrågat mig om intygets formulering.

 

För att skydda de inblandades integritet har jag helt avidentifierat intyget vad gäller namn och ort. Jag har heller inte närmare satt mig in i vad socialmyndigheten anger för skäl för LVU.

 

(Får jag be att få visat intyget.)

 

Det rör sig om en ettårig flicka där barnläkaren skriver: "Undertecknad har på begäran av Socialtjänsten i X-stad undersökt XXX i närvaro av YYY  hos vilken flickan nu är placerad i väntan på beslut enligt LVU.

 

XXX undersöktes på Barnmottagningen i X-stad vid 5 veckors ålder på grund av stegring av bilirubin som har med normal bröstmjölks-uppfödning att göra. Därefter ingen kontakt men följts på Barnavårdscentralen där hon uppvisat god längd-tillväxt.

 

Vid dagens undersökning framstår XXX som en normalutvecklad och framåt ettåring. Det framkommer inga uppgifter om aktuella hälsoproblem och flickan ter sig helt frisk.

 

Det föreligger således inget hinder för omhändertagande enligt LVU.

 

I tjänsten

 

Barnläkare,

Enhetschef/ Barnmottagningen

 

*******

 

Smaka på den sista meningen! "Det föreligger således inget hinder för omhändertagande enligt LVU".

 

Hur tror Ni socialnämndsledamöter och länsrättens och kammarrättens nämndemän uppfattar den meningen. Jag tror flertalet tänker ungefär "ja, det finns ju ett läkarintyg på att det bör bli LVU-vård".

 

Jag menar att en seriöst arbetande läkare borde bytt denna sista mening mot följande: "Vid läkarundersökningen framkommer inga som helst tecken på att barnet varit utsatt för vanvård eller misshandel. Jag vill framhålla att en separation mellan en ettåring och dess biologiska mor oftast är till mycket stor skada för barnet. Om det inte föreligger mycket allvarliga missförhållanden i hemmet bör denna friska och normalutvecklade ettåring få vara hos sin biologiska mor."

 

Jag tackar för ordet och är nu mycket intresserad av åhörarnas synpunkter på hur Ni tror att den sista meningen i barnläkarens intyg tolkas av nämndens och domstolarnas ledamöter.

 

 

NKMR:s symposium & årsmöte, 23 augusti 2008 



Artiklar

 

 

Rapporter 

 

Vimmerbyfallet - Tvångsomhändertagande av funktionshindrade barn

Vimmerbyfallet - Tvångsomhändertagande av funktionshindrade barn
Efter att socialtjänsten i Vimmerby utrett familjen i omgångar under en fyraårsperiod kulminerade allting med att sonen tvångsomhändertogs en morgon i slutet av oktober 2010. Några veckor senare prövas ärendet i kammarrätten i Jönköping. Häromdagen kom domen. En enig rätt konstaterade att socialtjänsten i Vimmerby hade gjort fel. Pojken skulle omedelbart hem till sin pappa.
Det ska noteras att det inte är första gången som socialtjänsten i Vimmerby har begått ett felaktigt tvångsomhändertagande. Jimmy Söderberg i Rumskulla blev tvångsomhändertagen på grund av den felaktiga diagnosen ”Münchhausen syndrom by proxy”, men pojken led av en kroppslig sjukdom.
En serie av artiklar publicerade i Östran/Nyheterna, 2010-11-19



Stora brister i utredningar där barn tvångsomhändertagits

HULTSFRED/VIMMERBY
– Överhuvudtaget är vi väldigt tveksamma till att placera små barn. Det får bara göras i extrema undantagsfall. Det säger Eva Nordin-Olson, läkare och förbundsordförande i Autism- och Aspergerförbundet.

Förbundet har gått igenom ett antal fall där barn med någon form av autism har tvångsomhändertagits enligt LVU.
– Vi har tittat på ett 15-tal fall, där har vi konstaterat väldigt stora brister i utredningarna. Men även brister i de allmänna råd som socialtjänsten har att gå efter, säger Eva Nordin-Olson.
Förbundet anser att socialstyrelsens riktlinjer är diffusa och allmänna, och därmed kan tolkas fel.
– Tecken till brister i omsorgen kan likna symtom på autism och Asperger.
Nyheterna.net - 2010-11-19



Plötsligt hämtades pojken av polis

Av Johan Carlson
Vimmerby, klockan nio en onsdagsmorgon. När Peter öppnar dörren kliver fyra poliser och två socialsekreterare in i lägenheten och sliter upp hans son Ludvig ur sängen.

Sonen, som har Aspergers syndrom, tvångsomhändertas och skickas till ett HVB-hem. Senare samma dag hoppar Ludvig ut genom fönstret från andra våningen i ett flyktförsök från HVB-hemmet. I det sex meter höga fallet får han en fraktur på foten.

Östran/Nyheterna, nyheterna.net - 2010-11-19


Kopplade aldrig in några experter på Aspergers syndrom

HULTSFRED/VIMMERBY
Socialförvaltningen i Vimmerby har inte konsulterat experter på diagnosen Aspergers syndrom under tiden man utrett ärendet med Ludvig. Om så skett hade ett tvångsomhändertagande kanske inte varit aktuellt.

Kammarrätten i Jönköping konstaterar att socialnämnden beslutat om ett tvångsomhändertagande på felaktiga grunder.
”Nämnden åberopar brister i omsorgen som grund för sin ansökan. Som stöd för detta åberopas dels händelser som ligger tillbaka i tiden och inte upprepats, dels förhållanden som hör samman med Ludvigs funktionshinder”, skriver kammarrätten i sin dom.

Östran/Nyheterna, nyheterna.net - 2010-11-19



 

 

Jimmy Söderbergfallet - Munchhausen by Proxy eller kroppslig sjukdom?
Föredrag hållet av Donald Söderberg vid NKMR:s symposium i Göteborg, den 1 juni 2002


Avslöjande på symposium i Göteborg: Socialförvaltningen krävs på miljonbelopp av föräldrarna till tidigare omhändertagen

Av Göran Berggren

Protest mot tvångsvård
Av Göran Berggren


Tvångsomhändertagande av barn med Autism i Arizona

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Vilken makt har myndigheterna?

  • Vilken makt har myndigheterna?

    Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

     

     

Inlägget är tidigare publicerat i Göteborgs-Posten, Mölndal/Härryda bilagan sida 10, den 24 december 2000.

 

 

  • G-P har mycket förtjänstfullt skildrat invandrarfamiljen Hannouches kamp mot socialtjänsten i Mölndal att få tillbaka deras tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade familjemedlem, Rebecka. Familjen Hannouche är inte den första - eller den enda - invandrarfamiljen i Sverige som har drabbats av socialtjänstens okänslighet vad gäller tvångsomhändertagande av barn och splittring av familjen. Listan kan göras lång. Desperata invandrarföräldrar finner sig nödsakade att kidnappa tillbaka sina tvångsomhändertagna barn.

     

    I Metro den 23 november fanns följande notis: Kvinna misstänks för barnarov. Av notisen framgår att en 40-årig kvinna från Älvsjö är misstänkt för att ha försökt smuggla ut sina tre barn ur landet. "Barnen är omhändertagna av socialtjänsten", skriver Metro. Kvinnan greps av gränspolisen i Malmö lördagen den 18 november och anhölls efter förhör. Hon släpptes fri av en häktningsdomstol i Malmö dagen innan Metro skrev om fallet, enligt nättidningen 24-timmar. Ärendet har överlämnats till åklagarmyndigheten i Stockholm. Där åklagarens teori är att kvinnan tänkte ta med sig sina barn till El Salvador.

    Döms kvinnan för "barnarov" (BrB 4:1) är straffet för detta brott fyra till tio år. Döms hon för egenmäktighet med barn (BrB 7:4 andra stycket) som är omhändertagna enligt LVU är straffet sex månader till fyra år. Obs! Både kvinnan och hennes tre barn är utländska medborgare.

    Frågor som obetingat infinner sig är följande:

    1 - Varför vill svenska myndigheter hindra denna utländska föräldern - och andra utländska föräldrar - vars barn torde utgöra en onödig belastning på den kommunala budgeten att ta sina tvångsomhändertagna barn och lämna Sverige? Endast angivna myndigheter torde kunna besvara denna fråga.

    2 - Vilka intressen blir tillfredsställda av att kvarhålla den utländska modern som inte vill annat än att lämna Sverige tillsammans med sina barn? Vilka intressen blir tillfredsställda av att skicka tillbaka hennes barn till fosterhem, åtala henne och döma henne till fängelse för barnarov alt egenmäktighet med barn som ger fyra till tio år resp. sex månader till fyra år? I varje fall inte den utländska kvinnans och hennes barns!

    3 - Vem är det som i rent mänsklig synpunkt begår brottet "barnarov" eller "egenmäktighet med barn" egentligen? I varje fall är det inte den utländska modern.

    På min juridiska byrå och i egenskap av ordf. i Nordiska Kommittén för mänskliga rättigheter - NKMR - har jag kommit i kontakt med åtskilliga fall där utländska barn tvångsomhändertagits och föräldrarna har hindrats ta med sig sina barn när de vill lämna landet. Har Sveriges myndigheter verkligen en sådan makt över - och ett sådant ansvar för - utländska barn vars föräldrar vill lämna Sverige och återförena sina familjer med de övriga släktingarna i hemlandet? Detta torde vara ett allvarligt brott mot folkrätten.

    Det är dags att alla tänkande svenska skattebetalarna gör uppror mot detta flagranta slöseri med våra skattepengar.

     

    Hoppades fira jul med dottern

    Kvinna misstänks för barnarov

    Tillbaka till Artikelsidan

Villfarelsen om den svenska rättssäkerheten.

Villfarelsen om den svenska rättssäkerheten.
Av Madeleine Ejdesjö

 


 Madeleine Ejdesjö är fil. mag och verksam på Juristfirma Thomas Cohn i Sjöbo. Artikeln bygger på jur. kand Thomas Cohns föreläsning vid NKMR:s Symposium på Hotel Scandic Crown i Göteborg, den 20 augusti 2011.

Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida och återges här med författarens benägna tillstånd.

 

Problematiken med att i vissa fall av tvister ta rättsskyddet i sin hemförsäkring i anspråk samt svårigheten att erhålla rättshjälp, drabbar oundvikligen de sämre bemedlade i vårt samhälle. De som saknar ekonomisk förmåga att anlita ett juridiskt ombud står där mer eller mindre utlämnade till sig själva. Inlägg i debatten har definitivt inte saknats men jag hade förhoppningen att densamma skulle ta rejäl fart och att allt fler röster skulle komma att göra sig hörda. Detta scenario har tyvärr uteblivit och alldenstund likhet inför lagen och rättssäkerhet är fundamentalt i en demokrati ser jag mig nödsakad att dra mitt strå till stacken i denna diskussion, vilken med nödvändighet ständigt måste vara aktuell.

 

När det gäller ärenden av förvaltningsrättslig karaktär, till exempel när ett myndighetsbeslut har gått den enskilde emot, kan i normalfallet rättsskyddet inte tas i anspråk, rättshjälp utgår som regel inte heller. Ponera att en person utsätts för ett felaktigt myndighetsbeslut, vilket fattats av till exempel Försäkringskassan och vederbörande till följd av detta får sin sjukpenning indragen. Personen ifråga har fråntagits sin inkomst, får ingen rättshjälp, kan inte ta något rättsskydd i anspråk och har härigenom förlorat möjligheten att anlita ett ombud. Det är horribelt att tro att denna individ, utan att besitta några juridiska kunskaper, vid överklagande av ett myndighetsbeslut, skall kunna utifrån ett juridiskt perspektiv, förstå vad som är i sammanhanget relevant och kunna göra de rätta rättsliga övervägandena. Att ha rätt är en sak, att få rätt är de facto en helt annan sak.

 

I  LVU ärenden kan man få en jurist förordnad men endast ett fåtal arbetade timmar kommer i slutänden att vitsordas av domstolarna. Denna realitet sänder naturligtvis signaler till jurister vilka tar sig an sådana ärenden, att de endast kan lägga ned minimalt med arbetsmöda eftersom de inte kommer att få betalt för något mer. Juristernas närvaro vid möten med socialtjänsten med mera anses inte ligga inom uppdraget och arvode för sådant arbete utgår därför inte. Skall de personer som försatts i denna situation ha någon som helst chans att driva sitt ärende med framgång måste de därför anlita ett ombud som tillvaratar deras rätt utöver de timmar som domstolarna anser är tillräckligt.

 

 För att ges en rättvis möjlighet att hävda sin rätt gentemot myndigheterna måste det också finnas möjlighet för samhällets innevånare att i tillräcklig utsträckning anlita ett juridiskt ombud. Annars föreligger det förhållandet att många människor i vårt land befinner sig i ett tragiskt underläge och där rättssäkerhet endast är till för dem med tillräckliga ekonomiska resurser. Någon kan här komma att göra den invändningen att myndigheter och domstolar har ett utredningsansvar. Rent teoretiskt har såväl beslutsmyndigheter som förvaltningsdomstolar ett utredningsansvar som följer av den så kallade officialprincipen (se: Kommentar till Lag 1971:291 av Thomas Rolén; Karnov 2006, samt Strömberg; Allmän förvaltningsrätt upplaga 23:1; s 101). Beslutsmyndigheten skall ombesörja att erforderligt material samlas in och tillse att utredningen blir så fullständig som är möjligt. Myndigheten behöver dock inte ombesörja utredningen själv, det går utmärkt att delegera. Domstolen i sin tur har ansvar för utredningen i målen och skall leda desamma och inhämta behövligt material såsom utlåtanden etcetera.

 

 Detta kan framstå som betryggande men tyvärr fungerar det inte alltid så väl i praktiken. När det gäller en myndighet som fattat ett felaktigt beslut följer att myndigheten agerar såsom motpart gentemot den enskilde som drabbats. Detta ger knappast myndigheten ett incitament att lägga fram saken på ett sådant sätt att det gynnar vederbörande. Snarare är det ofta så att stor nit lägges på att försöka framställa den drabbade i dålig dager, vilket knappast är till någon sorts gagn för denne. Av domstolarnas utredningar finns i många mål mer att önska och i en del fall är det beklämmande hur lite som gjorts med tanke på det utredningsansvar som åvilar domstolen ifråga.  Möjligen saknas de resurser och förutsättningar vilka är nödvändiga för detta ändamål.

 

”Makten utgår ifrån folket och makten skall utövas under lagarna” heter det som bekant. Alla skall vara lika inför lagen och för medborgarna måste det finnas ett rejält skydd från att utsättas för myndighetsövergrepp. Många är de som antagligen lever i den villfarelsen att det i Sverige förhåller sig på detta sätt och det är så det skall vara i en väl fungerande demokrati, dock fungerar det i praktiken uppenbarligen långt ifrån tillfredsställande.

 

I vissa fall uppvisar enskilda tjänstemän stor uppfinningsrikedom och kreativitet när det gäller att gå den enskilde emot. Detta leder till katastrofala konsekvenser för många enskilda individer. Förutom själva kränkningen, vilken många upplever som en följd av detta, försätts härigenom dessa människor också i en situation av oacceptabelt underläge. Jag har träffat på ärenden av denna karaktär som är mycket upprörande. Felaktiga myndighetsbeslut fattas av enskilda tjänstemän som är så befängda att man med fog i vissa fall kan ifrågasätta dessas kompetens överhuvudtaget. Uppgifter hämtade ur anställningsmatriklar kan i förekommande fall göra vem som helst upprörd.

 

Det är under all kritik att individer skall kunna utsättas för sådan godtycklig och felaktig behandling utan att ges verktyg att kunna påverka sin situation gentemot myndigheten, Till ytter mera visso är det framförallt de förfördelade i samhället som drabbas, och det är just dessa som behöver ett extra starkt skydd. Den nuvarande regeringen har framfört intentionen om att värna om att minska antalet människor vilka befinner sig i ett utanförskap.

 

 Dessa människor tillhör de facto en sådan kategori där många upplever ett påtagligt sådant jämte maktlöshet samt avsaknad av möjligheter att kunna påverka den livssituation de hamnat i. Det är beklagligt och högst anmärkningsvärt att den rådande situationen ser ut som den gör.

 

Någon form av förändring behöver rimligtvis komma till stånd för att ge alla Sveriges innevånare en rättvis möjlighet att påverka sin rätt, även de som inte har en väldimensionerad plånbok och inte innehar någon större makt. Det är också av vikt att förändringen sker snarast, innan allt för många har tagits ur villfarelsen om den svenska rättssäkerheten. Detta kan i sin tur annars leda till att rättsväsendets trovärdighet undermineras, vilket knappast är en önskvärd händelseutveckling.

Fil Mag Madeleine Ejdesjö, Juristfirma Thomas Cohn, Sjöbo - 2011-09-07

Domarkåren förbjuder effektivt försvar

Av Max Scharnberg

Presentation av föredragshållarna vid NKMR:s symposium 2011


Programmet för NKMR:s symposium 2011

 

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

 

Vilka_manskliga_rattigheter_av_sven_erik_berg

 

Vilka mänskliga rättigheter ?

Av Sven-Erik Berg, Nordmaling

Inför det förestående valet till Europaparlamentet har vi tilldelats diverse informationsmaterial. Sammantaget har det handlat en hel del om "mänskliga rättigheter", respekten för varje enskild individ", "...att sätta människan före marknaden" etc. Då vi haft störst möjlighet att jämföra teori mot verkligt utfall beträffande det program som (s) står för, koncentrerar vi oss på detta.

Teori

: Socialdemokraterna i Europa har kommit överens om 21 punkter som sätter människan före marknaden.

Verklighet

: Staten Sverige har skrivit under diverse konventioner beträffande mänskliga rättigheter, men har ändå satt i system att bryta mot nämnda konventioner. Staten Sverige får gång på gång kritik för brott mot de mänskliga rättigheterna, på grund av den familjesplittringspolitik som tillämpas. Här står Sverige i särklass.

 

Teori

: (enligt S-programmet). I marknadens och kapitalets Europa ökar avstånden mellan "anställda och företag", konsumenter och företagsledning", "medborgare och näringsliv".

Verklighet

: I det Sverige som styrs av (s) ökar avståndet mellan barn och föräldrar. Flera tusen barn skiljs varje år från sina biologiska föräldrar (ofta arbetslösa och ekonomiskt svaga) för att placeras hos bättre bemedlade. Dessutom får de nya föräldrarna "ekonomiska förmåner som förvägrats de riktiga föräldrarna.

 

Teori

: Under rubriken "Jämställdhet" står att varje form av diskriminering skall bekämpas".

Verklighet

: Här kan vi se ett mycket tydligt klasstänkande. Det är nämligen de ekonomiskt svaga som blir av med sina barn.

Det kan vidare noteras att (s) i sitt förkortade 6-sidiga program inte med ett ord har nämnt "familjen". Existerar den inte i den värld där barnen enligt (s) tillhör samhället ? Vilka mänskliga rättigheter är det egentligen man förespråkar ?

 

Sven-Erik Berg

Kungsvägen 81

914 32 NORDMALING

Tel 0930-10911

 

Tillbaka till Artikelindex

Viktig ny kritisk analys av RORSCHACHTESTET

VIKTIG NY KRITISK ANALYS AV RORSCHACHTESTET

J. M. Wood, M. T. Nezworski, S. O. Lilienfeld och H. N. Garb har skrivit en lättläst, fascinerande och skrämmande kritisk genomgång av Rorschachtestets historia och aktuella vetenskapliga status. Boken heter "What's wrong with the Rorschach", och har utgivits i år av förlaget Josey-Bass. Den kan köpas från AdLibris (
www.adlibris.se) för 258 kronor inkl. frakt. Förutom de 324 välskrivna textsidorna får man en omfattande litteraturlista som hänvisar till den relevanta forskningen på området. Ett utdrag ur boken finns även i senaste numret av Skeptical Inquirer.

Med anledning av den tydliga bild av Rorschachtestet (och andra projektiva test) som nu dokumenterats önskar undertecknad kontakt med advokater och andra vars klienter påverkas av psykologutlåtanden som stödjer sig helt eller till betydande del på Rorschachtestning eller andra projektiva test. Avsikten är att utarbeta en analys av praktisk användning av Rorschach i Sverige och ställa svensk praxis i relation till internationell forskning. Även andra projektiva test som TAT, CAT, draw-a-man etc är av intresse.  Skriv eller ring till Lennart Sjöberg, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., tel. 08/7557234.

ProfessorLennartSjöberg
StockholmSchool of Economics

Box 6501

113 83 Stockholm
Sweden
tel
+46 8 7369580 (office)
+46 8 7369570 (assistant)
+46 8 7557234 (home)
personal home page http://www.hhs.se/CFR/Publications/Publ+Sjoberg.htm

 

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ RORSCHACHTESTET?
Av Lennart Sjöberg
 

 

Artiklar

 

 

Vi Vägrade lämna bort vårt älskade barnbarn

Vi vägrade lämna bort vårt älskade barnbarn

- han hör hemma hos oss

Av Per Högfeldt, journalist

Bilder: Gunnar Ridderstedt, fotograf

 

 

 

Per Högfeldt är journalist på Allers Veckotidning. Artikeln är tidigare publicerad i Allers nr 17, den 18 april 2002.

Den återges här med författarens, redaktionens, fotografens samt Gunilla och Jan Albinssons benägna tillstånd.

 

vi_vagrade_lamna_bort_vart_alskade_barnbarn

Simon med farmor Gunilla och farfar Jan

 

Regnet som öste ner over sydöstra Dalarna fredagskvällen den 19 maj 2000 var kraftigt. Lars och Anna-Karin Broström från Skultuna utanför Västerås var på väg till sommarstugan i Korså bruk för att ställa i ordning inför den kommande sommaren. I baksätet på bilen satt nioårige Simon med storasyster Emma.

 

Tre kilometer norr om Horndal, i ett såphalt backkrön, kom sladden. Anna-Karin tappade kontrollen over fordonet som for over på motsatt körbana där en mötande bil körde rätt in i sidan på det.

 

Lars dog omedelbart, Anna-Karin på väg till sjukhuset. Em­ma fick skallskador men räddades tack vare snabb läkarhjälp. Hon fördes till Akademiska sjukhuset i Uppsala, är i dag så gott som återställd fysiskt och bor hemma hos sin biologiske far. Simon kördes till Falu lasarett för operation och vård. Han hade brutit en arm och ett ben samt skadat käken och därmed klarat sig lindrigast i kraschen.

 

På ett annat salt ändå sämst – för Simon stod nu helt ensam, utan både mor och far.

 

Klockan halv elva samma kväll fick Simons farföräldrar Jan och Gunilla Albinsson ett telefonsamtal. Det var Jan som svarade och i andra änden fanns Simons morfar som berättade vad som hänt. Han i sin tur hade fått beskedet från sin dotter, den omkomna Anna-Karins syster.

 

- Hon hade tittat på de regionala tv-nyheterna som berättat om bilolyckan och hon hade känt igen Lars och Anna-Karins bil, förklarar farfar Jan.

Jan och Gunilla hade några timmar tidigare kört upp från hemmet i Sala till fritidshuset i Grönklitt, norr om Orsa. Nu kastade de sig i bilen och körde söderut till Simon som befann sig ensam på lasarettet.

 

- Aldrig har vägen till Falun varit så lång, konstaterar Gunilla.

 

Pa Falu lasarett fann de sitt barnbarn på intensiven.

 

- Vi har krockat, vi, var det första Simon, ännu omedveten om tragedins vidd, sa till farmor och farfar. Därpå fördes ban till operationssalen. Jan och Gunilla turades om att vaka.

 

 

Grät tillsammans

När Simon vaknade upp efter operationen var det farfar som satt vid hans sida. Simon frågade vad som hänt med resten av familjen, eftersom de andra inte var där. Jan sa som det var.

 

- Sedan satt vi där och grät tillsammans.

 

Vad skulle nu ske med Simon? Vem skulle ta hand om den föräldralöse nioåringen? En snäll och tystlåten gosse, men extra omsorgskrävande eftersom han lider av Aspergers syndrom, en form av autism som gör att han måste gå i specialskola och sannolikt inte kommer att klara ett eget boende som vuxen.

 

Lars och Anna-Karin hade var sitt syskon, men ingetdera kom på fråga.

 

- De hade antingen småbarn eller barn väntande i magen och det skulle inte gått da Simon kräver så mycket tid. Inte heller kunde Simons mormor och morfar på grund av sina skiftarbeten, förklarar Gunilla.

 

Jan och Gunilla tvekade inte ett ögonblick. De ville inte att Simon skulle hamna hos fosterföräldrar som han aldrig träffat förr. De bestämde sig utan att bry sig om att släkt och bekanta uttryckte farhågor om att de var för gamla för att klara av ett krävande barn. De skulle själva ta hand om Simon.

 

 

vi_vagrade_lamna_bort_vart_alskade_barnbarn

Simon och farfar Jan

 

 

- Man lämnar inte bort sitt barnbarn. Så är det, säger Jan enkelt.

 

 

Välbekant miljö

Efter tio dagar i Falun och ytterligare en vecka på sjukhuset i Västerås, hela tiden med endera Jan eller Gunilla i sängen intill, följde därmed Simon med farmer och farfar hem till Sala. Det var en välbekant miljö for Simon eftersom farföräldrarna många gånger tagit hand om honom för att ge Lars och Anna-Karin några dagars välbehövlig avlastning.

 

Jan och Gunilla lämnade omgående in ansökan till tingsrätten om att få bli Simons vårdnadshavare. Det blev en orolig väntan på beslutet, särskilt med tanke på svenska myndigheters välkänt tvehågsna inställning till äldre "reservföräldrar". Jan och Gunilla ligger ändå bägge kring 60-årsstrecket.

 

- Men vi ville på inga villkor lämna bort Simon. Hur skulle han klara helt främmande människor? Simon är lite annorlunda och speciell. Det är extra viktigt med rutiner och det invanda for honom.

 

Till sist kom ett brev från domstolen - med ett positivt besked.

 

- Vi grät av lycka när vi fick tingsrättsbeslutet, minns Jan.

 

I snart två år har, som en följd av ödets grymma nyck en vårkväll på riksväg 68, Jan och Gunilla nu varit Simons nya "mamma och pappa". Både Jan och Gunilla arbetar heltid, Jan som byggnadsarbetare, Gunilla som skolkökshusmor, och Simon är ett förvisso älskligt men extra krävande barn.

 

- Visst är det svårt ibland, men vi kunde inte ha gjort annorlunda, säger Gunilla, som lyckas få Si­mon att slita sig från sitt spännande tv-spel till ännu ett parti fia med knuff i Jans egenhändigt byggda fritidshus med strålande utsikt over Orsasjön och Siljan. Grön-klitt är oasen dit farmor, farfar och Simon far sommar som vinter.

 

Simon trivs uppenbarligen med farföräldrarna fast han naturligtvis inte kunnat glömma far och mor. Fortfarande ritar han olyckan med sina färgkritor, i teckningar med anmärkningsvärd precision och detaljrikedom. Farfar förklarar att noggrannheten med detaljer är en sida av pojkens syndrom, en sida som kan ses som något positivt.

 

 

vi_vagrade_lamna_bort_vart_alskade_barnbarn

 

 

- Det är väldigt mycket antingen eller med de här barnen. Hittar de ett intresse går de in väldigt intensivt i det. Det lär finnas folk med Aspergers som blivit professorer inom mycket specialiserade områden. Men det brukar vara en lång startsträcka - som for Si­mon när han började prata. Han kom inte i gång förrän mellan 2 och 3 års ålder. Men da kom i stället allt på en gång och han kunde prata rent direkt.

 

Antingen eller: det betyder att Simon knappast far den annars naturliga tanken "tank om olyck­an aldrig hade hänt" i skallen.

 

- Det finns inget "om" for Si­mon. For honom är en människa antingen död eller inte död. Det betyder inte att han inte sörjer, fast han gör det på sitt sätt. Vi åker ofta till kyrkogården i Håfors där Lars och Anna-Karin ligger. Simon har accepterat att "här ligger mamma och pappa".

 

I likhet med andra föräldrar till handikappade barn fick Lars och Anna-Karin ett särskilt vårdnadsbidrag om närmare 5 000 kronor per månad. Syftet med bidraget är att föräldrarna exempelvis ska kunna gå ner i arbetstid for att kunna ägna mer tid at sitt barn.

 

 

vi_vagrade_lamna_bort_vart_alskade_barnbarn

Simon och farmor Gunilla

 

 

Som nya vårdnadshavare ansökte Jan och Gunilla om att få motsvarande bidrag, men har hittills fått nej i olika instanser. Ärendet är nu på väg upp för avgörande på regeringsnivå och bland annat har en riksdagsledamot engagerat sig i fallet.

 

Sannolikt skulle saken lösas om Jan och Gunilla adopterade Simon, men de tycker att det skulle kännas fel.

 

- Vi är farmor och farfar. Det var Lars och Anna-Karin som var Si­mons pappa och mamma. Och det kommer de att förbli i hans minne. De kommer all tid att finnas där.

 

Jan och Gunilla hoppas att myndigheterna ska tänka om.

 

- Vi hoppas på ändrade regler i framtiden med tanke på släktingar till andra handikappade barn som råkar ut för liknande saker som Simon.

Bidrag eller inte bidrag. Far­mor och farfar tanker fortsätta att ta hand om sin Simon - ty, som de säger, man överger inte sitt barnbarn.

 

 

 

Blod är tjockare än vatten
av Hans Hjortsjö

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
av Katarina Lagerwall

 Socialen skrämmer släkten till tystnad
av Katarina Lagerwall

Vad är släktingplacering ? Debattinlägg på Join-Hands.com
av "Doug"

Tillbaka till Artiklar

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter