Skiljaktig mening i LVU-dom

Skiljaktig mening i en LVU-dom

 

 

 

 

 

 

 


Nedan följer en skiljaktig mening avgiven av en klarsynt nämndeman som besitter både integritet och civilkurage.

En liten bakgrundsteckning:

Fadern i målet är FN-flykting. Han flydde från krig i sitt hemland och fick en fristad i Sverige. Fadern är en mycket kunnig person, som vet vilka rättigheter han har. Han fick en chock när han kom i socialtjänstens blickfång. Fadern uttalar sig enligt följande: "Jag flydde från ett helvete i mitt hemland, för att hamna i ett ännu värre helvete i Sverige. De har tagit min son."

I tron att de rättigheter som han känner till är allmängiltiga, tog fadern kontakt med en riksdagsman och klagade på den behandling som han och hans familj hade blivit utsatta för av socialtjänsten. Riksdagsmannen rekommenderade honom att ta kontakt med en jurist i Göteborg som han kunde begära förordnad som offentligt biträde i målet.

I tre efter varandra följande beslut har lagmannen i länsrätten vägrat att förordna faderns ombud som offentligt biträde - med påstående om det långa avståndet mellan orterna. Redan vid första beslutet förordnade lagmannen i länsrätten ett annat biträde men fadern har vägrat att ens prata med denne. Eftersom fadern inte kunde betala sitt ombud att företa resan och föra hans talan vid den muntliga förhandlingen och han har vägrat det offentliga biträdet att yttra sig i saken har fadern fått föra sin egen talan.

Det skall noteras att det är samma domare dvs lagmannen som meddelade domen om LVU-omhändertagande för pojken.

Länsrätten har således medverkat till att ett justitiemord har begåtts. Det här fallet är dock inte unikt.

 

 

 

 

 

Skiljaktig mening.

 

Nämndemannen BLV är skiljaktig och anför följande.

 

Pojken har av skolpersonal beskrivits som duktig och ambitiös men med svårigheter att skilja mellan rätt och fel samt att lyssna och hantera tillsägelser. Han har i skolan uppvisat oro och koncentrationssvårigheter och har vid flera tillfällen berättat för personer i sin omgivning att han utsätts för misshandel av fadern. Det har dock inte visats att någon misshandel ägt rum. Vad vittnet uppgivit rörande faderns miss­handel av sonen medför, med hänsyn till den ovänskap som råder mellan vittnet och fadern, ingen annan bedömning. Fadern och hans hustru har begränsade ekonomiska till­gångar och uppbär försörjningsstöd. Pojken är nu placerad i ett familjehem som synes vara välbeställt. Med hänsyn till vad som sålunda framkommit om de skilda ekonomiska förhållandena behöver pojkens önskan om att få kvarstanna i familjehemmet inte i sig betyda att förhållandena hos fadern är sådana att ett boende hos fadern inte är förenligt med pojkens bästa. Fadern har flera gånger bett socialnämnden om ekonomisk hjälp för att pojken skall kunna få sådana saker som tillhör det normala för en pojke i hans ålder, till exempel cykel och mobiltelefon. Han har inte fått någon hjälp av socialnämnden. Socialnämnden har därvid inte uppfyllt sin skyldighet att hjälpa fadern i hans föräldraskap. Det har i målet framkommit att pojken har en viss rädsla för fadern och att vissa brister i förälderns omsorg om sonen föreligger. Med hänsyn till föreliggande kulturella skillnader och då faderns hustru synes ha en viss stabiliserande funktion i hemmet, finner jag att någon påtaglig risk för att pojkens hälsa eller utveckling skadas om han vistas i hemmet inte föreligger. Det förhållandet att vissa anmärkningar kan riktas mot för­hållandena i faderns hem innebär således, enligt min mening, inte att det kan anses ha visats att pojkens hälsa eller utveckling löper en påtaglig risk att skadas på grund därav. Förutsättningar för att bereda pojken vård med stöd av 2 § LVU föreligger därmed inte. Nämndens ansökan skall därför avslås. - I övrigt är jag ense med majoriteten.

 

 

 

Ruby Harrold-Claessons brev till nämndemannen pga hans skiljaktiga mening

 

Oskarshamnsfallet - Är domstolsprövning en garanti för rättssäkerhet?

Av Brita Sundberg-Weitman

 

Domare polisanmäls för tjänstefel

Nyhetsnotis i Oskarshamns-Tidningen

 

Domarkåren förbjuder effektivt försvar
Av Max Scharnberg

 

 

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

 

 

 

Skärsbo - FÖRLÅT!

”60-talets Skärsbo är inget jag är stolt över”
Föreståndarens närmaste man ber om ursäkt

Av Pär-Uno Ström, redaktör

 

 

 

 


Pär-Uno Ström är journalist på Alingsås Tidning. Artikeln är tidigare publicerad i AT den 23 december 2005. Den ingår i en serie av två artiklar av samma författare som publicerades samma dag..

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

– Det var tuffa tag. Det medger Lars ”Lasso” Ericson, assistent åt den bortgångne föreståndaren på pojkhemmet Skärsbo. Ericson förnekar inte att det delats ut slag och bestraffningar mot intagna.

– 1960-talets Skärsbo är inget jag är stolt över. Jag kan be om ursäkt, säger han.
AT har varit i kontakt med ett flertal före detta Skärsboanställda,men ingen utom Lars Ericson vill träda fram och berätta. Tveklöst är emellertid att samtliga anser att det var en mycket tuff anda där. Föreståndaren krävde ordning och reda såväl mot intagna som personal. Anställda som trakasserades förekom och ytterst få vågade kritisera föreståndaren.

– Gjorde man det kunde man förlora jobbet. Jag svalde förtret många gånger, men ändå arbetade vi tillsammans i åtta år fram
till 1967. På något sätt blev jag accepterad för min praktiska läggning. Vi byggde garage, fotbollsplan, ishockeyrink och ordnade sport- och friluftsaktiviteter. Det blev jag anförtrodd att ansvara för, berättar Lars. På Skärsbo fanns även en grundskola med
periodvis mellan- eller högstadie.

OM TV-DOKUMENTÄREN tycker Lars att den visar övergrepp enligt dagens sätt att se det. Men att det var i den omfattningen har han svårt att tro och allra minst sexuella övergrepp. Något sådant såg han aldrig.

– Då som nu var det inte tillåtet att aga barn. Det försvann genom 1960 års barnavårdslag. Innan dess gällde lagen om skyddsuppfostran från 1924. Där stod att en nämnd kan fatta beslut om att tilldela aga. Frågar man någon som gick i skolan på 1960-talet så är det många som fått örfilar, säger Lars, som med detta inte vill försvara det som hände på Skärsbo.

Under intervjun återkommer han flera gånger till de bestraffningar som utdelades. Ett fundamentalt fel menar Lars var myndigheternas syn på uppfostran att alla barn var stöpta i samma form.

– Så är det naturligtvis inte. Har man inte förmåga att känna av enskildas behov då ska man inte vara socialarbetare. Pojkarna på Skärsbo var rädda för att bli bestraffade. Jag försökte ändå vara hygglig mot dem. Jag krävde också ordning och reda. Det behövdes en fast hand. Bestraffningar delade jag ut, men aldrig godtyckligt mot någon.

1957 var Lars Ericson praktikant på Skärsbo för att två år senare erbjudas jobb som assistent och föreståndarens närmaste man.

– På den tiden fick inte socialvården kosta något. Många på Skärsbo saknade utbildning. Kunde man spela fotboll fick man anställning.

Ungefär så var det. Någon insyn förekom inte. Att Skärsbo och andra barnhem ska utredas tror Lars inte kommer att leda till något.

– Det går inte att jämföra dåtiden med dagens mått på övergrepp. Situationen i Norge är också annorlunda. Där orsakade världskriget att många kvinnor blev gravida och där pappan var tysk. Dessa barn och kvinnor blev sedan allmänt villebråd. Lars menar ändå det som speglats i tv gett ett visst tidsdokument.

– Det var inte utan orsak pojkarna kom hit. Många hade trassliga hemförhållanden. De var bråkiga och hade svårt att klara sig i skolan.

– Men ibland kanske det varit bättre om föräldrarna tagits in. För många har det också gått bra senare i livet. Jag har fortfarande kontakt med flera av de före detta intagna.

LARS UTBILDADE sig senare på socialhögskolan och arbetade bland annat som avdelningschefpå socialkontoret i Alingsås kommun, för att 1981 vara tillbaka på Skärsbo igen. Då som föreståndare. Det var han ända till 1992 några månader innan verksamheten lades ner.

– Dessa år minns jag som betydligt ljusare. Samhället hade då en annan inställning och en betydligt mer utvecklad ungdomsvård. Annat var det på 1960- talet. Då borde man ställt högre krav institutionerna. Om det sedan ändå förekommer övergrepp i nutid enligt det Uppdrag granskning uppmärksammat i Kalmar är det skrämmande, säger han.


Fakta
Skärsbo byggdes 1905 som en privatägd herrgård för att 1924 bli ett barnhem. Huvudman för detta var en
stiftelse. År 1955 övertog barnavårdsnämnden i Göteborg Skärsbo med inriktning som fosterhem åt pojkar. Denna verksamhet fanns till 1992 då lokalerna uppläts till Anonyma Alkoholister. Det fanns även planer i mitten på 1980-talet att göra Skärsbo till en sluten och rymningssäker ungdomsenhet, men detta skrinlades efter protester från närboende och personal. Sedan mitten av 1990-talet är det Alingsås kommuns handikappomsorg som har verksamhet där för autistiska barn.


KÄLLA: LARS ERICSON

 

 

LÖPSEDELN: Fd anställd på Skärsbo:“FÖRLÅT!”

Nya vittnesmål om hårda tag Pdf-fil

 

De minns åren på pojkhemmet med vånda
Johnny Lindén och Kenny Modig berättar om tiden på Skärsbo
Av Pär-Uno Ström
Pdf-fil

 

De minns åren på pojkhemmet med vånda
Johnny Lindén och Kenny Modig berättar om tiden på Skärsbo
Av Pär-Uno Ström

 

Barn blir inlåsta i isoleringscell

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Barn och unga kränktes på Ekbacken

Text: Peter Bagge

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Skärsbo - De minns åren på pojkhemmet med vånda

De minns åren på pojkhemmet med vånda
Johnny Lindén och Kenny Modig berättar om tiden på Skärsbo
Av Pär-Uno Ström, redaktör

 

 

 

 


Pär-Uno Ström är journalist på Alingsås Tidning. Artikeln är tidigare publicerad i AT den 23 december 2005. Den ingår i en serie av två artiklar av samma författare som publicerades samma dag..

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

Tv-dokumentären om övergrepp mot barnhemsbarn under 50-, 60- och 70-talen har väckt starka känslor. I programmet Dokument inifrån granskades bland annat pojkhemmet Skärsbo utanför Alingsås.


– En institution där slag och bestraffningar hörde till vardagen, berättar Johnny Lindén, en av hundratals pojkar som bodde där. I dag är Johnny en medelålders man som hoppas på upprättelse. Det gör även Kenny Modig efter tre år på samma hem.

Skärsbo var bara en i raden av landets många barnhem på den tiden. I Dokument inifrån och inslaget om Stulen barndom speglade journalisten Thomas Kanger förhållandena både i Sverige och Norge. I grannlandet har en landsomfattande granskning av barnhemmens verksamhet mellan 1945 och 1980 gjorts. Det har resulterat i att regering och storting bett barnhemsbarnen om ursäkt för den misshandel de utsattes för. Mycket talar för att liknande kommer att ska i Sverige. Efter tv-programmet med bland annat intervjuer med sex män som bott på Skärsbo har folkhälso- och socialtjänstminister Morgan Johansson sagt att han är angelägen att få reda på vad som hänt och att ge utsatta möjlighet att föra fram sina berättelser. Regeringen ryggar inte för frågan om ekonomisk ersättning, men först måste de veta hur kontrollen av barnhemmen såg ut. Slag, bestraffningar, sexuella övergrepp är uppgifter från ett 40- tal män som bodde på Skärsbo 1955–75, och som har skakat om bilden av barnhemmen. SVT:s debattforum på internet visar också att åtskilliga reagerat på behandlingen. Föreningen Samhällets styvbarn välkomnar nu granskningen men uttrycker samtidigt oro. Socialstyrelsen hade ett övergripande ansvar på den tiden. Nu ska de granska sig själva och föreningen är rädd för att det inte grävs tillräckligt djupt. Göteborgaren Johnny Lindén var tio, elva år när han bodde på Skärsbo i början på 60-talet. År han minns som mörka och kärlekslösa.

– Det har präglat mitt liv, säger Johnny när vi sammanstrålar vid Högsbo kyrka. Hit brukar Johnny gå för att träffa David Stenfelt, diakon i församlingen, och en vän han anförtrott sig åt.

JOHNNY Lindén växte upp i ett arbetarhem i Göteborg. I slutet av 1950-talet skilde sig föräldrarna. Det var en av anledningarna till att han placerades på barnhem. Mamman saknade yrkesutbildning och ansågs ha svårt att försörja familjen. Johnny var också ett energiskt barn. Fram till 16-årsåldern bodde han på olika barnhem, bland annat Vidkärrshemmet i Göteborg, Sveriges största barnhem som lades ner 1976. Här har boende också berättat om misshandel och sexuella övergrepp, men det som främst etsat sig fast i minnet på Johnny är Skärsbo utanför Alingsås.

– Här var extremt militärisk ordning. Föreståndaren styrde allt med järnhand. Ingen i personalen vågade säga emot honom.
Misshandel, fysiskt som psykiskt, förekom enskilt och inför andra. Vi visiterades nakna när vi tvättat oss på kvällen. Det kändes oerhört kränkande, berättar Johnny, som också har en minnesbild av vårdare som försökt få pojkar att slå varandra.


Under tv-dokumentären framkom även sexuella övergrepp mot en pojke.
– Han hade blivit inkallad till kontoret. Där fick han också ta av sig tröjan och blev slagen. När spår sedan syntes på kroppen efter misshandeln nekades han permission för att anhöriga inte skulle se det. En annan pojke ska fått bröstbenet inslaget medan en tredje fått ett slag åt örat så han tappade hörseln, berättar Johnny.

 

Huvudman för Skärsbo var barnavårdsnämnden inom socialtjänsten Göteborg, vilket innebar att det under dessa år var tonårspojkar från Göteborg som bodde där. De flesta var i 14–15- årsåldern.

 

FÖR FLERA av Johnnys kamrater har livet varit hårt även fortsättningsvis och inneburit en för tidig död. Om detta har med Skärsbo att göra låter han vara osagt, men vistelsen där var knappast något som hjälpte de som redan hade det svårt.


Att en staty till minne av Vidkärrs barnhem sedan rests med en inskription att ”här har många barn mött kärlek och omtanke och fått en god start i livet” är rent osmakligt, menar Johnny. Ett hån mot många barnhemsbarn.

– Sanningen är i stället den att flertalet gick vidare till ungdomsvårdsskolor, fängelser, psykiatriska klinker, blev narkomaner eller tog livet av sig.

Själv beskriver sig Johnny som en person som haft svårt att finna ro i livet även om han inte fastnat i svårare laster och har klarat sin försörjning.

För Kenny Modig, som tillbringade tre år på Skärsbo i början av 1970-talet, har livet också varit tufft. Skolan gick inte så bra. Han var ett livligt barn och placerades mot sin vilja på barnhem.


– Det är bra att förhållandena äntligen kommer fram. Det var grymt för oss barn på Skärsbo. Det var självmordstankar varje dag. Jag grät när jag såg filmen på tv, berättar Kenny.

EN GÅNG hade han glömt att borsta tänderna.
– Det fick personalen reda på eftersom de kollade om tandborsten var våt. En vårdare slet då upp mig ur sängen, drog mig till handfatet och tryckte ner tandkrämstuben i halsen. Jag spydde som en katt, men vårdaren slog och skrattade åt mig. Han kastade sedan en nyckelknippa i huvudet så det började blöda. En annan gång kastade de in mig i en spegel, som gick i tusen bitar och så blodvite uppstod.


– Föreståndaren fick också för sig att jag stulit pengar. Jag nekade eftersom jag fått dem av mamma, men det trodde han inte på. I stället slog han mig i magen och ryggen tills jag sa att jag stulit dem. Detta är bara några episoder hur det gick till på Skärsbo på 1970-talet. Här fanns ingen vård. Det var sadism och övergrepp mot försvarslösa barn i en verksamhet utan insyn men där ledningen ville ge en positiv bild utåt, berättar Kenny Modig, i dag 47 år. Han lever ett lyckligt familjeliv i Mölndal med fru och fyra barn.


Pär-Uno Ström
0322 - 67 00 48
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

 

LÖPSEDELN: Fd anställd på Skärsbo:“FÖRLÅT!”

Nya vittnesmål om hårda tag Pdf-fil

 

”60-talets Skärsbo är inget jag är stolt över”
Föreståndarens närmaste man ber om ursäkt

Av Pär-Uno Ström

 

De minns åren på pojkhemmet med vånda
Johnny Lindén och Kenny Modig berättar om tiden på Skärsbo
Av Pär-Uno Ström
Pdf-fil

 

Barn blir inlåsta i isoleringscell

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Barn och unga kränktes på Ekbacken

Text: Peter Bagge

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Skandalen på barnhem i Wales

 

Skandalen barnhem i Wales

Av Kerstin Lindman-Strafford

London 19.2.2000

 

 


Kerstin Lindman-Strafford är utrikeskorrespondent. Artikeln är tidigare publicerad under rubriken NOTERAT i Hufvudstadsbladet den 19 februari 2000.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

Hundratals barn och ungdomar blev offer för systematisk sexuell misshandel under en tjugoårsperiod från 1974 till tidigt 90-tal i barnhem i norra Wales.

Det är i alla fall inte en plötslig upptäckt. De senaste fem-sex åren har alltmer upprörande information läckt ut från barn- och ungdomshem runtom i landet och en del av personalen i hemmen avtjänar redan fängelsestraff.

Men enligt en utredning som offentliggjordes tidigare i veckan i Storbritannien var de sexuella övergreppen långt mer utbredda i Wales än man hade vetat, och i städer som Chester och Wrexham utnyttjades unga pojkar av pedofilringar med hjälp av föreståndarna i hemmen som själva var pedofiler.

Exploateringen av barn och ungdomar i Wales är brittiska socialmyndigheters största och värsta skandal någonsin. Men hur kunde det ske år efter år? Märkte ingen? Reagerade ingen?

Svaret är att barn rapporterade om det till en personal som valde att vända ryggen. Det är ett tecken på hur föga man brydde sig om att lyssna till de svagaste i samhället barnen utan röst - att klagomålen avfärdades med en axelryckning.

 

Ingen trodde

Trots att en kvinnlig anställd hade anmält saken och en polisundersökning inleddes i norra Wales vid slutet av 80talet hette det om Alison Taylor att "hon var en skrikig bråkmakare". Hon avskedades från sin post, men fortsatte idogt att samla material och det ledde småningom till åtal mot ett antal av gärningsmännen.

Nuvarande konservativa ledaren William Hague gav 1996 som minister för Wales order om den undersökning som nu har offentliggjorts. Men att så många av gärningsmännen så länge kunde gå skottfria anses bero på att pedofilerna fanns på högsta nivå inom lokaladministrationen och polisen.

Under de ca tjugo år det gäller hade norra Wales' socialmyndigheter hand om minst 9 500 barn. 650 klagomål registrerades och anklagelser riktades mot 148 anställda.

För många av offren är det i alla fall nu för sent. Tolv av de sexuellt misshandlade begick självmord. Andra är permanent skadade och lider av svåra depressioner.

Till det mest skakande i domare Waterhousesundersökning är hur människor i uppsatt ställning konspirerade och höll tyst om det skedda. Pojkarna - de sexuella offren var oftast pojkar - ansågs så värdelösa att de kunde brutaliseras utan att gärningsmännen förebrådde sig.

Pojkarna var ju ingens barn', vem skulle bry sig om vad som hände dem. Så resonerade man.

 

Inspektörer utifrån

Det är naturligtvis ett positivt tecken att ett så avskyvärt beteende har uppdagats. Men orosmolnen har inte blåst bort. Det är nämligen långt ifrån klart att norra Wales' barn- och ungdomshem är ensamma om att utnyttja barn sexuellt.

Enligt en granskning av hemmen för barn och ungdomar så sent som för sexton månader sedan fanns det inte ett enda hem som uppfyllde alla lagstadgade garantier. En socialvårdsbyrå vars uppgift är att göra plötsliga oförberedda granskningar av hemmen har numera införts, men besöken är slumpartade.

De inspekterande teamen består av lokalanställda, och för att förhindra att man tiger för att skydda bekanta anses det att inspektörerna bör komma utifrån. Men lokaladministrationen eller kommunerna vars uppgift det är att reagera på rapporten styrs av olika partipolitiska färger, och deras ekonomiska prioriteringar beaktar sällan barnhemmens behov.

I den upprörda debatten som nu förs i engelska medier är den alltöverskuggande frågan således: kunde det hända också i dag?

Christian Wolmar som har skrivit en kommande bok om skandaler i barn- och ungdomshem anser att man i många fall tycker att det räcker med att hemmen granskas en gång, en rapport tillställs kommunen, och man gör en del små kosmetiska förändringar. Precis som med åldringshem.

 

Manlig personal

Den underliggande orsaken till att sexuellt utnyttjande har kunnat förekomma är att hemmen sedan mitten av 60-talet har haft manliga föreståndare och en stor utsträckning manlig personal, säger Wolmar. Enligt allmänna statistiska undersökningar brukar flickor utnyttjas sexuellt mera än pojkar. Pedofilerna har kunnat gömma sig bakom statistiken.

Men det är en ren tragedi om erfarenheterna i norra Wales nu skall leda till att kommunerna anställer enbart kvinnor i hemmen, anser Wolmar. Besvärliga och antisociala pojkar behöver fungerande manliga förebilder.

Pedofilskandalen har också lett till oro på ett annat område. Det har blivit allt vanligare att kommunerna försöker finna fosterföräldrar för barn vars föräldrar inte kan ta hand om dem. Det är svårt att göra en regelbunden kontroll av fosterföräldrarna, säger man, och viktigt att inte överdriva farorna.

Ronald Waterhouse själv varnade nyligen socialmyndigheterna och uppmanade dem att vara på sin vakt. Av 56 000 barn i England och Wales befinner sig mer 37 000 i fosterhem. Sexuellt utnyttjande kan förekomma och det är troligt att pedofiler finns också här.

Waterhouse kommenterar att hur chockerande det än kan te sig för utomstående så före drar många barn att hålla tyst av rädsla för att skickas till en obekant trakt och ett främmande barnhem.

Skyddsorganisationen för barn NSPCC säger att det finns hjälp i form av en nationell hjälptelefon som barn kan ringa. 50 fall av sexuell misshandel granskas för närvarande, och fallen rör så små barn som 5-åringar.

Men frågan är förstås hur gärningsmännen kan upptäckas, alla som i tysthet utnyttjar dem de erbjudit sig att skydda. Waterhouses rapport har nämligen ett chockartat fel - och det gör att framtiden känns oroväckande.

Felet är att rapporten inte namnger alla skyldiga. Under intensiv påtryckning tvingades man uppge namnet på 28 av de värsta gärningsmännen. Men man vet inte var de finns. Man vet inte om de arbetar med barn. Det gäller att finna dem, heter det.

Måtte det ske, men mer än en droppe i oceanen är det ju inte.

 

Barn i familjehem får sällan hjälp

Barn i familjehem omplaceras ofta

Hundreds of children abused in British foster homes

Children in care need outside adult friends for protection

Tillbaka till Artikelindex

Socialtjänstens arrogans

Socialtjänstens arrogans

 

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.
Artikeln är tidigare publicerad i Blekinge Läns Tidning och Blt.se den 17 februari 2006.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"När ett barn placeras skall det i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående. Vad som är bäst för barnet skall dock alltid beaktas" enligt Socialtjänstlagen (SoL) 6:5.

 

 

 

Lagen om släktingplacering bifölls av en enig riksdag 1997 och trädde i kraft den 1/1 1998 sedan eldsjälarna i Mormorsupproret krävde att själva ta hand om sina barnbarn. Enligt lagen skulle mor- och farföräldrar eller andra släktingar utredas på samma sätt som dem som socialtjänsten utser som fosterhem åt LVU-ade barn. 

 

 

 

Fem år var en alldeles för kort tid för att lagen skulle fått genomslag ute på Socialkontoren !” svaradesocialminister Berit Andnor när Mormorsupproret påpekade att den inte hade lämnat några spår i socialtjänstens praxis. Socialtjänsten personal ställs inte till svars för sitt ointresse att ta del av de lagändringar som utgör själva basen för deras verksamhet.

 

 

 

Nu har lagen om släktingplacering funnits i snart tio år men ändå fortsätter socialtjänsten att diskriminera barnens släktingar. Detta utgör inte enbart ett brott mot svensk lag utan även mot Artikel 8 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Artikel 16 i FN:s Barnkonvention.

 

 

 

Fallet Anna är ett typexempel på socialtjänstens arrogans och diskriminering mot barns släktingar. Argumenten som socialen framför mot att Anna ska bo hos sin syster och hennes familj är helt absurda. Systern anses vara för ung och att hon skulle ha "svårt att skilja på sin mammaroll och sin systerroll". Detta är nonsens! Själv känner jag till ett fall där en 15-årig yngling född 1980 tog på sig ansvaret att vara far till sin 12-årige lillebror som höll på att spåra ur sedan fadern dött och modern inte mäktat att kontrollera honom. Tursamt nog kom inte deras fall i socialens blickpunkt annars hade den lille pojken varit helt förstörd idag.

 

 

 

Socialtjänsten har redan misslyckats med den "vård" som de erbjöd Anna. I rapporten "Sammanbrott i familjehem" konstaterar Socialstyrelsen att 44 % av placeringarna avbryts oplanerat. Siffran över haverier för barn placerade i släktinghem är 2 - 4 %.

 

 

 

"Barn som är i stånd att bilda egna åsikter skall tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad" lyder Artikel 12 i FN:s Barnkonvention. Ni måste lyssna på Anna!.

 

 

 

Socialbyråkraterna har tydligen glömt att Blod är tjockare än vatten!

 

 

 

 

 

 

 

Socialtjänstens arrogans
Av Ruby Harrold-Claesson

 

 

 

Storasystern får inte ta hand om 13-åriga Anna
Av Simone Hansen

 

 

 

Blod är tjockare än vatten
Av Hans Hjortsjö


Barndom i fosterhjem i egen slekt
Amy Holtans doktorgrad


Myndighederne ved ikke
Af Kirsten Skovbo

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

Strömstad år 1703 ?

 

Strömstad år 1703?

Nej, denna händelse äger rum i mars 1997. Häxprocessernas tid är inte förbi och följande utspelas

 

Av Lars Jörgensson

 


Den här mycket personliga redogörelsen om hur en flicka och hennes familj skadas av en psykolog som planterar misstankar om sexuella övergrepp på barnet är skriven av Lars Jörgensson för publicering på NKMR:s hemsida.

Familjen lät sig inte nedtryckas av personalen vid socialtjänsten och socialnämnden i Strömstads kommun. De stämde Strömstads kommun i Strömstads tingsrätt för fel och försummelse i tjänsteutövningen.

Och familjen vann en slutgiltig seger över maktmissbruket.


 

Med anledning av att min (då åttaåriga) dotter drabbas av ätstörningar tar min fru kontakt med en leg. psykolog för ett besök. Dagen före det personliga besöket undersöks dottern av en barnläkare på Uddevalla barnklinik där det konstateras att flickan är fullt frisk. Varken uttorkad eller underviktig. Familjen är överens om att orsaken till dessa störningar bör utredas trots att ätstörningarna upphör redan innan besöket hos psykologen och framhåller att utredning helst bör ske polikliniskt för flickans bästa. Den eminente psykologen ägnar ca tre minuter för samtal med min dotter utan att på något sätt informera sig om min dotter ev. påverkats av problem som kamratrelationer, mobbing o.s.v. Resterande besökstid ägnas åt modern som är invandrare och har begränsad förmåga att uttrycka sig nyanserat på svenska och likaledes viss svårighet att förstå svenska. Utredning avvaktas.

 

Vid samrådsgruppmöte influeras deltagarna, av den eminente psykologens fabuleringsförmåga, i en symtombeskrivning som inte har någon förankring i verkligheten. Samrådsgruppen samtycker till att utredning bör ske genom inläggning då detta är en klinikstrategi. BUP i Uddevalla samtycker till utredning genom inläggning med eller utan vetskap om att tillräckligt underlag inte finns. Endast subjektiva antaganden föreligger.

 

Tre veckor senare kallas båda föräldrarna till samtal och psykologen skriver i sin journal " Är föräldrarna fortfarande negativa till utredning, ser vi oss enl. lag föranledda att bekantgöra misstanke om sexuella övergrepp för socialtjänsten."

 

Föräldrarna hävdar poliklinisk utredning.

 

Efter en anmälan till socialen friskriver sig den eminente psykologen från vidare ansvar.

 

 

Nu börjar själva häxprocessen år 1997

Socialen kontaktar polisen och framför att undertecknad kunde vara en möjlig gärningsman. Samrådsgruppens möte konstaterade att underlaget för att fullfölja en polisiär anmälan var bristfälligt.

Socialsekreterare gör på uppmaning av modern ett hembesök där de först vill avhysa fadern från bostaden men senare ändrar sig då deras (psykologens) misstankar på intet sätt kan bekräftas och ingen skyddsaspekt görs gällande. Kontaktar min advokat för att stämma kommunen. Tema: Fel och försummelse i tjänsteutövning. Socialförvaltningens ultimatum är att den av BUP föreslagna utredningen skulle genomföras med tvång om så var nödvändigt!! Tid för inläggning av familjen bokas på BUP av socialen. Hela aktionen går alltså ut på att genom tvång genomföra den utredning som psykologen förordar.

 

Familjen hävdar sin rätt till alternativ utredningsform.

 

 

Fjorton dagar senare. Situationen ställs nu på sin spets

Ett möte med omsorgsnämnden. Jag får intrycket att de flesta i mötet är ett gäng uteliggare, "dagen efter". Illaluktande, okammade, rödmosiga i ansiktet och dåligt klädda. Underlaget för mötet kommer nämnden tillhanda först två (2) timmar efter det att mötet påbörjats. Den grå massan influeras, hårdhudade att de står rätt upp utan ryggrad.

 

Och ett beslut fattas. Omedelbart omhändertagande enl. LVU

utan att någon klar skyddsaspekt fanns eller att sannolika skäl förelåg som tydde på fara för att flickans hälsa var för handen. Beslut fattas på ett klart otillräckligt underlag. Beslutet underställs Länsrättens prövning.

Den utredning som nu genomförs (inför Länsrättens prövning) under en vecka på BUP i Uddevalla bekräftar inte på något sätt omsorgsnämndens insinuationer och kommunen tar tillbaka sitt beslut om omedelbart omhändertagande strax innan förhandlingar med länsrätten. Dessutom tillfrågas jag om jag ämnar ta tillbaka min stämning mot kommunen!!!

 

 

Tingsrätten i Strömstad

kritiserar i sin dom daterad 1998-06-15 kommunen i dess handläggning av ärendet men ställer sig ändå på kommunens sida.
En domare lämnar en utförlig reservation mot tingsrättens dom. Han finner att kommunen har gjort sig skyldig till fel och försummelse i tjänsteutövningen som berättigar till skadestånd.


Jag överklagar till Hovrätten för Västra Sverige och får rätt: I domen meddelad 2000-03-29 beslutar Hovrätten enhälligt att kommunen har gjort sig skyldig till fel och försummelse i tjänsteutövning som dessutom berättigar till skadestånd.

 


Kommunen överklagar till Högsta Domstolen men får inget prövningstillstånd. HD:s beslut är från 2001-03-13.Hovrättens dom står alltså fast.

 


Det gick fyra år och tre dagar från LVU till Högsta Domstolens utslag. Nu väntar skadeståndsprocessen och naturligtvis vill jag få till stånd en prövning i Europadomstolen vad gäller tillämpningen av Sveriges Rikes Grundlag.

 

"Den officiella makten skall utövas under lagarna"

 

Ställ upp för din rätt.



Allt för barnens bästa?

 

Pappan åtalad för incest - allt var lögn

 

En barnefars møte med "psykologisk kompetanse"

 

Fallet Frank i Lerum - Måtte det gå bra för småkillarna

 

Tillbaka till Artikelindex

Tillbaka till Pågående rättsfall

Tvångsomhändertagande av barn - Är detta nödvändigt i ett civiliserat,demokratiskt samhälle?

Tvångsomhändertagande av barn - Är detta nödvändigt i ett civiliserat, demokratiskt samhälle?

 

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand, Ordf. i NKMR

 

 

 

 

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i Aftonbladets diskussionsforum "Diskutera" den 12 december 2002. Inlägget har nr 258.

 

 

 
 
 
Åtskilliga personer är upprörda över fallet som presenterades i Uppdrag-Granskning i går kväll. Det var en mycket lämplig dag - de mänskliga rättigheternas dag - att ta upp frågan om tvångsomhändertagande av barn och familjesplittring genomförd av statsapparaten. Det onödiga ingripandet i den unga familjens privatliv utgör en kränkning av Artikel 8 i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. Omhändertagandet av barnet utgör en kränkning både av Europakonventionen och FN:s Barnkonvention Artikel 16.

 

Men som praktiserande jurist arbetar jag med åtskilliga fall som det som presenterades i Uppdrag-Granskning. Och som ordförande i NKMR får jag dagligen kontakt med föräldrar som har råkat ut för liknande rättsövergrepp.

 

För Er som ännu inte har kommit i kontakt med NKMR kan jag upplysa om att NKMR är den enda internordiska kommittén som arbetar för skydd av familjers rättigheter och för skydd av barn mot onödiga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar.

 

Jag hälsar Er välkomna att besöka NKMR:s hemsida på Internet. URL:et är: http://www.nkmr.org.

 

Artikelsektion är full av artiklar som handlar bl. a om just sådana rättsövergrepp som paret i Uppdrag-Granskning 2002-12-10 har varit utsatta för. Överst finns en artikel ”För dumma” för att ha barn där det finns en sammanställning av ett antal artiklar som rör just de rättsövergrepp som togs upp i Uppdrag Granskning. Därtill finns andra artiklar, bl. a ett fall av förtäckt adoption i Kumla, som utgör extraläsning i ämnet.

 

Beträffande Västrumsgården kan jag upplysa om följande:

 

1 - äldsta dottern i GT-artikelserien "Kampen om barnen. Götenefallet. En artikelserie i Göteborgs-Tidningen den 9 14 och 22 november 2002" utreddes på Västrumsgården.

 

2 - En kvinna från Kalmar, (se Mamman som "kidnappade" sin egen son: Efter tre år är såren fortfarande oläkta. Av Jan-Olov Persson i NKMR:s Arkiv 1) och hennes 12-årige son, kom också till Västrumsgården. Pojken kidnappades i sin skola i början av januari 2002 och fördes till Stockholm. Sedan dess har han inte tillåtits många kontakter med sin mor.

 

Jag känner också andra jurister vars klienter mot sin vilja har tvingats till utredning på Västrumsgården.

 

Socialen vet att de kan beställa utredningar från Västrumsgården.

 

 

Domarjäv

Jag hade hjälpt kalmar-modern när socialen i Nässjö hade tagit hennes barn i början av 1990-talet. I april 2001 när socialen ville tvångsomhänderta den nu 12-årige pojken ville hon ha mig som offentligt biträde. Domaren förvägrade henne hennes mänskliga rättighet, garanterad av Artikel 6 i Europakonventionen, att få företrädas av det ombud som hon själv valt. Domaren som intervjuades i Uppdrag Granskning har inte mitt förtroende. Han erkände dock att han inte hade kontrollerat uppgifterna i socialens utredning. Det gör de ju aldrig! Domarna som går socialtjänstens ärenden vägrar förordna kritiska jurister som ombud för föräldrar som blivit utsatta för socialtjänstens godtycke.

 
Själv brukar jag göra jävsinvändningar mot domarna, men den svenska domstolshierarkin är mycket okänslig beträffande jäv.

 

Förtäckt adoption

Karin och hennes man fick ha sin son i tre månader - Uppdrag Granskning berättade inte något om fosterföräldrarna och ekonomin bakom fosterhemsplaceringarna. Mina klienter, paret i Kumlafallet (jfr. ovan) fick inte en chans. Deras lilla flicka togs redan på BB. Jag har gjort polisanmälningar mot socialtjänsten med anledning av deras illojala användning av LVU-lagen, men åklagaren beslutade att inte ta upp fallet. Jag gjorde både en JK-anmälan och en polisanmälan mot domaren som avskrev målet utan att iaktta kommunikationsreglerna, men inte heller de anmälningarna ledde till någon åtgärd.

 

Vi i NKMR fortsätter med vår opinionsbildning mot barnstölderna i Sverige och de nordiska länderna. Fallet Karin och Lars är bara toppen på isberget!

 

Frågan som vi måste ställa oss är följande: Är dessa tvångsomhändertaganden av barn nödvändiga i ett civiliserat, demokratiskt samhälle?

 

Svaret måste bli ett rungande NEJ!

 

Läs gärna: 

 

Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn. Av Brita Sundberg-Weitman

 

Sven Hessles inlägg till Alexander Aminoffdebatten i SvD

 

"För dumma" för att ha barn

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

Vem bryr sig om omhändertagna barn i Finland?

Vem bryr sig om omhändertagna barn i Finland?

Av Birgitta Wulf, Solveig Holmström

 

 

 
Inlägget är publicerat som insändare på opinionssidan i Helsingin Sanomat den 8 juni 2011.

 

 

Den publiceras här med författarens benägna tillstånd..

Artikeln finns också på Suomi.

 

 


Vi är en grupp anhöriga, som är bekymrade över alltmer tilltagande och förhastade omhändertagande av barn och unga i vårt land. Till vår stora förvåning har vi i Finland lagt märke till hur man inte bryr sig om dessa barns mentala hälsa och välfärd!  På anstalterna har det inträffat misshandel och sexuella övergrepp. Varför tiger man om dessa trakasseringar? Vi är helt chockerade av barnens stora nöd och vi vill föra saken vidare.

Grunderna till omhändertaganden blir inte analyserade och tillräckligt utredda. Barnen kan bli tvungna att tillbringa långa tider på anstalter. Alldeles för många barn mår dåligt över att bli separerade från sina föräldrar och anhöriga. På anstalterna byts personalen ständigt. Till sommaren anställs enbart tillfällig personal till barnhem.
 

I Finland har man alltför länge föredragit anstaltsvård, fastän man erkänner, att familjevården är ett bättre alternativ. I Finland har också lagstiftningen fäst uppmärksamhet vid denna fråga. I anstaltsvården kan man aldrig skapa sådana förhållanden som skulle motsvara familjevården och barn har sällan nytta av anstaltsvård, utan deras tillstånd blir bara sämre. Vi är bestörta och besvikna över Finlands rättsväsen och hur barn överhuvudtaget blir behandlade!

 I olika kommuner är ett barns vårdkostnader mellan 50.000 -150.000 € per år. Har vi ens råd med detta? För att inte tala om hur mycket skam EU Finland visar utåt. Familjerna får inte det stöd som de behöver. Varken socialsystemet, rehabiliteringen eller arbetsmarknaden möts. Alla jobbar separat och den nya familjemodellen får förfalla. Barnen är omhändertagna och föräldrarna är arbetslösa eller annars utan stöd.

Till riksdagens talman har man i september 2010 gjort en förfrågan och då svarade omsorgsministern Paula Risikko (Samlingspartiet) följande:

“Enligt 32 § i barnskyddslagen ska innan ett barn placeras utom hemmet utredas vilka möjligheter den förälder hos vilket barnet inte i huvudsak bor, släktingar eller andra barnets närstående personer har att ta emot barnet eller på andra sätt stödja barnet.”


I riksdagen, där man stiftat lagen uppmuntras alla att arbeta för barnets bästa. Men så är det inte i praktiken. Varför? Vill ingen myndighet slutligen bry sig om, att förhindra för snabba och förhastade omhändertaganden. Så länge som familjeutredningarna pågår, kunde man undvika traumatiserade anstaltsplaceringar och låta de anhöriga ta hand om barnet. Om vi har råd att stödja andra länders banker, så borde vi också ha god vilja att hjälpa våra barn! Det är dessutom betydligt billigare och humanare att placera ett barn hos en anhörig. Brådskande och i hast gjorda omhändertagande av barn är helt obegripligt och hänsynslöst förfarande. Tjänstemännens förfarande skadar våra barn och illamåendet fortsätter, i värsta fall livet ut. Slutligen är det samhället som får betala dyrt för försummandet av våra barn. De anhöriga, som följer med barnets liv på anstalten, blir också lidande av situationen. De ser barnets hjälplösa och frågande uttryck - vad illa har jag gjort och när får jag komma hem?

Det verkar förunderligt, att samtidigt som många anhöriga önskar att få ta hand om barnet, försöker man rekrytera stödfamiljer genom tidningsannonser. Beslutsfattningsmaskineriet fungerar för trögt och barnets ouppklarade situation blir liggande i olika domstolar, medan barnet bara lider och lider …..

Barnen får inte själva välja. De blir underkastade de vuxnas egenmäktiga beslut och blir deras offerlamm.

Alla ni, som är bekymrade över våra barns och ungas framtid, agera! Vi får inte överge våra barn! NU måste vi göra någonting åt saken!

 

Birgitta Wulf, Helsingfors

Solveig Holmström, Esbo


Kukaan ei aja huostaanotettujen lasten etuja
Birgitta Wulf, Helsinki, Solveig Holmström, Espoo, Helsingin Sanoman mielipidesivulla - 8.6.2011

Barnmisshandel av psykiatrer och socialarbetare
Av J. P. Roos


Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

 

Skadestånd till Aboriginerbarn

Skadestånd till Aboriginerbarn

 

 

 

Krav på skadestånd till fler barn

Sydney TT
De första australiska aboriginer som får kompensation för att de tvångsseparerades från sina familjer som barn krävde i dag att det historiska skadeståndet ska gälla hela nationen.
Sydney TT 29 november 2006

 

 

 

 

De stulna barnen: Så försökte Australien utplåna sin urbefolkning
Av Agneta Didriksson

 

 

Tillbaka till Artikelindex

Skakad Baby Syndromet - Sambandet med vaccinering

Skakad Baby Syndromet –

Sambandet med vaccinering

Många barn som har det så kallade ”skakad baby syndromet” kan vara offer för en odiagnostiserad vaccinskada

Av Viera Scheibner, FD

 

 

 

 

Viera Scheibner, FD, är pensionerad forskare. Hon har bedrivit grundforskning och innehar doktorsgraden i naturvetenskap. Under loppet av sin framstående karriär har hon publicerat tre böcker och omkring 90 vetenskapliga rapporter i betydande vetenskapliga tidskrifter.

 

Sedan mitten av 1980-talet när hon bidrog till att utveckla the Cotwatch breathing monitor (elektronisk andningsövervakning) för spädbarn som är i riskzonen för att drabbas av plötslig spädbarnsdöd (sudden infant death syndrome; SIDS), har hon ingående forskat om vacciner och vaccinationer och publicerade 1993 boken Vaccination: The Medical Assault on the Immune System.

 

Dr Scheibner tillfrågas ofta av advokater om att avge expertutlåtanden i vaccinskademål och hon föreläser regelbundet. Hennes tidigare artiklar i NEXUS är SIDS/vaccines link (2/05) och the brain-eating bugs/vaccines connection (3/03).

 

Artikeln är tidigare publicerad i Nexus Magazine, Volym 5, nr 5 (augusti-September –98). Den återges här med författarens benägna tillstånd.

Webbmasters kommentar:
Radioprogrammet "Vetandets Värld" i Sveriges Radio P1 den 20 februari 2003 har titeln "Att vaccinera eller inte vaccinera". Programmet kan avlyssnas på http://www.sr.se/laddahem/p1/vetenskap/vetandet4.rm. OBS! Programmet ligger kvar endast en vecka.

 

 

På senare tid har nära nog en epidemi av det så kallade ”skakad baby syndromet” utbrutit. Föräldrar, vanligen fäderna, eller andra vårdare så som barnsköterskor har i ökad utsträckning anklagats för att ha skakat ett barn till den punkt där permanent hjärnskada uppstår och döden inträffar.  Varför? Föreligger det en aldrig tidigare sedd ökning av antalet människor som begår barnamord eller som har en avsikt att allvarligt skada spädbarn? Eller lurar här något mer ondskefullt?

 

För en tid sedan började jag få förfrågningar från försvarsadvokater eller de anklagade föräldrarna själva om att avge expertutlåtanden. Ett närmare studium av de här fallen avslöjade något påtagligt olycksbådande: i vart enda fall uppkom symptomen strax efter det att barnet vaccinerats.

 

Medan jag undersökte dessa barns personliga medicinska bakgrund baserad på omvårdarnas dagböcker och medicinska journaler, fann jag snabbt att barnen hade fått en eller flera serier av de så kallade standardsprutorna – hepatit B (gulsot), DTK (difteri, stelkramp, kikhosta), polio och HiB (Haemophilus influensa typ B) – strax innan de utvecklat sjukdomssymptom vilka resulterade i allvarlig hjärnskada eller döden.

 

Den vanliga bilden är att barnet föds och mår bra till att börja med. Vid vanligen två månaders ålder får det sin första serie av vacciner så som ovan. (Ibland ges en hepatit B-injektion strax efter födelsen medan mor och barn fortfarande ligger på sjukhuset.) Dock dör ett stort antal barn några dagar eller inom två till fyra veckor efter hepatit B-vaccinering, så som det har dokumenterats av VAERS [Vaccine Adverse Event Reporting System: Vaccinskadefalls rapportsystem] i USA. Och, barnet slutar utvecklas, börjar försämras, och utvecklar vanligen tecken på luftvägsinfektion. Så kommer den andra och tredje injektionen, och tragedin fullbordas: barnet kan gråta hejdlöst och otröstligt, kan upphöra att äta ordentligt, kräks, har svårigheter att svälja, blir lättirriterat, upphör att sova, och kan utveckla kramper med en gradvis tilltagande försämring av dess hälsotillstånd och huvudsakligen dess hjärnfunktion.

 

Denna försämring kan gå snabbt, eller tilltar i långsam takt tills föräldrarna märker att det är något allvarligt fel med barnet och rusar iväg med det till läkare eller sjukhus. Intressant nog tillfrågas de ofelbart om när barnet blev vaccinerat. När man får veta att barnet verkligen har blivit ”immuniserat” kanske föräldrarna får höra att symptomen kommer att avta helt. De skickas hem med rådet ”ge ert barn Panadol!” Om de framhärdar i att ta barnets reaktion på allvar betraktas de kanske som ängsliga föräldrar eller besvärliga människor. Och föräldrarna åker hem, och barnet förblir i ett allvarligt tillstånd eller dör.

 

Tills nyligen skulle vaccindöd bara ha kallats ”plötslig spädbarnsdöd”, i synnerhet om symptomen och fynden vid en patologisk undersökning var minimala. Nuförtiden kan dock föräldrar (eller åtminstone en av dem, vanligen fadern) i ett oroväckande stigande antal anklagas för att ha skakat barnet till döds. De anklagade kanske till och med ”erkänner” att de skakat barnet exempelvis då de funnit barnet liggande stilla utan att andas och/eller med en glasartad blick och att de då skakat det försiktigt – vilket bara är naturligt – i ett försök att återuppliva det. Ironiskt nog räddar de ibland barnets liv för att sedan anklagas för de inre skador som ursprungligen fick barnet att sluta andas och vilka redan fanns när de skakade barnet för att rädda det.

 

Vad föräldrarna än säger vänds det emot dem. Om de gråter och är känsliga anklagas de för att visa skuldkänslor. Om de lyckas vara samlade och kyliga kommer de att kallas beräknande och kontrollerade – och skyldiga på grund av det.

 

I ett annat scenario försöker de förvirrade föräldrarna beskriva symptomen för en tjänstgörande läkare på ett sjukhus eller en klinik men har ingen som helst möjlighet att förklara vad som har hänt deras barn. Senare uppdagar de till sin chock och förskräckelse att medan de beskrev de iakttagna symptomen skrev läkaren eller någon annan medlem av personalen tre olycksbådande ord i journalen: skakad baby syndrom.

 

Många av dessa föräldrar anklagas till och med och döms slutligen till fängelse för ett brott som någon annan begått. Några av de här målen får sin upplösning efter överklagande i en frikännande dom eller har vunnits genom expertutlåtanden vilka har visat på vacciner som orsaken till de iakttagna skadorna eller dödsfallen. Det är emellertid bara Gud och en bra advokat som kan hjälpa de föräldrar eller vårdare vilka råkar vara lågutbildade, eller tidigare är straffade, i synnerhet för våldsbrott, eller som tidigare har vårdat ett barn som dött på ett liknande ”oförklarligt” sätt, eller, än värre, som har varit vaccinskadat och haft en bruten arm eller en skallfraktur. I ökad utsträckning erbjuds föräldrarna en ”uppgörelse”: om de bekänner och/eller erkänner sig skyldiga får de bara några års fängelse; om inte riskerar de ett 20-årigt fängelsestraff.

 

En amerikansk socialarbetare har sagt mig att många fosterföräldrar lider i USA:s fängelser. Först tvingas de att vaccinera sina skyddslingar, och sedan anklagas de för att ha orsakat kurens biverkningar eller annans död.

 

Det är oundvikligen så att möjligheten för att barnamord eller misshandel föreligger i några utav fallen. Det finns emellertid inget rimligt skäl till att så många föräldrar eller andra vårdare plötsligt skulle börja bete sig på detta sätt. Det är otroligt okänsligt och hårdhudat att omedelbart misstänka och anklaga de förvirrade, oskyldiga föräldrarna för att skada sitt eget barn.

 

MEDICINSKA STUDIER

Låt oss nu se på medicinsk litteratur som behandlar skakat barn syndrom och barnmisshandel.

 

Caffey (1972, 1974)1, 2 beskrev ”det pisksnärtsskakade spädbarnssyndromet” som ett resultat av att man med händerna skakat i extremiteterna och genom pisksnärt orsakat intrakraniala och intraokulära blödningar, kopplade med bestående hjärnskada och mental efterblivenhet. Han hänvisade till sin egen rapport, publicerad nästan 30 år före de ovannämnda rapporterna, vilken beskriver vad han kallade ”de ursprungliga sex misshandlade spädbarnen från 1945”. De väsentliga elementen i denna beskrivning var subduralt hematom (blödning inne i hjärnan), intraokulära blödningar och flerfaldiga dragskador på de långa benen. Dessa iakttagelser blev en mall för ”bevisen” att ett barn hade blivit skakat innan dessa tecken uppkom.

 

Reece (1993)3 analyserade dödlig barnmisshandel och plötslig spädbarnsdöd (sudden infant death syndrome; SIDS) och behandlade de svåra diagnostiska avgörandena. Han underströk att barnläkare, husläkare, patologer och barnrättsorganisationer sätts på svåra prov när det gäller att särskilja ett dödsfall i SIDS och ett orsakat av misshandel. Å ena sidan måste de rapportera fall av misstänkt barnmisshandel och skydda övriga barn i familjen; å andra sidan instämmer alla i att kunskapen inom detta fält är otillräcklig och att många fall är motsägelsefulla.

 

Duhaime m fl (1992)4 skrev att ”patienter med blödningar i hjärnan och utan tidigare skador måste också ha kliniska spår och röntgenspår av trubbigt våld mot huvudet, oförklarade frakturer på de långa benen eller andra åsamkade skador i mjukvävnad, för att man fullständigt ska kunna eliminera möjligheten av spontana intrakraniala blödningar vilka i sällsynta fall uppträder efter en kärlmissbildning eller en blödarsjukdom”.

 

Det är inte omöjligt att några föräldrar och vårdare kan orsaka ovannämnda skador genom att vanvårda barn, men man måste vara mycket varsam i tolkningen av likartade patologiska iakttagelser av skador med andra upphov vilka inte har någonting med yttre våld och vanskötsel av barn att göra.

 

 

Jag kommer aldrig att glömma fadern till ett tiomånaders barn som, efter överklagande blev frikänd från att ha orsakat skakat spädbarnssyndrom och yttrade ord med innebörden ”vi vet fortfarande inte vad som dödade vårt barn”. Det föll dem inte in och ingen sade dem att det var vaccinet som dödade deras barn.

 

Vad annat kan då orsaka hjärnsvullnad, intrakraniala blödningar, blödningar i ögats näthinna och skallbrott och andra brutna ben? Ända sedan massvaccinering av barn påbörjades har iakttagelser av allvarliga hjärn-, hjärtkärls-, ämnesomsättnings- och andra skador börjat fylla sidorna i medicinska tidskrifter.

 

Vacciner som kikhostevaccin (pertussis) används faktiskt för att framkalla encefalomyelit (experimentell allergisk encefalomyelit [inflammation i hjärnan]) i laboratoriedjur. (Levine och Sowinski, 1973, 5.) Typiskt för denna är hjärnsvullnad och blödningar till en grad som påminner om den som orsakas av yttre våld (Iwasa m fl, 1985, 6).

 

Munoz m fl (1981)7 studerade kristallint pertussisanlags biologiska aktivitet – ett gift producerat av Bordetella pertussis, den verksamma substansen i pertussis och en aktiv beståndsdel i alla typer av kikhostevacciner, antingen i helcells- eller acellulär form – i ett antal laboratorieexperiment med möss. De fastställde att obetydliga mängder av pertussisanlag framkallade hyperkänslighet för histamin (spårad ännu 84 dagar efter intagandet), leukocytos, insulinproduktion, ökad produktion av IgE och Gl antikroppar mot hönsäggsalbumin, mottaglighet för anafylaktisk chock (allergisk överreaktion) och kärlperforering av tvärstrimmig muskulatur. En dos på 546 nanogram per mus dödade 50 procent av mössen. När dessa gavs en dos på fem mikrogram av pertussigen ökade de flesta mössen inte i vikt och dog på den femte dagen; den sista musen dog dag åtta. En enda dos på ett mikrogram dödade fyra utav fem möss. Först ökade de i vikt från dag två till fem, men förblev sedan vid nästan konstant vikt tills de dog. Till och med den som överlevde i 16 dagar (den avlivades sedan) gick igenom kriser (slutade gå upp i vikt) på de dagar som de andra dog. Hade denna levat längre skulle den kanske ha dött på den 24:e dagen. Denna är ytterligare en av de kritiska dagarna – identifierad vid elektronisk övervakning av andningsmönstret – då spädbarn får uppdriven stressrelaterad andning, eller dör, efter vaccinering.

 

När laboratoriedjur utvecklar symptom på vaccinskada och  sedan dör, anses det aldrig vara en tillfällighet; men om barn utvecklar samma symptom och/eller dör efter utdelandet av samma vacciner, anses det egendomligt nog vara ett sammanträffande eller ha orsakats av deras föräldrar eller andra omvårdare. Om inget av detta är giltigt anses det vara oförklarligt.

 

Fördröjda reaktioner är snarare regel än undantag. Detta har förklarats som en följd av immunologisk partikelansamling av antigener (helcells eller acellulära pertussisorganismer) i blodkärlen (Wilkins 1988, 8). Emellertid har vaccinatörer svårt att tillgodogöra sig detta och sätter upp huvudsakligen irrelevanta tidsgränser för erkännandet av orsakssambandet mellan intagandet av vacciner och starten för reaktioner – vanligen 24 timmar upp till sju dagar De flesta reaktioner på vacciner är dock fördröjda och anses i de flesta fall sålunda inte förbundna med vaccinering.

 

Man behöver bara läsa en produktbeskrivning av hepatit B-vaccin för att finna att förutom lokala reaktioner kan ett antal neurologiska åkommor uppträda, så som parestesier (känselstörningar) och förlamning (inklusive Guillain-Barres syndrom, optisk neurit och multipel skleros).

 

Devin m fl (1996)9 beskrev näthinneblödningar vilka eftertryckligt hävdas vara det säkra tecknet på barnmisshandel, även om dessa kan orsakas och faktiskt orsakas av vacciner. Goetting och Sowa (1990)10 beskrev näthinneblödning vilken uppträde hos barn som fått hjärtmassage och konstgjord andning.

 

 

Utbuktande fontanell på grund av hjärnsvullnad beskrevs av Jacob och Mannino (1979)11 som en direkt reaktion på DTK-vaccinet. De beskrev ett fall med en sjumånaders baby som, nio timmar efter den tredje DTK-vaccineringen, utvecklade en utbuktande främre fontanell och blev febrig och irriterad.

 

Att lätt få blåmärken och blöda är ett av de karakteristiska tecknen på blodkoaguleringssjukdomen trombocytopeni (blodplättar) – en erkänd biverkning av många vacciner. Först märks en benägenhet att lätt få blåmärken och att blöda lätt och punktlika utslag. Trombocytopeni kan förorsaka hjärn- och andra blödningar. (Woerner m fl 1981, 12.)

 

De kramper vilka följer en av 1 750 doser av DTK vaccinet (Cody m fl 1981, 13) kan få till följd att större barn som kan sitta eller stå oförklarligt faller vilket kan ge upphov till linjära sprickor i skallen och andra frakturer. Med tanke på att det är meningen att spädbarn ska få minst tre doser av DTK och OPV (poliovaccin som intages via munnen) så är risken att få kramper en på 580, och med fem doser ökar risken till en på 350. Detta innebär att ett stort antal barn får kramper efter vaccination vid en ålder mellan två och sex månader, vid omkring arton månader och mellan fem och sex års ålder. Kramperna uppträder ofta när föräldern eller någon annan omvårdare inte ser på, och barnet ramlar helt enkelt baklänges eller på armen när det står eller sitter på golvet.

 

Alla dessa symptom kan feldiagnostiseras som att ha orsakats av fysiskt våld, inte minst därför att vaccinatörer helt enkelt vägrar erkänna att vacciner kan ge allvarliga skador, eller så vidkänner de bara med tomma ord den skada som orsakas av det fördärvliga förfarandet med upp till 18 vacciner som barn inom sex månader från födsel är tänkta att injiceras med.

 

Rättsväsendet borde därför vara mer öppet för de dokumenterade tänkbara och alternativa förklaringsmodellerna till de observerade skadorna, och vara mer skeptiskt till de uppenbart snedvridna uttalanden av vaccinationspositiva ”experter”, som säger att ingenting annat än kraftigt skakande kan orsaka näthinneblödningar – fastän sådana uttalanden bara speglar deras okunnighet. ”Experter” av detta slag återvänder sedan hem och fortsätter råda föräldrar att vaccinera och sålunda, straffria, orsakar de fler och fler vaccinskador hos spädbarn och barn.

 

MÄSSLINGSEPIDEMIN I STORBRITANIEN SOM ICKE VAR

Benämningen ”Münchhausen syndrom via ombud” har använts för att beteckna personer som dödar eller på annat sätt skadar barn för att dra uppmärksamhet till sig själva. Termen användes i många fall under 1980-talet när det blev vanligt att ta tidigare händelser som förklaringsmodell till några av förekomsterna av plötslig spädbarnsdöd.

 

Enligt Meadow (1995)14 är ”Münchhausen syndrom via ombud” en klatschig term som ursprungligen användes för journalistiska ändamål. Det var en benämning som stundtals sattes på vuxna vilka framställde osanna sjukdomshistorier om sig själva, precis som den fiktive Baron von Münchhausen som red på kanonkulor. Termen brukar nu användas om föräldrar vilka lägger fram osanna sjukdomshistorier om sina barn – historier fabricerade av en förälder eller någon annan i dennes roll.

 

Medan benämningen kan vara av visst värde när det gäller att beskriva en särskild form av barnmisshandel i de dokumenterade fall där föräldrar sakta förgiftar sitt barn eller utsätter det för onödiga och ofta farliga och aggressiva medicinska behandlingar, har den på senare tid för vissa läkare blivit ett medel  att kamouflera de faktiska observerade biverkningarna av i synnerhet mässling (M), mässling-påssjuka-röda hund (MPR) och mässling-röda hund (MR) vaccinationer i Storbritannien. Flera tusen brittiska barn (upp till 15.000 enligt min bestämda åsikt) utvecklade efter att de 1994 fått de ovannämnda vaccinerna  tecken på autism vanligen parade med tarmproblem.

 

The Bulletin of Medical Ethics publicerade 1994 och 1995 två artiklar vilka behandlade det här problemet. Artikeln från oktober 1994 (”Är det verkligen nödvändigt att du ska plågas av mässling?”) fastslog att brittiska myndigheter skulle göra en massiv satsning på mässlingsvaccinationer med syftet att nå vartenda barn i åldrarna fem till sexton år.

 

Den hävdade att ändamålet med denna kampanj var att förhindra en epidemi vilken annars skulle uppstå 1995 med upp till 200 000 sjukdomsfall och upp till 50 dödsfall. I artikeln sades också att det sedan 1990 förekommit endast 8 000 till 10 000 fall av mässling per år i England och Wales, och att sammanfallande med dessa uppträdde i Skottland under vintern 1993-94 en epidemi om endast cirka 5 000 fall. Mellan maj och augusti  1994 sjönk rapporteringstalen i England och Wales kraftigt; sålunda fanns det ingenting som klart tydde på en förestående epidemi.

 

Den niosidiga artikeln i BME:s augustinummer 1995 hävdade bland annat att hälsovårdsmyndigheterna (Department of Health, DoH) i all hast drog tillbaka två märken av MPR vacciner den 14 september 1992 efter en läcka till rikspressen om riskerna för barn att utveckla hjärnhinneinflammation (meningit) av påssjuka efter att ha erhållit dessa vacciner. Bägge märkena innehöll den Urabe påssjukevaccinfamilj vilken har visats orsaka påssjukemeningit hos en utav 1.044 vaccinerade (Yawata 1994, 15).

 

Med hänsyn tagen till mässlingssjukdomens epidemiologiska egenskaper skulle det 1995 aldrig komma att uppstå en mässlingsepidemi och det fanns absolut inget rättfärdigande av en samtidig röda hundvaccinering. Masskampanjen planerades som ett försöksalternativ till schemalagd tvådosersvaccinering för mässling-påssjuka-röda hund. De brittiska myndigheterna förde medvetet föräldrar bakom ljuset vad gällde behovet av kampanjen och vad gäller förhållandet mellan riskerna med mässling och mässlingsvaccin. DoH bröt mot EU:s lag om kontrakt och anbudsförfarande för att försäkra sig om att vissa läkemedelsföretag erhöll kontrakten att leverera kampanjvaccinerna. Detta måste ha varit ytterst lyckosamt för företagen i fråga eftersom de 1992 hade fått ett överskott av mässlings- och röda hundvacciner kvar i lager på vilka det praktiskt taget inte fanns någon efterfrågan och vilka snart skulle passera sista förbrukningsdatum.

 

Vaccinationskampanjen uppnådde mycket litet. Faktum är att det 1995 förekom dubbelt så många seriologiskt bekräftade fall av röda hund i England och Wales jämfört med motsvarande period 1994: 412 fall mot 217. Sex fall av gravida kvinnor med röda hund rapporterades. Dessa data påvisar att fler mässlingsfall anmäldes första kvartalet 1995 (n=11) än under första kvartalet1994 (n=9). Trots detta fastslog myndighetsläkare vid flera tillfällen att mässlingsöverföringen bland skolbarn hade upphört.

Higson (1995)16 skrev att två ämbetsmän från DoH försökte fastslå mässlings- och röda hundkampanjens framgång genom att åberopa data vilka inte kan användas till att göra en jämförelse av mässlingsinfektioner från år till år. Han skriver faktiskt att de data om mässlingsrapportering som samlats av hälsovårdsmyndigheterna inte visar några indikationer på att den mycket dyra kampanjen gjort någon nytta. Den brittiska staten lade ner omkring 20 miljoner pund på de nästan utgångna mässlings- och röda hundvaccinerna.

 

Omkring 1500 föräldrar deltar nu i en gemensam gruppaktion angående de skador (oftast tarmproblem och autism) som deras barn fått.

 

Wakefield m fl (1998)17 publicerade en rapport i The Lancet i vilken de skriver om en sammanhängande följd av barn med kronisk enterokolit (inflammatoriskt tillstånd i tunn- och tjocktarm) och en tillbakagång i utvecklingen vilka uppträdde 1 till 14 dagar (medianvärde 6,3 dagar) efter M, MPR och MR vaccinationer. Det citerade också ”opioidöverskottsteorin” om autism, vilken innebär att autistiska sjukdomar är resultatet av det ofullständiga nedbrytandet och upptagandet av överflödiga peptider härstammande från tarmarna och födoämnen som korn, råg, havre och kasein från mjölk/mejeriprodukter, orsakat av vaccinskada i inälvorna. Dessa peptider kan utöva centralstimulerande opioideffekter, direkt eller genom formandet av ligander av peptiderga enzymer vilka kan orsaka ett sammanbrott av de kroppsegna centrala nervsystemsopioiderna, vilket får till resultat att den normala neuroregleringen och hjärnutvecklingen via endogena encefaliter och endorfiner störs.

 

Ett antal brittiska föräldrar har under förra året vänt sig till mig och klagat över att deras barn har fått beteendestörningar och tarmproblem efter vaccinering (enligt ovan), och att i stället för att deras läkare hjälpte dem sades det till dem att de bara inbillar sig symptomen eller har orsakat dessa för att dra uppmärksamhet till sig själva. Benämningen ”Münchhausensyndrom via ombud” användes. Det gav upphov till många prövningar och äktenskapliga problem och hjälpte inte alls offren för vaccinationer. Deras berättelser var förskräckliga.

 

VACCINSKADEUTBILDNING

Sammanfattningsvis: spåren av vaccinkatastrofer tilltar. Vaccinationer är inte bara verkningslösa med avseende på hälsotillståndet hos barn och andra behandlade, de förorsakar allvarliga hälsoproblem och prövningar för familjerna genom att göra de utsatta till syndabockar.

 

Föräldrar till små barn i vaccinationsålder bör använda sitt eget omdöme och utbilda sig själva i de faktiska farorna förbundna med detta ovetenskapliga, verkningslösa, skadliga och inkräktande medicinska förfarande. Oavsett hur mycket det propageras för vacciner är vaccinering inte obligatorisk i Australien (även om den liberale federale ministern för hälsofrågor har tillkännagett sin avsikt att den ska bli det i en nära framtid – vilket för mig vid tillfället lät mer som ett hot), och föräldrar är inte tvungna att vaccinera sina barn. De föräldrar som tror att de är på den säkra sidan när de följer den officiella propagandan kanske riskerar ett brutalt uppvaknande: de kan komma att bli anklagade för att ha åsamkat den skada som är en följd av vaccinering.

 

Jag vädjar också till medicinska utövare att de ska använda sitt eget omdöme och egna observationer och skärskåda de katastrofala följderna av vaccinering. De bör lyssna noga när deras patienter och i synnerhet föräldrar till små barn vittnar om biverkningar av vacciner.

 

Oförmågan att lyssna och att observera sanningen har skapat en kull av medicinska utövare vilka tillfogar skada snarare än helar, vilka blir åklagare snarare än hjälpare, och vilka i slutändan bara döljer – vare sig det är medvetet eller av okunskap – de katastrofer vilka orsakats av deras meningslösa och dödliga brygder och gudsnådeliga utdelningar. Kanske skulle man introducera benämningen ”Münchhausens bumerang” för att beskriva de utövare av medicinaryrket vilka trakasserar dem som blivit offer för deras farliga ingripanden (i synnerhet med vacciner).

 

Jag vill påminna dem som fortfarande kan tänkas tro att riskerna för vaccinskada uppvägs av nyttan av vacciner att infektionssjukdomar gagnar barn genom att aktivera  och mogna deras immunsystem. De här sjukdomarna utgör också utvecklingsmässiga milstolpar. Att ha mässling leder inte bara till en livslång särskild immunitet mot mässling, men också en icke-specifik immunitet mot en rad andra, mer allvarliga, tillstånd: degenererande sjukdomar i ben och brosk, vissa tumörer, hudsjukdomar och immunoreaktiva sjukdomar (Ronne 1985, 18). Att ha haft påssjuka har visat sig skydda mot äggstockscancer (West 1966, 19) Så det finns inget skäl att försöka skydda barn mot infektionssjukdomar.

 

Enligt ortodox immunologisk forskning immuniserar inte vacciner, de sensitiviserar; de gör de vaccinerade mer mottagliga för sjukdomar (Craighead 1975, 20). Det är de vaccinerade barnen som lider av kroniskt dålig hälsa (astma och ständiga öroninfektioner är två utav ett flertal vaccinbiverkningar); vilka får sjukdomsefterverkningar så som lunginflammation eller atypisk mässling (vars dödlighet är 12 till 15 procent); eller vilka har svårigheter med att genomlida en så oskyldig sjukdom som vattenkoppor på grund av att deras immunsystem är nedsatt av vacciner.

 

Avslutningsvis vädjar jag till föräldrar i allmänhet att ställa sig några frågor. Har ni lagt märke till i vilken utsträckning vacciner förs fram genom hot, tvång, offer och ekonomiska straffåtgärder, med följden att föräldrar anklagas för att ha orsakat det som alldeles klart är biverkningar av vacciner? Skulle ni ge efter för ett tryck av det här slaget om vilken annan produkt som helst fördes fram till den milda grad? Skulle ni inte bli misstänksam och fråga er vad felet är med produkten om den måste tvingas på konsumenterna? Varför vägrar så många välinformerade föräldrar, liksom många välinformerade läkare, att vaccinera? Skulle ni inte bli misstänksamma mot ett medicinskt system som tvingar sig på er, som inte tar på sig ansvaret för vaccinskador och som på ett olagligt sätt försöker frånta er er författningsenliga, demokratiska och juridiska rätt att kontrollera er och era barns hälsa utan att trakasseras och göras till syndabock?

 

Översättning från engelskan 1999-03 av Janne Persson,

 Solberga 1232, 274 63 Rydsgård

 

Utdrag ur Nexus Magazine, Volym 5, nr 5 (augusti-September –98).

PO Box 30, Mapleton Qld 4560  Australien. Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Telefon: +61 (0)7 5442 9280; Fax +61 (0)7 5442 9381

Från deras webbsida: http://www.peg.apc.org/~nexus/

 

Copyright 1998 Viera Scheibner, PhD

178 Govetts Leap Road

Blackheath, NSW 2785

Australien

Telefon: +61 (0)2 4787 8203

Fax: +61 (0)2 4787 8988

 

Noter:

1.      Caffey, J. (1972), ”On the theory and practice of shaking infants”, Am. J. Dis. Child 124, August 1972

 

2.      Caffey, J. (1974), ”The whiplash shaken infant syndrome: manual shaking by the extremities with whiplash-induced intracranial and intraocular bleeding, linked with residual permanent brain damage and mental retardation”, Paediatrics 54(4):396-403.

 

3.      Reece, R. M. (1993), ”Fatal child abuse and sudden infant death syndrome”, Paediatrics 91:423-429.

 

4.      Duhaime, A.C., Alario, A.J., Lewander, W.J. m fl (1992) ”Head injury in very young children mechanisms, injury types and ophthalmologic findings in 100 hospitalized patients younger than two years of age”, Paediatrics 90(2):179-185.

 

5.      Levine, S. and Sowinski, R. (1973), ”Hyper acute allergic encephalomyelitis”, Am. J. Pathol. 73:247-260

 

6.      Iwasa, A., Ishida, S., Akama, K. (1985), ”Swelling of the brain caused by pertussis vaccine: its quantitative determination and the responsible factors in the vaccine”, Japan J. Med. Sci. Biol. 38:53-65

 

7.      Munoz, J. J., Aral, H., Bergman, R. K. and Sadowski, P. (1981), ”Biological activities of crystalline pertussigen from Bordetella pertussis”, Infection and Immunity, Sept. 1981, 820-826.

 

8.      Wilkins, J., (1988), ”What is ’significant’ and DTP reactions” (brev),   Paediatrics 81(6):912-913

 

9.      Devin,F., Roques, G., Disdier, P., Rodor, F. and Weiller, P. J. (1996), ”Occlusion  of central retinal vein after hepatitis B vaccination”, Lancet 347:1626, 8 June 1996

 

10.  Goetting, M. G., and Sowa, B. (1990), ”Retinal haemorrhage after cardiopulmonary resuscitation in children: an etiologic evaluation”, Paediatrics 85(4):585-588.

 

11.   Jacob, J. and Mannino, F. (1979), ”Increased intracranial pressure after diphtheria, tetanus and pertussis immunization”, Am. J. Dis. Child 133:217-218

 

12.   Woerner, S. J., Abildgaard, C. F. and French, B. N. (1981), ”Intracranial haemorrhage in children with idiopathic thrombocytopenic purpura”, Paediatrics 67(4):453-460

 

13.  Cody, C. L., Baraff, L. J., Cherry, J. D., Marcy, S. C. and Manclark (1981), ”Nature and rates of adverse reactions associated with DTP and DT immunizations in infants and children”, Paediatrics 68(5):650 –660.

14.   Meadow, R. (1995), ”What is and what is not `Munchausen syndrome per proxy`?”, Arch. Dis. Child 72:534-538

15.  Yawata, Makoto (1994), ”Japan’s troubles with measles-mumps-rubella vaccine”, Lancet 343:105-106, 8 January 1994

16.  Higson, N. (1995), ”Evaluating the measles immunisation campaign”, British Medical Journal 311:62

17.  Wakefield, A. J., Murch, S. H., Anthony, A., Linell, J. m fl (1998), ”Ileal-lymphoid-nodular hyperplasia, non-specific colitis and pervasive developmental disorder in children”, Lancet 351:637-641, 28 February 1998

18.  Ronne, T. (1985), ”Measles virus infection without rash in childhood is related to disease in adult life”, Lancet, 5 January 1985, sidorna 1-5

19.  West, R. O. (1966), ”Epidemiologic studies of malignancies of the ovaries”, Cancer, July 1966, 1001-07

20.  Craig head, J. E. (1975), ”Report of a workshop: disease accentuation after immunisation with inactivated microbial vaccines”, J. Infect. Dis. 1312(6):
749-754.

 

 

Copyright Viera Scheibner, FD

 

 

Ett fall av sepsis - barnmisshandel eller naturlig sjukdom? Hur dömer läsaren?
Av Stig Cronberg

 

Farlig, eller farliggjord mamma?
Av Lena Hellblom Sjögren

 

Münchhausen syndrome by proxy - Farliga föräldrar eller farliggjorda föräldrar?
Artikelserie i DN av Malin Nordgren

 

Münchhausen by Proxy - Gal mor eller gal diagnose

Av Sören Friis Smith

 

Tillbaka till Artiklar

    

 

SJ-fallet: 11-åring kördes av tåget och - försvann

SJ-fallet: 11-åring kördes av tåget och försvann
En 11-årig flicka blev avslängd från ett SJ-tåg en kväll i början av augusti 2011 när hennes syster var på toaletten. Flickan fick gå av i Kumla och – försvann
En serie artiklar i svenska och utländska media 2011-08-03 --

 

Kommentar till Sveriges Radios nyhetsartikel

Total brist på sunt förnuft, vuxenansvar och medmänsklighet

Det överträffar mitt förstånd att en SJ-anställd, som ju förväntas vara vuxen, förståndig och serviceinriktad, kunde avvisa en 11-åring från ett tåg, på en obemannad station, på kvällstid en sommarkväll, när det finns så många faror dom väntar runtomkring.

 

Här räcker det inte med arbetsgivaransvar. Tågvärden måste ställas till svars och hållas personligen ansvarig för sitt handlande oavsett om flickan har råkat iller ut eller inte. Hon måste ha varit mycket rädd, traumatiserad.

Ruby Harrold-Claesson, jur kand

2011-08-03




11-åringen - "Jag visste inte vad jag skulle göra"

Av Maria Calleberg
NORA. SJ-konduktören kastade av en 11-årig flicka från tåget när hon inte kunde visa biljetten.
Förtvivlad försökte hon ta sig hem men hade bara åtta kronor i fickan.
- Jag var ledsen och visste inte vad jag skulle göra, säger flickan.
Nu har den kvinnliga konduktören som slängde av den 11-åriga flickan tagits ur tjänst. Men SJ har lagt locket på:
- Vi är belagda med munkavle, säger konduktörens arbetskamrat till Expressen.
Expressen, expressen.se - 2011-08-04


Gabrielle (66) tok seg av 11-åringen som ble kastet av toget

Av Janne Grytemark
(VG Nett) Etter at konduktøren tvang 11-åringen av toget i Sverige, tok Gabrielle Ehnemark (66) jenta med seg hjem. Hun trøstet henne, ga henne mat og lot henne sove over.

Verdens Gang, vg.no - 03.08.11


11-åring kastet av tog i Sverige - måtte sove hos gammel dame
Av Arild Færaas og Janne Grytemark

**Forklaring: Trodde jenta var mye eldre
**Konduktøren er tatt ut av tjeneste

(VG Nett) En kvinnelig konduktør tvang ei elleve år gammel jente av toget, mens søsteren satt på do med billettene til togturen. Elleveåringen var savnet i et halvt døgn før hun ble funnet.
Verdens Gang, vg.no - 03.08.11



Konduktören tagen ur tjänst
Av Christer Lindh

- Det är brister i rutinerna som orsakat detta och vi är jätteledsna för vad som skett, säger Dan Rosander, presschef på SJ.
I nuläget jobbar SJ med att hjälpa flickan, hennes släktingar och arbetet med polisen.

Nerikes Allehanda, na.se - 2011-08-03


SJ tvingade 11-åring att gå av på fel station
Av Herman Nikolic, Mikael Åberg och Susanna Hållbus

Kumla: SJ:s personal avvisade en elvaårig flicka från ett tåg i Kumla i går kväll. Kvar på tåget var flickans storasyster som hade flickans biljett. Först på morgonen hittades flickan.
Nerikes Allehanda, na.se - 2011-08-03



11-årig flicka återfunnen

Av Josefine Elfström
Den elvaåriga flicka som varit försvunnen sedan en konduktör på ett tåg från Örebro till Göteborg tvingat av henne i Kumla, är nu återfunnen.
- En solskenshistoria i slutet, säger Lotta Lindblad vid polisen i Örebro.
Expressen, expressen.se - 2011-08-03



SJ:s konduktör tagen ur tjänst
Av Rebecka Martikainen och Av Hans L. Olofsson

Den konduktör som tvingade av en elvaårig flicka från tåget i Kumla har i dag tagits ur tjänst.
Polisen har dock avskrivit misstankarna om att konduktören som avvisade flickan begått något brott.
- Hon ska få förklara hur hon ser på saken, säger Dag Rosander, presschef på SJ.

Expressen, expressen.se - 2011-08-03


"Konduktören kan ha gjort sig skyldig till brott"
Av Josefine Elfström

Konduktören kan ha gjort sig skyldig till ett brott.
Det menar Gösta Westerlund, lektor i straffrätt vid Göteborgs universitet.
- I det här fallet är det framkallande av fara för annan, säger han.
Expressen, expressen.se - 2011-08-03


Flicka försvann efter att ha kastats av tåg
Av Josefine Elfström och Rebecka Martikainen

En elvaårig flicka försvann sedan en konduktör på ett tåg från Örebro till Göteborg tvingat av henne i Kumla när hon inte kunde visa upp sin biljett.
Flickans storasyster, som hade biljetten, var på toaletten.
Först på onsdagsmorgonen återfanns flickan. En kvinna hade tagit hand om henne under natten.

Expressen, expressen.se - 2011-08-03


Elvaårig flicka tvingades av tåg – försvann
Av Lisa Röstlund

Den elvaåriga flickan kunde inte visa någon biljett, på tåget mellan Örebro och Göteborg.
Då slängde konduktören av flickan – som försvann i över ett halvt dygn.
Nu har polisen hittat henne i Kumla.
Aftonbladet, aftonbladet.se - 2011-08-03



11-åring kördes av tåget och försvann
Nyhetsartikel i Sveriges Radio

En 11-årig flicka blev avslängd från ett SJ-tåg i går kväll när hennes syster var på toaletten. Flickan fick gå av i Kumla och sedan dess är hon försvunnen

Sveriges Radio, sverigesradio.se - 2011-08-03


 

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till NKMR:s Entrésida

Självmord vanligt bland adopterade och fosterbarn

Självmord vanligt bland adopterade och fosterbarn

En sammanställning av artiklar i DN m. fl. tidningar

 

 

Socialstyrelsen har studerat dödsfall bland unga

• Socialstyrelsen har med hjälp av olika register undersökt dödsfall i åldrarna 13 - 27 år.

• Jämförelsen omfattar 12 000 internationellt adopterade, 6 500 långtidsplacerade fosterbarn, 16 000 barn som inte varit föremål för långvarig fosterhemsvård utan andra insatser av socialtjänsten, t ex kortare omhändertaganden.

• De har jämförts med samtliga 955 000 individer i samma åldersgrupp.

• Studien publiceras i den engelska tidskriften Journal of Epidemiology and Community Health under vintern.

 

 

Självmord vanligt bland adopterade

Peter Letmark

Både adopterade och fosterbarn löper en fyra gånger högre risk att begå självmord än andra jämnåriga. Däremot klarar sig adopterade bättre från missbruk, sannolikt på grund av deras resursstarka familjer, enligt en färsk undersökning DN tagit del av.

 

 

Var tionde gör självmordsförsök - Om utlandsadopterade i Sverige
Av Martin Claesson, Christian Hofvberberg, Mikael Jarnlo, Anna Hübinette, Tobias Hübinette

Var tionde kvinna som adopterats från utlandet har vårdats för självmordsförsök. Risken för utlandsadopterade kvinnor att genomföra ett självmord är drygt fem gånger större än för svenskfödda kvinnor, visar nya siffror från Socialstyrelsen.



Adoptivbarns självmord
Artiklar i olika dagstidningar

Fyra gånger vanligare än bland svenskfödda

 

 

"En grym människohandel"
Av Tobias Hübinette

Sverige är världsledande när det gäller internationella adoptioner. Knappast något att vara stolt över, menar Tobias Hübinette, som anser att denna handel med tredje världens barn rimmar illa med Sveriges officiella antirasism.

 

 

Flere unge begår selvmord

Af Pia Kaiser

Hvert fjerde dødsfald blandt unge skyldes selvmord, viser tal fra Center for Selvmordsforskning

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

Siv Westerbergs inlägg vid NKMR:s Community Night på Världskulturmuséet

Jur.kand., med. lic. Siv Westerbergs diskussionsinlägg vid Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheters Community Night på Världskulturmuséet i Göteborg den 9 november 2005.

 

 

Jag har läst en hel del dokument i fallet Birger Hjelm och jag har framförallt läst journalisten Göran Skyttes examensarbete på Journalisthögskolan om fallet Birger Hjelm. Nu inträffade ju dessa händelser för cirka 30 - 35 år sedan. När man i diskussioner och debatter om LVU redogör för sådana här äldre fall och vad som hänt så kommer det mycket ofta någon motpart, alltså någon representant för socialnämnden eller socialsekreterarna och säger att

"ja, men så här gör vi inte alls idag. Idag är vi mycket noga med att placera barnet nära föräldrarna och mycket noga med att barnet skall få ha regelbunden kontakt med sina föräldrar".

 

Det här är inte alls sant. Praktiskt taget varenda sak i fallet Birger Hjelm förekommer fortfarande regelbundet i LVU-fallen. Alltså detta att man inte alls placerar barnet nära föräldrarna, att man inte alls placerar barnet hos släktingar och att man praktiskt taget helt hindrar allt umgänge mellan föräldrar och barn. Trots lagändringar och nya lagförarbeten så fortsätter socialnämnderna på precis samma sätt som förut. Och allt det här med att man försöker få föräldrarna sinnessjukförklarade eller förklarade såsom utvecklings­störda och att man precis som i fallet Birger Hjelm t.o.m. ser till att de blir tvångsintagna på mentalsjukhus. Det förekommer idag också. Det har alltså inte skett någon förbättring alls på den här punkten. Och likadant känner jag igen från andra fall det här med att tydligen någon familj med ett barn vill ha ett fosterbarn som sällskap till sitt eget barn för att sedan så småningom tröttna på hela arrangemanget och lämna bort fosterbarnet, det känner jag också igen från modernare fall. Och likadant detta att man sätter sig över lagen och inte ens underrättar föräldrarna om att barnet flyttats från ett fosterhem till ett annat. Därmed betager man ju föräldrarna möjligheten att använda sig av sin lagliga rätt att överklaga.

 

Och vad jag framförallt känner igen är att man med ett tvångsomhändertagande löser problem som i själva verket bara är ekonomiska problem och som enkelt hade kunnat lösas med pengar, pengar som i själva verket bara en tiondel eller en hundradel av vad det kostar att ha ett barn i fosterhem. Birger Hjelms mor och syskon var ju att döma av handlingarna trångbodda. Det innebar väl att de här flickorna som var på väg in i tonåren inte hade egna rum. Tonårskonflikter är ju vanliga och många tonårskonflikter kan enkelt lösas när föräldrar och barn blir ovänner med att barnet går in på sitt eget rum och stänger dörren om sig och så slutar grälet. Men den möjligheten fanns tydligen inte här. Jag är nästan helt övertygad om att denna ensamstående mamma som arbetade i ett låglöneyrke och skulle försörja tre barn hade kunnat få alla problem lösta med en summa pengar per månad som hade gjort det möjligt för henne att skaffa en större bostad. Hon var ju tydligen en skärpt och välbegåvad kvinna och hade säkerligen kunnat klara upp situationen med hjälp av pengar.

 

Men även idag gör socialnämnderna så att i stället för att ge en ekonomiskt hårt trängd familj litet extra pengar så löser man problemen med tvångsomhändertagande.

 

Situationen därvidlag i Sverige har alltså inte förbättrats ett enda dugg.

 

 

Fru Hjelte och hennes barn

Av Göran Skytte

 

Kärlek eller sadism: är staten kompetent att fostra andras barn?
Anförande av Birger Hjelm


Om Sverige och andra stater som svarande i Europadomstolen

Av professor em. Jacob W.F. Sundberg

 

Familjehemmen behöver stöd?
Av Birgitta Hellwig

 

Tillbaka till NKMR:s Community Night på Världskulturmuséet den 9 november 2005

 

Artiklar

 

 

 

 

Siv Westerbergs föredrag inför kristdemokraternas riksdagsutskott

 

 

"Är det meningsfullt att föra LVU-mål till Europadomstolen?"

Av Siv Westerberg, jur. kand., med. lic.

 

 

 

Jur.kand., med.lic. Siv Westerbergs föredrag "Är det meningsfullt att föra LVU-mål till Europadomstolen?" hållet vid NKMR:s symposium på temat "Barnets och föräldrars rätt till privat- och familjeliv" på Franska Reformerta Kyrkan i Stockholm den 24 augusti 2002.

 

 

 

 

 

Nästan varje dag så blir jag på min juridiska byrå uppringd av människor som ber mig hjälpa till med att föra ett mål till Europadomstolen i Strasbourg. Det rör sig om en väldigt varierande typ av mål. Men inte så få av de här telefonsamtalen  kommer från offer för LVU.

 

Flertalet av de här samtalen kommer från privatpersoner men en hel del av samtalen kommer från andra jurister och advokater. Som vill biträda en klient med att försöka få upp ett mål i Strasbourg. Och de har inte haft något mål Strasbourg förut och vill ha litet råd om förfarandet. Eller vill att jag skall ta över klientens sak och försöka få upp målet i  Strasbourg. 

 

Gemensamt för de flesta av de här uppringande privatpersonerna och juristerna och advokaterna är att de  mycket grovt underskattar svårigheterna med att få ett mål admissible i Strasbourg, alltså svårigheten med att få prövningstillstånd för ett mål i Strasbourg. Med reservation för att den siffra jag ger inte är helt aktuell kan jag säga att  av de klagomål, som kommer in till Strasbourg från alla konventionsstaterna i Europa blir endast 3 % admissible. 97 % avvisas alltså och får ingen sakprövning.

 

De här uppringande privatpersonerna och juristerna underskattar också vanligtvis omfattningen av det arbete och den  arbetstid man måste räkna med att lägga på de här målen. Ett mycket omfattande arbete med att utarbeta en första inlaga, som är så omsorgsfullt utarbetad och försedd med så väl utvalda bilagor att målet har en chans att passera de många nålsögon som förfarandet i Strasbourg innebär att man måste passera för att få målet admissible. Vanligtvis underskattar de också mycket grovt omfattningen av det arbete man måste lägga mer på målet under den fortsatta handläggningen med bemötande av svenska statens skriftliga inlagor, utarbetande av en vettig memorial, alltså en skriftlig sammanfattning av målet inför den muntliga förhandlingen och att förbereda en lagom lång plädering  till den muntliga förhandlingen.

 

Varför jag förstår att de personer som ringer mig för att få min hjälp med att ta ett mål till Strasbourg underskattar omfattningen av det här arbetet beror på att jag vid sådana här telefonsamtal brukar på ett tidigt stadium av telefonsamtalet  säga ungefär som så att det är ju ett väldigt omfattande arbete man måste lägga på ett sådant här mål  och säga att även om man lägger ner ett mycket stort arbete på målet så är det ingalunda säkert att man vinner målet eller ens får prövningstillstånd.

 

Om det är en privatperson som ringer brukar han /hon då avbryta mig  och säga att det här är ett alldeles solklart fall—”jag har alla bevis så det är inte alls svårt det är bara fråga om  att skicka det till Strasbourg”. Jurister som ringer mig säger inte precis så men säger kanske att ”ja, jag har ju drivit det här i svenska domstolar så alla papper finns ju.”

 

 

Vad de flesta också grovt underskattar är hur lång tid det tar att få upp ett mål i Strasbourg, De mål jag haft har i genomsnitt tagit fem-sex år från det jag sände in den första inlagan till dess jag hade Europadomstolens dom i min hand. Om det är LVU –mål det handlar om så säger ju ofta förtvivlade föräldrar till mig att jag måste snabbt få upp det här i Strasbourg så jag får hem mitt barn. Då nödgas jag ju tyvärr svara att någon snabb väg att få hem sitt barn är det inte. Om det rör sig om större barn säger jag att det här tar fem – sex år så Ditt barn kommer att vara nästan vuxet innan vi får en dom i Strasbourg och då är frågan hur meningsfullt det är att gå till Strasbourg. Och rör det sig om mindre barn säger jag att det tar fem – sex år och inom den tiden kommer Ditt barn, som är tvångsplacerat i fosterhem—och som ju tyvärr som vanligt är föräldrarna får mycket litet umgänge med — att ha glömt Dig och då kommer det att användas av svenska myndigheter som ett skäl för att Du inte får tillbaka Ditt barn ens om Du vinner i Strasbourg. Så Du måste, säger jag, fortsätta att kämpa i de svenska domstolarna med förnyad  begäran om upphörande av LVU. Du måste försöka skaffa fram nya bevis för att Du är lämplig som förälder och så vidare. För det här med Strasbourg, att  Du går dit, det kan i framtiden hjälpa andra föräldrar och barn i samma situation som Du. Och det kan leda till lagändringar i Sverige. Men det är ingen väg att snabbt  rädda sitt barn från ett förfärligt fosterhem.

 

Jag sände min första inlaga till Strasbourg år 1983, alltså för snart 20 år sedan. Det var Olsson-målet nr 1. I det målet hade  jag  förmånen  att arbeta tillsammans med mina klienter makarna  Stig och Gun Olsson som de perfekta samarbetspartnerna. Alltid lojala och hänsynsfulla, alltid samarbetsvilliga, psykiskt stabila , skötsamma och vänliga människor, De kom aldrig en enda minut för sent till ett möte med mig, de utförde alltid det jag bad dem om beträffande framtagande av dokument och så vidare. Jag vill här inskjuta att det naturligtvis är en enorm fördel när personkemin stämmer mellan det juridiska ombudet och klienten när man skall arbeta så mycket och under så lång tid tillsammans i  ett för klienten livsavgörande mål.

 

Under de gångna tjugo åren har jag drivit ett antal mål i Strasbourg och lagt ett enormt arbete på dessa mål.

 

 Självklart  frågar jag mig  då och då --- och det är ju frågeställningen i det här föredraget jag håller här idag --- har det varit meningsfullt att göra allt det här arbetet?

 

Mitt eget svar är tveklöst ja. Trots att jag, liksom väl flertalet av Er som är här idag --- väl har märkt att det inte alls blivit någon bättring i Sverige på det här området under de senaste åren. Snarare tvärtom. Det har växt upp en mångmiljonindustri där allt mer hänsynslösa fosterföräldrar roffar åt sig allt mer pengar på de här tvångsomhändertagna fosterbarnen i allt sämre fosterhem. Där allt fler psykologer, socialsekreterare och barnpsykiater får större delen av sin försörjning genom LVU-ärenden. Och dessvärre finns det även ett antal samvetslösa advokater som tjänar ”easy money”, lättförtjänta pengar, på att i domstolarna vara offentliga biträden för barn som de många gånger inte ens har träffat. Men som de hävdar  skall vara fortsatt tvångsomhändertagna. För hävdar ”barnadvokaten” motsatsen så tycks han/hon inte alls få fler sådana här uppdrag  av länsrätterna!!

 

Motiveringarna för att ta barn blir allt grumligare.

 

Och dessvärre är det ju så att Strasbourg- domstolen ofta skjuter just de här frågorna ifrån sig . Säger i domen ungefär som så att vad beträffar de medicinska bedömningarna så får de inhemska domstolarna göra dessa bedömningar—det fanns ju ett barnpsykiaterintyg på att de här barnen borde tvångsomhändertagas.

 

Av de LVU-mål jag haft uppe i Strasbourg så kan jag inte säga att något haft den utgången att när domen kommit från Strasbourg  har svenska myndigheter ändrat sig i just det fallet just då. Resultatet av domen har inte blivit att svenska myndigheter lämnat tillbaka barnet till föräldrarna eller ens givit föräldrarna det umgänge med barnet som Strasbourg så kraftigt kritiserat  Sverige för att föräldrarna inte har fått.

 

Men jag tror att det faktum att vi hade målet i Strasbourg gjorde att medan målet var anhängigt där  fick genom dom i svensk domstol det äldsta Olsson-barnet flytta hem till sina föräldrar. Liksom att LVU-vården av Roger Andersson upphörde medan målet Margareta och Roger Andersson  mot Sverige  var anhängigt i Strasbourg.  Jag tror att svenska myndigheter och domstolar faktiskt fick  ”kalla fötter” av den pågående Strasbourgprocessen.

 

Och så har mina mål lett till vissa lagändringar. Exempelvis att det går att till domstol överklaga umgängesrestriktioner vid flyttningsförbud och att det lagreglerats  huruvida anhöriga kan förvägras besöka ett tvångsomhändertaget barn, som ligger på sjukhus. Sådant var tidigare utlämnat åt enskilda tjänstemäns godtyckliga och icke överklagbara beslut.

 

Och jag tror att bara vi fortsätter föra LVU-mål till Strasbourg  kommer så att säga droppen att urholka stenen och det kommer att ske en rättsutveckling i Strasbourg. Europadomstolens ledamöter i Strasbourg kommer inför anhopningen av svenska LVU-mål att förstå att det är något galet med hela det här systemet med godtyckliga intyg från psykologer och barnpsykiater.

 

Vanligtvis  är det ju formaliafel som man får målet admissible på,. Så leta sådana fel i de svenska dokumenten när Ni skriver Era klagoskrifter till Strasbourg. Leta efter kränkningar av rätten till familjeliv som inte går att överklaga till svensk domstol. Exempelvis att det tvångsomhändertagna barnet inte får träffa sina syskon eller mor –och farföräldrar. Det finns ju ingen möjlighet att gå till svensk domstol för att få den rätten.

 

Men när man nu tyvärr huvudsakligen får målen admissible  på formalia-saker och inte på de här grova kränkningarna att barnet tas från skötsamma föräldrar och placeras i fosterhem där de vanvårdas och misshandlas av fosterföräldrarna, hur skall man då få Strasbourg-domstolen att inse att det är något allvarligt fel med tillämpningen av LVU-lagstiftningen i Sverige.

 

Ja, då kan man göra som jag gjorde i målet Paulsen-Medalen och Svensson mot Sverige. En skötsam ogift mor blev fråntagen sina två barn. Som placerades i två olika fosterhem. Den ena pojken, en fysiskt och psykiskt handikappad liten pojke, placerades som fosterbarn hos en fyrabarnsfamilj, där bägge fosterföräldrarna hade alkoholproblem, De vanvårdade och misshandlade den lille handikappade pojken. Men de enda frågor  målet blev admissible på i Strasbourg var att det tagit så lång tid som tre år för modern att få en dom  i Regeringsrätten vad gällde umgänget och att den ogifte fadern till ett av barnen --- fadern hade en mycket god relation till modern --- inte kunde gå till svensk domstol för att få umgänge med sin son.

 

I min plädering i den muntliga förhandlingen i Strasbourg visste jag ju att jag skulle bli tvungen att strikt hålla mig till dessa två formella frågor som blivit admissible. Hade jag börjat tala om vilken bra mor Ann-Marie Paulsen -Medalen var och tala om vilket eländigt fosterhem den handikappade pojken placerats i visste jag att jag omedelbart skulle bli avbruten av domstolens president, som skulle uppmana mig att hålla mig till ämnet. Men då gjorde jag så att i den memorial, alltså den skriftliga sammanfattning, som vardera parten  lämnar in till domstolen någon månad innan den muntliga förhandlingen, inledde jag med att skriva att jag lämnar härmed inledningsvis en sammanfattande redogörelse för bakgrunden till det här målet. Och därmed kunde jag helt korrekt även skildra de grova kränkningar, som inte blivit admissible.

 

Sammanfattningsvis är jag glad över att jag lagt så mycket arbete på att driva LVU-mål i Strasbourg och jag kommer att fortsätta att driva LVU-mål i Strasbourg. Och jag uppmanar Er som är offer för LVU och Era professionella rådgivare att göra detsamma.

 

När det gäller andra grova kränkningar i Sverige såsom tvångssteriliseringar och lobotomier så har ju ändå svenska staten, om än alldeles för sent, erkänt  att det var fruktansvärda saker, som svenska staten gjorde sig skyldig till.

 

Jag tackar för uppmärksamheten och hoppas på intressanta frågor och en intressant diskussion kring det jag sagt.

 

 

 

Andra föredrag av Siv Westerberg

 

Barnets mänskliga rättigheter till familjeliv. Siv Westerbergs Oslo föreläsning


Siv Westerberg's lecture to The Family Education Trust, London

Bristande rättssäkerhet i Sverige. Hur gör man för att få sitt ärende prövat i Europadomstolen i Strasbourg?

Personuppgiftslagen - Siv Westerbergs föredrag inför Kristdemokraternas riksdagsutskott i Stockholm den 13 september 2000

Pseudoadoptioner av fosterbarn i Sverige.

 

Tillbaka till Artikelindex

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

BARNETS MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER TILL FAMILJELIV - Siv Westerbergs Skövde-föredrag

Barnets mänskliga rättigheter till familjeliv vid föräldrarnas separation

Av jur. kand., med. lic. Siv Westerberg

 

 

 

Jur.kand., med.lic. Siv Westerbergs föredrag "Barnets mänskliga rättigheter till familjeliv vid föräldrarnas separation" vid Mansjourens i Skaraborg Manskonferens "MANNEN OCH FAMILJEN" på Soldathemmet i Skövde den 19 januari 2002. 

 

 

 

 

När jag för några månader sedan blev ombedd att hålla detta föredrag ville jag bland de mål jag haft på min juridiska byrå välja ut ett  exempel på hur ett barns liv kan påverkas av en otillräcklig lagstiftning och en olämplig lagtillämpning. Jag tyckte ett lämpligt mål var en sydeuropeisk man, bosatt i Sverige, som fått ett barn med en svenska som han sammanbott med en tid. Föräldrarna separerade redan när barnet var baby. Eftersom föräldrarna inte var gifta fick modern vårdnaden. Fadern yrkade inte på vårdnaden men han ville ha umgänge. De första åren fick fadern umgänge men plötsligt vägrade modern honom umgänge. Processen om umgänget drog ut i flera år men slutligen vann fadern såtillvida att han fick ett visst umgänge som enligt domen skulle utökas.

 

Vad fadern alldeles särskilt sörjde över under de år han inte hade umgänge var att han inte fick ta sonen med till sitt hemland på semester, alltså att sonen förvägrades varje kontakt med sin stora släkt i Sydeuropa, farmor, fastrar farbröder, kusiner och så vidare.

 

Efter åratals processande vann han målet, pojken var då i 8-årsåldern. Tyvärr blev fadern sjuk i en tumörsjukdom ungefär samtidigt. Men han opererades och operationen gick bra. Och det sista jag hörde av honom var att han mådde bra och att umgänget kommit  igång fint. Och att han gladde sig åt att umgänget skulle utökas så att han äntligen skulle kunna låta sonen  få konakt med sin med sin stora  familj i Sydeuropa.

 

Så gick det ett par år och jag hörde inte av honom så jag utgick från att allt var väl och att han fick det umgänge han ville ha med sin son.

 

Och så blev jag ombedd hålla ett föredrag i Oslo på en förening som heter ”Foreningen 2 foreldre”. Såvitt jag förstår har den föreningen en liknande inriktning som Mansjouren i Skaraborg. Jag skulle tala om barns rätt till umgänge med bägge sina föräldrar. Då ville jag i det föredraget ta den här sydeuropeiska mannens fall som ett exempel på att det är meningsfullt att kämpa för sin rätt till umgänge med sitt barn.

 

Och då ville jag ha litet aktuella uppgifter om hur den här pappan hade det. Jag  försökte jag ringa honom för att  höra litet om hur det var, och kunna ha hans fall som exempel i det föredrag jag då skulle hålla . Men jag lyckades inte få telefonkontakt med honom så jag tänkte att han  kanske flyttat .Och vände mig till folkbokföringen för att få hans nya adress.

 

Då fick jag veta att han avlidit.

 

Så istället för att tjäna som ett exempel på hur ett barns livskvalitet kan förbättras när ett barn och en far får en riklig umgängesrätt, fick hans fall tjäna som ett exempel på vilken fruktansvärd förlust det innebär för ett barn när en moder i åratal saboterar en umgängesrätt.

 

Den här pojken har inte fått lära känna sin stora familj i Sydeuropa, inte fått lära sig deras språk. Han torde med största sannolikhet aldrig få någon kontakt med den stora familj, som hade kunnat vara en betydelsefull faktor i hans hela liv när nu fadern gick bort så tidigt.

 

Det här exemplet visar nödvändigheten av lagändringar, som verkligen garanterar barnets rätt till bägge föräldrarna under hela barnets uppväxttid.

 

Föräldrars och barns rätt till familjeliv tillsammans med varandra tillhör de mänskliga rättigheter som är garanterade i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Sverige har undertecknat Europakonventionen.

 

Europakonventionen garanterar ju en rad mänskliga rättigheter. Rätten till frihet från slaveri,  den enskildes rätt till sin egendom, rätten till yttrandefrihet, religionsfrihet med mera.

 

När det gäller flertalet av dessa rättigheter så har lagstiftarna i konventionsländerna sett till att Du enligt inhemsk lag har dessa rättigheter. Att Du har dem så att säga automatiskt. Du behöver exempelvis inte gå till någon myndighet eller domstol för att få tillstånd att använda Dig av de pengar som är Dina. Och Du behöver inte gå till domstol för att få tillstånd att uttrycka Din åsikt om något.

 

Men när det gäller rätten att utöva sina i Europakonventionen garanterade mänskliga rättigheter till familjeliv, alltså barns och föräldrars rätt till familjeliv och barns rätt att umgås med sina syskon, så har man inte automatiskt den rätten i de många fall där barn inte växer upp i en kärnfamilj.

 

Och eftersom i Sverige ungefär häften av alla äktenskap upplöses genom skilsmässa så är det ju numera ett mycket stort antal barn som inte växer upp i en kärnfamilj. Som inte växer upp i en familj som består av ett gift par och deras gemensamma barn.

 

Och det är ju om dessa många barns rätt till familjeliv som jag vill tala om här.

 

Nu är det ju så i Sverige att enligt lagen är det vårdnadshavaren (i flertalet fall alltså modern) som bestämmer om och hur och när och var den icke vårdnadshavande föräldern --- som oftast är fadern ---  får umgås med sitt barn.

 

Om den icke vårdnadshavande fadern är missnöjd med den vårdnadshavande moderns beslut blir det fadern som får gå till domstol och stämma modern med krav på umgängesrätt med sitt eget barn.

 

Norsk lag är här bättre än den svenska. För i norsk lag ges schematiska bestämmelser om vilket umgänge icke vårdnadshavande förälder skall ha om intet avtal träffats.

 

Och det är just på den punkten som jag menar att det allvarligaste felet ligger i den lagstiftning som vi har i Sverige: alltså den lagstiftning, som reglerar rätten till umgänge mellan föräldrar och barn i splittrade familjer. Om jag nu får använda orden splittrade familjer utan att någon missförstår mig. Med splittrade familjer menar jag alltså de många familjer där man inte lever sitt vardagsliv i solskensidyllen modell mamma-pappa-barn under samma tak.

 

Och rätten till umgänge mellan syskon i splittrade familjer -  när det gäller ett barns rätt till umgänge med sina syskon så är den rätten inte lagreglerad alls - därvidlag är barnen helt utlämnade till de inblandade vuxna personernas godtycke.

 

I de här splittrade familjerna är det ju så att det är den icke vårdnadshavande föräldern som nödgas gå till domstol för att få använda sig av den mänskliga rättighet - rätten till familjeliv - som han är garanterad i Europakonventionen. Det här är enligt min mening helt galet.

 

Naturligtvis borde det istället vara så att den person, i det här fallet vårdnadshavaren, som vill beröva Dig denna i Europakonventionen garanterade rättighet, som skulle få besvära sig med att gå till domstol och där försöka bevisa att det finns omständigheter, som gör att det här barnet bör berövas rätten att umgås med den ena av sina föräldrar.

 

Och därtill kommer beträffande den nuvarande lagstiftningen: Det stackars barnet, vars vårdnadshavare har fått för sig att barnet inte skall få umgås med sin icke vårdnadshavande förälder, det barnet kan inte ens gå till domstol för att få en umgängesrätt. För det underåriga barnet företrädes ju i rättsliga angelägenheter av vårdnadshavaren. Och den trilskande vårdnadshavaren lär ju inte gå till domstol för barnets räkning i den frågan. Och för övrigt kan jag inte se att svensk lag ger en domstol möjlighet att ta upp ett sådant mål  till prövning på talan av barnet.

 

Trots vad jag säger nu så vill jag inte att det i vårdnadstvister skall utses en särskild advokat för barnet. I Sverige sker detta mycket ofta i så kallade LVU-mål. Alltså mål enligt Lag om vård av unga. Mål där socialnämnden tar initiativ till tvångsomhändertagande av ett barn och tvångsplacering av barnet i fosterhem eller barnhem. Och jag har utomordentligt dåliga erfarenheter av det systemet med det jag kallar ”barnadvokater”. Ofta utser domstolen en advokat som har föreslagits av föräldrarnas motpart - socialmyndigheten!!!

 

 

Dessa advokater rekryteras huvudsakligen bland två grupper advokater.

 

1) Advokater, som är så dåliga att de inte får tillräckligt många klienter som frivilligt söker deras hjälp. Men ett barn som tilldelas en sådan advokat av rätten kan inte protestera. Och den här dåliga advokaten blir ekonomiskt beroende av att bli föreslagen till sådana här uppdrag. Och då gäller det att inte gå emot socialmyndigheten.

 

2) Unga jurister under utbildning, notarier, på stora kända affärsjuridiska advokatbyråer, alltså advokatbyråer som sysslar med affärsjuridik. Advokatbyrån måste se till att sysselsätta dessa unga notarier med något som drar in pengar till byrån, så att notarien gör skäl för sin lön. Det är otänkbart att säga till någon av byråns rika och mäktiga klienter att ”nu låter vi den här nyanställda unga notarien sköta Ert mål.” Den här rika och mäktiga klienten skulle omedelbart protestera och säga att då går jag till en annan advokat.

 

Men ett barn kan inte protestera. Och den här unga notarien får stränga order av sin chef att han/hon måste absolut gå på samma linje som socialmyndigheten för annars får byrån inte fler sådana här uppdrag.

 

Så vad som sker är inte alls att barnet får en advokat som tillvaratager barnets intressen. Det som sker är att det kommer in ytterligare en advokat i processen, som går på socialmyndighetens linje och som arbetar emot att barnet skall få hålla ihop med sina föräldrar.

 

 

Jag hade för några år sedan ett mål där jag företrädde en icke vårdnadshavande moder, som ville ha umgänge med sin 14-åriga son. Fadern var vårdnadshavare och han vägrade modern helt varje form av umgänge, trots att sonen tidigare bott hos modern och sonen ville ha umgänge med modern. Bägge föräldrarna levde ett socialt välanpassat liv. Det här var faderns enda barn och fadern var gift med en ofrivilligt barnlös kvinna. Den verkliga orsaken till faderns vägran torde ha varit att han var rädd att sonen, om han fick umgås med sin mor - där det hemma hos modern dessutom fanns en yngre halvbroder, som sonen tyckte mycket om, snart skulle begära att få flytta tillbaka till sin mor. Nu mobiliserade fadern ett antal barnpsykiater, psykologer och lärare som i rätten framförde att det var bäst för sonen att inte ha något umgänge alls med sin mor. Och så blev domen både i tingsrätt och hovrätt. En helt unik dom. Jag gick igenom de prejudikat som fanns i Högsta domstolen där icke vårdnadshavande förälder helt förvägrats umgänge  med ett tonårigt barn. Det rörde sig i dessa prejudikat alltid om barn där det av vårdnadshavaren gjordes gällande - och vann tilltro i rätten - att barnet självt absolut motsatte sig umgänge. Men i det här målet var det ostridigt mellan parterna att sonen ville ha umgänge med sin mor. Så jag trodde jag skulle kunna få upp det här målet i Högsta Domstolen men vi fick inte prövningstillstånd.

 

Men det här löste sig i alla fall. Efter några månader kom pojken bara hem till sin mamma och ringde på dörren så umgänget återupptogs. Fadern var rasande av ilska, anmälde modern för polisen och så vidare. Men, lyckligtvis finns det ju ingen lag som förbjuder en mor att släppa in sin tonårige son när han ringer på dörren och vill besöka henne och sin halvbror.

 

För övrigt upphörde faderns ilska så småningom. Han skilde sig nämligen från den ofrivilligt barnlösa kvinna som han varit gift med och gifte om sig en frånskild fyrabarnsmor. Och hon hade väl förmodligen nog av sina egna fyra barn för hon sade genast till sin nya make att det är väl klart att pojken bör få umgås med sin mor!!! Och då ändrade plötsligt fadern åsikt och hade inget emot att sonen tillbringade en del veckoslut hos sin mor.

 

Det här exemplet visar hur det enbart blir de vuxnas intressen och de vuxnas situation som beaktas och hur barnets rätt till umgänge med bägge föräldrarna och med syskon helt kommer i skymundan. Och hade nu den här pojken varit fyra år istället för fjorton - alltså så liten att han själv inte kunde ta initiativ till att gå hem till  sin mor - så hade sannolikt den här domen - där domstolarna uppenbarligen helt manipulerats av de så kallade experterna - inneburit en total brytning mellan mor och barn för all framtid.

 

 

Jag menar att ett grundläggande fel i lagstiftningen är att det är den icke vårdnadshavande föräldern som i tvistiga fall måste gå till domstol för att få använda sig av sin i Europakonventionen garanterade rätt till familjeliv. Och än allvarligare - barnet kan inte ens gå till domstol för att få prövat sin rätt till familjeliv med icke vårdnadshavande förälder och med syskon, som inte bor under samma tak. Det finns alltså allvarliga brister i lagstiftningen härvidlag. Jag menar att dessa brister i inhemsk lagstiftning utgör en kränkning av Europakonventionen. Artikel 8 i Europakonventionen garanterar rätten till familjeliv. Artikel 6 i Europakonventionen garanterar den enskilde rätten till opartisk domstolsprövning när det gäller den enskildes civila rättigheter, dit ju rätten till familjeliv hör.

 

Jag menar att lagstiftarna borde, utöver att ge i vart fall äldre barn en egen rättighet att få sin sak prövad i domstol, borde ändra lagen så att det istället blir den förälder, som vill vägra sitt barn rätten att umgås med den andra föräldern, som skulle nödgas gå till domstol för att genomdriva en sådan sak.

 

Som jag sa finns i norsk lag bestämmelser om omfattningen av umgänget. Sådana bör införas i svensk lag enligt min mening. Jag menar att i föräldrabalken borde stå kristallklart och detaljerat uttryckt att barn vars föräldrar lever separerade skall, såvida inte föräldrarna i samförstånd överenskommer om något annat, ha rätt till umgänge med den icke vårdnadshavande föräldern vartannat veckoslut från fredag klockan 18 till söndag klockan k1 18, varannan storhelg och därtill en månad på sommaren under former och på platser som den umgängesberättigade föräldern bestämmer. Den förälder, som icke är nöjd med detta lagstadgade umgänge får gå till domstol. Det vill säga om vårdnadshavande moder vill ge icke vårdnadshavande fader mindre umgänge än vad lagen stadgar, blir det modern som får gå till domstol. Och om icke vårdnadshavande fader inte är nöjd med det umgänge som lagen föreskriver, utan vill ha mer, exempelvis vill ha umgänge alla veckoslut, så blir det han som får gå till domstol. Då slapp vi det nuvarande systemet att exempelvis en helt vanlig skötsam fader nödgas gå till domstol för att få träffa sitt eget barn - bara för att modern som hämnd för påstådda gamla oförrätter vill straffa honom med att han inte skall få träffa barnet.

 

 

Vidare borde i lagen klart och tydligt preciseras när detta umgänge skall börja vad beträffar både veckoslutsumgänge och helgumgänge och sommarumgänge. Lagen bör föreskriva att veckslutsumgänget skall börja veckoslutet efter det domstolen tilldömt den ena föräldern vårdnaden genom ett interimistiskt beslut. Eller kanske ännu hellre, veckoslutsumgänget skall börja veckoslutet efter det föräldrarna separerat, alltså slutat bo under samma tak - för då fick man även med separerande samboföräldrar i lagen. Och lika kristallklart borde lagen precisera när storhelgsumgänget skall börja och vem som skall bestämma när sommarumgänget skall ske och hur och när det skall meddelas den andra föräldern. Och lagen borde kristallklart precisera vem som skall lämna och hämta barnet och var och hur det skall ske och hur kostnaden för barnets resor mellan föräldrarna skall fördelas. Och lagen skall tala om hur den umgängesberättigade skall kompenseras med annat umgänge om barnet på grund av sjukdom eller annan tvingande omständighet ej kan lämnas ut för umgänge. Lagen skall vara så tydlig och detaljerad att det helt enkelt inte skall finnas något kvar att tvista om.

 

I den nuvarande lagen talas det huvudsakligen om förälderns rätt till umgänge med barnet. Jag skulle vilja att det stod i lagen barns och föräldrars umgänge med varandra.  Eller barnets rätt till umgänge med sina både föräldrar. Men då är vi kanske inne på farliga vägar vad beträffar fri- och rättigheter i en demokratisk stat. Jag tycker nog inte det är acceptabelt i en demokratisk stat att man tvingar en förälder att umgås med ett barn, som föräldern inte vill ha något att göra med. De föräldrarna är väl inte så många idag. Men bara en generation bakåt i tiden vimlade det av män som knappast ens för sin allra närmaste omgivning medgav att de hade ett utomäktenskapligt barn. Och som absolut inte ville ha någon personlig relation till det barnet. Det skulle allvarligt störa deras äktenskap och familjeliv med en annan kvinna.

 

 

Lagen bör alltså slå fast att det för den icke vårdnadshavande förälderns finns en lagstadgad rätt till umgänge och att detta umgänge börjar direkt efter separationen. Då skulle vi slippa det här som är en så vanlig anledning till att många skilsmässobarn helt förlorar kontakten med den icke vårdnadshavande föräldern. Nämligen att vårdnadshavaren använder den närmaste tiden efter separationen eller till och med de första månaderna eller åren efter separationen, till att inför barnet smutskasta och förtala den icke vårdnadshavande föräldern. Med det nuvarande systemet med vilket det kan taga lång tid att få en lagakraftvunnen dom om umgänge och få verkställighet av domen så har vårdnadshavaren en lång tid på sig att bearbeta barnet, som under den här perioden inte får träffa den förälder, som vårdnadshavaren utmålar som en skurk och ett odjur.

 

Det barn som dagligen av sin mor får höra att pappa gjort så många elaka saker både mot Dig och mot mig, får höra att pappa super, är arbetsskygg och lögnaktig och våldsbenägen och psykiskt sjuk och allt vad det nu är som parter lägger varandra till last i en skilsmässoprocess - det barn som får höra detta kanske inte bara av sin mor utan även av sin mormor och av sina mostrar - det barnet tror på vad modern säger om hur hemsk och farlig barnets pappa är. För det är ju vanligtvis först i tonåren, som barn börjar ifrågasätta sin vårdnadshavande förälders omdöme om andra människor. Och därtill använder ju ofta den vårdnadshavande föräldern de närmaste månaderna eller åren efter separationen till att släpa runt med barnet hos olika psykologer och barnpsykiater. Som den vårdnadshavande föräldern förmår att skriva psykologutlåtanden och läkarutlåtanden att barnet kommer att taga allvarlig skada om det tvingas till umgänge med icke vårdnadshavande förälder.

 

Om man nu genom en lagändring såg till att barnet vid separationen, redan 3-4 dagar efter separationen, fick umgänge med den icke vårdnadshavande föräldern - och hade trevligt ihop med den föräldern under ett veckoslut - så tror jag nog att även ganska små barn skulle utbrista: "Men mamma, varför säger Du så om pappa, han är ju så snäll, vi hade så roligt och trevligt tillsammans i lördags-söndags."

 

Med andra ord, luften skulle helt gå ur de argument som trilskande vårdnadshavare brukar anföra i domstolarna för att hindra umgänge, nämligen att barnet har glömt bort sin pappa och att barnet har sagt att det absolut inte vill träffa sin pappa.

 

Och även en icke vårdnadshavande förälder fick då i samband med umgängestillfällena en chans att ta barnet till psykologer och barnpsykiater för att skaffa "motintyg".  Ja, vad jag tycker om sådana här läkarutlåtanden och psykologutlåtanden i vårdnads- och umgängestvister - det kommer jag till om en liten stund. För rent allmänt ogillar jag dem. Men mer om detta om en stund. Men helt klart är ju att domstolarna fäster mycket stor vikt vid sådana intyg.

 

 

Och nu kommer jag till en annan viktig fråga när det gäller att förhindra att så många skilsmässobarn helt förlorar kontakten med den ena föräldern under resten av sin uppväxttid.

 

Nämligen frågan om verkställighet av en umgängesrättsdom.

 

För flertalet av oss jurister som är ombud  i vårdnads- och umgängestvister har nog upplevt den situation som jag nu skall skildra. Jag företräder som juridiskt ombud en umgängesförälder, låt oss säga att det är fadern. Han har inte fått träffa sitt barn på ett och ett halvt år för modern har tagit sin hämnd på honom. För påstådda oförrätter som den före detta maken skall ha gjort sig skyldig till mot henne. Och den hämnden har bestått i att hon som vårdnadshavare har meddelat honom att han får inte träffa sitt barn. Nu har vi kämpat oss igenom en umgängesprocess i tingsrätten och nu kommer domen. Min klient, alltså fadern,  får bifall på alla punkter. Han får i domen den umgängesrätt som han yrkat. Och i enlighet med vårt yrkande har domstolan i domen skrivit att domen gäller omedelbart oaktat den ej vunnit laga kraft.

 

Och det tillhör ju de verkligt trevliga och angenäma stunderna i mitt yrke att ringa en klient och tala om att vi vunnit ett mål. Så jag talar om för klienten att vi vunnit målet. Och jag talar om hur glad jag är för den här domen både för hans skull och för min egen skull. Och jag tillägger att "så bra, nu får Du träffa Din lilla dotter till veckoslutet. Du ordnar väl nu så Ni får en riktigt trevlig weekend tillsammans."

 

Och min klient tackar mig hjärtligt, säger att han tycker att jag gjort en väldigt fin insats och vi säger adjö.

 

Men på måndagen ringer han mig igen, upprörd och förtvivlad. "Jag fick inte träffa min dotter" säger han. "När jag kom för att hämta henne var det ingen som öppnade när jag ringde på. En granne berättade att mamman hade rest bort och tagit barnet med sig."  Eller han säger att "en timme innan jag skulle hämta min dotter ringde mamman och sa att flickan var förkyld och hade feber, så Du kan inte få komma och hämta henne."  Eller han säger att "mamman ringde och sa att hon kommer inte att lämna ut barnet till mig. För, sa mamman, flickan har sagt att hon absolut vägrar att träffa Dig."

 

Eller, än värre, "mamman ringde en timme innan jag skulle hämta flickan. Mamman sa att det blir inte tal om något umgänge. För, för några dagar sedan, hade flickan berättat för sin mamma att sist när hon träffade sin pappa för ett och ett halvt år sedan hade pappan utsatt henne för incest. Så, igår, sa mamman, så har jag med hjälp av min socialsekreterare lämnat in en polisanmälan mot Dig för misstänkt incest. Så nu skall det bli en utredning om den saken. Och min socialsekreterare sa att medan den  utredningen pågår skall jag absolut inte lämna ut barnet för något umgänge."

 

Ofta i sådana här fall får fadern på omvägar lång tid senare veta följande. Till barnet har modern sagt något helt annat beträffande orsaken till att det inte blev något umgänge det där veckoslutet. Till barnet har hon sagt att "pappa har ringt och sagt att han kommer inte och hämtar Dig för han vill inte träffa Dig." Att hon i sitt förblindade hat till ex-maken genom sina åtgärder berövar barnet sin far och därtill inbillar barnet att fadern inte vill träffa barnet, det har hon helt bortrationaliserat för sig själv. Och kanske har mamman skaffat sig en ny make eller en ny sambo. Och då intalar hon sig själv att nu har hon skaffat sitt barn en ny far. Som är snäll mot barnet och som barnet tycker om. Nu har barnet inte längre något behov av den biologiska fadern intalar hon sig själv - och intalar barnet.

 

Ja, i det här ögonblicket på måndag morgon när jag får det här telefonsamtalet så är den här domen, som jag och min klient var så glada för i förra veckan, inte värd mer än det papper den är skriven på.

 

Men - en viktig del av rättsväsendet i en rättsstat skall vara att domar skall vara exigibla - att det skall finnas en möjlighet att snabbt och effektivt få tvångsvis verkställighet av domar när den tappande parten i ett mål vägrar att rätta sig efter domen.

 

I en rättsstat skall vinnande part genom rättsväsendets försorg snabbt och enkelt och billigt kunna få verkställighet av en dom. Detta är ju av avgörande betydelse för att rättsstaten skall fungera. Av avgörande betydelse för att det inte bara skall bli så att den starkare parten i en tvist tar sig den rätt han/hon vill ha.

 

När det gäller affärsjuridiken, så finns det ju i Sverige bra och enkla och fungerande metoder att få verkställighet av en dom. Om exempelvis en person i en dom döms att betala mig 2000 kronor i skadestånd för att han förstört mitt staket och han inte betalar så är det en enkel sak för mig att vända mig till kronofogden. Och förutsatt att den här personen har 2000 kr så tar kronofogden raskt dessa pengar från honom och översänder dem till mig.

 

Man skulle önska att det fanns ett lika effektivt system när det gällde umgängesrättsdomar. Men det finns det definitivt inte. Att få verkställighet av en umgängesrättsdom är ett långdraget, byråkratiskt och osäkert sätt att få umgänge med sitt barn. Under den utdragna processen hinner små barn glömma sin frånvarande förälder. Och beträffande större barn använder den vårdnadshavande föräldern tiden till att skrämma barnet för den umgängesberättigade föräldern. Säger exempelvis att "pappa tänker skicka polisen på Dig för att hämta Dig."

 

I Sverige går själva umgängesprocessen i de allmänna domstolarna tingsrätt, hovrätt, Högsta Domstolen. Men en process om verkställighet, alltså en process om utsättande av vite eller beslut om polishämtning av barnet, går i förvaltningsdomstolarna, alltså i länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten. 

 

I de allmänna domstolarna är huvudprincipen i umgängesrättstvister att vardera parten står för sin rättegångskostnad. Men i mål rörande verkställighet av umgängesrättsdomar i förvaltningsdomstolarna är huvudregeln att förlorande part döms att betala vinnande parts rättegångskostnader.

 

Så nu den här måndagen då den förtvivlade fadern, som inte fick träffa sitt barn, ringer mig så måste jag säga till honom att "visst, vi kan gå till länsrätten och begära verkställighet. Men Du får ha klart för Dig att förlorar Du så döms Du att betala motpartens rättegångskostnader. Och jag vet att Din ekonomi redan är hårt pressad genom att Du måste skaffa ny bostad efter skilsmässan och genom att Du måste betala underhåll till barnet."

 

"Vad då? Förlorar i länsrätten?" säger han. "Vi har ju en dom från tingsrätten på att jag har rätt till umgänge?"

 

"Jo då" säger jag. "Du löper visst risk att förlora."

 

Om jag gör jämförelsen med exemplet jag drog för en stund sedan med mitt skadade staket så gör ju inte kronofogden någon ny prövning av omständigheterna i målet. Han prövar inte på nytt om staketet verkligen blev förstört och om det verkligen kostar 2000 kr att reparera det. Det har ju tingsrätten redan prövat.

 

Men i länsrätten, där jag som ombud för min klient, fadern som har en dom på sin umgängesrätt men ändå inte får träffa sitt barn, begär verkställighet genom ett vitesföreläggande  mot modern - i länsrätten görs märkligt nog en ny prövning av sakförhållandena i målet. En ny prövning i vilken modern åter får möjlighet argumentera mot ett umgänge, får möjlighet lämna in nya barnpsykiaterutlåtanden om faran för barnets psykiska hälsa om det umgås med fadern, får komma med nya incestanklagelser och så vidare. Och de nya incestanklagelserna måste ju utredas av polisen och så vidare. Och i denna verkställighetsprocess blandas det in nya psykologer och nya socialsekreterare. Så till slut har det hela övergått i en prestigekamp mellan olika experter och tjänstemän. Barnets rätt till umgänge med bägge sina föräldrar blir helt bortglömt. Du ser nästan aldrig i sådana här verkställighetsdomar att domstolen diskuterar den stora risken av att om inte umgänget kommer igång i full omfattning nu omedelbart så är det risk att barnet för all framtid förlorar kontakten med icke vårdnadshavande förälder.

 

Ofta drar den här länsrättsprocessen ut på tiden sä länge att de 7-8 umgängestillfällen beträffande vilka vi begärt verkställighet redan hunnit passera. Och då är det bara att börja om på nytt igen.

 

Och om jag lyckas få ett vite utsatt och modern ändå inte lämnar ut barnet, så måste jag på nytt gå till länsrätten och begära att det utsatta vitet utdömes. Och går det att få en sådan dom, så kanske modern visar sig tillhöra den tredjedel av alla ensamstående mödrar i Sverige som har socialbidrag. Alltså hon har endast existensminimum. Och då kan hon hånskratta åt det utdömda vitet och fortsätta att vägra lämna ut barnet. För kronofogden har inget att hämta hos henne.

 

Det här är rena vanvettskarusellen. En parodi på rättsskipning. En vanvettskarusell, som lett till att så många barn förlorat kontakten med den ena föräldern.

 

Visst, man kan begära polishämtning av barnet också.  Men jag brukar avråda mina klienter från det. En polishämtning kan innebära ett så stort trauma för barnet att det omintetgör all framtida god kontakt mellan barnet och den icke vårdnadshavande föräldern.

 

Jag skulle kunna stå här och berätta om många tragiska fall där denna vanvettiga processordning lett till att barnet helt förlorat rätten att umgås med den ena föräldern och rätten att umgås med hel- och halvsyskon. Många förtvivlade fäder har bett mig föra deras fall till Europadomstolen i Strasbourg, Jag är nog den jurist i Sverige som har störst erfarenhet av att driva mål i Strasbourg. Jag har fått upp nio mål mot Sverige i Strasbourg och vunnit sju av dem. Flertalet av dessa mål har handlat om onödiga tvångsomhändertaganden av barn, alltså LVU-mål. Alltså mål där svenska staten berövat barn bägge deras föräldrar och tvingat barnet att växa upp i fosterhem eller barnhem.  

 

Men de här fallen vi talar om idag, där ett insufficient rättsväsende berövar barnet kontakt med den ena föräldern, uppvisar många likheter med LVU-målen. Exempelvis att domstolarna helt är slavar under sakkunniga barnpsykologer och barnpsykiater. Att dessa experter använder undersökningsmetoder som är helt ovetenskapliga och att dessa experter vanligtvis saknar insikt om den biologiska samhörigheten mellan ett barn och dess familj.

 

 

Jag sa att många fäder bett mig ta deras fall till Strasbourg. Men i flertalet fall har jag svarat att det är en så långdragen process och tar så många år att Ditt barn är vuxet innan det är klart. Och även om Du får upp Ditt mål där - statistiskt 3 % chans att ens få målet admissible, alltså få prövningstillstånd - och Du vinner målet i Strasbourg så får Du kanske ett skadestånd, men kanske ändå inte får träffa Ditt barn. Det är nämligen så Sverige reagerat på en del av de mål jag vunnit åt svenska föräldrar i Strasbourg.

 

Exempelvis i det mycket kända målet Olsson mot Sverige. Makarna Olsson vann två gånger mot Sverige i Strasbourg. Men fick ändå inte tillbaka sina två yngsta barn och fick inte ens umgänge med dem.

 

 

Jag talade för en stund sedan om hur lagen borde ändras och umgängets omfattning borde i detalj skrivas in i lagen.

 

Även när det gäller verkställighet bör lagen ändras och verkställigheten så att säga ske automatiskt. Även där bör man vända på bevisbördan och vända på vem som skall gå till domstol när det gäller verkställighet.

 

Jag menar att i lagen skulle stå att den vårdnadshavare som vägrar lämna ut ett barn vid ett umgängestillfälle skulle omedelbart och inom en vecka vara skyldig att till staten betala in 5 000 kronor. Om beloppet inte betalats inom en vecka går kravet automatiskt till kronofogden, som inom en vecka skall driva in pengarna.

 

För flertalet människor är det inte möjligt ekonomiskt att betala 5 000 kronor varannan vecka, så då blir det bara att rätta sig efter lagen och lämna ut barnet för umgänge. En sådan lag blir ett effektivt påtryckningsmedel.

 

Men de riktigt rika och de riktigt fattiga, på dem blir det här inte något effektivt påtryckningsmedel. Så för att göra det här systemet effektivt bör lagen kompletteras med ett stadgande att den vårdnadshavande förälder, som tre gånger i rad vägrar lämna ut barnet för umgänge, skall automatiskt mista vårdnaden och vårdnaden skall då automatiskt gå över på den andra föräldern.

 

Och om vårdnadshavaren har invändningar mot att betala de här femtusen eller invändningar mot att mista vårdnaden, så blir det den trilskande vårdnadshavaren som får gå till domstol och få sina skäl prövade.

 

Med en sådan lagändring skulle barnets rätt till en tät och nära relation till bägge föräldrarna bättre tillgodoses. Och om barnets rätt till bägge föräldrarna fanns inskriven i lagen skulle förhoppningsvis det här expertväldet i domstolarna brytas. Det finns ju nu en härskara av barnpsykiater, barnpsykologer, familjeterapeuter, socialsekreterare, kontaktpersoner och allt vad de kallas, som har sin huvudsakliga försörjning av vårdnads- och umgängestvister och av LVU-ärenden. De kommer säkert att protestera mot en sådan här lagändring. De vill naturligtvis inte såga av den gren de själva sitter på.

 

Jag skulle vilja ha bort alla de här experterna från de här målen. Att ett barn skall ha rätt till familjeliv med bägge sina föräldrar efter det föräldrarna separerat är varken någon medicinsk eller psykologisk fråga. Det är en rättsäkerhetsfråga. Barnets rätt till bägge föräldrarna är garanterad i Europakonventionen.

 

Och det skall enligt min mening till enormt starka och tvingande skäl, av typen grav alkoholism eller mycket svår psykisk sjukdom hos en förälder, för att hindra denna barnets rätt. Och den vårdnadshavare som anför sådana skäl mot umgänge skall få dessa skäl bedömda av en domstol med användande av sunt förnuft och juristdomarnas tolkning av gällande lag.

 

Frågor om vårdnad och umgänge skall inte avgöras av psykologer och psykiater. Det finns inga vetenskapligt hållbara metoder inom psykiatri och psykologi med vilka man kan avgöra vad som händer med ett barn om det utsättes för en viss sak, till exempel att få träffa sin far som barnet inte har träffat på flera år.

 

Min personliga uppfattning är att 99 % av det som står i de här utlåtandena från barnpsykiater och barnpsykologer som lämnas in i domstolarna i vårdnads- och umgängestvister och LVU-mål, det är rent nonsens. Nonsens som saknar varje form av vetenskapligt underlag.

 

Flertalet vårdnads- och umgängestvister handlar om friska barn och friska föräldrar. Det finns ingen som helst anledning att medikalisera eller psykologisera frågan om barnets rätt till kontakt med bägge sina föräldrar.

 

Det är vanligtvis bara till nackdel för barnet om ytterligare ett antal personer, stödpersoner, psykologer med flera drages in i den konflikt som föräldrarna har i samband med en skilsmässa och en vårdnadstvist.

 

Tvisten skall lösas av domstolsjuristerna. Inte av läkare. Läkare är utbildade för att sköta sjukvården och bör hålla sig till det och inte blanda sig i juridiska frågor genom ovetenskapliga intyg i vårdnadstvister.

 

Jag vill avslutningsvis säga att jag talat mycket om umgänge och inte så mycket om vem som skall ha vårdnaden. Men jag menar att om barnet får ett rikligt umgänge har barnet redan ett liv ihop med icke vårdnadshavande förälder. Vilket är värdefullt för barnet om det blir önskvärt för barnet att flytta till den andra föräldern, om exempelvis vårdnadshavaren  bildar ny familj och barnet får en askungeroll i den nya familjen.

 

I och för sig kan det många gånger vara en fördel för barnet rent materiellt om vårdnadshavaren gifter om sig istället för att förbli ensamstående. Men vi får inte glömma att risken för ett barn att bli misshandlat eller sexuellt utnyttjat eller till och med dödat är oerhört mycket större i en styvfamilj än i en kärnfamilj. Och det är viktigt att barnet har ett så omfattande umgänge med icke vårdnadshavande förälder att barnet omedelbart kan slå  larm till icke vårdnadshavande förälder om barnet behandlas illa av en styvmor eller styvfar.

 

Jag tackar för uppmärksamheten. Jag ser fram emot en intressant diskussion om de lagändringar jag föreslagit.

 

 

Barnets mänskliga rättigheter till familjeliv. Siv Westerbergs Oslo föreläsning

Siv Westerbergs London lecture

Tillbaka till Artikelindex

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter