Röd sopis: Föreläsning av Professor Jacob W. F. Sundberg

 

Röd sopis: Föreläsning av Prof. Jacob W. F. Sundberg

 

 


Prof. Jacob W. F. Sundberg var professor i allmän rättslära vid Juridicum, Stockholms Universitet, när han höll föreläsningen om socionomutbildningen för sina studenter.
Prof. Sundbergs föreläsning, är tidigare publicerad i "En liten bok om allmän rättslära", i skriftserien från Institutet för offentlig och internationell rätt, IOIR nr 80, sid 94 – 98, under rubriken "Tvångsomhändertagande av barn".

Den återges här med upphovsmannens benägna tillstånd.

 



Tvångsomhändertagande av barn

 

Bland arbetsgruppens indignationsreportage återfinns ett avsnitt rörande "om­händertagande av barn" (s 11 i promemorian). Det består av ett citat från några studentanteckningar av obestämbar proveniens. Det enda man vet är att de icke kommer frän "en föreläsning VT 1987" som arbetsgruppen påstår. Därutöver innehåller reportaget arbetsgruppens indignerade beskrivning av en tankegång som tillskrives mig.

 

I den mån arbetsgruppens uppdrag var bestämt av Tidens klagomål, och hela den 14-sidiga promemorian torde hänga på detta, gäller saken undervisningen vårterminen 1988. Det förhållande att Peterson 1987 utsetts till linjenämndens ordförande samtidigt som jag själv förlorade varje insyn i fakultetens olika organ lät ana aktioner som skulle komma. I Affären fr. Eddan t. Ekelöf hade jag konfronterats med tekniken att någon student fick påslå att något sagts på en föreläsning - i del fallet en viss Lundholm - och att därefter utan varje kritik och kontroll detta påstående godtogs och lades till grund för diverse olika åtgärder som i det fallet formellt slutade hos JK (i realiteten slutade det på ett helt annat sätt, se nr 14 ovan). Inför detta perspektiv föranledde Petersons nya position till särskilda försiktighetsåtgärder vad gäller skriftlig utformning av föreläsningarna. Det 'blomkvistande' som arbetsgruppen ägnat sig åt i förevarande ärende har hindrat densamma från att efterfråga sådan dokumentation. Det kan därför vara belysande för kvaliteten på dess insatser att här kort återge ur föreläsningen vad som sades om tvångsomhändertagande av barn. "Talk show" tekniken kan visserligen leda till att man något avviker från ett etablerat scenario för föreläs­ningen men betydelsen av sådana avvikelser torde vara försumbar. Efterföljande text kan läsas som den kondenserade framställningen.

 

Ni erinrar Er kodifikationerna på familjerättens område från föreläsningen om Socialistlägrets 60-talslagstiftning. Ni fick där den teoretiska förklaringen till varför det då lagstiftades, och varför denna lagstiftning såg så totalt annorlunda ut än den som infördes på 20-talet. I sin tur har då detta att göra med den dynamiska uppfattningen av utvecklingen; att människans natur är reformerbar, att man så småningom skall kunna lyckas skapa den socialistiska männi­skan, och att den socialistiska människan till sist skall kunna så förädlas att hon kan ingå i det kommunistiska samhället. För att åstadkomma detta gäller det att skydda barnet från skadliga inflytanden, och de skadliga inflytandena kommer framför allt från familjen. Därför gäller det att åtminstone bevaka familjen noga, så att den s.a.s. blir statsmaktens yttersta redskap. Detta är själva grundtanken. Men hit hör då också att om familjen råkar sprida fel budskap, som icke harmonierar med statsmaktens, så måste man skilja familjen från detta inflytande, Enklast kan så ske genom att man omhändertar barnet, eller också genom att man förebygger situationen genom att tillse att familjens inflytande blir så ringa som möjligt. Ju färre timmar och minuter man tillbringar tillsammans i familjen, dess mindre chans finns det att det ondskefulla, felaktiga inflytande utövas, som leder till de olyckliga konse­kvenserna.

 

-----------------------


Under 70-talet har vi i Sverige fått den enorma socialbyråkratin. Utveck­lingen är inte utan intresse, inte minst därför att den tilldragit sig en ganska intensiv europeisk uppmärksamhet. Vi har haft och har ett antal mål i Stras­bourg, där de här synsätten konfronteras med varandra.

 

Det är i mitten på 70-talet som man utbildar den nya socialbyråkratin. Det sker framför allt i Stockholm, i Lund och i Umeå. Det utbildades då ett speciellt system som bl.a. föranledde tre elever att göra anmälan till Justitiekanslern [här visas bild av Gaudeamus 28.11.1975; rubriken är "Röd terror - marxistisk mobbning" och "massiv vänsterextremistisk propaganda"]. Systemet innefat­tade att man måste först passera psykologin för att komma vidare på socio­nomlinjen. Psykologin var ett slags entré-ämne. I psykologin tillämpade man på den tiden s.k. sensitivitetsövningar, "group dynamics". Som det framställs här i Gaudeamus var det alltså mobbningsövningar som leddes av läraren. Vad de gjorde i allmänhet i en övningsgrupp var att man plockade ut någon som misstänktes för borgerliga sympatier. Därefter "knäcktes" vederbörande. Det­ta tillhörde visserligen "flum"-perioden men det var helt vetenskapligt: vi hade ämnet gruppdynamik och det var vetenskapligt underbyggt, framför allt genom en viss Illeris som utvecklat temat.

 

Den unga flickan som Ni först såg i Gaudeamus (28.11.1975) utvecklar här för tidningen hur hon utvalts som mobbningsobjekt i den gruppdynamiska träningen. Hon togs in på sjukhus efteråt. Hon tålde inte vid det. Det är jobbigt att vara ensam och det är det som är själva finessen, när man experimenterar med grupptrycket. Men det kan naturligtvis användas för olika ändamål. Det fordrades kurage för att ställa upp i Gaudeamus, så helt knäckt var hon inte fast det var ruffigt.

 

Här har Ni då JK:s beslut i saken från den 6 december 1976 (bild). Det blev ett ganska stort utlåtande. Men JK säger att han kan ingenting göra, det är en pedagogisk fråga och pedagogiska frågor är för dem i universitetet. Så systemet fortsatte relativt ohindrat under hela 70-talet även om det skedde vissa personskiften.

Detta betydde då, att man småningom fick fram en sådan här social­byråkrati som var utbildad och formad på ett alldeles bestämt vis. Samtidigt utarmades juridikundervisningen på Sopis. De juridiska ämnena nedvärdera­des av marxistiska lärare och elever. Huvudläraren, lektor Gunnar Fredriksson, som är död numera, utsattes för en hatkampanj. Två kvinnliga psykologilärare - Ann Helleday och Patricia Howard [Rosén] - skrev in sig som elever på Sopis för att bl.a. studera Fredrikssons tentamensmetoder. [Fråga var om en 1970 startad undersökning med arbetsnamnet "Social utbildning"; inskriv­ningen gällde fr.o.m. vårterminen 1971.] Fredriksson tenterade med sedvan­liga skrivningar. På den tiden hade man grupptentamen på Sopis och det ansågs vara 'progressivt'. En grupptentamen betydde att man inte kunde tentera om man inte var i en grupp. De som styrde i klassen kunde se till att de som inte delade deras uppfattning aldrig kom till examen.

 

I Umeå, där det också försiggick en del av samma slag, sades det i all enkelhet: "låtsas att Du är marxist, annars kommer Du aldrig att överleva."

 

Så det skedde en viss, ganska bestämd rekrytering av den här social­byråkratin. Meningen var då att använda daghemmen såsom instrument för att fortare nå fram till det nya samhället, d.v.s. det är samma filosofi som gör sig gällande som i Socialistlägret.

 

Då är man framme vid 80-talet. Generationen som utbildades på 70-talet sitter nu i beslutande positioner, inte i chefspositioner utan i mellanpositioner. Det här [bild] är en marxistisk avhandling. Den heter "Socialstaten. Till kritiken av socialteknokratin" och den är författad av Alf Rönnby. Marxisterna är begåvat folk och kommunistpartiet är ett elitparti. Det gäller bara att ha klart för sig vad de står för och deras egenheter: man får ju vara litet rädd om hälsan. Avhandlingen innehåller en analys av vad själva byråkratiseringen av social­funktionen innefattar och det står en hel del sanningar i den. Från att ha stått i en s.a.s. mänsklig relation till klienterna har man övergått till att administrera klienterna, att administrera socialvården.

 

På detta vis har man fått, dels en på speciellt sätt rekryterad byråkrati, dels ett i själva systemet inbyggt systemskifte.

 

Nu är vi framme vid år 1983. Alla i 70-talsgenerationen är ute på mellan­nivå. Dessutom disponerar de det fackliga trycket, d.v.s. de sitter själva i den fackliga verksamheten och kan gå och göra uppvaktningar om att de är illa behandlade. Detta föranleder småningom Socialdepartementet att utfärda en Press Release som ser ut på det här viset [bild]:

Med den urskillningslösa kritik och de påhopp på hela socialarbetarkåren som allt oftare förekommer i massmedia också i en tidning som anser sig stå arbetarrörelsen nära – inte bara en förolämpning mot socialarbetarna utan dessvärre också till stor skada för de människor som behöver samhällets stöd - i båda fallen framställs socialarbetarna snarast som hjärtlösa, utan förståelse för människors väl och ve.

Det är just detta som den marxistiska avhandlingen pekar på: hur man övergått till en byråkratisk syn på själva uppgiften.

 

Slutet på visan blir att det ganska automatiskt uppkommer motsättningar mellan socialbyråkratin och personer som inte delar föreställningen om den marxistiska progressionen - uppgiften att utveckla den 'socialistiska männi­skan' - och som därför av den förra anses utöva ett olämpligt inflytande i största allmänhet. T.ex. människor sprungna ur en bondekultur, där de bibring­ats vanan att klara sig själva, de kommer automatiskt i motsättning till den här nya socialbyråkratin. Eller det kan vara i all enkelhet så som i fallet Aminoff att föräldrarna kritiserat socialbyråkratin på Lidingö. Inom socialbyråkratin är det då lätt att bli upphetsad, att betrakta sig som förföljd. Byråkratin sitter på maktmedlen och kan få hela dynamiken i gång.

 

Man kan inte bedöma de ganska breda stridigheter rörande just barnomhändertagandena, som förekommer i svensk debatt, om man inte också, infogar dessa bitar i perspektivet.

Den som tar del av denna föreläsning, som är normalföreläsningen i kursen under senare år, har ganska lätt att se den emotionella laddning - indignationen - som arbetsgruppen tillfört sin framställning och som helt saknas i den verkliga föreläsningen. Tankegången som tillskrivs mig är en polemisk karikatyr som ger anledning till djup misstro mot arbetsgruppens integritet och goda vilja. Föreläs­ningen är vederhäftig och underbyggd och fokuserar på en viktig aktuell proble­matik av stort svenskt och europeiskt intresse. Arbetsgruppens framställning är ovederhäftig och ounderbyggd och så fjärran från vetenskaplighet i kritiken som man kan komma.

 

 

'Resan utan mål'
Av Professor Jacob W. F. Sundberg


Processen i Strasbourg med särskild hänsyn till respekten för familjelivet
Av Professor em Jacob W. F. Sundberg


Justitiekanslerns beslut

"... systematisk marxistisk mobbning av oliktänkande"
Gaudeamus nr 12. 1975-11-28


Tvivelaktig doktorsavhandling blev obligatorisk litteratur i den kritiserade psykologin
Artikel i studenttidningen Gaudeamus


Jag kom hem knäckt från sensitivitetsträningen...
Av Anders Bendroth


Hon användes som "hatobjekt" av läraren: - När jag kom hem var jag knäckt!

Röda fanor
Nyhetsartikel i DN



Tillbaka till Röd sopis: Klagomål mot socionomutbildningen under 1970-talet


Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

Röd sopis: Kommunalråd kräver stopp för undervisning

Umeås "röda" universitet:

Kommunalråd kräver stopp för undervisning

Av Åke Lidzell

 

 


"Låtsas att du är marxist annars kommer du inte att överleva här."
Men Maare Tamm brydde sig inte om det råd hon fick när hon började läsa tillämpa psykologi vid universitetet i Umeå. Och då gick det som det gick ...

 

Lärare och elever mobbade mig so att jag måste sluta ...

 

Bakgrunden till bråket vid Umeå universitet är att fil kand. Maare Tamm ansåg sig mobbad för att hon inte är marxist.

 

Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Nyheter 1975-11-15.

 



DN 15.11.1975 s 7             Från Dagens Nyheters Norrlandsredaktion

SUNDSVALL. Fredag

Nu har kommunalrådet Bertil Carlsson (fp) kastat sig in i mobbning-bråket vid det så kallade röda universitetet i Umeå. Han kräver att man stop­par undervisningen vid institutionen för tillämpad psykologi tills man vet vad som verkligen pågår där. 

– Jag har hittills inte fått belägg for någonting som säger all man inte borde stoppa undervisningen tills utredningen blir klar, säger Bertil Carlsson.

Bakgrunden är att en filosofie kandidat anser sig ha blivit systematiskt mobbad för att hon inte ar marxist och därför hoppat av från undervisningen vid institutionen för tillämpad psykologi. Hon begärde hos universitetets utbildningsnämnd en utredning (klar nästa vecka) om huruvida undervisningen bedrivs enligt lagstadgade principer och senare har hela affären JO-anmälts av tre psykologilärare.

 

Jag förstår mig inte på Carlssons inhopp, säger universitetets rektor Lars Beckman till DN. Här brakar han bara rakt in och kräver att utbildningen skall stoppas. Men vi kan inte stoppa undervisningen för en hel grupp bara för att någon enstaka begär det, och allra minst när ett kom­munalråd knyter näven.

Droppen

For kommunalrådet Bertil Carlson blev fallet med den av­hoppade psykologieleven droppen som kom bägaren att flöda över. Han anser att det talas så vitt och brett om att det skulle ha gått för mycket politik i undervisningen vid Umeå universitet att ett ingripande är nödvändigt för att stoppa den negativa ryktesfloran.

Jag gör det bara av omtanke om universitetet.   Skall marxister och kfml-are som inte accepterar vårt samhällssystem få driva sitt spel ostört? Skall vi andra alltid hålla oss tysta?

 – Nu måste man få en utredning om huruvida undervisningen i tillämpad psykologi är politiskt färgad eller ej. Är den färgad får vi se vad samhället kan göra och är den inte färgad så är det dags att tillbakavisa alla rykten om att något skulle vara fel vid Umeå universitet.

– Alltför ofta hör jag att föräldrar avråder sina ungdomar att åka till Umeå universitet. Det ar allvarligt att universitetets tillför­litlighet över huvud taget ifrågasätts. Det måste man göra någonting åt.

 

Röda fanor

Studentkårens styrelse har nu kommunistisk majoritet efter det senaste kårvalet, där enligt uppgift ca 50 procent av eleverna deltog. Den verksamhetsberättelse som kårstyrelsen skickat ut är prydd med röda fanor och hammaren med skäran.

 

– De är valda i demokratisk anda, och jag| tror inte någonting är galet där, så det är ok.  Men det vore ju bra om resten av elevkåren också visade lite större politisk aktivitet, för jag tror att den politiska bilden inom elevkåren i stort är ungefär densamma som i samhället i övrigt.

Men när undervisningen vid institutionen för tillämpad psykologi påstås vara politiskt färgad tycker kommunalråd att det börjar bli allvarligare.

 

Psykologerna kommer sedan bland annat till våra barnstugor och daghem. Jag har fått uppgifter om att de pratat om att just barnstugorna är lämpliga ställen att bedriva sin politiska indoktrinering på, och jag har redan sett insändare där vi tillfrågas om politisk indoktrinering verkligen tillämpas på våra barnstugor.

 

Allt det där kan komma att förstöra tilltro till dagisidén som vi satsar väldigt hårt på i Umeå.

 

Rektor Lars Beckman säger att motsättningar inom den psykologiska undervisningen inte är en företeelse som är speciell för Umeå. Och tillämpad psykologi svarar bara för 5 - 10 procent av undervisningen på PEG (psykologiexamen efter grundutbildning).

– Självfallet sysslar vi inte med någon form av åsiktsregistrering vid universitetet, men jag har aldrig märkt annat än all den politiska grupperingen bland våra lärare inte är annorlunda än i samhället i övrigt.

 

Enligt lektor Beckman bottnar motsättningarna i att naturvetenskapare och humanister har så olika uppfattning om tillämpad psykologi. Man bar hamnat i låsta positioner, och politiska övertoner kan förekomma.

Den avhoppade eleven kritiserade på ett tidigt stadium kurslitteraturen, som hon kallar ensidig och anser sig ha blivit utsatt för personangrepp och mobbning när hon senare redovisade en skriftlig rapport.

Skrattade

– De frågor av eleverna som därpå följde saknade enligt min mening helt saklig karaktär och rörde sig kring min människosyn, mitt sätt att hantera svenska språket (jag är född i Estland) etc.

 

De övriga skrattade åt henne redovisning utan att ordföranden avstyrde det. När studierektorn dagen därpå ledde en konfliktlösning som skisserades på svarta tavlan skrevs förhållande att hon inte är marxist på hennes minuskonto.

 

I en insändare i Västerbottens Kuriren påpekar psykolog Stefan Holmberg som studerat nio terminer vid Umeå universitet, varav fem vid den aktuella institutionen att det är naturligt att känslor kommer fram i psykologiundervisningen. Men han anser att problemen borde lösas inom gruppen och ifrågasätter om krav på utredning är ratt metod att reda ut motsättningarna.

– Fruktbarare kunde i stället ha varit att fråga sig: Varför börjar jag gråta och vänder mig till någon annan for att få stöd när jag blir angripen? Och på motsvarande sätt kan det för många andra tydligen vara nyttigt att ställa sig frågan: Varför skrattar jag och höjer rösten nar någon säger något som jag inte gillar?

 

 

 

Röd sopis: Föreläsning av Prof. Jacob W. F. Sundberg

Daghemmen som instrument
Av Krister Pettersson


Justitiekanslerns beslut

"... systematisk marxistisk mobbning av oliktänkande"
Gaudeamus nr 12. 1975-11-28


Jag kom hem knäckt från sensitivitetsträningen...
Av Anders Bendroth


Hon användes som "hatobjekt" av läraren: - När jag kom hem var jag knäckt!

Röda fanor
Nyhetsartikel i DN



Tillbaka till Röd sopis: Klagomål mot socionomutbildningen under 1970-talet


Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

JK-beslutet 1976 om sensitivitetsträningen i socionomutbildningen

JK beslut 1976 - om socionomutbildningen

 


Justitiekanslern
                            Datum                       Dnr

                                    1976-12-06                 1124-75-21

 

Beslut i anledning av klagomål från Gun Hamberg m.fl. mot undervisningen vid socialhögskolan l Stockholm m.m.

 

I en till JK den 12 maj 1975 inkommen skrivelse har Gun Hamberg, Gunilla Ekenstein och Marianne Johansson fram­ställt klagomål i olika avseenden mot undervisningen i psykologi och sociologi vid högskolan. Klagandena har härefter inkommit med ett flertal ytterligare skrivelser och till dem fogat ett stort antal bilagor.

 

Socialhögskolan inkom, efter remiss, till JK med yttranden i ärendet den 2 september 1975.

 

I skrivelse den 10 september 1975 till nämnden för socionom­utbildning hemställde JK, att nämnden skulle inhämta förnyat yttrande från högskolan, avgivet med iakttagande av en bi­fogad, inom JK:s kansli upprättad promemoria.  Nämnden skulle därefter avge eget utlåtande i ärendet.  I sagda promemoria formulerades sex frågor, på vilka högskolans och nämndens synpunkter särskilt begärdes.

 

Med eget utlåtande ingav nämnden den 4 oktober 1976 till JK förnyat yttrande i ärendet av socialhögskolan jämte där­till hörande utredning. Denna utredning omfattade förkla­ringar från av kritiken berörda lärare, en enkät bland stu­derande som deltagit i delkursen socialpsykologi under vår- eller höstterminerna 1974- rörande studieförhållandena på kursen, en av två universitetslektorer vid högskolan verk­ställd sammanställning och bearbetning av de inkomna en­kätsvaren samt en av en annan universitetslektor utarbetad promemoria angående bl.a. gruppdynamiska övningar.  Till nämndens yttrande fogades vidare en av skolans rektor på grundval av nämnda utredningsmaterial upprättad promemoria i ärendet.

 


2

 

 

Klagandena har den 3 november 1976 avgivit påminnelser i ärendet. De har därvid gjort gällande att rektor, som när­varit vid nämnd ens behandling av ärendet, rätteligen varit av 3^v förhindrad därtill, eftersom klagomålen riktade sig även mot honom.

 

Rektor vid högskolan har vid samtal lämnat vissa ytterligare sakuppgifter i ärendet och besvarat en del frågor.

 

Skrivelser i anslutning till klagomålen har ingivits till JK även från andra elever vid högskolan.

 

Vissa föreskrifter om socialhögskolan

 

Regler om undervisningens bedrivande vid socialhögskolorna är givna i stadgan (1964:538, omtryckt 1971:343) för social­högskolorna.  I 33 § föreskrivs, att undervisningen skall bedrivas enligt särskilda planer över studiegången, omfat­tande timplaner och kursplaner samt föreskrifter om kun­skapskontrollen och om närvaro vid undervisningen. Plan över studiegången skall upprättas för varje socialhögskola av dess styrelse. Nämnden för socionomutbildning, som är ett för samtliga socialhögskolor gemensamt organ, har enligt 5 § stadgan till uppgift att bl.a. tillse att planerna över studiegången ges likvärdig utformning vid samtliga hög­skolor. Ledningen av varje högskola handhas av, utom sty­relsen, rektor och ett lärarråd. Lärarrådet har enligt 13 § inseendet över undervisningen och examinationen vid högskolan och skall vidare bl.a. inge förslag till styrelsen om planer över studiegången. Vidare finns vid varje hög­skola en utbildningsnämnd, som kan sägas vara ett förbere­dande organ åt lärarrådet (16 §). Av nämndens ledamöter väljs tre av elevkåren. Ledamot av nämnden, som inte är ledamot av lärarrådet, äger i utbildningsärenden deltaga i rådets överläggningar men inte i dess beslut. Vid sidan av de i stadgan upptagna organen finns vid högskolan i Stockholm ett ämnesråd, vari eleverna är representerade.


3

 

 

Klagomålen

Klagomålen innefattas i ett stort antal skrivelser med ett 50-tal därtill fogade bilagor och underbilagor. Av olika skäl, icke minst den bristande dispositionen samt den stilistiska utformningen, är det svårt att bilda sig en fullständig bild av klagomålens innehåll och räckvidd. Preciserade an märkningar blandas med mera allmänt hållen kritik samt med antydningar och insinuationer. Klagomålen grundas delvis på egna upplevelser och delvis på rykten och hörsägen. De framgår ibland e^ klart vid vilken tidpunkt påstådda hän­delser inträffat* Till huvudsaklig del synes dock kritiken avse undervisningen i psykologi under vårterminen 1973 (delkursen praktisk psykologi), läsåret 1974 (delkursen socialpsykologi) och våren 1975 (grundkurs och 2-betygs-undervisning) samt undervisningen i sociologi våren 1973. Klagomålen riktar sig i främsta rummet mot psykologiläraren Patricia Rosén och Ann Helleday men även mot rektorn vid skolan Gunnar Hellström.

 

De huvudsakligaste klagomålen kan sammanföras under följande rubriker.

 

1. Politisk indoktrinering

 

I ämnet psykologi förekommer enligt klagandena en kraftig vänsterextremistisk indoktrinering. Denna framträder sär­skilt genom den anbefallda kurslitteraturen.  Visserligen kan anbefalld litteratur efter samråd mellan elev och lärare få utbytas, men den litteratur som därvid sätts i stället är lika vänsterbetonad. De två psykologilärarna utpekas särskilt som ansvariga för indoktrineringen. Sålunda sägs en av dem betrakta undervisningen som ett medel för bedri­vande av politisk propaganda. Vid många samtal med andra elever hade klagandena erfarit starka reaktioner mot den politiska indoktrineringen men ingen elev vågade offentlige protestera mot denna av rädsla för repressalier från lärare och elever.


4

 

 

2.  "Sensitivitetsträning"

 

I delämnet socialpsykologi förekom vad klagandena kallar sensitivitetsträning. Denna tillgick enligt klagandena så att, sedan eleverna indelats i grupper, motsättningar och hatstämningar byggdes upp inom resp. grupp. Därefter ut­sattes någon elev för häftiga angrepp ("mobbning") från lärarnas och andra elevers sida och skulle då försöka för­svara sig.  Till objekt för attackerna utvaldes ofta elev med fysiskt eller psykiskt handikapp eller med borgerlig uppfattning. Gun Hamberg hade själv våren 1974 varit utsatt härför, varvid läraren förklarat sig skola "bryta ned" henne. När hon kom hem efter två timmars mobbning, var hon "knäckt" och hade svårt att förmå sig att nästa dag åter bege sig till skolan. Hon hade delgivit rektor och ämnesråd vad som inträffat.  Rektor hade lovat utredning i saken men någon sådan hade inte kommit till stånd. Klagandena säger sig ha hört talas om flera fall då mobbning förekommit. I några fall hade mobbningen lett till psykiska besvär.  Enligt ryk' ten hade även ett fall av självmordsförsök inträffat.  I "sensigrupperna" hade ingen terapeut deltagit.

 

3.  Obligatorisk kursvärdering

 

Utan stöd i författning eller kursplaner hade enligt kla­gandena kursvärdering krävts av lärare för att elev, som fullgjort allt som fordrades enligt kursplanen, skulle utfå betyg. Även på denna punkt gäller kritiken de båda psykologilärarna men också läraren i rättskunskap Staffan Rylander. I kursvärdering ingår, anför klagandena, skyldighet att bl.a. yttra sig över kurslitteraturen. En kritik av denna på grund av dess politiska ensidighet betydde att eleven avslöjade en annan politisk uppfattning. Motsvarande gälld om eleven eljest ansåg att undervisningen var politiskt indoktrinerad.

 

Den politiska indoktrineringen, sensitivitetsträningen och den obligatoriska kursvärderingen innebär enligt klagandena allvarliga kränkningar av den personliga integriteten och strider därigenom mot regeringsformen.


5

 

 

4.  Kunskapskontrollen

 

Klagandena gör gällande att kunskapskontrollen är löslig och bristfällig, stundom helt obefintlig. Detta betecknas som mycket betänkligt för eleverna från rättssäkerhetssyn­punkt. Individuell, skriftlig - i undantagsfall muntlig -tentamen ger enligt klagandena rättssäkerhetsgarantier för eleverna. Frånvaron av sådana garantier utgör ett farligt vapen för lärare som vill utöva repressalier mot elev som kritiserat undervisningen på grund av dålig kvalitet, poli­tisk indoktrinering eller annan anledning.  Om läraren är inställd på att underkänna eleven, kan denne visserligen få särskilt muntligt förhör, men hans chanser att klara en sådan tentamen är små. Vid ett tillfälle hade en elev påpekat att hon haft svårt att förstå litteraturen i socialpsykologi och därför föreslagit att denna skulle behandlas på lektion, vilket aldrig brukade ske. Läraren hade svarat att, om eleven inte klarade att själv läsa in litteraturen, fick hon så gärna ensam tentera av samtliga böcker for endera av de båda psykologilärarna. Därefter vågade ingen "sticka upp".

 

5.  Undervisningens kvalitet

 

Klagandena riktar även åtskillig kritik mot undervisningen som sådan, i det att den betecknas som delvis undermålig och i viss omfattning helt utan värde. Kritiken gäller här såväl psykologi- som sociologiundervisningen.

 

6.  Klagomålen mot rektor

 

Klagomålen går ut på att rektor vid olika tillfällen skulle ha underlåtit ingripa mot missförhållanden som klagandena och andra elever påtalat hos honom. Klagomålen är dock inte närmare preciserade.

 

 

****************************

17

 

lägger in moment i undervisningen som inte avsetts i planen. Jag finner därför ingen anmärkning kunna riktas mot rektor eller sto Hedningen i Övrigt för att gruppdynamiska övningar av påtalat slag tydligen förekommit i psykologiämnet 1973 och 1974,  helst som vid nämnda ämnesråd  1974 bestämt avstånd tagits från sådana övningar.    I fråga om lärarna gäller, som framgår av vad jag förut anfört, att deras ansvar under alla förhållanden är preskriberat.

 

3.    Obligatorisk kursvärdering

 

Av utredningen framgår,   att obligatorisk kursvärdering före­skrivits av såväl de båda psykologilärarna som Rylander. I en av psykologilärarna den 21 oktober 1974 utfärdad stencil rörande delkursen socialpsykologi anges sålunda deltagande i kursvärdering uttryckligen som ett krav "för att ha full­följt kursen".  En av lärarna har dock under utredningen förklarat att ingen elev underkänts på grund  av underlåten kursvärdering.  Rylander har i stencilerade anvisningar 1973 och i  januari  1975 utfärdat föreskrifter om kursvärdering. I dessa utsades att deltagande i kursvärdering var obliga­toriskt och alltså utgjorde ett krav för utfående av betyg. I ny skrivelse i mars 1975 medgav Rylander- efter vissa på­pekanden från elevhåll - att uttryckssättet i skrivelsen i januari 1975 var "väl kategoriskt".  Kursvärdering måste dock betraktas som "näst intill obligatorisk".  Han påpekade också att kursplanen inte upptog kursvärdering  bland examinationskraven samt att han aldrig låtit en utebliven kursvär­dering försena slutbetyget och inte heller framdeles ämnade förfara på sådant sätt. Elever kunde alltså utan påföljd underlåta kursvärdering. - Rektor har i  sin promemoria till en början upplyst att det vid högskolan aldrig funnits någon regel som föreskriver att  elev måste avge kursvärdering för att utfå betyg. Psykologilärarna hade enligt rektor inford­rat kursvärderingar på ett sådant sätt att avgivande av sådan eventuellt kunde uppfattas som ett krav för att eleverna skulle bli godkända.  Även om detta inte var syftet,  borde kursvärderingens frivilliga karaktär ha understrukits i de utfärdade kursanvisningarna.  Sedan ett  förslag till generella kursvärderingsregler utarbetats och diskuterats inom högskolan, hade skolans styrelse den 25 augusti 1975 beslu­tat rekommendera att förslagets riktlinjer tillämpades från hösten 1975.  Förslaget går ut på att överenskommelser i ämnet träffas mellan lärare och elever i enlighet med dessa riktlinjer, vilka enligt rektor tillgodoser krav på inte­gritetsskydd för såväl lärare som elever. - Nämnden Kon­staterar, att krav på kursvärdering från lärarnas sida inte har stöd i regler.  Elever hade tydligen på grund av olämp­liga formuleringar missuppfattat lärarnas anvisningar i fråga om kursvärdering.

 

Av det anförda framgår, att ifrågavarande lärare utan stöd i författning eller vederbörliga beslut av skolledningen uppställt krav på kursvärdering som villkor för godkännande. I de i det föregående relaterade kursanvisningarna och stencilerna har ordalagen varit så otvetydiga att något utrymme för missuppfattningar eller missförstånd från elevernas sida icke funnits. Jag kan alltså inte dela nämndens uppfattning i denna del. Även om lärarnas syfte inte varit att uppställa kursvärdering som krav för betyg, har de i praktiken i ele­vernas Ögon uppställt examinationskrav utöver de i kurs­planerna angivna. Den omständigheten att flertalet elever - såsom framhållits från en av lärarna - inte reagerat mot kravet är härvid ointressant. Lärarna har alltså enligt min mening förfarit felaktigt. Jag utgår emellertid från att lärarna vid uppställandet av kraven på kursvärdering letts av intresset att förbättra undervisningen och utbild­ningen. Med hänsyn härtill föranleder deras åtgärd inte något ingripande från min sida, ens i den mån så kunnat ske utan hinder av gällande preskriptionsbestämmelser.

Rektor har under hand upplyst, att de 1975 antagna reglerna om kursvärdering utgår från att sådan skall vara helt fri­villig. Därmed är frågan om obligatorisk kursvärdering för framtiden ur världen. På grund av den betydelse som kla­gandena fäst vid sin kritik på denna punkt vill jag ändock göra följande ytterligare uttalande.


Klagandena förmenar, att obligatorisk kura värd e ring innebär en integritetskränkning, i det att eleverna genom att uttala sig om exempelvis litteratur ar visa politisk färg tvingas röja sin egen politiska uppfattning. Det kan inte förnekas, att farhågor för intrång i den personliga integriteten åt­minstone i viss mån kan vara befogade om kravet på yttrande upprätthålls strikt. Det kan nämligen väl tänkas att en skyldighet att yttra sig rörande politiskt inriktad littera­tur eller undervisning inte kan fullgöras på ett fullgott och samvetsgrant sätt utan att vederbörande röjer sitt eget politiska hemvist. Mot obligatorisk kursvärdering kan även invändas att ett negativt omdöme ofta mer eller mindre auto­matiskt innefattar kritik mot läraren eller i varje fall kan av denne uppfattas på sådant sätt. Detta kan sedermera på­verka - eller misstänkas påverka - lärarens objektivitet i examen. De invändningar som sålunda kan riktas mot obliga­torisk kursvärdering skulle naturligtvis bortfalla eller minska i styrka, om ett fullgott anonymitetsskydd kunde be­redas eleverna.

 

4. Bristande kunskapskontroll

 

Klagandena har gjort gällande, att kunskapskontrollen i ämnena psykologi och sociologi i flera fall varit brist­fällig och stundom helt obefintlig. Slappa former för kontrollen utgör enligt klagandena en fara för elevernas rättssäkerhet. Även i denna del riktar sig klagomålen i främsta rummet mot de båda psykologilärarna.

 

Enligt 33 § stadgan för socialhögskolorna upprättas plan över studiegången av högskolans styrelse. Denna plan om­fattar bl.a. föreskrifter om kunskapskontrollen, dvs. exami­nationsregler. Häri måste naturligen ligga att det är styrelsen som i ettvart ämne avgör formerna för examen och vilka krav som skall gälla för godkännande. Enligt vad rektor uppgivit är i varje fall numera examinationskraven också alltid angivna i kursplanerna och detta i alla ämnes-avsnitt. Vidare påpekar rektor, att för högskolans del gäller att, oavsett valet av undervisnings- och examina­tionsform, det åligger den enskilde läraren att genomföra någon form av individuell prövning. - Nämnden betonar vik­ten av att gällande bestämmelser på området följs och att kontrollen sker i sådana former att individuella betyg kan sättas.

 

Huruvida och i vad mån klagomålen i denna del är berättigade och fastställda examinationsregler följts är inte möjligt att på ett tillfredsställande sätt avgöra på grundval av den föreliggande utredningen. Åtskilligt talar för att klagomålen åtminstone delvis är befogade.  Jag delar kla­gandenas uppfattning att en slapp kunskapskontroll kan ut­göra en fara för eleverna från rättssäkerhetssynpunkt. På grund härav vill jag understryka vikten av att bestämda regler om kunskapskontroller finns och även iakttages av lärarna. Jag förutsätter, att skolledningen har sin upp­märksamhet kontinuerligt riktad på denna fråga och ingriper i händelse av missförhållanden.

 

Klagomål mot rektor

 

Klagandena riktar även kritik mot högskolans rektor. Denne kritiseras sålunda för att mer eller mindre regelbundet ha underlåtit att vidtaga erforderliga åtgärder med anledning av anmälningar av olika slags missförhållanden.

 

I denna del vill jag endast uttala att ingenting framkommit i ärendet som ger stöd för antagande att rektor gjort sig skyldig till fel eller försummelse i något påtalat hänseende

 

Övrigt

 

I det  omfattande ärendet framskymtar stundom en viss irrita­tion från skolledningens sida och även från lärarhåll mot att klagandena vänt  sig  till JK i stället för att anlita skolans organ. Med  anledning härav vill  jag endast under­stryka rätten för envar att vända sig till JK med klagomål mot myndigheter. Denna rättighet är ett viktigt led i kontrollen över myndigheterna och i den offentlighet inom förvaltningen varpå vårt samhällsskick vilar.

 

Vad klagandena i övrigt anfört i ärendet föranleder inte något yttrande från min sida.

 

En kopia av detta beslut överlämnas till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet för kännedom.

 

Ärendet/är härmed avslutat. Ingvar Gullnäs

 

 

Thore Wisén

Utskrift till

klagandena genom Gun Hamberg

Avskrift till

1)  nämnden för socionomutbildning

2)  socialhögskolan i Stockholm

3)  rektor Gunnar Hellström

4)  statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

 

 

 

Röd sopis: Föreläsning av Prof. Jacob W. F. Sundberg

Tvivelaktig doktorsavhandling blev obligatorisk litteratur i den kritiserade psykologin
Artikel i studenttidningen Gaudeamus


"... systematisk marxistisk mobbning av oliktänkande"
Artikel i studenttidningen Gaudeamus

 

Jag kom hem knäckt från sensitivitetsträningen...
Av Anders Bendroth


Hon användes som "hatobjekt" av läraren: - När jag kom hem var jag knäckt!

Röda fanor
Nyhetsartikel i DN


Tillbaka till Röd sopis: Klagomål mot socionomutbildningen under 1970-talet


Tillbaka till Artiklar

 

 

Hon användes som "hatobjekt" av läraren

Hon användes som "hatobjekt" av läraren:

- När jag kom hem var jag knäckt!

 

 


Artikeln är tidigare publicerad i Gaudeamus nr 12. 1975-11-28.

Den publiceras här eftersom de som är - eller har varit - utsatta för socialsekreterarnas, socialnämndernas och förvaltningsdomstolarnas hantering av tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av deras barn kanske känner igen myndigheternas taktik från beskrivningarna i artikeln.

 

När jag kom hem från skolan var jag knäckt. Jag satt vid köks­bordet och bara stirrade när min son kom hem. Jag kände att jag aldrig skulle kunna gå tillbaka till skolan mer.

 - Vuxengymnasium med dyra studielån. Grundkursen avklarad med nya lån och deltidsjobb. Allt var bortkastat. Jag var helt slut...

 

Det är Gun Hamberg, elev vid Socialhögskolan, som berättar hur hon kände det efter en psykologilek­tion där hon använts som "hatob­jekt" för att bygga upp motsätt­ningar inom gruppen. Därigenom skulle ett gynnsamt klimat skapas för någon form av "gruppdyna­mik". Detta vill psykologilärarna Ann Helleday och Patricia Rosén beteck­na som en form av lämplig pedago­gisk förnyelse. Men är det egentli­gen inte bara en systematisk mobbing av oliktänkande?         

  .

 

"Magisk cirkel"

Gun Hamberg berättar vidare:

- I en annan grupp fick eleverna sitta i "en magisk cirkel" och stirra på varandra i några timmar. Samti­digt yrde läraren, för att piska upp stämningen, runt i salen och fråga­de "vad känner du nu?" och liknan­de.

  

-   Mobbingen är inte spontan utan inslag i en sorts strategi från vissa lärares sida. Den är överlagd och inte någon stundens ingivelse.

 

De flesta elever som haft liknande upplevelser törs inte protestera offentligt på grund av det sociala trycket eller rädsla för repressalier - man tiger och lider.   

          .

 

"Ge ett hett budskap"

I den JK-anmälan som tre elever gjort berättas om eleven B:s första upplevelse av delstudiekursen i so­cialpsykologi: Läraren brukar "öppna" med att säga till eleven: ''Fy fan vad jag tycker illa om dig!" Detta framhålls som ett bevis på strävan att vara "sann" och att "ge ett helt budskap" från lärarens sida.

 

Läraren började med att omtala att den, som fann det obehagligt att vara med i samtalsgruppen kunde slippa. Men det framfördes på så­dant sätt att den som vågat dra sig ur, skulle känt sig ställd utanför all gemenskap med kamratgruppen - frivilligheten kan således diskute­ras.                      :

 

Den första gruppsittningen bör­jade med att läraren riktade en attack mot en ung kille som ju längre han pinades, började stamma allt­mer.

 

B tyckte synd om honom och be­stämde sig för att gå in och ta över mobbingen på sig själv. Hon ville rädda killen och trodde sig om att kunna klara det. Hon visste redan att det hela bara var fråga om ren strategi från lärarens sida.

 

Tyvärr gick hon inte i land med det utan drabbades själv och blev verkligt svårt mobbad. Gruppen tog emellertid parti för henne och uppfattningen var att läraren dagen därpå skulle få stå till svars för det skedda.



Ännu intensivare mobbing

Så kommer B till den nya lektionen.

 

Men istället för att rannsaka sig själv inför kritiken från en del av gruppens medlemmar blir läran ännu aggressivare och fortsatte med en skoningslös, våldsam mobbing av B.

 

B upplever ett sorts dubbelt svek, för läraren får på något obegriplig sätt gruppen med sig - får dem att acceptera mobbingen som ett normalt inslag i undervisningssituationen.

 

 

Utvecklande dynamik

Denna "gruppdynamik med utrymme för egna initiativ", vilket är de ansvariga lärarnas förskönande omskrivning, påstås utgöra ett led i det pedagogiska utvecklingsarbe­tet Det pedagogiska värdet förefal­ler dock tvivelaktigt.

 

Flera elever har klagat på att man överhuvudtaget inte far någon som helst undervisning i vedertagen mening. Mellan utbrotten av våld­sam aktivitet förhåller sig lärarna nämligen passiva och ansvaret läggs helt på eleverna.

 

 

No comments

Vad lärarna Ann Helleday och Patricia Rosén har för intentioner med "gruppdynamik" eller vad det nu skall kallas är omöjligt att få nå­got grepp om. Alla skriftliga redo­görelser för målsättning, tänkt ge­nomförande och eventuella teorier som det hela baserar sig på är så vaga och luddigt skrivna att de kan motivera i stort sett vad som helst. Då både Ann Helleday och Patricia Rosén avböjt att kommentera den framförda kritiken får den alltså till svidare stå oemotsagd.

 

 

Justitiekanslerns beslut

Tvivelaktig doktorsavhandling blev obligatorisk litteratur i den kritiserade psykologin
Artikel i studenttidningen Gaudeamus

 

"... systematisk marxistisk mobbning av oliktänkande"
Gaudeamus nr 12. 1975-11-28


Jag kom hem knäckt från sensitivitetsträningen...
Av Anders Bendroth


Röda fanor
Nyhetsartikel i DN



Tillbaka till Röd sopis: Klagomål mot socionomutbildningen under 1970-talet


Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Rissa saken

RISSA SAKEN

Artiklar i Fosna Folket och Adressa Avisen

 

 

Føler seg overkjørt av barnevernet
Av Sigrunn H. Overland

9. januar gikk barnevernet til aksjon. - Uniformert politi kom og hentet gutten sammen med barnevernet. Han måtte dra i det han sto og gikk i, og fikk ikke med seg noe. Skulle tro han var en morder, sier mor Anne Lund fortvilet.

 

 

 

Barnevern i Rissa
Ei som har kjent foreldrene i 15 år

 

 

 

Lærer anmeldt for elevvold
Av Halldis Nergård

En lærer i Sør-Trøndelag er anmeldt til politiet for å ha slått en førsteklassing. Overgrepene skal ha skjedd på skolen på vårparten i fjor.
Eleven som skal ha blitt slått er identisk med en åtteåring som barnevernet overtok omsorgen for tidligere i år.

 

 

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

Riskfyllt att arbeta på socialkontor

Riskfyllt att arbeta på socialkontor

Såväl Dagens Nyheter (DN) som Sveriges Television (SvT) skriver den 11 augusti 2004 om att Akademikerförbundet, SSR, har gjort en undersökning om socialsekreterarnas arbetssituation där det framgick att våld och hot blivit en allt vanligare del av vardagen för denna yrkeskår.

Artikelförfattaren har emellertid inte gjort sig besväret att fråga varför socialsekreterarna - som själva utsätter sina medmänniskor (som i deras språkbruk kallas för "klienter") för hot och våld i olika situationer - blir utsatta för hot och våld. T ex säger socialsekreterarna till föräldrar att lämna ifrån sig sina barn "frivilligt" annars kommer barnen att tas från dem genom LVU. Är inte detta ett hot?

Den utlandsfödde ordföranden i socialnämnden i Bergsjön begärde att socialsekreterarna skulle upphöra med att hota föräldrarna i stadsdelen. Socialsekreterarna anmälde SDN-Bergsjön till Yrkesinspektionen med påstående om att de hade blivit "kränkta i sin yrkesutövning". Året var 1996.

 

Under två års tid rapporterade Göteborgs Tidningen (GT) om den terror som socialtjänsten i Götene utsatte familjen Dolhamre - "Götenefallet" - för. Listan över våldet som utövas av socialtjänsten mot en svenska befolkningen kan göras åtskilligt längre, men det här exemplet räcker i detta sammanhang.

 

Det är helt klart att ingen vill bli utsatt för våld eller hot i sitt arbete men det brukar heta att "Våld föder våld". Det förefaller dock som om man inte tänker i sådana termer när man själv är den drabbade. Det förefaller också som om socialsekreterarnas arbetssituation är viktigare än de människors liv som blir ödelagda genom deras åtgärder.

 

 

 

 

Riskfyllt att arbeta på socialkontor
Av Cecilia Jacobsson

Var fjärde kommun saknar utbildning för hur de anställda ska hantera hotfulla situationer.

På landets socialkontor finns regler för hur man hanterar våldsamma och hotfulla situationer. Problemet är bara att personalen inte känner till dem.

 

 

 

Jobb på socialkontor riskfyllt

SvT.se

I nio av tio kommuner förekommer våld och hot mot socialsekreterare minst någon gång per år. Det visar en undersökning som Akademikerförbundet SSR gjort. Nu har SSR låtit Temo undersöka vad socialcheferna anser om problemet.

 

 

 

 

Konflikten i stadsdelsnämnden Bergsjön, Göteborg

 

Kampen om Barnen - Götenefallet
En artikelserie i Göteborgs-Tidningen den 9 - 14, 22 och 24 november 2002 samt den 27 mars och den 30 oktober 2003

 

GT granskar Götenefallet

BARNEN TVINGADES ATT BO MED KNARKARE

Fortsättningsserien av artiklar om Götenefallet publicerade i Göteborgs Tidningen (GT) och Expressen den 2 - 6 januari 2004.

 

Götenefallet - Tre insändare

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Richard Gardner - In Memoriam

Richard Gardner - in memoriam

 

 

 

This message originated from Tony Coe, President, EQUAL PARENTING COUNCIL "Children need BOTH Parents!" www.EqualParenting.org Affiliated to Children's Rights Council of USA.

It has been expanded by Ruby Harrold-Claesson, attorney-at-law. President of NKMR/NCHR.

 

 

 

 

It is with deep regret that we must inform you that Richard Gardner passed away suddenly this last Sunday (May 25, 2003).

 

Richard was a great man. He coined the term "Parental Alienation Syndrome" and has been a wonderful support to so many non-resident parents wrongly shut out of their children’s lives.

 

He came to the UK at his own expense at the invitation of EQUAL PARENTING COUNCIL in order to help us persuade Government and the Judiciary to recognize this all too common dynamic that destroys the natural bond between children and their parents after divorce and separation. He spoke powerfully, persuasively and always with good humour. I had the privilege of accompanying him to meetings and media interviews. What an impressive guy!

He will be sadly missed as a professional and as a friend.

 

Funeral services will be held on Wednesday, May 28 in Hackensack, New Jersey, USA.

 

Tony Coe, President, EQUAL PARENTING COUNCIL

"Children need BOTH Parents!" www.EqualParenting.org

Affiliated to Children's Rights Council of USA

 

 

 

******************

 

Fil Dr, leg psykolog, Lena Hellblom Sjögren, har utvidgat Richard Gardners begrepp om "Föräldra-alienationssyndrom - PAS" till att inbegripa tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn. Det inträffar alltför ofta att socialsekreterarna och fosterföräldrarna baktalar och hjärntvättar barnens biologiska föräldrar och gör allt för att vända barnen mot sina föräldrar och knyta dem till fosterföräldrarna.

 

Det finns ett antal artiklar om PAS av Lena Hellblom Sjögren på NKMR:s hemsida. Artiklarna finns såväl i sektionen "Artiklar" som i våra olika arkiv. Se särskilt Farliggörande av föräldrar. Föredrag av Lena Hellblom Sjögren, och Farlig, eller farliggjord mamma? Av Lena Hellblom Sjögren, och Making a parent dangerous. PAS in Sweden and Norway. By Lena Hellblom Sjögren

 

 

**************

 

The Swedish forensic psychologist, Lena Hellblom Sjögren, PhD, has expanded Richard Gardner's PAS to include children who have been forcibly taken into care by the social authorities and placed in foster homes. In many cases, these children are exposed to a denigration campaign against their mothers and fathers and other relatives both by the social workers and the foster parents. After a few years the children develop PAS. Making a parent dangerous. PAS in Sweden and Norway. By Lena Hellblom Sjögren and the following articles in Swedish can be found on the Nordic Committee's web site: Farliggörande av föräldrar. Föredrag av Lena Hellblom Sjögren, och Farlig, eller farliggjord mamma? Av Lena Hellblom Sjögren.

 

 

Gothenburg, Sweden

 

June 16, 2003

 

Ruby Harrold-Claesson

Attorney-at-law

President of NKMR/NCHR

 

 

 

Recomendations for Dealing with Parents Who
Induce a Parental Alienation Syndrome in Their Children

By Richard Gardner

 

Notice Board

 

Back to English Section

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

RETORIKFALLET. Förföljande strategier i ett LVU-ärende

Högskolan i Örebro

Institutionen för samhällsvetenskap

Avdelningen för psykologi  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

RETORIKFALLET

FÖRFÖLJANDE STRATEGIER I ETT LVU-ÄRENDE

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                                                   Psykologi PBK (41-60p)

                                                                                                   HT 1996

                                                                                                   Linda Ärlig

                                                                                                   Handledare: Bo Edvardsson

 

 

 

RETORIKFALLET

Förföljande strategier i ett LVU-ärende1 2

Linda Ärlig

Högskolan i Örebro, Institutionen för samhällsvetenskap, Avdelningen för psykologi

 

 

SAMMANFATTNING

Syftet med denna studie är att kritiskt granska 6 tjänsteutlåtanden i ett LVU-ärende, för att undersöka eventuell förekomst av förföljande strategier i handläggningen, och i så fall definiera och undersöka dem samt se om utredningarna uppfyller de krav på saklighet och opartiskhet som RF 1 kap 9§ föreskriver.

Ur materialet framgår 56 förföljande strategier. Definitioner på de funna strategierna presenteras, och även hur de konkret tillämpas visas med citat från utredningarna. Det framkommer två huvuddrag hos utredarnas handlingsmönster, vilka är ”Makten definierar verkligheten” och ”Påverka och övertala läsaren”. Ur materialet framkommer två tekniker, undanhållande och fabricerande, vilka samverkar till att göra en utredning bristfällig. De funna strategierna delas in i 6 större grupper beroende på deras syfte och likheter:

·      Påverka läsaren genom språket innehåller 12 strategier som används för att påverka läsaren att inta samma inställning till klienten och situationen som utredaren själv har.

·      Patologisera klienten innehåller 8 strategier som framställer klienten som särartad, psykiskt labil, aggressiv, etc.

·      Ignorera saklighetsaspekter innehåller 17 strategier som t.ex. överdriva information, dölja information, ignorera klientperspektivet, fabulering, framföra irrelevant information.

·      Kontroll och maktutövning utgörs av 6 strategier som är handlingsmönster för hur myndighetspersoner gör anspråk på att kontrollera klientens liv.

·      Myndigheten vet bäst utgörs av 5 strategier innehållande kompetensöverskridning, övertro, rättfärdiganden, moralisering och betoning på socialtjänstens resurser.

·      Känna-tycka-tro-uppleva-tolka innehåller 9 strategier som påverkas av utredarens subjektiva tolkningar, argument, etc.

Genomgående i utredningarna ignoreras klientperspektivet och tydliga källhänvisningar saknas. Min slutsats är att utredningarna är bristfälliga och uppfyller ej regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. Handläggningen i ärendet innehåller flera, tydliga förföljande strategier.

Jag ställer upp 11 hypoteser till varför förföljande strategier används. De jag anser har mest giltighet är Kompensationshypotesen, Dissonanshypotesen, Attributionshypotesen och Kommunikationskollapshypotesen.

 

Nyckelord: Förföljande strategier, saklighet, opartiskhet, LVU-ärende.

 

 

 

 

 

 

 

 

THE RHETORIC CASE - Persecutory strategies in a LVU-investigation[1] [2]

Linda Ärlig

University of Örebro, Department of social science, Psychology section

 

ABSTRACT

The purpose of this study is to make a critical examination of 6 service statements in a LVU-case, to investigate possible occurrence of persecuting strategies in the social service reports, in that case define and study them, and to see if the investigation complies with the legitimate claims of objectivity and impartiality.

In the service reports 56 different persecuting strategies appear. Definitions of the found strategies are produced, and it will be apparent how they practice in the case with quotations from the investigation. Main patterns appear from the investigators' actions, which are ”the authorities define reality” and ”influence and persuade the reader”. Two tectonics were found in the material, withholding and fabricate, which co-operate to make an investigation defective.

Depending on the strategies' purpose, they have been devised into 6 larger groups:

·      Persuade the reader through language, contains 12 strategies, which are used by the investigators, trying to make the reader come to the same conclusion as themselves.

·      Pathologising the client, contains 8 strategies, which describes the client as peculiar, mentally unstable, aggressive, etc.

·      Ignoring objectivity-aspects, contains 17 strategies, for example ignoring the client perspective, conceal information, exaggerate information, fabulation, irrelevant statements, etc.

·      Exercise power and control, contains 6 strategies which all are action strategies for authorities trying to take control over the clients life.

·      The authorities know best, constitute 5 strategies containing blind faith, moralising, justifications, and emphasis on the authorities' resources and overstep ones authority.

·      Feel-think-believe-experience-interpret, contains 9 strategies which are influenced by the investigators subjective interpretations, arguments, etc.

Throughout the investigations the client perspective is ignored and source-references are missing. My conclusion is that the investigations are defective, they do not follow the government reform 1:st. chapter 9§ directives of objectivity and impartiality. The documentation of the case contains several, distinct persecutory strategies.

I present 11 hypotheses about why persecutory strategies are used. The hypotheses I think have most validity are ”the Dissonans hypothesis”, ”the Attribution-hypothesis”, and ”the Communicational-collapse-hypothesis”.

 

Keywords: persecuting strategies, objectivity, impartiality, LVU- investigation.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING                                                                                   Sida

 

1.  INLEDNING                                                                                                            1

     1.1    Bakgrund                                                                                                         1

     1.2    Syfte & definition                                                                                            1

     1.3    Tidigare forskning om förföljande strategier                                                 1

2.  METOD                                                                                                                    3

     2.1    Urval/presentation                                                                                           3

     2.2    Tillvägagångssätt                                                                                            4

     2.3    För- och nackdelar med metoden                                                                   4

3.  TEORETISKA PERSPEKTIV                                                                                4

     3.1    Saklighetsperpektiv                                                                                        4

     3.2    Utredningsperpektiv                                                                                        7

     3.3    Lagens perspektiv                                                                                           9

     3.4    Barnperspektiv                                                                                                10

4.  FÖRKLARINGSTEORIER                                                                                    12

5.  FÖRFÖLJANDE STRATEGIER                                                                           17

      5.1    Retorisk strategi                                                                                            17

      5.1.1     Antydningsstrategi                                                                                       18

      5.1.2     Positiv- negativargumentationsstrategi                                                      19

      5.1.3     Förstärkningstrategi                                                                                   19

      5.1.4     Negativ synonymstrategi                                                                             19

      5.1.5     Repetitiv strategi                                                                                         20

      5.1.6     Hammarstrategi                                                                                          20

      5.1.7     Multi-minusstrategi                                                                                     20

      5.1.8     Kontraststrategi                                                                                          21

      5.1.9     Strategin Selektiv användning av osäkerhetsmarkörer                              21

      5.1.10   Generaliseringsstrategi                                                                               21

      5.1.11   Strategin triviala uttalanden i negativ kontext                                           21

      5.2     Patologiseringsstrategi                                                                                  21

      5.2.1      Strategin att patologisera kritik                                                                 22

      5.2.2      Terapistrategi                                                                                             22

      5.2.3      Särartsstrategi                                                                                            22

      5.2.4      Plötslighetsstrategi                                                                                     22

      5.2.5      Strategin förföljelse genom det fundamentala attributionsfelet                22

      5.2.6      Syndabocksstrategi                                                                                     23

      5.2.7      Icke-förekomststrategi                                                                               23

      5.3      Döljande strategi                                                                                          23

      5.3.1      Strategin ignorera klientperspektivet                                                         24

      5.3.2      Vaghetsstrategi                                                                                           24

      5.3.3      Strategin successiv dämpning                                                                    24

      5.3.4      Opersonlig strategi                                                                                     24

      5.4      Överdrivande strategi                                                                                  25

      5.4.1      Kvantitativ strategi                                                                                    25

      5.4.2      Fabuleringsstrategi                                                                                    25

      5.4.3      Strategin successiv stegring                                                                       25

      5.4.4      Lögnstrategi                                                                                               25

5.4.5     Framföra irrelevant informationsstrategi                                                             26

 

 

                                                                                                                                        Sida

      5.4.6      Implicit teori strategi                                                                                  26

      5.4.7      Strategin att utnyttja och förstora upp händelser                                      26

      5.4.8      Historisk dammsugarstrategi                                                                     27                                                           

      5.4.9      Röstetalsstrategi                                                                                         27

      5.4.10    Förutsättande strategi                                                                                27

                              5.5      Kontroll och maktstrategi                                                    27

      5.5.1      Provokativ strategi                                                                                    28

      5.5.2      Strategin försöka beslå klienten med lögn                                                 28

      5.5.3      Antidemokratisk strategi                                                                            28

      5.5.4      Strategin kränkande värderingar och kommentarer                                 28

      5.5.5       Inskränkande strategi                                                                                28

      5.6     Myndigheten vet bäst                                                                                   28

      5.6.1      Strategin betona myndigheters resurser                                                     29

      5.6.2      Strategin övertro på sig själv och andra                                                    29

      5.6.3      Kompetensöverskridande strategi                                                              29

      5.6.4      Moraliserande strategi                                                                               30

      5.6.5      Strategin rättfärdiga sig själv och sitt handlande                                      30            

      5.7     Upplevelsestrategi                                                                                         30

      5.7.1     Opersonlig upplevelsestrategi                                                                     30

      5.7.2     Strategin att tillskriva klienten en upplevelse                                             31

      5.7.3     Strategin att tillskriva klienten negativ inställning                                     31

      5.8     Tolkningsstrategi                                                                                           31

      5.8.1      Strategin passande tolkning                                                                       31

      5.8.2      Teckentolkningsstrategi                                                                             32

      5.8.3      Negativ sammanhangsbetingad tolkning                                                   32

      5.8.4      Negativ prognos strategi                                                                            32

6.   FALLBESKRIVNING                                                                                            32

      6.1      Aktörer i ärendet                                                                                          33

      6.2      Händelseförlopp                                                                                           34

7.   TJÄNSTEUTLÅTANDE                                                                                        36

       7.1     Tjänsteutlåtande 1991-11-28                                                                       37

       7.2     Tjänsteutlåtande 1991-01-31                                                                       43

       7.3     Tjänsteutlåtande 1991-04-08                                                                       45                                                        

       7.4     Tjänsteutlåtande 1994-11-29                                                                       58

       7.5     Tjänsteutlåtande 1995-10-23                                                                       57

       7.6     Tjänsteutlåtande 1996-06-14                                                                       62

       7.7     Journalanteckningar och uppföljningsblad                                                  64

       7.8      Intyg                                                                                                             66

8.    SLUTDISKUSSION                                                                                              68

        8.1     Sammanfattande analys av förföljande strategier                                     68

        8.1.1      Variationer och likheter hos tjänsteutlåtanden                                        73

        8.2     Uppkomst av ett förföljande arbetssätt                                                      73

        8.3      Slutsats                                                                                                        78

 

REFERENSLISTA                                                                                                       78

 

 

 

Tvångsomhändertagande av barn enligt LVU
Av Linda Ärlig


The Edner Case

 

The Rhetoric Case

 

Tillbaka till Artiklar



1 Uppsats i Psykologi, PBK (41-60p), HT 96

Handledare: Bo Edvardsson

2 Jag förutsätter att de som får tillgång till denna uppsats hanterar den med största ansvar och omdöme. Efterforskning för att försöka identifiera klient och utredning får ej förekomma.

[1] Advanced course (41-60p) paper in psychology, autumn 1996.

Supervisor: Bo Edvardsson

[2] I presume that those who have access to this essay handle it with responsibility and judgement. Inquiry of the identity of the clients whom the investigations concern is not allowed.

RETORIKFALLET. Förföljande strategier i ett LVU-ärende

RETORIKFALLET

FÖRFÖLJANDE STRATEGIER I ETT LVU-ÄRENDE

Författare: Linda Ärlig

Högskolan i Örebro, Institutionen för samhällsvetenskap, Avdelningen för psykologi
Psykologi PBK (41-60p)

HT 1996

Handledare: Bo Edvardsson

 


Syftet med denna uppsats är att kritiskt granska 6 tjänsteutlåtanden i ett LVU-ärende, för att undersöka eventuell förekomst av förföljande strategier i handläggningen, och i så fall definiera och undersöka dem, samt se om ärendet uppfyller de krav på saklighet och opartiskhet som regeringsformen 1 kap 9§ föreskriver.

 

Författaren använder sig av Edvardssons (1996, s. 173) definition av begreppet förföljande strategier; ”mot personer och grupper riktade tanke- och handlingsmönster, vilka utifrån grundvärderingar om demokrati, rättssäkerhet, saklighet, självbestämmande, humanitet och att inte tillfoga skador fysiskt/psykiskt, kan bedömas som inte acceptabla.”

Linda Ärlig framhåller även Jäderqvist m.fl. (1994, s.2) vidareutveckling av begreppet förföljande strategier; ” att det i viss mån kan vara ett medvetet handlingssätt då man har ett motiv t.ex. omhändertagande, kontroll, makt, repressalier eller annat motiv. Man utför ett målstyrt arbete som hämtar sin näring ur konflikter. Osakligheten beror inte bara på okunskap, lapsus, fabulering, god tro osv, utan det finns något eller några motiv att vara osaklig.”

 

Uppsatsen publiceras här med författarens och hennes handledares benägna tillstånd så att de som söker på NKMR:s hemsida kan få tillgång till den.



RETORIKFALLET. Förföljande strategier i ett LVU-ärende

Författare: Linda Ärlig. Handledare: Bo Edvardsson - (Omslag, sammanfattning och innehållsförteckning)


RETORIKFALLET. Förföljande strategier i ett LVU-ärende - Uppsats

Författare: Linda Ärlig. Handledare: Bo Edvardsson

 

 

 

 

Tvångsomhändertagande av barn enligt LVU
Av Linda Ärlig


The Edner Case

 

The Rhetoric Case

 

Tillbaka till Artiklar

 

Böcker

Rapporter

Tillbaka till Huvudsidan

 

Respektlösa elever

Respektlösa Elever

Av Ruby Harrold-Claesson, Jur. kand

 

 

 

Artikeln nedan är publicerad som insändare på Göteborgs-Postens Internetsida under Fria Ord, den 21 januari 2002.

Problemen med bristande respekt i skolan och samhället i övrigt är kända sedan den fria uppfostran infördes som norm i Sverige. I en artikel i Göteborgs-Posten i augusti 1982 skrev Sivert Öholm att föräldrarna hade abdikerat. Lärare och elever har misshandlats i olika skolor. Den 1 december 2001 publicerade G-P en artikel "Malmöskola stängdes efter lärarmisshandel". Den 3 december 2001 fanns artikeln "Våldsbrotten ökar bland unga". '"Elever i dagens skola är totalt respektlösa" Uppgivna lärare ringde GP om sin situation' var rubriken i GP den 5 januari 2002. Den 10 januari 2002 skrev GP "Ännu en lärare utsatt för våld". Den här gången handlade det om en Göteborgsskola.

Den 20 januari 2002 i en helsidessatsning skriver G-P "Har föräldrarna abdikerat?" och "Det började med 70-talets flumliberalism". Jag hoppas att också min artikel skall sprida lite ljus över problemets ursprung. Som man bäddar ...

 

 

 

 

Att Sveriges barn/skolelever är respektlösa är ett faktum som ingen vuxen i detta samhälle eller i vår omvärld har kunnat undgå att lägga märke till. Föräldrabalken 6:1 säger ju att barn skall behandlas med aktning och respekt. Men ingenstans finns motsvarande krav på barnen att de skall lyda sina föräldrar och visa dem respekt. Ett sådant krav finns däremot i den franska civillagen.

 

I artikeln med titel "Ungdomar måste mötas av fast reaktion" skriven av fd justitieministern Gun Hellsvik och fd skolministern Beatrice Ask publicerad under "Brännpunkt" i Svenska Dagbladet söndagen den 5 september 1993, skriver författarna att Sverige behöver en ny familjepolitik.

 

Ministrarna skriver:

 

"Sedan några år tillbaka finns en gryende samhällsdebatt om moraliska och etiska frågor. (...) Vi börjar nämligen se resultaten av den allmänna hållningslöshet som socialdemokraterna under 60- och 70-talen upphöjde till en politisk idé. Det gällde synen på familjen, på skolan och undervisningen men också på rättssamhället i stort.

Det finns vissa grundläggande idéer som vi tror att de flesta människor i vårt land i princip instämmer i: Vuxna människor har ett ansvar att lära de yngre vad som är rätt och fel. Föräldrar har ett särskilt sådant ansvar gentemot sina barn.....Unga människor som överträder normer måste lära sig att ta konsekvenserna av detta och kunna räkna med att möta en fast reaktion. Staten skall på alla sätt underlätta för föräldrar och bl a lärare att fullgöra sina fostrande uppgifter."(min kurs)

"Avoghet mot familjen

Det har allt sedan 60-talet hos socialdemokraterna funnits en svårförklarad avoghet mot familjen och en ovilja att låta skolan fullgöra sin viktiga normförmedlande roll. Föräldrar fick veta att de "snöpte barnen i deras utveckling. De fick klart för sig att barnen mådde bäst om de togs om hand av pedagogiskt utbildad personal i offentliga institutioner...Föräldrarna ansågs alltså okunniga och närmast till skada för barnen...."

"Slutligen är det nödvändigt att då barn eller ungdomar överträder föreskrivna regler skall de mötas av en fast reaktion hemma och i skolan. Mot denna bakgrund är ett antal förändringar nödvändiga i vårt land.

Därför behöver vi en ny familjepolitik som visar att ansvaret för barnens tillsyn och fostran är föräldrarnas...."

Det är hög tid att låta föräldrar och skolpersonal ta ansvar för de unga i vårt samhälle. Försummar vi det sviker vi våra barn!"

 

Budskapet i justitieministerns och skolministerns artikel är just det som jag förespråkar. Detta skulle innebära en kursändring i svensk familje- och socialpolitik. Kursändringen skulle innebära ett återuppväckande av "familjeprincipen", där familjens roll för den uppväxande generationen inte undermineras av de som styr landet. En ändring skulle i sin tur innebära en anpassning till europeisk standard.

 

En reform av Föräldrabalken 6:1 är ett oeftergivligt villkor för hälsotillståndet  i familjeinstitutionen, och i sin förlängning för samhällets hälsotillstånd. Utmönstringen av de nuvarande bestämmelserna i Föräldrabalken 6:1, återinförandet av barnens skyldighet att lyda sina föräldrar och visa dem respekt, förmågan att visa respekt för, och hänsyn till vuxna och andra medmänniskor, oavsett ålder är brådskande reformer i svenskt familje- och socialliv. Vidtar man inte de reformer som föreslås här, kommer samtliga de åtgärder som den svenska regeringen vidtar för att sätta stopp för brottsligheten bland ungdomar, att förbli "kosmetika" - det vill säga utan någon verkan alls.

 

Samtidigt måste alla de föräldrar som har blivit kränkta i sin föräldrarroll, åtalade eller bötfällda när de har använt sig av fysisk bestraffning av sina barn i ett desperat försökt sätta stopp för deras oacceptabla beteende, få upprättelse.

 

 

Skole og opdragelse

 

Skola stängs efter bråk

 

Elever på Utmarksskolan vill ha bättre ordning

 

G-P Fria Ord Debatter: Socialt och Samhälle

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Recension. Straff utan brott

STRAFF UTAN BROTT

En berättelse om en oskyldigt dömd ung man

 

Författare: Siv Westerberg

Förlag: CKM ISBN 91-7040-031-8

 

Recension av Marguerite Bjellvi

 

 

 

 

 


Marguerite Bjellvis recension är tidigare publicerad i Bibliotekstjänstens tidning nr 2005:04, sid. 33. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

Berättelsen i denna bok bygger på verkliga händelser som inträffade i Skåne i början på 1990-talet. En skötsam och tidigare ostraffad ung man åtalas och döms mot sitt nekande för barnmisshandel med dödlig utgång till åtta års fängelse. I boken beskrivs bakgrund och händel­seförlopp samt ges detaljerade personskildringar av de inblandade personerna, vilka fatt fingerade namn. Författare är med.lic. och jur.kand. Siv Westerberg, som är den unge mannens juridiska stöd vid resningsansökan till Högsta Domstolen. Boken ger en utförlig be­skrivning av hur detta arbete gått till. Språket är enkelt och tydligt. Vissa händelser och fakta upprepas så att oklarheter ej skall föreligga för läsaren, vilket ger en suggestiv ton åt berättelsen. Emellanåt gör författaren avvikelser från den egentliga berättelsen genom att dis­kutera såväl medicinska som juridiska och sociala företeelser, till vil­ka hon ställer sig kritisk. Boken är spännande som en deckare men är också ett kritiskt inlägg i samhällsdebatten och bor intressera många läsare.

 

 

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

 

Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Recension - Straff utan brott

STRAFF UTAN BROTT

Om en oskyldigt dömd man

 

Författare: Siv Westerberg

Förlag: CKM ISBN 91-7040-031-8

 

Recension av Madeleine Karlin, jur. kand

 

 

 

 


Jur. kand. Madeleine Karlin är verksam i Göteborg. Hon är fd styrelsemedlem i NKMR.

Recensionen återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

Siv Westerberg är jur. kand. och har tidigare arbetat som läkare samt skrivit fackböcker. Detta är hennes första deckare och den bygger på en verklig händelse i början av 1990 talet i Skåne. 22 årige Peter som lever ett vanligt Svenssonliv träffar Lena (23) som har en liten flicka, Emma ett och ett halvt år. Peter och Lena blir förälskade i varandra och de flyttar ihop i Peters radhus på en mindre ort i Skåne. Det som skulle bli ett lyckligt familjeliv blir en ren mardröm. Emma är sjuk och går inte upp i vikt och läkarundersökningar och inläggning på sjukhus leder inte till något svar på varför hon är sjuk. När Emma är två år hittar Peter henne livlös i sin barnsäng och ringer ambulans. Han och Lena försöker få liv i flickan i väntan på ambulansen men de lyckas inte. Inte heller ambulanspersonalen lyckas få liv i Emma. Peter åtalas för grov misshandel och vållande till annans död och döms mot sitt nekande till 10 års fängelse. Det är efter denna dom som författaren åtar sig fallet och använder sina juridiska och medicinska kunskaper för att hjälpa Peter att få till stånd resning för att få en ny rättegång då det visar sig att medicinska fakta talar för att Emma avled av sjukdom. Läsaren får här följa författarens arbete med att utreda och analysera alla de omständigheter som leder fram till den första resningsansökan. Boken är skriven på ett fängslande sätt där Peters historia på ett förtjänstfullt sätt vävs samman med flera dagsaktuella frågor. Detta är en bok man sträckläser eftersom det är svårt att släppa detta gripande människoöde.

 

Madeleine Karlin

Jur. kand.

 

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Rebeccas jul. En ond sannsaga för vuxna av Ann-Louise Hansson

Rebeccas jul

En ond sannsaga för vuxna

Av Ann-Louise Hansson

 

 


Ann-Louise Hansson
är mor till tvångsomhändertagna Rebecca Hansson. Artikeln är tidigare publicerad i Samtidsmagasinet Salt nr 3, februari 2000. Den återges här med Salt-redaktionens och författarens benägna tillstånd.

Texten i fetstil är Samtidsmagasinet Salt kommentarer.

 

Vi vill gärna tro att vi lever i en rättsstat. Det gör vi inte. Det är förvisso en minoritet som råkar ut för rättsövergrepp, men den är större än man tror. Och majoriteten, som sömngångaraktigt framlever i tron på att det går att hävda sig mot godtycklighet och illvilja från myndigheterna, kan ofta inte ta till sig sanningen, vill inte veta.

Det handlar här om tvångsomhändertagande av barn. Inte av sargade barn till föräldrar som är psykiskt sjuka, eller alkohol- eller narkotikamissbrukare, utan tvångsomhändertagande av "normala" barn till "normala" föräldrar.

Denna vidriga praxis har blivit ett näringsfång för kvasivetenskapliga psykologer och oseriösa, penningslukande behandlingshem och fosterföräldrar. Låter det överdrivet? Det är det inte. Den genomgående reaktionen från dem som bekantat sig med denna verklighet är bestörtning över hur djävligt det går till.

Salt kommer att lyfta på den här stenen. Vi kommer att granska de ekonomiska motiven bakom hanteringen, socialassistenters maktfullkomlighet och kopplingarna till ett feministiskt etablissemang och dess djupa agg mot normala familjerelationer.

Vi inleder med att publicera en text av en medborgare och mor vars enda barn tagits ifrån henne. Kommentarer till hennes berättelse skulle vara överflödiga. Vi kommer att följa upp fallet Rebecca i nästkommande nummer av Salt, som ägnas temat rättsmedvetande och rättssäkerhet.

 

 

Jag är en ensamstående mor. Ni anar inte hur mycket fördomar socialvårdens tjänstemän har mot oss och våra barn. När jag var 29 år fick jag det finaste en människa kan få. Jag födde min dotter Rebecca. Det var sex år sedan. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Jag hade tidigare arbetat som sjukvårdsbiträde. När nu mammaledigheten gick ut ville jag egentligen inte alls placera mitt barn på något daghem. Jag tycker inte att så små barn skall vara från sin mamma hela dagarna. Som ensamstående mamma ansökte jag då om socialbidrag för att kunna försörja mig och min dotter. Jag vet att många människor, framför allt sådana människor som själva har gott om pengar, har fördomar mot oss socialbidragstagare. Men tänk efter en stund. Skillnaden mellan en förmögen nolltaxerare och en socialbidragstagare är hårfin. Bägge utnyttjar den situationen att andra människor betalar skatt. Jag utnyttjade den situationen för att min dotter skulle få en bra barndom.

Men den dag Rebecca börjar skolan ville jag yrkesarbeta. Så nu när jag var hemmamamma genomförde jag en distansutbildning till undersköterska. När katastrofen i mitt och Rebeccas liv inträffade hade jag klarat av elva av tolv kurser med goda betyg. Jag och Rebecca försörjde oss alltså på socialbidrag. Och när man gör det så kommer man lätt i klorna på maktberusade socialsekreterare. Som anser sig ha rätt i att bestämma allt om mitt och mitt barns liv. Och som anser att alla småbarn skall tillbringa dygnets vakna timmar på dagis.

Jag hade själv mycket dåliga erfarenheter av socialsekreterares maktmissbruk och hänsynslösa behandling av barn. Jag växte upp hos mina morföräldrar. När jag föddes hade min mamma problem i sitt äktenskap. Så jag placerades hos mina morföräldrar. De var underbara människor och jag hade en mycket lycklig barndom hos dem. Min mor kom ofta på besök och jag fick alltså hela min barndom behålla kontakten med henne.

Men när jag var femton år kom den första katastrofen i mitt liv. Bägge mina morföräldrar avled med bara ett par månaders mellanrum. Från det jag var femton år till det jag blev arton år hann socialmyndigheten med att flytta mig mellan sex olika fosterhem, det ena mer förfärligt än det andra. Det var en fruktansvärt olycklig period i mitt liv.

Jag är en självständig person. Och sådana tycker varken fosterföräldrar eller socialsekreterare om. De vill helst ha att göra med sådana som de kan tvinga till total underkastelse. Så alltsedan denna socialvård, som påstår sig se till "barnets bästa", sände runt mig mellan olika förfärliga fosterhem, har jag hyst en välgrundad misstänksamhet mot socialvårdens tjänstemän. Så när jag och min dotter nu levde på socialbidrag blev det konflikter mellan mig och socialsekreterarna. Och jag sa vad jag tyckte om dem och det var inte precis vackra saker.

Med andra människor har jag inte haft problem att komma överens. Jag har många vänner och bekanta. Jag bor nära min mor och mina syskon och vi hade nästan daglig kontakt. Rebecca lekte dagligen med sina kusiner och med sin bästa kompis, som bodde i huset intill oss. Jag fick alltid beröm av släktingar och vänner och av barnavårdscentralens sköterskor för att min dotter var så ren och fin och välskött och välklädd. Och beröm för att jag och Rebecca hade en så fin relation till varandra. Vi bodde i en modern trerumslägenhet. Min dotter älskade leksaker och hennes rum var fullt av leksaker. I socialvårdens papper vändes detta till en anklagelse mot mig att Rebecca "fick allt hon pekade på".

 

Socialvården låg på för att tvinga in min dotter på "dagis". Till slut gav jag efter och placerade henne på ett daghem. När hon hade varit där några månader hade hon fått halsfluss fyra gånger. Daghemmen är ju förfärliga smittohärdar för små barn, som ännu inte hunnit få immunitet mot infektioner. Därtill hade Rebecca av de andra daghemsbarnen lärt sig en del beteenden, som jag inte tyckte om. Nu hade jag fått nog och bestämde mig definitivt för att vara hemmamamma tills min dotter börjat skolan. Jag tog min dotter från daghemmet.

Men jag hade gjort upp räkningen utan värden. Nu anklagade socialtanterna mig för att ha "brutit överenskommelsen". Och så blev det nya gräl mellan mig och socialsekreterarna. Och deras hämnd dröjde inte. När Rebecca var fyra år tvångsomhändertogs hon enligt Lag om vård av unga (LVU). Jag anklagades för att vara psykiskt sjuk och utgöra en fara för min dotter! Jag anklagades för att ha "relationsstörningar".

Jag och Rebecca, tvångsplacerades på ett "behandlingshem" i Vimmerbytrakten. Jag undersöktes av två olika psykiatriker. Som bägge förklarade att jag inte var psykiskt sjuk! Min dotter undersöktes av en barnpsykiater. Som förklarade att hon var ett helt normalt barn! Man tycker att då borde LVU-vården av min dotter omedelbart ha avslutats och jag och min dotter fått lämna detta förfärliga behandlingshem.

Men icke! För nu hade hela denna vanvettskarusell med LVU och behandlingshem kommit igång och den gick inte att stoppa. Kring varje tvångsomhändertaget barn i Sverige samlas nämligen som flugor kring en sockerbit personer som skall tjäna pengar på barnet. Det är psykologer och terapeuter och assistenter och kontaktpersoner och stödpersoner och jag vet inte vad.

På det här behandlingshemmet utsattes jag för oändliga och meningslösa samtal med olika personer som hade sitt levebröd av dessa kvacksalvar-"behandlingar". Ni skattebetalare anar inte vilket fruktansvärt slöseri med skattemedel som dessa behandlingshem är. Dessa behandlingshem, oftast drivna i någon sorts aktiebolagsform av samvetslösa privatpersoner eller före detta socialvårdstjänstemän, växer upp som svampar ur jorden. På detta behandlingshem i Vimmerbytrakten betalades för mig och min dotter av allmänna medel (alltså av Era skattepengar, kära läsare) mellan 1500 och 2 000 kr per dag! Om man så betänker att där bodde nio mammor och sexton barn så kan Ni tänka Er hur miljonerna rullar. Till ingen nytta!

Jag frågade när jag kom till behandlingshemmet om jag kunde tillåtas slutföra min undersköterskeutbildning under tiden där. Svaret blev ett bestämt nej från socialvårdens sida. Med tillägget att om jag trotsade detta nej skulle Rebecca omedelbart tagas ifrån mig och placeras i fosterhem. Inför denna djävulska utpressningsmetod hade jag inget annat val än att avbryta den nästan slutförda utbildning, som skulle ha givit mig och min dotter vår försörjning.

Av de nio mammor som fanns på behandlingshemmet var det bara jag och en mamma till som inte hade missbruksproblem. Själv har jag aldrig varit ens i närheten av sprit eller knark eller kriminalitet. Och ingen har heller anklagat mig för något sådant. Jag tillhör en frikyrklig församling. För närvarande arbetar jag på heltid i denna. Jag sköter kaffeservering, städning, telefonpassning, med mera, i kyrkan och dess verksamhet.

De här missbrukande mammorna på behandlingshemmet hade som sitt huvudsakliga samtalsämne sitt drogberoende. Då och då nödgades Rebecca och jag bevittna hur personalen kom hemsläpande med någon mamma, som de hade funnit redlöst berusad på någon restaurang i Vimmerby. Alla ansvarskännande föräldrar inpräntar i sina små och stora barn att de aldrig skall ha något med missbrukare att göra. Missbruk är ju som bekant tyvärr oerhört "smittsamt". Men jag och min dotter tvingades alltså att bo ihop med missbrukare!

När man sammanför nio mammor (varav flertalet missbrukare!) och sexton barn och tvingar dem att bo ihop så blir det naturligtvis kaos. Om ett barn springer från matbordet så springer alla barnen från matbordet! Hur kan det då bli någon ordning på barnens näringsintag? Ni som läser detta, hur länge tror Ni att Ni skulle ha stått ut med att bo på ett sådant ställe? Jag tror flertalet av Er skulle ha packat sina väskor och rest därifrån efter mindre än en vecka. Men det kunde jag inte göra. För socialvårdens bestämda och upprepade hot var att om jag avbröt "behandlingen" skulle Rebecca omedelbart tagas ifrån mig och placeras i ett fosterhem.

 

Så Rebecca och jag bodde under två år under dessa vidriga förhållanden på ett behandlingshem för missbrukare! När man tvingar nio mammor och sexton barn att bo ihop dygnet runt så börjar givetvis barnen slåss med varandra. Och varje mamma tar naturligtvis parti för sitt barn! Och då blir mammorna inbördes osams och det blir konflikter både mellan barnen och mellan mammorna. Och det var vad som skedde på det här behandlingshemmet. Och för dessa konflikter fick jag skulden. För jag var den enda som hade kraft att kritisera förhållandena på behandlingshemmet. De andra mammorna var ju missbrukare. Ni vet hur det är med missbrukare. De har tyvärr bara en sak i huvudet - sitt missbruk. Så tyvärr har de ofta tappat all initiativförmåga (såvida det inte rör sig om att skaffa droger). Och tappat all självrespekt. Och låter sig förödmjukas och hunsas hur som helst av socialsekreterare, terapeuter och psykologer.

Men jag har alltid varit en självständig person. Och jag vill inte att jag och min dotter skall förödmjukas. Eller att min dotter skall få stryk av större barn; barn som i den egendomliga miljön på behandlingshemmet blir frustrerade och aggressiva. Så när jag kritiserade förhållandena vändes det hela mot mig. Jag beskylldes för att vara orsak till konflikterna. Jag fick besked att varken personalen eller de andra mammorna ville ha mig kvar på behandlingshemmet. Jag fick besked om att jag och Rebecca skulle lämna behandlingshemmet och resa hem.

Det var en stor lättnad för mig. Äntligen skulle jag och min dotter få resa hem till vårt eget trivsamma hem i Värnamo. Rebecca skulle få återse sina kusiner och bästa kompisen. De hade väntat intensivt på henne. Och jag skulle äntligen få leva ett normalt liv med min dotter. Få återuppta min yrkesutbildning. Få återuppta det dagliga umgänget med släktingar och vänner.

Så det var med glädje jag packade våra väskor den 4 maj 1999 för att äntligen få flytta hem. När vi stod resklara med våra väskor bad personalen mig och Rebecca under någon förevändning att gå in i två olika rum. Där fick jag besked att Rebecca nu skulle föras till ett fosterhem med hemlig adress. Jag fick besked att det rådde ett absolut förbud för mig att taga kontakt med min dotter. Jag fick veta att jag omedelbart måste lämna behandlingshemmet.

Från det andra rummet hörde jag Rebeccas förtvivlade rop: "Mamma! Mamma! Hjälp mig! Hjälp mig. Du lämnar mig väl inte?" Jag hindrades att gå in i det rum där Rebecca var. Rebecca klamrade sig förtvivlad fast i dörrkarmen, hysteriskt skrikande på hjälp från sin mamma. Jag föstes in i en taxi, som körde från behandlingshemmet och min förtvivlade dotter.

 

Ja, "barnets bästa" tar sig märkliga former i välfärdslandet och socialstaten Sverige.

Förtvivlad kom jag hem till en tom lägenhet i Värnamo. Min dotters förtvivlade rop bakom den stängda dörren ringde i mina öron natt och dag. Rebecca hade ju sänts till ett hemligt fosterhem. Jag fick veta av socialvården att man sagt till Rebecca att hennes mamma var sjuk. Sjuk? Jag som har intyg från två specialistläkare i psykiatri att jag inte är sjuk! Men om nu Rebecca fått den informationen och jag inte ens ringde henne (jag visste ju inte ens var hon fanns) kanske hon trodde att hennes mor var döende eller död.

Min förtvivlan ökade alltmer.

På olika vägar lyckades det mig emellertid att spåra det här hemliga fosterhemmet. Jag tog reda på att det var en familj som bodde på landet och hade tre egna barn, en pojke på 12 år och en flicka och en pojke i tonåren. När det gått två månader utan ett livstecken från min dotter kunde jag inte hålla mig längre. Trots kontaktförbudet reste jag oanmäld till fosterhemmet. Det var en varm julidag. När jag kom fram och Rebecca fick se mig på gårdsplanen blev hon överlycklig. Hon rusade fram till mig och kastade sig upp i min famn och kramade mig och ropade överlycklig "mamma, mamma",

När Rebecca flög upp i min famn kände jag hur hon hade gått ner i vikt. Jag hade alltid varit så noga med min dotters hälsa. Noga med kontroller på barnavårdscentralen. Noga med att hon fick bra mat. Hon hade alltid ökat i vikt som hon skulle. Och jag hade alltid fått beröm för henne på barnavårdscentralen för att hon var så frisk och välskött. Jag blev förskräckt när jag nu såg henne. Min dotter hade bara ett linne på sig. Jag såg hur hon hade magrat. Hon såg alldeles insjunken ut i kroppen. Rebecca hade utslag i ansiktet och jag kände att hon var varm och hade feber.

Jag vände mig till kvinnan i familjen. Hon stod intill mig och Rebecca när Rebecca flög upp i min famn och kramade mig. Jag sade något om att Rebecca hade feber. Det bekräftades av kvinnan utan några ytterligare kommentarer. Kvinnan mumlade något om att Rebecca "skulle hjälpa till med höet." Nu såg jag att Rebecca hade fullt med blåmärken på både armar och ben. Att ett barn får blåmärken på benen om sommaren är ju inte så konstigt. Barn ramlar ju ofta under lek och slår sig. Men Rebecca hade blåmärken på konstiga ställen, exempelvis på armarna. Så jag sa; "Men Rebecca, har Du ramlat och slagit Dig så?" "Nej", sa Rebecca," det är pojkarna som nyper mig och slår mig." Kvinnan, pojkarnas mor, protesterade inte på något sätt mot Rebeccas beskrivning av blåmärkenas uppkomst.

Så småningom kom för övrigt både pojkarna och den femtonåriga flickan ut på gårdsplanen. Ingen av dem gjorde någon ansats till att komma fram och hälsa på mig. Märklig form av barnuppfostran, tänkte jag, som alltid varit så noga med att lära Rebecca att hälsa artigt på människor som kom på besök i vårt hem. Ingen bad oss stiga in i huset. Så Rebecca och jag stod på gårdsplanen och pratade med varandra och kramade varandra. Intill stod kvinnan.

Efter en stund kom en schäferhund fram mot oss. Rebecca blev påtagligt rädd och sökte skydd genom att återigen flyga upp i min famn. Jag sade: "Så bra, Rebecca, att det finns en hund här. Du tycker ju så mycket om hundar." Rebecca sa "Inte den här hunden för han biter mig så mycket". Jag frågade Rebecca var hunden bet henne och hon svarade "överallt". Jag såg nu att utöver de många blåmärkena hade Rebecca revor och sårskorpor litet varstans. Kvinnan, som hörde samtalet, protesterade inte på något sätt mot Rebeccas påståenden om hundbett.

 

Nu tänkte jag på en av huvudanklagelserna mot mig när socialmyndighet och domstolar beslutade tvångsomhänderta min dotter enligt LVU. Nämligen följande: Jag har, liksom Rebecca, alltid tyckt mycket om djur. Innan Rebecca föddes hade jag både katter och kanariefåglar i min lägenhet. Nu är det ju inte så alldeles lätt att få katter rumsrena. Alldeles särskilt svårt är detta när man har flera katter i lägenheten. Så det hände att katterna kissade på golvet. När jag flyttade från den lägenheten anklagade hyresvärden mig för att ha förstört golvet. Och krävde mig på pengar för att lägga nytt golv.

Den här historien, som alltså hände för cirka sju år sedan innan Rebecca ens var född, har socialmyndigheten gjort stort nummer av. Och domstolarna har tydligen svalt historien med hull och hår som ett bevis för att jag skulle vara oduglig som mor! Säg inte annat än att Sverige är fantastiskt! För "barnets bästa" tar man ett barn från modern för att moderns katter kissat på golvet för sju år sedan. Och placerar barnet hos en familj vars hund biter barnet så mycket att det har sår över hela kroppen. Och vars barn slår och nyper barnet så att det får blåmärken! Det är till sådan verksamhet Era skattepengar går, kära skattebetalare. Ni bidrar med Era skattepengar (få människor är så överbetalda som fosterföräldrar) till att tillgodose "barns bästa"!

Efter en stund på gårdsplanen sa kvinnan till mig att jag måste ge mig iväg därifrån. Familjen skulle köra in hö. Och för övrigt var det kontaktförbud. Jag var inte tillåten att besöka Rebecca. Hon sade att socialmyndigheten hade sagt att de skulle ringa polisen om jag kom. Hon sa att om jag gav mig iväg med detsamma så skulle de inte ringa polisen denna gången. Så jag måste ge mig iväg. Rebecca ville inte släppa mig. Det sista jag såg av henne var hur hon kämpade för att hålla tårarna borta.

Min lilla fina älskade dotter! Du hade det så bra hemma hos Din mamma! Och nu är Du mager och febrig och blåslagen. Och jag har fått veta av socialmyndigheten att i fosterhemmet har Du kissat i sängen och drömmer mardrömmar. Du som var blöjfri i tvåårsåldern och sedan dess aldrig kissat i sängen hemma. Och som alltid sov så gott om nätterna hemma hos Din egen mamma.

 

För ett par veckor sedan kom det ett telefonsamtal på min mobiltelefon. Nu efteråt har jag förstått att det nog var en vanlig felringning. Men den som ringde - och som talade ganska otydligt - sade ett namn som jag tyckte liknade fosterföräldrarnas efternamn. Så när jag lagt på luren tänkte jag att det kanske var fosterföräldrarna som ringt. Kanske det hänt Rebecca något? Kanske hade hon råkat ut för någon olycka och de ville ha tag på mig?

Så jag trotsade kontaktförbudet och ringde fosterhemmet. Det var vid sjutiden på kvällen. En pojke svarade. Jag sade inte vem jag var. Jag frågade bara om - och så sa jag fosterföräldrarnas förnamn - var hemma. Nej, sa pojken, de är på arbetet och har inte kommit hem ännu. I bakgrunden hörde jag Rebeccas röst. Jag sa att jag ringer senare och lade på.

Jag ringde två gånger till den kvällen. Sista gången så sent som strax efter klockan nio. Samma svar varje gång. Nej, det är bara barnen hemma. Föräldrarna var kvar på jobbet. Även vid niotiden hörde jag Rebeccas röst i bakgrunden.

Jag har tagit reda på att fosterfadern är chaufför och fostermodern arbetar på ett varuhus. Så till jul måste man väl sannolikt arbeta övertid på varuhuset, med OB-tillägg och sådant. Det ger ju bra med pengar. Att man samtidigt tar emot en saftig summa pengar varje månad för att ha vård och tillsyn av ett sexårigt fosterbarn, som man lämnar utan tillsyn, får man väl leva med.

Vem ser till att min lilla Rebecca får kvällsmat? Vem ser till att hon borstar tänderna innan hon lägger sig? Det som jag alltid var så noga med. Vem läser godnattsaga för henne? Är det hennes två plågoandar, fosterföräldrarnas egna pojkar? Som nyper och slår henne så att hon får blåmärken.

Stackars min lilla Rebecca! Inte konstigt att Du är så olycklig och otrygg att Du kissar i sängen!

Kontaktförbudet kvarstod trots mina överklaganden i många månader - en evighet för en sexåring. Jag insåg då att jag borde byta juridiskt ombud. Jag engagerade nu en jurist som är specialiserad på att företräda föräldrar som berövats sina barn genom LVU. Den juristen har vid flera tillfällen lyckats få svenska staten dömd för kränkningar av mänskliga rättigheter vid Europadomstolen i Strasbourg just för att Sverige hindrat kontakten mellan tvångsomhändertagna barn och deras föräldrar.

Nu inledde min nya jurist "hem-till-jul offensiven" för att få hem Rebecca. Min nya jurist lyckades snabbt få upp målet till muntlig förhandling i länsrätten i Jönköping. Vi krävde omedelbart upphörande av LVU-vården och i vart fall ett omedelbart hävande av det grymma kontaktförbudet. Och vi krävde i vart fall att Rebecca skulle få fira jul hemma.

 

Den 10 december 1999 kom domen. Och dråpslaget mot Rebecca och mig. Nej på alla punkter.

Hur kan en domstol helt förbise att Rebecca vanvårdas och misshandlas i fosterhemmet? Hur kan en domstol svälja - som bevis för att det skulle vara nödvändigt att beröva Rebecca hennes mor - sådana dumheter som socialmyndighetens påståenden om kissande katter som skulle vara bevis för att jag skulle vara olämplig som mor? Hur kan en domstol svälja en frustrerad och i medicinska frågor outbildad socialsekreterares diagnos på psykisk sjukdom hos mig? Jag som har två psykiaterintyg på att jag inte är psykiskt sjuk.

Min kära lilla Rebecca! Din mammas hjärta blöder när hon tänker på att Du min lilla flicka inte tillåtes att fira jul hos Din mor och Dina nära och kära.

Tack för att Ni läst detta! Mitt råd till Er barnfamiljer: Sätt aldrig Er fot innanför dörrarna på en socialbyrå! Ni vet aldrig var det slutar.



Söktjänst Rebecca

För Rebeccas skull?
Av Åsa Ljungqvist


Fallet Rebecca - Fortsättningen
Artikel i Samtidsmagasinet Salt nr. 5


Farliggörande av föräldrar
Av Lena Hellblom Sjögren


Att sila mygg och svälja kameler
Av Ruby Harrold-Claesson


Tjänstemän bör kunna åtalas
Av Ruby Harrold-Claesson


Tillbaka till Artikelindex

 

 

Rebecca - Fortsättningen

 

Rebecca

 Samtidsmagasinet Salt

 


Artikeln är tidigare publicerad i Samtidsmagasinet Salt nr 5, juli/augusti 2000. Den återges här med Salt-redaktionens benägna tillstånd.

Texten i fetstil är NKMR's kommentarer.

 

I tre förgående nummer av Salt publicerades historien bakom tvångsomhändertagandet av Rebecca. I "Rebeccas jul" (Salt nr. 3), berättade Ann-Louise Hansson, Värnamo, hur hon berövats vårdnaden om sin dotter. I artikeln "För Rebeccas skull?" fortsatte Åsa Ljungquist (Salt nr. 4) att granska fallet och de sociala myndigheternas agerande. Och i nr. 5 redogjorde Saltredaktionen för utgången av målet i Kammarrätten i Jönköping.

 

I de två senaste numren av Salt har vi granskat fallet med nu sexåriga Rebecca Hansson som på felaktiga grunder tvångsomhändertogs av de sociala myndigheterna i Värnamo. Enligt dom i Kammarrätten i Jönköping 2000-05-09 kvarstår vården enligt LVU samt beslutet om placering i fosterhem, men dock är det totala kontaktförbudet hävt. Umgänget är begränsat till två timmar var tredje lördag och måste ske "på socialnämndens villkor". Överläkare Torgny Gustavsson på den av socialnämnden anlitade Barn och ungdomspsykiatriska kliniken i Växjö har nyligen anförtrott flickans mamma Ann-Louise att umgänget kan utökas om hon lägger ned den rättsliga processen. Att Ann-Louise är utsatt för emotionell utpressning är tydligt. Socialnämnden har också under senare tid påstått att Rebecca inte alls vill träffa sin mamma, och blev antagligen något besvikna när de fick se en överlycklig dotter rusa i sin mammas famn under deras första hårdbevakade möte. ç s

 

Rebeccas jul. En ond sannsaga för vuxna
Av Ann-Louise Hansson

För Rebeccas skull?
Av Åsa Ljungquist

Tillbaka till Artikelindex

Rättviselotteriet: Rättsväsendets handläggning av ett sexualbrottmål

 

 

Rättviselotteriet

Rättsväsendets handläggning av ett sexualbrottmål

av

Juris professor Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

 

 

Innehåll:

 

Sid.

1.

Målet

3

1.1.

Familjen

3

1.2.

Förundersökningen

4

1.3.

Flickans och mannens versioner

4

1.4.

Vittnesmålen

5

1.5.

Tingsrättens dom

7

1.6.

Hovrättens dom

7

2.

Kommentar

9

2.1.

Åklagarens roll

9

2.2.

Flickans hälsotillstånd

10

2.3.

Det tredje polisförhöret

11

2.4.

Synpunkter på vittnesmålen

12

2.5.

Synpunkter på domskäl och skiljaktig mening

13

2.5.1.

TR:s dom

13

2.5.2.

Hovrättens dom

13

2.6.

Trovärdighet och trovärdighetsmål

14

3.

Resningsärendet

15

3.1.

Ansökan om inhibition

15

3.2.

Första resningsansökan

17

3.2.1.

Ansökan

17

3.2.2.

Riksåklagarens bedömning

18

3.2.3.

Synpunkter på RÅ:s förklaring

21

3.2.4.

HD:s beslut.

21

3.3.

Andra resningsansökan

22

3.3.1.

Ansökan

22

3.3.2.

HD:s beslut

22

4.

Avslutning

23

4.1.

Sammanfattning

23

4.2.

Helhetsbilden

23

4.3.

HD:s syn på trovärdighetsbedömning

24

4.4.

Historisk bakgrund

25

4.5.

Slutord

28

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Citat:

 

- - -

 

”Avslutningsvis skall på nytt understrykas att det höga beviskrav som gäller brottmål och främst i fråga om grövre brott bör tillämpas med stränghet i incestmål. Dessa mål kräver ofta ingående bedömningar och närmare övervägande om beviskravet är uppfyllt. Den domare som efter sådan genomgång anser att det finns någon som helst tvekan om den åtalades skuld bör ogilla åtalet.”

Justitierådet Torkel Gregow i SvJT 1996 sid 523.

 

- - -

 

”Utan att gå in på enskilda fall vill jag också klargöra att justitiemord aldrig kan accepteras och att vi naturligtvis måste göra allt som står i vår makt för att förhindra att sådana inträffar.”

Justitieminister Thomas Bodström i brev till Thomas Wettergren daterat 2005-11-24.

Inom svensk rättsskipning brukar ofta framhållas vilka höga krav vi har på rättssäkerhet och hur viktigt det är för ett rättssamhälle att ställa höga krav på bevisprövning och bevisvärdering. Man brukar säga att det för fällande dom krävs att den åtalades skuld står bortom allt rimligt tvivel och att det är bättre att nittionio skyldiga går fria än att en oskyldig blir dömd. Svea Hovrätts friande av Christer Pettersson i Palmemålet är ett exempel på denna goda svenska rättstradition.

1. MÅLET

Vi har utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv granskat några domar i sexualbrottmål. Under våren 2006 blev vi kontaktade av den i det här målet aktuelle mannens far som invigde oss i fallet per telefon och skickade över domarna och vissa andra handlingar. Vi var då sysselsatta med andra uppgifter, men tog upp fallet igen under hösten 2007. Efter ytterligare kontakter med mannens far, med mannen själv och hans sambo beslöt vi oss för att skriva om målet. Vårt underlag är i allt väsentligt domarna och övriga handlingar i målet.

Under våren 2001 anmälde en 15-årig flicka från Göteborgstrakten sin styvfar (mannen) för sexuella övergrepp mot henne 4 – 5 månader tidigare. Anmälan gjordes till en kurator vid ungdomsmottagningen i flickans hemkommun. Därifrån gjordes sedan polisanmälan den 3 maj 2001. Anmälan ledde till en utdragen förundersökning och rättegång vid Mölndals tingsrätt (TR), som ogillade åtalet i dom meddelad 2003-12-17. Två nämndemän anmälde skiljaktig mening i ansvarsdelen. Åklagaren överklagade domen till Hovrätten för Västra Sverige (Hovrätten), som i dom 2004-05-13 undanröjde TR:s dom och dömde mannen till fängelse i tre år för våldtäkt och sexuellt ofredande. Han skulle därutöver utge ett stort skadestånd till flickan. Domen var emellertid inte enhällig. Två yrkesdomare var skiljaktiga i ansvarsfrågan.

I ansökan 2004-06-17 till Högsta domstolen (HD) begärde mannen inhibition av Hovrättens dom, men fick avslag.

Mannen vände sig då i skrivelse 2005-02-28 till Europadomstolen med yrkande att domstolen skulle fastställa att han utsatts för brott mot Europakonventionen genom att han först 19 månader efter anmälan fått full kännedom om grunden för anmälan mot honom. Ansökan avslogs 2006-11-06. Därefter ansökte mannen om resning hos HD 2006-02-07. På anmodan av HD lämnade Riksåklagaren (RÅ) 2006-10-10 en skriftlig förklaring i ärendet. HD beslöt 2006-12-13 att avslå ansökan. Mannen återkom med en ny resningsansökan 2007-05-03 men fick åter avslag 2007-08-06. [1])

 1.1. Familjen

Mannen flyttade ihop med sin nuvarande sambo (modern) under första halvåret 1993. Kvinnan hade då levt ensam med sina två döttrar, födda 1982 och 1986, under flera år. Hennes relation till flickornas far var konfliktfylld och hon förefaller åtminstone tidvis ha haft svårt att orka med de alltmer krävande döttrarna. Vårdnaden om dem skulle egentligen delas lika mellan föräldrarna, men modern fick i praktiken ta på sig det större ansvaret. Mannen blev för henne ett välkommet stöd i hennes ansträngningar att uppfostra flickorna och klara av konflikterna med deras far. Till att börja med kom mannen bra överens med flickorna, men när den äldre av dem uppnådde 14 – 15-årsåldern ökade konflikterna mellan dem. Modern och mannen ställde upp vissa regler för flickorna som att sköta skolan, komma hem i tid på kvällarna, städa sitt rum, inte röka med mera sådant. Efter en sammanstötning dem emellan anmälde den äldre flickan mannen för de sociala myndigheterna i kommunen 1997. Anmälan avsåg inte sexuella övergrepp och ledde till hembesök och samtal med mannen och modern. 1994 föddes parets gemensamma son som under de närmaste åren tog mycket av föräldrarnas tid och uppmärksamhet i anspråk. Den äldre flickan flyttade snart till fadern och därifrån vidare till ett ungdomsboende.

När den yngre flickan nådde 14-års åldern började även hon uppträda alltmer utmanande och utagerande. I skolan gick rykten om att flickan blivit våldtagen och gjort abort. Hennes förhållande till modern och mannen blev alltmer konfliktfyllt. Inte heller till systern tycks hon ha haft något gott förhållande.

Under hösten 2000 tilltog problemen med den yngre flickan. Något stöd från hennes far var sällan att påräkna eftersom fadern hade en dålig relation även till mannen. Modern och mannen krävde nu att flickan skulle sköta sig om hon skulle få följa med på fjällsemestern påsken 2001. När påsken närmade sig konstaterade paret att flickan inte uppfyllt kraven och därför inte fick följa med. Strax före avresan upptäckte de att deras vin- och spritförråd på 60 – 70 flaskor var tömt så när som på ett tiotal flaskor. Den 18 april anmälde flickan mannen för sexuella övergrepp.

Paret hade en god ekonomi och gjorde många semesterresor tillsammans med flickorna och ibland även med goda vänner. Mannen drev tillsammans med sin bror ett kiosk- och grillföretag och en målerifirma.

1.2. Förundersökningen

Efter polisanmälan sköttes utredningen av en polisinspektör (AG) med stor erfarenhet av att förhöra barn. Hon förhörde flickan vid tre av de fyra förhör som hölls med henne. Polisinspektören hörde också övriga familjemedlemmar och vissa andra personer. Hon vittnade vid rättegången i TR. Enligt hennes mening var flickans berättelse mycket tunn, hon hade svårt att ge en sammanhängande bild, hon hade svårt att svara och hon gav inga detaljer. Förhörsledaren fick uppfattningen att flickan mådde dåligt, men att det inte behövde bero på sexuella övergrepp. Enligt förhörsledaren gav inte förhören ett underlag som skulle hålla vid domstolsprövning trots att det rörde sig om fyra förhörstillfällen. Normalt brukade det räcka med ett förhör. Det tredje förhöret sköttes emellertid av en annan förhörsledare (PB) som saknade erfarenhet av att förhöra barn. Under detta tredje förhör berättade flickan mera. Polisinspektören AG har granskat förhöret och anser att det innehåller ledande frågor. Flickan fick mycket hjälp av PB och hon förstod vilka svar denne ville ha.

Polisinspektören AG berättade också att flickans far engagerat sig på ett besvärande sätt och genom påstridighet och ständig kritik stört utredningen. Enligt henne verkade det ibland som om han handlat mera i egen sak än i dotterns. Utredningen tog ovanligt lång tid men det berodde till stor del på att flickan hade svårt att lämna uppgifter om vad som hänt.

När mannen fick klart för sig vad anmälan gällde begärde han omgående att åklagaren skulle uppdra åt polisen att göra en teknisk undersökning av hans mobilsamtal under den vecka våldtäkten sades ha ägt rum. Han befann sig på en ö i skärgården under den aktuella veckan och menade att detta gick att bevisa genom att telefonoperatören lämnade uppgifter om vilka master hans samtal kopplats upp emot. Det visade sig emellertid att operatören Vodaphone hunnit radera dessa uppgifter som gällde samtal 19 månader tidigare. Däremot gick att få fram samtalslistor, som visade att mannen telefonerat flitigt.

1.3. Flickans och mannens versioner

Enligt TR:s referat beskriver flickan inledningsvis sina och systerns allt sämre förhållande till mannen. Hon säger sig också ha svikits av modern, sin far och andra vuxna i sin närhet. Därefter kommer hon in på anklagelserna mot mannen och berättar om två tillfällen under augusti och september 2000 när mannen skulle ha utsatt henne för otillbörlig beröring. Dessa händelser skulle kunna rubriceras som sexuellt ofredande, men de har jämförelsevis lågt straffvärde och kan inte vare sig bevisas eller motbevisas. De spelar därför föga roll under den fortsatta rättsprocessen. Annorlunda ligger det till med den tredje händelsen, som enligt flickan ägde rum i hemmet några dagar före jullovet 2000 eller strax före den 8 december, då hon blev intagen på sjukhus för akut alkoholförgiftning. Förmodligen var det onsdagen den 6 december. Hon var ensam hemma och satt i TV-rummet när mannen kom in. Han grälade på henne, hon blev ledsen och drog sig in i sovrummet, mannen följde efter, gjorde närmanden och drog ner henne på sängen. Mannen satte sig på hennes högra ben och tryckte ut det andra benet. Därefter drog han ned hennes jeans till knäna och trosorna till strax ovanför knäna. Därpå trängde han in i henne ”5 – 6 cm”, gjorde samlagsliknande rörelser under några sekunder, varefter ”han reste sig och lämnade rummet”. Han fick inte utlösning.

Härutöver berättar flickan att hon ”mått dåligt efter händelserna, att hon inte berättat för någon vad som hänt och att hon egentligen inte ville anmäla mannen, eftersom hon inte ville förstöra livet för sin mor och lillebror”. Hon säger också att både systern och fadern vid tiden för polisförhören pressat henne att berätta detaljer för förhörsledarna ”om det skall bli något av detta”. Flickan säger sig också vara medveten om att hon i olika förhör lämnat olika uppgifter om dels vem som våldtagit henne, dels om hon blödde eller inte, dels hur många våldtäkter hon utsatts för. Vid något tillfälle hade hon talat om 3 – 4 gånger. Hon anser sig inte ha någon bra förklaring till varför hon lämnat olika uppgifter och inte heller till varför hon väntade så länge med att anmäla mannen.

Flickan skrevs ut från sjukhuset den 9 december och skulle egentligen följa med sin far hem men vägrade och insisterade på att få komma hem till modern och mannen. Skälet skulle vara att hon vid den tidpunkten hade dåliga relationer med sin far.

Mannen beskriver sin svåra situation som styvfar till flickorna. Han kunde inte samarbeta med deras far och modern orkade inte ta strid med flickorna när de kommit upp i tonåren. De var vana att göra som de ville och ansåg att han inte kunde bestämma över dem eftersom han inte var deras far. Något år efter det att den äldre flickan flyttat hemifrån började problemen med den yngre och dessa förvärrades under åren 2000/2001.

Mannen anser att den yngre flickans anmälan om sexuella övergrepp var en ren hämndaktion för att hon inte fick följa med på fjällresan våren 2001. Vad gäller den påstådda våldtäkten som sades ha ägt rum den 6 december 2000 befann sig mannen på en ö i skärgården den aktuella veckan och utförde målningsarbeten tillsammans med en arbetskamrat. Ön har färjeförbindelse med fastlandet och ligger c:a tio mil från mannens bostad. De telefonlistor han fått från operatören styrker hans uppgifter. Dessutom hade han tagit ledigt från sitt vanliga extraarbete på Åby travbana den 7 december, då han befann sig på ön. Han bodde ihop med arbetskamraten i en sjöbod och kunde inte lämna ön utan dennes vetskap. Mannen menar att anklagelserna är orimliga också med tanke på att den aggressiva flickan genast skulle ha anmält honom vid minsta försök till sexuellt närmande.

1.4. Vittnesmålen

Flickans äldre syster berättade på samma sätt som flickan själv om kontroverserna med mannen. Hon sade också att hon och systern aldrig haft något gott förhållande sinsemellan, att mannen aldrig ofredat henne sexuellt och att hon aldrig sett mannen slå systern. Vad gäller de rykten om våldtäkt mm som gick i skolan försökte hon tala med flickan om saken, men fick olika svar varje gång och blev slutligen arg på henne för att hon inte berättade sanningen. Systern ger även andra exempel på att flickan under årens lopp ljugit om vissa saker. När flickan sedan kom med antydningar om att mannen gjort något mot henne ville hon först inte tro på det, men ändrade sig efter att flickan kommit hem till henne och berättat mera. Hon hade dock aldrig sett att mannen ofredat hennes syster på något sätt.

Vad gäller flickans far framgick av förhöret att hans dåvarande sambo hade en närmare och mera förtrolig kontakt med flickan än vad han själv hade och att han i huvudsak fått sina uppgifter från sambon. Det framgick också att han och mannen inte hade något gott förhållande. Fadern berättade att flickan efter julen 2000 mådde mycket dåligt och att han och flickans mor kallades till möte i skolan på grund av ryktena om våldtäkt. Flickan hade dock aldrig talat direkt med honom om saken och aldrig sagt att mannen våldtagit henne. Fadern betonade att flickan aldrig ljugit för honom och att hon är mycket trovärdig.

Faderns sambo berättade att hon förstått att något hänt flickan redan då det i början av 2001 bestämdes att hon skulle bo hos dem varannan vecka.

Flickan var självdestruktiv och besviken på fadern för att han inte tagit henne från modern och mannen. Hon ville inte tala med fadern och han fick inte komma nära henne. Under en biltur med sambon berättade flickan en del och sambon förstod då genast vad som hänt och vem som var den skyldige. Flickan hade dock inte sagt detta och inte heller sagt att det rörde sig om våldtäkt, men sambon förstod ändå. Hon sade sig också ha förstått detta långt dessförinnan och ansåg att det var självklart att det rörde sig om en våldtäkt. Redan då, dvs. sent på hösten 2000 eller början av 2001, var sambon ”till hundra procent” säker på att mannen var gärningsman. Sambon anser sig vara ”en god personkännare” och insåg att flickan var självmordbenägen och att hon inte fick lämnas ensam. Sambon tog därför ledigt från sitt arbete ett halvår för att passa flickan. Hon orkade dock inte med situationen utan separerade från fadern och tappade sedan kontakten med flickan för en tid.

Kuratorn vid ungdomsmottagningen berättade att flickan kom till mottagningen den 18 april 2001 för att göra ett graviditetstest och frågade i samband därmed om man kunde göra en anonym anmälan om våldtäkt. Flickan sade att det hänt för fyra månader sedan och att mannen var gärningsman. Hon var ensam hemma och tittade på TV i väntan på några kamrater. Hon mådde dåligt vid besöket hos kuratorn och hade svårt att berätta hur det gått till.

Kuratorn fick inte säga något till någon annan eftersom flickan inte ville skada sin mor och lillebror. När kuratorn förklarade att hon var skyldig att gå vidare med en sådan sak sade flickan att hon hellre tog livet av sig än att familjen skulle få veta vad som hänt. Kuratorn fick senare veta att flickan druckit sig berusad samma kväll eller påföljande dag och hittats av några nattvandrare som såg till att hon kom till sjukhus.

Modern beskrev hur flickan förändrades under våren 2000, bröt med gamla kamrater, ändrade klädstil och uppträdde provocerande, särskilt gentemot mannen. Relationen mellan dem var fylld av gräl och kontroverser. Flickan vägrade att finna sig i de regler mannen och modern ställde upp för henne. Det kom signaler från skolan om att flickan hade problem även där. Flickans far ringde ofta och anklagade modern för att vara en dålig mor och påstod att hon var psykiskt sjuk.

Modern berättade att flickan själv fick disponera sitt barnbidrag. Detta sattes in på ett konto till vilket modern förvarade bankomatkortet i sin handväska. Vid ett tillfälle kom flickan och ville ha kortet för att ta ut pengar till köp av ett par byxor. Modern letade i handväskan, men kunde inte finna kortet och flickan grälade då på henne för att hon slarvat bort det. Modern frågade flickan flera gånger om hon visste var kortet fanns men hon försäkrade att hon ingenting visste. Modern gav då flickan 800 kronor kontant.

När mannen fick höra talas om saken blev han misstänksam och paret kontaktade banken och fick listor på uttag från kontot. Det visade sig att det gjorts uttag som modern inte kände till. Hon visade listorna för flickan och sade att banken videofilmar alla uttagskunder. Då erkände flickan att hon tagit kortet ur moderns handväska och hämtat ut pengarna. Hon sökte förklara sitt handlingssätt genom att säga något om att hon gjort det ”för att slippa bli hämtad av en man i skolan”.

Vad flickan berättar om mannens uppträdande mot henne och systern är inte sant. Det finns också många andra exempel på att hon ljugit tidigare.

När det började gå rykten i skolan om våldtäkt tog modern med sig flickan på en biltur för att i lugn och ro tala om saken. Flickan sade då att det inte var någon fara och att det gällde en man som låg på sjukhus och skulle flytta till Stockholm.

Även modern beskriver händelserna den 8 och 9 december 2000 när flickan blev intagen på sjukhus för alkoholförgiftning och hämtades av sina föräldrar. Flickan insisterade då på att följa med modern hem och vistades mestadels hos henne och mannen under den följande tiden fram till dess hon gjorde anmälan. Det blev så, trots att de bestämt att hon skulle vara hos sin far varannan vecka. Enligt modern är det inte troligt att flickan skulle vilja bo under samma tak som mannen om hennes anklagelser om våldtäkt varit sanna. Hon tror att dessa var en hämndaktion från flickans sida.

En väninna till familjen som tidigare varit sambo med moderns bror och känner familjen väl berättade att flickan i början hade en bra relation till mannen, men att förhållandet urartade när hon kom upp i tonåren och det började sättas gränser för hennes uppförande.

Väninnan har aldrig hört eller förstått att mannen skulle ha trakasserat flickan eller hennes mor. Väninnan och hennes familj har gjort många semesterresor tillsammans med mannen, modern och flickorna. I juni 2000 var de i Spanien tillsammans under fyra veckor och hon lade då märke till flickans förändrade uppträdande. Det uppstod många konflikter med henne, hon krånglade på alla sätt, provocerade och tjurade. Hon ville ha all uppmärksamhet, det var ingen normal tonårsrevolt. Vid ett tillfälle framförde flickan lögnaktiga beskyllningar mot väninnans son i syfte att ställa till gräl. Flickan har ständigt ljugit om vardagliga ting även när det varit uppenbart att hon  ljög. Ingen av flickorna har sagt något om att mannen skulle ha slagit dem. Hon tror att flickan ljuger om våldtäkten. Väninnan anser att det är synd om flickan. Hon har uppenbarligen inte mått bra och något har antagligen hänt henne.

Mannens bror sade att han vet att mannen och hans arbetskamrat var på ön för att utföra måleriarbeten 4 – 8 december 2000. Han vet också att de inte pendlade utan bodde på ön. Den 6 december fyllde hans dotter år. Familjerna brukade alltid fira födelsedagar tillsammans, men den här gången var varken mannen eller modern med. Mannen befann sig på ön och flickans mor arbetade i en kiosk som han drev tillsammans med mannen. Däremot var parets lille son med tillsammans med sin farmor.

Brodern vet att mannen sedan många år arbetade extra på Åby travbana på torsdagarna.

Arbetskamraten intygade att han och mannen arbetade på ön i december 2000. De bodde på ön och pendlade inte. Såvitt han mins berättade mannen att han var anklagad för våldtäkt. Han minns att de då satt på färjan till eller från ön men han minns inte när det var.

Slutligen hördes även förhörsledaren AG som vittne. Hon beskrev sina intryck och tvivel rörande flickans berättelse på det sätt som framgår av avsnitt 1.2. Förundersökningen. Hon har hållit förhör med mannen, flickans far, mor, syster och faderns tidigare sambo. Hon har ingen åsikt om mannen och kan inte bedöma om flickans tunna berättelse beror på att hon försökte skydda någon.

1.5. Tingsrättens dom

TR konstaterar att flickans berättelse präglats av osäkerhet och finner det märkligt att hon först vid det tredje förhöret den 10 oktober 2002, dvs. nästan två år efter den påstådda våldtäkten, kunde förmå sig att berätta någotsånär detaljerat om händelsen. Det kan enligt TR inte bortses från att förhöret innehöll ledande frågor och tillrättalägganden från förhörsledarens sida. Vidare hade hon inför detta förhör enligt egen uppgift uppmanats av fadern och systern att berätta flera detaljer ”om det skall bli något av detta”. Det kan inte heller bortses från att hon flera gånger ändrat sin berättelse, skriver TR och anför som exempel härpå hennes olika uppgifter om huruvida hon blödde eller ej efter det påstådda samlaget. Vidare hade hon i samma förhör uppgett att mannen ofredat henne 3 – 4 gånger och att det var samlag varje gång. Hon har senare bestämt sig för ett samlag. Hennes beskrivning av hur samlaget gått till är också ägnad att inge visst tvivel om vad som hänt.

Med hänsyn till vad som framkommit om mannens arbete på ön under den vecka samlaget påstås ha ägt rum framstår det inte heller som troligt att han utan arbetskamratens vetskap lämnat ön, kört de c:a tio milen till hemmet och där utfört övergreppet för att senare samma kväll eller natt återvända till ön. Härutöver förekommer flera motstridiga uppgifter från flickan, bl a i de brev hon skrivit, som medför starka tvivel på hennes trovärdighet. Vad förhörsledare AG uppgett är även det ägnat att medföra ännu starkare tvivel om flickans trovärdighet. Det får vidare konstateras att de uppgifter som åklagarens vittnen lämnat har sin grund i vad flickan berättat och utgör slutsatser om hennes trovärdighet. Åklagaren har i övrigt inte åberopat något som stöder flickans uppgifter. Enligt TR:s mening kan flickan mycket väl ha varit utsatt för någon form av sexuella övergrepp, men hennes uppgifter har inte varit sådana att de kan läggas till grund för fällande dom. Det kan således inte anses ställt utom rimligt tvivel att mannen handlat mot henne så som åklagaren påstår, varför åtalet i sin helhet skall ogillas.

Två nämndemän förklarade sig från domen skiljaktiga och anför att vad flickan berättat framstår som trovärdigt och att det saknas anledning att inte fästa tilltro till henne. Med hänsyn härtill finner de det styrkt att mannen handlat så som åklagaren påstår. De två första gärningarna bedömer de som sexuellt ofredande och den tredje som sexuellt utnyttjande av underårig.

1.6. Hovrättens dom

Vid hovrättsförhandlingarna hördes samtliga förhörspersoner på nytt med undantag av arbetskamraten och förhörsledaren AG, vilkas vittnesmål tillhandahölls genom uppspelning av de bandupptagningar som gjorts av TR. De hörda personerna berättade i huvudsak på samma sätt som i TR. Utöver dessa personer hördes också förhörsledaren PB och en läkare som specialiserat sig på sexuella övergrepp på och misshandel av barn. Parterna åberopade också skriftlig bevisning. Videoupptagningar av förhöret den 10 oktober 2002 spelades upp i Hovrätten.

Förhörsledaren PB berättade att han blivit ombedd av förhörsledaren AG att hålla förhör med flickan därför att AG inte fått fram de uppgifter som behövdes(!) Vid förhöret kunde han gå direkt in på vad som hänt eftersom det hållits tidigare förhör. Enligt PB kändes flickan trovärdig.

Läkaren uppgav att sexuella övergrepp mot barn alltid är skadliga särskilt om de sker inom familjen. De leder ofta till förändrat beteende t ex i fråga om osäkerhet, annorlunda klädval och självdestruktion. Barn som utsätts för övergrepp av utomstående har ofta lättare att berätta om det än om övergreppen skett inom familjen.

Hovrätten konstaterar att flickan i Hovrätten berättat på i allt väsentligt samma sätt som i TR och under förhöret den 10 oktober 2002. Hon synes i det förhöret ha lämnat sina uppgifter utan att några ledande frågor ställts till henne och verkar ha blivit mycket illa berörd av det hon berättat om. Hennes berättelse i Hovrätten har inte präglats av någon osäkerhet. Hon har klart och redigt redogjort för vad hon menar har hänt. Flickans uppgifter har framstått som trovärdiga och huvudsakligen i överensstämmelse med vad  hon berättat i de tidigare polisförhören, även om uppgifterna då inte var så detaljerade. Uppgifterna strider inte heller mot vad hon enligt kuratorn på ungdomsmottagningen berättat för henne. Vidare har flickan i Hovrätten lämnat godtagbara förklaringar till de omständigheter som TR funnit märkliga. Så har hon t ex förklarat sina olika uppgifter om huruvida hon blödde eller inte med att hon kan ha förväxlat detta med sin menstruation.

Vidare får anses belagt genom utredningen att mannen behandlat de båda styvdöttrarna på ett så auktoritativt (Hovrätten menar troligen auktoritärt) och ibland aggressivt sätt att de valt att inte längre bo kvar hos honom och modern.

Enligt Hovrätten har mannen framstått som märkligt oberörd av de anklagelser som riktats mot honom. Han har emellertid till sitt försvar åberopat dels att han skulle ha alibi för kvällen den 6 december 2000, dels vissa brev med antydningar om att flickan kunde ha blivit utsatt för övergrepp av någon annan och att hon visat tecken på förändrat beteende redan före de påstådda övergreppen.

I fråga om alibi påpekar Hovrätten att arbetskamraten vid förhöret i Hovrätten varit säker på att mannen vid färjeturen från ön sagt att han var misstänkt för våldtäkt. Mer än en sådan färjetur har de enligt arbetskamraten inte företagit tillsammans. Eftersom färjeturen i fråga av mannen förlagts till den 7 december (Hovrätten menar troligen den 8 december) 2000 och det inte framkommit några uppgifter om våldtäkt vid denna tidpunkt kan några andra slutsatser knappast dras än att färjeturen skett vid något annat, senare tillfälle eller att mannen redan då kände behov av att skaffa sig någon form av alibi.

Vad beträffar övriga förhållanden som mannen åberopat är de av tämligen diffus karaktär och kan inte läggas till grund för några slutsatser i huvudsaken.

Två yrkesdomare var skiljaktiga och anförde att de delar majoritetens uppfattning att flickans uppgifter i Hovrätten och i det videoinspelade förhöret varit trovärdiga och att hon lämnat trovärdiga förklaringar till de omständigheter som TR funnit märkliga. Genom utredningen har dock framkommit omständigheter som är ägnade att inge tvivel om riktigheten i hennes uppgifter.

I utredningen förekommer ett antal odaterade brev och anteckningar som flickan skrivit. Där uttrycker hon sig på ett sätt som talar för att någon annan än mannen kan ha utsatt henne för någon form av övergrepp. Trots viss osäkerhet beträffande dessa brev och anteckningar går det inte att bortse från denna möjlighet.

Ytterligare en omständighet som är ägnad att inge visst tvivel om vad som hänt är flickans uppgifter om hur samlaget den 6 december 2000 gått till. Beträffande denna händelse kan inte heller mannens underbyggda uppgifter om att han befann sig på ön lämnas utan avseende.

Utredningen visar att flickan ändrat sitt beteende och gett signaler om att något var fel redan sommaren 2000, d.v.s. före de påstådda övergreppen. Slutligen måste också beaktas att det kan ha funnits motiv för flickan att lämna felaktiga uppgifter. Utredningen ger belägg för att det rådde ett spänt förhållande mellan dem.

”Sammantaget finner vi att de redovisade omständigheterna innebär att flickans uppgifter inte kan läggas till grund för fällande dom.”

2. KOMMENTAR

2.1. Åklagarens roll

Den enda bevisning åklagaren, kammaråklagare Gunilla Friberg, åberopar är förhör med flickan samt vittnesförhör med hennes syster, far, dennes sambo samt kuratorn vid ungdomsmottagningen. Inget av vittnena  har hört eller sett något av de påstådda övergreppen eller något i direkt anslutning till dem. Deras uppfattning om vad som hänt är helt och hållet baserad på vad flickan berättat för dem och hur de upplevt hennes berättelse. Någon husrannsakan hos mannen och modern tycks inte ha företagits trots att en sådan kunnat innebära fynd av material, t ex barnpornografi, som i någon mån gav stöd för åtalet. Det finns heller inga uppgifter om huruvida mannen förekom i belastningsregistret. Även ett vittnespsykologiskt utlåtande om flickans trovärdighet saknas, liksom läkarundersökning. Med tanke på vad flickan själv och vittnena berättar om hennes uppenbara beteendestörningar hade sakkunnigutlåtande om hennes hälsotillstånd varit önskvärt.

Till dessa brister i förundersökningen kan läggas att ingen kontakt tycks ha tagits med skolan. Skolpersonalens uppfattning om flickan och de rykten som sägs ha cirkulerat i skolan kunde också vara av värde för utredningen. Även kamraternas uppfattning borde ha inhämtats. Flickans mor intervjuade långt senare några kamrater som berättade att flickan redan i tolvårsåldern hade spritt ut rykten om att hon blivit våldtagen. Modern bandade intervjun med kamraterna.

Den kanske mest anmärkningsvärda bristen i förundersökningen är dock en annan. När flickan anmälde övergreppen till kuratorn den 18 april 2001 sade hon att hon satt hemma och väntade på några kamrater den eftermiddag eller kväll då den påstådda våldtäkten skulle ha ägt rum. Åklagaren tycks emellertid inte ha gjort något försök att efterforska dessa kamrater, trots att de vid rättegången kunde ha blivit åklagarens stjärnvittnen. De hade kunnat berätta att när de kom fann de flickan upplöst i tårar eller något liknande, kanske kunde hon ha sagt något om vad som hänt, kanske kunde de ha sett en skymt av mannen. Om flickan varit mycket upprörd när de kom är det troligt att de kommit ihåg händelsen.

Varför åklagaren inte brytt sig om de kanske enda vittnen som verkligen kunde ha styrkt flickans berättelse är svårt att förstå. Att det skulle röra sig om ett simpelt förbiseende verkar inte sannolikt.

Det framgår av broderns vittnesmål att ett av  hans barn hade födelsedag den 6 december och att parets sexårige son var med tillsammans med sin farmor. Modern kunde inte vara med eftersom hon arbetade hela kvällen. Farmodern bör ha hämtat pojken och senare följt honom hem till parets bostad. Hon hade kunnat göra någon iakttagelse av betydelse för åtalet och borde därför ha hörts som vittne. Ingeting tyder emellertid på att hon blivit kontaktad, vilket vi ser som ytterligare en brist i förundersökning.

Förundersökningen omfattar fyra förhör med flickan hållna 2001-05-07, 2001-10-08, 2002-10-10 (utskriften är daterad 2002-10-15) samt 2003-02-03. Efter det andra förhöret vände sig förhörsledaren till åklagaren och föreslog att förundersökningen skulle läggas ned eftersom flickans uppgifter enligt hennes bedömning inte räckte för åtal. Hon kontaktade också mannen och sade att hon inte trodde på flickan och föreslog en duktig försvarsadvokat åt honom. Åklagaren hade själv inte hållit något förhör med flickan och hade knappast någon egen välgrundad uppfattning om hennes trovärdighet. För den sakliga bedömningen var hon beroende av förhörsledaren, som hon visste var mycket erfaren. Trots detta beslöt åklagaren att fortsätta förhören men bytte ut en erfaren förhörsledare mot en oerfaren sådan. Man kan fråga sig varför. Om hon av någon anledning ville fortsätta vore det mera naturligt att anlita en ännu erfarnare förhörsledare och kanske också psykologisk expertis.

Det är mycket tveksamt om det är lämpligt att hålla så många som fyra förhör med en målsägande, särskilt om de hålls med långa mellanrum. Målsäganden får tid att känna sig för, korrigera sina misstag, förstå vad förhörsledaren är ute efter och i godan ro repetera en alltmer detaljerad och motsägelsefri historia. I det här fallet hade målsäganden dessutom hjälp av sin far och syster, som synes ha agerat intensivt i bakgrunden.

Vid rättegången i TR säger flickan att hon ”sedan något år tillbaka läst en del böcker om hur det går till i rättegångar om sexuella övergrepp”. Det är inte osannolikt att dessa studier inleddes under den långdragna förhörsperioden och bidrog till att hon med hjälp av en ny förhörsledare kunde prestera en någorlunda sammanhängande och begriplig berättelse.

Man kan fråga sig vilka motiv åklagaren hade för att gå emot förhörsledarens råd att lägga ned utredningen. En tänkbar förklaring kan vara att åklagaren på ett tidigt stadium förstått att flickan ljög, men ändå gick vidare därför att hon inte ville låta ett tillfälle att få ännu en man dömd gå sig ur händerna. Det gällde då att inte gräva för djupt eftersom det då kunde komma fram uppgifter som visade att flickan inte talade sanning. Istället satsade åklagaren på en trovärdighetsbevisning i vetskap om att inga skäl då behövdes.

2.2. Flickans hälsotillstånd

Såväl flickan själv som flera vittnen framhåller att hon tidvis eller under hela den aktuella perioden mådde dåligt eller mycket dåligt. I materialet finns uppgifter om självmordsförsök som dock inte tycks ha lett till några skador. Likaså framgår att hon vid flera tillfällen supit sig redlöst berusad och att hon är mycket konfliktbenägen.  Förhållandet till modern och till den yngre brodern beskriver modern som närmast fientligt. Relationerna till fadern och systern var tidvis krisartade. När hon under en kortare period vistades hos farmodern uppstod en konflikt även med henne. Av brev och anteckningar framgår att hon också hade konflikter med kamrater. Mannen och modern anser henne vara intelligent och hon klarade också skolarbetet bra fram till dess hennes beteendestörningar tog sin början. Flickan fullgjorde aldrig sin skolplikt. Flera vittnen framhåller att hon ibland eller ofta ljög. Själv ger hon flera exempel på den saken i TR:s referat av hennes vittnesmål. Ett exempel är hennes kommentar till de rykten som gick i skolan om att hon blivit våldtagen och gjort abort. ”Detta var inte sant”, skriver TR ”men målsäganden tyckte sig inte kunna tala om att det inte var sant eftersom ingen därefter skulle tro på vad hon sade”. Hon övergår därpå omedelbart till att beskylla systern för att vara upphov till dessa rykten, men medger också att hon vid ett samtal med systern svarat ja på frågan om hon var gravid, fast detta inte var sant. Flickan tycks ha haft tillfälliga kontakter med läkare och psykolog, men någon egentlig behandling verkar inte ha kommit tillstånd.

Det påpekas på några ställen i materialet att hennes beteendestörningar började på allvar under våren 2000 och således inte kan ha varit en följd av de påstådda övergreppen. Själv förklarar hon saken med att hon ville bli det som mannen och modern ”inte ville att hon skulle bli”. Även flickans äldre syster uppvisade mycket likartade beteendestörningar i samma ålder. Även systern lämnade skolan innan hon fullgjort skolplikten. I hennes fall har det dock aldrig varit tal om några sexuella övergrepp.

Vi menar att dessa förhållanden sammantagna tyder på en psykisk störning hos flickan. Vi tycker oss kunna se en tendens inom rättsväsendet att söka förklara psykiska störningar hos unga flickor med att de blivit utsatta för sexuella övergrepp. I de fall där flickan falskeligen anklagar någon för sådant blir synen på fallet skev från början. Man förutsätter vanligen underförstått ett orsakssamband och håller för troligt att orsaken finns eftersom dess verkan är uppenbar. Flickan betraktas som ”brottsoffer” redan innan förundersökningen avslutats och innan domstol prövat frågan om brott blivit begånget. För den som betraktar dessa rättsfall med öppna ögon blir det däremot tydligt att anklagelser om sexuella övergrepp inte sällan framstår som ett symptom bland andra på unga kvinnors psykiska ohälsa.

I ett yttrande daterat 2006-02-23 över ett annat rättsfall skriver professorn i neurovetenskap vid Lunds universitet Germund Hesslow bl a följande:

- - -

”Det är sedan länge en utbredd tro att sexuella övergrepp kunde ge upphov till psykiska skador i form av ätstörningar, depression, posttraumatiska stressyndrom mm. Även här har vetenskapen ändrat uppfattning.
- - -
De psykiska skadorna av sexuella övergrepp är troligen ganska små och fokuserade.”

- - -

I en artikel i Juridisk Tidskrift 2006-07 nr 2 med titeln ”Felaktigt dömda – några synpunkter med anledning av en rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt” redovisar HD:s dåvarande ordförande, justitierådet Bo Svensson, några intryck av rapportens genomgång av elva mål, där de dömda männen beviljats resning. De flesta av dessa fall handlar om sexualbrott. Bo Svensson skriver bl a:
- - -
”Jag tycker mig kunna skönja ett mönster i de åtta fallen. En flicka eller en ung kvinna – för det handlar sällan om pojkar eller unga män; bara ett av fallen har en manlig målsägande – är nedstämd och har problem såväl i hemmet som i skolan. Hennes tillstånd uppmärksammas och olika myndigheter kopplas in. Insatser görs för att flickan ska må bättre. Dessa blir alltmer omfattande och behandlingen drar ut på tiden, men trots alla ansträngningar mår flickan fortfarande dåligt.
- - -
Behandlingspersonalen hör sig försiktigt för om hon haft någon sexuell erfarenhet som hon upplevt som negativ. Flickan svarar undvikande men upptäcker att behandlingspersonalen får ett helt annat och nytt intresse för henne om hon antyder att hon blivit utsatt för något sexuellt övergrepp. Nu är bollen i rullning, behandlingspersonalen kräver att få höra detaljer, flickan har svårt att stå emot och när hon lämnar närmare uppgifter om det uppgivna övergreppet kopplas polisen in. I detta läge är det svårt för flickan att ta tillbaka sina uppgifter. När uppgifterna är påhittade lever lögnerna sitt eget liv och flickan kan ibland inte skilja på dikt och verklighet.”
- - -

2.3. Det tredje polisförhöret

Vi har granskat en utskrift av det tredje polisförhöret och ger nedan några synpunkter på dess innehåll.

Förhöret genomfördes cirka två år efter de påstådda händelserna och omfattar alla tre åtalspunkterna. Det är helt inriktat på att frambringa en begriplig och detaljerad beskrivning av händelseförloppen. Kontrollfrågor med syfte att testa sanningshalten i flickans uppgifter saknas med ett möjligt undantag, som dock inte följs upp. Flickans svar är ofta otydliga, vilket tvingar förhörsledaren att gå in och försöka reda ut saken.

De detaljerade beskrivningar som växer fram under förhöret är således i stor utsträckning resultatet av flickans och förhörsledarens gemensamma ansträngningar. Förhörsledaren får ofta bekräftelse av flickan genom att hon nickar eller säger ”mm”. Hans sammanfattande och klargörande inpass blir särskilt omfattande i den del av förhöret som handlar om den påstådda våldtäkten. Flickans förmåga att erinra sig detaljer i de händelseförlopp hon berättar om är förvånande, särskilt med tanke på de detaljfattiga första förhören. Hennes beskrivning av sitt eget agerande vid det tillfälle då våldtäkten sägs ha inträffat är märklig på flera sätt. Hon ramlar och halkar och hasar sig fram ”på rumpan” mot mannens och moderns sovrum. Något egentligt försök att springa därifrån tycks hon inte ha gjort. Man frågar sig vad hon hade i mannens sovrum att göra och varför hon inte begav sig till sitt eget rum och låste dörren.

När mannen kom in i rummet satt hon och tittade på TV men visade ingen förvåning över hans plötsliga uppdykande, trots att hon rimligen kände till att han arbetade och bodde på ön under veckan. När mannen började göra närmanden reagerade hon tämligen lamt. Inte vid något tillfälle hotade hon mannen med efterräkningar för att värja sig, t ex genom att säga ”Rör du mig talar jag om det för mamma”, eller liknande. Inte heller försökte hon hänvisa till att hennes kamrater kunde komma när som helst. Inför den påstådda våldtäkten låter denna aggressiva och utagerande flicka sig behandlas som en hjälplös blunddocka av en man som hon avskyr.

Vad gäller händelseförloppet vid våldtäkten säger flickan att mannen drog ner hennes jeans till ovanför knäna och trosorna till halva låret. Vi frågar oss om det är möjligt att genomföra ett samlag när kvinnan har benen sammanpressade på det sättet. Även beskrivningen av samlaget är besynnerlig och innefattar delvis andra uppgifter än vad som framgår av TR:s dom. Så t ex säger flickan här att hon inte vet om mannen fick utlösning.

En viktig detalj som kan utläsas av förhöret är att den påstådda våldtäkten skulle ha ägt rum onsdagen den 6 december 2000. Det framgår av förhörsledarens hänvisning till denna uppgift i tidigare förhör och flickan gör inga invändningar. Dessutom framgår av hennes berättelse att hon åt kvällsmat tillsammans med modern när denna kom hem vid midnatt. Modern arbetade till sena kvällen endast på onsdagar. Flickan säger att de åt tillsammans och pratade, men att hon ingenting nämnde om vad som hänt tidigare under kvällen. Det verkar föga sannolikt att hon kunde uppträda så oberört bara några timmar efter våldtäkten liksom att modern inte skulle ha märkt att något var på tok.

En annan detalj bidrar till att ytterligare understryka förundersökningens brister. Flickan säger att hon efter det första fallet av sexuellt ofredande begav sig hem till sin bästa väninna Lisa och berättade för henne vad som hänt. Denna Lisa hade kunnat bli ett viktigt vittne för åklagaren men ingenting tyder på att hon blivit kontaktad. Vi frågar oss varför.

En annan viktig detalj är hur mannen kunde veta att flickan var ensam hemma just denna kväll. Skulle han ha tagit lastbilen och kört de tio milen till hemmet för att där snabbt våldta flickan och sedan återvända till ön innan arbetskamraten hunnit märka att han varit borta, så måste han vara säker på att hon var ensam hemma. Enda möjligheten att förvissa sig om den saken vore att ringa och fråga flickan, men något sådant samtal nämner hon inte. Ironiskt nog framgår av telefonlistorna att mannen faktiskt ringde hem under kvällen, men påringningen var ett misstag och varade endast några sekunder. Ingen hann svara. Mannen sökte sin sambo och glömde för ett ögonblick bort att hon arbetade i kiosken men kom på det samtidigt som signalen gick fram.

Enligt vår mening ger gärningsbeskrivningen intryck av att vara en efterhandskonstruktion utan verklighetsbakgrund. Alltför många detaljer framstår som besynnerliga, medan andra som vore naturliga i sammanhanget saknas helt.

2.4. Synpunkter på vittnesmålen

Vittnesmålen förefaller i stort sett tala för sig själva och behöver knappast någon utförlig kommentar. Vi vill emellertid föra fram några synpunkter.

Inget av vittnena har sett eller hört något av de påstådda övergreppen eller något i direkt anslutning till dem. Flera vittnen betonar och ger även exempel på att flickan ofta eller ibland ljuger. Särskilt systerns vittnesmål förefaller i det avseendet besvärande för flickans trovärdighet eftersom hon trodde på att flickan blivit våldtagen av mannen och själv hade en fientlig inställning till honom. Även förhörsledaren AG:s vittnesmål ger i sak uttryck för starkt tvivel på flickans trovärdighet. AG har under tre förhör med flickan och förhör med övriga vittnen kunnat göra en professionell bedömning på ett sätt som ingen annan kunnat göra. Hon är en opartisk bedömare med stor erfarenhet av förhör med barn. Förhörsledaren PB har däremot en betydligt svagare grund att stå på när han uttalar att flickan ”kändes trovärdig”.

Faderns vittnesmål förefaller ha mycket begränsat värde för utredningen. Han är sedan lång tid tillbaka fientligt inställd till mannen och modern och har dessutom knappast talat med flickan själv utan verkar ha fått information från sin sambo. Denna kvinnas vittnesmål är påtagligt naivt. Hon medger att flickan inte lämnat några bestämda uppgifter om vad saken gällde men anser sig ändå ha förstått alltsammans. Hon ställer upp på flickans halvkvädna visor och fyller i alla luckor med sina egna förställningar utan minsta spår av försiktighet. Att flickan hade en god relation till denna kvinna är inte förvånande.

Väninnan till familjen betonade kanske starkare än någon annan att flickan ständigt ljuger och det även när det är uppenbart att vad hon säger är lögn. Hon känner familjen och flickorna väl sedan lång tid och hennes vittnesmål framstår som ett av de viktigaste.

Läkaren som vittnade i Hovrätten uttalar sig endast generellt. Hon gör ingen bedömning av flickan eller av hennes trovärdighet.

Sammantaget ger vittnesmålen inget stöd för flickans påståenden. De vittnen som säger sig tro på henne har endast hennes egna, vaga uppgifter att stödja sig på. Flickans allmänna trovärdighet torde utifrån vittnesmålen kunna bedömas som mycket låg. Hennes trovärdighet vad gäller åtalet betvivlas uppenbart av den enda person som verkligen kunde analysera hennes berättelse.

Vittnesmålen ger enligt vår mening inget som helst stöd för åtalet.

2.5. Synpunkter på domskäl och skiljaktig mening

2.5.1. TR:s dom
I sin dom pekar TR på en rad omständigheter som är ägnade att minska tilltron till flickans berättelse. Domskälen framstår som naturliga slutsatser av vad som framkommit i utredningen och utgör sammantagna en övertygande grund för friande dom.

En detalj som inte hör till vanligheterna är att förhörsledaren i tre av de fyra polisförhören med flickan ställt upp som vittne till mannens förmån.

Mot bakgrund av vad TR anfört framstår de båda skiljaktiga nämndemännens uppfattning som näst intill obegriplig. De gör heller inga försök att argumentera för sin ståndpunkt utan skriver att ”Vad målsäganden berättat framstår som trovärdigt och det saknas anledning att inte fästa tilltro till henne.” Att TR:s majoritet i viktiga avseenden just påvisar sådana anledningar tycks ha gått dessa nämndemän spårlöst förbi. Analys ersätts av verklig eller låtsad känslosamhet inför den unga flickan.

2.5.2. Hovrättens dom
Att byta TR:s dom mot Hovrättens kan få läsaren att fråga sig om det verkligen handlar om samma mål. Flickans berättelse har enligt Hovrätten inte präglats av någon osäkerhet, hon har berättat klart och redigt, hon synes i det tredje förhöret ha lämnat sina uppgifter utan att ledande frågor ställts, hennes uppgifter i det tredje förhöret liksom i Hovrätten har framstått som trovärdiga.

Det är knappast förvånande att flickan uppträder mer säkert i Hovrätten än hon gjorde tidigare och att hennes berättelse nu framstår som klar och redig. Hon har byggt upp och repeterat sin historia under fyra polisförhör och fått ovärderliga upplysningar om dess brister i TR:s dom. Hon har också fått viss rättegångserfarenhet och vana vid förhörssituationen. Vidare har flickan enligt Hovrätten lämnat godtagbara förklaringar till de omständigheter som TR funnit märkliga. Som exempel nämner Hovrätten att hon förklarat sina olika uppgifter om huruvida hon blödde efter det påstådda samlaget med att hon kan ha förväxlat det med sin menstruation. Vad gäller denna punkt hävdar flickans mor att en sådan förväxling inte är möjlig, eftersom flickans menstruationsblödningar var så kraftiga att hon tvingades medicinera för att dämpa dem.

Mannen gav ett annat exempel på hennes förklaringar av besynnerliga omständigheter. Flickan hade i tidigare förhör påstått att mannen våldtagit henne 3 – 4 gånger, men bestämde sig senare för att det var en gång. Hon förklarade saken med att hon hade kallat de två fallen av sexuellt ofredande för våldtäkt. Förklaringen verkar föga övertygande särskilt med tanke på att hon läst böcker om sexualbrottmål och då om inte förr bör ha lärt sig terminologin på området. Man bör inte glömma bort att flickan inför Hovrättsförhandlingarna haft gott om tid att tillsammans med sin energiske far gå igenom TR:s dom och hitta på möjliga förklaringar till de uppgifter som TR funnit tvivelaktiga.

”Det får vidare anses belagt genom utredningen”, skriver Hovrätten, ”att (mannen) behandlat båda styvdöttrarna på ett så auktoritativt och stundom aggressivt sätt att de valt att inte längre bo hos honom och modern.”

Den 8 december 2000 blev flickan intagen på sjukhus för akut alkoholförgiftning. Dagen därpå hämtades hon av sina föräldrar och det var då bestämt att hon skulle följa med fadern hem och bo hos honom varannan vecka. Hon vägrade emellertid och insisterade på att få följa med modern hem. Under de följande månaderna fram till anmälan vistades hon enligt mannen och modern i väsentligt större utsträckning hemma hos dem än hos sin far. Hon hade således inte särskilt mycket emot att bo tillsammans med mannen trots den påstådda våldtäkten och det ”auktoritativa och ibland aggressiva” sätt han sägs ha behandlat henne på.

Hovrätten finner att mannen under förhandlingarna verkat märkligt oberörd av de anklagelser som riktats mot honom. Mannens egen förklaring är att han var fullständigt övertygad om att han skulle bli frikänd och därför såg förhandlingarna mest som en formalitet.

Enligt Hovrätten har mannen till sitt försvar åberopat dels att  han skulle ha alibi för kvällen den 6 december 2000, dels vissa brev och anteckningar som flickan skrivit. Av dem framgår att flickan kunde ha blivit utsatt för övergrepp av någon annan. Dessutom pekar mannen på att flickans beteende förändrades redan före de påstådda övergreppen.

”I fråga om det angivna alibit” skriver Hovrätten, ”anmärker hovrätten att (arbetskamraten) vid förhöret i hovrätten varit säker på att (mannen) vid färjeturen från (ön) sagt att han var misstänkt för våldtäkt.

Mer än en sådan färjetur hade de enligt (arbetskamraten) inte företagit tillsammans. Eftersom färjeturen i fråga av (mannen) förlagts till den 7 december 2000 och det inte framkommit några uppgifter om våldtäkt vid den tidpunkten, kan några andra slutsatser knappast dras än att färjeturen skett vid något annat senare tillfälle, eller att mannen redan då kände behov av att skaffa sig någon form av alibi. Vad beträffar övriga förhållanden som mannen åberopat är de av tämligen diffus karaktär och kan inte läggas till grund för några slutsatser i huvudsaken.”

Alibifrågan är givetvis av avgörande betydelse för åtalet. Har mannen alibi för den 6 december bör rimligen flickans uppgifter i sin helhet kunna ifrågasättas. Hovrätten antyder heller ingen annan möjlighet än att den påstådda våldtäkten utfördes den 6 december. Genom resonemanget ovan förbigås emellertid helt frågan om mannen hade alibi eller ej. Vad som sägs om att han skulle ha känt ett behov av att skaffa sig ett alibi redan då och därför berättat för arbetskamraten att han var misstänkt för våldtäkt är inte helt lätt att förstå. Hur skulle ett sådant avslöjande kunna innebära att mannen fick ett alibi?

Cirka en månad efter Hovrättens dom fick mannen ett brev från arbetskamraten där denne skriver bl a följande:

”Efter uppdatering i minnet kommer jag nu ihåg att (mannen) talade om för mig att han var misstänkt för våldtäkt på sin styvdotter, detta var på sommaren 2001 i Änggården, vi satt i bilen och pratade.”

- - -

Efter att ha undvikit att redovisa någon bedömning av det alibi mannen åberopat liksom av de omständigheter som förs fram av de skiljaktiga domarna, skriver Hovrätten:

”Sammantaget finner hovrätten att målsägandens uppgifter i förening med övrig utredning utgör tillräcklig grund för att det skall anses vara tillförlitligt styrkt att (mannen) gjort sig skyldig till de av åklagaren påstådda gärningarna.”

Som framgår av tidigare avsnitt saknas helt bevisning som talar för att mannen kan ha gjort sig skyldig till de påstådda övergreppen. Allt som finns är flickans ofta otydliga och motsägelsefulla påståenden. Dessa har Hovrättens majoritet funnit trovärdiga, trots att utredningen pekar i motsatt riktning. Någon annan motivering för domen än att flickan befunnits trovärdig finns inte. Följaktligen saknas också domskäl i egentlig mening. Vi har således att göra med en fällande brottmålsdom utan vare sig bevis eller domskäl.

2.6. Trovärdighet och trovärdighetsmål

HD har i ett antal domar uttalat sig om beviskrav och bevisvärdering i mål som rör sexualbrott, (se bl a NJA 1991 sid 83, NJA 1992 sid 446, NJA 1993 sid 68 och 616). I dessa mål grundar sig ansvarspåståendet i allt väsentligt på målsägandens uppgifter. En huvuduppgift för domstolen blir då att bedöma trovärdigheten av dessa uppgifter i belysning av vad som i övrigt förekommit i målet. Att målsägandens utsaga uppvisar vissa brister bör dock inte utgöra något hinder för fällande dom. HD anger också vissa minimikrav för att en utsaga skall kunna bedömas som trovärdig.

En viktig fråga som dock inte tas upp av HD blir då i vilken utsträckning det är möjligt att korrekt avgöra en persons trovärdighet i avsaknad av annan bevisning.

Vi har i tidigare skrifter och då främst i ”Lika inför lagen” kortfattat diskuterat dessa frågor. Vi fann bl a att människors förmåga att korrekt bedöma om en person talar sanning är dålig i de fall annan bevisning saknas. I studier av sådana bedömningar visar det sig att resultaten inte avviker från slumpen. Vi har också funnit att HD:s riktlinjer leder till att målsägandens ställning i rättsprocessen blir mycket stark och den tilltalades ställning mycket svag. Balansen mellan parterna förändras mycket påtagligt till målsägandens fördel. Förändringen innebär enligt vår mening en avsevärd försvagning av den tilltalades rättssäkerhet. Vi ska inte här upprepa diskussionen utan endast komplettera den med ytterligare några synpunkter.

Av det mål som diskuteras här framgår att en domare kan bedöma en person som trovärdig utan att ange skäl för sin uppfattning och utan att ens nämna de tungt vägande omständigheter som talar för en motsatt uppfattning. Trovärdighetsbedömningen tycks då grundas på ett slags primärupplevelse av samma karaktär som doft- och smakupplevelser. Den kan uttryckas och i någon mån beskrivas men inte förklaras och motiveras. Dömandet förvandlas från att vara en angelägenhet för förnuft och omdöme till att bli en fråga om känslointryck. Den mödosamma analysen ersätts av intuition och känsla. Som vi sett i det här målet besparas även åklagaren mycken möda i trovärdighetsmål. Åklagaren behöver inte längre bevisa någonting. Beviskraven övervältras i stället på den tilltalade, som efter lagakraftvunnen hovrättsdom tvingas försöka bevisa sin oskuld.

En annan följd av att kravet på rationella skäl bortfaller är att det på ett helt annat sätt blir möjligt att hävda en uppfattning som man egentligen inte har. Det går utmärkt att säga att en flicka är trovärdig fast man mycket väl inser att  hon ljuger. Det öppnar för att andra motiv än vad som vanligen brukar förknippas med domares och åklagares yrkesroll kan göra sig gällande i rättsskipningen.

I det här målet var fyra av de fem domarna som ville fälla mannen kvinnliga nämndemän. Det kan inte bortses från att könssolidaritet och anpassning till rådande politiskt åsiktsmode kan ha spelat en roll för deras ställningstagande.

Det här målet ger en närmast övertydlig illustration till en annan följd av trovärdighetsbevisningen, nämligen den splittring den synes ha skapat inom rättsväsendet. Vissa domare verkar kräva reella bevis för fällande dom medan andra nöjer sig med en trovärdighetsbedömning. Några domare och åklagare visar prov på en ambivalent inställning genom att offentligt framhålla kravet på reella bevis som oavvisligt samtidigt som de i yrket medverkar till fällande domar i trovärdighetsmål.

I förordet till en omfattande studie av lekmannadomare med titeln ”Lekman som domare” (Nordstedts Juridik AB 1996) skriver professorn i processrätt vid Stockholms universitet Christian Diesen bl a:
”När en av jurymedlemmarna i rättegången mot O. J. Simpson blev utbytt efter fyra månader frågade journalisterna honom vad han ansåg om Simpsons skuld. ´Jo, han är skyldig´, svarade jurymedlemmen och när en journalist undrade om det var DNA-bevisen eller något annat som övertygat honom svarade denne: ´Jag fick ögonkontakt med O. J. en gång. Och då såg jag att han var skyldig´.
De kvarvarande jurymedlemmarna fann dock, efter att i fyra timmar ha granskat material från 265 rättegångsdagar, att O. J. Simpson var oskyldig till det dubbelmord han åtalats för. Trots en överväldigande bevisning mot den svarte idrottsmannen och filmskådespelaren valde juryn, med 9 svarta jurymedlemmar, att använda sin domaruppgift för en raspolitisk manifestation.
Det är när man hör exempel som detta som en rättsvetenskapare kan misströsta. På universiteten samlas erfarenheter av felkällor vid bevisprövning, utförs sofistikerade teoretiska analyser och utvecklas modeller för säkrare bevisvärdering, men i domstolarna sitter lekmannadomare och dömer efter känslor och fördomar.”
- - -
”Att döma, att bestämma vem som är skyldig till ett brott, är tydligen i praktisk mening detsamma som att fatta ett politiskt beslut.”
- - -

Vi frågar oss om det verkliga motivet för Hovrättens dom i det här fallet är majoritetens önskan att göra en könspolitisk manifestation. Om så skulle vara fallet finns anledning att ställa synnerligen allvarliga frågor om politiseringen av rättsväsendet, om domares trovärdighet och om de tilltalades rättssäkerhet.

3. Resningsärendet

3.1. Ansökan om inhibition

I skrivelse till HD daterad 2004-06-17 ansökte mannen genom sin advokat Allan Stutzinsky om att Hovrättens dom tillsvidare inte skulle verkställas.
Ansökan tar upp frågan om handläggningen av utredningen i visst avseende strider mot Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Härutöver kompletteras vad som tidigare framförts angående alibibevisning och tilltrosbedömning. Sist behandlas frågan om beviskrav och bevisvärdering.
Inledningsvis redogör advokaten för den alibibevisning som vi redovisat i tidigare avsnitt och tillägger att mannen under den aktuella veckan flitigt använt sin mobiltelefon och det även sent på kvällarna.

Vad gäller eventuellt brott mot Europakonventionen påpekar advokaten att denna numera utgör svensk lag och genom bestämmelser i regeringsformen gjorts normhierarkiskt överordnad annan svensk lag. Artikel 6:3 anger i fem punkter de minimirättigheter som den som är misstänkt för brott skall åtnjuta. I första punkten anges att denne har rätt att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. En anklagelse för brott i Europakonventionens mening kan uppkomma redan när förundersökningen inleds, vilket i det här fallet var den 3 maj 2001. Mannen fick genom sin sambo kännedom om detta men var ovetande om detaljerna i anklagelserna. Han hördes första gången den 10 december 2002, dvs. 19 månader efter det att förundersökningen inletts. Han delgavs då för första gången misstanken. Under mellantiden hade flera förhör hållits med målsäganden och vittnen. Dröjsmålet bör således ses som ett brott mot Europakonventionen, särskilt som det fick allvarliga konsekvenser för mannen genom att offentlig försvarare kom att förordnas alltför sent och möjligheterna till alibibevisning genom att spåra de master över vilka hans mobilsamtal kopplades gick förlorade.
HD har i NJA 2003 sid. 414 uttalat att en konventionskränkning bestående i att rättegång inte hållits inom skälig tid, vid fall av fällande dom kan kompenseras genom en mildare påföljd. I det här fallet har konventionskränkningen lett till förlust av möjligheter att bevisa sin oskuld, vilket borde medföra att åtalet ogillas.

Advokaten konstaterar att bevisningen mot mannen utgörs av flickans uppgifter eller av andrahandsuppgifter, som ytterst härrör från henne. Ett utflöde av beviskravet i brottmål är att fällande dom som regel inte kan vila endast på målsägandens uppgifter. Trots att det ofta inte går att fastställa något direkt skäl för målsäganden att beljuga den åtalade och målsäganden därför generellt sett anses som mera trovärdig än den åtalade, räcker alltså normalt inte en bevisning som bygger enbart på målsägandens uppgifter. HD har dock i några avgörande domar i sexualbrottmål från 1990-talets början[2]) närmare angett i vilka fall fällande dom skulle kunna grundas på målsägandens uppgifter helt eller nästan helt utan stödbevisning.
I 1991 års avgörande anför HD tre förhållanden som skäl för fällande dom. För det första hade målsäganden inför HD lämnat en lång och i sina detaljer sammanhängande berättelse och därvid gjort ett trovärdigt intryck. För det andra fanns inte något beaktansvärt skäl för att  hon skulle vilja beljuga den åtalade. För det tredje saknades belägg för att hon under förundersökningen eller rättegångarna skulle ha lämnat några felaktiga uppgifter. Trots vad som nu sagts satte HD inte tilltro till målsägandens uppgifter såvitt avsåg omfattningen av påstådda övergrepp.
I det första fallet från 1993 fäster HD vikt vid att målsäganden saknade skäl att beljuga den tilltalade, att hennes berättelse var trovärdig och övertygande och att hon hade vissa skador i underlivet. I det andra fallet från samma år noterade HD ett antal detaljer i målsägandens berättelse som stöd för att berättelsen var självupplevd och att det inte fanns något beaktansvärt skäl för målsäganden att beljuga den tilltalade.
De villkor som HD härigenom uppställt för att kunna ge målsägandens uppgifter avgörande betydelse i brist på annan bevisning är inte uppfyllda i det här fallet.
Advokaten redogör sedan för de omständigheter som visar att HD:s riktlinjer inte har beaktats. Dessa omständigheter framgår av tidigare avsnitt men kan här kompletteras på ett par punkter. Advokaten framhåller att ingenting sägs om några skador på flickan som följd av den påstådda våldtäkten. Förhållandena var emellertid sådana att skador borde ha uppstått. Flickan har hävdat att mannen inte fick utlösning, men begärde trots det ett graviditetstest flera veckor efter den påstådda händelsen och har i sin kamratkrets pratat om att detta berott på att hon blivit utsatt för våldtäkt.
”Sammanfattningsvis”, skriver advokaten, ”kan noteras att målsäganden haft ett klart behov av att synas och bli uppmärksammad, att hon haft en etablerat fientlig inställning till mannen, att hennes far pressat henne inför polisförhören, att den påstådda våldtäkten har tillgått på ett märkligt sätt, att några skador inte uppkommit och att hon bevisligen ljugit i viktiga avseenden.
Hovrättens avgörande bygger mot anförd bakgrund på grovt förbiseende eller grovt misstag”.

I beslut 2005-02-17 avslog HD ansökan utan motivering.

Det må vara oss tillåtet att kommentera det ofta återkommande påståendet att om en målsägande saknar beaktansvärda skäl att beljuga den tilltalade är detta ett skäl för att sätta tilltro till hennes uppgifter. Om domstolen inte kan finna sådana skäl betyder det inte att sådana skäl saknas. Det betyder helt enkelt att om de finns känner domstolen inte till dem. Att en sådan okunnighet hos domstolen skall tillmätas ett bevisvärde som talar till målsägandens förmån är knappast rimligt.

3.2. Första resningsansökan

3.2.1. Ansökan

Inledningsvis refererar advokaten några slutsatser som förs fram i rapporten ”Felaktigt dömda” från JK:s rättssäkerhetsprojekt (2006). I projektet har gjorts en genomgång och bedömning av ett antal mål, i vilka den dömde blivit friad efter resning.
I det material som granskats har brister uppdagats vad gäller domstolens bevisvärdering. Det rör sig bl a om otillräcklig granskning av målsägandeberättelser, spekulativa bedömningsgrunder och brister avseende sakkunnigbevisning.
Den grundläggande slutsatsen i utredningens arbete är att det finns skäl att varna för den praxis som utvecklats angående trovärdighetsbedömningar (se avsnitt 20). HD:s rättsbildning på detta område kritiseras. Om inte sättet att utföra bevisvärdering stramas upp är risken påtaglig för fler felaktigt dömda, säger utredaren.
I det följande avsnittet gör advokaten en genomgång av tidigare utredning i målet och för fram samma synpunkter och sammanfattning som i den tidigare ansökan om prövningstillstånd.
Redan dessa omständigheter borde med stor marginal ha räckt för att åtalet skulle ha ogillats. Tar man dessutom hänsyn till motbevisningen blir förhållandet om möjligt ännu tydligare.
Av telefonlistorna framgår att mannen haft kontakt med ett flertal personer i anslutning till de tider då den påstådda våldtäkten skulle ha ägt rum. Han ringde t ex flera samtal på dagen och kvällen den 6 december. Redan det förhållandet att han begärde att åklagaren skulle utreda över vilka master hans samtal kopplats, talar för hans oskuld. Mannen visste då att skulle en sådan utredning visa att han kopplats över master nära hemmet skulle detta ge stöd för åtalet.

Den nya utredningen som gjorts i målet och de nya bevis som kan presenteras som följd härav utgår delvis från flickans tidsangivelser.
I ett förhör berättade hon att hon satt och tittade på TV när mannen kom hem. Klockan var mellan 20.00 – 21.00. Ingen annan var hemma. I ett annat förhör berättade hon att klockan var runt 20.00. I TR vidgade hon försiktigtvis tidsramen och hävdade att det var sent på eftermiddagen eller tidigt på kvällen.
Av uppgifter från den man som anlitade mannen och hans arbetskamrat för måleriarbeten på sitt hus framgår, att han genom att studera sin kalender, kunnat rekonstruera vad han gjorde den 6 december 2000. Det visade sig att han befann sig på ön bl a för att ta reda på hur arbetena framskred. Han lämnade ön med färja kl. 17.30 eller 18.00. De båda andra männen var då fullt sysselsatta med arbetena och hans intryck var att de skulle fortsätta arbeta ytterligare ett bra tag till.

Av telefonlistorna framgår att mannen ringt kl. 19.00:00, 19.10:20 och 20.34. De två nummer som ringdes upp klockan 19.10 går dels till kiosken där mannens sambo arbetade, dels till hemmet. Detta visar åtminstone att mannen inte befann sig i hemmet kl.19:10.

Modern arbetade i kiosken den aktuella onsdagen mellan klockan 16.15 och 23.30. Den kvällen skulle parets 6-årige son gå på barnkalas hos en kusin. Pojken följde med modern till kiosken och hämtades där av sin farmor runt kl. 17.00. Farmodern följde sedan pojken till kalaset hos mannens bror och därefter till hemmet. Eftersom pojken skulle sova kl. 20.00 menar farmodern att de kom hem senast 19.45. Huset var då tomt, som hon uppfattade det, men hon genomsökte inte alla rum. Farmodern stannade sedan i huset fram till c:a kl. 24.00, då modern kom. Ingen annan kom hem till huset under den tid farmodern var kvar där. Av farmoderns uppgifter framgår att mannen inte besökt huset under den tid hon befann sig där. Det finns en teoretisk men osannolik möjlighet att flickan befann sig på sitt rum hela kvällen utan att ge sig tillkänna.
Vi vill här komplettera advokatens resonemang med påpekandet att flickan berättade att hon ätit kvällsmat tillsammans med modern när denna kom hem. Hon kunde då knappast undgå att träffa farmodern, men i hennes berättelse finns inga uppgifter om vare sig farmodern eller den lille brodern. Även denna omständighet ser vi som ett skäl för att misstro hennes uppgifter.

Om mannen denna kväll begett sig från ön till hemmet och där våldtagit flickan kan han inte ha lämnat ön förrän tidigast kl. 18.00. Han skulle då ha kört 10,5 mil med lätt lastbil på delvis dåliga vägar, vilket torde ha tagit två timmar eller allra minst en timme och 45 minuter. Han skulle då ha hunnit fram till huset samtidigt med farmodern. Hans brådstörtade avresa från ön hade inte heller kunnat döljas för arbetskamraten som dock inte kunnat erinra sig något sådant.
”Mot denna bakgrund”, skriver advokaten, ”finns det under den aktuella kvällen inget utrymme för att mannen den kvällen skulle ha kunnat komma hem, samtala med flickan, förgripa sig mot henne och därefter återvända till (ön)”.

3.2.2. Riksåklagarens bedömning

Efter att resningsansökan inkommit till HD begärde domstolen en skriftlig förklaring i målet från Riksåklagaren (RÅ). I förklaringen, som är daterad 2006-10-10, sammanfattar RÅ inledningsvis sin inställning på följande sätt:
”(Mannen) har enligt min mening inte visat någon omständighet som kan föranleda resning. Jag motsätter mig därför att hans ansökan beviljas och finner inte skäl att återuppta förundersökningen i målet och komplettera utredningen”.
Efter en genomgång av vad som tidigare hänt i målet övergår RÅ till beskrivning av den rättsliga regleringen av resningsinstitutet.
Grundprincipen är att sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft kan inte ansvarfrågan tas upp till ny rättslig prövning (orubblighetsprincipen). Denna princip gäller dock inte undantagslöst utan en omprövning kan komma till stånd med tillämpning av de extraordinära rättsmedlen resning, återställande av försutten tid och klagan över domvilla. När det gäller resning till den tilltalades förmån hänför sig den praktiskt viktigaste resningsgrunden till åberopande av nya omständigheter eller bevis.
Enligt huvudregeln i 58 kap 2§ 4 i Rättegångsbalken får resning beviljas om någon omständighet eller bevis som inte tidigare förelegat åberopas och dess förebringade sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade skulle ha frikänts eller till att brottet skulle hänförts under en mildare straffbestämmelse om domstolen känt till det. Även om det inte föreligger någon sådan sannolikhet för resning enligt samma punkt kan resning ändå beviljas om det finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan (den sk tilläggsregeln).
Till stöd för sin bedömning av tilläggsregelns tillämpning går RÅ igenom uttalanden av ett antal forskare. Vissa forskare framhåller att tilläggsregeln bör tillämpas med stor försiktighet medan andra uttalanden tyder på att en mer liberal tolkning är möjlig. Så t ex betecknar Ekelöf/Boman tilläggsregeln som ett ganska oklart stadgande men att dess innebörd enligt motiven är att det är tillräckligt om den nya bevisningen framkallar tvivelsmål om domens riktighet (se Ekelöf/Boman, Rättsmedel, 1990, sid 139).
RÅ ger även en sammanfattning av HD:s praxis på området med citat från ett antal rättsfall från början av 1990-talet. I dessa anges att fällande dom kan grundas på domstolens bedömning av målsägandens trovärdighet, ”i belysning av vad som i övrigt har förekommit i målet” [3]).

Härefter övergår RÅ till att redovisa skälen för sin bedömning av resningsansökan. En utgångspunkt är att det är mannens sak att visa på omständigheter som ger anledning att hysa tvivel om domens riktighet. RÅ är i det sammanhanget mannens motpart.  Vid sidan av kravet på nya omständigheter som inte varit kända för Hovrätten, betonar RÅ också att förutsättningarna för en korrekt trovärdighetsbedömning av hörda personer är avsevärt mycket bättre vid personlig kontakt under förhör än vid skriftlig handläggning av resningsärendet. Detta synes innebära att RÅ endast i sällsynta undantagsfall är beredd att ifrågasätta hovrättens trovärdighetsbedömning. Vi vill här erinra om att forskning visar att även vid personlig kontakt med förhörspersonen är möjligheterna att korrekt avgöra vem som talar sanning och vem som ljuger närmast obefintliga om annan bevisning saknas (se ”Lika inför lagen” sid 15). Det finns emellertid ytterligare aspekter på denna fråga. De hörda personerna är vanligen helt nya bekantskaper för domstolens ledamöter. Många gånger kan det första intrycket av en ny bekantskap framstå som helt missvisande när man lärt känna personen bättre. Detta förhållande har till en del att göra med vad vi vill beteckna som huvudproblemet vid den här typen av personliga kontakter, nämligen suggestionsfaktorerna. En persons uppträdande, utseende, sätt att uttrycka sig och egenskaper i övrigt kan innehålla flera suggestionsfaktorer som påverkar bedömningen av vad som faktiskt sägs. Sådana förekommer knappast vid skriftlig handläggning, vilket kan vara en fördel.
Som tidigare framhållits är trovärdighetsbedömning ofta av intuitiv och känslomässig karaktär och bygger på oredovisade intryck. När bedömningen i allt väsentligt bygger på sådana intryck betyder det att de avgörande domskälen inte redovisas i domen, vilket uppenbart strider mot principen att samtliga domskäl skall redovisas.

RÅ avslutar genomgången av de allmänna utgångspunkterna för sin bedömning med påpekandet att det åtminstone i mer omfattande mål vanligen finns omständigheter och uttalanden av de hörda personerna som i efterhand kan te sig motsägelsefulla. Det gäller särskilt utsagor lämnade vid olika tillfällen av olika personer som varit inblandade i ett skeende som pågått under lång tid.
Påpekandet är givetvis i sak riktigt. Det går inte att begära detaljerade minnesbilder och identiska redogörelser för händelser som kan ligga flera år bakåt i tiden. Ändå måste sättas gränser för vad som kan accepteras av otydlighet och inkonsekvens för att en utsaga i huvudsak skall framstå som trovärdig.
Vad gäller den aktuella resningsansökan skriver RÅ: ”Ansvarspåståendena mot (mannen) grundar sig på målsägandens uppgifter. Avgörande för bedömningen av åtalet är därför hennes trovärdighet och tillförlitligheten av hennes uppgifter i belysning av vad som i övrigt har framkommit i målet. De omständigheter som (mannen) nu för fram i resningsansökan är i allt väsentligt hänförliga till och överensstämmande med vad som tidigare har framkommit i målet”.
RÅ medger emellertid att mannen fört fram nya omständigheter till stöd för sitt alibi för den 6 december 2000. RÅ inleder redogörelsen för sin syn på dessa nya omständigheter med ett citat ur protokollet från förhöret den 7 maj 2001, då flickan svarade på frågor om när våldtäkten skulle ha ägt rum:
”- Jag vet inte första gången, men sista gången var det kanske en eller… Jag åkte in på sjukhus i december för jag hade druckit och så åkte jag in på sjukhus. Det var kanske sista gången, en vecka eller två veckor innan det. Jag åkte in på sjukhuset innan Lucia, vi skulle ha Luciadisco då fick jag inte gå på det, kanske en eller två veckor.”
”Under förhöret den 15 oktober 2002”, skriver RÅ, ”blev hon inte tillfrågad om när det sista övergreppet ägde rum. Förhörsledaren utgår istället av någon, för mig okänd anledning, från att det har skett två dagar innan hon lades in på sjukhus”.
Protokollet avseende förhöret den 3 februari 2003 är en sammanfattande redovisning där förhörsledaren har antecknat att det tredje tillfället ägde rum strax innan målsäganden åkte in på sjukhus i december, att det var några dagar innan samt att målsäganden minns att det var en vanlig vardag.
Enligt tingsrättsdomen uppgav målsäganden vid förhöret i tingsrätten att det tredje tillfället var några dagar före jullovet och förmodligen den 6 december.
Åtalet har utformats så att övergreppet skett i början av december, tidigast den 6 december. Härigenom kan enligt RÅ:s mening inte åtalet stå och falla med eventuella svårigheter för åklagaren att kunna styrka att det tredje övergreppet skett vid en viss tidpunkt just den 6 december.
Enligt RÅ har mannen härigenom inte visat på sådana nya omständigheter som kan utgöra skäl för resning vare sig enligt huvudregeln eller enligt tilläggsregeln.
RÅ avslutar sin sammanfattande bedömning med orden: ”Vid min bedömning har jag även vägt in att bevisläget i målet inte är helt entydigt, vilket också de skiljaktiga meningarna i underrättsdomarna ger uttryck för.”
Detta är det enda ställe i RÅ:s förklaring där man kan skymta ett erkännande av att det kan finnas något berättigat tvivel på mannens skuld.

I resningsansökan begär mannen att två nya vittnen skall höras och framhåller att det vore en fördel om två andra vittnen kunde höras om. Om RÅ biföll denna begäran skulle det innebära att förundersökningen återupptogs. RÅ utvecklar därför sin syn på förutsättningarna för återupptagande av förundersökning och sammanfattar sin hållning enligt följande: ”Riksåklagarens praxis när det gäller förutsättningarna för att återuppta en förundersökning efter en lagakraftvunnen dom kan sammanfattat uttryckas så, att en förundersökning ska återupptas om det framkommer nya omständigheter eller bevis som – självfallet på objektiva grunder – ger sådan anledning att hysa tvivel om en hovrättsdoms riktighet att det går att emotse ett bifall till en resningsansökan om en kompletterande utredning bekräftar innehållet i det nya materialet.”
Vad gäller det aktuella fallet framhåller RÅ svårigheterna att dra några slutsatser av vad en person kan berätta om en händelse som ägde rum för sex år sedan. Till det kommer att åtalet inte är begränsat till att det tredje övergreppet skulle ha skett just den 6 december.
RÅ betonar dock samtidigt att han inte har  någon anledning att betvivla att de nämnda personerna vid ett nytt förhör skulle berätta så som angetts i resningsansökan och att deras uppgifter därför kan läggas till grund för bedömningen utan att personerna hörs.
Med  hänvisning till bl a dessa skäl förklarar sig RÅ ha avstått från att på eget initiativ återuppta förundersökningen i målet.

I en komplettering till resningsansökan som HD översänt till RÅ för eventuellt yttrande framförs uppgifter om att den man som flickan levat tillsammans med under sex år och med vilken hon har två barn, efter separation från flickan vänt sig till mannen och lämnat uppgifter som skulle vara ägnade att förringa flickans trovärdighet.
Det framförs i kompletteringen inget direkt yrkande om att mannen skall höras, varför RÅ även här avstår från att på eget initiativ föranstalta om förhör av mannen.

Man kan tycka att om målsägandens uppgifter är mycket otydliga, vaga och motsägelsefulla borde det vara en omständighet som ökar den tilltalades möjligheter att bli friad respektive få resning. Det här målet är ett exempel på att det kan vara tvärtom. I flickans otydliga, självmotsägande prat under fyra förhör går det alltid att finna någon antydan som pekar i en annan riktning än vad mannens försvar inriktats på. När det gäller vittnen som kan tänkas vittna till mannens förmån påpekar RÅ att värdet av vittnesmål som avges lång tid efter händelserna måste anses vara begränsat, men ingenting liknande sägs om flickans tvivelaktiga minnesbilder. Tvärtom blir bristerna i hennes uppgifter deras styrka, vilket knappast är rimligt.

Av utrymmesskäl har vi utelämnat stora delar av RÅ:s argumentation, bl a diskussionen om JO:s  och HD:s vägledande avgöranden. Vårt korta referat gör inte rättvisa åt RÅ:s väl genomtänkta och välskrivna förklaring. Man skulle dock önska att RÅ:s skicklighet kunde inriktas mot att göra en förutsättningslös prövning av ansvarsfrågan, istället för ett försvar av orubblighetsprincipen. RÅ är mannens motpart och framstår som försvarsadvokat för hovrättsdomen.

Kravet på nya omständigheter innebär bl a att resning inte kan erhållas genom kritik av hovrättens bedömning. Sådan kritik kommenteras normalt inte av RÅ. RÅ kan således mycket väl inse att en hovrättsdom är felaktig men av formella skäl vara förhindrad att tillstyrka resning. Det åligger den sökande att redovisa nya omständigheter av ett sådant slag att de kan läggas till grund för resning. Någon hjälp från RÅ:s sida kan därvid inte påräknas. Tvärtom kommer RÅ – om han får tillfälle att yttra sig – att göra sitt yttersta för att finna luckor och svagheter i den sökandes försök att bevisa sin oskuld. Den granskning hans nya bevis då utsätts för står i skarp kontrast till hovrättsdomens många gånger lättvindiga trovärdighetsbedömning.

Intervjuad av Stefan Lisinski i Dagens Nyheter 2007-01-13 säger RÅ bl a: ”Efter att Justitieombudsmannen granskade `Fallet Ulf ` så har vi sett över våra rutiner. Vi kommer att vara mera generösa med att återuppta en förundersökning i framtiden.”
I artikelintroduktionen skriver tidningen bl a: ”Wersäll tycker att debatten borde handla om hur rättsäkerheten skall stärkas.”

3.2.3. Synpunkter på RÅ:s förklaring

I skrivelse till HD daterad 2006-10-24 redovisar mannens advokat vissa kritiska synpunkter på RÅ:s skriftliga förklaring. Advokaten erinrar inledningsvis om RÅ:s resonemang rörande orubblighetsprincipen och konstaterandet att det finns från rättsordningens sida ett intresse av att en lagakraftvunnen dom står fast.
”Häremot kan hävdas”, skriver advokaten, ”att det också, milt uttryckt, finns ett intresse av att en felaktig fällande brottmålsdom kan rivas upp. Det intresset måste i jämförelse väga blytungt”.

Enligt vår mening kan det inte nog starkt understrykas att ansvarsfrågan måste vara helt avgörande vid rättsskipning i brottmål. Den allmänna opinionen kan i längden inte acceptera ett system som innebär att frågan om domen är riktig får stå tillbaka för andra överväganden.

Härefter framhåller advokaten att det av RÅ:s förklaring framgår att ju starkare en dom är desto mer krävs av ny utredning och ny bevisning för att resning skall beviljas. Hovrättens dom mot mannen måste av skäl som redan berörts anses vara mycket svag. Denna bedömning vinner också stöd av det förhållandet att tre av fyra yrkesdomare inte ansett att bevisningen räckte för fällande dom. RÅ refererar uttalanden i förarbetena med innebörden att det i varje fall vid tillämpning av tilläggsregeln skall beaktas bl a om betydande meningsskiljaktigheter förelegat, vilket det i det här fallet tveklöst har gjort.

RÅ synes ha accepterat att mannen inte kan ha utfört det påstådda övergreppet mot flickan den 6 december 2000, men istället gjort gällande att övergreppet kan ha begåtts någon annan dag.
Härom skriver advokaten:
”Allmänt sett kan sägas att en gärningsbeskrivning bör vara så pass preciserad att det finns en rimlig möjlighet för den åtalade att söka och säkra alibibevisning. Om inte det kravet upprätthålls berövas en åtalad i princip alla möjligheter att freda sig. Det måste framhållas att en person som ljuger normalt är noga med att inte vilja precisera sina påståenden till tid och plats.”
De två första åtalspunkterna var inte preciserade till någon särskild dag, men kan ha accepterats av domstolarna just av den anledningen att åtminstone den tredje åtalspunkten var preciserad i detta avseende. HD har vid flera tillfällen uttalat att åtminstone någon eller några gärningar måste vara preciserade till tid och plats.
Flickans uppgifter har lett båda domstolarna till att utgå ifrån att den påstådda våldtäkten skulle ha begåtts just den 6 december. Även Hovrättens minoritet har gjort samma bedömning. Mannen har visat att han omöjligt kan ha begått det påstådda övergreppet den dagen. Domen är därför felaktig och måste undanröjas. Vid en ny rättegång kan också flickans tidigare sambo höras om de uppgifter han lämnat rörande flickans trovärdighet.

3.2.4. HD:s beslut

Efter genomgång av bakgrunden till resningsansökan inleder HD i beslut 2006-12-13 sin beslutsmotivering på följande löftesrika sätt:
”Som utgångspunkt gäller att sedan en brottmålsdom vunnit laga kraft frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen inte kan tas upp till ny prövning.”
I den fortsatta redovisningen av sina skäl ansluter sig HD nära till RÅ:s argumentation. HD finner att de nya uppgifter som flickans tidigare sambo sägs ha lämnat är av ett sådant slag att de får anses vara av mindre betydelse vid bedömningen av de uppgifter hon lämnat vid hovrättsförhandlingarna.
Vad gäller de nya vittnesuppgifterna skriver HD att bevisvärdet av vittnesuppgifter om vardagliga händelser som utspelat sig under några få timmar för närmare sex år sedan är begränsat.
Detta konstaterande bär förvisso det goda omdömets prägel men är i det här fallet inte helt invändningsfritt. Den 6 december var nämligen inte vilken dag som helst för mannens familj. Det var den dag då ett av mannens brorsbarn fyllde år. Familjerna umgicks flitigt och uppvaktade alltid på födelsedagar. Det är inte förvånande att farmodern minns att hon följde parets sexårige son till broderns familj och att föräldrarna inte var med.
I fråga om mannens alibibevisning för den 6 december 2000 resonerar HD som RÅ. Begick inte mannen våldtäkten den 6 december ”måste” han ha gjort det någon annan, näraliggande dag i början av december.
”Inte heller i övrigt” skriver HD, ”kan den alibibevisning som (mannen) har åberopat anses ha sådan tyngd att den påverkar bedömningen av resningsfrågan på ett avgörande sätt.”
Även påpekandet att det vid tillämpning av tilläggsregeln bör beaktas om meningsskiljaktigheter förelegat i domstolarna bemöts av HD, som skriver:
”Även med beaktande av de skiljaktiga meningar som förekommit i underrätterna framkallar en samlad bedömning av de nya omständigheterna och bevisen inte sådant tvivel om trovärdigheten eller tillförlitligheten i målsägandens berättelse och (mannens) skuld att resning kan beviljas med stöd av tilläggsregeln. (Mannens) resningsansökan skall därför avslås.”

3.3. Andra resningsansökan

3.3.1. Ansökan
Den andra resningsansökan, daterad 2007-05-03, inleds med en rekapitulation av målet och hänvisning till den utredning som redovisats i föregående ansökan. Advokaten framhåller bl a att han sökts upp av flickans tidigare sambo, som berättat att flickan helt utan anledning vid ett tillfälle hade polisanmält honom, varvid hon lämnat påhittade uppgifter om övergrepp. Detta ledde till att han under en period blev frihetsberövad. Målet avskrevs senare därför att flickan inte blev trodd. Enligt sambon skulle flickan inför honom ha erkänt att hon i varje fall i delar hade ljugit om mannens påstådda våldtäkt på henne.
Vidare framhåller advokaten att båda domstolarna prövade anklagelserna om våldtäkt mot just den 6 december, vilket de grundat på uppgifter på två ställen i förundersökningsprotokollet. Eftersom HD ändå ansett att det kunde ha rört sig om någon annan, näraliggande dag, övergår sedan advokaten till att granska tiden 1 – 10 december.
Eftersom flickan vid upprepade tillfällen gjort klart att händelsen skulle ha inträffat före det att hon fördes till sjukhus den 8 december återstår att redovisa tiden 1 – 7 december med undantag av den 6 december, för vilken dag mannen har ett tidigare redovisat alibi. En utgångspunkt är också flickans säkra uppgift att det var en vanlig vardag och att hon skulle gå i skolan nästa dag.
Här kan vi komplettera advokatens framställning med en egen reflektion. I det tredje polisförhöret säger flickan att modern kom hem sent ensam på kvällen den dag då den påstådda våldtäkten skulle ha ägt rum och att hon då åt kvällsmat tillsammans med flickan. De enda vardagskvällar då modern kom hem ensam sent på kvällen var just på onsdagarna då hon arbetade till sent i kiosken. För övrigt noterar vi att flickan inte säger något om den lille brodern. Han var uppenbarligen inte hemma och kom inte hem i sällskap med modern.

Modern har återfunnit sitt arbetsschema för den aktuella tiden, av vilket framgår att hon generellt sett arbetade onsdagskvällar, men i övrigt var ledig på kvällarna.
Från och med fredag den 1 december till och med söndag den 3 december var flickan i Köpenhamn tillsammans med sin farmor.
Den 4 och 5 december slutade modern tidigt och var hemma senast klockan 17.00. Onsdagen den 6 december arbetade modern på kvällen. Från och med torsdagen den 7 till och med söndagen den 10 december var modern ledig från arbetet. Sin lediga tid tillbringade hon mest i hemmet. Hon var hemma varje ledig kväll.
Enligt advokaten måste utredningen i den tidigare resningsansökan tillsammans med den utredning som här redovisas innebära att det framstår som sannolikt att åtalet hade ogillats om den nytillkomna bevisningen hade förelegat under den ordinarie processen.
Under alla förhållanden föreligger skäl att pröva målet på nytt.

3.3.2. HD:s beslut

HD:s beslut 2007-08-06 lyder som följer:
”(Mannen) har inte visat någon omständighet som kan föranleda resning i målet, Högsta domstolen avslår därför resningsansökningen.”
Beslutet var enhälligt.

4. Avslutning

4.1. Sammanfattning

Låt oss göra ett försök till sammanfattning av de omständigheter som talar för att domen är felaktig eller i övrigt talar till mannens förmån. Vi anger dessa omständigheter punktvis enligt nedanstående:

  • Ingen annan bevisning finns i målet än flickans egna uppgifter.

  • Hovrättsdomen uppfyller inte HD:s krav för fällande dom i mål där ingen annan bevisning finns än målsägandens uppgifter.

  • Förundersökningen var undermålig.

  • Tingsrätten frikände mannen.

  • Två yrkesdomare ville frikänna mannen i Hovrätten.

  • Ingen av domstolarna och vare sig deras majoriteter eller minoriteter har uttryckligen underkänt mannens alibi.

  • Fem av de tio domare som tagit ställning i ansvarfrågan ville fria .

  • Förhörsledaren i alla förhör utom ett trodde inte på flickan utan ville lägga ner förundersökningen.

  • Domskäl i egentlig mening saknas.

  • Mannen är tidigare ostraffad.

  • Mannen fick full information om misstankarna först 19 månader efter att förundersökningen påbörjats, vilket ledde till allvarlig rättsförlust för honom.

  • Mannen har alibi för den dag då han enligt Hovrätten skulle ha våldtagit flickan.

  • Mannen har visat att någon annan dag som datum för händelsen under första tredjedelen av december knappast är möjlig.

  • Mannen bad åklagaren undersöka uppkopplingen av hans mobilsamtal.

  • Mannen har inte kunnat beslås med att lämna någon felaktig uppgift.

  • Mannen var aldrig häktad, vilket med hänsyn till bestämmelserna i rättegångsbalken får anses tala till hans förmån.

  • Flickan är känd för att ljuga.

  • Flickan hade ett tydligt hämndmotiv.

  • Flickan har pekat ut andra män som möjliga förövare.

  • Flickan dröjde fyra månader med att anmäla våldtäkten utan att kunna ge en tillfredsställande förklaring till dröjsmålet.

  • Flickan pressades att berätta detaljer inför polisförhören av fadern och systern.

  • Flickan läste på om rättegångar i sexualbrottmål inför polisförhör och rättegång.

  • Flickan sägs ha erkänt att hon åtminstone delvis har ljugit om våldtäkten inför sin f d sambo.

  • Flickan polisanmälde även sambon men blev inte trodd.

  • Flickan rapporterade inte några skador efter det påstådda övergreppet.

  • Flickans berättelse om den påstådda våldtäkten är vad gäller hennes beteende före, under och efter händelsen psykologiskt orimlig.

  • Flickans beskrivning av samlaget är inte realistisk.

  • Flickans berättelse saknar viktiga detaljer som t ex kamraternas ankomst.

 

Vi kan till detta lägga ytterligare en fundering. Om nu mannen gripits av en sådan passion för flickan att han var beredd att riskera allt för några sekunders tvivelaktig tillfredsställelse tillsammans med henne, varför gjorde han då inte flera försök? Det gick ju bra första gången. Flickan skvallrade inte och anmälde inte.

 

Allt detta ligger i den ena vågskålen. I den andra ligger endast fyra kvinnliga nämndemäns och en yrkesdomares påstående att de finner flickan trovärdig.

4.2. Helhetsbilden

Man kan fråga sig hur vanligt det är med domar av det här slaget. Frågan är inte lätt att besvara, men vi gör ett försök genom att vända oss till en relativt nyutkommen rapport.

Åklagarmyndigheten utvecklingscentrum Göteborg presenterade 2007-07-11 en rapport med titeln ”Domstolarnas bevisvärdering i sexualbrottmål – en kartläggning”. Av rapporten framgår bl a att av 372 granskade åtalspunkter i 289 domar från åren 2005 och 2006 har 161 avsett åtal för våldtäkt. 44 av dessa 161 har ogillats. Övriga 117 åtalspunkter har helt eller delvis bifallits. Då åtalspunkter har ogillats har det i de flesta fall berott på bristande bevisning. Endast 61 av de granskade 372 åtalspunkterna har helt eller delvis erkänts av de tilltalade. Åklagaren har ofta åberopat förhör med personer som målsäganden anförtrott sig åt men också i stor utsträckning förhör med personer som har gjort direkta eller indirekta iakttagelser. Åklagaren har i princip alltid åberopat stödbevisning. Målsägandens uppgifter har inte varit tillräckliga för fällande dom om inte den tilltalade erkänt gärningen eller speciella omständigheter förelegat. Det är sällsynt att förhör med en nära anhörig till målsäganden har varit åklagarens enda stödbevisning. De tilltalade är nästan alltid män och många av dem är unga. De flesta målsägandena är kvinnor.

Av kartläggningen framgår att det är mycket ovanligt att fällande dom grundas enbart på målsägandens uppgifter. Det krävs nästan alltid stödbevisning. Någon definition på begreppet stödbevisning eller några minimikrav som måste vara uppfyllda för att man kan tala om stödbevisning anges dock inte. Vi vet således inte hur många domar som i realiteten helt grundas på målsägandens uppgifter även om stödbevisning i formell mening finns. Bilden skulle troligen bli en annan om man reserverade begreppet för fall där stödbevisningen innehåller faktiska omständigheter som åberopas i domskälen. I den tidigare nämnda artikeln i Juridisk Tidskrift (se sid 12) skriver HD:s dåvarande ordförande Bo Svensson härom:

”Målsägandens berättelse är oftast avgörande i mål om sexuellt övergrepp (sid 379)”.

Det förefaller således som om en stor del av de domar som i rapporten uppges ha stödbevisning egentligen bör betraktas som enbart grundade på målsägandens uppgifter.

4.3. HD:s syn på trovärdighetsbevisning.

I den nämnda artikeln skriver Bo Svensson vidare:

”I NJA 1991 sid 83 prövade Högsta domstolen ett mål om våldtäkt. I målet förelåg inte några direkta vittnesiakttagelser och inte heller någon teknisk bevisning men enligt domstolen hindrade det ´inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräckig för en fällande dom´. I rättstillämpningen har detta uppfattats som att det är i sin ordning att döma enbart på en målsägandeberättelse. I NJA 2005 sid 712 kommenterade emellertid Högsta domstolen (sid 724) 1991 års rättsfall på följande sätt. ´I enlighet med vad som uttalades i rättsfallet NJA 1991 sid 83 hindrar detta (dvs. avsaknaden av vittnesiakttagelser och teknisk bevisning) inte att bevisningen ändå kan vara tillräcklig för fällande dom, förutsatt att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Så t ex fanns i det nämnda fallet stödbevisning bl a i form av uppgifter som kvinnan lämnat till sin mor och syster´. I 2005 års fall ansågs någon sådan stödbevisning inte finnas, vilket – i förening med den stora vagheten i tidsangivelsen för det påstådda brottet – fick till följd att Högsta domstolen ogillade åtalet för våldtäkt.

- - -

För egen del tror jag att rapporten (dvs. JK:s rapport ´Felaktigt dömda´) kommer att få sin största betydelse när det gäller bevisvärderingen i brottmål och särskilt då av trovärdighetsbedömningar av målsägande i sexualbrottmål. 2005 års rättsfall torde komma att följas av flera HD-avgöranden i bevisvärderingsfrågor. En omsvängning som innebär ökade krav på stödbevisning i sexualbrottmål kommer emellertid inte att kunna genomföras utan protester.”

Det är möjligt att kravet på stödbevisning i form av att målsäganden tidigare framfört sina anklagelser till mor och syster måste ses om en uppstramning av beviskraven. Men om anklagelserna är falska blir de knappast sannare genom att de framförts tidigare till nära släktingar. Om detta är ett första steg mot tillnyktring i dessa mål så är det ett litet steg.

Den avslutande meningen i citatet är intressant såtillvida att den antyder vilket tryck vissa högröstade lobbygrupper utsätter rättsväsendet för.

4.4. Historisk bakgrund

Vi tillåter oss här att göra ett längre citat ur Bo Svenssons förnämliga artikel för att belysa den historiska utveckling som lett fram till dagens situation. Vad gäller orsaken till den ökning av antalet resningsfall som kunnat noteras under de senaste femton åren skriver Bo Svensson: ”Studerar man de elva undersökta fallen är det tydligt att det är sexualbrott som ger problem, särskilt när det gäller trovärdighetsbedömningar av målsäganden. Att så är fallet sätter jag i samband med de insatser som gjorts för att stärka brottsoffrens ställning i sexualbrottmål.

År 1976 var jag chef för justitiedepartementets straffrättsenhet. Vid denna tid var våldtäkt ett målsägandebrott som måste polisanmälas inom sex månader från brottet för att inte preskriberas, möjligheten till brottsskadeersättning från staten var ny och relativt okänd för allmänheten och några särskilda  långa preskriptionstider för sexualbrott fanns inte i brottsbalken. Allt detta och mer därtill skulle snart ändras. Sexualbrottsutredningen lämnade detta år betänkandet Sexuella övergrepp (SOU 1976:9). Det innehöll förslag på liberalisering av sexualbrottlagstiftningen. Tidpunkten var den sämsta tänkbara. I USA hade Susan Brownmiller året innan publicerat en bok om våldtäkter, Against our will. Boken blev ett startskott för debatten inte bara i USA utan också i Sverige. Kommittébetänkandet blev utsatt för en förödande remisskritik och lades inte till grund för lagstiftning.

I stället inleddes ett reformarbete som fortfarande pågår i syfte att stärka brottsoffrets ställning. Våldtäkt lades under allmänt åtal och allmänna preskriptionsregler blev tillämpliga, brottsskadelagen och lagen om brottsskadefond stiftades, målsäganden tillförsäkrades rättsligt biträde som betalades av det allmänna, preskriptionstiden för vissa incestbrott förlängdes genom att de räknas från den dag målsäganden fyllt femton år, gärningsbeskrivningarna för sexualbrotten skrevs om i utvidgande riktning, exemplen kan mångfaldigas. Den nya lagstiftningen kompletterades med utbildningsinsatser för domstolspersonal som instruerades att ta hand om vittnen och målsägande på ett vänligt och omtänksamt sätt.

- - -

I den yrvakna debatten på 1970-talet diskuterades mycket om en våldtagen kvinnas uppträdande och klädsel omedelbart före övergreppet kunde påverka påföljdsval och straffmätning (”skylla sig själv”). Numera är domstolarna mycket försiktiga med att fråga eller tillåta frågor till målsäganden om sådana saker. Det är möjligt att denna försiktighet nu har utvidgats så att målsäganden i incestmål av det slag som de åtta fallen representerar i alltför hög grad skonas från korsförhör som skulle kunna avslöja att hon far med osanning.

- - -

Brottsoffrens stärkta ställning är något av det bästa som skett i svenskt rättsväsende sedan rättegångsbalken trädde i kraft år 1948. De åtta sexualbrottfall som justitiekanslerns granskningsgrupp har analyserat ger emellertid indikationer på att avvägningen mellan rättssäkerhet och rättstrygghet i  mål  av detta slag inte är optimal. Högsta domstolen har med 2005 års rättsfall markerat att utvecklingen gått för långt och stramat upp bevisvärderingen genom att för fällande dom kräva att målsägandens berättelse som regel skall bekräftas genom någon form av stödbevisning. Fler HD-avgöranden i bevisvärderingsfrågor torde komma.

- - -

Skulle HD:s krav på stödbevisning som bekräftar målsägandens berättelse tillämpas i det fall som diskuterats här kunde ännu ett tungt vägande skäl för att hovrättsdomen måste anses vara felaktig läggas till de övriga.

Vi håller med om att brottsoffrens stärkta ställning är något av det bästa som skett inom svenskt rättsväsende – för målsägandena. För de tilltalade har det däremot inneburit en katastrof. Kravet på att behandla målsäganden på ett vänligt och omtänksamt sätt har lett till att man inte sällan underlåter att ställa kontrollfrågor och söka bevisning som talar mot att målsägandens uppgifter är sanna. Ibland tycks varje form av granskning och ifrågasättande av målsägandens berättelse vara bannlyst eftersom sådant kan upplevas som ovänligt av henne och därför strida mot kravet på vänligt bemötande. Särskilt bedrövlig blir denna osminkade partiskhet när utredningen – som i det här fallet – visar att målsäganden inte är tillförlitlig men domstolen ändå väljer att tro på henne. Men långtifrån alla poliser, åklagare och domare är beredda att utan vidare svälja målsägandens berättelse. Många kräver och krävde redan före 2005 års HD-avgörande någon form av bevisning och ställer rimliga krav på hennes berättelse. Det gäller således för den tilltalade att få sitt fall utrett av rätt polis och åklagare och  ställas inför rätt domstol. Rättsäkerheten blir en fråga om nitlott eller vinstlott.

Domstolarna har ålagts att bemöta målsäganden och vittnen på ett vänligt sätt men föreskriften gäller inte för de tilltalade. Fällande dom skall kunna grundas på domstolens bedömning av målsägandens trovärdighet men ingenting sägs om den tilltalades trovärdighet. Männens personlighet och livshistoria spelar ingen roll för bedömningen. De betraktas ofta som skyldiga från början.

Bo Larsson, huvudperson i ”Fallet Ulf” och frikänd efter resning i HD, berättade att han anhölls på öppen gata. När han frågade vad saken gällde blev svaret: ”- Det vet du nog bäst själv, ditt jävla svin.” Är inställningen hos polis och åklagare denna kan den misstänkte knappast räkna med en rättvisande och opartisk förundersökning. Den fortsatta behandlingen av Bo Larsson och hans vän gick i samma stil, vilket framgår bl a av den kritik som JO riktade mot rättsväsendets handläggning av fallet. De båda männens försök att utreda grunden för domarna mot dem och få fram nya omständigheter motarbetades på ett ibland regelvidrigt sätt på alla nivåer.

I en artikel i Svenska Dagbladet 2007-06-02 med rubriken ”Högsta Domstolen beviljar resning för incestdömd pappa” beskrivs polisens agerande för att få mannen fälld bl a på följande sätt:

- - -

”När flickan förhörs om pappan berättar hon också om de rituella övergreppen. Men de delarna av förhören, sammanlagt sjutton sidor, redovisades inte, vare sig för åklagaren, försvaret eller för domstolen.”

- - -

”Det var då en kriminalinspektör som förhörde flickan undanhöll de 17 sidorna vars innehåll hade kunnat förminska hennes trovärdighet och tilltron till hennes uppgifter om pappans övergrepp.”

- - -

Det ovan berörda målet är anmärkningsvärt också såtillvida att HD beviljade resning och återförvisade målet till hovrätten som i en ny dom endast fastställde den gamla domen på åtta års fängelse.

Den ansvariga kvinnliga polisinspektören har åtalats för tjänstefel.

Det förefaller som om kravet på vänligt bemötande av målsäganden på sina håll tolkas som om allt måste göras för att hjälpa henne att vinna målet, även om det innebär brott mot regelverket.

Givetvis bör även den tilltalade bemötas på ett vänligt sätt. Skälen härför är flera:

§         En alltför negativ inställning till den tilltalade kan leda till att förundersökningen blir ofullständig eller missvisande.

§         Den tilltalade skall betraktas som oskyldig fram till dess dom fallit.

§         En eventuell påföljd för den tilltalade skall utmätas av domstolen. Enskilda tjänstemän bör inte därutöver vidta privata bestraffningsåtgärder mot den tilltalade.

§         Många av de tilltalade är oskyldiga till de brott de anklagas för. I dessa fall är det den tilltalade som är offret och målsäganden som är förövaren.

Enligt bl a experter på RFSU som vi talat med utförs en betydande andel av de sexuella övergreppen mot barn av kvinnor – och av andra barn. Av åklagarmyndighetens tidigare nämnda kartläggning framgår att nästan alla tilltalade är män. Var finns kvinnorna i statistiken? Kvinnor tycks bli lagförda för sådana brott i mycket mindre utsträckning än män. I de fall kvinnor ändå blir lagförda förefaller straffet bli avsevärt mycket lindrigare. Låt oss ge ett exempel.

I flera artiklar den 3 juni 2007 berättar Aftonbladet om en kvinna som tagit med sig en pojke från Sydamerika till Sverige. Hon uppgav sig vara pojkens fostermor och kämpade för att han skulle få stanna i Sverige.

Det framkom emellertid att hon hade ett sexuellt förhållande med pojken. Kvinnan åtalades och dömdes av tingsrätten till sex månaders fängelse. Enligt domen skulle förhållandet ha inletts när pojken var 12 år gammal. Hon blev gravid med hans barn när han var 14 år. Kvinnan blev mycket upprörd över domen och överklagade till hovrätten i syfte att bli helt friad. Det verkar inte troligt att en man som gjort sig skyldig till motsvaranden brott gentemot en flicka i samma ålder skulle komma undan med mindre än sex år.

Som framgått tidigare är vi långtifrån ensamma om vår kritik av rättsskipningen inom det här området. Också i Bo Svenssons artikel tycker vi oss kunna spåra full insikt om situationen, även om Svensson nalkas problemen iförd silkesvantar och landets mjukaste filttofflor.

Vi skall avsluta vår framställning med citat ur inlägg av några personer som har sin dagliga gärning i domstolarna.

I en artikel i Svenska Dagbladet den 19 september 2007 med rubriken ”Domstolar tror främst på kvinnor” skriver advokat Per Samuelsson bl a:

- - -

”I över nio fall av tio tror domstolarna på kvinnor och meddelar fällande dom. En lång rad av dessa domar är felaktiga, många män är oskyldigt dömda.”

- - -

”Dessa män, deras familjer, anhöriga, vänner och bekanta drabbas av ett outsägligt stort lidande. De får se hela sin sociala tillvaro raserad. De förlorar jobbet. Familjer splittras och barn placeras i fosterhem. De är på livstid utestängda från en lång rad yrken och tappar sitt sociala anseende för resten av livet, oriktigt stämplade som sexbrottslingar. Det är dags för en tillnyktring.”

Vi kan tillägga att paradoxalt nog drabbas ofta även den part som domstolarna vill skydda och ge upprättelse svårt av dessa domar. Målsägandena har inte sällan problem av olika slag utan koppling till de påstådda övergreppen. Familjen och släkten utgör ofta den enda fasta punkten i deras liv och stöd från anhöriga kan vara en förutsättning för att de skall komma tillrätta med sina problem. Den brytning med familjen som ofta blir resultatet av falska anklagelser och fällande dom mot fadern kan få förödande konsekvenser för deras fortsatta liv.

I en artikel i SvD 2007-04-28 med rubriken ”Rättssäkerheten har blivit sämre” skriver hovrättsråden Staffan Anderberg och Roberth Nordh bl a:

- - -

”Låt oss därför på en gång säga att vi i mångt och mycket instämmer i den kritik som förts fram. Allt ät inte dåligt, men mycket kan vara betydligt bättre. Och det som verkligen oroar är att mycket blivit sämre.”

- - -

”Statsmakterna har på olika sätt effektiviserat brottsbekämpningen. Resurser har främst inriktats på kvinno- och barnrelaterad kriminalitet, andra grova våldsbrott och ekobrott.”

- - -

”Den fråga som justitieministern, varje riksdagsman, domare, advokat och åklagare bör ställa sig är:
Skulle jag – utan möjlighet till egen påverkan – vilja få min sak prövad under de förhållanden som råder idag? Det finns anledning att bäva inför det svaret.”

- - -

4.5. Slutord

Ingen och inte heller vi vet hur många män som blivit felaktigt dömda för sexualbrott under den senaste femtonårsperioden men det finns anledning att tro att antalet är stort. Kan en man bli dömd på så utomordentligt svag grund som i det fall vi diskuterat här betyder redan det att det bör finnas många andra fall där det är mindre uppenbart att domen är felaktig men där mannen likväl är oskyldig.

Det moderna svenska samhällets mest grundläggande norm torde vara principen om människovärdet, om alla människors lika värde. Det kan råda tveksamhet om hur denna princip skall tolkas men även med hänsyn taget till sådana tveksamheter framstår rättsskipningen vid sexualbrott som den mest flagranta kränkningen av principen om allas lika värde som vi funnit i svenskt samhällsliv. Sammantagna utgör dessa domar ett stort och växande samhällsproblem och bör också vara ett allvarligt moraliskt problem för alla dem som på olika sätt bär något ansvar för den uppkomna situationen. Ingen skall tro att ett envist fasthållande vid dagens ordning är en förutsättning för att bibehålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Tvärtom sprider sig kännedomen om dessa domar snabbt ut i vida ringar från de drabbade familjerna och undergräver förtroende och samhällssolidaritet. Ingen skall heller tro att dessa domar ”gynnar kvinnorna”. Omkring nästan varje man finns flera kvinnor – mödrar, hustrur, sambor, systrar, döttrar – som drabbas hårt även de. Inte heller förefaller de oproportionerligt hårda straffen ha någon avskräckande effekt eftersom antalet anmälningar om våldtäkt bara ökar. En könspartisk rättsskipning är stötande för de flesta människors rättskänsla och övertygelse. Den är också av det skälet ohållbar i längden.

Vi är bestörta över vad vi funnit under de år vi ägnat oss åt dessa frågor och ändå har vi bara skrapat lite på ytan. Situationen är alltför allvarlig för att vi skall kunna tro att 2005 års HD-avgörande skall räcka som kurskorrigering. På sina håll inom rättsväsendet krävs snarare en genomgripande förändring av attityder. Även lagstiftaren bör besinna sitt ansvar.

Det finns anledning för alla berörda beslutsfattare att allvarligt överväga de båda hovrättsrådens fråga och därtill för männen bland dem att ställa sig frågan om de verkligen vill ha en ordning där det enda som skiljer dem själva från ett flerårigt fängelsestraff är frånvaron av en falsk anklagelse.

 

 

Följande domar och beslut diskuteras här:

Mölndals tingsrätts dom 2003-12-17, mål nr B 925-01
Hovrättens för Västra Sverige dom 2004-05-13, mål nr B 1249-04
HD:s protokoll vid tillståndsprövning 2005-02-17, mål nr B 2585-04
RÅ:s Förklaring 2006-10-10, dnr ÅM 2006/4963
HD:s beslut 2006-12-13, mål nr Ö 3675-06
HD:s beslut 2007-08-06, mål nr Ö 1854-07

Sprid gärna kännedomen om denna skrift. Den kan fås som länkad fil eller som kopia i ett mail

från e-postadress:

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
alt.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.">Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 


Gunvor Wallin är pensionerad juris professor. Hon har i flera år varit verksam som professor i civilrätt i Lund. Thomas Wettergren är fil kand., samhällskritiker och artikelförfattare i Båstad.

Artikeln återges här med författarnas benägna tillstånd.

 

 


Andra artiklar av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren:


§         Rättviselotteriet: Rättsväsendets handläggning av ett sexualbrottmål
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

§         Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

§         ”Bortom allt rimligt tvivel”
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

§         Hellre fria än fälla
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

§         Lika inför lagen
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren
 

§         Efterskrift till "Lika inför lagen"
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

 
 
Tillbaka till Artiklar



[1]) För uppgifter om de domar och beslut som diskuteras här, se sid 28.

[2]) Se NJA 1991 sid. 83, NJA 1993 sid. 68 och 616

[3])  För en mer detaljerad genomgång och diskussion av dessa återkommande avsnitt i RÅ:s bedömning av resningsansökningar hänvisas till vår tidigare skrift ”Lika inför lagen”.

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter