Rättvisans kris

Rättvisans kris

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands Tidningen den 23 mars 2005 under rubriken "Domare som begår brott ska inte tillåtas fortsätta".

 

 

 

 

 

 

 

 

Kalla Fakta (14/3 2005) har visat ett skakande reportage om vad som händer när domare i svenska domstolar begår brott. Oftast blir det inga påföljder alls, så domarna kan fortsätta att döma andra som om inget hade hänt. Ibland när de blir tagna på bar gärning och hotas av disciplinära åtgärder, väljer de att avgå i det tysta. Men, i vissa fall har domare, trots fällande domar, fått högre tjänster och prestigefyllda utnämningar - en blev t o m kammarrättspresident.

 

Det förvånar säkert ingen att domare också kan ertappas med olika slags brott. Man säger urskuldande att de är ju bara människor de också. Men, för att samhället ska kunna upprätthålla lag och ordning - och särskilt respekt för domstolarna - måste det till krafttag i dagens Sverige. Vi måste ha en oförvitlig domarkår.

 

Det är ett vida känt faktum att gemene man, sedan början av 1970-talet då Carl Lidbom med bifall av Sveriges regering och riksdag massproducerade lagar med generalklausuler, annars kallat "lidbomeriet", saknar respekt för politikerna, lagarna, polisen, åklagarväsendet och domstolarna.

 

Begreppet likhet inför lagen är - som de flesta av oss länge har vetat - endast politiska slagord: tomma och innehållslösa. Faktum är att i rättsstaten Sverige kan brottslingar som tillhör de inre politiska kretsarna få högre tjänster och prestigefyllda utnämningar - trots fällande domar. "Alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra" skrev den engelske författaren George Orwell i sin bok "Djurfarmen". Mona Sahlin tilläts göra come-back i regeringskansliet efter Tobleroneaffären. Hon hävdade att hon inte kunde lagens bestämmelser men hon var ju själv lagstiftare under flera år. Det skall dock noteras att okunskap om lagen är ingen ursäkt för mannen på gatan och inte heller för invandraren som just har anlänt till Sverige och inte ens talar svenska.

 

Men domare med fl höga ämbetsmän får sympati och medlidande från sina kollegor. Här följer ett par uppmärksammade fall som togs upp i Kalla Fakta reportaget:

 

Hösten 2004 dömdes en tingsrättsdomare i Malmö till höga dagsböter för att vid upprepade tillfällen ha köpt sex av en narkotikaberoende prostituerad. Efter att ha hotats med avsked sade domaren upp sig. Domaren krävde att få avgångsvederlag vilket godkändes såväl av personalnämnden som av Domstolsverket. Han fick lön t o m februari 2005.

 

En domare i kammarrätten i Stockholm togs på bar gärning i ett buskage på en kyrkogård när han ägnade sig åt sexuella tjänster som han hade köpt av en prostituerad kvinna. Han dömdes för brottet men har kunnat fortsätta att döma i bl a mål om tvångsvård av missbrukare (LVM-mål) och tvångsomhändertagande av barn (LVU-mål).

 

I en intervju i Kalla Fakta reportaget berättade nuvarande kammarrättspresidenten Sten Heckscher att det var den i höstas avlidne kammarrättspresidenten Per Anclow som tillät den sexdömde domaren att fortsätta att döma. Sten Heckscher sa i reportaget att han inte hade för avsikt att göra något åt den dömde kammarrättsdomaren. En sund inställning vore att städa bort rötägget och försöka återvinna allmänhetens tillit till domstolen. Men kammarrättspresidenten Sten Heckscher har inga sådana ambitioner. Han vill låta allt förbli med det gamla precis så som Per Anclow hade bäddat i kammarrätten.

 

Det är bra att man har ertappat vissa domare som har gjort fel. Vi kan få reda på vilka de är. Vi kan inte respektera dem, vi kan inte respektera deras domstolar, vi kan inte respektera deras rättsskipning. Men, det som är än allvarligare är att domarna medvetet begår brott mot de rättssökande och trots att man framför jävsinvändningar mot de brottsliga domarna blir det helt utan verkan.

 

När det gäller så höga ämbetsmän heter det att man inte ska sparka på den som ligger. Men, hur behandlar de t ex barn och föräldrar som är drabbade av LVU?

 

I artikeln "Samhället borde stötta föräldrarna - inte ta deras barn ifrån dem"  redovisar jag tre olika fall där domarna i tre olika länsrätter har terroriserat lika många familjer genom att vägra att förordna det offentliga biträde som de själva har begärt att få. Att inte förordna det offentliga biträde som den rättssökande själv har begärt är ett brott - ett brott mot Artikel 6 i Europakonventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Men sådana brott beivras inte i rättsstaten Sverige. Och, jävsinvändningar mot domare avfärdas ofta med "Vad som i målet åberopats utgör enligt länsrättens bedömning inte grund för att anse XX jävig att handlägga målet. Jävsinvändningen ogillas därmed."

 

Så lättvindigt avfärdar en domare en jävsinvändning som har framförts mot en annan kollega. Detta kan bero på att domarna är okunniga i Europaprocessrätt eller att de är maktfullkomliga. Oavsett hur det förhåller sig med detta är resultatet en rättsförlust både för den rättssökande och för samhället i stort.

 

Det är ett stort problem i förvaltningsdomstolarna att domarna uppträder olämpligt och därmed även begår brott. Ett brott blir inte mindre brottsligt bara på grund av att det inte har blivit dömt. Brott begångna av domarna - trots att de inte beivras - urholkar allmänhetens förtroende till domstolarna och till dem som har anställts att skipa rättvisa.

 

Rättssäkerheten i Sverige är oftast lika med noll. Media har emellertid avslöjat åtskilliga fall av justitiemord, felaktigt dömda har beviljats resning och därefter blivit friade i en ny rättsprocess. Så var fallet med Joy Rahman, Yasser Asker och senast Bo Larsson i Malmö. Men, det har aldrig beviljats resning i ett LVU-mål.

 

Det är inte ofta det kommer rättvisa domar från förvaltningsdomstolarna och ingen förväntar sig längre att så ska ske. Länsrätten i Mariestad, som dömde i Götenefallet i november 2002 och Götenefallet i  oktober 2003 framstår därför som en av de få förvaltningsdomstolarna i Sverige som fungerar som en domstol.  

 

Detta är inte värdigt ett samhälle som så gärna vill kalla sig civiliserat och demokratiskt.

 

 

 

Kalla Fakta - Blind rättvisa

 

Domare polisanmäls för tjänstefel
Nyhetsnotis i Oskarshamns Tidning

 

Domarkåren förbjuder effektivt försvar
Av Max Scharnberg

 

Sverige - en rättsstat?
Av Bertel Nathhorst

 

Sverige som rättsstat
Av Elise Claeson

 

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

Rättssystemet skapar "haverister"

 

Rättssystemet skapar "haverister"

Thomas Heldmark, frilandsjournalist

 

 

 

 




Thomas Heldmark är frilansjournalist. Artikeln är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 20 augusti 2002. Den ingår i en serie av två artiklar av samma författare som publicerades samma dag. Den förta artikeln bär titeln  "Jag var så heligt arg under de här åren".


Artikelserien återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 



 

 

Skapar vårt rättssystem haverister? Ja, det anser psykologen Lena Hellblom-Sjögren som är specialiserad på brottsutredningar. Människor är rättslösa när myndigheter begår övergrepp mot dem, menar hon.

- De får ingen rättshjälp, ingen ersättning från brottsofferjouren därför att myndighetsövergrepp inte betraktas som brott. Det är ett systemfel, säger hon.

 

Professorn i statsvetenskap Lennart Lundquist instämmer i resonemanget. Han anser att problemet ligger i hur det svenska, och även norska rättssystemet är utformat.

- Våra rättssystem utgår från att staten och myndigheterna är goda. Därför finns det få möjligheter att få rätt gentemot myndigheter. I andra länder finns en större inbyggd misstro mot myndighetsutövarna, vilket går att avläsa i lagstiftningen.

Lennart Lundquist har intresserat sig för så kallade wisselblowers, en engelsk benämning på människor som slår larm om brister i systemet. Caisa Flatow satte fingret på en brist i lagstiftningen om omhändertagande av barn. Ett annat exempel är läkaren Carl-Magnus Edenbrandt. Han arbetade på ett sjukhus i Norge där han upptäckte att man rutinmässigt sövde ner svårt sjuka cancerpatienter tills de dog. Aktiv dödshjälp, med andra ord. När han slog larm blev han utfryst och avstängd från sitt arbete. Plötsligt ville ingen i hela det norska läkaretablissemanget befatta sig med honom. Han utsattes för en våldsam smutskastningskampanj. Carl-Magnus Edenbrandt har nu fått rätt i alla instanser. Men enligt Lennart Lundquist kan omgivningen driva en wisselblower att till slut börja bete sig som en rättshaverist.

- Gruppen stöter bort personen oavsett om den har rätt eller inte. Jag tror att det är ett överlevnadsbeteende. Vi är genetiskt programmerade att leva i flockar om 30 till 150 personer och då har vi inte råd med folk som bråkar för mycket.


 

"Jag var så heligt arg under de här åren"

Thomas Heldmark

 

Hög tid avskaffa odemokratiska maktstrukturer

Enskilda medborgare har en svag rättsposition gentemot maktfullkomliga svenska myndigheter.

Av Lisbeth Lindeborg

 

Enskilda svaga mot statens övergrepp
Av Tore-Wiwen-Nilsson och Gunnar Strömmer

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Rättsstaten har satts på undantag

 

 

Rättsstaten har satts på undantag

Av Anders Agell, professor

 

 


Anders Agell är professor em. i civilrätt. Artikeln är tidigare publicerad som en replik i Uppsala Nya Tidning, Debatt, den 29 januari 2007.

Artikeln återges här med författarnas benägna tillstånd.

 

 

REPLIK

Rättsstaten har satts på undantag i en överformaliserad välfärdsstat och marknadsekonomi. Professorn i matematisk statistik Allan Gut har naturligtvis rätt i att det knappast kan undvikas att en oskyldig person någon gång fälls till straffansvar (UNT 22/1).

JK Göran Lambertz har kritiserats av domare och åklagare med långtgående kåranda. Det är ovisst om dessa ”talesmän” ens vill erkänna riktigheten av Allan Guts ganska självklara påpekanden. Systemförsvararna saknar dock all empirisk kunskap – utöver sin övertygelse om den egna verksamhetens förträfflighet – när de kategoriskt avvisar förekomsten av oskyldigt dömda. Allan Gut har dock inte berört vad som gjort systemförsvararna särskilt ilskna, nämligen att Axberger-rapporten pekar på förekomsten av fel i alla led av rättsapparaten.

Sedan ett par års tid har jag själv noga undersökt ett antal nytillkomna, fällande men klart felaktiga domar i sexualbrottsmål med efterföljande omöjlighet för den dömde att få prövnings eller omprövning i högsta domstolen. Jag har därför ett förstärkt underlag i förhållande till Axberger-rapporten, när min artikel på UNT Debatt 8/1 fick rubriken Rättsstatens sprickor går på djupet.

Sexualbrottsmålen har kommit att utgöra ”stormens öga” på grundval av Axberger-rapporten. Sprickor i rättsstaten går dock långt utanför straffrättens område. De berör helt den svenska rättsutvecklingen under senare årtionden och gäller tekniken för lagstiftning och rättstillämpning, rättsväsendets organisation, domstolarnas ställning och sammansättning samt domarutnämningarna. Detta hindrar inte att de flesta domare är duktiga och gör så gott de kan.

Rättsstatliga värden har i olika hänseenden satts på undantag i en av bestämmelser överlastad och överformaliserad välfärdsstat och marknadsekonomi. Vad som då till sist kan glömmas bort är sunt förnuft och individuell rättvisa, två svårfångade begrepp som dock är viktigast av allt.

Varken rättssäkerheten för felaktigt dömda eller rättsstatens allmänna problem tycks dock intressera juristerna i allmänhet, tidningarnas ledarskribenter eller våra politiker, vilka ytterst bär ansvaret för sakernas tillstånd. Okunskapen verkar för stor och förståelsen för rättsstatligheten för liten.




Rättsstatens sprickor går på djupet
Av Anders Agell


Justitiekanslern och rättssäkerheten i Sverige
En serie artiklar i Aftonbladet, DN, SvD och Världen idag.


"Bortom allt rimligt tvivel"
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren



Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren



Tillbaka till Artiklar

 



 

Rättsstatens sprickor går på djupet

 

Rättsstatens sprickor går på djupet
 Av Anders Agell, professor

 

 


Anders Agell är professor em. i civilrätt. Artikeln är tidigare publicerad som en replik i Uppsala Nya Tidning, Debatt, den 8 januari 2007.

Artikeln återges här med författarnas benägna tillstånd.

 

 

 

Fallen i den så kallade Axberger-rapporten till JK rör inte några tillfälliga olycksfall i rättsapparaten, utan illustrerar olika systemfel. Det finns mycket att göra om den svenska rättsstaten ska återupprättas, skriver Anders Agell.

Den så kallade Axberger-rapporten till justitiekansler Göran Lambertz gäller olika brottmål i vilka elva män dömts till fängelse mellan tre år och livstid. De dömda har, efter att ha avtjänat straffet helt eller delvis, till sist beviljats så kallad resning i Högsta domstolen (HD) och därefter blivit frikända.

Dessa fall rör ingalunda några tillfälliga olycksfall i rättsapparaten utan illustrerar olika systemfel både för sexualbrottsmålen (som utgör nio av fallen) och mera allmänt.

I brottmålen fungerar den så kallade förundersökningen genom polis och åklagare i praktiken långtifrån så objektivt som avsikten varit. Förfarandet är underlägset den så kallade förberedelsen i tvistemål som utgångspunkter för en efterföljande huvudförhandling.

UNT illustrerar sin ledare 30/12 med de två fall i rapporten som gäller domar för mord. Misstag i rättsapparaten är dock mycket tydligare i de nio andra fallen, som alla rört sexualbrott.

I flertalet av dessa fall kan bevisningen mot de dömda männen sägas ha blivit ”utraderad”, en välfunnen språklig nyskapelse i rapporten. Vad värre är, de dömda männen borde från början aldrig ha fällts till ansvar.

Ett krav på fullt bevis, ofta uttryckt som ”bortom rimligt tvivel”, bör i princip ses som en fråga om sanning, vars besvarande dock beror på den åberopade bevisningen.

När ord står mot ord – som i sexualbrottsfallen och i en del andra fall – bör det i en rättsstat inte betraktas som fullt bevis om vad som är sant, att den misstänkte eller åtalade antas vara mindre trovärdig än ”målsäganden”, om det inte finns annan och tillräckigt stark bevisning.

Som sådan kan det normalt inte räcka exempelvis vad målsäganden kan ha sagt till andra personer. En värdering med ledning av vem som är mest trovärdig kan nämligen ofta resultera i en kvarstående ovisshet, som medför en oacceptabel risk för att oskyldiga personer blir dömda. I sexualbrottsmålen är det dessutom fråga om långa fängelsestraff.

Av det senaste häftet av Juridisk Tidskrift framgår att HD:s ordförande Bo Svensson har insett vilka sociala och psykologiska mekanismer som i det svenska samhällsklimatet kan utlösa felaktiga anklagelser från bland annat unga flickor mot en närstående äldre man. Bo Svensson aviserar en skärpning av HD:s praxis, men han skriver också: ”En omsvängning som innebär ökade krav på stödbevisning i sexualbrottsmål kommer emellertid inte att kunna ske utan protester.” Ett sådant uttalande från ordföranden i landets högsta domstol är anmärkningsvärt.

Tyvärr är det dock realistiskt med hänvisning till den radikalfeministiska ideologin om patriarkat och könsmaktsordning. Denna ideologi har i ett regeringsbrev rentav upphöjts till en del av den officiella politiken till ledning för myndigheterna. De bakomliggande hypoteserna härrör som bekant i mycket från en professor i sociologi, särskilt kvinnoforskning, vid Uppsala universitet.

Universitetet har också nyligen – i sann postmodernistisk anda för det samhällsvetenskapliga området – uttalat sitt fulla förtroende för det sätt på vilket denna forskning bedrivs och presenteras. Eller i klartext: nästan alla lösa spekulationer ses som vetenskapliga om de framläggs under forskningens täckmantel.

Den härskande ideologin i tillägg till de många sexualbrott som faktiskt förekommer har i Sverige skapat en extremt negativ mansbild. Varje man är potentiellt sexualförbrytare. Varje man som förnekar anklagelser om sexuella övergrepp är dessutom en potentiell lögnare.

Det är inte bara så att vissa domstolar, på initiativ av särskilt övertygade åklagare, satt ner beviskravet i vissa sexualbrottsmål genom uppvärdering av en kvinnas berättelser och nedvärdering av mannens förnekanden. Detta gäller naturligtvis inte alla mål, men tendenserna är mycket tydliga och oroande.

De särskilda problemen i sexualbrottsmålen accentueras av allmänna ofullkomligheter i svenska brottmål. För det första meddelar HD ytterst sällan prövningstillstånd av en hovrättsdom i rena bevisfrågor. Dessa anses inte ha tillräckligt prejudikatintresse för andra fall. (Det är bra att justitierådet Svensson ställer en förbättrad utsikt, åtminstone i sexualbrottsmålen.)

Totalt sett meddelar HD prövningstillstånd i cirka 140 fall årligen och avslår utan sakprövning cirka 4 500 ansökningar på olika rättsområden. Bortsett från att man hittat en juridisk prejudikatfråga av ibland begränsad praktisk betydelse, kan fall som HD tar upp gälla rena bagateller ur mänskliga, ekonomiska och sociala synpunkter.

I ett överformaliserat juridiskt system, där sinnet för proportioner gått förlorat, ägnar justitieråden mycket kraft åt att sila mygg samtidigt som man genom avvisning av prövningstillstånd utan vidare sväljer kameler.

Om den totala kvaliteten på dömandet i våra domstolar är det svårt att ha någon säker uppfattning. Som professor tillfrågas man av advokater om ett negativt urval. Dessa fall av ibland tydliga misstag i vilken rättsfråga som helst dyker enligt min erfarenhet upp lite för ofta för att vara försumbara i systemet.

Domstolarna utgör totalt sett en jättelik maktapparat vars rättstillämpning på det hela taget är okontrollerad när ett mål väl passerat en hovrätt (eller en kammarrätt i förvaltningsmål).

För det andra slår HD, i frågan om resning till en dömd persons förmån i brottmål, energiskt vakt om den hovrättsdom som domstolen tidigare inte velat pröva i den ordinarie processen, eftersom prejudikatintresse saknats.

En ”dålig” dom, som en hovrätt avkunnat, förvandlas plötsligen i resningsmålet till en ”god” dom, vilket HD i det längsta söker upprätthålla enligt ”orubblighetsprincipen”.

I JO:s årsberättelse till riksdagen 2006/07 framför chefs-JO Mats Melin skarp kritik inte bara mot polisens och åklagarens åtgärder i det så kallade fallet Ulf. I detta fall beviljade HD resning sedan domstolen tidigare avslagit två ansökningar. Resningen möjliggjordes främst genom undersökningar av tv-journalisten Hannes Råstam om bristerna hos polis och åklagare. Domarna i fallet Ulf var emellertid undermåliga i och för sig. Det ansvaret faller på Helsingborgs tingsrätt och Skånska hovrätten. Domarnas otillräcklighet hade faktiskt klargjorts redan innan Råstam på allvar började med sitt arbete, nämligen genom en tidningsartikel i Ölandsbladet i september 2003, skriven av professor Gunvor Wallin och statsvetaren Thomas Wettergren (bosatta i Båstad).

Dessa båda kloka medborgare har tillsammans undersökt ett antal konstiga domar i sexualbrottsmål. Ölandsbladet var den enda tidning som ville publicera deras bitande analys av de otillräckliga domskälen i Ulf-fallet. Men det krävdes alltså tre resningsansökningar innan HD var beredd att bevilja resning.

Chefs-JO Mats Melin har i den senaste årsberättelsen också kritiserat Riksåklagaren (RÅ) för otillfredsställande, allmänna attityder i frågor om resning. Den sålunda kritiserade RÅ Fredrik Wersäll påstår inte desto mindre i olika sammanhang att det är JK Göran Lambertz som skadar rättsväsendet genom att aktualisera brister i rättssäkerheten.

RÅ Wersäll angriper med andra ord JK Lambertz för att denne fäst uppmärksamheten på problem som RÅ-ämbetet och alltför ensidiga åklagare i långa stycken själva har framkallat.

För övrigt är det också olämpligt, som RÅ-ämbetet brukar göra i resningsmål, att spela ut rättstryggheten för brottsoffer mot rättssäkerheten för dömda. Detta är två var för sig viktiga värden som inte bör blandas ihop. RÅ har till och med helt ologiskt blandat ihop begreppen i fall då de kanske inte begåtts något brott och i så fall inte finns något brottsoffer alls. Man får då hoppas att HD snarast ger domstolarna nya signaler i sexualbrottsmål på sätt domstolens ordförande aviserat. HD borde också snarast liberalisera sin allmänna inställning i resningsmål.

Stora anspråk bör också ställas på justitieministern och riksdagen. Det finns mycket att göra i många olika hänseenden om den svenska rättsstaten skall återupprättas. Sprickorna i fasaden går på djupet.




Rättsstaten har satts på undantag

Av Anders Agell

 Justitiekanslern och rättssäkerheten i Sverige
En serie artiklar i Aftonbladet, DN, SvD och Världen idag.


"Bortom allt rimligt tvivel"
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren



Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren



Rättsstaten åter!
Av Brita Sundberg-Weitman


Tillbaka till Artiklar

 

Rattsstaten_ater_av_brita_sundberg_weitman

  • rattsstaten_ater_av_brita_sundberg_weitman

    Rättsstaten Åter!

    I en rättsstat utgår man från att medborgarna är fria och har rättigheter gentemot staten. Med en rad uppseendeväckande exempel visas dock att Sverige inte längre är en rättsstat:

  • Med den tolkning medborgerliga fri- och rättigheter på senare år har fått utgör dessa inte längre något hinder för en totalitär utveckling.
  • Lagstiftningen har på senare år tillförts generalklausuler som kan tillämpas godtyckligt.
  • Likhet inför lagen har på senare år blivit ett tomt slagord som knappast någon jurist tar på allvar.
  • Myndigheter får "döma" medborgare utan lagstöd och utan rättegång.
  • Politikerna har förlorat respekten för rätten.
  • Byråkratin har inte något ansvar för fel i tjänsten utan kan ostraffat utsätta medborgarna för rättsövergrepp.
  • Vägen tillbaka förutsätter att politikerna tänker om. Författaren skisserar i ett slutkapitel hur man kan gå till väga för att bygga upp rättsstaten igen. 

 

 

rattsstaten_ater_av_brita_sundberg_weitman

 

Brita Sundberg-Weitman

är hovrättsråd och har ofta framträtt i massmedia med uppmärksammade inlägg i rättssäkerhetsfrågor. Hon har på Nordstedt's tidigare utgivit Saklighet och godtycke i rättskipning och förvaltning.

Rättssäkerheten påverkas av begreppsförvirring och skiftande organisation

Rättssäkerheten påverkas av begreppsförvirring och skiftande organisation

 

Författare: Francesca Östberg, Eva Wåhlander

 

 

NKMR:s kommentar

Att LVU är ett lotteri är ett faktum som har varit känt av praktiserande jurister

sedan lagens tillkomst.

Att socialarbetarna tvångsomhändertar barn godtyckligt är också sedan länge känt.

Från åtskilliga håll har det rests krav på kompetenshöjning bland socialsekreterarna,

legitimation m m.

LVU som konstruktion torde dock inte kunna reformeras. Den måste utmönstras.

Inom juridiken arbetar man med begreppet "normal standard". Normal standard för en

verksamhet som har funnits så länge som socialtjänsten, är att den skall fungera på ett

tillfredsställande sätt. Klagomålen mot socialtjänstens hantering av barn och deras familjer

och de fällande domarna i Europadomstolen visar att denna verksamhet är ett grovt

avvikande från "normal standard"-begreppet.

 

En undersökning av tvangsanbringelse av børn i Danmark visar att missförhållandena

inom det danske barnevernet är lika grava som inom socialtjänsten.

 

 

 

Beslut i barnavårdsutredningar kan se olika ut beroende på var klienten bor och vilken socialarbetare han eller hon får träffa. Det visar en studie som Socialstyrelsen gjort i sex kommuner.

Det saknas ofta entydiga begrepp och enhetliga procedurer i arbetet. Det väcker frågan om barn och ungdomar får likvärdig och rättssäker behandling.

Läs pressmeddelandet och sammanfattningen.

               17 februari 2000

 

Pressmeddelande nr 6                 2000-02-17

 

 

Skiftande organisation och begreppsförvirring påverkar barns och ungdomars rättssäkerhet

 

Skillnaderna är stora när det gäller hur olika socialarbetare agerar i barnavårdsutredningar. Det visar en studie som Socialstyrelsen genomfört i sex olika kommuner.

 

För klienten innebär detta att besluten kan se helt olika ut beroende på var klienten bor och vilken socialarbetare han eller hon får träffa. Det väcker frågor om barn och ungdomar får likvärdig och rättssäker behandling och vilka möjligheter de har att föra sin talan och påverka skeendet.

 

Varje år utreds många barn och under de senaste åren har det ofta riktats kritik mot utredningarnas bristande kvalitet. Antalet pågående utredningar beräknas ha ökat från 6 600 1993 till 10 000 1997.

 

Socialtjänstens organisation har betydelse för när och om man väljer att gå in med en insats. Socialarbetare i specialiserade organisationer, det vill säga där utredningsarbetet har skiljts ut från det övriga sociala arbetet, börjar i regel utreda på ett tidigare stadium och väljer i högre utsträckning att utreda med tvång, jämfört med dem som arbetar i integrerade organisationer, där samma enhet arbetar med såväl utredning som stödjande och behandlande arbete.

 

I studien, som genomförts av Centrum för utvärdering av socialt arbete vid Socialstyrelsen, har 36 socialarbetare från sex olika verksamheter deltagit. De har fått svara på enkätfrågor i en så kallad vinjettstudie, vilket innebär att de ställts inför ett typfall som presenterats i form av fyra situationer som handlar om en femårig flicka och hennes problematiska hemsituation. Frågorna behandlar socialarbetarnas reaktion, hur de bedömer situationen och hur de skulle agera om situationerna vore verkliga.

 

Studien visar att det ofta saknas entydiga begrepp och enhetliga procedurer i utrednings- och behandlingsarbetet. Gemensamt accepterade standardmoment och procedurer saknas alltså inom detta område – ett av de mest formaliserade områdena inom  socialtjänstens individ- och familjeomsorgsarbete. Uppfattningen om vad som är en förhandsbedömning, utredning och insats skiljer sig åt mellan olika personer. När det gäller förhandsbedömningar/förhandsgranskning visar det sig att socialarbetarna lägger in fler moment i detta än vad som avses i Socialstyrelsens allmänna råd.

 

– Rapportens resultat tyder på att det finns behov av att utveckla en mer gemensam syn på barnavårdsutredningarna och deras syften och att lokalt arbeta fram gemensamma principer och rutiner och kontinuerligt följa upp dem i ett kvalitetsarbete, säger direktör Karin Tengvald på Socialstyrelsen.

 

En sammanfattning av rapporten finns på vår hemsida. Se länk överst i detta dokument.

 

Ytterligare upplysningar: Karin Tengvald, direktör, 08-555 53 247 eller Francesca Östberg, utredare, 08-555 53 171

 

Källa : Socialstyrelsen.

 

 Presschef Merike Palm, 08-555 530 05

 Pressekreterare Peter Andréasson, 08-555 531 88

 Fax till presstjänsten: 08-555 530 91

 

 

Ny rapport om barnavårdsutredningar

 

Barnavårdsutredningar i sex kommuner – en vinjettstudie. Av Francesca Öberg och Eva Wåhlander

 

Anbringelse af børn beror på sagsbehandlerens skøn. Av Tine Egelund & Signe Andrén Thomsen: Tærskler for anbringelser. En vignetundersøgelse om socialforvaltningernes vurderinger i børnesager.

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rättssäkerheten hotas av en bläckplump

Rättssäkerheten hotas av en bläckplump
Det som började som en sällskapslek i början av 1900-talet har i dag blivit en synnerligen tvivelaktigt psykologiskt test som missbrukas i vårdnadstvister och av brottslingar som vill ha strafflindring.

Av Lennart Sjöberg, professor



 

Lennart Sjöberg är professor i Psykologi vid Handelshögskolan vid Stockholms Universitet. Han är också vetenskaplig föreståndare för Stiftelsen för Rättspsykologi.

Artikeln är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 14 september 2003. Den publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

I början av 1900-talet var det en spridd sällskapslek att visa bilder åstadkomna av bläckplumpar och sedan föreslå vad de föreställde. En viss Hermann Rorschach var med om sådana lekar. Han utbildade sig till psykiatriker, fick anställning i Zürich, och tog upp idén med bläckplumparna som ett forskningsprojekt. Han valde ut tio sådana tavlor som han ansåg speciellt intressanta och visade dessa för hundratals patienter. I boken Psychodiagnostik (1921) beskrev han resultaten. Det fanns stora variationer, exempelvis med avseende på svar som beskrev rörelser, om svaren handlade om hela bilder eller bara delar, hur färg påverkade och så vidare. Rorschach menade att han på grundval av dessa svar kunde avgöra om en patient var utåt- eller inåtriktad.

Rorschach dog året därpå men hans test väckte ett visst intresse på sina håll i Europa, framför allt i Schweiz. Ett par decennier senare kom testet att röna ett starkt ökande intresse i USA till följd vissa karismatiska ledargestalters verksamhet. Främst bland dem var Bruno Klopfer, en psykoanalytiker som emigrerat till USA. Klopfer och andra lanserade Rorschachtestet som ett projektivttest; idén var att de mångtydiga bläckplumparna skulle få den testade att uttrycka sin personlighet och sitt undermedvetna i sina svar, vilka sedan skulle kunna tolkas av psykologen. Särskilt viktigt sades vara att man med testet kunde hitta dolda tendenser till psykisk sjukdom och abnormitet. Testet, som Klopfer menade utgjorde en psykologisk Röntgenkamera, vann ganska snabbt tilltro i vida kretsar. Det spreds inom klinisk psykologi och psykiatri, bland barn och vuxna, men också till arbetspsykologin, där det kom att användas bland annat i anställningssituationer.

Ett test med så stora pretentioner stimulerade givetvis till forskning. Var det verkligen sant att testet kunde ge prognoser och diagnoser av viktiga förhållanden, på ett sätt som var nästan omöjligt med andra metoder? Räckte det med att visa tio tavlor med mångtydiga bläckplumpar för att avslöja människors innersta hemligheter? Åtskilliga forskare gav sig i kast med att utvärdera testet under decennierna efter andra världskriget.

Resultaten blev huvudsakligen nedslående, och de få positiva resultaten kunde oftast inte replikeras i oberoende nya undersökningar. Dessutom saknades normer, det vill säga man visste inte om ett visst svar skulle betraktas som normalt eller som ett sällsynt tecken på en viss inre problematik. Detta ledde till att testet började falla i vanrykte och psykologerna vände sig till andra metoder som utprövats och validerats på ett mera övertygande sätt, främst då självrapportformuläret MMPI.

På 70-talet kom den amerikanske psykologen John E Exner in i bilden. Han ville fånga upp det bästa i Klopfers system, konstruera normer och etablera testets tillförlitlighet på ett invändningsfritt sätt. Så tillkom hans Comprehensive System (CS) som numera är den dominerande varianten. Det tycktes som om Exner hade räddat Rorschachtestet från att överges och återgett det dess vetenskapliga trovärdighet. Det är numera spritt över hela världen; varje år testas miljontals personer med Rorschach, inom psykiatrisk vård och rättsväsendet men även i andra sammanhang. Allt tycktes fungera väl, tills forskningen för några år sedan hann ikapp praktiken.

Om denna fascinerande och skrämmande utveckling handlar en nyutkommen bok av James Wood, Teresa Nezworski, Scott Lilienfeld och Howard Garb med titeln What's Wrong with the Rorschach? Science Confronts the Controversial Inkblot Test (Jossey-Bass, 446 s). I denna omfattande, detaljerade och mycket väl dokumenterade bok beskrivs de första faserna i testets utveckling i Europa och USA, varefter författarna går in på den kritik av Exners system som nu fått vind i seglen och tycks växa sig allt starkare. Så vad är det för fel med den moderna Rorschachmetoden? De är många och allvarliga.
För det första existerar fortfarande inga tillförlitliga normer. Visserligen har Exner rapporterat data från en normgrupp om 479 personer, men Exners grupp är betydligt mindre belastad med påstådda tecken på psykisk abnormitet än vad som i aktuell forskning visat sig påkallat. I decennier har praktikerna således kraftigt överskattat abnormiteten hos de testade: cirka 80 procent av fullt normala personer klassificeras enligt Exners system som psykiskt sjuka. Det är lätt att inse vilka allvarliga konsekvenser detta kan ha. I boken beskrivs exempelvis ett fall där en kvinna miste vårdnaden om sin lille son på grund av en Rorschachtestning som hon genomgått, utvärderad enligt Exners normer. Sonen hade utsatts för sexuella övergrepp av fadern, men denne fick ändå vårdnaden.

För det andra har testet bara validerats i ett fåtal avseenden. Det samvarierar med intelligens, i den meningen att personer med större ordförråd ger flera och utförligare svar på Rorschach. Det kan även användas för att utröna huruvida en person lider av psykotiska tankestörningar. Men i övrigt finns inga tillförlitliga data på att Exners alla index och variabler (cirka 150 stycken) skulle vara giltiga för sina syften. Så är till exempel testets mått på depressivitet orelaterat till faktisk depression. MMPI har bättre psykometriska egenskaper och är dessutom betydligt billigare att använda. Det har bättre normgrupper, högre reliabilitet och fler systematiska samband med kriterier. Rorschach tycks inte heller erbjuda information utöver vad andra metoder bidrar med. Det bör tilläggas att både Rorschach och MMPI har gett en genomsnittlig validitet på cirka 0,3 i sammanställningar av hundratals undersökningar. På den nivån är uttalanden om enskilda personer mycket kraftigt felbemängda.

Exners svar på kritiken av testets validering är att han och hans grupp har genomfört tusentalsstudier där sådan validering skulle ha dokumenterats. Dessa studier finns emellertid inte tillgängliga för oberoende forskare (Wood och medförfattare har inte heller lyckats att få del av dem). Detta tyder givetvis på att Exner bluffar. Varför skulle han annars inte lämna ut sina resultat? Det är viktigt att resultat publiceras i tidskrifter där de underkastas peer review, alltså ingående granskning av oberoende forskare som anonymt uttalar sig om arbetena. Att man presterat en mängd interna rapporter som inte ens lämnas ut till utomstående är oacceptabelt och kan inte tas som stöd för att testet skulle ha validerats. I synnerhet väcker det misstankar när andra och oberoende forskare däremot har publicerat negativa resultat.
För det tredje kan Rorschachsvaren simuleras och den testade kan styra resultaten i den riktning han eller hon önskar. Simulering av psykisk abnormitet är enkel men det går också att simulera motsatsen. Kanske är den utbredda myten om att testet inte skulle kunna simuleras följaktligen speciellt farlig.

För det fjärde är tillförlitligheten hos själva utvärderingen av svaren tveksam. Under många år trodde läsare av hans böcker att tillförlitlighetsvärden han presenterade var korrelationstal, men nyligen framkom att han menade överensstämmelseprocent. Är detta en viktig skillnad? Ja, sannerligen, ty hög överensstämmelse får man även vid slumpmässig relation mellan två bedömare bara på grund av att ett visst tecken (till exempel ett rörelsesvar) är ovanligt. Genom att använda sig av överensstämmelseprocent i stället för korrelationstal kan man alltså dölja ett helt slumpmässigt system. När Exners siffror räknades om fann man att många av hans index utvärderades med betydligt lägre tillförlitlighet än vad som är önskvärt, i synnerhet när det gäller att uttala sig om enskilda personer (vilket oftast är fallet i praktiken).

I USA åberopas Rorschach/Exner-testet ofta i domstolar och i andra rättsliga sammanhang. Det används exempelvis vid vårdnadstvister trots att ingen forskning stödjer antagandet att vissa personlighetsdrag skulle innebära att man är en bättre eller sämre förälder, så länge det rör sig om fullt normala personer. Rorschach är emellertid ett effektivt sätt att förklara någon olämplig eftersom 80 procent av fullt friska personer visar sig ha abnorma drag enligt detta test. Det är därför en bra idé att locka motparten att genomgå Rorschachtestning och själv avstå, eller simulera svaren enligt någon av alla de läroböcker som enkelt finns att tillgå. I detta ovärdiga spel deltar många psykologer som tjänar stora pengar på det. En annan variant är det spel som spelas av personer som begått allvarliga brott och som hoppas på strafflindring med hjälp av en psykiatrisk diagnos. Det är lätt att framstå som fullständigt galen på Rorschachtestet. Wood och medarbetare ger i ett kapitel goda råd till advokater om hur de kan utsätta Rorschachtestare för en ingående kritisk granskning på grundval av aktuella forskningsresultat. Eftersom praktiserande psykologer sällan har intresse eller tid att följa med i forskningen är det ganska lätt att exponera deras inkompetens i det avseendet.

Forskningen har dominerats av undersökningar av enskilda variabler eller index, i stil med depressionsindex. Men Rorschachtestet syftar mycket längre än så. Man vill ge en integrerad bild av den testades hela personlighet. Detta skulle alltså kunna åstadkommas efter en halv timmes testning med de tio tavlorna. Numera kan denna typ av rapport också skapas med hjälp av datorprogram, till exempel Ror-Scan som säljs av Exners företag till det facila priset av 600 dollar. In matas alltså den testades svar på tavlorna och ut kommer en fantasifull och blommande beskrivning av personligheten.

Att miljoner människor över hela världen varje år får sina livsöden påverkade av denna humbug är en tragedi. Hur har det kunnat bli på det här sättet? Wood och medarbetare beskriver hur Rorschachtestets popularitet växt allt eftersom den kliniska psykologin expanderat i USA (liksom i många andra länder, men de går bara in på förhållandena i USA). En viktig fas i utvecklingen inträffade på 40- och 50-talen när vad de kallar Rorschach wizards framträdde i USA. Dessa (Bruno Klopfer var en av dem) påstod att de enbart med utgångspunkt i svaren på testet kunde uttala sig om allt av vikt som rörde en person. Och det lyckades de också med i vissa fall; många blev djupt övertygade för att inte säga troende av sådana demonstrationer. I boken, och i tidskriften Skeptical Inquirer (4/2003), har Wood och medarbetare visat hur sådant kan åstadkommas med enkla knep som i århundraden praktiserats av spågummor och andra charlataner.

Varför skulle egentligen svaren på vad bläckfläckar liknar säga något av intresse om en person? Tillfälligheter, sinnesstämning och hur man uppfattar testet och testsituationen har befunnits styra vilka svar som ges. I annan psykologisk forskning har man i många sammanhang funnit att det inte finns några tydliga samband mellan beteenden som är vitt skilda innehållsmässigt, till exempel mellan hur man fantiserar om en bläckfläck och hur noggrant man utför sitt arbete. I början av 1900-talet var man ännu inte på det klara över detta utan trodde att personligheten penetrerade allt vårt beteende och alla våra känslor. Följaktligen skulle ett test som Rorschach vara idealiskt. Nu vet vi att vi inte alls är beskaffade på det sättet. Därför bör Rorschachtestet förvisas till ett museum för misslyckade psykologiska idéer.


Mot bättre vetande. Av Lennart Sjöberg

 

Viktig ny kritisk analys av RORSCHACHTESTET

 

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ RORSCHACHTESTET? Av Lennart Sjöberg
 

Artiklar

 

Böcker

 

 

Rättssäkerhet på undantag

Rättssäkerhet på undantag

Av Gunvor Wallin, juris professor, och Thomas Wettergren, fil kand

 

 


Gunvor Wallin är pensionerad juris professor. Hon har i flera år varit verksam som professor i civilrätt i Lund. Thomas Wettergren är fil kand, samhällskritiker och artikelförfattare i Båstad.

Artikeln är tidigare publicerad under "Aktuell debatt" i Ölandsbladet den 9 september 2003. Detta var den enda dagstidning i landet som valde/vågade publicera artikeln.
Den återges här med författarnas benägna tillstånd.

 

 

 

Inom svensk rättsskipning brukar ofta framhållas vilka höga krav vi har på rättssäkerhet och hur viktigt det är för ett rättssamhälle att ställa höga krav på bevisning och bevisvärdering. Med rättssäkerhet menas här inte trygghet på gator och torg utan den enskildes rätt i förhållande till statsmakten. Man brukar säga att det för fällande dom krävs att den åtalades skuld står över allt rimligt tvivel. Svea Hovrätts friande av Christer Pettersson i Palmemålet är ett exempel på denna goda svenska rättstradition.

 

När det gäller sexualbrottmål ger emellertid medierna ofta en bild av händelseförlopp och domskäl som verkar oförenlig med normala krav på rättssäkerhet. För att få större klarhet i hur domstolarna resonerar i sådana fall begärde vi in tillgängliga rättegångshandlingar i ett uppmärksammat mål.

 

Det rör sig om en man från Värnamo som 1993 skilde sig från sin hustru och då fick vårdnaden om parets två barn, en pojke på nio och en flicka på åtta år. Familjen flyttade till NV Skåne, men efter ett par år återvände barnen till modern i Värnamo. Efter ytterligare en tid blev flickan omhändertagen enligt LVU och placerades slutligen på vårdhem, där hon började gå i psykoterapi. I början av år 2000 framförde hon under terapin anklagelser om grova sexuella övergrepp begångna mot henne av fadern och flera andra personer under åren 1993-95. Anklagelserna ledde till rättegång. Två av de utpekade personerna kunde aldrig identifieras, en man frikändes medan fadern och en annan man dömdes till långa fängelsestraff. Domarna skärptes ytterligare i hovrätten.

 

Tingsrätten i Helsingborg refererar utförligt i domen mot fadern Högsta Domstolens (HD) riktlinjer för bedömningen av sexualbrottmål. Dessa ger domstolarna möjlighet att döma till ansvar enbart på anklagelser från målsäganden om annan bevisning saknas, och det även om målsägandens version av händelseförloppet lider av uppenbara brister. Det avgörande blir rättens bedömning av målsägandens trovärdighet. Svarandens trovärdighet tycks inte spela någon roll, varför riktlinjerna redan av det skälet framstår som partiska. Samtidigt deklarerar HD märkligt nog att samma höga beviskrav måste tillämpas som för andra brottmål.

 

Tingsrätten inriktar sig således på att bedöma flickans trovärdighet. Rätten konstaterar också att uppgifterna måste bedömas med stor försiktighet, eftersom så lång tid förflutit sedan de påstådda händelserna. Flickan har lämnat motstridiga uppgifter vid flera polisförhör, en del av hennes uppgifter har varit uppenbart oriktiga eller osannolika och hon har i polisförhör rörande en annan anmälan strax innan terapin tog sin början sagt att hon aldrig blivit utsatt för sexuella trakasserier av någon. Hennes beteende gentemot fadern verkar också märkligt med tanke på vad han påstås ha utsatt henne för. Av allt att döma har hon inte visat någon rädsla eller motvilja mot honom utan ringt och beklagat sig för honom och rymt tillsammans med honom från en fosterfamilj på Öland. Sommaren 1999 tillbringade hon tillsammans med fadern och hans sambo utan att göra några försök att återvända till fosterfamiljen.

 

Tingsrätten tvivlar således på flickans uppgifter i vissa detaljer, man finner henne ”utan tvekan trovärdig” i stort. Hennes psykiska ohälsa, som bl. a yttrar sig i att hon skadar sig själv (s.k. självskärerska), anses bero på de påstådda övergreppen. Att det också kan vara tvärtom, dvs. att den psykiska ohälsan lett till anklagelserna om övergrepp tycks aldrig ha fallit tingsrätten in.

 

Flickans uppgifter relateras inte heller till någon bild av faderns personlighet. Han har uppenbart inte tidigare gjort sig känd som pedofil eller som mycket brutal och hänsynslös. Enligt flickan har han överlämnat henne till andra personer för att de skulle utnyttja henne sexuellt, men något motiv för att göra så anges inte. Fadern har inte heller betett sig på ett sätt som tyder på oro för att flickan skulle avslöja vad han gjort med henne.

 

I de fall flickans uppgifter eller beteende kan medföra tvivel på hennes trovärdighet vänder sig tingsrätten ofta till psykoterapeuten och får av honom en psykologisk ”förklaring”, som rätten genast godtar. Rätten tycks inte på någon punkt ha ifrågasatt terapeutens bedömning eller ens tagit reda på vilken metod terapeuten använt. Man frågar sig om det under sådana förhållanden varit möjligt för flickan att lämna sådana uppgifter att rätten börjat tvivla på henne. Terapeuten får på så sätt ett mycket stort inflytande över utgången av målet och fungerar som auktoritativ extra advokat åt flickan. Det är onödigt att nämna att svaranden inte får samma förmån.

 

För sin bedömning av flickans trovärdighet stöder sig tingsrätten dels på terapeutens vittnesmål, dels på flickans uppträdande under huvudförhandlingarna. Den helt avgörande frågan om berättelserna under terapin beskriver verkliga händelser eller är s.k. falska minnen avfärdas av rätten på ett par rader. Falska minnen är inte detsamma som lögn utan uppfattas som verkliga minnen av faktiska händelser. Falska minnen kan inplanteras avsiktligt i försökspersoner, men kan också uppstå oavsiktligt särskilt vid vissa former av psykoterapi. Enligt vår mening borde rätten ha hört en minnesforskare eller annan expert som kunnat ifrågasätta terapeutens bedömning i det här avseendet.

 

Domarna i målet ger intryck av partiskhet och psykologisk amatörism, som inte låter sig förenas med normala krav på rättssäkerhet. Det förvånar inte att flickan efter domen i hovrätten i två brev tog tillbaka anklagelserna mot fadern och därpå tog tillbaka tillbakatagandet och förnekade att hon skrivit breven. Dessa undersöktes då närmare och när flickan fick kännedom om resultatet erkände hon att hon skrivit dem.

 

På grund av denna flickas anklagelser och domstolarnas misslyckande med bedömningen sitter två män i fängelse på åtta respektive fem och ett halvt år. Fadern försöker nu åter få resning i målet. Hans ansökan bör beviljas av HD.

 

En stor del av ansvaret för att sådant här kan hända måste sägas vila på HD:s tidigare nämnda riktlinjer. Dessa är enligt vår mening oklara och tar inte tillräcklig hänsyn till svarandens rättssäkerhet. I ivern att komma åt förövare ges domstolarna här möjlighet att tumma på vedertagna beviskrav och bevisvärdering. Rättegångarna blir partiska, de anklagade döms på förhand och vad de säger betyder ingenting. Skall Sverige behålla sitt anseende som rättssamhälle bör dessa riktlinjer ändras.

 


Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren


Hellre fria än fälla
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren


"Vi dömer oskyldiga till fängelse"
Av Bo Severin


Är sanning och rätt inte Högsta Domstolens sak?
Av Bo Severin


Sanning och rätt i Högsta domstolen. En av Svensk Juristtidning (SvJT) refuserad replik
Av Bo Severin


Barns vittnesmål räcker inte
Av Anders Forsström


Synpunkter och kommentarer till RÅ:s nya riktlinjer vid sexuella övergrepp, att barnets berättelse ensamt ej är tillräckligt för åtal samt att advokater vill slippa munkavle
Av Rigmor Persson


Synpunkter på debattartikel i GP Debatt den 8 november 2002 angående utsatta barns rättssäkerhet
RÅ:s nya riktlinjer gällande sexuella övergrepp på barn inger hopp.
Av Rigmor Persson


Rättsövergrepp i incestmål
Av Harald Wigforss


"Inga beviskrav i sexmål".
Domskäl hemligstämplas för att dölja bristande bevisning,
skriver rättspsykiater Tomas Eriksson


Tillbaka till Artiklar

 

Rattssakerhet_eller_psykologi_av_lennart_hane

  • Rättssäkerhet eller psykologi

    Av advokat Lennart Hane

    Rättssäkerhetsbegreppet är förhållandevis gammalt och väl inarbetat i vårt modersmål. För många betyder ordet den säkerhet och hållfasthet med vilka lagarna gäller och tillämpas av rättstillämparna mot eller för oss alla. För andra betyder det fysisk säkerhet under skydd av allt fler poliser. Men också ett skydd för de besuttna även i betydelsen att utsugare och förtryckare skyddas mot dem de parasiterar på.

    Andra frågar kanske: Rättssäkerhet för vem ?

    För barnen, för deras föräldrar och för familjen sedd som en okränkbar enhet? - För de psykologiska föräldrarna? - För fosterföräldrarna eller varför inte för byråkratin? Byråkraterna gör ju alltid det rätta eftersom de alltid vet bäst. Då skall vi kanske vara tacksamma för att rättssäkerheten gäller just för dem. Rättssäkerheten skulle då kräva att de skyddas mot anmärkningar, straff eller skadestånd för vad som mätt med sunt förnuft liknar allvarliga fel eller till och med övergrepp.

    Stundom förtydligas rättssäkerheten som sådan med de anglosaxiska uttrycken "the rule of law" via markeringen av motsatsen "the rule of men". Häri framträder också kravet att grundvalen för rättssäkerheten är legalitetsprincipen. Enligt denna måste lagen vara klar och tydlig och inte så generell eller svepande att den ger utrymme för godtycke. Först härigenom skapar rättssäkerheten ett skydd för vad som vanligen förknippas därmed, ett icke alltför snävt revir av frihet och spelrum för de skapande krafterna samt skydd för den personliga integriteten eller kort och gott det rättsliga skyddet för våra mera grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

    Det kanske mest drastiska exemplet på rättssäkerhetens fundamentala betydelse för ett drägligt liv utgör sovjetsystemet (kommunism eller socialism). Utmärkande härför är avsaknaden av en fungerande rättssäkerhet, ersatt av en väldig byråkrati. Ett system som för första gången i mänsklighetens historia med en serie brutaliteter tvingar medborgarna kvar i det egna landet tvärtemot vad som eljest sker - att utestänga främlingar. När nu gränserna i dessa länder öppnas framträder ansatser till en kolossal folkvandring.

    Trots rättssäkerhetens närmast livsavgörande betydelse tycks dess angripare vara fler och ha lättare att komma till tals än dess få och kanske nedtystade försvarare. I västvärlden, men kanske alltmer markant i vårt land, har angreppen på rättssäkerheten varit framgångsrika. Angreppen har huvudsakligen sökt sig tre fåror.

    I den första träffar vi på en enastående språkförbistring och begreppsförvirring som icke sällan är så framgångsrik att även våra mera värdefulla begrepp antingen uttänjs över sin bristningsgräns eller också förvrids till sin motsats. Härvidlag uppmärksammar jag endast rättssäkerhetsbegreppet som i en slags marxistisk trend styckats av rättssociologer till en formell (traditionell) och en materiell (modern) funktion. Den förra utmärkes av hård lagbundenhet och kännetecknas bl a av att förvaltningsbeslut och domar skall vara förutsebara. Medan i den senare rättvisan skulle framträda i varje enskilt fall som en produkt av förhärskande värderingar och beslutsfattarens höga visdom, vilken bäst kom till sin rätt via ett fritt skön. I den andra träffar vi på nyspråkets ordmagi som lyckats glorifiera en oavbruten ström av lagar och författningar, vilka praktiskt taget alla överlämnar avgörandet åt domarens fria skön. Några gränser härför mot ett allmänt tyckande eller godtycke står ej att finna. Icke heller går det att bevisa att en domare tycker bättre än någon annan. Faran för rättssäkerheten med denna nya lagstiftningsteknik är att den kan helt undergräva rättssäkerheten utan att det märks på annat sätt än av de av godtycket direkt drabbade. Rättssäkerheten kan slås ut just genom att legalitetsprincipen förintas.

    I den tredje fåran möter vi den stora skaran av experter med anspråk på att ta över domstolens beslutsmakt. Med teknikens framsteg är det nödvändigt att knyta olika sakkunniga till domstolen och att de i praktiken får fälla domstolens avgöranden.

    Enligt den marxistiska teorin skulle allt kunna ges en vetenskaplig förklaring, även då mänskliga beteenden, relationer och icke minst människans utveckling, vars förändringar huvudsakligen påverkas av miljöfaktorer.

    Detta synsätt har gett psykologin dess stora politiska och kommersiella chans.

    Skilda hugskott eller som de numera heter - projekt - kan enkelt förpackas i en psykologisk språkdräkt som backar upp och smidigt anpassas till flertalet politiska initiativ och beslut samtidigt som de som gått någon kurs i psykologi eller tillägnat sig ett anmärkningsvärt litet förråd med psykologiska termer såsom beslutsfattare fått ett växande inflytande. Nu har ju vetenskapen trätt in i beslutsprocessen. Psykologerna har framför allt inom den offentliga sektorn blivit något av en ny överhet till gagn för byråkratins makttillväxt - på bekostnad av det sunda förnuftet.

    Här ges tyvärr inte utrymme för frågeställningen om vi över huvud har något psyke eller hur detta förhåller sig till vår själ och var platsen för våra samveten finns. Ej heller för frågan om icke alla förment psykologiska förändringar och förklaringar enbart beskriver en följd av (kemiska?) förändringar i den mänskliga hjärnan, som ju dock är det största av alla biologiska mirakler.

    Ej heller ges utrymme för annat än att uppmärksamma att behandlingsexpansionen som väsentligen tar sin näring i psykologiska termer mestadels misslyckats och då enkelt kan bli ett skoningslöst vapen mot helt värnlösa.

    I stället avgränsas undersökningen till att granska psykologernas intåg i våra rättssalar. Främst i fråga om byråkratins offensiva insatser mot familjen, varvid barnen omvandlats till bevismedel mot föräldrarna. Psykologerna skall exklusivt finna sanningen ur barnens berättelser om sexuella närmanden från föräldrarna men också om barn utan några synbara missförhållanden i hemmen, men som en följd av prognoser om framtida psykiska skaderisker, bör skiljas från sina hem.

    Har familjerna ingen rättssäkerhet - vem kan då känna sig säker?

    Till Psykologin och rättssäkerhet

    Till Bokindex

    Till Artikelindex

Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden. Föredrag av Kent Sänd

Tema: Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden

Föredrag av Kent Sänd vid NKMR's  Symposium i Göteborg den 5  juni 2004

 

 

 

 

Kent Sänd är ingenjör och uppfinnare. Han är också grundare av föreningen Samhällets styvbarn

 

Föredraget publiceras här med föredragshållarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

Jag vill först tacka alla dem inom vårdområdena som uträttar ett mycket bra och kärleksfullt arbete. Jag hoppas att det omfattar flertalet inom den sociala omvårdnaden. Men det är tyvärr inte er jag skall ägna mitt lilla anförande, utan dem som saboterar era och våra ambitioner i vårt syfte att åstadkomma en god omvårdnad. Dvs dem som av okunnighet, ibland även ren sadism och maktmissbruk,  eller av missriktad kollegialitet åstadkommer lidande och annan skada inom vårdområdena.

 

Säg mej något samhällsområde som är viktigare än omvårdnaden? Om barn, om sjuka, om gamla!

Säg mej något område där kontrollfunktionerna är så bristfälliga som inom vården? Kan man arbeta som elektriker, med bilreparationer, handel, jordbruk, husbyggnad, med uppenbar olämplighet för sitt yrkesområde?

 

Inom det viktigaste av alla områden kan man utöva sin tjänst, trots att man är totalt olämplig för sina uppgifter.

 

Hur vågar jag påstå att det förhåller sej så att det förekommer så mycket vanvård, sadism och okunnighet inom vårdområdena.

Till en del av egen erfarenhet, som uppvuxen på diverse barnhem och ungdomsvårdskolor. Till en del av att jag själv arbetat inom kroppssjukvård, psykvård, läst några år på läkarlinjen, varit familjehem, samt arbetat för i huvudsak barn som farit illa i samhället.

Efter att ha följt en del av radions kritiska program i barnafrågor, särskilt de utmärkta program producerade av Ylva Mårtens, kände jag som min plikt att försöka påverka det ruttna systemet. Jag deltog själv i ett av Ylvas program och blev därefter nedringd av lyssnare som själva blivit svårt vanvårdade inom omsorgen. Då i synnerhet dem som farit illa på barn- och fosterhem och sedan plågats av psykiska besvär genom livet.

 

 

rattsrota_och_myndighetsmissbruk_i_barnavardsarenden

Kent Sänd, grundare av "Samhällets styvbarn" under NKMR:s symposium 2004

Foto: Rigmor Persson

 

 

Visst hörde några av sej som också hade goda ord att säga om sin omhändertagandetid, särskilt då på fosterhem, men sällan på barnhem. Men 90 % var mycket negativa. Jag hoppas att detta är missvisande siffror, ty det finns anledning att tro att de som farit illa i huvudsak hörde av sej.

 

Nåväl, tillsammans med Pia (som ännu vill vara anonym), och Kerstin Aleryd, bestämdes att vi måste bilda en förening av f.d. omhändertagna barn. Avsikten var i första hand att försöka komma till rätta med missförhållandena på så sätt att vi vill påverka till att, så långt möjligt, begränsa vanvården i dag och för framtiden.

 

Vi kom överens om att kalla till ett möte för att bilda föreningen Samhällets Styvbarn. Jag valde f.d. Vidkärrs barnhem för mötet, då det var Sveriges största barnhem, och där åtskillig vanvård förekommit. Den symboliska platsen visade sej vara illa vald, ty flera av de inbjudna, som varit barnhemsbarn på Vidkärr, ville inte komma dit, då de utsade att ”jag klarar inte att besöka den platsen igen, där jag har så starka minnen av lidande”.

 

Vi samlades ett 20-tal personer, antog preliminära stadgar och utsåg en interimsstyrelse.

Vi beslutade att arbeta för att samhället antar en lagstiftning och regelsystem som minimerar riskerna för sadism, sexuella övergrepp och vanvård. Vi vet att samhället är mycket okänsligt för vädjande om humanitet, men är mycket känsligt för ekonomiska frågor. Dvs att om vanvården kostar pengar, då är myndigheterna påverkbara. Det är anledningen till att vi också måste agera med skadeståndskrav, såsom skett i Norge, England, Australien och många andra länder. Vi har därför startat med att ingiva skrivelse till Göteborgs stad, där vi kräver ursäkter för det lidande och den vanvård som förekom på Vidkärr, samt om skadestånd. Det kommer att tjäna som ett pilotfall för övriga huvudmän inom barnavården.

 

Efter 2 månader svarade staden med; ”de har kontrollerat i arkiven och inte funnit anmärkningar vid gjorda inspektioner och därmed finns det inte underlag för skadestånd!” Alltså, eftersom sadisterna inte journalfört sina missgärningar i form av slag, tvångsbälten, sexövergrepp och annat – så menar staden att detta inte har hänt – sen spelar det ingen roll hur många som i dag kan vittna om det. Men vi får gå vidare med detta.

 

Hur kan det vara att vi människor kan vara inhumana och kärlekslösa i våra relationer och då i synnerhet inom omvårdnaden, där vi förväntar oss kärlek och åtminstone human respekt?

 

Tja, jag må här svara själv och då kanske mycket provokativt.

 

Vad jag vet så förekommer inga ordentliga urvalstester för dem som skall anställas inom vårdområdena – tester där man kontrollerar personens lämplighet ur ett hygglighetsperspektiv. Det är inte fråga om att vara formellt behörig, utan det är mänsklighet och värme som är de viktigaste faktorerna. Alltså inte om man har betyg inom psykologi och annan beteendevetenskap, om man är religiös, har god social ställning, är en ansedd medborgare, osv. Sådana faktorer utgör inga som helst garantier för lämplighet att på ett omtänksamt sätt arbeta med omvårdnad.

 

Av egen och andras erfarenhet konstaterar jag att det var dem med högsta formella kompetensen som var de värsta djävlarna på barnhemmen och socialbyråerna. Det förekom visst kärlek även på de värsta barnhemmen, men då nästan alltid mellan barn och den oskolade personalen, dvs kökspersonal, biträden och praktikanter.

 

Jag vill säga att skolning inom beteendevetenskap inte i någon högre utsträckning betyder att människor blir mer kärleksfulla och förstående. Vänskap, gemenskap och hygglighet är något som man har av naturen och det kan mycket lite påverkas av skolgång. Alltså, för att bli en god vårdare, räcker det inte med utbildning – den måste vara parad med nämnda goda egenskaper.

 

Vad skolgången borde medföra, är självinsikt om huruvida en person är lämplig eller inte för att arbeta inom omvårdnad. Jag tror knappast någon försöker att göra en objektiv bedömning av sej själv, utan de fortsätter och besätter tjänster som de borde inse att de är uppenbart olämpliga för.

 

Det sägs mej att utbildning i betendevetenskap är så mycket bättre i dag. Men det påverkar i nuläget knappast systemet i någon högre grad, enär de gammelutbildade bromsklossarna sitter kvar på chefsposter och sätter sin prägel på systemet. Och de nya goda krafterna står ofta inte ut med att se sin oförmåga att påverka systemet och lämnar det därför.

 

Vi måste gå till grunden med att inse människans verkliga karaktär, för att förstå att så mycket missförhållande kan förevara:

Hur mycket har vi inte hört den patetiska lögnen om att ”alla människor är goda innerst inne”. Djädrans struntprat!!! Vi är alla en kombination av goda och onda egenskaper. Det kommer till uttryck i våra sysselsättningar och relationer. Det är inte heller så att Svenskar eller något annat folk skulle vara mer kärleksfulla, eller kärlekslösa, än någon annan folkgrupp.

Dagligen ser vi exempel på sadism och grymhet i alla samhällssystem. För att begränsa möjligheterna för sadister och maktmissbrukare att utöva sina perversioner, så stiftar vi lagar och regelsystem. Därav våra konventioner om Mänskliga rättigheter, Barnkonventioner osv. Egentligen är det inte annat än beviset på människans ondska – att vi inte med humanitet, kärlek och solidaritet kan upprätthålla en rätts- och förnuftsordning, utan måste utarbeta lagar emot inhumanitet.

 

Men dessa rättsregler då, konventioner om barn- och mänskliga rättigheter – med dem borde väl samhället fungera hyggligt och bra? Nej, statsmakter, myndigheter och andra struntar till stor del i dessa mänsklighetens skyddskonventioner och humanitära lagar. Och det är hart när omöjligt att få ärenden prövade i några rättsinstanser vad gäller brott mot dessa mänskliga rättigheter och konventioner.

 

Vi befinner oss alltså alla på en skala mellan godhet och ondska. Ingen är till 100% god och ingen till 100% ond. Även de mest grymma och maktgalna människor har sina sentimentala och patetiska stunder där de kan ge uttryck för kärlek. Den som i sådant ögonblick träffar den nästan allt igenom onde, kommer att bedöma – ”han är god innerst inne”. Lappri!

Ser vi till de djurskyddslagar som infördes i Tyskland under Nazismen och som i huvudsak Göring låg bakom, skulle vi bedöma Nazismen som en innerst inne sympatisk ideologi. De var också först med att införa Barnbidrag. Var det av kärleksfull omtanke om fattiga barnfamiljer? Nej, det var för att åstadkomma ett ökat barnafödande, så att man fick fler människor till armé och produktion!

 

Att leva med en psykisk defekt av vara sadist, egoist och makthungrig är självfallet mycket frustrerande. Man kan mycket begränsat ge uttryck för sina böjelser i umgängeslivet. Dessa negativa egenskaper är lika starka som sexualdrift, hunger och sömnbehov. Då finns möjligheter av att söka sej till arbetsområden där man kan ge uttryck för sina perversioner. Så har alltid skett, sadister har historiskt sökt sej till militär, polis, omvårdnad och vi har fått en överrepresentation av sadister och makthungriga inom dessa områden. Nu har möjligheterna att utöva sina perversioner inom armén och polisen begränsats av ett snävare regelsystem, och ökad inblick i verksamheterna. Men vi kan fortfarande se bilder av ett antal poliser som med batonger pucklar på en flicka som ligger försvarslös på marken. Eller befäl som grymt hunsar med sina soldater och i krigs- och oros-situationer beordrar dem att utföra grymma gärningar.

 

Jag har självfallet träffat utmärkta poliser och militärer, som absolut har rätt inställning till sitt arbete. Vad jag säger är att vi ändå har en överrepresentation av sadister och maktfullkomliga inom dessa yrken.

 

Tyvärr är de negativa elementen oftast tongivande och sätter sin prägel på systemen. Såsom de sadistiska barnhemsföreståndare och barnhemsläkare många av oss själva utsatts för.

 

Jag hade tänkt undvika att tala i mitt eget ärende, men bör nog här exemplifiera mina påståenden (jag har min personakt här från barnhemstiden, som jag fått ut från Göteborgs Stadsarkiv).

 

Som 4-5 åring blev jag flera gånger dömd till bestraffning i form av isolering i ett rum på sjukavdelningen. Detta beslutat av barnhemsläkaren och föreståndaren på Vidkärr. Isoleringen gick så till att jag stängdes in i ett rum med bara en säng på golvet. Inga leksaker. Första dagen brukande jag få sele, en slags tvångströja, fastbunden så att jag bara kunde ligga och titta i taket. Nästa dag kunde jag röra mej fritt i rummet. Bestraffningen varade 3-14 dar, beroende av ”visad ånger och skötsamhet”. Vid 4-de sådant bestraffningstillfälle, som jag ådömts för att jag skulle förstört körriktningsvisaren på läkarens bil, kom min mor på oväntat besök. Ett biträde skvallrade för mor och det blev en skandalhistoria som återgavs i de flesta tidningar och var uppe i riksdagsdebatt.

 

Bestraffningarna tog sej många former. Så t.ex. blev jag som 4-5 åring bestraffad med att gå klädd i klänning bland 200 andra ungar, för att jag kissade i sängen. Självklart blev jag ett mobboffer. Jag fick inte hälsa på mamma över julen som bestraffning för sängvätningen. Från 7 års ålder fick jag tvätta mina pisslakan själv i iskallt vatten.

 

För avslöjandet efter isoleringsstraffet, då läkaren och barnhemsföreståndaren blev uthängda, bestraffades jag och min bror med att man bedömde ”att jag och bror hade menlig inverkan på varann och blev därför skilda åt,”. Man skickar bror till ett barnhem utanför Stockholm och mej till Kullens spädbarnshem utanför Alingsås. För att därmed också omöjliggöra för mor, som bor i Göteborg, att ha kontakt med oss.

 

Jag hade redan då tvångsmedicinerats med lugnande medicin och åsatts stämpeln ”psykopat”. Broder Bengt fick stämpeln ’”obegåvad”. Han blev sedan debattör, vismakare med tänkvärda texter, ytterligt bildad och kunnig på många områden och miljonär som snusproducent. Vad skall då icke de begåvade kunna åstadkomma!

 

Mor hade i socialhandlingarna kommit att betecknas: ”Troligen tattare”. Det fanns inget fog för det påståendet, men även om så vore – har man rätt att särbebehandla barnen av etnicitet?

Journaler från 20-50-tal utvisar rasism där barn bedömdes efter genotyp och hereditet. Det var dessutom uteslutande fattigfolks barn som omhändertogs.

 

Vi hade tagits till barnhemmet under utpressning, där man sa till mor: ”Du får skriva på här att du lämnat barnen frivilligt. Då kan du hälsa på dem på barnhemmet. Skriver du inte på, så tar vi dem ändå och då får du inte se dem mer!”

Sedan använde man sej av samma utpressning för att sterilisera mor.

 

För två veckor sedan besökte vi Socialdepartementet. Vi fick då höra att 70% av omhändertagande av barn skedde på frivilliggrund. Så på departementet är man omedveten om det manipulerande föräldrar utsätts för av därtill skolade beteendevetare, samt hotelserna om ”gör ni inte som vi vill …!”

 

Vad skulle jag som 7-åring på ett spädbarnshem att göra? I stort sett hade jag en hygglig tid där, även om jag nån gång fick utstå fysisk misshandel av en manlig assistent. Föreståndarinnan var en rar gammal dam. Men ofta blev jag vittne till hur småbarnen tvångsmatades med sina spyor, när de inte tålde maten.

 

Trots att test utvisat att jag då hade en hög intelligens, skickades jag som 8-åring till ett barnhem för psykopater och fick gå i en undermålig skola. På alla barnhem hade man blott personal för övervakning av barnen och de praktiska uppgifter som behövdes. Personalbehovet minimerades av att barnen fick utföra all städning, disk, trädgårdsarbete och på vintern även visst skogsarbete (för att få fram ved till uppvärmning av husen). Det fanns inte personal till hjälp vid läxläsning och skolproblem.

 

Jag kom att bli föreståndarinnans hackkyckling. En framstående barnpsykiatriker, Alice Hellström, hade introducerat en ny pedagogik från Amerika som innefattade att barnen inte fick agas. Synd bara att personalen tydligen inte kände till det!

Alice Hellström undersökte självfallet alla barn och skrev sina utlåtanden. Men dessa blev bara till ett eko av den information föreståndarinnan gav henne. I mitt fall tillskrevs jag de egenskaper såsom snattare och kamratförtryckare. Trots att man inte kunde påvisa något kriminellt, så skickades jag till ungdomsvårdsskola i Kalmar när jag var 11 år.

 

I förarbetena skriver en socialassistent/barnavårdsman ”Man kan väl säga att Kent är så vanartad att särskilda åtgärder krävas för hans tillrättaförande, ty eljest kan han ju inte bli omhändertagen enligt § 22 c, bvl, vilket ju fordras för hans ansökan till skolhem” dvs Ungdomsvårdskola.

 

Man hade fått problem om mor protesterat. Men henne tutar man i: ”Kent är ju så intelligent och nu har vi ordnat så att han kan få komma till ett skolhem och få en fin utbildning…” och säg den mor som inte sväljer det!

 

Man uttrycker också att jag är gravt miljöskadad. Eftersom jag bara växt upp på barnhem så måste jag väl ha blivit miljöskadad där. Detta skall man då råda bot på genom att skicka mej till än mer olämpligt umgänge och fängelselika förhållanden, ty ungdomsvårdskolorna var till för den tidens värstingar. Borde då inte barnomsorgsmyndigheterna, efter att ha visat sin totala inkompetens, i stället ordnat för goda hemförhållanden och skrivit hem mej

 

Göteborgs stad hade smaklösheten att placera en staty vid entrén till Vidkärr efter det att barnhemmet lades ner. Statyn ENSAM av skulptrisen Margareta Ryndel är mycket fin och föreställer ett skrämt litet barn hopkrupet i en hörna. Sedan åsätter staden  texten:

 

Under åren 1935-1976

har många barn mött kärlek

och omtanke på Vidkärrs barnhem

och fått en god start i livet.

 

Vilket urbota hån – verkligheten var den motsatta. Nu har 13 Vidkärrsbarn krävt av staden att texten skall bytas ut mot;

 

Göteborgs stad ber barnhemsbarnen på Vidkärr om ursäkt för den vanvård och de övergrepp som många utsattes för under sin vistelse på barnhemmet.

 

Vi har fått svar också på den skrivelsen; ”Vi är bara 13 stycken som begärt utbyte av texten – det räcker inte!” Jag menar att det är 100% av de tillfrågade. Men vi kommer att bli fler som kräver detta utbyte.

 

Åter till frågorna om olämplig personal. En större grupp än sadister och sexualdårar är förstås de som är olämpliga på andra grunder. Ofta har de dålig människokännedom och saknar kärlek och medkänsla. De vet inte om det själva, de bara tror sej vara lämpliga och särskilt då i kraft av socialskolor och praktik. De motiverar sina åtgärder med; ”För Barnets Bästa”. När dom egentligen menar: för sitt eget, socialapparatens, behandlingshemmets, fosterhemmets… bästa. Förresten - vem bestämmer vad som är Barnets Bästa? Har barnet eller föräldrarna något att säga till om?

Ni har nog hört uttrycket; ”O frihet – vilka brott begås icke i ditt namn” Jag travesterar det och säger: ”För Barnens Bästa – vilka brott begås icke i ditt namn”!

 

När föräldrar protesterar och vänder sej till Socialstyrelse, Tingsrätt, Länsrätt osv, så sitter där personer som är lojala med systemet och har själva lika lite kunskap och känsla för det de beslutar om. JO-institutionen är totalt värdelös när det gäller att tillvarata medborgares mänskliga rättigheter. Det är ytterst sällan att någon får JOs stöd emot myndighetsterrorism. Ett JO-avskrivet ärende blir därmed en sanktion av att myndigheten gjort riktigt och detta leder till felaktig praxis.

 

Av det hittills sagda får Ni inte tro att jag motsätter mej allt tvångsomhändertagande och att jag dömer ut varje vårdinstitution. Det finns säkert institutioner och fosterhem som är de bästa exempel på god barnavård och så även inom annan vård. Vi måste söka upp dem och framhäva deras goda exempel.

Jag är tacksam för att socialmyndigheterna ofta ingriper även med tvångsomhändertagande, där barnen uppenbart lider skada i hemmen. Men jag motsätter mej att man tillgriper tvångsomhändertagande och splittring av familjer såsom en första åtgärd. Jag menar att först skall man pröva alla möjligheter till att skapa goda förhållanden i familjen. Om det då inte fungerar så måste ett tvångsomhändertagande ske. Man skall då, om möjligt, placera barnen hos släkt o vänner i stället för institutionsvård och tvivelaktiga fosterhem. Man skall genast påbörja ett arbete av att så snart möjligt skapa goda hemförhållanden.

 

Tills nu har man i stor utsträckning satt i system att splittra omhändertagna syskon i strid mot svensk sociallagsstiftnings nuvarande målsättning.. Man kan skicka det ena barnet till Jämtland och det andra till Blekinge fast föräldrarna bor i Göteborg. Men skall inte få splittra syskon såvitt inte mycket starka skäl talar därför. Man skall helst inte placera barnen längre bort från föräldrar än att de lätt kan besöka sina barn, såvitt inte mycket starka skäl talar däremot.

 

Ett särskilt skäl för omhändertagande är incest och pedofili. Det är mycket allvarliga händelser! Men hur är det på institutioner och fosterhem? Där utsätts barn för sexuella övergrepp i långt större utsträckning än i hemmen! I Dagens Eko i Radion kunde vi den 18 maj höra att 1/3 av sexövergreppen mot barn skedde på institutioner och fosterhem. Om vi då betänker att det är några procent av landets barn som är tvångsomhändertagna, så blir sannolikheten att råka ut för sexövergrepp oerhört stor. Och det är också den uppfattning jag fått av alla dem jag varit i kontakt med – flertalet flickor har blivit sexuellt antastade.

Barn har ofta väldigt svårt att bli trodda när de uppger att de misshandlas och blir sexuellt utnyttjade av föräldrar. Men hur är det under omhändertagande? Barnet har knappast någon chans alls att bli trott!

 

Vid några tillfällen klagade jag själv till min mor när oförrätter begåtts mot mej. När hon försökte ta upp saken med Barnavårdsnämnd eller direkt med barnhemmet, så fick hon oftast bara svaret; ”Kent är en väldigt trevlig pojke, men han har lite väl livlig fantasi, man kan inte tro på allt han säger!”

 

Det är en mycket svår procedur att bli godkänd som adoptivförälder, en procedur som vanligen tar 3-5 år. Allt skall genomlysas och utredas vad gäller lämplighet. Men hur är det med institutioner och fosterhem?

 

Riksrevisionsverket genomförde en granskning 2002 och rapporterar att av HVB-hemmen hade 13% av dem över huvud taget inte kontrollerats alls under 5 år. I genomsnitt hade inspektioner blott skett vid 2 tillfällen under 5 år. Inspektionerna blir nästan alltid förhandsanmälda och hemmet ställer allting i ordning så att det ser tjusigt ut.

 

För flertalet hem ansvarade en beteendevetare som kollegialt granskas av en annan beteendevetare. HVB-hem med kommunalt huvudmannaansvar, drivet i kommunal regi, eller som bolag med lokala ägarintressen bland anställda inom omsorgen skall inspektera sej själva. Horribelt! Med undantag för Skåne och någon enstaka kommun, så tillfrågas icke barn och föräldrar vid dessa inspektioner.

 

Inspektionerna bör ske minst 4 gånger per år och av oberoende tjänstemän. Dvs inspektörerna får inte vara knutna till Kommunen eller berörd Länsstyrelse. Inspektionerna skall göras oanmälda. Barnen skall i högsta grad intervjuas. Inspektörerna skall vara proffs och resa landet runt för att också kunna ställa tillrätta och även vidareförmedla goda exempel.

 

Hur står det då till med fosterhemmen, som man nu åsatt det tjusigare namnet ”Familjehem”. Det har varit en uttalad ambition under 90-talet att hellre placera barn i fosterhem än på institution. I praktiken har det sedan blivit tvärt om.

 

Hur väljs fosterhemmen ut och vilken kontroll utövas över dem? Tja, i princip efter kriteriet att fosterföräldrarna skall vara straffria och åtnjuta gott anseende. Men det är en kontroll som är ytterligt blygsam jämfört med de kontroller som görs av adoptivföräldrar.

 

Sedan är det samma brist på kontroller som på institutionerna. Något förhandsanmält besök någon gång.

 

Historiskt så har barnen utnyttjats hänsynslöst som arbetskraft. I Norge och Finland finns uttrycket där bonden uttalar: ”Skall vi skaffa gris eller skall vi ta ett fosterbarn?”

 

Helt uppenbart är att en stor andel av fosterhemmen enbart drivs av förtjänstintressen. Ett fosterbarn kostar i snitt 700 kr per dag (inkluderat ’administration’ som kostar drygt hälften av dessa pengar)– vart i jösse namn går de pengarna.

 

Jag har fått höra många berättelser om hur barn har det på fosterhem, i synnerhet hos fosterföräldrar som utövar sin gärning i religiöst patos. Ett typexempel är det finska krigsbarnet Anja Tyni, som skrivit en bok ”Finnungen” – en kuslig berättelse över hur det verkligen kan förhålla sej. Eller också Krister Lummes bok, Guds lilla barnaskara’ där han beskriver sin uppväxt på ett barnhem drivet med religiösa förtecken. Det finns minst 20 andra böcker skrivna av barnhemsbarn. De är oerhört samstämmiga i sina beskrivningar om den organiserade vanvården och myndighetsterrorismen.

 

Vad kostar oss samhällets vanvård av barn? Myndigheterna publicerar inga utvärderingar och uppföljningsresultat, förmodligen för att det skulle peka på katastrofala förhållanden. Vi vet ändå att institutions- och fosterbarn är avsevärt överrepresenterade på våra ungdomsvårdsskolor, fängelser, psykiatriska kliniker… Självmordsfrekvensen är avsevärt förhöjd. Utbildningsnivån är genomsnittligt låg.

 

Många har kunnat bemästra sina psykskador under sitt aktiva liv, då de haft fullt upp med den egna familjen, arbetsliv o annat. Men i medelåldern när aktiviteterna avtar, då kommer minnena som ofta aldrig bearbetats och det resulterar i svårare psykstörningar med kanske långvariga sjukskrivningar. Vad kostar inte allt detta, jämfört med den förhållandevis låga kostnad av att sätta in adekvata åtgärder från början?!

 

Vi har ca 15 000 barn omhändertagna. Till en kostnad av uppåt 10 miljarder. Ett barn på institution kostar i genomsnitt över 3 000 kr per dag, dvs 1 miljon om året och fosterhemsplacerade drygt 700 kr.

 

Det mesta av barnavården vad gäller omhändertaganden drivs idag utifrån affärsperspektiv. Flertalet HVB-hem drivs med vinstintressen. Även här gjorde Ylva Mårtens ett informativt radioprogram betitlat ”Barnavård i bolagsform”. Och fosterhemmen kan också göra sej en hacka. Jag har hört flera exempel på att man anger missyttringar hos omhändertagna barn, för att kunna behålla dem längre inom omsorgen och därmed tjäna bättre. Fosterhem anger att deras skyddslingar har skolproblem och därför måste gå i specialklasser och få stödundervisning – då får fosterhemmet högre ersättningar.

 

Men det viktigaste är ändå att komma tillrätta med det lidande barn och föräldrar får utstå, på grund av vanvård och myndighetsmissbruk. Orsakerna till dessa missyttringar måste bekämpas och jag ser 3 huvudvägar:

 

1.     Vettiga lämplighetstester av socialmyndigheters personal.

2.     Vettiga tester av institutioners och fosterhems lämplighet.

3.     Vettiga löner inom vårdområdena. Det får inte vara så att samhällets viktigaste uppgifter har låg status och är de lägst avlönade. Det medför att  man begränsar urvalet – många lämpliga personer söker sej inte till vårdområdena och socialsystemet får ta vad helst personal de kan få. Så det blir en blandning av dugliga och odugliga människor i vården.

 

Av det här sagda, hoppas jag att några fått idéer om vad som är fel i våra omvårdnadsprogram, att några inom vården går till självrannsakan och att vårt arbete skall leda till bättre förhållanden inom vårdområdena.

 

 

 

Samhällets styvbarn


Fd barnhems- och fosterbarn har bildat en stödförening

NKMR:s symposium och årsmöte den 5 juni 2004

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

Rättsligt efterspel för barns död

Rättsligt efterspel för barns död

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

 

Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida

 

 

 

 

Den 13-åriga flickan dog av brusten blindtarm eftersom föräldrarna inte tog henne till sjukhus i tid. Före den tragiska händelsen granskades familjen av socialförvaltningen - men utredningen lades ner.

I april 2003 dömdes föräldrarna vid en tingsrätt i Småland till villkorlig dom och 75 dagsböter vardera för vållande till annans död. Rätten konstaterar att de inte tycks ha varit fullt medvetna om de rättigheter och skyldigheter de haft gällande grundläggande mänskliga rättigheter och behov. Föräldrarna anses vara utvecklingsstörda.

 

Båda har förnekat brott.

Det var för knappt ett år sedan som den förståndshandikappade och autistiska flickan blev sjuk. Föräldrarna trodde att hon hade maginfluensa, men flickan blev sämre och efter några dagar kunde hon inte behålla vare sig mat eller dryck.

Inte förrän efter ytterligare något dygn, när flickan var blå om läpparna, tog paret den svårt sjuka flickan till akuten i den egna bilen. Kort efter ankomsten kunde läkarna konstatera att hon var död.

Utredningen visade att dödsorsaken var brusten blindtarm med bukhinneinflammation och tarmstopp. Enligt läkare hade flickans liv kunnat räddas om hon fått vård tidigare.

- Det fanns ingen anledning för oss att tro att föräldrarna inte skulle kunna klara en akut kris. Men med facit i hand skulle vi ha jobbat mer aktivt med att hitta ett alternativt boende för flickan, säger Smålandskommunens socialchef till TT.

Socialförvaltningen hade tidigare utrett familjen och resultatet blev att de ansågs behöva visst stöd och råd. Den sista utredningen lades ner i december 2001. Detta trots att situation var så allvarlig att ett tvångsomhändertagande diskuterades.

Efter flickans död anmäldes socialnämndens hantering av ärendet till länsstyrelsen av personal på flickans skola som tidigare hade gjort en anmälan till socialförvaltningen. Länsstyrelsen kritiserar vissa delar av kommunens agerande men finner samtidigt att inget pekat på att föräldrarna inte kunde ta flickan till läkare vid behov. Samtidigt konstaterar myndigheten att budgettekniska överväganden försvårat snabba och effektiva lösningar för familjen.

Enligt socialchefen bestod svårigheterna främst i att hitta ett fosterhem till flickan.

 

Det är märkligt att föräldrarna - som anses vara utvecklingsstörda - inte har fått hjälp av socialtjänsten. "(b)udgettekniska överväganden" kan inte åberopas som ursäkt. Det är ännu mer anmärkningsvärt att föräldrarna - som ju anses vara utvecklingsstörda - har åtalats och dömts för vållande till annans död när man betänker sig att inget åtal har väckts mot fosterföräldrarna till Daniel Sigström, som var valda, dvs handplockade av socialtjänsten i Gottsunda kommun, Uppsala. Daniel dog av ett svårt epileptiskt anfall pga de inte tog honom till sjukhus. Det är synnerligen anmärkningsvärt att man ställer större krav på utvecklingsstörda föräldrar än på fosterföräldrar som betalas av skattemedel.

 

 

 

Varför dog Daniel, 14 år?

Maciej Zaremba

 

Likhet inför lagen?

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Rättsövergrepp i incestmål

Rättsövergrepp i incestmål 

Av HARALD WIGFORSS, Fd chefredaktör för Handelstidningen

 

Skärpta beviskrav och större öppenhet behövs, skriver Harald Wigforss.

 

  

Harald Wigforss var fd chefredaktör för Handelstidningen. Artikeln är tidigare publicerad i Uppsala Nya Tidning (UNT) den 12 oktober 1995.

Artikeln återges här med det benägna tillståndet av författarens efterlevande.

NKMR:s kommentar: Harald Wigforss artikel är snart sju år gammal. Faran för män att fortfarande bli utsatta för falska anklagelser med därav följande kränkande behandling av förhörspolis, åklagare m m och sedan bli dömda till långvariga fängelsestraff kvarstår än i dag.
Den 5 april 2002 tog fd kammaråklagare Stefan Holmlin sitt liv. Han hade blivit utsatt för falska anklagelser om sexövergrepp mot sin styvdotter i samband med en vårdnadstvist med sin f d fru.
Nyligen beslutade Riksåklagaren att fastslå som princip att barns vittnesmål räcker inte för väckande av åtal vid anklagelser om sexuella övergrepp.

Frågan som måste ställas är:
Har rättssystemet lärt sig av alla sina misstag som har ödelagt så många liv?

 

 

 

H ÖGSTA DOMSTOLEN kan ändra sig. För ett halvår sedan avslog den en 66-årig mans ansökan om resning. Han hade mot sitt nekande dömts till fyra års fängelse och ett skyhögt skadestånd för att ha misshandlat och våldtagit sin sons styvdotter. (Jag skrev om fallet i UNT 20 december 1994 och 23 mars 1995.

 

HD har nu behandlat en andra ansökan om resning av samme man. Denna gång beviljades den.

 

Ett pågående rättsövergrepp har därmed hejdats, man får hoppas för gott. Framtiden kan bli bättre för en olycksdrabbad familj. Men det förflutna kan inte göras ogjort.

 

VAD SOM FÖRMÅDDE domstolen att vända på klacken var att målsäganden påvisades ha ljugit om sina sexuella kontakter med en pojkvän, något som i hög grad påverkar utredningen i övrigt. Detta hade enligt HD inte ensamt motiverat resning, men tillsammans med vad som framkom vid förra resningsansökan blev det avgörande.

 

Vad som skedde den gången var framför allt att slutsatserna i en rättsläkares intyg om skador i flickans underliv totalhavererade. "Synnerliga skäl" föreligger alltså, menar HD, att på nytt pröva om 66-åringen begått de brott för vilka han dömts, senast i Svea hovrätt som nu får pröva sitt eget domslut.

 

NYLIGEN BEVILJADE Högsta domstolen resning i ett annat incestmål, påfallande likt 66-åringens. Där hade målsäganden, en tonåring, tagit tillbaka den anklagelse mot sin styvfar som en terapeut förmått henne framföra.

 

Varje sådan händelse sänder en stöt genom publiken. Vad är det som pågår bakom de lyckta dörrarna? Men intresset brukar snabbt falna, varpå det journalistiska skummet flyttar över till något annat bekymmer. Så mycket större skäl att stanna och tänka efter. Om någon genom obevisade påståenden kan få rättsväsendet att fängsla, skandalisera och ruinera en omvittnat skötsam medmäniska, då är vi illa ute.

 

JAG HÅLLER MIG till den 66-årige lärarens fall, det enda jag har kunnat tränga in i. Det är emellertid en klar och riskabel möjlighet att de problem man finner där förekommer också i andra rättsfall av samma typ.

 

Nya omständigheter och bevis kan enligt lagen innebära en grund för resning. Det nya som framkommit i detta fall är inte nyare än att det hela tiden funnits till hands eller kunnat kallas fram. Flickans pojkvän har inte först nu dykt upp i sinnevärlden, och slutsatserna i rättsläkarens intyg har aldrig varit något annat än ett fördomsfullt misstag. Domstolarna har beslutat på grundval av en ofullständig, för att inte säga bristfällig utredning.

 

VARFÖR? Riksåklagaren står till tjänst med en förklaring. Med en papegojas ihärdighet upprepar detta ämbete då det avstyrker resning: "Domstolarna har ju funnit flickan trovärdig." Alldeles riktigt, och i detta har de synbarligen misstagit sig. Vad de en gång har tyckt blir inte rätt bara för att de tyckt det.

 

Men det kan lätt bli bestående. Att en felaktig bevisvärdering i och för sig inte utgör någon grund för resning i målet är en upplysning som torde förvåna många lekmän. Lägg därtill att Högsta domstolen inte så ofta använder sin rätt att säga sista ordet. Vi tycks i stor utsträckning ha en ordning byggd på två instanser. Ett fel i bevisvärderingen kan avancera genom tingsrätt och hovrätt och aldrig bli rättat.

 

VAD SOM GICK snett i 66-åringens fall var såvitt jag kan förstå detta. Domstolarna tyckte sig få sin tro på flickan bekräftad genom "annan bevisning". När denna visade sig ingenting kunna bevisa avslog likväl HD en ansökan om resning. Nu byggde domen i realiteten inte längre på någonting annat än flickans uppgifter.

 

Det räcker inte. "Efter ens tal skall ingen dömas", sade man förr. Innan den fria bevisföringen stadfästes 1942 var detta en lagregel, alltjämt är det ett budord som skall respekteras i brottmål.

 

Högsta domstolen har dessutom så sent som för tre år sedan inskärpt att det i sexualmål inte är "tillräckligt" att målsägandens uppgifter framstår som mer tillförlitliga än den tilltalades. I det fall jag har skriver om var målsäganden mindre trovärdig än den misstänkte.

 

ATT DÖMA ÄR också att bedöma. Domaren trampar förrädisk mark. Det är en av våra fasta och oersättliga rättsgrundsatser att den tilltalades gärningsmannaskap skall vara ställt "utom rimligt tvivel". I praktiken varierar tolkningarna, tex av parters och vittnens trovärdighet.

 

En erkänd auktoritet bland våra rättslärda har funnit fog för denna vemodiga reflexion: "Klokt är att besinna, att rättvisans handhavande är, låt vara av mig en smula tillspetsat uttryckt, det största av hittills konstruerade lotterier." (Carl M Elwing i skriften Brott och brottmål.)

 

DET TYCKS VAD incestmålen  beträffar finnas en utbredd olust över djupsinniga experter som med ledande frågor avlockar ungdomar hiskliga bekännelser. Man oroar sig också för att våldtäktsmän går fria i brist på bevis. Bevis är omistliga, de falska bevisen en fara.

 

Själv är jag inte i tvivel om vad som är den främsta lärdomen av målet mot 66-åringen. Den grundläggande utredningen som är så avgörande för det psykologiska klimatet i hela processen måste vara bättre än här. Vad ett effektivt försvar kan uträtta blev uppenbart vid behandlingen av den dömdes resningsansökan. Hade denna insats uteblivit skulle hans sak varit förlorad. Åklagaren hade inte rört ett finger.

 

Det måste betonas - men ursäkta alla dessa självklarheter - att åklagarens uppgift inte medför något ensidighetens privilegium utan tvärtom en plikt till objektivitet. De värsta rättsövergreppen är de som rätten själv begår: att utmäta straff där inget brott finns.

 

MIN ANDRA SLUTSATS är att hemligstämpeln är ett fördärv när den som i dessa mål tvingas med nära nog total mörkläggning som följd. Namn är inte väsentliga för publiciteten och skall skyddas, men rättsfallens detaljer i övrigt borde i långt större utsträckning göras tillgängliga för offentligheten.

 

Som det nu är redogör domstolarna så kortfattat för saken att meddelandet i de flesta fall blir intresselöst. Kunniga och eftertänksamma personer ur allmänheten skulle kunna bistå rättskipningen med vad den alltid behöver, en upplyst diskussion, men dessa tidningsläsare får ingenting ut av notiserna och kan ingenting tycka.

 

Tillsätt en utredning med uppgift att ge offentlighet åt allt det väsentliga i dessa mål. Det tjocka lagret av sekretess är ytterligare en fara för att en felaktig dom består för alltid.

 


Varför tar svenska domstolar inte lärdom? Av Rudolf Schlaug

 

Sex-krigens tragedie. Av Max Iversen

Hemligheter och minnen. Av Lena Hellblom Sjögren

Rättsröta vid behandling av misstänkta för sexualbrott. Av Knut Ahnlund

Incesthysterin och Domstolarna. Av Max Scharnberg

Sexualhysterin. Av Björn Gudmundsson

Tillbaka till Artikelindex

 

 

Rättshaverister – problem eller utmaning?

Rättshaverister – problem eller utmaning?

Av Göran Lambertz, Justitiekansler

 

 


Göran Lambertz är som bekant Sveriges justitiekansler.
Uppsatsen är skriven för Nordiska Juristmötet, den 28 februari 2005. Den är också publicerad i Juraportal.dk
Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

Rättshaverister eller kverulanter. Så brukar vi kalla personer som har tappat allt förtroende för myndigheterna, som angriper systemet och dess företrädare med orimliga beskyllningar och som i all sin misstänksamhet har förlorat mycket av förankringen i verkligheten. De är ett problem både för sig själva och för oss i rättsväsendet och förvaltningen. Men de är också ett tecken på bakomliggande problem hos domstolar och myndigheter, såsom brådska, stress, dåligt engagemang och bristande kvalitet. Så påstås i alla fall i denna uppsats, som framför allt ställer frågan vilka insatser som kan göras för att missnöjda personer inte skall behöva utvecklas till rättshaverister. Att skapa ett sådant system är utmaningen. Men kan denna uppgift vara prioriterad för oss jurister? I vilken mån har vi anledning att i vår yrkesroll ta hänsyn till sådana fenomen som kränkningens mekanismer och det mänskliga behovet av upprättelse?

1  Inledning

Jag börjar detta referat med en berättelse ur verkligheten.

    En man med iranskt ursprung kom till Sverige år 1990. Vi kallar honom AR. Han arbetade under flera år som tolk och översättare vid sidan om studier på universitetet i Stockholm. Studierna gick ganska bra, men när han skrev en tiopoängsuppsats i statskunskap blev han osams med läraren. Denne vägrade godkänna uppsatsen, som enligt läraren i alltför hög grad plagierade en tidskriftsartikel av en statsvetenskaplig auktoritet. AR blev djupt kränkt och anklagade läraren för rasism. Under protest arbetade han om uppsatsen en del, men lärarens omdöme kvarstod och uppsatsen underkändes. AR försökte få beslutet ändrat genom att vända sig till fakultetens dekanus och universitetets rektor, men utan framgång. Hans klagomål till Högskoleverket lämnades utan åtgärd, liksom hans anmälan till polis och åklagare. Efter anmälan mot universitetet och Högskoleverket till Justitiekanslern beslöt denne att inte granska ärendet närmare. Justitieombudsmannen fick också en anmälan men hänvisade bara till Justitiekanslerns beslut. Under lång tid skrev sedan AR långa brev till framför allt Riksåklagaren och Justitiekanslern med allt häftigare anklagelser om sammansvärjningar, vänskapskorruption m.m. Även anklagelser om undanskaffande av allmänna handlingar, illvilligt bemötande, allvarliga språkbrister hos myndigheterna och mycket annat förekom.

    Detta är alltså ett verkligt fall, som jag dock har friserat lite grand. Man får säga att AR utvecklades till en rättshaverist – på danska och norska en kværulant/kverulant[1]. Den kränkning han ansåg sig utsatt för kom så småningom att överskugga allt annat i hans tillvaro. Hans anklagelser blev allt hätskare och alltmer orimliga. Han tycks till sist ha förlorat det mesta av sin verklighetsförankring.

    Rättshaveristerna är en säregen grupp personer som väcker blandade reaktioner, allt från medlidande och skratt till uppgivenhet och undran. Mindre ofta beslutsamhet. Vi vet inte riktigt hur vi skall hantera dessa personer, hur mycket tid de skall få ta för oss och i vad mån vi helt enkelt kan ignorera dem när de är ovänliga eller ovettiga. Många av oss jurister är osäkra på om vi på något sätt borde känna ansvar för rättshaveristerna, eller om det är sjukvården, socialtjänsten eller kanske bara individerna själva som bör gripa sig an problemet. Vi bläddrar i våra lagböcker, men där finns sällan några svar.

    Vilka är de egentligen, rättshaveristerna? Varför har de blivit som de blivit? Har vi jurister någon skuld till deras öde? Hur skall vi förhålla oss till dem? Representerar de ett problem som vi bör försöka lösa? Eller kanske rentav en intressant och viktig utmaning? Detta är några av de frågor som skall diskuteras i den här uppsatsen.

2  Varför skall vi intressera oss för rättshaverister?

Syftet med uppsatsen är att presentera rättshaveristerna och diskutera frågor om orsaker, ansvar, implikationer och möjliga insatser. Men varför är detta intressant på ett Nordiskt Juristmöte? Handlar det inte mer om beteendevetenskap än om juridik?

    Jo, så är det nog. Särskilt mycket juridik finns inte i det här ämnet. Men: Rättshaveristerna finns där hela tiden, mitt i rättsväsendet, alldeles framför oss. De påverkar vår vardag, vår möjlighet att arbeta effektivt. Och de väcker en massa frågor, inte minst processrättsliga och förvaltningsrättsliga sådana. Ofta är frågorna oväntade och svårlösta. Och, kanske ännu viktigare: Mycket talar för att antalet rättshaverister i ett samhälle kan fungera som en måttstock på rättsväsendets och förvaltningens kvalitet från ett medborgarperspektiv, i varje fall på kvaliteten när det gäller bemötande. Detta är en hypotes, inte någon etablerad sanning. Men visst har man anledning att förmoda att ju fler rättshaverister vi har, desto större är problemen i systemet. Och om denna hypotes stämmer kan ingen gärna bestrida frågans betydelse.

    För åtminstone den som har daglig kontakt med rättshaverister – som t.ex. många hos Justitie-, Folketings-, Alltings- och Stortingsombudsmännen, i justitieministerierna och i åklagarväsendet – är det lätt att känna att dessa människor står för något sjukt och egendomligt, svårt att ta på allvar men samtidigt allvarligt. De är ofta människor som bollas från den ena instansen till den andra med standardbrev, och som ingen tycks kunna hjälpa. Ofta är det vi jurister som drabbas av deras misstänksamhet och otålighet, ibland rentav hat, någon gång hot. Detta är också ett skäl för oss att intressera oss för dem.

    Rimligen har också samhällets institutioner en skyldighet att i varje fall inte onödigtvis bidra till att människor utvecklas på det sätt som är fallet med kverulanterna.

    En intressant fråga är om det finns något i samhällsutvecklingen som medverkar till att människor utvecklas till rättshaverister. En därmed sammanhängande fråga är förstås om de blir fler och fler, eller om antalet är ungefär konstant.

    Det kan vara särskilt intressant att diskutera dessa frågor i ett nordiskt perspektiv. Finns det några viktiga skillnader mellan våra länder när det gäller problemets karaktär och omfattning? Kan vi lära oss något av varandra?

    Det är givet att diskussionen här måste föras utifrån det perspektiv som vi jurister representerar. Det gäller såväl problembeskrivning som diagnos och behandling. Vi kan inte – annat än möjligen högst amatörmässigt – ta oss an frågorna utifrån psykologiska, sociologiska eller medicinska utgångspunkter. Det är naturligtvis en begränsning, men den bör inte avhålla oss från att avhandla ämnet.

    Juristernas perspektiv på ämnet skulle kunna innebära en genomgång av relevanta rättegångsregler och regler för förvaltningen. Det kunde i och för sig vara intressant att se vilka regler som finns och hur de kan och skall användas. Jag väljer ändå att lyfta blicken och undvika reglerna. Det gör jag inte minst därför att diskussionen skall kunna föras på ett intressant sätt i den nordiska kretsen.

    I referatet har jag i viss mån fokus på rättsväsendet. Med det menar jag här polisen, åklagarna och domstolarna samt de advokater som verkar där. Men jag försöker också inrymma förvaltningsmyndigheterna i diskussionen.

 

3  Vilka är de?

Vi som arbetar i rättsväsendet eller förvaltningen möter många människor som är uppretade och misstänksamma. Självfallet förtjänar inte alla dessa epitetet rättshaverist. Här reserverar jag detta begrepp för personer som har tappat allt förtroende för rättsväsendet och/eller förvaltningen, som angriper systemet och dess företrädare med orimliga beskyllningar och som i sin misstänksamhet har förlorat mycket av sin verklighetsförankring.

    Många av kverulanterna är övertygade om att de personer inom rättsväsendet och förvaltningen som de har mött är korrumperade, eller i varje fall totalt ointresserade av rättvisa. Åtskilliga av dem ägnar stora delar av tiden åt att försöka bevisa för omgivningen att de har rätt och att myndigheter och tjänstemän bara försöker dölja sina fel. Men allteftersom orimligheterna blir uppenbara och de förskingrar den kärna av rätt och sanning som deras kamp ibland kan ha innehållit, blir det allt färre som lyssnar. Till sist är det ingen som orkar bry sig. Rättshaveristen känner sig alltmer missförstådd och avvisad. Myndigheterna blir en vägg som allt studsar tillbaka från. Kverulanten kämpar vidare, men hans överdrifter och beskyllningar blir alltmer besynnerliga. Ofta förser han myndigheterna med långa tättskrivna brev med krav på ekonomisk kompensation för kränkning och lidande med hisnande belopp. Somliga sitter hela dagarna och telefonerar eller skriver e-post till myndigheter. Kampen för upprättelse blir det enda viktiga. Det leder till såväl social som psykologisk utslagning.

    Inte sällan handlar det, såvitt man kan se, om helt vanliga människor med ett från början ordinärt liv. Och inte sällan tyder deras skrivelser på att de inledningsvis kan ha råkat ut för någon större eller mindre oförrätt eller blivit nonchalant behandlade. Men oftare rör det sig om personer som helt enkelt inte kan acceptera att förlora en tvist eller få nej på en ansökan. De driver sin kamp även om det rättsligt sett inte har begåtts något fel alls, och även om de i varje fall inledningsvis har blivit helt korrekt bemötta.

    Så gott som alla kverulanter känner sig djupt kränkta, med rätt eller orätt. Sannolikt är vi myndighetspersoner alltför okänsliga inför kränkningars inverkan på människors beteenden. Och det gäller kanske särskilt sådana kränkningar som är svåra att uppfatta för den som inte själv är berörd. De känns bara hos den som drabbas.

       Man frågar sig varför vissa blir rättshaverister medan andra utan större problem kan lägga ett nederlag, en motgång eller en kränkning bakom sig. Mest beror det sannolikt på personliga egenskaper. Många av rättshaveristerna har utan tvekan en psykisk störning i botten, men inte alla. Även personer som tidigare har uppträtt normalt kan tappa greppet helt och hållet. Sannolikt finns det någon skörhet som gör att dessa personer saknar fallskärm när fallet kommer.

       Rimligen har motgångens eller kränkningens art också betydelse. Den som får sin tillvaro raserad eller annars hamnar i en svår kris kan naturligtvis ha svårare att återgå till det normala än den som utsätts för en mindre motgång.

    Om man bortser från krav på vetenskaplighet eller pregnans kan man beskriva bakgrunden till människors utveckling till rättshaverister genom en förenklad kategoriindelning enligt punkterna a – f nedan.

    a. De vanligaste rättshaveristerna är personer som har drabbats av en eller flera motgångar och som ­– ofta på grund av en psykisk störning eller en särskilt envis eller mycket skör läggning – har haft svårt att lägga det inträffade bakom sig. Vi kan kalla dessa för motgångsfallen.

    b. Relativt vanliga är också personer som i botten tycks ha en psykisk sjukdom eller allvarlig psykisk störning och vars beteende i hög grad präglas av detta (sjukdomsfallen).

    c. Inte ovanliga är vidare personer som vägrar erkänna egna misstag och fel och som projicerar sina olyckor på andra, gärna myndighetspersoner (projiceringsfallen). Dessa personer är ofta påtagligt aggressiva.

    d. Mindre vanliga är de personer som är uppenbart ensamma, som inte får stöd någonstans ifrån men som kämpar en envis tragisk kamp och förlöjligas eller ignoreras av omgivningen (mobbningsfallen).

    e. Ännu ovanligare som rättshaverister är personer som är helt friska men som drabbas av en osedvanligt svår personlig kris, exempelvis ett barns död till följd av misstänkt felbehandling i sjukvården (krisfallen).

    f. Slutligen finns det personer som framför allt tycks ha behov av något att fylla sin dag med och någon att prata med eller skriva till. En upplevd kränkning finns i botten, men upprättelsen tycks vara mindre viktig än den ”samvaro” som klagoverksamheten erbjuder (kontaktfallen).

    Det finns alltså många skilda bakgrunder och karaktärer. Vissa personer hör ganska tydligt till en kategori, medan andra passar i flera. Ytterligare några är svårkategoriserade. Jag vill åter betona att beskrivningen bygger på en högst osäker och ovetenskaplig genomgång.[2]

 

4  Problem och utmaning

Det är ingen tvekan om att rättshaveristerna utgör och skapar problem. Dels tar de ofta en väldig massa tid för tjänstemännen i rättsväsendet och förvaltningen, tid som i regel känns bortkastad för dessa tjänstemän, dels skapar de obehag genom sina angrepp, ibland rädsla, dels representerar de ofta någon form av misslyckande för de myndigheter och personer som de har haft att göra med och dels har de fått sina egna liv mer eller mindre förstörda.

       Mindre tydligt är i vilken mån rättshaveristerna också representerar problem, dvs. i vilken utsträckning de avspeglar andra och kanske större problem i samhället.

       Den senare frågan hör ihop med en viktig och intressant utmaning. Det bör rimligen vara ett mål för rättsväsendet och förvaltningen att ordna verksamheten så att den inte bidrar till att någon blir kverulant i onödan. Ju färre personer som utvecklas till rättshaverister, desto bättre har vi sannolikt lyckats. Häri ligger utmaningen. Vi bör ställa oss frågan vad som fordras av ett sådant system. Och vi bör fråga oss vad vi jurister i systemet kan göra för att åstadkomma det.

    Problem och utmaning. Utmaningen kan alltså sägas ligga i att identifiera och ta sig an de problem som kverulanterna representerar, dvs. orsakerna. Att enbart ta sig an de problem som de utgör och skapar är en behandling av symptomen. Det är visserligen också viktigt men i grunden mindre intressant, och det låter jag i stort sett vara här. Jag nämner dock något om hur rättshaveristerna enligt min mening bör bemötas.

 

5  Orsak, skuld och ansvar

Vilka är orsakerna till att människor blir rättshaverister? Vems är skulden? Och vems är ansvaret för att ta sig an de problem som de skapar resp. representerar? Frågorna är komplexa, och de kan inte besvaras i ett juristperspektiv enbart. Men vårt perspektiv fordras för att frågorna över huvud taget skall kunna besvaras. Och vi har anledning att fråga oss i vad mån vi är en del av orsaken, och i vad mån vi bör känna ansvar för att problemen angrips.

    Säkert skall orsakerna många gånger sökas i människorna själva, deras bakgrund, familjeförhållanden, händelser i livet osv. Vi jurister har inget med dessa orsaker att göra, och vi kan inte göra något åt dem.

    Men sannolikt är också vi ibland en del av roten till problemen. Det gäller i varje fall i den mån vi ser oss som en del av det system av myndigheter och domstolar som den enskilde konfronteras med. Och en sak kan man nog säga ganska säkert: Den av oss som har makt i ett mål eller ett ärende med stor betydelse för en person och därvid behandlar personen klart felaktigt, t.ex. påtagligt nonchalant, den kan mycket väl vara en del av orsaken om personen blir bitter och kanske på sikt utvecklas till rättshaverist.

       För att göra en lång historia kort när det gäller orsakerna i den mån de berör oss jurister: Mitt intryck är att många personer utvecklas till rättshaverister delvis som en följd av

       a) att vår tid inte räcker till,

       b) att vårt engagemang inte räcker till och/eller

       c) att vi säger, skriver eller gör fel saker.

       Tiden räcker inte. Vi har mycket att göra och pressas av den ena uppgiften viktigare än den andra. Vi har inte tillräckligt med tid att ha tålamod med en besvärlig och envis person, vi hinner inte förklara så noga. Vi har många andra ärenden som väntar, en halvtimme i telefon är en omöjlighet. Dagens tidsschema för domstolsförhandlingar kan saboteras helt av en besvärlig och envis person. Irritationen och stressen ligger nära när någon faller ur ramen och kräver mer tid än som finns.

    Engagemanget räcker inte. När vi är unga kanske vi orkar och vill hjälpa den som behöver vår tid. Men när vi blir äldre blir de flesta av oss mindre beredda att låta våra ”kunder” ta vår alltmer dyrbara tid i anspråk. Den som har problem får klara sig själv, det är inte vår sak.

    Vi säger, skriver eller gör fel saker. Under en domstolsförhandling visar vi kanske alltför tydligt var våra sympatier ligger. Vi kanske snäser åt den som blir för envis, eller som ilsknar till. Vi kanske använder en onödigt okänslig formulering i ett beslut eller en dom. När en person ringer för att få en förklaring kanske vi svarar onödigt bryskt eller avfärdande. Efter att vi med gott tålamod har svarat samma sak flera gånger utan att personen förstått kanske vi säger något ovänligt som ger personen intrycket att han har att göra med en motståndare, någon som inte vill honom väl eller som i varje fall inte är särskilt intresserad av hans fall.

    Har vi då anledning att känna skuld när vi har del i att en person utvecklas till rättshaverist? Oftast har vi väl inte kunskap om att vi har bidragit, och oftast är det väl för övrigt ingen som riktigt vet hur det gick till. Men antag att vi faktiskt har en del i den negativa utvecklingen till följd av vår bristande tid, vårt bristande engagemang eller vår otillräcklighet i övrigt. Även om det inte tjänar mycket till att tala om skuld kan vi väl konstatera att det är bättre om vi kan bidra till en positiv utveckling hos de personer som vi möter i vårt arbete än en negativ.

    Att vi har för lite tid kan vi sällan göra något åt. Brådska, stress och knappa resurser är ett samhällsproblem, i varje fall i Sverige. Stressen och brådskan har ökat tydligt i såväl rättsväsendet som förvaltningen de senaste åren. Det är omöjligt för oss att ägna all den tid åt missnöjda personer som de nog skulle må väl av att få.

    Bristande engagemang är en känsligare fråga. De flesta av oss får nog erkänna att vi inte känner någon större inlevelse i missnöjda parters, sökandes eller misstänktas fortsatta öden och äventyr. När vi har avslutat ett ärende vill vi helst slippa fortsatta kontakter med de inblandade. Vi har annat att göra. Detta är begripligt. Men det står klart att det större eller mindre engagemanget hänger väsentligen på oss själva, betydligt mer än som gäller för tidsbristen. Visserligen kan engagemanget fullt förklarligt växla till följd av stress och annat, men vi kan i princip inte skylla bristande engagemang på någon annan eller något annat än oss själva.

       Detsamma gäller förmågan att säga, skriva och göra rätt saker. Vi är inte alla utrustade med den rätta psykologiska blicken. Vi utsätter nog ibland människor för små kränkningar utan att riktigt tänka på det. Vi är i och för sig mycket väl medvetna om ledstjärnor som opartiskhet, respekt och omsorg, men vi förmår inte alltid agera efter dem. Även på den här punkten får vi nog säga att det hänger väsentligen på oss själva. Vi kan inte skylla vår bristande skicklighet vad gäller ordval, agerande och psykologisk blick på någon annan.

       Alltså: Att vi inte hinner bemöda oss om människorna är inte vårt fel. Men att vi inte orkar det eller inte förmår det på rätt sätt, det får vi ta vårt ansvar för, även om också detta oftast har sina fullt rimliga förklaringar.

       Det är väl närmast självklart att vi jurister i rättsväsende och förvaltning har ett ansvar för att tillståndet är så bra som möjligt. Vi har inte hela ansvaret, för vi är beroende exempelvis av vilka resurser vi tilldelas. Och eftersom vi har ett ansvar för mycket annat också kan vi inte beskyllas om vi inte gör allt som är möjligt för att undvika att människor utvecklas till rättshaverister. Men otvivelaktigt bör vi göra vad vi kan i den mån ett riktigt bemötande inte kräver mer av vår tid än ett oriktigt. Och kanske bör vi göra lite mer än så.

       Inte alla har samma ansvar. Det är uppenbarligen särskilt viktigt att de som oftast kommer i kontakt med potentiella kverulanter handlar på ett riktigt sätt. Detsamma gäller de som på olika sätt kan påverka utbildningar, ge riktlinjer och på andra sätt styra beteenden och prioriteringar. Men alla har ett ansvar för sitt förhållningssätt och sina ambitioner.

 

6  Vad bör göras?

Hur skall vi ta oss an den utmaning som skisserades i avsnitt 4 ovan? Hur skall vi ordna verksamheten så att den inte bidrar till att någon blir kverulant i onödan? Vad kan vi jurister i systemet göra?

    Vi bör skilja mellan å ena sidan åtgärder som syftar till det nu sagda – dvs. insatser för att ta oss an de bakomliggande problem som rättshaveristerna kan sägas spegla – och åtgärder som avser ”behandling av symptomen”, dvs. sådant som främst handlar om bemötandet av de personer som redan har blivit fullfjädrade rättshaverister. Jag vill på nytt understryka att mina rekommendationer i allt väsentligt avser personer som inte (ännu) har blivit rättshaverister. Symptombehandlingen berör jag bara helt kort.

    Vi bör också skilja mellan å ena sidan det som kan göras medan en process hos myndigheter eller domstolar pågår och å andra sidan insatser efter att processen har avslutats.

 

Under processens gång

Vi jurister kan naturligtvis inte göra något åt att människor på olika sätt har dåliga förutsättningar att klara en rättslig motgång. Det vi kan göra begränsar sig i allt väsentligt till vårt eget handlande. Där kan vi dock göra en hel del. Vi bör bemöda oss om att alltid hålla oss till vissa grundläggande regler för vårt professionella agerande. I det följande anger jag några regler för uppträdandet som enligt min mening bör iakttas. De är förvisso inte nya, men det kan finnas ett värde i ett diskutera en sådan ”uppträdandekod” just i det perspektiv som gäller för den här uppsatsen.

a. Vi bör ge oss tid att lyssna. Vi måste ha så mycket tålamod att människor får säga allt det som de rimligen bör få tid att säga. Ofta är det viktigt att låta personen berätta från sitt eget perspektiv, även om vi som jurister kan se att mycket av det som sägs är irrelevant. Varsamma försök till styrning mot det som är relevant är dock sällan fel.

b. Vi måste alltid vara opartiska och uppträda opartiskt. Den som känner att han eller hon har beslutsfattaren emot sig har skäl att bli misstänksam.

c. Vi får aldrig uppträda nonchalant eller överlägset. Vi bör inte heller vara alltför formella i kontakterna med enskilda.

d. Vi måste visa respekt. Den som blir respektlöst behandlad blir kränkt. Kränkningar är ett underskattat sätt att få människor i obalans. Och många gånger kränker man utan att tänka på det.

    e. Vi måste försöka inge lugn, auktoritet och respekt, aldrig brusa upp och aldrig uppträda okontrollerat.

    Men de krav som ställs på oss jurister under processen handlar inte bara om uppträdandet. Det handlar förstås också om prövningen i sak och vårt sätt att presentera avgörandet. Här gäller nog framför allt att vi måste visa omsorg om målet eller ärendet och den prövning som skall göras, dvs. vara samvetsgranna. Det är oftast fråga om en stor och viktig händelse för den som berörs. Den som förlorar har anledning till missnöje om beslutsfattaren tar alltför lätt på sin uppgift.

    Viktigt är också hur avgörandet motiveras. Vi bör sträva efter att ge våra beslut och domar så begripliga skäl som möjligt. Motiveringen bör gå rakt på sak och aldrig gömma undan de egentliga skälen.

    I vissa mål kan en aktiv förlikningsverksamhet i ett tidigt skede vara till stor nytta för att undvika att någon av parterna kommer ut ur processen missnöjd och bitter. Det är uppenbart att förlikningsdiskussioner inte alltid är möjliga. Det gäller t.ex., i varje fall i princip, i brottmål och de flesta förvaltningsärenden. Men lika uppenbart är att processen som sådan kan göra att en person blir argare och mer misstrogen än han var innan det hela började.

    För att klara allt det nu sagda behöver vi bättre tid och resurser. En hel del kan visserligen göras inom ramen för vad vi redan har till vårt förfogande. Men man kan inte kräva ett perfekt agerande av den som har mycket annat att tänka på.

 

När personen återkommer efter processens slut

I många fall kan man säkerligen förhindra att en person utvecklas till rättshaverist genom skickligt utförd ”eftervård”. Personen måste kunna vända sig någonstans med sina frågor och sitt missnöje. För många räcker det inte med den sociala omgivningen. Det fordras att någon med sakkunskap kan ta sig tid. Det kan vara någon på den berörda myndigheten eller domstolen, en advokat eller en myndighet som utövar tillsyn.

    För det mesta finns det möjlighet att överklaga ett avgörande. Men utifrån det nu diskuterade perspektivet räcker det inte att den enskilde hänvisas att överklaga. Den som efter ett par år har kommit igenom alla instanser och förlorat har ofta i onödan cementerats i misstro och ilska.

    Jag tror att det är mycket viktigt vilket bemötande missnöjda personer får när de beklagar sig. Vid kritik mot vårt eget agerande bör vi inte automatiskt inta en försvarsposition. I stället bör vi vara öppna, lyssna, behålla lugnet och svara på kritiken på ett så balanserat sätt som möjligt. Ibland kan ett brev med en hel eller halv ursäkt göra susen. Vi bör inte vara oförstående eller ointresserade. Och vi bör i rimlig mån anstränga oss att förklara hur reglerna fungerar. Att vissa befattningshavare inte bör gå in i en sakdiskussion med parter är en sak för sig.

       Med detta sagt måste man konstatera att alla personer förvisso inte kan behandlas efter samma mall. En svårighet ligger onekligen i att vissa människor bara trasslar in sig och fastnar i missnöje om de får prata ostört, medan andra behöver just någon som lyssnar och inte stort mer.

       Ibland bör vi bemöda oss att hjälpa den missnöjde att hitta något sätt att förlika sig med det som har hänt. Sådan närmast ”kurativ” verksamhet lämpar sig dock inte överallt. Men exempelvis advokater och klagoinstanser ­– som ombudsmännen – kan ibland göra stor nytta genom att försöka styra in personen i rätt tankebanor. Detta är dock sällan eller aldrig möjligt beträffande personer som redan har utvecklats till rättshaverister.

       Inte sällan kan det vara bra att framhålla att fel kan uppkomma i alla verksamheter och att detta måste accepteras som en del i ett icke-perfekt samhälle.

       Det går naturligtvis inte att ägna timmar åt telefonsamtal med missnöjda personer. Men att man lyssnar vänligt och tålmodigt under några minuter och sedan försöker säga några väl avvägda ord kan ibland vara just det som behövs.

    Inte heller detta gäller dock för personer som redan har utvecklats till rättshaverister. Även de förtjänar dock ett respektfullt bemötande och en del av tjänstemännens tid. Mer går sällan att göra. Och ibland är det enda rätta att lägga på luren. Hela tiden bör man dock ha i åtanke att man faktiskt talar med en person som i någon mening kan ha rätt. Och det kan vara bra att försöka skaffa sig förståelse för personer som verkar hopplösa genom att ibland minnas en händelse där man själv kände sig kränkt, eller genom att tänka sig in i en situation där man utan grund utsätts för beskyllningar. Vidare måste naturligtvis även den omöjligaste person alltid behandlas lagenligt.

    De problem som personer vill diskutera är ofta komplexa och det tar lång tid att redogöra för allt. I regel är det bra för alla inblandade om man försiktigt uppmanar personen att komma till kärnfrågan så snabbt som möjligt. Man bör vidare undvika att ge falska förhoppningar. Kan man konstatera att personens sak är hopplös bör man klargöra detta, om än vänligt.

    Särskilt för domstolarna finns det naturligtvis problem när det gäller att i efterhand visa intresse och försöka förklara. Domaren bör sällan eller aldrig ge sig in i en diskussion i efterhand med parterna om sitt ställningstagande. Den som förklarar i efterhand måste vara någon annan, t.ex. advokaten.

    Det är naturligtvis önskvärt att advokater vid behov ägnar tid åt att i efterhand förklara för sina missnöjda klienter varför det gick som det gjorde. Men då måste advokaten också ha rätt till ersättning för denna sin tid. I den mån det är staten som betalar arvodet måste staten ha förståelse för anspråk som avser ”eftervård”. Därmed är inte sagt att detta alltid är advokatens uppgift. Om advokaten t.ex. menar att utslaget är oacceptabelt kan man inte gärna begära att han eller hon skall solidarisera sig med det bara för att klienten inte skall bli bitter.

    Ett alternativ är att det finns personer hos domstolar och myndigheter med tålamod och psykologisk blick som kan ta tid att lyssna och försöka förklara. Vi kan inte utgå från att det besked som lämnas i motiveringarna blir så klart och tydligt att människor förstår varför de förlorat. Om någon lugnt och sansat kan förklara detta kunde mycket vara vunnet för att hindra att dessa människor tror sig överkörda eller orättvist behandlade. I dag anser vi oss nog ofta inte ha särskilt mycket tid till sådant. Det är i och för sig begripligt. Men borde vi inte se till att vi ger rimlig tid åt sådan eftervård? Samhället och enskilda betalar ofta ett högt pris om besvikna och oförstående människor lämnas åt sig själva med sin frustration.

    Sannolikt är antalet missnöjda särskilt många hos klagoinstanser som exempelvis Justitieombudsmännen, Folketingsombudsmannen, Alltingets ombudsman, Stortingsombudsmannen och Justitiekanslern. Telefonsamtal och andra kontakter med missnöjda personer tar ibland oproportionerligt mycket tid. Det gäller både de rena rättshaveristerna och personer som inte (i varje fall ännu) hamnat i denna sjuka. I princip samma regler för bemötandet gäller där som hos andra myndigheter och domstolar. Men kanske är det ännu viktigare att man hos klagoinstanserna har goda kunskaper och en professionell attityd i bemötandefrågor.

    Många missnöjda personer vill ”byta handläggare”. De tycker att de inte möter någon förståelse hos den person som de talat med eller fått brev från. Det är en särskild fråga i vilken mån man skall använda resurserna för att tillgodose sådana önskemål. Det bör absolut inte ske regelmässigt. Men en viss generositet kan kanske ändå vara på sin plats. Ibland kan det vara läkande att höra en ny person säga ungefär samma sak fast i andra ordalag.

    En annan fråga är om man borde överväga något slags medlingsverksamhet. Till skillnad från den förlikningsverksamhet tidigt under processen som nämnts ovan skulle sådan medling syfta till att få den enskilde att förstå t.ex. att han inte har blivit negativt särbehandlad och att myndigheten inte är ”ond”. Tanken har framkastats att ombudsmännen skulle bedriva sådan medlingsverksamhet. Jag känner inte till i vad mån det möjligen sker redan i dag i våra länder, men hos Justitiekanslern i Sverige förekommer så gott som ingen sådan verksamhet.

    Att agera som medlare känns kanske lite främmande för oss som arbetar med klagomål mot myndigheter och domstolar. Men jag vill absolut inte utesluta att det ibland skulle kunna ha ett värde. Idén kunde kanske i varje fall motivera en försöksverksamhet. Vi får komma ihåg att det handlar om personer som många gånger har fastnat i föreställningar som de har mycket svårt att ta sig ur och att nya sorters insatser ibland kan innehålla lösningen på sådana problem. Att märka är också att ombudsmän i stora delar av världen ägnar sig mer och mer åt medlingsverksamhet av olika slag. I flera franskspråkiga länder kallas ombudsmännen just för ”médiateurs”.

    Det krävs resurser för att klara allt detta. Mycket kan göras inom de ramar som vi redan i dag förfogar över, men vi kan knappast leva upp till idealbilden.

 

Övrigt

Det råder knappast något tvivel om att det behövs bättre utbildning om bemötandet av enskilda och om hur människor fungerar i kriser. I en sådan utbildning behöver beteendevetare engageras. Och ibland kan det kanske vara nyttigt att få lyssna på någon person som själv har ansett sig illa bemött av domstolar eller myndigheter. Kanske kan någon f.d. rättshaverist användas som resurs. Om det nu finns några f.d. rättshaverister.

 

7  Avslutning

Ett referat till Nordiska Juristmötet skall innehålla några teser som lämpar sig för diskussion. Jag väljer här att hålla fram fyra, av vilka teserna 1 – 3 har ett tydligt samband med varandra.

    Tes 1: Antalet rättshaverister i ett samhälle kan fungera som en måttstock på rättsväsendets och förvaltningens kvalitet från ett medborgarperspektiv.

    Tes 2: Så gott som alla kverulanter känner sig djupt kränkta.

    Tes 3: Somliga jurister i rättsväsendet och förvaltningen har del i den negativa utvecklingen för många rättshaverister. Det beror bl.a. på bristande engagemang och dålig psykologisk blick.

    Tes 4: Den som har utvecklats till kverulant kan ytterst sällan ”botas”, i varje fall inte av oss jurister.

    En intressant och viktig fråga som jag ställde tidigt i uppsatsen kan bilda utgångspunkt för ytterligare en tes. Har rättshaveristerna drabbats av samhällsutvecklingen i den meningen att det finns något i denna utveckling som medverkar till att människor utvecklas till rättshaverister?

    Det ligger nära till hands att svara att vi inte kan veta. Det är svårt nog att avgöra vad som gör en enskild person till rättshaverist. Men man kan också svara vad man tycker sig ha skäl att anta. Och för min del tror jag samhällsutvecklingen spelar in, i varje fall om man ser brådska, stress och hårda krav som en del i denna utveckling. Att människor slås ut i ett samhälle med små marginaler är ingen hemlighet. Ett sådant samhälle får därför sannolikt också många rättshaverister (Tes 5).

    I så fall borde kverulanternas antal ha ökat på senare år. Jag vet inte hur det är med den saken, men min känsla är onekligen att de har blivit fler. Det grundar jag dock mest på att jag numera stöter på många fler än jag har gjort tidigare. Och detta sammanhänger säkert med mitt nuvarande arbete. Justitiekanslern är i Sverige för många den instans som utgör ett slags ”sista halmstrå”. Och hos JK möter vi kontinuerligt ca 40 personer som kan betraktas som rättshaverister. Samtidigt är det minst ett hundratal som inte kan kallas kverulanter men som ändå är svåra att tala med och som tar mycket tid i anspråk.

    Även för de andra nordiska länderna är det sannolikt svårt att säga något säkert om omfattningen och utvecklingen av problemet med rättshaverister. Men det skulle vara intressant att höra vid Juristmötet vilka bedömningar som görs.

    Åt samhällsutvecklingen kan vi jurister göra ganska lite. Men vi kan hjälpa människor genom ett klokt förhållningssätt. En fråga är då ändå: Är detta en prioriterad uppgift för oss? Har vi inte nog med vårt rent juridiska ansvar? Det kan man nog ha delade meningar om, men för min del anser jag att uppgiften är en av de verkligt viktiga (Tes 6).

    Huruvida bristande engagemang är ett tecken i tiden som bidrar till fler rättshaverister, det avstår jag från att uttala mig om. Hur som helst är engagemang i vår yrkesroll enligt min mening en viktig faktor för att människor som är på randen till ett sammanbrott skall kunna bli hjälpta. Denna ståndpunkt kan nog rymmas under Tes 6..

    En fråga av ett delvis annat slag än de som hittills har diskuterats är denna: Kan rättshaveristerna berika rättssystemet bl.a. därigenom att de kan så tvivel om riktigheten i väletablerade uppfattningar? Som ett exempel kan nämnas en person som vägrar att acceptera culpanormen som grund för statens skadeståndsansvar och hävdar med en aldrig sinande envishet att det är skandal att han har fått bära en del av den ekonomiska risken för ett beskattningsbeslut som visserligen var försvarligt – och därför inte skadeståndsgrundande – men enligt slutinstansen rättsligt felaktigt. Ett annat exempel kan vara en person som anser sig oskyldigt dömd för en liten förseelse och fortsätter att kämpa för upprättelse under decennier. Utan att vilja föra fram någon egen tes i denna del menar jag att frågan förtjänar diskussion.

    Jag vill här också återkomma kort till det jag nämnde om att det kan vara bra att förbättra sin förståelse för rättshaverister genom att minnas egna erfarenheter. För egen del minns jag en handlares misstankar mot mig för snatteriförsök när jag var sju, en överlägset nonchalant tjänsteman på en skattemyndighet när en granne behövde min hjälp och ett sammanträde där en berättigad invändning skrattades bort av den stora eniga majoriteten. Men jag har också haft en påfrestande erfarenhet under skrivandet av denna uppsats. Efter att ha blivit kontaktad av finska romer kom jag att förstå att en man ur deras folkgrupp sitter oskyldigt dömd för mord i Sverige; den verklige gärningsmannen är brodern (som också erkände). Jag engagerade mig i fallet och ordnade bl.a. en advokat, som sökte resning. Högsta domstolen avslog ansökan. De tankar man får när man upplever att rättssystemet inte har förstått är nog ungefär det slags tankar som många kverulanter har. Med rätt eller orätt.

    Låt mig avslutningsvis återkomma till den person som jag berättade om i början, AR. Han hör till de mer aggressiva, och i skrivande stund har han en period när han ofta ringer och skriker fram sina beskyllningar. Ibland närmar han sig hotelser. En människa som hade kunnat vara en resurs har i stället blivit en belastning. Man kan inte låta bli att ställa sig frågan om vi kunde ha gjort något för att hindra det som har skett. Fanns det ett vägskäl någonstans där han med lite hjälp hade kunnat hamna på rätt väg, men där vi myndigheter knuffade honom åt fel håll? 

 

[1] På svenska står ”kverulant” helt enkelt för någon som ständigt klagar. I detta referat används dock uttrycket i samma betydelse som ”rättshaverist” (se avsnitt 3 om den närmare innebörden).

[2] Metoden” var helt enkelt att jag tillsammans med mina medarbetare gick igenom de personer som myndigheten vid tillfället hade kontakt med och som vi bedömde borde karakteriseras som rättshaverister, ca 40 personer.

 

 

 

Rättshaverister – problem eller utmaning?
Av Göran Lambertz
(Pdf-fil)

Hög tid avskaffa odemokratiska maktstrukturer

Av Lisbeth Lindeborg

 

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

Rätten till mitt barn

Rätten till mitt barn - barnets rätt till sin far
Av Tomas Öhman, Luleå

 

 

 


Tomas Öhman, Luleå, är far till ett litet gossebarn. Han betecknar sig själv som ”Stolt förälder till en super fin kille”.
Tomas Öhman har en tumörsjukdom NF (neurofibromatos). Artikeln nedan är skriven som en insändare NFs till medlemstidning, en tidning som utges någon gång per år.
Socialen i Luleå angriper Tomas Öhman med anledning av att han har NF. Medlemmarna i NF-föreningen är upprörda över socialtjänstens i Luleå hantering av Tomas Öhman och hans son. ”Det liknar etnisk rensning”, anser man där. Många av medlemmarna i föreningen har barn.
Tomas Öhman och hans anhöriga anser att det är tur för NF-medlemmarna att de inte bor i LULEÅ.
Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 


Jag fick ett samtal som förändrade mitt liv i november 2009.

Det var en tjej som jag träffat under en kort tid som ringde och sa att jag kunde vara far till hennes sju månader gamla son. Hon ville att jag skulle komma på en DNA-test. Jag var naturligtvis chockad. Vem skulle inte bli det?

Jag pratade med min flickvän som jag varit tillsammans med drygt ett år.

När DNA-testen var klar stod det klart att jag var fadern

Chockad och rädd så dröjde det till i mars 2010 innan jag berättade för min familj. Min son skulle då fylla ett år två dagar senare.

Min familj reagerade positivt över beskedet. De gratulerade mig. Sonen och mamman bjöds in till min familj redan nästa dag.

Sedan planerades det in träffar för att vi alla skulle få lära känna den nya familjemedlemmen.

Så småningom var Christoffer, min son, så pass trygg att han började sova över. Han lärde sig snabbt att jag var pappa. När vi träffades så ville han ofta komma upp i min famn. Lillkillen var en trygg, harmonisk och glad individ. Jag började på riktigt känna mig som pappa - trots chocken.


Christoffer gick på dagis på dagarna. Där kunde personalen intyga att grabben mådde bra. Och att mamman var en ansvarstagande mamma som brydde sig om sonen och såg alltid till att han hade det som behövdes på dagis. Allt frid och fröjd, kan man tänka.


Nej då. I juni 2010 kallades vi till ett möte på socialen. Mamman hade bett socialen om hjälp att få strukturera upp sitt liv gällande ordning i hemmet. Det förväntas man få som boende i Luleå kommun då man läser arbetspolicyn på deras hemsida.

Istället börjar en häxjakt mot mamman. De trycker ner henne mentalt. Visst är det ostädat i hennes hem. Men det hade börjat bli bättre ordning. Socialen tyckte att det gick för ”sakta”. Så de börjar hota henne att omhänderta hennes son. Sonen mår fortfarande bra och vi fortsätter att umgås.


Socialen påtvingar barnets mor tabletter som hon mår dåligt av och som hon påpekar men socialen bara hånler och negligerar hennes argument.

En dag meddelar mamman att socialen tänker skicka henne och sonen till behandlingshemmet "Vårljus" i Stockholm för att man i Luleå inte har kunskap om hur de ska hjälpa mamman.  Fyra veckor i Stockholm där mamman ska filmas och granskas för att "hjälpa" socialen att hjälpa mamman kostar kommunen 200 000 kr. Dessutom har Vårljus raderat filmen på mamman före rättegången i förvaltningsrätten. Mycket Märkligt!

 

När min son landar på Kallax flygplats meddelar de på ett möte direkt efter på socialen att de ska tvångsomhänderta min son.


Vi alla blir bestörta. Chockade. Jag och barnets mamma beslutar oss att jag ska ansöka om gemensam vårdnad, vilket socialen försöker förbjuda mig. Fem dagar senare har vi gemensam vårdnad.

Det dröjer fyra veckor innan vi får träffa min son. Han är i ett sorts chocktillstånd. En timme i veckan på Kalix lasarett, 8 mil hemifrån med bevakning får vi träffa min son. Det är så grymt! Fosterföräldrarna och socialen säger inte ett ord till oss unga föräldrar. De skriver rapporter som innehåller så mycket lögner. De skriver att vi är begåvningshandikappade så vi kan inte ta hand om vår son. Mamman och jag lever inte ihop. Men vi har det bästa för vår son som gemensamt mål.

Nu har det gått tre månader och socialen har krympt på umgängesschemat. Så det är inte många gånger vi setts.
Vi fick inte vara tillsammans till Jul. Snart fyller han två år. Får vi fira hans födelsedag tillsammans?

Jag har börjat ringa min son. Jag har tillåtelse att ringa två gånger i veckan. Han blir alltid så glad när han hör min röst. Han ropar då "pappa", "hej". Det skär i mitt hjärta att vara så långt från min son.

Eftersom jag har ansökt med mammans tillåtelse att sonen ska bo med mig, så har socialen börjat angripa mig. Jag är begåvningshandikappad, har en lunga, blir fort trött, har en shunt och har en allvarlig sjukdom, Neurofibromatos (NF). Därför anser socialen det helt uteslutet att jag orkar vara pappa. Socialen lägger sig också i min och min flickväns planer att flytta ihop. De påstår att hon kommer att tröttna på mig när jag blir förlamad. Jag undrar om de har någon spåkula?

 

Visst, jag har NF. Jag har två ögon men jag är blind på vänster ögat. Jag har full syn med det högra ögat. Jag har shunt och det är ett måste. Men det hindrar inte mig i mitt liv. Tvärtom. Jag har ett bra liv. Jag har skaffat mig ett halvtidsjobb som jag trivs med. Det är inte alla 19-åringar som har jobb idag. Jag har börjat övningsköra. Jag har faktiskt två lungor med normal funktion. Jag har t.o.m skaffat mig ett intyg att jag har två lungor. Läkaren skrattade när jag förklarade att socialen påstod att jag bara hade en lunga! Han tyckte att även om jag hade haft en lunga hade jag fungerat som pappa.

 

Så nu senast var jag kallad till ett "förhör" på socialen för att de skulle undersöka om jag är kapabel att ta hand om min son. Ett förnedrande förhör. De såg ner på mig på grund av att jag har en sjukdom. De ser ner på mig för att jag bara har ett halvtids jobb. De påstår att de har sådana förhör för alla föräldrar.

Jag har bett om att få fosterhemsutredningen. Först nekade socialen att ge mig den. Vi tog kontakt med kommunens jurist som tog kontakt med socialen och när jag till sist fick den så hade socialen strukit det mesta av utredningen. Eftersom jag har rätt att läsa den så är det märkligt att så mycket är borta ur texten. Dessutom är den daterad en månad efter att fosterfamiljen tagit mitt barn.

Det är märkligt att de inte är godkända före ett omhändertaget barn placeras hos dem.


Jag har hört fall där tvångsomhändertagande har varit "förtäckta adoptioner" med LVU-lagen som täckmantel. Jag trodde inte det var möjligt!!! Inte i Sverige och inte 2010-2011.

Men jag har ändrat mig!

Luleå kommun med 73 000 invånare har 120 tvångsomhändertagande varje år och ca 100 omplaceringar av barn. Som jämförelse har Umeå som har 114 000 invånare 51 stycken omhändertagande. Skrämmande! Vad beror det på???

Jag vet att kommunerna får pengar av staten vid varje omhändertagande. Varje placerat barn kostar staten en miljon kr.

Varken jag eller mamman har drogproblem, eller misshandlar vår son eller utnyttjar honom sexuellt.

Varför har jag då inte rätt till min son? Varför har inte min son rätt till sina biologiska föräldrar och sin släkt? Vi vet alla hur viktiga föräldrarna är för sitt barn. Vårt kunnande om barn har ökat radikalt. Men detta räknas inte i Luleå. Här trycker de ner de unga föräldrarna. Kränker dem. Stjälper dem. Gör allt för att vi inte ska få vara med våra barn.

 
Tomas Öhman ”Stolt förälder till en super fin kille”


Socialen har tagit mitt barnbarn
Inga-Lill Elenius, Norrbottens-kuriren - 2011-01-10


Socialen har tagit mitt barnbarn
Insändare av farmor, Norrbottens-kuriren - 2011-01-10


Förtäckta adoptioner - Två fall
Av Ruby Harrold-Claesson. Föredrag


Socialsekreterare idkar handel med andras barn
Av Sven-Erik Berg, Morfar

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
Av Katarina Lagerwall
 

 

Vännäsfallet - "Socialen stal vårt barn"
En serie artiklar i olika media


Vännäsfallet - Varför polisanmäler de socialen i Vännäs?
Av Siv Isaksson



Tillbaka till Artiklar



 

 

RAPPORTER

 

Rapporter och brev


Förskolans genusindoktrinering i förhållande till föräldrarätten. En gemensam skrivelse till Skolverket från NKMR, Stiftelsen Familjekampanjen och Föreningen för barnens rätt till föräldrarnas tid
Göteborg, Malmö, Västerås - 2012-06-10


The Munro Review of Child Protection: Final Report
Department of Education, London, England - May 2011


Nyttårstale til 17. Mai

 Er barnevernet blitt betre?
Rapport fra Møre og Romsdal - 05.03.2012


NKMR:s skrivelse till barn- och äldreministern gällande en total översyn av LVU
Göteborg - 2012-02-07


God Jul & Gott Nytt År 2012

NKMR:s symposium & årsmöte, 20 augusti 2011

Justissekretariatene: Barnesakkyndig kommisjon

Ett gott hem? Normer för en lämplig fosterbarnsplacering Barnavårdsnämndens praktik i Växjö 1926–1935
Rapportserie i socialt arbete. Nr 3, 2007


Upprättelseutredningen - Barnet som samhället svek

God Jul & Gott Nytt År 2011

New Council of Europe guidelines on child-friendly justice
Press release - 865(2010), Strasbourg, 17.11.2010


NKMR firar de mänskliga rättigheternas dag - 2010



 NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN 2010

NKMR:s symposium & årsmöte, 21 augusti 2010

 Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter
SOU 2010:70


NKMR:s skrivelse till Sveriges regering ang. LVU och ministrarnas svar
 i september 2010


NKMR:s Remissyttrande ang SOU 2009:61 "Modernare adoptionsregler", 7 juni 2010.

 Siv Westerbergs JO-anmälan mot generaldirektören på Statens Institutionsstyrelse pga inlåsning av intagna barn
Göteborg, den 19 maj 2010


NKMR firar internationella familjedagen, 15 maj 2010


Gry Scholz Nærø's henvendelse til barneminister Audun Lysbakken
Bergen, Norge - 08-05-2010


 NKMR:s utvärdering av den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, 2010-04-30

Barneombudets rapport: Maktesløst tilsyn. Tilsyns- og klagesystemet i barnevernet, mars 2010

Vanvårdad i samhällets regi

Socialnämndernas handläggning av ärenden enligt LVU
Länsstyrelsen Västernorrland Välfärdsavdelningen, Rapport 2009:13


Satsing på barn og ungdom: Årets presentasjon er ferdig!
Barne-, likestillings- og inkluderingsdepartementet, Pressemelding - 19.02.2010


SOU 2009:99 Vanvård i social barnavård under 1900-talet

God jul 2009 & Gott Nytt År 2010

NKMR firar de Mänskliga Rättigheternas dag, 10 december 2009

NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN

NKMR:s symposium & årsmöte, 22 augusti 2009

NKMR firar internationella familjedagen, 15 maj 2009



Oppfølging av foreldre med barn/ungdom plassert i fosterhjem eller på institusjon
Rapport fra Barne- og Likestillingsdepartementet


LINKÖPINGFALLET: Förföljande strategier, förtryckande metodik och myndigheters misshandel av barn.
Författare: Berit Rönnbäck. Handledare: Bo Edvardsson


Kritisk granskning av BBIC:s teori och av barnavårdsutredningar med respektive utan BBIC - Same same but different?
Examensarbete av: Malin Hedlund & Celina Lovén


BBIC – en farlig vårdideologisk paradox: Enögd barnperspektivsmonopolism hindrar helhetssyn
Av Maths Lundsbye


Röster om BBIC
Av B Aronsson & J Kildén


NKMR firar de mänskliga rättigheternas dag - 2008



NKMR:s symposium & årsmöte, 23 augusti 2008

Tillsyn av familjehemsvården i Västra Götalands län - granskning i 11 kommuner/stadsdelsnämnder

NKMR firar internationella familjedagen, 15 maj 2008

Socialtjänsten och barnen. Länsstyrelsernas granskning av den sociala barn- och ungdomsvården 2006 - 2007


NKMR:s brev till Norges nya barneminister och hennes svar

NKMR FIRAR DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNAS DAG - 2007

 

Vårdnadsöverflyttningar för barn placerade i familjehem. Uppföljning av lagändring enligt proposition 2002/03:53

Stärkt skydd till barn i utsatta situationer

 

NKMR:s Symposium och Årsmöte den 9 juni 2007

 

NKMR firar Internationella Familjedagen den 15 maj 2007

 

Internationella Brottsofferdagen den 22 februari 2007

 

NKMR:s polisanmälan mot Vindafjord kommune

Felaktigt dömda
Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt


 NKMR:s Julappell. Släpp LVU-barnen loss, det är Jul!


Motion till riksdagen 2006/07:So361
Av Irene Oskarsson (kd)

Angående samhällets stöd för organisationerna Stulen barndom, Samhällets styvbarn och Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers rättigheter i de nordiska länderna

 Sakkyndige psykologer under faglig kritikk

 Danmarkstur-invitation fra Danmarks Børn

Utredningen om vanvård i den sociala barnavården, S 2006:05 - pressmeddelande

Rapport från Ruby Harrold-Claessons besök till Nya Zeeland den 19 juli - 1 augusti 2006.

NKMR:s 10-års jubileum: Symposium och Årsmöte den 17 juni 2006

 

NKMR FIRAR INTERNATIONELLA FAMILJEDAGEN den 15 maj 2006

 

Internationella Brottsofferdagen den 22 februari 2006

 
Trondheim kommune: Ungdomsundersøgelse. Hovedrapport 2005

Socialstyrelsen föreslår en oberoende granskning av den sociala barnavården

Vidensopsamling om social arv - Se särskilt kapitel 7

 
NKMR:s brev till Socialförsäkringsministern ang. utredningskommissionen m m

SLÄPP DE TVANGSFJERNEDE BARNEN LOSS, DET ÄR JUL !

NKMR:s Community Night på Världskulturmuséet den 9 november 2005

NKMR:s symposium och årsmöte 18 juni 2005

NKMR firar internationella familjedagen
den 15 maj 2005


En ny handlingsplan för de mänskliga rättigheterna  

En ny handlingsplan för de mänskliga rättigheterna. NKMR:s synpunkter  

Förändringar av socialtjänsten
Av Thomas Julin m.fl. (mp)
Motion till riksdagen 2000/01:So212


 
Barnehjem og spesialskoler under lupen

Anmälningar till länsstyrelsen och socialstyrelsen ang. Västrumsgårdens psykologer

NKMR:s symposium och årsmöte den 5 juni 2004

EN MILJON TRÄFFAR TILL NKMR:S HEMSIDA!

NYTT BESÖKSREKORD - MARS 2004

Nordiskt Seminarium i Oslo om bekämpande av terrorism och iakttagande av mänskliga rättigheter, 22 oktober 2003

 Norges offentlige utredninger - NOU 2000: 12
Barnevernet i Norge
Tilstandsvurderinger, nye perspektiver og forslag til reformer


NYTT BESÖKSREKORD - JANUARI 2004 

FN-DAGEN 24 OKTOBER 

NKMR:s förslag till motion till riksdagen angående socialtjänstlagen (SoL) och Lag om vård av unga (LVU)


Internationella Barndagen 6 oktober 2003   

SYMPOSIUM & ÅRSMÖTE 14 juni 2003   

Borgerdebat.dk hälsning till NKMR på Norges nationaldag , 17 maj 2003 

NKMR firar internationella familjedagen, 15 maj 2003 

Forening for Bedring av Rettssikkerheten (FBR)
Pressemelding 30. mai 2003
Et ødeleggende barnevern med brutale inngrep i norsk økonomi.
  

Familiens Børneråd (Forældrenes Børnekommission).
Af Majken Frost
   

Vurderinger av personer knyttet til barn og omsorg  

 SVT kritiserat och SR fällt för program om omhändertagande i Oskarshamn
Beslut från Granskningsnämnden
 


Høring om tvangsadoption. København d. 22.januar 2003 Av Majken Frost

NKMR inbjuder till presskonferens 2002-12-19

CAFÉDEBATT I STOCKHOLM

FLYGBLADSKAMPANJ - SEPTEMBER 2002

SYMPOSIUM I STOCKHOLM, 24 AUGUSTI 2002 

ÅRSMÖTE & SYMPOSIUM 1 juni 2002
 

NKMR FIRAR INTERNATIONELLA FAMILJEDAGEN, maj 15, 2002


Internationella Barndagen 2002 

NKMR:s remissyttrande till Justitiedepartementet över SOU 2000:77 - Omhändertagen.  

Professor emeritus Jacob W.F. Sundberg - utländsk hedersledamot av American Academy of Arts & Sciences.

USA kritiserar att barn göms i Sverige

 Internationella Barndagen 2001 

 NKMR TILLSKRIVER UNICEF OCH VÄRLDSKONGRESSEN OM FAMILJERÄTT

COMMUNIQUÉ to UNICEF Summit meeting September 19 - 21 2001

COMMUNIQUÉ to THE 2001 WORLD CONGRESS ON FAMILY LAW AND THE RIGHTS OF CHILDREN AND YOUTH, Bath, England, 20 - 22 September 2001

 Sakkyndiges virksomhet i Bjugn-saken – analyse og vurdering foretatt av vitnespsykolog Astrid Holgerson
Av Marianne Haslev Skånland


 Processen i Strasbourg med särskild hänsyn till respekten för familjelivet – Föreläsning vid NKMR:s symposium 2001
Av Prof. Jacob W. F. Sundberg


ÅRSMÖTE & SYMPOSIUM 19 maj 2001

 
Motion till Riksdagen 2001/01:So212 - Förändringar av socialtjänstlagen
Av Thomas Julin m.fl (mp)


 
Rapport fra 1. Maj mødet i Tangkrogen Århus
Af Kirsten Skovbo


 
Address to the Special Commission Reviewing the Operations of the Hague Convention

Barnevernet i Norge - Befringutvalget. Internasjonal barnevernforskning av betydning for spørsmålet om omsorgsovertakelse er til barnets beste
Av Sverre Kvilhaug


 
Sven-Erik Bergs brev till Barnombudsmannen

Helena Lufumas brev till Barnombudsmannen

 
Sexuella övergrepp på barn. Brev till ledamöterna i Riksdagens tvärpolitiska barngrupp
Av Lena Hellblom Sjögren


   NKMR:s remissyttrande till Justitiedepartementet över SOU 2000:77 - Omhändertagen.  

SLÄPP LVU-BARNEN LOSS, DET ÄR JUL !  

Skrivelse till Socialstyrelsens Generaldirektör ang. konferens i mars 2000.
Av Gustav Hellsing


Rapport från en konferens i mars 2000.
Av Gustav Hellsing
 

 Årsmöte & Symposium 17/6 2000

Stora brister i utredningar om barn som far illa
Av Ruby Harrold-Claesson


Socialstyrelsen - Ny rapport om barnavårdsutredningar. Rättssäkerheten påverkas av begreppsförvirring och skiftande organisation 

Socialstyrelsen - Ny rapport (2000-09-03) om barnavårdsutredningar. - Barnavårdsutredningar i sex kommuner. En vinjettstudie. Sammanfattning

Socialnämnden i Kumla går back med fyra miljoner

Socialstyrelsens svar på NKMR's ansökan om verksamhetsbidrag

Kritik mot fosterhemsplacering.


"Towards a Child-friendly Society" - Communiqué to the Council of Europe Family Minister Conference, Stockholm 14 - 16/6 1999

  Raoul Wallenbergpriset till Professor Jacob Sundberg

Referat fra NKMR's Årsmöte den 5 juni 1999

Årsmöte och symposium den 5/6 1999

 
Öppet brev till områdeschefen i Gävle av advokat Tryggve Emstedt

 
Resolution tagen av jubileumsmötet den 28/11 1998

 
Rapport från NKMR's jubileumsmöte i Köpenhamn den 28 november 1998

 
Kallelse till NKMR's jubileumsmöte i Köpenhamn den 28 november 1998

 
Rapport från NKMR's informationsafton för jurist- och medicinstuderande den 11 november 1998

Socialministerns svar till Sven-Erik & Ingrid Bergs brev

Sven-Erik & Ingrid Bergs brev till Socialministern

  Rapport från Sveriges Rättssäkerhetsförbund seminarium i september 1998

 
Uttalande taget av årsmötet den 12/6 1998

Advokat Lennart Hanes brev till socialministern och justitieministern angående skadestånd för barn och föräldrar som drabbats av tvångsomhändertagande

Anförande av riksdagsmannen Thomas Julin (mp) den 16/4 1998

Årsmöte 12/6 1998

Seminarium i Sveriges Rättssäkerhetsförbund

Lukrativ fosterhemsförmedling för sektionschefen vid SDN-Biskopsgården + Anmälan

Brev till Socialministern + Svar

 

Tillbaka till Huvudsidan

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter